Helena Nimbratt

My triathlon stories

Det smartaste jag kan

Mitt mål i Kalmar är inte att köra det snabbaste jag kan, utan det smartaste jag kan, för att komma i mål. Och det är så jag försöker lägga upp träningen överlag för att vara så väl förberedd som det går i augusti.





På ett sätt är jag överraskad över hur bra det går att träna med små barn och efter att kroppen presterat och gått igenom ett av livets tuffaste lopp. Men det gäller att träna smart, undvika skador och låta kroppen återhämta.
Sömnbristen har gjort det svårt för mig att få till riktiga kvalitetspass. Jag tvekar helt enkelt att ta i för mycket med respekt för kroppen.

Men nu har det tänts ett hopp om att jag är inne i en period med bättre sömn. Min tjej väcker mig fortfarande många gånger per natt men jag somnar om bums och sjunker rakt ned i djupsömn verkar det som. Det är en så stor skillnad! Jag är inte lika tömd på energi när jag vaknar och jag får mer utväxling när jag tränar.

Torsdagen blev bara pannkaka, både träningsmässigt och rent allmänt. Jag vaknade trött och omotiverad. Ostimulerad!
Visst är det underbart med barn och familj men jag vet att jag är en person som tillslut klättrar på väggarna under mammaledighet. Jag älskar att jobba! Jag älskar att vara kreativ!
När jag efter en trist dag tillslut klev upp på trainern kl 20:00 så strulade tekniken. (Stort minus med det här wattmätandet). Och så var Edith inte så glad och korvade efter mamman så jag … klev av cykeln!

Jag var ombytt. Jag hade fyllt flaskan med vatten. Jag hade haft en skitdag och jag kliver av när jag precis börjat! Innan jag börjat!
Det har aldrig hänt. Jag trodde inte det kunde hända.
När det varit så segt hela dagen och tekniken när inte ville så näe … detta är inte träningsglädje. Jag drar av mig cykelbyxorna och träningstoppen, byter dem mot mjukisbyxor och sätter mig i soffan med men bebis i famnen och myser. DET känns mycket bättre. Jag klandrar mig inte en sekund att jag hoppade över träningen just den här dagen. Det var ett smart drag av mig.

I dag känns allt mycket bättre. Det är fredag. Jag har världens underbaraste man. Matbordet är rent från prylar, kaffet är gott och jag har en ljudbok att lyssna på under barnvagnspromenaden.
I dag får cykeln en ny chans.

 

Blogghumor!! Så klockren!!!

 

Just nu är livet bra

IMG_9216

Just nu sitter jag med ett tänt ljus, en perfekt bryggd kopp kaffe och njuter efter morgonens simpass och googlar bra styrkeövningar för simning.

Vänner ger minst lika mycket energi som träning. Möjligen ännu mer!

På gymmet fokuserar jag alltid en stund på axlarna, de känns av någon outgrundlig anledning alltid lite för klena. Om jag ändå gör övningar skadar det inte att de gynnar min älsklingsgren.

Just nu sover både jag och Edith kanonbra. Vi vaknar en vända på natten, Edith äter, jag har sinnesnärvao att amma henne från båda brösten så hon blir riktigt mätt och sover ända till morgonen, dvs, kl 06:00.

Just nu har jag snöat in på att ångkoka grönsaker. Jag har köpt en ånginsats till potatiskastrullen här hemma på Ikea för en femtiolapp och drömmer mig bort om alla goda rotsaker och broccoli jag ska ångkoka framöver och förhoppningsvis få till bra bas i den bebismat jag vill laga. Ambitionen är hög denna tredje gång att få mitt barn att inte rata mammas hemlagade mat. Rent generellt så tänker jag väldigt mycket på mat. Är jag hemma så ser jag ingen anledning att inte laga all mat från grunden till familjen. Baka kakor, äppelpajer och rulla chokladbollar sysslar jag också med en hel del. Chokladbollar, bakade på havregryn, extra mycket kakao och lite, lite mindre socker än vad som står i receptet är det godaste av alla godisar, tycker jag. Dessutom har jag märkt att en energität boll eller två ger ett välbehövligt energitillskott när jag både ammar och tex har cyklat, sprungit och styrketränat fem, sex dagar i rad. Med andra ord bakar jag dem mer för min skull än för barnens!

Just nu tycker jag att den skönaste känslan infinner sig efter ett rejält styrkepass. Jag tror att det är kroppen som tackar mig för att jag stärker den igen efter graviditet- och förlossningsäventyren. Jag var på gymmet igårkväll med min stora dotter (16 år). Hon är helt grym i gymmet! Mobilen ligger för en gång skull vid sidan, hon kör tungt, med bra teknik, är nyfiken och KRÄVER att jag lär henne mer och mer och mer. Så coolt!

Just nu längtar jag efter mer tid för kramar och trevliga samtal med min kärlek. Träningen hinner vi med men att ro ett hushåll på sexpersoner tar sin lilla tid (bara att släpa hem all mat!!!). Supermysigt och lite crazy känns det vissa dagar. I bland längtar jag efter att få en liten, liten stund med bara Roger i soffan. Att hämta energi från varandra är lika viktigt som att äta, sova och träna.

Just nu lyssnar jag en hel del på poddar och tar till mig det som är bra och förkastar det som är dåligt. Roger har tjatat på mig att lyssna på Snabbanan en podcast om simning och snart har jag betat av alla avsnitten. Tycker dock att det är lite för mycket drygt simsnack som känns föraktfullt mot de som inte är ”riktiga simmare”, dvs inte började simma som 8-åring. Colitngs nakna sanning är alltid kul, om än lite för lång och utsvävande. Mitt bokstavsjag har lite för svårt att fokusera på så mycket samtal som inte kommer till ämnet. De senaste avsnitten om simning och träning inför ironman lyssnade jag på med stort intresse. Lofsan och Jessicas pod Träningspodden tar jag till i nödfall. Det här är två tjejer som är otroligt ambitiösa och duktiga men under det senaste avsnittet som jag lyssnade på hann de prata om insomningstabletter för att fixa sömnen, modellkarriär, om de där MVG-betygen, det fullmatade vardagsschemat, nyinredda sovrummet och hur tjocka de eventuellt hade varit om de fortfarande skulle ha jobbat på en hamburgerkedja som de gjorde som tonåringar … Jag vet inte om den typen av prat är det som överambitiösa tjejer med utseende och viktfunderingar behöver höra. Och jag gissar att de är just de tjejerna som är en del av målgruppen. Jag är ledsen att säga det men jag tyckte det kändes så där.

Just nu är livet bra. Det är vardag. Inga äventyr, inget glam, bara verkligt liv som består av jobb, barn, skola och städa, fixa, tvätta och ta hand om varandra. Plus en hel del träning. Just nu är livet bra och jag vet att det inte bara är en tillfällighet. Det ligger mycket hårt arbete bakom känslan av att vara nöjd med tillvaron. Kanske den bästa gåva man kan ge sig själv.

Ni glömmer väl inte att stanna upp och se allt det vackra?

40 år och på topp!

bild3-5kopia3

Utveckling är ett stående inslag i mitt liv. Det kan växla mellan att vara yrkesmässigt, fysiskt och kanske rent av materiellt. Förändras mentalt, det strävar jag alltid efter. Det innebär att jag ständigt jobbar med mitt självförtroende, min självkänsla, målbilder och motivation. 2014 har varit ett bra år för just allt detta.

Jag summerar fantastiska året 2014 genom att intervjua mig själv. Here we go:

Gjorde du något under året som du aldrig har gjort förut? 
Massor. Det är min favoritsysselsättning. Allt ifrån att ta en löprunda på en helt okänd plats till att testa något oväntat och helt nytt. Swimrun får bli årets största nyhet i mitt liv. Det var dessutom en ordentlig utmaning. Jösses vad nervös jag var inför starten på Amfibiemannen i juli: Ett lopp som där hela poängen var att simma och möta vattendemonerna.

Innan Amfibiemannens start start på skärgårdsön Lidö. Team Nimbratt.

Genomdrev du en stor förändring under 2014?
Jag är expert på att vända upp och ned på mitt liv och flytta positionerna flera steg i taget. Jag är inte rädd för förändring utan välkomnar oväntade vändningar och en del risktagningar. I år har jag inte gjort något större ingrepp i mitt liv. Snarare sått frön för att ruska om rejält under 2015: Nytt barn (en supersladdis) och nytt hem i ny kommun.

Vilken händelse kommer du för alltid att minnas?
På det personliga planet så blir det självklart det ögonblick när jag och Roger gemensamt tittade på graviditetstetset och såg det positiva resultatet, ögonblicket senare så var allt för alltid förändrat. Ett nytt liv, en ny framtid.
Träningsmässigt och tävlingsmässigt så har jag en lång, lång lista. Jag kan inte bestämma om det är långpassen i mörker och snö och de tidiga morgonsimmen med belöningsbastu som toppar listan eller segern över att klara utmaningarna Amfibiemannen och Ironman? Trots allt, i djupet av mitt hjärta, så är det vägen dit, livsstilen som smakar allra bäst.

Mitt hjärta är fyllt av så många härliga vanliga träningspass.

Vad är du mest stolt över?
Min familj. Målgången i Amfibiemannen. Att jag klarade mentalt att fixa två punkor under Ironman och hitta tillbaka till tävlingsglädjen under löpningen. Att jag klarade Stockholm triathlons olympiska under 3 timmar. Att jag vågade hoppa från en klippa i somras när jag skulle simma … Att min 19-åriga son vill krama sin mamma. Just i år så är det så mycket som jag är stolt över.

Träningskväll på Sjöhistoriska. Mina barn tar sig tid att kika på mammas passion.

Hur gick det med stressen?
Helt okej. Nivån är på en ofantligt mycket bättre nivå än tidigare i mitt liv. Jag vill inte ha stress. Stress är av ondo och jag har fått nog av den varan. Jag väljer bort stress.

Den här bilden säger allt om att vägra stress …

Vilka länder har du besökt?
Den här frågan gillar jag. Jag är inte så berest så många andra av mina vänner. När de var ute med ryggsäck så var jag hemma i Sverige och blev mamma men i år har jag rest till: Sydafrika, Paris, Champagne, Spanien, Nordnorge (bäst av allt) och Filippinerna. Vilket reseår!!

Vad hade du velat göra mer av?
Träffa mina vänner. Det finns det aldrig riktigt gott om tid för. I dag är människor väldigt upptagna. det är tråkigt, men det är såklart värt väntan. Jag skulle också ha velat njuta av fler kulturella händelser, musik, konst, teater … allt det har fått stryka på foten när jag tränat.

Vad hoppas du slippa under 2015?
Packa. Jag är så dåligt på att packa och jag trivs hemma. Det ska bli helt underbart att byta Rogers och mitt hem mot ett enda gemensamt i samma del av Stockholm.

Rangordna tre av årets bästa och minnesvärda lopp.
1. Ironman. Nummer ett måste ändå bli Ironman Kalmar. Det är en sådan livsomvälvande upplevelse, att den måste hamna i topp. Man går in i karusellen och kommer ut som något annat: Lyckligare, starkare, större, ödmjukare. Det är som att bli utvald och få livets hemlighet viskad i örat … Det låter galet men det är bara så jag kan beskriva det. Så var det för mig!
2. Amfibiemannen. Att klara en utmaning under ett nära samarbete med en annan människa , och i det här fallet min livskamrat, det slår allt! Roger och jag tog flera kliv närmre varandra under den här dagen.
3. Vasaloppet. Så ikoniskt, så mycket svensk folksjäl. Den charmen hittar du inte någon annan stans.

Dagen innan start, Ironman Kalmar 2014. Ödmjuk är ordet.

Kombopass i simhallen

bild-22

Först grillade jag Roger i gymmet och slog dövörat till när det komma vilda protester när kettlebellen utmanade både stabilitet och styrka. Sedan fick jag igen i vattnet: Roger tvingade mig att köra brännande bensparkar och sedan trycka på med ordentlig fart.

 


Sovmorgon. Långfrukost i ett tyst hus. Ingen tv, ingen mobil … inga sociala medier. Bara jag och Roger. Sedan packad vi en stor träningsväska och drog till simhallen för att både köra styrka och simma.

Roger är inte killen som trivs i gymmet. Han tycker det är värdelöst att köra 3×8 reps, sitter och gäspar och undrar när passet ska börja. Samtidigt så är det just lite styrka som min starka Ironman behöver, för att bli ännu starkare och framförallt stabilare. Så min uppgift i dag var att visa ett gäng övningar, en del traditionella enkla för de stora musklerna och en del fiffiga mer funktionella.
Vi körde 1,5 timmar.

Sedan var det min tur att bli grillad. I vattnet. Och ja, jag lovar det går att bli överhettad även i en sval bassäng. Grejen är att jag är ganska dålig på att pressa mig när jag simmar, helt enkelt för att jag gör av med en massa energi på att fundera på annat än att simma.
I dag så tvingade Roger mig, under vilda protester måste jag erkänna, att köra benspark, med platta och med fenor och sedan utan. Det mest tillfredsställande var att jag faktiskt tog mig framåt med hjälp av benen utan fenor. Sist jag gjorde övningen eldade jag mest för kråkorna.

Nästa steg var att köra några race. Eller snarare så bad jag Roger att simma i stadigt tempo med tanke att jag skulle försöka falla in i samma fart och rytm och hålla jämna steg.
Det här är så bra för mig.
1. Jag inser att jag kan simma bra mycket snabbare än jag gör. I vanliga fall fegar jag för mycket.
2. Jag inser att det är bara att simma på och jag behöver faktiskt inte grubbla så mycket på alla delar, rädsla osv.
3. Jag får en referens att förhålla mig till när jag kör själv. Det är den här farten som är målet. Jag vill ta mig sjutton kunna simma Ironmansimningen på 1.20 och inte 1.40. Jag kan ju!!!
 

Like a girl

bild-21

– Vad driver dig Helena? Den frågan ställde en kollega på jobbet igår när hon hörde att jag genomfört ett medeldistanstriathlon. – Varför vill du plåga dig? Vill du vara snygg på stranden?

 

Hon skrattade när hon uttalade frågan, eftersom hon skämtade.
Och det var okej. Jag skrattade också.
Den här tjejen vet nämligen en hel del om att träna hårt och satsa.
Hon har varit med i Finnkampen i friidrott. I dag nöjer hon sig med att träna lite lagom tre gånger i veckan. Hon valde bort det hårt inrutade livet med smärtsam träning, trots att hon var en talang. Det var inte värt det för henne.
– Jag vill ta det lugnt på min fritid, brukar hon säga när vi pratar om det.

Med andra ord så svarade jag så gott jag kunde på frågan varför jag vill utmana mig och genomföra lopp som anses vara lite tuffare.
– Det är så himla kul och socialt.
– Jag gillar att utmana mig själv.
– Jag gillar att bli något som jag inte trodde var möjligt.
– Jag vill ha en stark kropp när jag blir gammal.

Men när jag satt på bussen hem så dök det upp ett YouTube-klipp i mitt flöde som jag klickade på på måfå. Det fångade mitt intresse och rent av berörde mig ganska djupt, vilket känns lite fånigt eftersom det är en kampanjfilm, reklam, från Always.

Det satte fingret rakt på just det som ger mig energi att kämpa vidare. Och det som gör att jag här på bloggen i tid och otid tjatar om hur jag kraftmäter mig mot de som jag kallar för ”hajarna”, dvs de lite hungriga och självsäkra männen kring 35 …

”Like a girl!, som en tjej, tjejkast, tjejskrik, tjejlopp, tjejigt = tramsigt.
Det har under alla år, och framförallt under min uppväxt, gjort mig oerhört förbannad. Jag har känt mig förnedrad.
Jag har försökt så gott jag kunnat och fått höra att jag gör det ”som en tjej”.
Små killar har i skolan rusat fram för att stå riktigt nära när just jag (och alla andra tjejer) ska slå bollen under en brännbollsmatch medan de vrålat ”tjejslag”.
Män har klämt på mina överarmar och med lite pipig röst undrat:
– Finns det någon kräm i de här?

Som 16-åring gick jag med i Lotta-kåren, gjorde allmän militärutbildning och var roesnrasande över att tjejer inte fick göra lumpen.
Jag har predikat mig gul och blå över att tjejer självklart klarar av att göra ett tufft baskerprov som Lapplandsjägare, under de år jag bodde i krokarna kring Kiruna och jag gjorde en hel rad ”jägare” arga genom att skriva en artikel om skidskyttedrottningen Magdalena Forsbergs vinterträning i Kiruna, plåta henne i Försvarsmakatens uniform, snödräkt, skidor med ett vapen och så daskade jag till med en text i stil med ”Sveriges första kvinnliga jägarsoldat?  – Magdalena kan ju både åka skidor och skjuta bättre än de flesta”.
Jag var ung och orädd kan man ju säga …

Där har jag alltså svaret på frågan, vad som driver mig att träna och älska triathlon!
Jag triggas av att ge mig in på en tuff arena och tilltalas av att triathlon inte gör lika stor skillnad mellan män och kvinnor som det traditionellt görs. Visst tycker jag det är buffligt med de här männen som är tyngre och starkare än jag. Men det är otroligt sympatiskt att stå där på startlinjen eller ligga där i vattnet … på lika villkor.

Och jag tycker om att utmana mig själv att klara sporten som är tuff och göra det lika bra som många andra män.

När vi på jobbet hade lite trevlig after work med brännboll sist i en park i Stockholm och motståndarlagets män sprang fram och ställde sig en meter från min näsa och vrålade ”tjejslag” när det var min tur att slå … då brann det i huvudet på mig. Nu är jag ta mig sjutton 40 år!!! Och ändå får jag höra de där orden.
Bära eller brista. Jag laddade allt jag hade för att slå ett ”baseball-slag”, hårt. Tre chanser hade jag ju på mig, jag måste bara träffa … och träffa gjorde jag och sen sprang jag … ”som en tjej”! Jag och min grymma kollega Ulrika som springer marathon på 3.15, vi sprang tillsammans … Gubbarna kunde ju stå där och stirra efter bollen!


Låter det bittert? 
Kanske, jag vet inte men det gör mig fortfarande arg för jag har en dotter som är 15 och det har inte blivit särskilt mycket bättre.
Nu är mitt mål att bli en jäkel på att simma. Snabb ska jag bli! Och ja, jag siktar på att simma om de där hajarna. Och jag gör det lika mycket för min skull som för min dotters.

Första passet efter Vansbro Triathlon blev 11k löpning. Lite trötta ben …

Stolt vätterndebutant

sub12-vatternrundan

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så … Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.

Brev till kroppen

Hej kroppen! 
Det är jag, jag som under många år var jäkligt dålig på att ta hand om dig. Jag är ledsen för att jag inte tog mig i kragen och rörde på mig i unga år men, men helt ärligt så hade jag ingen aning om att det kunde kännas så fantastiskt mycket att ha en stark kropp. Det är lite synd för den där tonårsHelena hade mått mycket bättre av att köra järnet under idrottslektionerna istället för att med ond mage skamset hitta på en ursäkt för att sitta på bänken och titta på. Ingen blir stark av att stå vid sidan av. Det är tusen gånger bättre att försöka och lyckas med det lilla än inget alls.
Det förstod jag inte då.
Jag vet att jag ställer förbaskat mycket större krav på dig idag än vad jag egentligen förtjänar. Jag har ju matat dig proppfull med skräpmat under åren, jag har förgiftat dig med nikotin och gifter, sovit dåligt, jobbat för hårt, struntat i semester och försökt pressa allt lite mer, hela tiden tills du blev helt slut och bränd. Och nu då … Jag vill springa långt, mycket och gärna hyfsat snabbt. Nu vill jag ju vara med de där som sportar istället för att sitta och titta på och visst … det är lite typiskt att jag tittar på de där duktiga och vill vara lite som dem.

Men du kroppen. Kan vi inte säga så här: Jag lovar att lyssna ordentligt på dig framöver. Säger du vila, så ska jag vila, jag ska se till att ha kul och jobba med mina tidningar, men inte jobba för hårt så att jag inte kan sova. Jag lovar att ge dig mycket mat av bra kvalitet så ofta jag bara kan och jag ska se till att jag får semester varje sommar så jag kan vila ut. 

Vad tror du om att jag testar lite yoga framöver för att blir mer flexibel och träna stabilitet? Jag kanske ska lägga in något pass funktionell träning och så ska jag verkligen göra allt jag kan för att bygga upp fötterna och styrkan i höft och baksida lår. Om jag gör det här och lyssnar på allt du säger tror du då att du kan låta mig springa?
Jag vill springa med Roger på vintrarna, i mörkret och snön och få njuta av den där bastun.
Jag vill springa på morgonen innan någon annan vaknat och jag lovar att njuta trots att jag känner mig tung och trött.
Jag vill springa långt en gång i veckan så att jag kan ställa upp i fler långdistanslopp. Du vet triathlon – jag tycker det är så himla kul med triathlon och jag skulle bli så ledsen om jag tvingas sluta.

I dag protesterade du lite när jag sprang. Trots att jag tassade lite försiktigt, men jag tror att jag förstår, vi var ju ute och cyklade igår och hade det himla skoj med två killar ur SUB12-gruppen. Det gick så himla bra och du gjorde så att jag orkade snitta över 28 km/h i hela 10 mil. Det är rekord.
I dag är du trött så det var dumt att springa, trots att vi sov som stockar i natt och att jag sett till att du fått massor av mat … oj vad hungrig du var!
Jag ska inte göra om det. Jag lovar dig det kroppen. Jag går och lägger mig snart och när jag vaknar så skulle jag bli så glad och tacksam om benet inte signalerar smärta och ondhet.

Helena

Tankar om meningen med träning

10013439_10152088083766247_4290186404289367056_o

Upp tidigt. Kallt och grått ute. 3 punkor på en och samma runda. Dåligt samvete och tappat fokus. Läskigt trixiga väggar med hål, lera, grus och starka kastvindar och så en och annan ilsken tutande bilist …

Härlig och glad känsla efter dagens kaoscykling!

Dagens cykelträning var en mental utmaning men självklart är inte världen svart eller vit. De var även väldigt vackert med alla hästhagar, lantliga miljöer. Och supporten jag fick när tredje punkan var ett faktum var oslagbart varm och vänlig. För att inte tala om alla glada miner när vi väl avverkat våra 10 mil och skämten om rekord i punkteringar, jobbig motvind och extra många minutrar i sadeln, det var ju hur trevligt som helst.

Men dagens tur satte igång tanker om mål och mening och funderingar till vad jag vill ha ut av min träning egentligen. Jag satt där i sadeln med värkande och trött kropp och grävde djupt efter kraft inne i mig själv. Åh vad jag önskade att de där tio milen bara ville ta slut. Efter dryga kilometern fick jag första punkteringen och blev en smula stressad och tappade fokus. Kroppen kändes plötsligt trött och seg. Motvinden var riktigt jäklig.
När det var tre mil kvar så konstaterade jag för mig själv att pressa mig till max, både tidsmässigt och kraftmässigt för att slita som ett djur (och stå ut med en del hets), det är inte vad jag vill få ut av min träning framöver.

Nu vill jag göra Klassikern så fine. Jag måste cykla massor och pressa mig till en hel del obehag. Men i framtiden? Nix!!! Jag vill njuta. Jag vill göra det jag känner för. Jag vill ut mer i skogen, uppleva naturen och jag vill gärna träna med prestigelöst folk. Och just nu kan jag inte tänka mig en bättre person (självklart kan jag komma på mängder av annat trevligt folk) än min Roger. Han som så gärna vill att jag ska köra Amfibiemannen med honom trots att han kan välja någon som är mycket starkare och snabbare. Han säger bara:
– Älskling! Jag vill ha en trevlig dag i skärgården med dig!

Det är där jag hittar själen, kärnan, ”the spirit” i det aktiva livet som jag älskar. Det är där jag ska befinna mig framöver och gärna löpning, tritahlon, swimrun och cykling! Men njutningen och lusten ska gå först.

PS. Jag har fått jättefiffiga rehabövningar av en grymt sympatisk sjukgymnast. Hon hittade en del svaga länkar som jag jobbat på under några dagar bland annat knas med mina fotvalv. Jag får återkomma om det och igår …. sprang jag 13 km!! Känner inte ett uns i benet idag!!!

Simma, shoppa, cykla

bild-19-kopia-5

Hoppfull och taggad. Jag har inte tappat träningsmotivationen. Tvärtom. Det känns bra att ha en plan och att sätta tänderna i den. Så länge det finns en teori så finns det hopp.

Nu är det inte bara löparben som ska byggas, cykelben behövs också!

Och tack alla för peppningen och de vänliga orden här på bloggen. Det lindrar faktiskt massor. Lindrar, värmer och inspirerar. Jag har ju inte gett upp. Jag gör ju sällan det i livet. Men jag deppar lite ibland. Blir arg, sur och tråkig men sedan lyckas jag omgruppera och så är det framåt marsch.

Min lördag började i simhallen. Det fanns en ynka liten bana för snabbsim idag och det såg ut som ett laxsstim i den på ett ungefär. Alla simma på rad och jag insåg genast att: 1. De där laxarna var uteslutande hajar. Någon hade tom Ironman rygga vid bassängkanten. 2. Hoppar man i och sällar sig i ledet måste man hålla samma tempo för att inte bli en propp eftersom det är omöjligt att simma om när det är så mycket folk i samma bana.

Jag antog utmaningen och hade inga problem med tempot. Tvärtom simmade jag ikapp folk och uppträdde lite klumpigt eftersom det är nytt för mig att riskera krocka med fötter som ligger framför. Det går otroligt bra för mig att simma just nu. En avgörande förändring är att jag nu lyckas med att befinna mig under ytan även mentalt.

Min idol: simcoachen Anna-Karin Lundin hon var väldigt tydlig med att det är UNDER vattnet det händer och att det som händer ovan ytan är ganska oviktigt. Tre månader senare har jag nu äntligen förstått vad det innebär och plötsligt lyfte jag simningen ett steg. Underbart.

Efter simmet shoppade jag vårkläder med min dotter + ett par sneakers som ska tjänstgöra som skonsamma transportskor till och från jobbet istället för mina vanliga höga klackar. Vad gör man inte för löpningen!?!

Och innan eftermiddagen var slut hann jag ut med cykeln. Lugnt och fint tempo. Ner till vattnet och hem igen. 36 km och som vanligt väldigt kupperat, 26 km/h i snitt.

Ljuvligt!

Skonsammare än de hårda klackarna.

Löpkänslan säger mer än Garmin

bild-19-kopia-7-1

Löpvilan har gjort mig starkare och spinningen har varit en grymt komplement. Nu lägger jag allt fokus på att inte bli övertänd och skadad igen.

Städpaus … ut i solen och njuta!

Jag ställde in mitt tvåtimmars spinningpass till förmån för ett löptur i vårsolen och städning. Det har varit grymt väder i Malärdalen men idag har jag trots sol varit hemma och städat.

Mycket träning = ett hem som förfaller. Det tar tid att träna mycket. Den tiden måste ju tas någonstans och ja, mitt hem har sett dammfriare tider. Så idag blev det en kompromiss. Ut med alla mattor, torka golv och ett pass löpning istället för en långkörare i spinningsalen.

Eftersom jag tagit det försiktigt med löpningen i hela två månader nu så måste jag hålla mig i skinnet och få till regelbunden styrketräning för löpningen (körde ett pass i torsdags så jag hoppas jag kan få in det som rutin). Det är otroligt frustrerande att det tar sådan tid att bli kvitt det onda. När jag blickar tillbaka ett år så känns det som om att jag har sprungit oerhört lite. 4-5 månaders löpvila.
Ändå har jag blivit en starkare löpare.

I dag satsade jag på 10 km och kroppen/benet skulle få styra och inte Garmin. Och inte en meter över 10 km var också dealen, för jag vet att smärtan kan dyka upp efteråt.

Det var UNDERBART att ge sig iväg. På riktigt, helt förbaskat juvligt. Jag kände in kroppen, tog  det lugn, valde turen längs vattnet … spegelblank med ett svanpar …
Jag kände mig inte alls som i somras efter vilan. Då var det som att börja på noll. Inte den här gången.

Klockan burrade vid varje kilometer. Jag struntade i den. Benet kändes bra och kroppen en smula ovan men tydligen har den bestämt sig att jag ska få springa igen.
10 km som slutade i 5:10 tempo i snitt med måttlig ansträngning som känsla. Hösten 2012 var det min tävlingsfart. Åh vad jag ser framemot säsongen som kommer, tänk om benet håller och tänk om jag får uppleva något helt nytt som löpare.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.