Helena Nimbratt

My triathlon stories

En kväll med triathloninspiration

IMG_9659

I torsdags tankade jag huvudet fullt av positiva triathlonminnen. Jag tog min gravida kropp till Huvudstabadet i Stockholm för att spana in premiären för Stockholm triathlons gratistränigskvällar.

 

Det är så härligt den här tiden på året och säsongen har precis börjat.

Det är så KUL med triathlon!!! Triathleter är så trevliga! Man får vara ute oavsett väder och vind.  Varje gren innebär sin egen utmaning. Det finns alltid något att utveckla och fundera över. Triathlon med sina tre delmoment kräver lite, lite mer fokus, planering och närvaro i nuet. Kroppen blir så grymt skönt genomarbetad.

Allt detta blev jag påmind om när jag minglade runt och mest njöt av stämningen under Stockholm tritahlons premiärevent i torsdags.

Det var oväntat lite folk som var där, noterade jag och Roger. Många gamla välbekanta ansikten lyste med sin frånavaro och hela eventet kändes väldigt inriktat på nybörjare, vilket är toppen såklart. Det är en del av att sporten känns så öppen och inbjudande.

Det var soligt, lite försommarkyligt i skuggan men enormt humörhöjande. Någon undrade om jag brukar köra triathlon … det ser tydligen helt osannolikt ut just nu … hehe …

Jag log igenkännande när jag hörde två tjejer diskutera våtdräkter och om de skulle våga anmäla sig till en sprint. Jag vill så gärna lägga mig i och utbrista:

– Jaaaa! Gör det!! Det är superkul och det är klart ni klarar det!!

Som ni ser så har jag inte fått någon bebis än men nu är det inte långt kvar. Jag har slutat jobba och jag tänker lika mycket på förlossning som strategi för att hålla mig lagom mycket i skinnet när bebisen kommit och ändå få börja se framemot att den där post-bebis-löpturen är betydligt mer inom räckhåll nu än i vintras.

Och jag har ju dessutom saknat bloggandet i trötthetsdimman. Så nu när jag är ledig så hoppas jag på lite tätare uppdateringar här igen. Nästa helg är det Utö Swimrun och vi får finbesök från Narvik. Har vi tid så ska vi följa loppet på plats.

Åh vad jag längtar ned i vattnet …

Tappra kämpar som får tips om open water-sim.
Deltagarna bestod inte enbart av nybörjare.
Generöst med träningstid och träningstips.

Mitt Stockholm triathlon i bilder

Jag har en skön vilsam vecka efter Kalmar och Stockholm Triahlon. I morgon står lite swimrun på schemat. Ikväll bjuder jag på lite bilder från min söndag i huvudstaden.
 
Jublar hela vägen mot mållinjen!!

 

Det bästa med Stockholm Triathlon

1. Otroligt omhändertagande och utbildande för alla nybörjare. Gratisträningskvällarna i Stockholm är så lyxiga, roliga och lärorika.
2. Att få simma mitt i Stockholm, cykla på avstängda gator och ren och skär lyx. En fin chans att få njuta av huvudstaden.
3. Roligt med ett riktigt stort lopp som dessutom är underhållande för publiken. Det är lätt att följa alla triathleter och god chans att både följa simningen, cyklingen och löpningen.

Tack Joanna för bilderna!!

 

Simstarten är väldigt odramatisk. Den som inte vill trängas behöver inte.

 

Vilket privilegium att få simma i sin huvudstad.

 

Bojarna är lätta att se men fjärden är ganska busig.

 

Vändpunkten vid Stadshuset är en bra plats för publiken.
En vätskestation med två bord var för lite.

 

Fyra gånger ska Lejonbacken besegras.

 

Stolt coach väntar vid mål. Vi var lika glada båda två över att jag klarade målet.

 

 

Härligt lopp avklarat. Härligt med stöd i publiken.
Växlingsområdet blir ganska rörigt. I år syntes många obehöriga innanför området.

PB på Stockholm triathlon

Äntligen föll alla bitar på plats. I dag ställde jag mig på startlinjen för World triathlon Stockholm. Kroppen kändes ok men mentalt var jag nog lite sliten. Efter att ha kämpat med starka obehagskänslor i vattnet under de första 10 minuterna, lossnade det och äntligen fick jag tävla, känna mig lite stark och snabb.

Gör  mitt bästa för att ingjuta lite power i  sig själv.

 

Efter Vansbro Triathlons inställda sim, kyla och regn och Ironman Kalmar punkteringsmissär så undrade jag verkligen, vad kommer härnäst? Nu var det dags för mig att köra triathlon igen och det har ju inte gått särskilt smidigt under de lopp jag satsat på, även om jag varit grymt nöjd ändå.

Hur bra man sover är ju ett visst mått på hur nervläget inför ett lopp, jag sov stenhårt men vaknade tidigt, strax efter 05:00, till en underbart vacker morgon med strålande sol.

Morgonens förberedelser flöt på i lugnt tempo. Precis som under förra årets upplaga av Stockholm Triathlon så konstaterade jag att det var sjukt många startande och ganska rörigt och trångt i växlingsområdet. jag stod ett tag och bevakade hur rörigt det skulle bli när alla runt mig var på plats och sedan gick jag till simstarten.

Jag var lite oväntat nervös. Jag tror helt enkelt att jag fortfarande känner mig lite sliten mentalt efter Kalmar så den oron inför simningen som alltid finns slog igenom lite mer än vanligt. Men det var ju en fin dag och jag hade Roger med mig som support idag, vilket kändes extra kul.

Stämningen var hög och god. Många förväntansfulla premiärtriathleter och jag gladdes med dem. Riddarfjärden kan nog vara sju resor värre än idag men det skvalpade på ganska ordentligt från alla håll. Jag simmade och låg helt fritt men jag fick ändå kämpa med panikkänslor. Jag lugnade mig själv och påminde mig om att jag kan det här och tillslut lossande det. Bitvis kom jag in i simmet riktigt bra. Jag visste ju hur gärna jag ville klara att simma med lite bättre tid än förra året. Det var tufft, Vattnet motarbetade rörelsen framåt men när jag klev upp visade klockan på 34 min, 7 min snabbare än förra året …

… och nu hände något med inombords. Jag fick energi, lite självförtroende och en ”tänk om” tanke dök upp i huvudet. Jag hade satt upp målet att klara olympisk distans under tre timmar men kände ganska snart att det skulle bli tufft.

Växlingen gick så fort det kunde gå. Det är grymt långt att springa först i våtdräkten och sedan med cykeln men sedan bar det av. Första varvet tog jag det lite försiktigt och såg till att lära mig banan och vilka kurvor som var utmanande. Sedan brassade jag på. Taktiken var att stå på så mycket jag kunde under raksträckorna för att ha det till godo när jag bromsar in för att svänga. Men under tredje varvet utmanade jag mig och tog kurvorna djärvare och djärvare. Jag landade på 30 km/h i snitt och förbättrade cykeltiden med 10 min.

T2 gick trögare. När jag kom till min plats låg allt huller om buller, den som varit där före mig hade visst inte brytt sig om att vara försiktig med mina prylar. Mina löparskor låg långt bort och jag var tvungen att krypa under cykeln för att få tag på dem.

Löpningen gick hur bra som helst. 10 km en vecka efter Ironman känns helt ärligt som ingen sträcka alls. Jag höll bra tempo och njöt av banan. När det var ett halvt varv kvar och sedan bara Lejonbacken så insåg jag att jag skulle klara mitt mål. Löpningen tog jag på 52 min.

2:55:00 blev min sluttid och jag var riktigt, riktigt nöjd. 23 min snabbare än förra året och framförallt: Inga punkor, full kontroll, bra energinivå och en massa, massa glädje.

Hurra för triathlon!!!

 

Lejonbacken ska besegras fyra gånger.

 

Time att njuta av triathlon!

bild-22

Igen. Nu är det dags igen. En vecka efter Ironman Kalmar tänkte jag hoppa i Riddarfjärden och köra Stockholm Triathlon. Mål: Bara ha jäkligt roligt!!!

 

Trevlig att hämta ut startkittet i ett sensomrigt Stockholm.

För precis ett år sedan var jag sjukt nervös. Jag skulle köra mitt första riktiga race och jag hade ingen aning om hur det skulle gå.

När jag sitter här nu ikväll och som vanligt innan tävling målar nytt nagellack (för det ger en bättre känsla på banan), med alla triprylar utspridda på vardagsrumsgolvet i högar så kan jag knappt fatta hur mycket jag har hunnit utvecklas och på bara ett år.

Jag tror att Ironman har möblerat om en hel del i mitt huvud och flyttat fram gränserna för vad som är möjligt, utmanande, jobbigt, långt, kul, ja, Ironman har förändrat en hel del inom mig.
Det är en otroligt cool och tillfredsställande känsla.

Synd bara att det inte kommer påverka hur snabb jag är imorgon. Fart har jag inte övat jättemycket på under den här säsongen. Allt fokus har legat på mängd och distans. De dar löpintervallerna har inte blivit av på grund av skadan i benet och jag har heller inte övat specifikt på cykelteknik så jag ska klara alla skarpa kurvor på Stockholms gator bättre än förra året. Inget att göra något åt nu. Nu är det bara att köra och göra det bästa utifrån de förutsättningar som råder.

Förra året körde jag den olympiska distansen på 3:18 i år satsar jag på att gå under 3 timmar. Det vore kul. Och så vill jag ju besegra det där sablans vattnet. Förra lördagen så blev jag lite ofokuserad och navigerade halvdåligt. Imorgon ska jag göra allt för att få lite kraft i vattnet och navigera på vartannat armtag!

Så hur känns kroppen efter Ironman? Riktigt bra. I torsdags började jag känna mig återhämtad. Jag är en smula seg i huvudet och idag när jag tog en lugn löprunda på 6km så var känslan stark, pigg men benen blev en smula stumma. Viljan är hur som helst på topp.

Temperaturen har sjunkit här i Stockholm och vattnet kylts av. 15 grader i luften och 15 i vattnet är väl det enda molnet på himlen …
I morgon gäller det!! Pepp, pepp, pepp!!!

PS. Får jag punka … ja då bryter jag! 🙂 Bara så ni vet.  Nöjd med det beslutet. Har bytt innerslang så det räcker för i år. Men för att ändå öka chanserna så har jag andra, Rogers hjul, på. Högprofil …

Mys med triathlonfamiljen

bild-22kopia-1

Så mycket folk, så mycket positiv energi, förväntan och glädje! En kväll med hela stor traithlonfamiljen på Sjöhistoriska gav exakt den enrgiboost jag behövde.

 

Jag och Joanna i ett hav av folk! Kul att få inspirera och sprida triathlonkärleken.

Jag har aldrig sett så mycket folk på World Triathlon Stockholms träningskvällar (kolla #trytriathlon på Instagram) som ikväll. Team Snabbare som ligger bakom arrangemanget hade mutat in ett gigantiskt område som växlingsområde och ja då! Det blev fullt. Det blev askul som vanligt. Hög energi, pepp och skratt när den ena efter den andra spurtade in i det provisoriska målet som som vanligt bestod av ett ritat streck i gruset.


– Under de här kvällarna simmar vi inte så långt. Vi får öva oss på att överleva de första hundra metrarna efter simstarten, sa simexperten Mikael Rosén inledningsvis.

Härlig uttryckt! Och det är precis det jag är ute efter varje gång jag deltar… Simmet. Masstarterna.
Ni har ju hört mig tjöta om det ganska rejält sedan jag började med den här sporten.

Vilken var kvällens taktik?
Inte köra för hårt och riskera skador så här innan Ironman på lördag. Ta det lungt under cyklingen eftersom det var så ofantligt många som ville köra triathlon. Och fokusera på vattenkänslan. Hitta lugnet i kaoset. Försöka lära mig något nytt.

Så hur gick det?
Toppen.
Jag testade ett gammalt knep och la mig längre bak eftersom jag valt startgruppen där det inte skulle finnas några bröstsimmare = man fastnar bland sparkande ben. Dessutom väntade bara en litet, litet ögonblick innan jag började simma då fick jag en snabb överblick över var folk låg och tittade ut en bana som höll i några armtag. Sedan navigerade jag, kryssade förbi några som kom ivägen, hittade en ny bana och höll undan när folk stannade upp och tog bröstsimtag. På det här sättet kände jag mig inte lika lost, jag hade lite överblick över kaoset och upplevde en annan kontroll än tidigare.
Efter att jag rundat bojen kunde jag börja simma på allvar och  … voila: Ingen panik, lite snabbare än förra veckan och lugn puls.
Vilken seger!

Roligast ikväll var dock att få sällskap av min gamla väninna Joanna som testade att simma, cykla och springa efter varandra för första gången i kväll.
Jag fick ett meddelande av henne förra veckan på Instagram där hon skrev:
– Helena jag följer dig på insta och bloggen och du inspirerar enormt. Är så himla sugen på att börja med triathlon men vet inte hur.
– Det är bara att köra. Häng med till Sjöhistoriska så hjälper jag till med alla tips jag har, svarade jag utan att blinka!

Och Joanna är inte den som räds utmaningar. Hon dök upp och körde järnet. Självklart gick det jättebra. Simningen var ingen match för henne! Så ofantligt kul att se hennes glädje och hur triathlonkärleken bara sprider sig!!!
Go Joanna!!!

Ett triathlon, ett distanspass och lite läsarkärlek

bild-1-5-kopia

I går cyklade jag 6 mil och körde jag ett litet triathlon. I dag tuggade jag mig runt 20 kilometer längs en backig skogsslinga. Och ja, jag har jobbat också. Tänk vad lite semester kan göra med orken.

De här träningskvällarna är verkligen en höjdpunkt.

En rejäl cykelparkering i direkt anslutning till en ingång som leder rakt in till omklädningsrum med duschar och låsbara skåp. Så himla funktionellt och bra och en allt detta är en del av min nya arbetsplats. Min redaktion har flyttat till nya lokaler som är uppdaterad med ett modernt tänk för att uppmuntra personalen att cykelpendla.
Kanon.

I går hoppade jag upp en smula tidigare ur sängen och bestämde mig för att ta cykeln till jobbet. Att ta sig kommunalt mellan Gustavsberg till Stadshagen tar ca 50-60 min. Det tog 1h och 15 min med cykel – racer. Dessutom var hela sträckan genom Stockholm helt fantastisk vacker. Vilken njutning att cykla längs Stadsgårdskajen, med utsikt över Gamla stan, genom Slussen bort till Tegelbacken upp till Stadshuset och sedan längs Kungsholmsstrand på fina cykelvägar i ett lummigt promenadstråk vid vattnet.

Vilken start på dagen.
Efter jobbet susade jag genom stan igen till Djurgården för att återigen leka lite triathlon i World Triathlon Stockholms regi.

Den här gången var 350 triathleter på plats. Säkerligen hälften tjejer. Och för första gången blev det två starter vilket kändes väldigt klokt tänkt.
Jag valde första startgruppen som var för alla dem som klarar crawla hela sträckan.
Den här gången tog jag fegrutten och lade mig i ytterkant istället för mitt i kaoset. Med min dåliga navigeringsteknik så simmade jag 650 m istället för 400 m … hehe. Men jag simmade hela distansen och var ca 45 sek långsammare upp ur vattnet än förra veckan.

Under cyklingen var det kaos, inklusive moment som rullgrus på vägen och 100 gäss.
Jag körde kontrollerat och inte tokhårt. Jag fick inte riktigt fram tävlingshornen och fick tiden 37 min som var 1 min sämre än sist. Roger körde på snabba 30 min och var inte lång efter de allra bästa och imponerade duktigt på mig. Han har mycket att ge när han bestämmer sig!

Bäst var ändå cykelturen hem. Precis vid Slussen dök en energifylld tjej upp i full trimundering vid sidan av oss på cykelbanan och utbrast:
– Jag läser din blogg! Den är jättebra!
Så himla glad och peppad jag blev! Dessutom fick jag höra hur bra det är att träna i en triathlonklubb. Kanske ett nästa steg för mig?

I dag fick jag ett infall att ge mig ut på ett distanspass. Benen blev glada över att få springa en liten bit, trots att det finns en smärta där som hägrar nästan hela tiden. Jag testade att avlasta lite genom att flytta tyngden fram på foten. Det hjälpte. När jag stannde och avrundade turen med ett dopp med kläder och allt så var all smärta som bortblåst … tack och lov.
20 k i lugnt tempo i mördande värme men åh vilken härlig känsla ändå!

Mikaela Persson, SM-mästare i olympisk distans gav växlingstips.
Jag är verkligen urusel på att komma ihåg att blippa på klockan. Måste öva!

Slängde mig på bryggan efter löppasset, sen var det hopp i!

Triathlonträning på Sjöhistoriska

bild-2-6-kopia-2

World Triathlon Stockholm närmar sig och det var fullsatt med träningssugna på Sjöhistoriska i går kväll. Stämningen var hög, jag fick några grymma löptips och utmanade mig genom att lägga mig mitt i tvättmaskinen under simstarten …

 

Prylarna på plats i växlingsområdet.

Sommaren bara fortsätter och jag konstaterar att jag hinner laga god, nyttig mat och håller just nu på att upptäcka hur fantastiskt lätt, gott och härligt det är med gröna smooties.
Jag har proppat kyl och frys full med babyspenat, avocado, jordgubbar, blåbär, färsk ingefära och broccoli och så får kann-mixern gå varm. Underbart. Kroppen jublar!

I går fick vi dessutom till ett superpass tillsammans, jag och Roger. Vi började med att cykla till stranden, bada och äta glass.
Sedan packade vi varsin ryggsäck men våtdräkt, löparskor, simglasögon och en handduk och siktade på en cykeltur från Gustavsberg in till Djurgården och Sjöhistoriska där vi skulle köra ett litet triathlon 400 m sim, 7,4km cykel och 2,5k löp.

Min stora inspiratör Lina brukar ofta skriva om cykelglädje, cykellycka och cykelbubbla. Igår var det något som hände och wow vilken känsla jag fick till. Vi flög fram på vägarna i ett jämt tempo med mycket driv i benen. Äntligen känner jag mig stark i benen, jag känner att jag kan generera kraft och att jag får upp fart. Underbart!

Turen på 2,5 mil (mentalt känns det grymt mycket längre. 2,5 mil vad är det för en triathlontränad galning men att cykla in till stan … den tanken har känts helt galen och omöjlig så länge jag kan minnas men nu ….)  in till Stockholm gick smärtfritt. (En liten punka bara.) Och när vi kom fram var det redan mängder av folk på plats som fixade med utrustning och gjorde sig redo för lite race.

– Vad mycket folk och vad många ansikten som vi aldrig har sett, konstaterade jag och Roger.
Under de här kvällarna blir det så tydligt hur snabbt sporten triathlon växer.

Förra året deltog jag i mängder av triathlonträningar på Sjöhistoriska och lärde mig massor. Det här var den första i år.
Min bästa tid förra året var 43 min och dåligt resultat på simmet. Nu var jag spänd på hur det skulle gå.

Ca 300 startande i Djurgårdskanalen … det är upplagt för paniksim. Men jag kände mig lugn.
Jag började med att lyssna på Fredrik Zillén från Team Snabbare som på ett underhållande sätt gav några grymma tips, sedan blev det bråttom ned i vattnet.

I sista stund tog jag ett snabbt beslut och simmade längst fram i startfälten och placerade mig bredvid Roger som tittade förskräckt och förvånat på mig.
– Nu skulle jag öva tvättmaskin, tänkte jag bestämt och tvättmaskin blev det.
Det kändes som att jag inte kom någon vart där i kaoset och bland bubblor och virvlarna. Jag blev klämde från alla håll och kanter och det tog ett litet tag innan det kändes som jag simmade, trots det kom jag fram till vändpunkten på ett ögonblick. Kring bojen var folk lite stökiga. Jag blev inte rädd för vattnet men lite rädd för de dubbelt så stora männen som såg stressade ut och som fanns överallt runt mig. En av dem krokade sin långa arm runt min nacke vid ett armtag och tryckte ned mig under ytan. Men jag hanterade det, vilket jag är grymt nöjd med.

På väg tillbaka efter rundningen blev det lite glesare i vattnet och jag kunde simma. Det kändes så lätt och skönt att simma utan paddlar. Jag tog sikte mot bryggan och fick in ett skönt flyt.
Triumferande tog jag mig upp ur vattnet – jag är ju en amfibiemann tänkte jag och sedan var jag iväg på cykeln.
Löpningen gick bra och jag gick i mål på 37 min. 6 min snabbare än förra året.
Vad roligt det kändes.

Team Nimbratt tränar ihop.

Roger kommer upp från simningen.

Skön sommarkväll på Djurgården.

En kärlek som slukar pengar

bild-20-kopia-5

Ett par nya löpardojor (dock ett reafynd), en ny löparjacka och startavgifter till två lopp. Phu! Det är inte lätt att få pengarna att räcka till allt tränande.

Dessa kommer matcha mina lila löparshorts helt perfekt!

Jag läser blogg, efter blogg, efter blogg och följer mängder av Instagramkonton, alla är proppfulla av dyra cyklar, det senaste träningsmodet, pulsklockar och en massa annat jox. Det är verkligen ett privilegium att få utöva det man älskar och det är allt annat än självklart att ha resurser för att utföra allt detta sportande och tävlande. Hur har alla råd???

I går hittade jag ett par löparskor, modell lättare variant än mina tunga Asics som är uppbyggda till max. Jag köpte ett par Adidas Boston 4 på rea och hoppas att mitt ben ska trivas med den här lättare skon.

Dessutom fick jag ett toksug efter en ny löparjacka. Jag har en gammal jacka, en grå Nike som har hur många år som helst på nacken. Jag är inte den som spenderar mängder av pengar på träningskläder. (Jag är ingen bloggare som får en massa prylar heller). Jag beter mig som en ganska klassisk kvinna som hankar sig fram men har sakta men säkert skaffat mig lite bättre, snyggare och mer funktionella prylar under det senaste året (jag har fått en hel del fina presenter). Imorgon åker jag och Roger till Kalmar för att på söndag delta i det lite annorlunda löploppet Wings for Life World Run. Ett lopp som är helt och hålet tänkt för välgörande ändamål och det går bland annat över Ölandsbron. Det ser ut att kunna bli lite kyligt och kanske regn, därför slog jag till och köpte en ny fin jacka idag. Dyr som tusan … 1200 kr. Men det var den jag ville ha …

Jag har dessutom jobbat hårt ikväll med att anmäla mig till några av de lopp som jag planerar att genomföra i år:

Stockholm Tritahlon, olympisk distans. Självklart ska jag förbättra min tid och dessutom se till att jag får i min någon slags energi udner loppet så jag slipper genomföra det som en oruttad zombie.

Lidingöloppet. 30 km. Jag bävar. Men det ingår i klassikern och jag har gott om backar att öva i här hemma på Värmdö.

En produktiv kväll.
(Dagens träning: Styrka 50 min)

Jag är en triathlet!

Riddarfjärden låg spegelblank! Som i ren magi vaknade jag i söndags morse och fick se bild på Facebook som visade en helt stilla fjärd. Jag tog det som ett tecken och i det ögonblicket blev jag lugn. Sen började mitt äventyr.

Aldrig, aldrig har jag sett Riddarfjärden så här lugn. Jag passerar vattnet varje dag.

Mitt älskade Stockholm visade sig från sin allra vackraste sida. Som ett rent trolleri slår vädret om inför den stora tritahlonfesten, World Triathlon Stockholm, och mitt stora lopp, och det blir högsommar igen. Det måste ju bara betyda något. Så valde i alla fall jag att se på det och plötsligt var all tritahlonoro som bortblåst.

Jag sov gott hela natten innan jag skulle tävla olympisk distans, 1500 meter sim, 4 mil cykling och 10 kilometer löpning, efter varandra. Jag hade koll på varje pinal och jag vaknade och åt en ganska liten men god frukost. Roger och jag satte oss i bilen som var fullproppad med två uppsättningar triathlongrejer (han skulle också tävla) och körde in i den fortfarande sömniga staden. Musik i högtalarna, morgonljus i vindrutan och kroppen sprickfärdig av förväntan. Tänk att nu var det dags för mitt första triathlonrace! Årets A-lopp. Så mycket träning, funderingar, våndor och glädje som jag har fått uppleva under året, tack vare min nya passion och förmåga att nörda ner mig totalt in något som jag gillar.

Det var när vi checkade in cyklarna som vi insåg vad galet mycket folk det skulle bli. Växlingsområdet var flera kvarter långt och starttiderna utspridda under hela förmiddagen. Vi förstod att incheckningen skulle pågå för för fullt när Roger, som startade i en av de tidigare grupperna, skulle komma upp ur vattnet och springa ut med cykeln. Hur skulle det funka?

Här blev det under förmiddagen proppfullt med cyklar. 4000 startade i söndags.

 

Här fick min cykel trängas. Inte en millimeter extra utrymme.

Roger förberedde sig, drog på sig våtdräkten och vips stod jag där ensam med en timme kvar till start.

Jag började med att dubbelkolla bansträckningen. Tre varv runt cykelbanan, ut på Norrmälarstrand, över Västerbron, förbi Gamla Stan och bort mot Stadshuset igen där simstarten var och så tillbaka. Löpningen gick från Stadshuset, till Slottet och Lejonbacken och sedan tre varv i Gamla Stan på kullerstensgatorna. Hur skulle jag hålla reda på hur många varv jag sprungit, funderade jag över tillsammans med flera andra.

Plötsligt gick allt väldigt fort. Jag hann tänka: ”Nu är jag här! Nu är det dags” och ta en titt på mina medtävlande i de två ganska små startgrupperna tjejer som skulle köra olympisk. De flesta hade tydligen satsat på sprintdistansen och jag hann undra om jag tänkt helt fel … missbedömt min kapacitet.

Vattnet var varmt, 19,5 grader. Riddarfjärden kändes stor. Jag blev ordentligt varm i solen innanför den täta våtdräkten. Bojorna som skulle rundas låg långt bort. Några tjejer avslöjade för varandra hur läskigt de tyckte att det var med simmet, en av dem fick panik förra året, en annan trodde att allt skulle gå åt skogen och så gick starten.
Lungt och fint. Det var gott om plats och helt oläskigt.


Galet! Jag nästan skrattade högt för mig själv och simmade, simmade, simmade och fick puls men nej … jag var inte rädd. Jag tittade ner i det brungröna vattnet, såg inte ett smack, tog tre tag, tittade upp och navigerade ofta och slog fast: Jag crawlar under tävling och det är jobbigt. Inte så konstigt. Jag är ju fortfarande ovan att simma distansen 1500 meter i stort vatten.
Så när jag väl tog några bröstsimtag var det klippt.

Simstarten badade i solljus.

 

Otroligt vacker tävlingsmiljö!

Pulsen ville inte lägga sig, så jag gillade läget och börstsimmade vidare mot uppstigningsplatsen som var nerlusad av publik. Vimmelkantig och fokuserad tog jag mig upp. Någon sträckte ut en hand, klappade mig på axeln och sa: ”Bra simmat”. Sen var växlingen igång.

Cykeln kändes som en trygg vän! Förvånat konstaterade jag att de flesta andra cyklar hängde kvar på sina platser. Jag var nästan helt säker på att jag var bland de sista upp ur vattnet … Jag fick inte ihop bilden i huvudet. Inte just då. Var jag inte sist?

Cyklingen visade sig bli den stora utmaningen i loppet. Trött i hela kroppen av loppets första del kändes den tekniskt trixiga banan, med skarpa kurver, en del grus, hål och vägbyggen med trånga passager som ett koncentrationsprov. Västerbron som alla varnat för  och kallat ”benmördare”, kändes inte alls. Jag trampade förbi mängder av folk som sedan susade förbi mig i kurvor där jag tvingades bromsa. Det hade jag inte väntat mig!
Varför har jag inte övat stadscykling när jag visste att loppet skulle gå i Stockholm? Och hur undviker man att krascha när energin börjar ta slut?

Fyra mil gick fort. Och jag såg framemot att få uppleva min första riktiga löpning efter en ordentlig cykeltur. Hur skulle kroppen kännas?

Långsamt tog jag mig ut på löpbanan. Jag lät kroppen protestera. Accepterade den stumma känslan, tröttheten och längtan att bara få slänga mig i gräset och vila. Så här ska det kännas. Det är det här som är grejen med triathlon.
”Bra tempo!” Var det någon som peppade ”ser bra ut” så en annan, ”kom igen nu nu är det bara löpningen kvar” hörde jag medan jag ökade stegen, försiktigt.

Jag var trött. Kroppen kändes matt. Jag insåg att det här med att få i sig energi, det borde jag också ha övat på. Gel ger mig hulkningar, sportdryck får tungan att krulla sig … Jag hade gjort mitt bästa att dricka under cyklingen men visste att kroppen fått i sig på tok för lite.

När jag kom till Lejonbacken fick jag äntligen se ett bekant ansikte för första gången. Roger hojtade och sken som en sol! Jag visste att han var glad och tänkte att om jag nu var ute och sprang, så hade jag klarat simmet!! Jag log och vinkade matt.
– Älskling nu är det inte mycket kvar! Kämpa!, skrek han till mig och jag fick ny energi!

3:18 stod klockan på över mål när jag för fjärde och sista gången sprang upp för Lejonbacken. Jag hade simmat på 41 min, cyklat på 1:30, sprungit på 55 min. Växlingarna hade ätit lite tid, men vad gör det? Jag fick min fina medalj, min finishertröja där det står ”triathlet” på ryggen och jag har lärt mig massor om mig själv, om tritahlon, om att hushålla med energi och att det går att göra saker som man inte trodde var möjligt.

För precis ett år sedan stod jag där vid Stadshuset, tittade på Roger som crawlade iväg i fjärden och upplevde mitt första möte med sporten triathlon. Då blev jag helt tagen, stum och tänkte: ”Det där, det skulle jag aldrig klara av. Jag vågar ju inte en doppa huvudet under vattnet!”

Nu har jag redan mängder av nya tankar om hur jag ska lägga upp min träning inför nästa år. Det ska bli så roligt! Och nu när jag har känt tröttheten under ett eget lopp så framträder Ironman, ett fullängds tritahlonlopp, som något helt utomjordiskt.


Hur gör de egentligen, de där ironmännen och ironkvinnorna. Ja, jag fattar det inte!!

Påväg hem! Så glad och vimmelkantig … men var ställde vi bilen???
Trofé! Den här ska få en hederplast i mitt hem!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.