Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2014 race report – cyklingen

Skärmavbild2014-08-19kl.22.26.19

Cyklingen. Det var här som det höll på att gå åt skogen. Det var här som jag var en hårsmån från att inte få uppleva den där legendariska målrakan. Jag hade en sådan satans otur med cykeln.

Det var fantastiskt att få kliva upp ur vattnet. Jag vet inte varför, men jag vågade typ inte titta på publiken. Jag fortsatte att stänga ute omgivningen. Fokusera inåt.

På lite vingliga ben tog jag mig upp för rampen, tackade ja till en mugg vatten och svängde förbi duscharna med sötvatten. För ett ögonblick så visste jag inte åt vilket håll jag skulle men så mindes jag, till vänster och så grabba min blå bike-påse som hänger till höger på ställningen.

Våtdräkten åkte av lätt. Jag torkade fötterna på en handduk medan jag slet upp påsen med mackan och tog en stor tugga. Tänkte på att Roger skrattat lite åt min macka och sagt att jag var gullig som skulle sitta och fika i T1.

Men klämma en sliskigt söt gel redan i det här läget är inte aktuellt för mig. Efter att ha jobbat i vattnet i en och en halv timme då behöver man fylla på med energi. När jag cyklade iväg var jag grymt nöjd med att jag startade med en mättande macka i magen och ett par deciliter vatten. Det var som att det var en ny dag och ett helt nytt tävlingstillfälle. Perfekt.

Att cykla över Ölandsbron är en höjdare! Jag säger bara: åh vad fint, så vackert och maffigt.
Jag ville gasa på, trampa hårt, få fart och bara dra om.
Men jag lugnade mig.
Ölandsbron är typ den enda backen under hela 18-milsbanan så det är ju dumt att trötta ut låren.

Allt kändes bra. Möjligen lite seg i benen men det gjorde ingen effekt. Jag som inte kan jämföra med förra årets cykling tyckte att det gick kanon. Visst blåste det men jag hade inga problem att hålla mitt planerade tempo. 27-29 km/h. Jag hade bestämt att 27 km/h är acceptabelt och kanske rimligt med tanke på marathonlöpningen som väntade men om jag lyckades köra 29 km/h utan att trötta ut mig helt skulle jag vara grymt nöjd.

Med allt folk runt mig hade jag inga problem att hålla högt tempo. Jag fokuserade på energiintaget och hittade en rytm där jag käkade något va 10:e minut och drack var 10:e. På så sätt så kunde jag precis hålla magkrampen på avstånd. En bananbit med jämna mellanrum lindrade sötman. Och jag höll mig till enbart vatten i flaskorna.

Allt gick så bra. Jag susade fram. Körde om. Blev omkörd. Hejade på publiken. Njöt av landskapet. Hade koll på energin och jublade över farten, den starka känslan att JAG, lilla jag, faktiskt cyklade bland en massa starka triathleter.

Och så plötsligt kände jag att något var på tok med cykeln. 
– Nej, jag måste inbilla mig. Nu är det energi jag behöver, nu får jag inbillningspunka.

Men det var det inte.

Mitt på Allvaret i motvinden blev jag tvungen att konstatera att bakhjulet var nästan helt utan luft. F-n, f-n, f-n.
Det låter konstigt. Jag VISSTE att detta skulle hända.
Det sista jag sa till Roger var att nu har jag koll på allt utan på hur man lagar punktering. Nu hann vi inte ens repetera det teoretiskt.
Och eftersom jag hade det på känn så satt en liten handpump fasttejpad med eltejp runt ramen som back upp till kolsyrapatronerna som jag misslyckats med att använda en gång tidigare.


För ett ögonblick så tänkte jag att nu var det kört. Nu skulle jag inte få den där medaljen.
Men jag vägrade låta mig övermannas av känslorna. Nix, inga tårar nu, kommenderade jag mig själv och sedan tryckte jag i mig socker för att pigga upp hjärnan. Jag tog några ordentliga klunkar vatten och så började jag jobba vid vägkanten.

Jag blev oljig över hela kroppen, jag mixtrade, svor, svettades, blev förbannad, kände hur huvudvärken började smyga på.
En Fredrikshofare saktade in och undrade om jag hade allt jag behövde. En annan kille undrade om jag ville ha hjälp och en tredje, en polack, var helt underbart gullig. Han stannade, klev av cykeln och sa:
– I want to rest. Do you want me to help you? I want you to make it to the finishline.

Jag insisterade att jag inte ville att han skulle bli diskad. Han insisterade på att han gillade Sverige och gärna kom tillbaka nästa år …

Men så sa jag att jag lovar att jag ska fixa det och han rullade iväg. Jag ville inte att han skulle bryta mot några tävlingsregler.
Det tog 40 minuter tror jag, när hjulet var på och jag jublandes cyklade vidare.

Fasiken. Nu hade jag simmat och fixat punka! Jag är en vinnare!
Jag trampade så hårt jag bara kunde och tänkte att nu bränner jag väl alla krafter på kuppen. Men jag ville ta igen lite av den förlorade tiden. Jag snittade 34km/h, nådde Ölandsbron och … en hagelskur! Världens jäkla hagelskur.

Jag tänkte att jag borde ta skydd men så struntade jag i det. Vinden rev i cykeln. Bilar saktade ned och tittade frågande på mig. Lika fort som ovädret kom så försvann det. Värmen kom tillbaka och däcket … hade tappat all sin luft, igen.
Jag stannade för att pumpa och cyklade vidare.

Jag kände mig hopplöst efter. Publiken var borta. Jag cyklade och fick stanna och pumpa däcket flera gånger. Hela proceduren var grymt slitsam mentalt. När jag i ett ouppmärksammat ögonblick körde ned i ett hål så förstod jag att det var kört … slangen var trasig igen och jag svor över att hålet inte var markerat i vägen.

Nu kom tårar av frustration. Men nej!! Jag byter igen! Jag gör det! Och med tårarna rinnandes nedför kinderna satte jag mig i gräset och började om. Den här gången tog det inte lika lång tid och när jag var klar så kom en kille från en servicebil springandes. Vi ska se till att du kommer i mål, sa han och pumpade däcket och satte det på plats blixtsnabbt.

Jag började cykla igen och sneglade på klockan. Med två mil kvar så var snittet nu nere på 20 km/h. Så otroligt nedslående.

Men jag trampade på och längs vägen blev jag firad som en segrare. Folk som fick syn på mig skrek och tjoade. Domarna hade alla samlats för att avsluta dagen och när de såg mig komma cyklandes så sprang de ut till mittlinjen och ställde sig på en lång rad och gjorde vågen!!!

Tack, tack snälla för att ni gjorde det. Sakta kände jag humöret och viljan att kämpa vidare att stiga. Nu var det bara en mil kvar. Jag måste bara fixa in cykeln till växlingsområdet. Som jag längtade efter att få springa mitt livs första maraton. Vem hade kunnat tro det???

Ironman Kalmar 2014 race report – simningen

bild1

När jag gick i mål i lördags kväll efter att ha simmat 3,8 km, cyklat 18 mil och joggat 42,2 km så kändes det som att det hade passerat en hel vecka sedan starten – minst! Under ett Ironman hinner det hända så ofantligt mycket, du hinner möta så många människor, få så mycket intryck och gå igenom hela känsloregistret.

Dagen innan vid Vågbrytarbadet.

De sista två nätterna innan start var fyllda av känslor. Jag sov oerhört oroligt. Men jag sov. Natten efter pre-racemötet så vaknade jag i någon slags häftig ångest-skräck-panik-attack som varade i några sekunder och fick mig att skratta. Jag hade känt mig lugn hela dagen men det är under nattens vargtimmar, där kring fyra, fem-snåret, som man är som skörast. Jag upplevde ta mig tusan ren och skär ångest.

– Ja du darling. Ett Ironman är inget man skojar bort, skrockade Roger när vi satt och åt frukost. Och han älskade att uttala de orden!

Natten innan racet var kroppen uppe i varv och helt blossande het. Jag sov, vaknade, sov men var ändå nöjd med känslan när klockan ringde 04.20. Jag vaknade, slog på datorn och möttes av nästan hundra lycka till på Facebook!! Vilken värme och vilken känsla. Det gav styrka på riktigt!!

Resten av morgonen gick ut på att bara andas, hålla ihop och fixa det sista som skulle fixas: Ta av regnskyddet på cykeln, placera fyllda vattenflaskor på cykeln, stoppa ned en liten flaska vatten och en macka med leverpastej i den blå växlingspåsen med tanken att en och annan tugga på den inte kan skada innan cyklingen, jag som inte är kompis med gels ännu.

Jag var nöjd med mina förmåga att hålla i nerverna. Jag märkte hur Roger blev en smula tvär och fokuserad. Han jobbade snabbt med sitt, hjälpte mig med luft i däcken och så gick vi mot simstarten i hamnen.

När vi klev ut ur växlingsområdet var det svårt att komma fram och förbi alla anhöriga och publik som stod och trängdes utanför. Kunde de inte hjälpa de tävlande att ta sig fram, muttrade vi och fick pressa oss fram.

Vid hamnen var stämningen god. Det var ju en härlig dag:  Ironman-dagen och sol från en klarblå himmel. Tävlingsledningen hade avslöjat att de trodde på rekordtider. Förhållanden inför tävlingen var perfekta, menade de och jag kände mig tacksam över att havet var lugnt.


Plötsligt hör vi att påsarna med kläder som man vill ha efter racet ska lämnas nära målgången. Men … vi frågade en kille som väldigt övertygat hävdat att påsar kunde lämnas nära start. Nu blev vi stressade.

Vi skyndade oss att preppa oss med vaselin där vi vet att skavsår lätt uppstår och sedan fick vi gå-springa till rätt plats och göra oss av med påsen.
– Det är sånt här som ingår. Det måste ju bli lite spännande, sa jag till Roger när vi skyndade oss fram medan jag tyst för mig själv rabblade: vi hinner, vi hinner.

Simstarten var tänkt att vara rullande och pågå mellan 07.00 och 07.15. Man skulle välja i vilken grupp man skulle stå utifrån hur snabb simmare man är.
Min kalkyl var 1:30. Roger trodde mer på att jag skulle simma på 1:40. Jag ställde mig i gruppen 1:25 efter att ha hört flera i 1:35-gruppen prata om bröstsim. Mitt mål var ju att crawla, även om jag inte är supersnabb. Har jag då bröstsimmare runt mig … ja, då blir det knepigt.

På avstånd hörde vi Nationalsången och sedan startskottet. Stämningen var lugn och hög. Folk pysslade med sin utrustning och hjälpte varandra med dragkedjor. När startfältet väl började rinna mot vattnet gick det fort. I farten grabbade jag en vattenflaska och sköljde mina nya simglasögon. Jag såg till att de satt på plats och så fördes jag framåt, framåt, framåt och närmre vattnet.

Publiken var galen. Övertänd.
Jag tittade upp och blev förskräckt över det täta folkmassorna som intensivt iakttog triathleterna som var på väg ned i vattnet. Jag riktade blicken ned i backen, fokuserade innåt och plötsligt var jag i vattnet.
Jag hämtade andan och började simma.

De första 10 minuterna var tuffa. Jag försökte hålla koll på folk runt mig men det var simmare överallt. Alla såg adrenalinstinna ut, en del målinriktade som maskiner. Vissa simmade helt i i fel riktning och andra skulle bara fram – vilket är den mest framgångsrika taktiken.

Är man inte så snabb på simmet så hamnar man tyvärr bland andra som inte behärskar det hela särskilt väl heller. Paniken ligger ganska nära och det blir extra stökigt. En man tog tag i min vrist och använde mig för att dra sig framåt. Jag hamnade under ytan men ögonblicket senare simmade jag igen.
Ett tag var jag rädd att bli helt mosad bland ett stim män som fightades med jag simmade på och de skingrades.

Att simma i över en timme är en lång tid. Att simma strax över 1:30 är väldigt länge. Min sluttid blev (nu har jag fått mina tider) 1:34 och jag är ändå förvånad över att jag inte får till simmet bättre under tävling. Jag vevar ju på …
Jag kan inte säga att jag hade en härlig känsla i vattnet men jag är otroligt nöjd över att det gick så bra.
Jag hanterade alla situationer och jo förresten … jag njöt lite också:
Jag påminnde mig själv om att :
– NU – Nu simmar du Ironmansimmet Helena. Du gör det faktiskt på riktigt!


Och när jag simmade in i kanalen och såg uppstigningrampen så jublade jag inombords. Jag kunde knappt fatta att jag var på väg mot cyklingen – redan och det var bara en liten bit kvar.

Mina sinnen skärptes och jag fick ordning på kroppen. Genom simglasögonen kunde jag se publiken på strandkanten och tänket att nu när de tittar ska jag simma fint och starkt. De sista metrarna var bara härliga!!

I växlingsområdet väntade cyklarna under natten.

 

Full aktivitet. Det gäller att ha koll på alla prylar.
Lugnet innan starten.

 

Vi skojade om att nu skulle vi bara hoppa i och njuta av lite härligt morgonsim.

 

Ironmanminnet kommer för alltid bo i mitt hjärta

bild-22kopia3

Jag gjorde det! Jag gick i mål och fick höra de episka orden från hela publiken och den legendariska Ironmanrösten Paul Kaye – Helena, you are an Ironman!! Det var precis så fantastiskt som man förställer sig. Jag kände mig som en gigantisk rockstar och älskade varje sekund av det.

Imorgon hoppas jag kunna visa lite bilder från mitt äventyr.

Jag skuttade långsamt över den där blå mattan och försökte suga in allt och njöt verkligen av att det var jag som var där i rampljuset. Det var sååå fantastiskt att komma i mål. Jag tittade runt på publiken, kände rampljuset, joggade långsamt in genom målportalen under publikens jubel. Så fort jag kommit igenom och fått den fina, fina medaljen så ville jag vända och ångrade att jag inte sög liiite, liiite till på ögonblicket som jag kämpat så många, många timmar för.

Jag stannade ytterligare några minuter och sög in energin från målområdet innan jag lät en gullig volontär hjälpa mig till athlete garden som det område kallas där alla dagens hjältar erbjuds dusch, massage, mat, öl och godis. Jag satt i min foliefilt och bara njöt av att inte springa längre, att kroppen fick vila. Jag njöt av att tugga på en bit salt pizza med mycket fet ost istället för något sött som bara ville få magen att krampa.

Jag njöt av att jag från och med nu har jag ett stort, fantastiskt minne att bära i hjärtat av en stor dag i mitt liv där jag bevisade för mig själv att allt, ta mig tusan allt är möjligt.

Det är möjligt att simma i samma vatten som 2700 andra athleter.
Jag njöt av att jag kunde cykla hårt och mil efter mil snitta 29 km/timmen och hålla energin på bra nivå. Jag njöt av att det är möjligt att fixa två punkor under samma lopp trots att tårarna sprutar och man aldrig har tagit sig den där förbaskade tiden att lära sig att fixa det själv ordentligt.

Jag njöt av att det är möjligt att cykla som en galning, knapra hem några placeringar och känna sig som en vinnare trots att det är ganska ensamt och tyst på banan. Jag hade ju ändå fixat TVÅ punkteringar – på bakhjulet!

Så nu är det gjort. Jag klarade eldprovet och har genomfört en hel Ironmandistans. Jag är väldigt trött, har en konstig smak i munnen och har varit konstant törstig hela dagen trots att jag druckit Resorb, vatten, juice, mineralvatten, kaffe, the … Jag börjar bli jäkligt stel både här och där, ländryggen värker och låren är ömma.
Jag funderar just nu vad ”extrema påfrestningar” betyder exakt i det här sammanhanget. För det är den frasen jag hittar och inte så mycket annat när jag testar att googla: ”Ironman kroppen påfrestningar”.

Ironmandagen är en lååång dag. 
Solen hinner gå upp och den hinner gå ned, glädje kan bytas mot hopplöshet och vända till glädje igen – på ett magiskt sätt.

Jag gick i mål på 14:30. Jag gissar att det kunde att stått 13 istället för 14 om jag inte råkat ut för strul med cykeln. 
Men det är en del av leken och siffrorna spelar mindre roll.
Och till er som försökte följa mig live på nätet. Det gick inte att hitta mitt namn och enda förklaringen är nog att det berodde på den sena registreringen. Jag har inte själv sett mina tider.

Jag hade kalkylerat på att simma på 1:30, jag tror det blev 1:40. (jag blir helt lam i kroppen när jag blir rädd, jag bara sprattlar utan att simma tror jag)
Cykel: 6:30 eller kanske rent av 6:10 det blev tyvärr 8:00 på grund av problemen med cykeln, men jag är bara såååå glad att jag kom fram till växlingsområdet.
Mitt första marathon i livet landade på omkring 4:30 trots att jag unnade mig lyxen att springa på toa när jag ville. Att det gick så bra att springa var jag så förvånad över!! Jag sprang hela vägen, jag stannade enbart för att dricka och ta energi vid stationerna. Och jag är ändå superrookie på Ironmandistansen!!

Summa: Otroligt överväldigad, glad, stolt och ödmjuk.

Självklart måste jag skriva mer om alla smaskiga och nördiga detaljer kring simmet, cyklingen och maratonlöpningen men nu måste jag sova.
Stay tuned!

PS. Kika på mitt instagramflöde så hittar du en film på min målgång. Jag heter helenanimbratt även på insta.

Njuter av Ironmancirkusen

bild2-6kopia3

Pre-simmad, incheckad, kittad, kolhydratladdad, packad, klar, peppad, taggad, redo och allt vad man nu kan vara … inför mitt livs största fysiska utmaning – Ironman Kalmar 2014. Jag har gjort allt vad jag kunnat idag för att förbereda mig på bästa sätt.

 

Det var mäktigt idag. Simträning när det är som bäst.

Det är en härlig och gigantisk cirkus det här Ironmanarrangemanget. Gigantiska långtradare fullproppade med kilometervis av staket, läktare, vepor, mattor, uppblåsbara jätteportar för in- och utgångar i växlingsområdet och ja … man kan ju inte ens föreställa sig hur mycket logistikarbete det ligger bakom det här proffsiga arrangemanget. När jag stod i brand-shoppen och botaniserade bland alla högt prissatta Ironmanprodukter som man kan köpa som så gick tankarna till Disney World.

Och alltihop är jättekul och spännande. Jag känner mig lyxigt omhändertagen och det känns som att arrangörerna har tänkt på alla tänkbara detaljer.

Det råder fest i Kalmar och i och imorgon lördag har jag för avsikt att känna mig som en riktigt drottning!!!
Jag ska simma 3,8 km, cykla 18 mil och sedan så är det bara att avverka ett marathon.
Den där löpningen är den som jag fruktar mest. Hur långt ska jag pressa mig att springa innan jag får ta gångpauser? 2 mil? 3 km? Blir 6:00 tempo bäst att börja med eller …?

I morse 07:00 gjorde jag upp med simdemonerna nere på Vågbrytarbadet. Det var officiell pre-swim och jag var på plats. Solen gick upp över ett vänligt och lugnt hav. Bryggan fylldes sakta med småpratande triathleter som i lugn takt drog på sig sina våtdräkter.
Vattnets 21 grader kändes lagom och ljummet. Jag simmade utan konstigheter och konstaterade att jag måste navigera ofta och våga trycka på ibland och kanske även glida mer på tagen för att inte ta slut direkt.

När jag efter simmet satt på stenarna och värmde mig i solen så omfamnades jag av ett lugn.
Nu kör jag och litar på min förmåga!

Lugnt, härligt och en förväntansfull stämning.
Det kändes rakt igenom bra. Imorgon blir det lite mer trängsel bara!
Behovet av att prata av sig och dela tips och tankar är stort.
Lilla Focus är incheckad och har fått regnskydd.
Påsen som är röd för ”run”.

Vägen mot Ironman

IMG_8519

Nu är jag på väg till Kalmar! Vi är på väg! Jag och Roger sitter i bilen och lyssnar på låten ”I dag är jag stark” med Kenta på högst volym. För ett och ett halvt år sedan började jag min simträning helt från scratch på botten i Eriksdalsbadets bassäng där jag kokade kaffe. Nu är jag på väg och ska genomföra en Ironman.

Den här bilden tog jag under förra årets IM-simning i Kalmar. Nu laddar jag!

Men hur tänker jag nu då, undrar ni!
Hur blev det egentligen så här nu, att jag ska starta i Kalmar och sikta på att genomföra en Ironman? Jag har ju inte riktigt dragit den historien hur jag gick från att säga ”nej det är för långt” till att en vecka innan start bli bergfast besluten och tacka ja till en startplats.

Det startade redan i vintras. Roger började skoja om att jag tränade
som om att jag skulle köra Ironman. Sedan började jag själv dra samma
skämt och till och med påpeka att jag tränade mer än Roger som anmälde
sig redan i Kalmar efter banketten dagen efter tävlingsdagen.

När
jag efter Amfibiemannen
kände mig tom och mållös och började muttra om att jag minsann inte behöver tokträna längre, jag ska ju inte ens köra
Ironman, som om jag någonstans under våren och sommarens alla träningspass
och klassikerlopp börjat visualisera mig själv på banan i Kalmar …

När jag för ett par veckor sedan fick frågan under triathlonträningen vid Sjöhistoriska:
– Helena, vilket är ditt nästa race? Är det Kalmar nu om ett par veckor eller??

… precis DÅ kände jag att vad sjutton. Folk tror på fullaste allvar
att jag ska köra Ironman och varför tusan är svaret på den frågan är NEJ.
– Fast man kan ju tro det, skrattade jag. Jag har ju Ironmantränat hela året.

Just orden ”nej jag kan inte” har aldrig funnits i mitt hjärta. Vill man så kan man och så har jag resonerat  hela mitt liv ända från den dagen när jag lycklig stod med en liten bebis i famnen, blott 21 år och hade hoppat av universitet … (det är en annan historia och på en helt annan blogg)

Så varför tror jag att jag ska kunna klara att genomföra ett av världens tuffaste lopp?
1. Jag har levt med sporten triathlon i huvudet dygnet runt i åtminstone 1,5 år och följt och varit delaktig i Rogers Ironmanträning och mentala förberedelser på ett väldigt nära håll.
2. JAG har tränat väldigt många timmar hela året för klassikerloppen både förra året och det här året. Jag har genomfört en medeldistans och klarat Vättern och Amfibiemannen på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.
3. Jag har aldrig sviktat i min träningsmotiovation! Jag ÄLSKAR det här livet. Jag har njutit av tidiga vintermorgonar när jag ensam nött längder i simhallen. Jag har sett framemot långa långpass i snön, i mörkret med efterföljande bastu. Jag har envist kämpat för att bli modigare i vattnet, för att hitta cykelglädjen och jublat när jag äntligen fått lite cykelben.

Och det är egentligen där, i punkt nummer tre, som jag hittar mitt främsta svar till varför jag vågar och vill ta chansen. Jag tycker allt detta är så underbart kul! Triathlon är ett av det bästa som hänt mig i livet. Dessutom har jag övat på motgångar i livet. Jag vet att är det något som jag är bra på så är det att kämpa mot alla odds, bita ihop, mobilisera nya krafter och ta mig framåt även när det gör riktigt ont!
Så varför inte utnyttja det i ett Ironman!

På väg till Kalmar.

Mental träning och fokus inför Ironmandebuten

IMG_9619

Ironman handlar inte bara om fysisk träning och att trampa mil efter mil på cykeln eller simma hundratals varv i simhallen under tidiga vintermornar. Att göra en Ironman handlar lika mycket om att göra en ordentlig mental plan, en plan för vila, sömn och mat veckan innan race. Och det är det jag fokuserar på just nu.

 

Fokus. Att simma i det iskalla vattnet i Nordnorge ni sommar var bra träning.

Jag sitter hemma i soffan för att varva ned.
I natt ska jag sova gott, hårt och länge.
Jag har släkt ned en smula i rummet, tv:n är på och jag har inte gjort något annat ikväll än att laga en rejäl laddning med spagetti, köttfärssås med en spenatsallad dränkt i lime. Sen begav jag mig ut på rödbetsjuicejakt. (jag har köpt den kampanjen med hull och hår, rödbetor gör mig stark!) Jag tog ett stort glas direkt när jag kom hem.

När jag tänker på den utmaning som ligger framför mig så är det den mentala träningen under simningen som jag klurar mest på och hur jag ska tackla energifrågan.

Jag läste någonstans att Ironmandebutanter ofta glömmer att de tar sig an världens svåraste uthållighetslopp.
De orden sätter lite lagom respekt i kroppen.

Jag har erfarenhet av att misslyckas med energin helt och fixa det till 100 procent. Vätternrundan blev hundra gånger lättare än jag vågat drömma om, tack vare att jag hade en strikt energiplan som jag höll mig till oavsett vad huvudet ville.
Under Vansbro Triathlon misslyckades jag en smula med ätandet och halkade efter energimässigt när jag cyklade hårdare än beräknat och helt enkelt fick problem med att tugga bars med hög puls … Vem kunde ana att jag skulle få supermankrafter och trampa på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare?

Till en början så ser jag till att äta gott, ordentligt, varierat och lite extra nu under veckan. Jag är noga med att få i mig vatten, kolhydrater och framåt onsdag tänker jag enbart satsa på fisk och lättare proteinkällor för att känna mig så lätt som möjligt i magen på lördag.

Mentalt jobbar jag hårt med att hålla mig lugn och inte stressa.
Jag lyssnar inåt. Jag lyssnar på mig själv och just den här veckan så är alla bekymmer undanstoppade långt in i en garderob. De får vänta.
Just nu betraktar jag livet enbart från den ljusa sidan.

I går var jag tvungen att dammsuga hela huset och få undan lite surdegar så att jag slipper släpa på den stenen under racet. Nu ikväll ringde jag mamma. Jag har redan packat det mesta och läst allt jag kan komma över som handlar om att göra en Ironman. Och wow vad många härliga, humoristiska, sporrande och inspirerande berättelser det finns om den allra första Ironmandistansen, den 9:e, den andra eller tredje.

Tack vare bloggar och andra texter har jag nu kunnat börja forma en plan och bild av hur marathonlöpningen kan bli. Och plötsligt ser jag på den biten av racet med tillförsikt och hopp. Jag kommer inte springa hela vägen, det är omöjligt och naivt att tro det som debutant, men jag ska försöka vara så smart som möjligt och se till att ha en gå-spring-plan klar innan starten så jag kan hålla fast vid den när jag tycker att allt är skit och bara vill lägga mig under en sten och ge upp.

Jag startar i Kalmar

bild-22-1

Jag vågar knappt uttala det högt. Då kanske jag upptäcker att det bara är en dröm … En vecka före start så får jag som i ett trolleri tag på en startplats till Ironman Kalmar 2014.

 

Om en vecka så vet jag … om jag är tillräckligt redo.

Jag vet att det näst intill låter som övermod: Att en vecka innan race kasta sig in i leken och satsa på att klara Ironman.
Först, när Roger plötsligt frågade: ”Hur gärna vill du köra Ironman?”, så sa jag:
– Nej, det är alldeles för långt.
Sedan hörde jag själv hur dumt och fel det lät.

Som i ett mirakel hade Roger fixat och donat och en möjlighet och ett erbjudande om att få en startplats i årets Ironman Kalmar hade dykt upp … och jag sa nej.
– Roger, fattar du hur galet det är att bara ha en vecka på sig att förbereda sig mentalt för en Ironman?
– Du ÄR redo, älskling. Jag vet det.
Och det fanns ingen betänketid. Plötsligt sa jag ja, och jag kände att det var det enda jag kunde säga. Nästa år ser det ut som att jag av familjeskäl inte kan göra en Ironman och vem vet om jag klarar att hålla den form som krävs om två, tre år.
– Jag tar chansen! Jag startar, sa jag bestämt och kände hur benen blev helt mjuka av gelé.

Allt detta hände i fredags och lördags fick jag mailet där tävlingsledningen bekräftade min startplats.
Nu har jag landat och känner ingen tvekan, snarare känner jag mig otroligt fokuserad.
Hjärnan går för högtryck för att jag ska förbereda mig mentalt så mycket jag bara kan och jag inser att jag kommer att uppträda oerhört egoistiskt resten av veckan.

Men jag gillar att ha begränsade ramar att jobba inom. Nu har jag en startplats, nu gäller det att gräva fram varenda gnutta fokus som finns i kroppen.
Jag känner mig grymt taggad och för närvarande helt lugn och enbart förväntansfull.

I dag var jag tvungen att simma ett rejält långpass. Längre än dryga 2000 m har jag ju aldrig skrapat ihop under ett sammanhängande pass. Det blev 3600 m med en jublande känsla.
Jag känner mig stark som en oxe och så mycket mer träning än så här blir det inte i veckan.

Simma, cykla, springa, det är ju det jag gör. Nästan varje dag! Nu ska jag göra en Ironman!
Håll tummarna.

You are an Ironman!

IMG_8645

”Du är en järnkvinna Helena!” Just det orden uttalades idag och de var riktade till mig. Jag svär …

Min Ironman! (ser inte jag lite tröttare ut än Roger som precis gått i mål!??)

… Men det handlade inte om helgens Ironamntävling utan bara om jobb …
Däremot fick min Roger höra just de efterlängtade orden uttalas av den
välkända speakern när han sprang längs den blåa målgångsmattan. Och ja …
jag var super stolt!

Fyra dagar har redan gått och nästa års biljetter, 2700 platser, är redan släppta (men inte slutsålda jag gick in och kollade, kändes nästan lite läskigt att vara inne på den anmälningssidan för ett sådan beryktat lopp). Jag är fortfarande full av intryck efter Ironmanhelgen i Kalmar och Roger som gjorde sin första långdistanslopp, ja han, han är lite trött!

Jag har läst mängder av racerapporter skrivna av de som deltog. Oj vilka starka och känslosamma berättelser. Jag stod i publiken och följde varje minut med spänning och fullständig fascination. Jag hade tänkt att göra ett inlägg och bjuda på min beskrivning, göra ett litet reportage liksom (det är ju det som är mitt jobb) men nej … läs Ironmanbloggarna, där får du den rätta känslan.
Simningen och starten gjorde starkast intryck på mig. Stämningen var magisk när prästen läste en bön över deltagarna och avslutade med:

”Athletes may the force be with you”

Är man lite skruvad som jag, då faller man direkt. Trots många bilder kablats ut redan så vill jag bjuda på några av mina. Det här är en mini, mini bit av Rogers fantastiska prestation:

Stämningen innan start: Fokuserad, nervös och en smula dämpad.
06.30. ”Nu gäller det Roger. Nu är du här!”
Kalmarsund ser spegelblankt ut men … icke!

Fokus.
Athleterna är på väg ut på piren för att kliva i det 19-gradiga vattnet.

Där ute simmar 2000 som drömmer om att bli en äkta Ironman.

Det är riktigt roligt att vara publik under ett triathlonsim.

Sista simsträckan på väg in mot Kalmar centrum.

I påsarna hänger ombyten för de olika delarna. Bu dags för 18 mil cykling.

Efter 12 mil på Öland får publiken lyfta de allt tröttare tävlanden mitt i stan.

Hela familjen följde loppet med stort tålamod!
Det är nu det börjar på allvar. Roger börjar sin mara.
Just under det här ögonblicket får Roger höra orden ”you are an Ironman”.

Så stort, så magiskt, vilken glädje och vilken otrolig stämning. Åk dit och upplev det du också nästa år!

Jag kommer vara där igen, Roger har redan köpt sig en plats för Ironman Kalmar 2014.

Vattenkrig i Kalmar i morse

IMG_8519

Ironman 2013, 3,8 km simning. 19 grader i vattnet och solen sprack igenom molnen under nationalsången. Mäktigt.

Just nu håller Ironman på som bäst. Det är fest i Kalmar, musik, applåder, hög stämning. Jag har sett Roger svischa förbi tre gånger under loppet och han ser så glad ut! Efter cyklingen stannade han två sekunder och pussade mig hårt! Och jag blev alldeles knäsvag av nervositet, glädje och en massa andra orsaker!

Jag blir galet känslosam! För Rogers skull och för alla de som kämpar. Det är ett fantastiskt lopp. Här delar jag med mig av några bilder jag tog i morse!
Nu ska jag fortsätta heja och hålla tummarna!!
Ironmansimningen är tuff säger alla som har varit med.
Atletherna är på väg ut i vattnet, Stämningen stiger.
Banan ligger så att publiken får se simmarna passera två gånger.
Vi de trånga passagerna blir det riktigt stökigt.

6 frågor till en Iron virgin

IMG_8426

En orolig och kort natts sömn kvar. Imorgon kl 05.00 ringer klockan och jag kliver upp med Roger som ska köra sitt livs första Ironman. I två år har förberedelserna pågått. 

Glad, med alla pinaler i påsar checkade Roger i in idag i växlingsområdet.

6 nyfikna frågor 

till Roger, 37år, som långdistansdebuterar i triathlon i år – Ironman Kalmar 2013

1. Hur föddes tanken på att du skulle anta utmaningen och satsa på Ironmandistansen, 3,8 km simning, 18 mil cykling och 4,2 km löpning?

– Jag tyckte att det var fascinerande med triathlon och förstod inte att folk kunde göra en sådan tuff grej som Ironman. I min värld var en halvironmandistans galet långt. Jag tyckte det var helt omänskligt och coolt och därför ville jag själv testa och se om jag kan klara det.


2. Vad kommer att bli roligast imorgon?


– Att gå i mål!!! Haha … nej min målsättning är att försöka njuta av cyklingen och inte längta till att den ska ta slut som jag har gjort under många andra tävlingar. När jag körde en halv iron i Vansbro i juni så lyckades jag har riktigt roligt på cykeln hela tiden. Det vill jag uppleva igen.


3. Vilken del i traithlon gillar du bäst?


– Det är inte simningen. Den vill jag bara få överstökad. Man ligger bara där i sörjan och vevar på. Det är mörkt och långtråkigt. Löpningen är jobbigast men under den är man närmast publiken så den delen är trevligast.

4. Vad är det för tankar som kretsar i ditt huvud just nu, så här precis kvällen innan?

– Just nu tänker jag väldigt mycket på om min fot som jag har haft problem med under sommaren ska hålla. Jag har ordning på alla saker, jag känner mig trygg i att jag är förberedd för tävlingen. Jag har kontroll på allt utom den här foten. I övrigt är jag oväntat lugn.

5. Vad har du för strategi att klara en svacka när motivationen sjunker?

– Jag ska tänka på alla som drömmer om att få uppleva en sådan här tävling men inte har möjlighet och att jag är väldigt priviligierad som får genomföra Ironman och att det därför skulle vara en skam att bryta loppet.

6. Hur vill du att målgången ska bli?

– Jag ska springa och se glad ut och verkligen känna att nu har jag gjort något väldigt bra! Det ska jag tillåta mig själv att njuta av.

 
Dagen före. Hela Kalmar sjuder av förväntan

Ghaa vilken galen vision!!!

Och jag då ..?!
Ja, här tränas inga Ironman-monster-pass men väl ett trevligt litet brickpass har jag diskat av under eftermiddagen. 24 km så-hårt-jag-bara-kunde cyklade jag mellan Eriksöre och Mörbylånga och sedan tillbaka igen, på finfina nysopade vägar för alla Ironmens skull. En lyx som jag passade på att njuta av.

Väl hemme vid stugan tog jag ett skutt av hojen. Dundrade in för att byta pjuck och så ut på 4 km stolpig löpning som kändes helt ok efter halva distansen.

Det ÄR jobbigt med triathlon. Man blir sjukt trött av att hålla på att stapla olika fysiska träningsformer på varandra så där. Så när jag sprang idag så sa jag till mig själv:

– Det gör ont med triathlon. Bara koppla bort huvudet och köra.

Och i dag cyklade jag och sprang i mina allra första triathlonkläder. Inhandlade på Ironman-expot till ruggigt bra pris! Svart har jag alltid gillat. Får komplettera med ett färgglatt linne nästa år!

Nykittad med tvådelat triathlonset från 2XU.

Titta, jag springer och det är verkligen så himla skönt!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.