Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 löpningen

Hur knäppt är det inte att man efter 18 mil cykel inte får sätta sig ned och vila en smula!!

Oavsett om en mara väntar eller inte. Det är en väldigt skön känsla att få kliva av cykeln man suttit konstant på i över 6 timmar.

– Nu är det dags för löpningen! Hurra!!

Jag passar på att suga in den vänliga energin som funktionärerna, som står utanför växlingsområdet, utstrålar. Undrar om de vet hur mycket det ger att växla ett leende med någon som som förstår hur jäkla härligt det är att få växla till en ny gren?

Jag känner mig alltid lite vinglig och yr när jag kliver av cykeln. Hittar min plats och tar av mig cykelskorna med tanken att det måste vara lättare att springa i strumplästen till ombytestältet. Men fötterna känns ömma och jag ångrar mig genast.

Så snabbt det går tar jag mig in i en baja-maja, ler åt hur fånigt skönt det är att sätta sig. 2 minuter paus från allt, jag hör festen utanför och ler ännu bredare att NU pågår det för fullt. Nu är jag här. Nu händer det.

Rabblar i huvudet vad jag ska göra. Jag får inte glömma min resorb och inte min lilla flaska med 7 gels.

I tältet är den röda mattan dygnsur av sjövatten såklart och det blir ännu mer uppenbart att jag borde haft skorna på. Nu är fötterna blöta när jag ska byta till torra strumpor. Det tar några extra sekunder. Men jag bestämmer att det är värt att få allt på plats så bra det går. Inga onödiga veck, kläder, race belt med nummerlapp, skärm. Lika bra att det sitter där det ska så jag slipper tänka på det under löpningen.

Jag är inte raketsnabb men det går snabbare än förra året.

Nu. Nu gäller det. Hur kommer benen, kroppen, huvudet att kännas?

Jag trippar ut. Funktionärerna som tar min påse med cykelgrejerna peppar, peppar, ler och skänker styrka. Och SOLEN skiner – som vanligt i Kalmar. Hur kan det ens vara möjligt år efter år? Jag gläds åt att jag har en somrig mara framför mig och att jag ska få springa genom ett Kalmar (eller blir det gå?) fullt av glada människor som njuter av festen och en härlig sommarkväll. Men först måste jag komma igång.

Just under det här momentet när jag försöker hitta in i löpningen känner jag mig alltid lite blottad. Jag vill springa med rak och stark hållning, visa hur stark jag är … jag gör så gott jag kan på den punkten.

Publiken är som vanligt magisk. De är många. Jag hör mitt namn skrikas så många gånger att jag tillslut inte hinner bemöta allt pepp. Är det så här det känns att vara rockstjärna?!

Jag springer och redan efter ett par hundra meter lossnar det och jag kan börja slappna av. Jag springer! Känner mig lite desorienterad. Tur att det är kravallstaket på båda sidor om banan, annars skulle jag har sprungit fel direkt. Jag springer. Kravallstaketen står tight i år. När publiken sträcker ut händerna mot mig så går det inte att veja. Jag vet att de är snälla men jag är lite känslig i det här läget. Måste få vara i min bubbla. Fokusera. I synnerhet i år när jag kämpar extra med det mentala. Kroppen känns seg istället för stark. Vänster ben gör ont men inte akut värre än tidigare. Jag springer andra kilometern i 5:20-tempo, sedan landar jag på omkring 5:40 och det går bara inte att springa fortare.

Plötsligt tror jag att jag sprungit fel. Men hallå! Hur kommer jag ens på den tanken, undrar jag så här efteråt? Jag måste till och med stanna till och fråga en funktionär om man springer här om man precis kommit från cykeln.

– Ja, ja det är bara att fortsätta, säger han och dunkar mig i ryggen.

Efter drygt 5 kilometer får jag för mig att jag sprungit fel igen och måste fråga vid en energistation hur långt in på första varvet som de står. 6 kilometer får jag till svar. Ja, men då så då är det rätt.

Jag funderar över varför jag nojar. Jag känner mig inte helt klar i huvudet.

Löpningen blir en ganska glädjelös kamp. Mycket energi går att att lyssna på kroppen så att jag inte springer sönder mig helt där på banan. Jag har ont i vänster ben men trots att jag dagen innan inte kunde springa en meter så känns det okej nu när kroppen är ordentligt uppvärmd. När jag har sprungit två mil så inser jag att jag har en mara på lite drygt 4 timmar inom räckhåll, om jag bara orkar fortsätta på samma sätt.

Men huvudet orkar inte. Jag tror faktiskt att det är främst huvudet som inte håller den här gången. Det har varit för många motgångar under de sista veckorna och jag hade inte alls förberett mig på att springa så här långt. Tvärtom. I en hel vecka hade jag peppat mig själv att tycka att det var okej att GÅ maran och vara nöjd med varje kilometer jag lyckats springa.

Jag sippar på min flaska med mina gel och är nöjd med energinivån. Jag dricker lagom med vatten och unnar mig att slinka in och tömma blåsan hela tre gånger. Sista varvet så gör sig skadan i benet sig påmint på mer allvar. Vid det här laget så tycker jag att det kvittar om sluttiden blir 10-20 eller 30 min senare, det är helt enkelt inte värt att dra på sig en långdragen skada.

Sista 4 energistationer som ligger med cirka 3 kilometers mellanrum så beslutar jag att gå 500 meter och springa 1,5 km. Nu känner jag mig sååå färdig med det här loppet. Jag vill i mål. Samtidigt smyger sig trots allt en liten strimma glädje och stolthet in i hjärtat. Tänk att  nu är jag påväg mot mål. Jag är snart där. Jag grejade trots att både det ena och det andra var nära tt sätta käppar i hjulen.

Ironman är ett jäkligt långt lopp. Det är som Roger alltid säger ”inget man skojar bort”. Jag vänder in mot stan en sista gång. Jag känner att jag lufsar mer än springer och försöker ta mig i kragen. Publiken nickar menande.

– Heja! Grattis! Nu är det din tur!

Kalmarpubliken peppar in i det sista. Nu springer jag på mattan och försöker ta in publiken. De är ofantligt många och skriker och klappar upphetsat. Det är fest!

En kort stund är rampljuset och alla blickar riktade mot mig. Det är svindlande.

– Helena you aren an Ironman!

Sluttid 12:37.

20933902_10155249055847713_6622243576671401154_o

Nimbratts race report Ironman Kalmar 2017 – cyklingen

Det var fantastiskt att starta cyklingen med en seger i bakfickan. För första gången behövde jag inte brotta ned besvikna känslor efter simningen. Jag var så stolt över hur jag hanterat simningen och nöjd med att ha förbättrat tiden.

Jag firade mig själv inombords i ombytestältet och försökte samtidigt fokusera på att göra min växling effektiv. Det får vara slut med de långa fikapuaserna i T1 och T2, har jag lovat mig själv. Och där i tältet satt bästa Anna Lind och såg härligt lycklig ut. Det måste ha gått bra för Anna att simma. Snabb ut ur T1 var hon också.

Innan jag struttade iväg i cykelskorna så tog jag en gel för att minska risken att hamna på minus energimässigt redan under de första cykelmilen.

Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!
Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!

Det var fantastiskt att växla och springa ut med cykeln med massor av folk runt mig och med många cyklar som hängde kvar på racken. Kul att få vara i hetluften och få energi från medtävlande och publik.

Ett av mina viktigaste löften till mig själv i år var, förutom att lita på min simning, att våga trycka på på cykeln tidigt och inte inspireras för mycket av de som tar det lugnt i början och är rädda att inte hålla alla 18 mil. Jag vet att jag har uthålligheten. Jag vet också att jag har svårt att trampa igen fart som jag missat. Jag har en växel och den kan jag hålla ganska länge.

Men redan på väg över Ölandsbron misslyckades jag. Bron var blöt efter nattens regn. Och med cykelkraschen som hände endast en vecka före Kalmar i färskt minne, så fegade jag och höll nere farten. Jag kände mig vibbig och tänkte att det släpper säker längre in i loppet.

Färjestaden försvann snabbt bakom mig. Mycket folk på banan och det var fantastisk att se kön av böjda färgglada ryggar längs vägkanten och åkrarna. Jag peppade mig själv att köra om när farten kändes lite för låg. Det gick snabbt även till Mörbylånga. Ned i byn och upp igen.

Jag höll mig till mina flaskor och min energi.

Strax efter Mörbylånga fick jag syn på Anna Lind igen. Vi hojtade och peppade varandra. Ungefär här brukar jag tycka att cykeldelen börjar på allvar. Cirka 40 kilometer är avklarade. Man känner att man cyklat. Har man inte tagit energi så börjar det kännas nu. Motvinden är nästan alltid konstant på väg söderut, lite trista raksträckor och fortfarande väldigt långt kvar.

Men jag har ett ess i rockärmen – jag har cyklat den här banan flera gånger under träning!!! Ett sjukt bra knep! För mig är det klockrent att vara bekant med varje bit av cykelbanan. När motvinden drar ned mentalt och vägen tycks oändligt rak och lång så vet jag; det är bara att borra ned sig, trampa på en bit till så kommer en skogsdunge där det blir lite vila. Sedan är det bara en bit till och så är man i Degerhamn och får susa över Alvaret med vinden i ryggen.

Min granne William dyker plötslig upp bakom mig och glider om. Vi blir båda så där fånigt glada över att se ett bekant ansikte. Vi byter några ord, önskar varandra lycka till och han fortsätter förbi.

Vid Alvaret, österut, där jag har planerat att cykla upp snittet något snäpp så dök hjärnspöken upp. Här är asfalten mer ojämn och jag hör ett skramlande ljud från framgaffeln. Roger har kikat igenom cykeln efter kraschen men när jag provcyklade dagen före race märkte vi att det var glapp i styret. Växlarna fungerade heller inte optimalt. Nu med massor av medvind vill jag lägga i tyngsta växeln men märker att det blir ingen skillnad. Den vill inte hoppa i.

Humöret dyker. Tänk om jag ligger i 40 km/h och framhjulet bara viker sig. Och tänk om kedjan hoppar nu i den här farten när jag trixar hit och dit med växlarna.

Jag blir jättebesviken och rädd att det är fel på cykeln.

Jag som tränat hela vintern på den där rackarns trainern för att susa på Ironmanbanan och slå alla mina rekord. Jag har ju drömt om att cykla under sex timmar.

Men jag vågar inte trycka på så mycket som benen längtar att få göra. Jag blir omcyklad.

När det är dags att svänga norrut igen så blir asfalten slätare och cykeln tystnar. Fast inte helt … Nu hör jag hur den gnisslar och knirkar när jag trampar. Vad sjutton. Så här skulle det ju inte vara.

Det blåser rätt ordentligt men på ett hyfsat fördelaktigt sätt. Nu ligger vinden snett från sidan. Men jag vågar inte heller nu trampa på som planerat. Istället för att ligga strax över 30 km/h så landar jag strax under. Jag tycker plötsligt att det är läskigt att cykla fort. Jag minns rädslan och smärtan för en vecka sedan vid vägen medan jag väntade på ambulansen …  Men jag är ändå nöjd med hur jag tacklar cyklingen. Jag känner mig stark i benen och jag har helt brottat ned distansen 18 mil mentalt. 18 mil känns som en helt ok cykeltur. Jag tycker det går fort att avverka milen. Jag längtar knappt en enda gång att det ska vara slut. När det är dags att cykla över Alvaret igen möts vi av vinden från h-vetet. Brutal motvind. Någon skriker rakt ut:

– Fy fan vad vidrigt!!

Jag trampar på. Vinden kommer inte åt min lust att cykla. Jag vet exakt hur långt det är, jag vet att det bara gäller att komma över Alvaret och sedan blir det vila. Jag cyklar metodiskt och passerar mängder av starka triathleter  där i blåsten. Inte för att jag är så himla mycket starkare, det vet jag, men just där så har jag övertaget mentalt. Jag vet att det blir bättre.

Vägen är spikrak. Runt om bara karg mark, med sten och några vindpinade buskar. Inte ett hus syns i horisonten.

Men allt har ett slut. Även vägen över Alvaret och vips befinner jag mig på toppen av Ölandsbron och stretar i samma hårda vind. Nu känns det betydligt tuffare. Jag håller i styret med båda händer. Vinden sliter i cykeln. Nedför trampar jag hårt utan större effekt.

Så är det äntligen dags att njuta av ärevarvet i rondellen inne i Kalmar. Musik, applåder, hejarop. Sedan tystnad när det är dags för varvet på fastlandet.

Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.
Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.

Sista två milen bävar jag. Alla runt om mig pratar om att det ska bli så skönt att springa men jag längtar inte. I vanliga fall är löpningen den lättaste biten för min del, även om det rör sig om ett helt maraton. Men inte i år. Jag är beredd på att kroppen kommer att protestera. Jag har ont i så väl lårmuskeln, som i knät plus dras med ömma muskelfästen nere vid foten. Men mitt beslut står fast. Jag börjar springa och tar ett steg i taget.

Cyklingen tog 6:20 min cirka. (fånigt nu minns jag inte exakt)

Nimbratt i media

Oj vad kul! Det är snart ett halvår sedan men jag såg det först nu. Min blogg och min race report har fått en länk i Barometern, Smålands största lokaltidning och jag har fint sällskap minsann. Står vid sidan av namn som imponerande Aron Anderson och proffset Julia Montgomery. Dessutom så fick jag vara ironmanhjälte även i Expressen vid samma tidpunkt. Här listar jag alla medialänkar som triathlet Nimbratt fått under 2016.

Barometern: Ironmanhjältarnas egna ord om loppet i Kalmar

Expressen: Nu startar tävlingen Ironman – på riktigt

Runner’s World: Veckans triathlet

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849

 

Ironman Kalmar 2016

bild-15kopia46

Ironman Kalmar 2016 är nu fulltecknat och jag är en av dem som bestämt mig för att satsa en dag i augusti på lite simning, cykling och löpning i en stad som erbjuder världens bästa publik.

 

Triathlon har blivit ett stort intresse för både mig och Roger.

Jag vet inte hur det är möjligt att något ena stunden är helt uteslutet för att i nästa stund kännas helt rimligt.
Det var inte min plan att satsa på Ironman 2016. Jag hade skissat på 2017.

Men så gör Roger det där som han brukar göra: föreslår något knasigt lockande precis efter den stora Kalmarfesten som jag avundsjukt betraktat under en hel dag från vägrenen. Det var ett sårbart ögonblick när jag var som mest motaglig.

– Du kommer ångra dig om du inte köper en startplats. Har du tränat för Vansbro triathlon och klarat det så kommer du vara i form för Kalmar utan tvekan två månader senare.

Jag insåg att han hade rätt och att jag faktiskt har större chans att mängdträna i år och nästa år när jag är mammaledig istället för 2017  när min bebis börjar på förskola och jag jobbar och inte alls vill vara borta från henne även på kvällen för att träna.

Det räckte för mig att bestämma mig! Det blev en startplats och jag är så glad över mitt beslut. Lite rädd om jag känner på tanken riktigt mycket men mest otroligt förväntansfull.
Jag glädjer mig åt ett år full av rolig träning. Jag glädjer mig åt att vara nöjd med den träning jag får till inom ramen för mitt familjeliv. Jag glädjer mig åt att få sitta på trainern eftersom jag måste vara tillgänglig hemma och inte kan cykla när jag vill.
Det känns så kul att få planera, ladda, fundera och tackla utmaningen både mentalt, praktiskt och fysiskt. Det gick jag ju miste om 2014 när jag genomförde racet för första gången.

Jag antar att det är många som läser detta som tycker att jag går helt banans nu som sätter upp ett så högt mål bara ett år efter barnafödande. Men jag känner mig övertygad och för mig är en anmälan = engagemang eller ännu hellre ”dedication” som det så mycket bättre heter på engelska. Jag tar den här startplatsen på allvar och det är en av den största tjusningen med att sätta upp ett sådant mål som Ironman för sin träning.
Men vare sig man har fött barn eller inte – att gå i mål på Ironman kan man aldrig ta förgivet.

Nu laddar vi för Ironman Kalmar

IMG_0774

Ironmanveckan is coming up! Vi packar, snackar, minns och nördar järnet här hemma. Och så blir det lite träning. 

 

5 km löpning känns som ett helt Ironman … nåja inte riktigt, men tungt är det.

Mest träning blir det för mig som inte ska köra och som tar varje minut som bjuds när bebis sover eller är nöjd hos pappa. Jag har kört ett pass varje dag den här veckan och jag börjar känna att det biter. Äntligen!

På gymmet så vågar jag nu 9 veckor efter förlossningen testa lite marklyft, med lätta vikter men ack vilken effekt det ger. Knäböj, rodd och ryggresningar men övervägande försiktiga magövningar med hjälp av boll för att klämma till de där små musklerna vid intill ryggen.

Träningsvärken blir skrattretande. Men den är så välkommen. Jag får så mycket träningsvärk så att det räcker flera dagar, därför så blir det löpning för resten av slanten. Eller snarare jogg.

Klockan ligger oladdad. Där ska den ligga till 1 september är planen. Den här veckan har jag sprungit tre 5 km-turer i mjuka fina skogsspåret vi har i vårt område. Det är en ovan känsla att bli så slut och ändå ha energi kvar i kroppen. Efter 4 km så bara dör farten … om jag nu har någon fart överhuvudtaget. Men efter dessa tre pass och ett pass på löpbana i mer intervallform så kan jag ändå konstatera att nu springer jag igen. Nu är det bara att jobba framåt. Öka lite i taget och göra stärkande övningar flitigt.

Roger har cyklat 10-milavändor och nött temposträckor medan jag och bebis tagit sovmorgon. Det har ju regnat en del och det är inte alltid så kul att köra ensam och när han velat ha sällskap så har han hakat på cykelklubbens vanliga helgturer.

Han imponerar på mig som vanligt min älskling. Det har vårit mycket som har utmanat träningsfokus under det här året: graviditet, flytt, renoveringsprojekt och så såklart vår dotters ankomst.
Jag hoppas att han kan glädja sig åt dagen och njuta av loppet trots att formen varit bättre.

Imorgon rullar vi mot Kalmar. Bilen kommer vara fullproppad av prylar och vet ni … min cykel ska med. Roger vill att jag ska få cykla lite på Öland. Han och vår Ironbaby kör servicebil och dyker upp efter någon timme så kan det ammas om det behövs och kanske fika. Det ser jag framemot!! Fiffig man jag har eller hur?!

Lyckan finns i ett lopp

IMG_9557

Jag vet att det finns de som tycker att man skryter. Men att uttrycka sin glädje över ett lopp handlar inte om skryt. Att delta i ett lopp, vilket som helst, framkallar faktiskt äkta lycka, äkta gemenskap, äkta peppkänsla, äkta känsla av ”I-am-the-king-of the-world”!

 

Hög stämning under starten i Kalmar.

Förväntan. 
Besöket i expot och uthämtningen av startnumret.
Sippandet på rödbetsjuicen, plocket med utrustningen, den oroliga sömnen och den omsorgsfullt komponerade frukosten.
Plötsligt är det dags att gå till startfållan. Och är det inte typiskt att du känner dig lite, lite sen och stressen slår till.
– Jag får ju inte missa starten.
Men såklart så är det ingen fara. Marginalerna finns där. Du hinner baja-maja besöket, ta din energi och så trycker du igång klockan på armen, eller appen i telefonen.

Har du deltagit i några lopp så vet du precis vad jag snackar om. Visst är det lite bitterljuvt det där dygnet innan start?
Jag kommer aldrig glömma min skräcknatt två dygn före Ironmanstarten förra året. Och jag skojar inte, här snackar vi ren och skär skräck, ångest och mardrömmar.

Roger hade om och om igen kört en av de otroligt snygga PR-filmerna för Ironman säkert miljoner gånger och den där musiken och hamrandet i klippet … jösses … nervositeten i mitt huvud förvandlades till samma rytm och den där natten drömde jag om hur jag sprang i öken och konstaterade att nu dör jag ….

Kul så här efteråt, men då … jag var helt paj när jag vaknade och livrädd för att inte få kontroll på mina nerver. Men sista natten sov jag … ända till klockan ringde 04:00 och lugnet satt där som en smäck. Som ren magi!

I söndags så stod jag i startfållan för dem som siktade på en halvmara under Wings for life world run, som är Roger och mitt nya mys-favorit-lopp. Jag sprang ju på den tiden förra året men i v 33, tung kropp och en plan att gå var jag lite orolig att bli omkullsprungen. Men det gick fint.

Tatuering på Rogers vad och … utsikten nedåt skorna är ganska begränsad …

Stämningen var skyhög, himlen blå, Kalmar vänligt och både jag och Roger konstaterade att det är så här, precis så här vi vill tillbringa vår fritid. Man blir så GLAD av lopp!
Och jag var till och med supernöjd med min promenad och Roger belåten över att avverka en halvmara. Där längst bak i ledet där jag befann mig kämpades det som mest, som vanligt. Det var människor med imponerande hög ålder som kämpade på, de som kämpar mot sjukdomar, skador eller övervikt! Vilken power! Och vilken segerkänsla alla dessa kämpar utstrålade.

En fantastisk dag, i en fin stad och ett supertrevligt lopp.

Och här, på toppen av Ölandsbron så tog mitt lopp slut, 5,3 km på 53 min.

Här är filmen som framkallade mina mardrömmar.

Ironman Kalmar 2014 race report – löpningen

Ett maraton, det låter så hiskligt långt och det var den delen av Ironman som jag fruktade mest. Men jag var så glad över att över huvudtaget få genomföra löpningen så det blev en 42,2 km lång hejdundrande fest!

Det var så fantastiskt att få rulla in cykeln i växlingsområdet att jag inte brydde mig om att näst intill varenda hoj redan var på plats. Nu var den delen av loppet historia och nu gällde det bara att ladda om och fokusera på löpningen.

Tanken på att jag hade ett helt maraton framför mig efter att redan jobbat hårt med kroppen i 10 timmar är ju så galet knasigt att det inte går att ta in.
Jag bestämde mig för att ge mig själv lite tid att återhämta mentalt efter punkapärsen. Jag unnade mig ett toalettbesök och gick in i växlingstältet med den röda påsen som i ”run”.

Där inne var det glädjande nog full aktivitet vilket betydde att inte riktigt alla hade hunnit ut på löpningen. En av tjejerna deklarerade bestämt att nu skulle hon bryta. Nu fick det vara nog, medan tjejen bredvid henne gjorde allt för att peppa och få henne att ändra sig:
– Kom igen! Klart du ska springa. Jag springer med dig hela första milen. Du kommer ångra dig om du bryter.
Men nej, hon skulle bryta. Så tog hon påsen, reste sig och gick.

Jag satte mig ned på bänken i växlingstältet för att byta om till löparskor och torra strumpor. Jag frågade en tjej som satt bredvid hur hon mådde.
– Jag har ont. Jätteont i knäna och jag vet inte hur jag ska klara löpningen. Men jag har sex timmar på mig nu så de borde gå, sa hon och berättade att hon för fyra år sedan var rullstolsbunden.
– Det här är mitt mandomsprov. Det är jätteviktigt för mig att genomföra det här loppet.
Åh vad jag hoppas att det gick vägen.

Nio minuter tog min växling och jag begav mig ut med en liten flaska dubbel resorb i handen.
Det kändes så skönt. Konstigt nog kändes det som om att kroppen tackade mig för att jag sprang istället för cykla. Jag gjorde mitt bästa för att hålla igen. Inte springa för fort. Det är lååångt kvar.

Stämningen i Kalmar var utomjordiskt. Publiken jublade, peppade, hojtade mitt namn (som stod på nummerlappen), några såg mig rakt i ögonen och talade om att jag var stark, hade bra fart, att det såg bra ut osv, osv. Solen värmde, stämningen var så hög och jag njöt av att inte längre vara ensam. Jag kände mig plötsligt insvept i en stor varm filt av kärlek. Jag var så glad, så tacksam och tänk … publiken älskar mig ändå – fast jag varit ute på cykeln så länge!! De tycker inte att jag är dålig och kass. De firar mig som en hjälte och det var precis vad mitt mentalt trötta huvud behövde just då.
Jag känner hur krafterna rinner tillbaka, det blir fullt och jag får till och med extra krafter: Jag blir superwoman!!!!

Ett leende etablerade sig i mitt ansikte och stannar där under hela den långa löpningen. Det var fantastiskt. NU äntligen fattade jag att jag var på Ironman-banan och att jag gjorde något riktigt stort!!! Nu fick det vara nog med misär, nu skulle jag bara ha kul!

Precis då fick jag syn på Roger, min starka älskling på banan. Han kom från en av vändpunkterna och han slet.
– Älskling! ropade vi båda i mun på varandra och sträckte ut händerna. Och så var han borta.

Jag såg mig om efter honom och bestämde mig för att springa ikapp. Jag ökade tempot och kryssade mig fram till Roger. Han måste ju bara få höra om mina punkteringar och jag ville ju veta hur det gick för honom.
– Jag är helt färdig. Jag får inte behålla någon energi, rapporterade Roger som hade ett varv av tre kvar på löpningen och sedan sa han att jag såg stark ut.
– Ja, jag har ju suttit i gräset och bytt slang, skojade jag innan jag sprang vidare.

Och som jag sprang. 
Jag som aldrig har sprungit ett helt maraton var helt säker på att jag max skulle hålla halva distansen.
Jag bröt ner sträckan i fyra miletapper och övertygade mig själv om att nu skulle jag ta ett vanligt löppass, så där som jag alltid gör.

Den första biten höll jag 5:30-tempo men tvingade mig att backa ned till 6:00 för att inte gå in i väggen. Vi varje vätskestation stannade jag till och växlade mellan att tugga på en liten bullbit, suga på en citron, dricka en sipp sportdryck och en sipp cola. När jag hittade Redbull tog jag det.

Energinivån höll sig perfekt!! Jag var helt fräsch (nåja) i huvudet. Resorben hade gjort sitt, magen gjorde inte det minsta ont och jag tassade, tassade, tassade. Lungt och fint.
Hela tiden log jag. Jag vinkade till publiken, dansade till musiken, spexade och tackade för pepp.

Under sista milen föll mörkret och jag kände mig mest som i någon slags trance. Kroppen förflyttade sig framåt. Jag var trött. Det gjorde ont men jag var så himla glad. Jag hörde folk som skojade om att jag såg så pigg ut och sprang i så bra tempo att jag förmodligen skulle springa förbi målet.
– Där är hon igen, samma leende som på första varvet!

Vid ett tillfälle glömde jag plötsligt bort var jag befann mig. Jag tittade på gångvägen, träden och husen och tänkte:
– Är jag i Vansbro? Men nej … den löpningen har jag ju redan gjort och så mindes jag:
– Jag kör ju Ironman för tusan, i Kalmar! och jag skrattade gott åt mig själv och vips var ytterligare en kilometer avverkad.

När solen gick ned blev jag rörd över att det var så vackert och när jag svängde in på en gångväg med ett band av brinnande marschaller grät mitt snurriga trötta jag av tacksamhet för att det var så vackert!!!
– Tänk att det här missar alla snabbisar! Brinnande marschaller är så grymt peppande. Visste ni det?

Löpningen är uppdelad i tre varv och vid varje avklarat varv får man ett armband för att inte glömma hur många varv man har kvar. När jag fick det första gula bandet så kändes det som ett helt liv bort tills jag skulle få det sista gröna. Men så plötsligt satt det där runt armen.

Vid det här laget hade de allra flesta på banan börjat gå och jag som skuttade runt som en tok i glädjeyra passerade den ena efter den andra och plockade förmodligen uppemot hundra placeringar som jag förlorade under cyklingen.

När jag hörde ljudet från målområdet så tänkte jag att nu skulle jag bara ta det lugnt och kontrollerat. Ta god tid på mig och förbereda mig för ögonblicket. Jag gick på toaletten igen, rättade till kläderna, tog en vända i duscharna som stod och sprutade vatten så jag inte skulle ha ansiktet fullt av salt på målfotot.

Och så vände jag upp mot målrakan och såg ljuset från storbildsskärmen. Det hissnade i magen. Mitt leende blev om möjligt ännu bredare och jag skrattade nästan högt av glädje. Publiken som stod längs kravallstaketet sträckte ut händerna och jag såg hur de gladdes med mig. Några nickade som om de ville säga:
– Ja det är sant, spring nu, där är målet!

När jag nådde den blå mattan saktade jag in. Huvudet snurrade. Jag joggade långsamt, vinkade och high fivade Paul med den legendariska Ironmanrösten som sa:
– Helena, you are an Ironman.

14.30 blev min sluttid och maratontiden landade på 4:34.

IMG_7536

Ironman Kalmar 2014 race report – cyklingen

Skärmavbild2014-08-19kl.22.26.19

Cyklingen. Det var här som det höll på att gå åt skogen. Det var här som jag var en hårsmån från att inte få uppleva den där legendariska målrakan. Jag hade en sådan satans otur med cykeln.

Det var fantastiskt att få kliva upp ur vattnet. Jag vet inte varför, men jag vågade typ inte titta på publiken. Jag fortsatte att stänga ute omgivningen. Fokusera inåt.

På lite vingliga ben tog jag mig upp för rampen, tackade ja till en mugg vatten och svängde förbi duscharna med sötvatten. För ett ögonblick så visste jag inte åt vilket håll jag skulle men så mindes jag, till vänster och så grabba min blå bike-påse som hänger till höger på ställningen.

Våtdräkten åkte av lätt. Jag torkade fötterna på en handduk medan jag slet upp påsen med mackan och tog en stor tugga. Tänkte på att Roger skrattat lite åt min macka och sagt att jag var gullig som skulle sitta och fika i T1.

Men klämma en sliskigt söt gel redan i det här läget är inte aktuellt för mig. Efter att ha jobbat i vattnet i en och en halv timme då behöver man fylla på med energi. När jag cyklade iväg var jag grymt nöjd med att jag startade med en mättande macka i magen och ett par deciliter vatten. Det var som att det var en ny dag och ett helt nytt tävlingstillfälle. Perfekt.

Att cykla över Ölandsbron är en höjdare! Jag säger bara: åh vad fint, så vackert och maffigt.
Jag ville gasa på, trampa hårt, få fart och bara dra om.
Men jag lugnade mig.
Ölandsbron är typ den enda backen under hela 18-milsbanan så det är ju dumt att trötta ut låren.

Allt kändes bra. Möjligen lite seg i benen men det gjorde ingen effekt. Jag som inte kan jämföra med förra årets cykling tyckte att det gick kanon. Visst blåste det men jag hade inga problem att hålla mitt planerade tempo. 27-29 km/h. Jag hade bestämt att 27 km/h är acceptabelt och kanske rimligt med tanke på marathonlöpningen som väntade men om jag lyckades köra 29 km/h utan att trötta ut mig helt skulle jag vara grymt nöjd.

Med allt folk runt mig hade jag inga problem att hålla högt tempo. Jag fokuserade på energiintaget och hittade en rytm där jag käkade något va 10:e minut och drack var 10:e. På så sätt så kunde jag precis hålla magkrampen på avstånd. En bananbit med jämna mellanrum lindrade sötman. Och jag höll mig till enbart vatten i flaskorna.

Allt gick så bra. Jag susade fram. Körde om. Blev omkörd. Hejade på publiken. Njöt av landskapet. Hade koll på energin och jublade över farten, den starka känslan att JAG, lilla jag, faktiskt cyklade bland en massa starka triathleter.

Och så plötsligt kände jag att något var på tok med cykeln. 
– Nej, jag måste inbilla mig. Nu är det energi jag behöver, nu får jag inbillningspunka.

Men det var det inte.

Mitt på Allvaret i motvinden blev jag tvungen att konstatera att bakhjulet var nästan helt utan luft. F-n, f-n, f-n.
Det låter konstigt. Jag VISSTE att detta skulle hända.
Det sista jag sa till Roger var att nu har jag koll på allt utan på hur man lagar punktering. Nu hann vi inte ens repetera det teoretiskt.
Och eftersom jag hade det på känn så satt en liten handpump fasttejpad med eltejp runt ramen som back upp till kolsyrapatronerna som jag misslyckats med att använda en gång tidigare.


För ett ögonblick så tänkte jag att nu var det kört. Nu skulle jag inte få den där medaljen.
Men jag vägrade låta mig övermannas av känslorna. Nix, inga tårar nu, kommenderade jag mig själv och sedan tryckte jag i mig socker för att pigga upp hjärnan. Jag tog några ordentliga klunkar vatten och så började jag jobba vid vägkanten.

Jag blev oljig över hela kroppen, jag mixtrade, svor, svettades, blev förbannad, kände hur huvudvärken började smyga på.
En Fredrikshofare saktade in och undrade om jag hade allt jag behövde. En annan kille undrade om jag ville ha hjälp och en tredje, en polack, var helt underbart gullig. Han stannade, klev av cykeln och sa:
– I want to rest. Do you want me to help you? I want you to make it to the finishline.

Jag insisterade att jag inte ville att han skulle bli diskad. Han insisterade på att han gillade Sverige och gärna kom tillbaka nästa år …

Men så sa jag att jag lovar att jag ska fixa det och han rullade iväg. Jag ville inte att han skulle bryta mot några tävlingsregler.
Det tog 40 minuter tror jag, när hjulet var på och jag jublandes cyklade vidare.

Fasiken. Nu hade jag simmat och fixat punka! Jag är en vinnare!
Jag trampade så hårt jag bara kunde och tänkte att nu bränner jag väl alla krafter på kuppen. Men jag ville ta igen lite av den förlorade tiden. Jag snittade 34km/h, nådde Ölandsbron och … en hagelskur! Världens jäkla hagelskur.

Jag tänkte att jag borde ta skydd men så struntade jag i det. Vinden rev i cykeln. Bilar saktade ned och tittade frågande på mig. Lika fort som ovädret kom så försvann det. Värmen kom tillbaka och däcket … hade tappat all sin luft, igen.
Jag stannade för att pumpa och cyklade vidare.

Jag kände mig hopplöst efter. Publiken var borta. Jag cyklade och fick stanna och pumpa däcket flera gånger. Hela proceduren var grymt slitsam mentalt. När jag i ett ouppmärksammat ögonblick körde ned i ett hål så förstod jag att det var kört … slangen var trasig igen och jag svor över att hålet inte var markerat i vägen.

Nu kom tårar av frustration. Men nej!! Jag byter igen! Jag gör det! Och med tårarna rinnandes nedför kinderna satte jag mig i gräset och började om. Den här gången tog det inte lika lång tid och när jag var klar så kom en kille från en servicebil springandes. Vi ska se till att du kommer i mål, sa han och pumpade däcket och satte det på plats blixtsnabbt.

Jag började cykla igen och sneglade på klockan. Med två mil kvar så var snittet nu nere på 20 km/h. Så otroligt nedslående.

Men jag trampade på och längs vägen blev jag firad som en segrare. Folk som fick syn på mig skrek och tjoade. Domarna hade alla samlats för att avsluta dagen och när de såg mig komma cyklandes så sprang de ut till mittlinjen och ställde sig på en lång rad och gjorde vågen!!!

Tack, tack snälla för att ni gjorde det. Sakta kände jag humöret och viljan att kämpa vidare att stiga. Nu var det bara en mil kvar. Jag måste bara fixa in cykeln till växlingsområdet. Som jag längtade efter att få springa mitt livs första maraton. Vem hade kunnat tro det???

Ironman Kalmar 2014 race report – simningen

bild1

När jag gick i mål i lördags kväll efter att ha simmat 3,8 km, cyklat 18 mil och joggat 42,2 km så kändes det som att det hade passerat en hel vecka sedan starten – minst! Under ett Ironman hinner det hända så ofantligt mycket, du hinner möta så många människor, få så mycket intryck och gå igenom hela känsloregistret.

Dagen innan vid Vågbrytarbadet.

De sista två nätterna innan start var fyllda av känslor. Jag sov oerhört oroligt. Men jag sov. Natten efter pre-racemötet så vaknade jag i någon slags häftig ångest-skräck-panik-attack som varade i några sekunder och fick mig att skratta. Jag hade känt mig lugn hela dagen men det är under nattens vargtimmar, där kring fyra, fem-snåret, som man är som skörast. Jag upplevde ta mig tusan ren och skär ångest.

– Ja du darling. Ett Ironman är inget man skojar bort, skrockade Roger när vi satt och åt frukost. Och han älskade att uttala de orden!

Natten innan racet var kroppen uppe i varv och helt blossande het. Jag sov, vaknade, sov men var ändå nöjd med känslan när klockan ringde 04.20. Jag vaknade, slog på datorn och möttes av nästan hundra lycka till på Facebook!! Vilken värme och vilken känsla. Det gav styrka på riktigt!!

Resten av morgonen gick ut på att bara andas, hålla ihop och fixa det sista som skulle fixas: Ta av regnskyddet på cykeln, placera fyllda vattenflaskor på cykeln, stoppa ned en liten flaska vatten och en macka med leverpastej i den blå växlingspåsen med tanken att en och annan tugga på den inte kan skada innan cyklingen, jag som inte är kompis med gels ännu.

Jag var nöjd med mina förmåga att hålla i nerverna. Jag märkte hur Roger blev en smula tvär och fokuserad. Han jobbade snabbt med sitt, hjälpte mig med luft i däcken och så gick vi mot simstarten i hamnen.

När vi klev ut ur växlingsområdet var det svårt att komma fram och förbi alla anhöriga och publik som stod och trängdes utanför. Kunde de inte hjälpa de tävlande att ta sig fram, muttrade vi och fick pressa oss fram.

Vid hamnen var stämningen god. Det var ju en härlig dag:  Ironman-dagen och sol från en klarblå himmel. Tävlingsledningen hade avslöjat att de trodde på rekordtider. Förhållanden inför tävlingen var perfekta, menade de och jag kände mig tacksam över att havet var lugnt.


Plötsligt hör vi att påsarna med kläder som man vill ha efter racet ska lämnas nära målgången. Men … vi frågade en kille som väldigt övertygat hävdat att påsar kunde lämnas nära start. Nu blev vi stressade.

Vi skyndade oss att preppa oss med vaselin där vi vet att skavsår lätt uppstår och sedan fick vi gå-springa till rätt plats och göra oss av med påsen.
– Det är sånt här som ingår. Det måste ju bli lite spännande, sa jag till Roger när vi skyndade oss fram medan jag tyst för mig själv rabblade: vi hinner, vi hinner.

Simstarten var tänkt att vara rullande och pågå mellan 07.00 och 07.15. Man skulle välja i vilken grupp man skulle stå utifrån hur snabb simmare man är.
Min kalkyl var 1:30. Roger trodde mer på att jag skulle simma på 1:40. Jag ställde mig i gruppen 1:25 efter att ha hört flera i 1:35-gruppen prata om bröstsim. Mitt mål var ju att crawla, även om jag inte är supersnabb. Har jag då bröstsimmare runt mig … ja, då blir det knepigt.

På avstånd hörde vi Nationalsången och sedan startskottet. Stämningen var lugn och hög. Folk pysslade med sin utrustning och hjälpte varandra med dragkedjor. När startfältet väl började rinna mot vattnet gick det fort. I farten grabbade jag en vattenflaska och sköljde mina nya simglasögon. Jag såg till att de satt på plats och så fördes jag framåt, framåt, framåt och närmre vattnet.

Publiken var galen. Övertänd.
Jag tittade upp och blev förskräckt över det täta folkmassorna som intensivt iakttog triathleterna som var på väg ned i vattnet. Jag riktade blicken ned i backen, fokuserade innåt och plötsligt var jag i vattnet.
Jag hämtade andan och började simma.

De första 10 minuterna var tuffa. Jag försökte hålla koll på folk runt mig men det var simmare överallt. Alla såg adrenalinstinna ut, en del målinriktade som maskiner. Vissa simmade helt i i fel riktning och andra skulle bara fram – vilket är den mest framgångsrika taktiken.

Är man inte så snabb på simmet så hamnar man tyvärr bland andra som inte behärskar det hela särskilt väl heller. Paniken ligger ganska nära och det blir extra stökigt. En man tog tag i min vrist och använde mig för att dra sig framåt. Jag hamnade under ytan men ögonblicket senare simmade jag igen.
Ett tag var jag rädd att bli helt mosad bland ett stim män som fightades med jag simmade på och de skingrades.

Att simma i över en timme är en lång tid. Att simma strax över 1:30 är väldigt länge. Min sluttid blev (nu har jag fått mina tider) 1:34 och jag är ändå förvånad över att jag inte får till simmet bättre under tävling. Jag vevar ju på …
Jag kan inte säga att jag hade en härlig känsla i vattnet men jag är otroligt nöjd över att det gick så bra.
Jag hanterade alla situationer och jo förresten … jag njöt lite också:
Jag påminnde mig själv om att :
– NU – Nu simmar du Ironmansimmet Helena. Du gör det faktiskt på riktigt!


Och när jag simmade in i kanalen och såg uppstigningrampen så jublade jag inombords. Jag kunde knappt fatta att jag var på väg mot cyklingen – redan och det var bara en liten bit kvar.

Mina sinnen skärptes och jag fick ordning på kroppen. Genom simglasögonen kunde jag se publiken på strandkanten och tänket att nu när de tittar ska jag simma fint och starkt. De sista metrarna var bara härliga!!

I växlingsområdet väntade cyklarna under natten.

 

Full aktivitet. Det gäller att ha koll på alla prylar.
Lugnet innan starten.

 

Vi skojade om att nu skulle vi bara hoppa i och njuta av lite härligt morgonsim.

 

Ironmanminnet kommer för alltid bo i mitt hjärta

bild-22kopia3

Jag gjorde det! Jag gick i mål och fick höra de episka orden från hela publiken och den legendariska Ironmanrösten Paul Kaye – Helena, you are an Ironman!! Det var precis så fantastiskt som man förställer sig. Jag kände mig som en gigantisk rockstar och älskade varje sekund av det.

Imorgon hoppas jag kunna visa lite bilder från mitt äventyr.

Jag skuttade långsamt över den där blå mattan och försökte suga in allt och njöt verkligen av att det var jag som var där i rampljuset. Det var sååå fantastiskt att komma i mål. Jag tittade runt på publiken, kände rampljuset, joggade långsamt in genom målportalen under publikens jubel. Så fort jag kommit igenom och fått den fina, fina medaljen så ville jag vända och ångrade att jag inte sög liiite, liiite till på ögonblicket som jag kämpat så många, många timmar för.

Jag stannade ytterligare några minuter och sög in energin från målområdet innan jag lät en gullig volontär hjälpa mig till athlete garden som det område kallas där alla dagens hjältar erbjuds dusch, massage, mat, öl och godis. Jag satt i min foliefilt och bara njöt av att inte springa längre, att kroppen fick vila. Jag njöt av att tugga på en bit salt pizza med mycket fet ost istället för något sött som bara ville få magen att krampa.

Jag njöt av att jag från och med nu har jag ett stort, fantastiskt minne att bära i hjärtat av en stor dag i mitt liv där jag bevisade för mig själv att allt, ta mig tusan allt är möjligt.

Det är möjligt att simma i samma vatten som 2700 andra athleter.
Jag njöt av att jag kunde cykla hårt och mil efter mil snitta 29 km/timmen och hålla energin på bra nivå. Jag njöt av att det är möjligt att fixa två punkor under samma lopp trots att tårarna sprutar och man aldrig har tagit sig den där förbaskade tiden att lära sig att fixa det själv ordentligt.

Jag njöt av att det är möjligt att cykla som en galning, knapra hem några placeringar och känna sig som en vinnare trots att det är ganska ensamt och tyst på banan. Jag hade ju ändå fixat TVÅ punkteringar – på bakhjulet!

Så nu är det gjort. Jag klarade eldprovet och har genomfört en hel Ironmandistans. Jag är väldigt trött, har en konstig smak i munnen och har varit konstant törstig hela dagen trots att jag druckit Resorb, vatten, juice, mineralvatten, kaffe, the … Jag börjar bli jäkligt stel både här och där, ländryggen värker och låren är ömma.
Jag funderar just nu vad ”extrema påfrestningar” betyder exakt i det här sammanhanget. För det är den frasen jag hittar och inte så mycket annat när jag testar att googla: ”Ironman kroppen påfrestningar”.

Ironmandagen är en lååång dag. 
Solen hinner gå upp och den hinner gå ned, glädje kan bytas mot hopplöshet och vända till glädje igen – på ett magiskt sätt.

Jag gick i mål på 14:30. Jag gissar att det kunde att stått 13 istället för 14 om jag inte råkat ut för strul med cykeln. 
Men det är en del av leken och siffrorna spelar mindre roll.
Och till er som försökte följa mig live på nätet. Det gick inte att hitta mitt namn och enda förklaringen är nog att det berodde på den sena registreringen. Jag har inte själv sett mina tider.

Jag hade kalkylerat på att simma på 1:30, jag tror det blev 1:40. (jag blir helt lam i kroppen när jag blir rädd, jag bara sprattlar utan att simma tror jag)
Cykel: 6:30 eller kanske rent av 6:10 det blev tyvärr 8:00 på grund av problemen med cykeln, men jag är bara såååå glad att jag kom fram till växlingsområdet.
Mitt första marathon i livet landade på omkring 4:30 trots att jag unnade mig lyxen att springa på toa när jag ville. Att det gick så bra att springa var jag så förvånad över!! Jag sprang hela vägen, jag stannade enbart för att dricka och ta energi vid stationerna. Och jag är ändå superrookie på Ironmandistansen!!

Summa: Otroligt överväldigad, glad, stolt och ödmjuk.

Självklart måste jag skriva mer om alla smaskiga och nördiga detaljer kring simmet, cyklingen och maratonlöpningen men nu måste jag sova.
Stay tuned!

PS. Kika på mitt instagramflöde så hittar du en film på min målgång. Jag heter helenanimbratt även på insta.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.