Helena Nimbratt

My triathlon stories

Njuter av Ironmancirkusen

bild2-6kopia3

Pre-simmad, incheckad, kittad, kolhydratladdad, packad, klar, peppad, taggad, redo och allt vad man nu kan vara … inför mitt livs största fysiska utmaning – Ironman Kalmar 2014. Jag har gjort allt vad jag kunnat idag för att förbereda mig på bästa sätt.

 

Det var mäktigt idag. Simträning när det är som bäst.

Det är en härlig och gigantisk cirkus det här Ironmanarrangemanget. Gigantiska långtradare fullproppade med kilometervis av staket, läktare, vepor, mattor, uppblåsbara jätteportar för in- och utgångar i växlingsområdet och ja … man kan ju inte ens föreställa sig hur mycket logistikarbete det ligger bakom det här proffsiga arrangemanget. När jag stod i brand-shoppen och botaniserade bland alla högt prissatta Ironmanprodukter som man kan köpa som så gick tankarna till Disney World.

Och alltihop är jättekul och spännande. Jag känner mig lyxigt omhändertagen och det känns som att arrangörerna har tänkt på alla tänkbara detaljer.

Det råder fest i Kalmar och i och imorgon lördag har jag för avsikt att känna mig som en riktigt drottning!!!
Jag ska simma 3,8 km, cykla 18 mil och sedan så är det bara att avverka ett marathon.
Den där löpningen är den som jag fruktar mest. Hur långt ska jag pressa mig att springa innan jag får ta gångpauser? 2 mil? 3 km? Blir 6:00 tempo bäst att börja med eller …?

I morse 07:00 gjorde jag upp med simdemonerna nere på Vågbrytarbadet. Det var officiell pre-swim och jag var på plats. Solen gick upp över ett vänligt och lugnt hav. Bryggan fylldes sakta med småpratande triathleter som i lugn takt drog på sig sina våtdräkter.
Vattnets 21 grader kändes lagom och ljummet. Jag simmade utan konstigheter och konstaterade att jag måste navigera ofta och våga trycka på ibland och kanske även glida mer på tagen för att inte ta slut direkt.

När jag efter simmet satt på stenarna och värmde mig i solen så omfamnades jag av ett lugn.
Nu kör jag och litar på min förmåga!

Lugnt, härligt och en förväntansfull stämning.
Det kändes rakt igenom bra. Imorgon blir det lite mer trängsel bara!
Behovet av att prata av sig och dela tips och tankar är stort.
Lilla Focus är incheckad och har fått regnskydd.
Påsen som är röd för ”run”.

Vägen mot Ironman

IMG_8519

Nu är jag på väg till Kalmar! Vi är på väg! Jag och Roger sitter i bilen och lyssnar på låten ”I dag är jag stark” med Kenta på högst volym. För ett och ett halvt år sedan började jag min simträning helt från scratch på botten i Eriksdalsbadets bassäng där jag kokade kaffe. Nu är jag på väg och ska genomföra en Ironman.

Den här bilden tog jag under förra årets IM-simning i Kalmar. Nu laddar jag!

Men hur tänker jag nu då, undrar ni!
Hur blev det egentligen så här nu, att jag ska starta i Kalmar och sikta på att genomföra en Ironman? Jag har ju inte riktigt dragit den historien hur jag gick från att säga ”nej det är för långt” till att en vecka innan start bli bergfast besluten och tacka ja till en startplats.

Det startade redan i vintras. Roger började skoja om att jag tränade
som om att jag skulle köra Ironman. Sedan började jag själv dra samma
skämt och till och med påpeka att jag tränade mer än Roger som anmälde
sig redan i Kalmar efter banketten dagen efter tävlingsdagen.

När
jag efter Amfibiemannen
kände mig tom och mållös och började muttra om att jag minsann inte behöver tokträna längre, jag ska ju inte ens köra
Ironman, som om jag någonstans under våren och sommarens alla träningspass
och klassikerlopp börjat visualisera mig själv på banan i Kalmar …

När jag för ett par veckor sedan fick frågan under triathlonträningen vid Sjöhistoriska:
– Helena, vilket är ditt nästa race? Är det Kalmar nu om ett par veckor eller??

… precis DÅ kände jag att vad sjutton. Folk tror på fullaste allvar
att jag ska köra Ironman och varför tusan är svaret på den frågan är NEJ.
– Fast man kan ju tro det, skrattade jag. Jag har ju Ironmantränat hela året.

Just orden ”nej jag kan inte” har aldrig funnits i mitt hjärta. Vill man så kan man och så har jag resonerat  hela mitt liv ända från den dagen när jag lycklig stod med en liten bebis i famnen, blott 21 år och hade hoppat av universitet … (det är en annan historia och på en helt annan blogg)

Så varför tror jag att jag ska kunna klara att genomföra ett av världens tuffaste lopp?
1. Jag har levt med sporten triathlon i huvudet dygnet runt i åtminstone 1,5 år och följt och varit delaktig i Rogers Ironmanträning och mentala förberedelser på ett väldigt nära håll.
2. JAG har tränat väldigt många timmar hela året för klassikerloppen både förra året och det här året. Jag har genomfört en medeldistans och klarat Vättern och Amfibiemannen på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.
3. Jag har aldrig sviktat i min träningsmotiovation! Jag ÄLSKAR det här livet. Jag har njutit av tidiga vintermorgonar när jag ensam nött längder i simhallen. Jag har sett framemot långa långpass i snön, i mörkret med efterföljande bastu. Jag har envist kämpat för att bli modigare i vattnet, för att hitta cykelglädjen och jublat när jag äntligen fått lite cykelben.

Och det är egentligen där, i punkt nummer tre, som jag hittar mitt främsta svar till varför jag vågar och vill ta chansen. Jag tycker allt detta är så underbart kul! Triathlon är ett av det bästa som hänt mig i livet. Dessutom har jag övat på motgångar i livet. Jag vet att är det något som jag är bra på så är det att kämpa mot alla odds, bita ihop, mobilisera nya krafter och ta mig framåt även när det gör riktigt ont!
Så varför inte utnyttja det i ett Ironman!

På väg till Kalmar.

Mental träning och fokus inför Ironmandebuten

IMG_9619

Ironman handlar inte bara om fysisk träning och att trampa mil efter mil på cykeln eller simma hundratals varv i simhallen under tidiga vintermornar. Att göra en Ironman handlar lika mycket om att göra en ordentlig mental plan, en plan för vila, sömn och mat veckan innan race. Och det är det jag fokuserar på just nu.

 

Fokus. Att simma i det iskalla vattnet i Nordnorge ni sommar var bra träning.

Jag sitter hemma i soffan för att varva ned.
I natt ska jag sova gott, hårt och länge.
Jag har släkt ned en smula i rummet, tv:n är på och jag har inte gjort något annat ikväll än att laga en rejäl laddning med spagetti, köttfärssås med en spenatsallad dränkt i lime. Sen begav jag mig ut på rödbetsjuicejakt. (jag har köpt den kampanjen med hull och hår, rödbetor gör mig stark!) Jag tog ett stort glas direkt när jag kom hem.

När jag tänker på den utmaning som ligger framför mig så är det den mentala träningen under simningen som jag klurar mest på och hur jag ska tackla energifrågan.

Jag läste någonstans att Ironmandebutanter ofta glömmer att de tar sig an världens svåraste uthållighetslopp.
De orden sätter lite lagom respekt i kroppen.

Jag har erfarenhet av att misslyckas med energin helt och fixa det till 100 procent. Vätternrundan blev hundra gånger lättare än jag vågat drömma om, tack vare att jag hade en strikt energiplan som jag höll mig till oavsett vad huvudet ville.
Under Vansbro Triathlon misslyckades jag en smula med ätandet och halkade efter energimässigt när jag cyklade hårdare än beräknat och helt enkelt fick problem med att tugga bars med hög puls … Vem kunde ana att jag skulle få supermankrafter och trampa på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare?

Till en början så ser jag till att äta gott, ordentligt, varierat och lite extra nu under veckan. Jag är noga med att få i mig vatten, kolhydrater och framåt onsdag tänker jag enbart satsa på fisk och lättare proteinkällor för att känna mig så lätt som möjligt i magen på lördag.

Mentalt jobbar jag hårt med att hålla mig lugn och inte stressa.
Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar på mig själv och just den här veckan så är alla bekymmer undanstoppade långt in i en garderob. De får vänta.
Just nu betraktar jag livet enbart från den ljusa sidan.

I går var jag tvungen att dammsuga hela huset och få undan lite surdegar så att jag slipper släpa på den stenen under racet. Nu ikväll ringde jag mamma. Jag har redan packat det mesta och läst allt jag kan komma över som handlar om att göra en Ironman. Och wow vad många härliga, humoristiska, sporrande och inspirerande berättelser det finns om den allra första Ironmandistansen, den 9:e, den andra eller tredje.

Tack vare bloggar och andra texter har jag nu kunnat börja forma en plan och bild av hur marathonlöpningen kan bli. Och plötsligt ser jag på den biten av racet med tillförsikt och hopp. Jag kommer inte springa hela vägen, det är omöjligt och naivt att tro det som debutant, men jag ska försöka vara så smart som möjligt och se till att ha en gå-spring-plan klar innan starten så jag kan hålla fast vid den när jag tycker att allt är skit och bara vill lägga mig under en sten och ge upp.

Jag startar i Kalmar

bild-22-1

Jag vågar knappt uttala det högt. Då kanske jag upptäcker att det bara är en dröm … En vecka före start så får jag som i ett trolleri tag på en startplats till Ironman Kalmar 2014.

 

Om en vecka så vet jag … om jag är tillräckligt redo.

Jag vet att det näst intill låter som övermod: Att en vecka innan race kasta sig in i leken och satsa på att klara Ironman.
Först, när Roger plötsligt frågade: ”Hur gärna vill du köra Ironman?”, så sa jag:
– Nej, det är alldeles för långt.
Sedan hörde jag själv hur dumt och fel det lät.

Som i ett mirakel hade Roger fixat och donat och en möjlighet och ett erbjudande om att få en startplats i årets Ironman Kalmar hade dykt upp … och jag sa nej.
– Roger, fattar du hur galet det är att bara ha en vecka på sig att förbereda sig mentalt för en Ironman?
– Du ÄR redo, älskling. Jag vet det.
Och det fanns ingen betänketid. Plötsligt sa jag ja, och jag kände att det var det enda jag kunde säga. Nästa år ser det ut som att jag av familjeskäl inte kan göra en Ironman och vem vet om jag klarar att hålla den form som krävs om två, tre år.
– Jag tar chansen! Jag startar, sa jag bestämt och kände hur benen blev helt mjuka av gelé.

Allt detta hände i fredags och lördags fick jag mailet där tävlingsledningen bekräftade min startplats.
Nu har jag landat och känner ingen tvekan, snarare känner jag mig otroligt fokuserad.
Hjärnan går för högtryck för att jag ska förbereda mig mentalt så mycket jag bara kan och jag inser att jag kommer att uppträda oerhört egoistiskt resten av veckan.

Men jag gillar att ha begränsade ramar att jobba inom. Nu har jag en startplats, nu gäller det att gräva fram varenda gnutta fokus som finns i kroppen.
Jag känner mig grymt taggad och för närvarande helt lugn och enbart förväntansfull.

I dag var jag tvungen att simma ett rejält långpass. Längre än dryga 2000 m har jag ju aldrig skrapat ihop under ett sammanhängande pass. Det blev 3600 m med en jublande känsla.
Jag känner mig stark som en oxe och så mycket mer träning än så här blir det inte i veckan.

Simma, cykla, springa, det är ju det jag gör. Nästan varje dag! Nu ska jag göra en Ironman!
Håll tummarna.

You are an Ironman!

IMG_8645

”Du är en järnkvinna Helena!” Just det orden uttalades idag och de var riktade till mig. Jag svär …

Min Ironman! (ser inte jag lite tröttare ut än Roger som precis gått i mål!??)

… Men det handlade inte om helgens Ironamntävling utan bara om jobb …
Däremot fick min Roger höra just de efterlängtade orden uttalas av den
välkända speakern när han sprang längs den blåa målgångsmattan. Och ja …
jag var super stolt!

Fyra dagar har redan gått och nästa års biljetter, 2700 platser, är redan släppta (men inte slutsålda jag gick in och kollade, kändes nästan lite läskigt att vara inne på den anmälningssidan för ett sådan beryktat lopp). Jag är fortfarande full av intryck efter Ironmanhelgen i Kalmar och Roger som gjorde sin första långdistanslopp, ja han, han är lite trött!

Jag har läst mängder av racerapporter skrivna av de som deltog. Oj vilka starka och känslosamma berättelser. Jag stod i publiken och följde varje minut med spänning och fullständig fascination. Jag hade tänkt att göra ett inlägg och bjuda på min beskrivning, göra ett litet reportage liksom (det är ju det som är mitt jobb) men nej … läs Ironmanbloggarna, där får du den rätta känslan.
Simningen och starten gjorde starkast intryck på mig. Stämningen var magisk när prästen läste en bön över deltagarna och avslutade med:

”Athletes may the force be with you”

Är man lite skruvad som jag, då faller man direkt. Trots många bilder kablats ut redan så vill jag bjuda på några av mina. Det här är en mini, mini bit av Rogers fantastiska prestation:

Stämningen innan start: Fokuserad, nervös och en smula dämpad.
06.30. ”Nu gäller det Roger. Nu är du här!”
Kalmarsund ser spegelblankt ut men … icke!

Fokus.
Athleterna är på väg ut på piren för att kliva i det 19-gradiga vattnet.

Där ute simmar 2000 som drömmer om att bli en äkta Ironman.

Det är riktigt roligt att vara publik under ett triathlonsim.

Sista simsträckan på väg in mot Kalmar centrum.

I påsarna hänger ombyten för de olika delarna. Bu dags för 18 mil cykling.

Efter 12 mil på Öland får publiken lyfta de allt tröttare tävlanden mitt i stan.

Hela familjen följde loppet med stort tålamod!
Det är nu det börjar på allvar. Roger börjar sin mara.
Just under det här ögonblicket får Roger höra orden ”you are an Ironman”.

Så stort, så magiskt, vilken glädje och vilken otrolig stämning. Åk dit och upplev det du också nästa år!

Jag kommer vara där igen, Roger har redan köpt sig en plats för Ironman Kalmar 2014.

Vattenkrig i Kalmar i morse

IMG_8519

Ironman 2013, 3,8 km simning. 19 grader i vattnet och solen sprack igenom molnen under nationalsången. Mäktigt.

Just nu håller Ironman på som bäst. Det är fest i Kalmar, musik, applåder, hög stämning. Jag har sett Roger svischa förbi tre gånger under loppet och han ser så glad ut! Efter cyklingen stannade han två sekunder och pussade mig hårt! Och jag blev alldeles knäsvag av nervositet, glädje och en massa andra orsaker!

Jag blir galet känslosam! För Rogers skull och för alla de som kämpar. Det är ett fantastiskt lopp. Här delar jag med mig av några bilder jag tog i morse!
Nu ska jag fortsätta heja och hålla tummarna!!
Ironmansimningen är tuff säger alla som har varit med.
Atletherna är på väg ut i vattnet, Stämningen stiger.
Banan ligger så att publiken får se simmarna passera två gånger.
Vi de trånga passagerna blir det riktigt stökigt.

6 frågor till en Iron virgin

IMG_8426

En orolig och kort natts sömn kvar. Imorgon kl 05.00 ringer klockan och jag kliver upp med Roger som ska köra sitt livs första Ironman. I två år har förberedelserna pågått. 

Glad, med alla pinaler i påsar checkade Roger i in idag i växlingsområdet.

6 nyfikna frågor 

till Roger, 37år, som långdistansdebuterar i triathlon i år – Ironman Kalmar 2013

1. Hur föddes tanken på att du skulle anta utmaningen och satsa på Ironmandistansen, 3,8 km simning, 18 mil cykling och 4,2 km löpning?

– Jag tyckte att det var fascinerande med triathlon och förstod inte att folk kunde göra en sådan tuff grej som Ironman. I min värld var en halvironmandistans galet långt. Jag tyckte det var helt omänskligt och coolt och därför ville jag själv testa och se om jag kan klara det.


2. Vad kommer att bli roligast imorgon?


– Att gå i mål!!! Haha … nej min målsättning är att försöka njuta av cyklingen och inte längta till att den ska ta slut som jag har gjort under många andra tävlingar. När jag körde en halv iron i Vansbro i juni så lyckades jag har riktigt roligt på cykeln hela tiden. Det vill jag uppleva igen.


3. Vilken del i traithlon gillar du bäst?


– Det är inte simningen. Den vill jag bara få överstökad. Man ligger bara där i sörjan och vevar på. Det är mörkt och långtråkigt. Löpningen är jobbigast men under den är man närmast publiken så den delen är trevligast.

4. Vad är det för tankar som kretsar i ditt huvud just nu, så här precis kvällen innan?

– Just nu tänker jag väldigt mycket på om min fot som jag har haft problem med under sommaren ska hålla. Jag har ordning på alla saker, jag känner mig trygg i att jag är förberedd för tävlingen. Jag har kontroll på allt utom den här foten. I övrigt är jag oväntat lugn.

5. Vad har du för strategi att klara en svacka när motivationen sjunker?

– Jag ska tänka på alla som drömmer om att få uppleva en sådan här tävling men inte har möjlighet och att jag är väldigt priviligierad som får genomföra Ironman och att det därför skulle vara en skam att bryta loppet.

6. Hur vill du att målgången ska bli?

– Jag ska springa och se glad ut och verkligen känna att nu har jag gjort något väldigt bra! Det ska jag tillåta mig själv att njuta av.

 
Dagen före. Hela Kalmar sjuder av förväntan

Ghaa vilken galen vision!!!

Och jag då ..?!
Ja, här tränas inga Ironman-monster-pass men väl ett trevligt litet brickpass har jag diskat av under eftermiddagen. 24 km så-hårt-jag-bara-kunde cyklade jag mellan Eriksöre och Mörbylånga och sedan tillbaka igen, på finfina nysopade vägar för alla Ironmens skull. En lyx som jag passade på att njuta av.

Väl hemme vid stugan tog jag ett skutt av hojen. Dundrade in för att byta pjuck och så ut på 4 km stolpig löpning som kändes helt ok efter halva distansen.

Det ÄR jobbigt med triathlon. Man blir sjukt trött av att hålla på att stapla olika fysiska träningsformer på varandra så där. Så när jag sprang idag så sa jag till mig själv:

– Det gör ont med triathlon. Bara koppla bort huvudet och köra.

Och i dag cyklade jag och sprang i mina allra första triathlonkläder. Inhandlade på Ironman-expot till ruggigt bra pris! Svart har jag alltid gillat. Får komplettera med ett färgglatt linne nästa år!

Nykittad med tvådelat triathlonset från 2XU.

Titta, jag springer och det är verkligen så himla skönt!!

Träning med Ironmanstämning

bild-15-kopia-25

7 km i 5:00 tempo, utan att sacka. Nu har jag varit hård mot mig själv i två dagar i ett försök att boosta mitt tappade flås så mycket det går innan tävlingen nästa helg. I dag avslutade jag med sim i Kalmarsund. Perfekt!

 

Kalmarsund. På andra sidan går Ironmanstarten om två dagar.

Öland sjuder. Ironmanflaggor vajar lite här och var och överallt syns atlether på cykel, i löparskor, i typsik trathlonmundering. De ser grymt starka ut, härdade av många, många mil på asfalt och i sol. Nu är det två dagar kvar till Ironman och det märks överallt. Det är grymt inspirerande.

I går och i dag satsade jag på löpträning i en slags förhoppning att förbättra flåset och få upp lite fart i benen efter mina tre långa skademånader.
Det känns bra i benet, men det är en balansgång. Nu har jag sprungit två dagar i rad och tryckt på på asfalt. I morgon får det inte bli löpning. Jag måste vara försiktigt med benet. Skynda långsamt.

Men jag är grymt nöjd med kilometrarna som jag har avverkat. För två veckor sedan kändes 5 km i 5:30 tempo sjukt tungt. För dryga veckan sedan sprang jag första milen på tre månader och först efter 7 km började kroppen fatta galoppen. I dag var pulsen låg och fin genom hela passet men löpstyrkan lyser med sin frånvaro. Kroppen blir trött och jag fick ta i för att lyckas med målet för dagens träning att hålla 5:00 tempo hela sträckan. Det gick, men jag var sjukt trött efteråt.

Om drygt en vecka ska jag klara 10 km löpning efter att ha simmat och cyklat.

Men precis då, när jag låg i gräset och pustade ut bland mängder av söta Tusenskönor sprack himlen upp och solen lyste från klarblå himmel. (Vädret växlar otroligt hastigt på Öland) Jag har inte simmat på hela veckan så nu blev jag grymt sugen.

Jag grabbade simpinalerna och promenerade närmaste väg ner till vattnet och hittade en brygga. Jag hoppade i Kalmarsund ungefär mitt emot Ironmanstarten och började brottas med vågor och fick ett pass där jag fick öva att andas på bara ena sidan för att slippa få in en hel våg i munnen. Nyttigt och trixigt. Jag fick kämpa en del för att hålla borta vattenrädslan.

Underbar sensommarkväll. Sol, sol, sol!!!
Det är inte stora vågor men utmanande ändå.

Jag bestämde mig för att låta vågarna skvalpa runt mig och så gjorde jag mitt bästa för att simma och inte sluta trots att tång virade sig runt min hals, sjögräs fastnade mellan mina fingrar och slajmiga odefinierbara grejer nuddade mina bara fötter … 

Vattnet var kallt men jag har upptäckt att jag har en märklig böjelse och trivs mycket bättre med lägre temperaturen som 16-18 grader. Jag blir glad. Pigg!! Och så klart väldigt kall, men känslan efteråt när jag står och huttrar med handduken hårt virad runt kroppen är oslagbar!

Och är det en sensommarkväll som denna så kan man inte annat än att vara ödmjuk, tacksam och känna sig priviligierad.

 

Hela familjen gillar att vara aktiv. Olivia har upptäckt golf.
Simon som tränar på gym utmanar sig med akrobatiska trick.

Snyggaste armbandet! Min älskling är ringmärkt inför Ironman …

Provcyklat Ironmanbanan

bild-15-kopia-16-1

Väderkvarnar, kohagar, söta hus, havet och det dramatiska Alvaret. I dag har jag provcyklat den öländska sträckan av Ironmanbanan. Motvinden inger respekt.

Jag behöver lite cykel i benen och bestämde mig för att testa Ironmanbanan.

Jag och hela familjen är på Öland. Fokus för veckan är den stora tävlingen Ironman som går av stapeln på lördag i Kalmar. Roger kommer stå i startfältet i Kalmarsund kl 07.00 med startnummer 1118.
Vi kommer vara där.
Jag kommer vara supernervös och det ska bli hur roligt som helst och veckan har börjat hur bra som helst.

Vi softar. Gör ingenting alls. Hänger i solen, äter glass, snackar, lagar bra mat, sover mycket. Men så måste ju jag få till lite träning. Jag ska ju inte köra Ironman och Stockholm Triathlon kommer närmre i rasande takt.

I dag bestämde jag mig för att cykla den öländska delen av Ironmanbanan. Jag måste ju kolla vad min älskling ger sig in på eller hur??!! Hehe ..

Glädjen formligen sjöng i kroppen när jag kickade igång den efter tre träningsfria dagar. Jag behövde träna! Vi har packat, haft en trevlig kräftskiva, kört ner till Öland och gjort en massa annat förutom tränat.

Jag njöt mig runt hela banan. Det finns mycket att titta på längs vägarna på Öland och vägarna kändes fantastiskt lättcyklade om det inte hade varit för motvinden. Det blåser rejält här på Öland. Och det magiska med den här vinden tycks vara att den kan dyka upp från alla vädersträck under samma cykeltur. Trots det kändes det lätt att hålla mellan 27-30/km i timmen i snitt. Och det var inte bara jag som var ute och provcyklade. Blev omsvischad av flera tempocyklar. När jag stannade och tittade på kartan kom trevliga ölänningar fram och frågade om jag behövde hjälp och om jag ska köra på lördag!! (Snacka om komplimang!)

Den sista sträckan där banan gick tvärs över ön från östra sidan, tillbaka till den västra sidan var riktigt tuff. Vinden kom snett framifrån och vägen sluttade uppåt i nästan en hel mil. När en mötande lastbil blåste förbi var jag nära att kastas omkull. Och jag har inga högprofilhjul som kan fånga vind …

Då, när jag var lagom mör, kom ett kort intensivt regn, blandat med hagel och jag hann bli riktigt nedkyld innan jag landade hemma i stugan igen och kastade mig in en värmande dusch. Men varken regn eller kyla lyckades ta udden av cykelglädjen. 71,5 km cyklade jag. Och ja, jag var trött och ja, självklart tänkte jag på min Roger och alla andra modiga triathleter som ska köra den här galna tävlingen, som innan de går i mål kommer att cykla ytterligare 11 mil och springa ett maraton på det. En hissnande tanke!

Vackra vägar längs Alvaret på Ölands södra del.

Banan går söderut från Färjestaden, via Mörbylånga till Degerhamn för att sedan vika av österut, tvärs över ön där man sedan cyklar norrut igen innan man korsar ön tillbaka till västra sidan.

Roger vilar den här veckan och hängde med endast några mil idag.

Banan går i en loop kring Ölands södra halva.

Extra roligt att ta depåstopp på Öland!!

Kalmarsund vid Ölandsbron. Galet blåsigt.
Vinden inger respekt.

Ölandsmys. Inför Ironman!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.