Helena Nimbratt

My triathlon stories

Alla kan göra en Ironman

FullSizeRender

Om du frågar mig så skulle jag säga: alla kan göra en Ironman. Men att bestämma sig för den typen av utmaning kräver en viss typ av människa det kan inte förnekas, men ändock, vill du, tränar du för det så ja, då går det. Jag har ju gjort det.

 

Med lite övertygelse så växer de flesta en bit!

– Det måste vara kul att vara en sådan talang!
Det var min kollega Mia som uttalade just de orden idag och syftade på mig.
– Talang? I att skriva menar du? (Vi jobbar ju med journalistik)
– Nej jag menar på löpning, sport och sånt.
– Va!!! Jag???? Haha, nehej du, jag är allt annat än en talang.
– Men lägg av Helena! Klart du är, det är ju inte alla som klarar av att genomföra en Ironman.

Jag fortsatte och skratta och försökte övertyga min kollega att jag faktiskt är ganska talanglös på alla tre grenarna. Jag har sett så många andra som bara lägger sig i vattnet och simmar iväg en hel bassänglängd redan vid första försöket och jag … ja jag jublade när jag klarade fyra armtag med en andning efter timmar av tragglande.
Men medan jag pratade såg jag i kollegans ögon att nej … hon trodde mig inte. Hon trodde jag bara var blygsam eller att jag var rädd för den berömda jantelagen.

Jag träffade en annan tjej för ett tag sedan. Låt oss kalla henne för Lisa. Lisa har en man som är en supergrym triathlet och cyklist. Han kör snabba Ironman och Vättern fixar han på 8-9 timmar. Han är grymt vältränad.
När den här killen fick höra att jag skulle göra Ironman i somras så förstod jag att det var han inte helt nöjd med.
– Jag antar att du har tränat lite i alla fall, sa han på pre-racemötet, en Ironman kan man inte precis lufsa igenom.
 Jag bara stirrade på honom och trodde inte mina öron men jag känner igen hans typ.
Att jag som ”vanlig kvinna” ger mig på hans tuffa grej får hans prestation att verka mindre … anser han. För hallå! Jag ser ju inte ut att vara en superwoman, jag är ju ganska vanlig och vad ska folk tro då …. att alla kan göra en Ironman eller vad då?
Och tillbaka till den här killens fru, som vi kallar för Lisa, vad har hon med storyn att göra? Jo – Lisa är en löpare, och en grym sådan, fast hennes självbild är en helt annan. Lisa springer nämligen en halvmara på typ 1:30 och vem som helst kan se att hon är superstark men att hon springer fort, det vill hon absolut inte hävda och att hon skulle klara en Ironman … nej, det kan hon absolut inte tänka sig …
Visst är det lite synd ändå? Tänk om hennes man skulle säga:
– Älskling, klart du klarar att göra Ironman bara du vill!

Så om Lisa läser det här, eller någon annan som funderar på det där med Ironman så säger jag:
– Kör! Bestäm dig. Träna så ofta du hinner, prioritera vilan och låt det ta lite tid att bli redo, två år eller varför inte tre? När det närmar sig så gör du en energiplan och sedan … är det bara att kasta sig ut på banan och ha en superkul dag! Ytterst så är en Ironman en resa och en kamp mot och med dig själv.

Lycka till!

Stunden i foliefilten … jag lovar att den är värd att kämpa för!

Tävlingarnas baksida

bild1-5kopia4

Sju långlopp den här säsongen och ett gäng långpass med övning i att ta energi. Resultat? Ett otäckt och starkt sockersug.

 

Ironman var värt allt socker i världen.

Jag blir mer och mer övertygad: Den enroma konsumtionen socker som sker under alla långlopp bland motionärer kommer att ge ett bakslag. Gel, liquid, power balls, bars, sportdryck, godis, bullar, cola … Jag vill inte ens tänka på vad mycket sh-t jag har stoppat i mig under den här säsongen. Dessutom har jag TRÄNAT på att få i mig eländet.

Det första jag tänker när jag går i mål är: TANDBORSTE!!! Efter 4, 5, 12 eller 14 timmars konstant tuggande på något sött så känns det som att tänderna ska ramla ur munnen när som helst, jag kanske inbillar mig, men ibland känns det som att de värker. De är hur som helst alltid helt ludna. Jag lärde mig snabbt att plocka ned tandborsten i packningen bland ombyteskläderna.

Jag läste i Tandläkartidningen att forskare har upptäckt att långdistansare får sämre tandhälsa än andra. Och skälet de angav var inte gels, utan mindre mängd saliv, som tydligen är kopplat till fysiskt arbete. Det får mig att bli än mer övertygad att 14 timmars triathlon innebär 14 timmars frätande på emaljen. Och det kan det väl vara värt, en eller två gånger om året men kanske inte sju gånger …

Förutom detta så har jag konstaterat jag jag efter sommaren drabbats av ett brutalt sockersug. Min tidigare naturligt rena kost (hyfsat ialla fall) är inte längre självklar. Jag hör mig själv föreslå pizza och  pasta till middag, jag går med stora bedjande hundögon till min kollega på jobbet som jag vet har ett aldrig sinande godisförråd i lådarna eller så slukar jag hela fruktkorgen på jobbet i ett desperat försök att inte ta en stor kopp choklad i stället för kaffe.

Jag trivs inte och muttrar surt att det beror på de där jädrans liquidsen som jag tvingat i mig. För att inte tala om alla mängder gelépowerballs jag tuggat och ibland svalt hela.

Jag slåss just nu med näbbar och klor mot sockersuget genom att äta noll socker och väldigt begränsat med bröd och dyligt.

I dag har min meny sett ut så här:

Frukost
Verum fil, osockrad müsli, hallon, valnötter
Mellanmål
Mörk frukt- och nötbbrödskiva med ost, skinka och tomatskivor.
Lunch
Kryddstark linsgryta, ett ägg, fetaost
Mellanmål
En skiva lingongrova med gräddost + grön smoothie på bland annat spenat, broccoli, avocado
Middag
Omelett, med tomat, spenat, lök och knaperstekt bacon

Jag har också ätit en banan och ett äpple.
Ganska ordentligt med mat. Jag har inte varit hungrig men jösses vad kroppen njöt av den där skivan lingongrova, som innehåller en smula socker, och hjärnan kändes plötsligt knivskarp. Läskigt att känslan blir så tydlig.

Tränat har jag också gjort: 50 min styrka på lunchen. Dryga 5 km snabb löpning (nåja) efter den där lingongrovan. Torsdag idag … Fyra dagars strikt kost! Hurra!!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.