Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2019 race report – del 2

Med kramp i vaden som är en hårsmån från att fortplanta sig upp över benet vänder jag från ryggläge och börjar simma igen. En smula skärrad och de negativa tankarna tar ett lika fast grepp om mitt huvud som krampen sitter i vaden.

Dåligt beslut att ropa på funktionärerna.

Fast besluten att vända både kramp och känsla simmar jag in mot kajen och tar mig an den sista etappen av simsträckan. Krampen lättar men ligger hela tiden på lur preciiiis en hårsmån från att sätta i med fullkraft vid första bästa chans. Nu har jag tappat flowet. Muttrar i huvudet att detta är vansinne. ”Vad gör jag här?”

”Jag är ju här för att tävla! Njuta och ha kul.” Jag påminner mig själv om vad jag egentligen tycker och skrattar lite åt min inre dialog.

Det är en fantastisk morgon. Ovädret som Smhi varslat om hela veckan har uteblivit. Vattnet kokar av simmare. Känslan att behärska vattnet och simmomentet är och förblir magisk för mig. Jag är sjukt stolt över att jag gör det här.

Tillslut blir det min tur att greppa räcket till uppgångsrampen. Så lättad att det är över, ser besviket på klockan som visar 1:24. Jag märker inte ens publiken. Var det mycket folk där? Musik? Jag sprang fel väg till påsarna och jag missade muggarna med vatten. Sprang jag ens genom duscharna? Jag minns inte.

Men så står jag och rycker i blå påse med siffrorna 689. Fipplar.

ironman2019

Jag svär inombords över att kramp över huvudtaget existerar och att huvudet är fullt av upprörda känslor redan en timme in i loppet. Sedan släpper jag simmet och låter det bli historia.

Nu är det cykel som gäller och jag är fast besluten att vända det första bakslaget och radera alla negativa tankar. Jag vet att det är möjligt och att känslorna pendlar under en sådan här lång dag.

Jag gör mitt bästa för att växla snabbt men tänderna klapprar och käkarna är konstigt spända. Jag andas lugnt, ner i magen och tar det försiktigt i starten på cykeln. Trampar lätt, lätt, lätt. Tar det lugnt. Kan inte låta bli att cykla om. Känner mig stark. Vill ta i uppför backen men hejdar mig.

Ironmandagen är en lång dag.

Ut ur Kalmar, upp på Ölandsbron. Jag jublar! Det är när man cyklar över Ölandsbron och sträcker ut blicken över havet som vet att man är mitt uppe i världens härligaste race. Den blöta tridräkten blåser snabbt torr och jag får upp värmen i kroppen. Rullar förbi första aidstation men suger åt mig av energin från publik och musiken. Jag pustar ut efter simningen och fokusera framåt på de kommande 17 milen på cykel. Börjar mumsa på mina power balls ur den sprängfyllda ramväskan.

Redan i Färjestaden går det att ana motvinden som ligger i rak sydlig riktning och väntas blåsa med 8 s/m. Jag är inte särskilt bekymrad. I våras övade jag på Öländsk vind i hela tre dagar. Det stärkte både ben men framförallt huvud. Låt vinden komma!

Jag klurar på hur jag ska disponera krafterna och bestämmer mig för att ta det försiktigt ned till Degerhamn, trots att det spritter i kroppen av längtan att lägga mig till vänster och trampa om det långa tåget av cyklister.

Men när jag vänder och cyklar ut på Allvaret får det vara nog. Jag cyklar på tok för långsamt och sidvinden skrämmer inte mig. Jag lägger mig till vänster och börjar cykla om och blir förvånad hur lätt det är att komma upp i 30 km/h.

– Bra kört, är det någon i tåget som ropar och jag blir glad. Jag kan den här sträckan. Jag vet precis hur lång den är och vad nästa moment blir.

Medvinden norrut är lika ljuvlig stark som motvinden. Jublande ser jag till att utnyttja den både klokt och maximalt. 35 km/h och jag njuter av farten. Det känns hållbart. Jag trycker på men med inte för hög belastning. Jag har ingen wattmätare på cykeln som många andra. Jag cyklar på känsla.

Drygt två timmar in på cyklingen känner jag äntligen att kroppen känns bra igen efter krampen. Spänningarna har släppt. Jag har flow i cyklingen. 18 mil, jag kan det här. Detta år är inte ens de sista 3 milen tråkiga eller jobbiga, trots motvinden.

Målet är att snitta 30 Km/h, drömmen att cykla under 6 h. Jag rullar in i växlingsområdet på 6:03. Grymt nöjd. Fantastiskt jublande nöjd. Jag cyklade in all förlorad tid i motvinden och landade på min bästa cykeltid.

Och nu är det bara ett marathon kvar!

Ute längs banan i Kalmar är det precis de orden som någon skrivit på en stor skylt som mötte löparna när de lämnade cyklingen. Som ett skämt, som om det vore galet att springa ett marathon efter att ha simmat 3,8 km och cyklat 18 mil.

Men det är precis så det känns efter att ha gjort allt det där! ”Nu är det bara ett marathon kvar”

(Hemma i vardagen kan jag bli helt slut av att springa 7 km)

Jag ger mig iväg och njuter av att få göra något annat. Det känns fantastiskt. Detta är fest och Kalmarpubliken gör mig inte besviken. De är många, de är intensiva, de är högljudda och väldigt underhållande.

Att springa genom stan med den supporten känns nästan inte alls. Vips har 5 km försvunnit, klockan burrar 6 km – redan!

Min plan är att försöka hålla 5:40-tempo. Jag har en handhållen flaska med 12 gels. Jag tar någon klunk vatten vid varje vätskestation men jag stannar bara vid varannan. Jag håller planen. Jag springer 4 km, stannar tar något att mumsa på, dricker vatten springer 4 km. Jag tar chansen att svalka mig i trädgårdsslangar när tillfälle ges. Jag häller en mugg vatten över huvudet och en i munnen. Jag ser till att få i mig salt.

Det är när jag påbörjar mitt sista varv och när det återstår 10 km som jag letar djupt efter mitt varför. Varför ska jag mana mig själv framåt? Varför gör jag det här? Spelar 30 minuter senare målgång någon roll?

Klockan på armen dör – batteritiden är slut (hur är det ens möjligt???) och där tappar jag mitt verktyg att hålla min fart. Jag har inte tillräckligt i mig för att kriga för mina mara på 4 h. Jag känner efter för mycket och ger efter för ett toabesök. Vad gör det!? Men så påminner jag mig själv om hur jag brukar banna mig själv efter målgången. Men jag är liksom nöjd. Nöjd över att jag vände de negativa känslorna till glädje. Jag simmade, fick kramp men det gick ju bra! Jag har cyklat bättre än tidigare och nu springer jag och känner mig helt okej, öm under fötterna ja visst, trött, självklart men hållbart. Jag är ju grym ju! Jag kör Ironman och det är hållbart, inte som förra gången när allt gick sönder både i huvud och kropp. Hållbart, utan skador – det var årets mål.

Jag kan njuta nu!

2 kilometer kvar och jag tassar. Jag får mitt sista band runt armen och stan närmar sig. Trots att jag sprungit sträckan många gånger nu så minns jag ändå inte att jag först ska in i stan och sedan ut och runt och in igen från andra hållet. Till slut ser jag kurvan jag längtat efter, runt hörnet och där längs en lång raksträcka kantat med kravallstaket nerlusad med publik lyser stora bildskärmen borta vid målet. Röda mattan signalerar välkommen! Jaaaa!!! Jag jag gjorde det! Jag fixade min 4:e Ironman och jag gjord det bra! Nu är det bara sista biten in i mål kvar.

68894928_2308462942798001_3978942605927907328_n

Jag är helt ensam när jag närmar mig mål jag får målrakan helt för mig själv – lyx!! Någon säger:

”Såg du hon har tårar i ögonen” och det har jag förmodligen. Det är näst intill helt omöjligt att inte bli berörd.

Publiken är vild. Strålkastarna lyser starkt. Musiken är hög och endorfinerna sprider sig i kroppen. Jag varken ser eller hör.

Jag känner!

”Helena you are an Ironman!”

12:07

Race Report Ironman Kalmar 2019 – del 1

Jag står på röda mattan med bara några får meter kvar till mål. Musiken dånar och publiken ger allt. Kroppen går på högvarv. Huden hettar och jag ryser när endorfinerna triggas och sprids i kroppen. Glädje. Lättnad. Tacksamhet och förundran. Jag sveper blicken över publikhavet för att riktigt ta in ögonblicket jag kämpat för.

Jag joggar sakta. Klockan tickar men det känns oviktigt (glömde precis då att jag satt upp ett tidsmål!)

56EDBF74-F506-45E1-BD1B-4CFB12EA9A74

Ironman Kalmar finsihline är målbilden jag sett i mitt inre i vintras när jag stretade på trainern så att svetten sprutade. Målbilden jag tänkte på under löppassen i mörkret, när kyla nöp i låren och alla andra satt hemma framför tv:n.

Det finns en historia bakom varje målgång i Kalmar. Långa förberedelser. Hundratals träningspass. Disciplin och målmedvetenhet. Därtill massor av glädje. Det är mäktigt. Det här är mäktiga människor som signar upp för den här typen av utmaning, jag har respekt för var och en av mina medtävlande och har svårt att se mig själv som en i skaran.

Det är en galen dag, Ironmandagen, man kommer ut ur den antigen med en känsla att vara en superhjälte med oövervinnerliga krafter eller i bland tvärtom, nedskjuten och besviken. När insatserna är höga kan förlusterna bli smärtsamma.

När jag i år klev in i växlingsområdet 05:30 inför årets upplaga av Ironman Kalmarm min 4:e start, häpnades jag över trängseln som rådde mellan havet av cyklar som hängde race-klara vid respektive startnummer. Loppet lockar verkligen otroligt många människor. Aldrig någonsin har så många blivande Ironmen varit anmälda till start som i år.

2FEB39E0-DD18-47F8-A5BA-AA5A0AE5271F

Det kommer bli trångt i vattnet, tänkte jag när jag pressade mig fram bland mina medtävlande för att komma fram till mina påsar med cykel- och löpprylar som jag checkat in dagen innan.

Men det stressar mig inte. Tanken på att 3000 (antal anmälda) personer i vattnet (jag tror att 2100 startade) i Kalmars hamn samtidigt gör mig inte rädd. Jag oroar mig nästan över att jag är lite för loj. Lite för bekväm. Man behöver ett visst stresspåslag för att tagga till och för att kroppen ska göra sig klar för race.

Strax innan start. Jag tankar på Edith lite mammamys så hon klarar sig ett tag och så att även jag klarar mig.
Strax innan start. Jag tankar på Edith lite mammamys så hon klarar sig ett tag och så att även jag klarar mig.

Allt känns under kontroll. Jag är nöjd med mina förberedelser. Jag vet precis vad jag ska göra och allt klaffar. Jag möter upp Edith och Roger utanför växlingsområdet och vi går sakta tillsammans mot simstarten och fnittrar diskret och med stor igenkänning över alla som irrar runt med flackande blick. Folk trängs lite i onödan. Pratar stressigt i telefon med någon de tappat bort. En tjej slår plötsligt handen för munnen, spärrar upp ögonen och vänder tvärt och springer tillbaka till något hon glömt.

Allt är som det ska. Och solen skiner och vinden är morgonsnäll i Kalmar precis som vanligt. Allt känns elektrisk och den kända Ironmanrösten som pratar i högtalarna gör allt vad han kan för att spä på den känslan.

– Andas ner i magen. Ni kan det här med att simma. Ni kan cykla. Ni kan springa. Ni har gjort det tusentals gånger.

Några minuter kvar till start. En präst säger några välsignande ord och avslutar med:

– May the force be with you!

Dramatik!

Kentas låt ”Just idag är jag stark” spelas för 25:e året i rad och hörs i år också ända längt bak i ledet, tack vare högtalare.

Jag står i gruppen som tror de ska simma på 1:20. Jag hoppas på lite bättre. Jag har tränat så mycket.

Ledet med atleter rör sig sakta, sakta mot vattnet. Känslan är märklig under den tighta simmössan, de mörka simglasögonen och innanför öronpropparna. Dämpad och förväntansfullt.

Nu är jag skitnervös.

Men det finns ingen tid att tänka på det. Snart är jag i vattnet och simmar. Det känns kallt men går snabbt över. Andningen är först lite för grund, lite uns panikartad men jag vet hur jag får bukt med det. Blåser ut. Andas djupt. Kontrollera vattenläget. Sträcker ut.

Och så är jag igång.

Det känns härligt och det går bra. Bojarna närmar sig snabbt. Jag surfar på vågorna. Jag simmar rakt och jag tar mig lätt förbi de som kommer ivägen. 1500 meter och dags för vänpunkten ute till havs.

När jag vänder in mot kajen jublar jag. Det går så bra!

Plötsligt är jag inklämd mellan två stora simmare. Det är simmare framför, bakom och någon råkar ta ett armtag rakt över mitt ena lår och trycker ned mig. Jag spänner kroppen, gör instinktivt en bröstsimspark för att inte hamna under ytan.

Kramp! F-n i h-vete vad ont!

Det är vaden som krampar men jag känner att det är en hårsmån att sprida sig upp över baskida lår. Jag är ovan och vet inte hur jag ska hantera situationen. Försöker sträcka ut, försöker slappna av. Känner att hela kroppen spänns. Man kan väl inte få kramp i hela kroppen eller??? Det ger sig inte och jag har långt till närmaste fasta punkt att ta tag i.

Kanske bäst att hålla i en räddningsbåt? Det är tillåtet. Jag bestämmer att så måste det bli och lägger mig på rygg och försöker flyta medans krampen härjar vidare. Vatten sköljer över ansiktet, jag spänner mig mer, gör signalen som betyder ”simmare tillkallar hjälp”. Inget händer. Jag viftar mer. Tankarna flyger. Jag försöker inte få panik. Tittar runt och ropar ”hallå” – tror jag.

Vevar. Funktionärerna tittar in mot land. De är tre stycken. En tittar i mobilen. En tjej i gul signalväst som sitter på ett betongfundament tittar också i mobilen.

Nej, de ser inte och hör inte. Ingen av alla dem som simmar förbi reagerar heller.

Ja måste lösa det själv. Jag måste simma vidare trots smärtan. Hur får man kramp att släppa? Varför får man kramp? Jag har ju tränat.

Forts i nästa inlägg.

Fjärde Ironman – lika nervös ändå.

Det krävs ett jäkla självförtroende det här jäkla loppet. Jag försöker med alla medel pumpa mitt eget huvud med en massa superwoman-tankar.

Semestervila. Något som jag verkligen gjort annorlunda i år det är att jag har fokuserat på återhämtning.
Semestervila. Något som jag verkligen gjort annorlunda i år det är att jag har fokuserat på återhämtning.

Stark.

I bra form.

Starka cykelben.

Målmedveten.

Taggad.

Väl förberedd.

Och cool som satan – såklart!

Men jag vet ju hur det funkar. Sedan kliver man in till race breifingen i Kalmar på torsdag och korthuset rasar av åsynen av alla starka triathleter och den obligatoriska tanken planterar sig: ”Jag borde ha tränat mer!”

Jag ser framemot Kalmar som sjutton faktiskt. Trött på all träning och sugen på att göra jobbet. Jag tycker att jag följt årets plan bra, den som jag satt upp för mig själv. Jag har ingen coach och jag tränar mest för mig själv. Egentid. Sortera tankar. Få ny energi.

Det här har varit mina fyra fokusområden sedan i vintras.

1. Jag har satsat på simningen och simmat hyfsat dedikerat med Täby Sim masters. I höstas 1 pass per vecka och sedan efter jul 2,5 timmar per vecka. Strukturerat, hårt och utvecklande.

2. Stärka kroppen rent generellt med tung styrketräning. Man börjar ju komma upp lite i ålder. Här krävs tyngre vikter och färre reps. Jag har gjort det för löpnngens skull. Jag beslöt mig att en gång för alla försöka förändra något för att slippa de ständiga smärtorna i underbenet. Här snackar vi jackpot! Med ny kunskap och styrketräning så har jag lyckats. Jag har för första gången på 6 år sprungit helt smärtfritt. Vilken seger.

3. Vilat. Sovit. Kväll efter kväll – jag har bara släppt allt och gått och lagt mig.

4. Ätit mat. Jag har inte gjort något särskild diet, inte skurit i kolhydrater eller satsat på mer protein. Jag har tagit bra portioner vid varje måltid, varit noga med att välja grönsaker, jag har sett till att fylla på med energi direkt efter varje pass.

Allt detta har jag gjort, förutom att cyklat, sprungit, simmat så där som jag brukar. Sedan finns en lista på allt jag inte gjort men jag känner mg glad och stolt över det arbete jag lagt ned.

Cyklat flera pass med Sara Hartzell.
Cyklat flera pass med Sara Hartzell.

Sista långpasset sprang jag för två veckor sedan (15 km), när jag slog av på träningstakten kände jag mig sliten, benen stumma, kanske en smula övertränad. Nu börjar det ordna upp sig.

Cyklade 6 mil i lördags med stark känsla och bra fart. Simmade min snabbaste tusing i Rönningesjön igår. Jag skiter i att stressa på jobbet. Jag har sovit bra. Ätit bra.  Jag har börjat sippa på min röbetsjuice och avstår helt från rött kött nu. Lätt i kroppen – det är känslan jag vill åt på lördag.

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 löpningen

Hur knäppt är det inte att man efter 18 mil cykel inte får sätta sig ned och vila en smula!!

Oavsett om en mara väntar eller inte. Det är en väldigt skön känsla att få kliva av cykeln man suttit konstant på i över 6 timmar.

– Nu är det dags för löpningen! Hurra!!

Jag passar på att suga in den vänliga energin som funktionärerna, som står utanför växlingsområdet, utstrålar. Undrar om de vet hur mycket det ger att växla ett leende med någon som som förstår hur jäkla härligt det är att få växla till en ny gren?

Jag känner mig alltid lite vinglig och yr när jag kliver av cykeln. Hittar min plats och tar av mig cykelskorna med tanken att det måste vara lättare att springa i strumplästen till ombytestältet. Men fötterna känns ömma och jag ångrar mig genast.

Så snabbt det går tar jag mig in i en baja-maja, ler åt hur fånigt skönt det är att sätta sig. 2 minuter paus från allt, jag hör festen utanför och ler ännu bredare att NU pågår det för fullt. Nu är jag här. Nu händer det.

Rabblar i huvudet vad jag ska göra. Jag får inte glömma min resorb och inte min lilla flaska med 7 gels.

I tältet är den röda mattan dygnsur av sjövatten såklart och det blir ännu mer uppenbart att jag borde haft skorna på. Nu är fötterna blöta när jag ska byta till torra strumpor. Det tar några extra sekunder. Men jag bestämmer att det är värt att få allt på plats så bra det går. Inga onödiga veck, kläder, race belt med nummerlapp, skärm. Lika bra att det sitter där det ska så jag slipper tänka på det under löpningen.

Jag är inte raketsnabb men det går snabbare än förra året.

Nu. Nu gäller det. Hur kommer benen, kroppen, huvudet att kännas?

Jag trippar ut. Funktionärerna som tar min påse med cykelgrejerna peppar, peppar, ler och skänker styrka. Och SOLEN skiner – som vanligt i Kalmar. Hur kan det ens vara möjligt år efter år? Jag gläds åt att jag har en somrig mara framför mig och att jag ska få springa genom ett Kalmar (eller blir det gå?) fullt av glada människor som njuter av festen och en härlig sommarkväll. Men först måste jag komma igång.

Just under det här momentet när jag försöker hitta in i löpningen känner jag mig alltid lite blottad. Jag vill springa med rak och stark hållning, visa hur stark jag är … jag gör så gott jag kan på den punkten.

Publiken är som vanligt magisk. De är många. Jag hör mitt namn skrikas så många gånger att jag tillslut inte hinner bemöta allt pepp. Är det så här det känns att vara rockstjärna?!

Jag springer och redan efter ett par hundra meter lossnar det och jag kan börja slappna av. Jag springer! Känner mig lite desorienterad. Tur att det är kravallstaket på båda sidor om banan, annars skulle jag har sprungit fel direkt. Jag springer. Kravallstaketen står tight i år. När publiken sträcker ut händerna mot mig så går det inte att veja. Jag vet att de är snälla men jag är lite känslig i det här läget. Måste få vara i min bubbla. Fokusera. I synnerhet i år när jag kämpar extra med det mentala. Kroppen känns seg istället för stark. Vänster ben gör ont men inte akut värre än tidigare. Jag springer andra kilometern i 5:20-tempo, sedan landar jag på omkring 5:40 och det går bara inte att springa fortare.

Plötsligt tror jag att jag sprungit fel. Men hallå! Hur kommer jag ens på den tanken, undrar jag så här efteråt? Jag måste till och med stanna till och fråga en funktionär om man springer här om man precis kommit från cykeln.

– Ja, ja det är bara att fortsätta, säger han och dunkar mig i ryggen.

Efter drygt 5 kilometer får jag för mig att jag sprungit fel igen och måste fråga vid en energistation hur långt in på första varvet som de står. 6 kilometer får jag till svar. Ja, men då så då är det rätt.

Jag funderar över varför jag nojar. Jag känner mig inte helt klar i huvudet.

Löpningen blir en ganska glädjelös kamp. Mycket energi går att att lyssna på kroppen så att jag inte springer sönder mig helt där på banan. Jag har ont i vänster ben men trots att jag dagen innan inte kunde springa en meter så känns det okej nu när kroppen är ordentligt uppvärmd. När jag har sprungit två mil så inser jag att jag har en mara på lite drygt 4 timmar inom räckhåll, om jag bara orkar fortsätta på samma sätt.

Men huvudet orkar inte. Jag tror faktiskt att det är främst huvudet som inte håller den här gången. Det har varit för många motgångar under de sista veckorna och jag hade inte alls förberett mig på att springa så här långt. Tvärtom. I en hel vecka hade jag peppat mig själv att tycka att det var okej att GÅ maran och vara nöjd med varje kilometer jag lyckats springa.

Jag sippar på min flaska med mina gel och är nöjd med energinivån. Jag dricker lagom med vatten och unnar mig att slinka in och tömma blåsan hela tre gånger. Sista varvet så gör sig skadan i benet sig påmint på mer allvar. Vid det här laget så tycker jag att det kvittar om sluttiden blir 10-20 eller 30 min senare, det är helt enkelt inte värt att dra på sig en långdragen skada.

Sista 4 energistationer som ligger med cirka 3 kilometers mellanrum så beslutar jag att gå 500 meter och springa 1,5 km. Nu känner jag mig sååå färdig med det här loppet. Jag vill i mål. Samtidigt smyger sig trots allt en liten strimma glädje och stolthet in i hjärtat. Tänk att  nu är jag påväg mot mål. Jag är snart där. Jag grejade trots att både det ena och det andra var nära tt sätta käppar i hjulen.

Ironman är ett jäkligt långt lopp. Det är som Roger alltid säger ”inget man skojar bort”. Jag vänder in mot stan en sista gång. Jag känner att jag lufsar mer än springer och försöker ta mig i kragen. Publiken nickar menande.

– Heja! Grattis! Nu är det din tur!

Kalmarpubliken peppar in i det sista. Nu springer jag på mattan och försöker ta in publiken. De är ofantligt många och skriker och klappar upphetsat. Det är fest!

En kort stund är rampljuset och alla blickar riktade mot mig. Det är svindlande.

– Helena you aren an Ironman!

Sluttid 12:37.

20933902_10155249055847713_6622243576671401154_o

Nimbratts race report Ironman Kalmar 2017 – cyklingen

Det var fantastiskt att starta cyklingen med en seger i bakfickan. För första gången behövde jag inte brotta ned besvikna känslor efter simningen. Jag var så stolt över hur jag hanterat simningen och nöjd med att ha förbättrat tiden.

Jag firade mig själv inombords i ombytestältet och försökte samtidigt fokusera på att göra min växling effektiv. Det får vara slut med de långa fikapuaserna i T1 och T2, har jag lovat mig själv. Och där i tältet satt bästa Anna Lind och såg härligt lycklig ut. Det måste ha gått bra för Anna att simma. Snabb ut ur T1 var hon också.

Innan jag struttade iväg i cykelskorna så tog jag en gel för att minska risken att hamna på minus energimässigt redan under de första cykelmilen.

Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!
Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!

Det var fantastiskt att växla och springa ut med cykeln med massor av folk runt mig och med många cyklar som hängde kvar på racken. Kul att få vara i hetluften och få energi från medtävlande och publik.

Ett av mina viktigaste löften till mig själv i år var, förutom att lita på min simning, att våga trycka på på cykeln tidigt och inte inspireras för mycket av de som tar det lugnt i början och är rädda att inte hålla alla 18 mil. Jag vet att jag har uthålligheten. Jag vet också att jag har svårt att trampa igen fart som jag missat. Jag har en växel och den kan jag hålla ganska länge.

Men redan på väg över Ölandsbron misslyckades jag. Bron var blöt efter nattens regn. Och med cykelkraschen som hände endast en vecka före Kalmar i färskt minne, så fegade jag och höll nere farten. Jag kände mig vibbig och tänkte att det släpper säker längre in i loppet.

Färjestaden försvann snabbt bakom mig. Mycket folk på banan och det var fantastisk att se kön av böjda färgglada ryggar längs vägkanten och åkrarna. Jag peppade mig själv att köra om när farten kändes lite för låg. Det gick snabbt även till Mörbylånga. Ned i byn och upp igen.

Jag höll mig till mina flaskor och min energi.

Strax efter Mörbylånga fick jag syn på Anna Lind igen. Vi hojtade och peppade varandra. Ungefär här brukar jag tycka att cykeldelen börjar på allvar. Cirka 40 kilometer är avklarade. Man känner att man cyklat. Har man inte tagit energi så börjar det kännas nu. Motvinden är nästan alltid konstant på väg söderut, lite trista raksträckor och fortfarande väldigt långt kvar.

Men jag har ett ess i rockärmen – jag har cyklat den här banan flera gånger under träning!!! Ett sjukt bra knep! För mig är det klockrent att vara bekant med varje bit av cykelbanan. När motvinden drar ned mentalt och vägen tycks oändligt rak och lång så vet jag; det är bara att borra ned sig, trampa på en bit till så kommer en skogsdunge där det blir lite vila. Sedan är det bara en bit till och så är man i Degerhamn och får susa över Alvaret med vinden i ryggen.

Min granne William dyker plötslig upp bakom mig och glider om. Vi blir båda så där fånigt glada över att se ett bekant ansikte. Vi byter några ord, önskar varandra lycka till och han fortsätter förbi.

Vid Alvaret, österut, där jag har planerat att cykla upp snittet något snäpp så dök hjärnspöken upp. Här är asfalten mer ojämn och jag hör ett skramlande ljud från framgaffeln. Roger har kikat igenom cykeln efter kraschen men när jag provcyklade dagen före race märkte vi att det var glapp i styret. Växlarna fungerade heller inte optimalt. Nu med massor av medvind vill jag lägga i tyngsta växeln men märker att det blir ingen skillnad. Den vill inte hoppa i.

Humöret dyker. Tänk om jag ligger i 40 km/h och framhjulet bara viker sig. Och tänk om kedjan hoppar nu i den här farten när jag trixar hit och dit med växlarna.

Jag blir jättebesviken och rädd att det är fel på cykeln.

Jag som tränat hela vintern på den där rackarns trainern för att susa på Ironmanbanan och slå alla mina rekord. Jag har ju drömt om att cykla under sex timmar.

Men jag vågar inte trycka på så mycket som benen längtar att få göra. Jag blir omcyklad.

När det är dags att svänga norrut igen så blir asfalten slätare och cykeln tystnar. Fast inte helt … Nu hör jag hur den gnisslar och knirkar när jag trampar. Vad sjutton. Så här skulle det ju inte vara.

Det blåser rätt ordentligt men på ett hyfsat fördelaktigt sätt. Nu ligger vinden snett från sidan. Men jag vågar inte heller nu trampa på som planerat. Istället för att ligga strax över 30 km/h så landar jag strax under. Jag tycker plötsligt att det är läskigt att cykla fort. Jag minns rädslan och smärtan för en vecka sedan vid vägen medan jag väntade på ambulansen …  Men jag är ändå nöjd med hur jag tacklar cyklingen. Jag känner mig stark i benen och jag har helt brottat ned distansen 18 mil mentalt. 18 mil känns som en helt ok cykeltur. Jag tycker det går fort att avverka milen. Jag längtar knappt en enda gång att det ska vara slut. När det är dags att cykla över Alvaret igen möts vi av vinden från h-vetet. Brutal motvind. Någon skriker rakt ut:

– Fy fan vad vidrigt!!

Jag trampar på. Vinden kommer inte åt min lust att cykla. Jag vet exakt hur långt det är, jag vet att det bara gäller att komma över Alvaret och sedan blir det vila. Jag cyklar metodiskt och passerar mängder av starka triathleter  där i blåsten. Inte för att jag är så himla mycket starkare, det vet jag, men just där så har jag övertaget mentalt. Jag vet att det blir bättre.

Vägen är spikrak. Runt om bara karg mark, med sten och några vindpinade buskar. Inte ett hus syns i horisonten.

Men allt har ett slut. Även vägen över Alvaret och vips befinner jag mig på toppen av Ölandsbron och stretar i samma hårda vind. Nu känns det betydligt tuffare. Jag håller i styret med båda händer. Vinden sliter i cykeln. Nedför trampar jag hårt utan större effekt.

Så är det äntligen dags att njuta av ärevarvet i rondellen inne i Kalmar. Musik, applåder, hejarop. Sedan tystnad när det är dags för varvet på fastlandet.

Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.
Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.

Sista två milen bävar jag. Alla runt om mig pratar om att det ska bli så skönt att springa men jag längtar inte. I vanliga fall är löpningen den lättaste biten för min del, även om det rör sig om ett helt maraton. Men inte i år. Jag är beredd på att kroppen kommer att protestera. Jag har ont i så väl lårmuskeln, som i knät plus dras med ömma muskelfästen nere vid foten. Men mitt beslut står fast. Jag börjar springa och tar ett steg i taget.

Cyklingen tog 6:20 min cirka. (fånigt nu minns jag inte exakt)

Nimbratt i media

Oj vad kul! Det är snart ett halvår sedan men jag såg det först nu. Min blogg och min race report har fått en länk i Barometern, Smålands största lokaltidning och jag har fint sällskap minsann. Står vid sidan av namn som imponerande Aron Anderson och proffset Julia Montgomery. Dessutom så fick jag vara ironmanhjälte även i Expressen vid samma tidpunkt. Här listar jag alla medialänkar som triathlet Nimbratt fått under 2016.

Barometern: Ironmanhjältarnas egna ord om loppet i Kalmar

Expressen: Nu startar tävlingen Ironman – på riktigt

Runner’s World: Veckans triathlet

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849

 

Ironman Kalmar 2016

bild-15kopia46

Ironman Kalmar 2016 är nu fulltecknat och jag är en av dem som bestämt mig för att satsa en dag i augusti på lite simning, cykling och löpning i en stad som erbjuder världens bästa publik.

 

Triathlon har blivit ett stort intresse för både mig och Roger.

Jag vet inte hur det är möjligt att något ena stunden är helt uteslutet för att i nästa stund kännas helt rimligt.
Det var inte min plan att satsa på Ironman 2016. Jag hade skissat på 2017.

Men så gör Roger det där som han brukar göra: föreslår något knasigt lockande precis efter den stora Kalmarfesten som jag avundsjukt betraktat under en hel dag från vägrenen. Det var ett sårbart ögonblick när jag var som mest motaglig.

– Du kommer ångra dig om du inte köper en startplats. Har du tränat för Vansbro triathlon och klarat det så kommer du vara i form för Kalmar utan tvekan två månader senare.

Jag insåg att han hade rätt och att jag faktiskt har större chans att mängdträna i år och nästa år när jag är mammaledig istället för 2017  när min bebis börjar på förskola och jag jobbar och inte alls vill vara borta från henne även på kvällen för att träna.

Det räckte för mig att bestämma mig! Det blev en startplats och jag är så glad över mitt beslut. Lite rädd om jag känner på tanken riktigt mycket men mest otroligt förväntansfull.
Jag glädjer mig åt ett år full av rolig träning. Jag glädjer mig åt att vara nöjd med den träning jag får till inom ramen för mitt familjeliv. Jag glädjer mig åt att få sitta på trainern eftersom jag måste vara tillgänglig hemma och inte kan cykla när jag vill.
Det känns så kul att få planera, ladda, fundera och tackla utmaningen både mentalt, praktiskt och fysiskt. Det gick jag ju miste om 2014 när jag genomförde racet för första gången.

Jag antar att det är många som läser detta som tycker att jag går helt banans nu som sätter upp ett så högt mål bara ett år efter barnafödande. Men jag känner mig övertygad och för mig är en anmälan = engagemang eller ännu hellre ”dedication” som det så mycket bättre heter på engelska. Jag tar den här startplatsen på allvar och det är en av den största tjusningen med att sätta upp ett sådant mål som Ironman för sin träning.
Men vare sig man har fött barn eller inte – att gå i mål på Ironman kan man aldrig ta förgivet.

Nu laddar vi för Ironman Kalmar

IMG_0774

Ironmanveckan is coming up! Vi packar, snackar, minns och nördar järnet här hemma. Och så blir det lite träning. 

 

5 km löpning känns som ett helt Ironman … nåja inte riktigt, men tungt är det.

Mest träning blir det för mig som inte ska köra och som tar varje minut som bjuds när bebis sover eller är nöjd hos pappa. Jag har kört ett pass varje dag den här veckan och jag börjar känna att det biter. Äntligen!

På gymmet så vågar jag nu 9 veckor efter förlossningen testa lite marklyft, med lätta vikter men ack vilken effekt det ger. Knäböj, rodd och ryggresningar men övervägande försiktiga magövningar med hjälp av boll för att klämma till de där små musklerna vid intill ryggen.

Träningsvärken blir skrattretande. Men den är så välkommen. Jag får så mycket träningsvärk så att det räcker flera dagar, därför så blir det löpning för resten av slanten. Eller snarare jogg.

Klockan ligger oladdad. Där ska den ligga till 1 september är planen. Den här veckan har jag sprungit tre 5 km-turer i mjuka fina skogsspåret vi har i vårt område. Det är en ovan känsla att bli så slut och ändå ha energi kvar i kroppen. Efter 4 km så bara dör farten … om jag nu har någon fart överhuvudtaget. Men efter dessa tre pass och ett pass på löpbana i mer intervallform så kan jag ändå konstatera att nu springer jag igen. Nu är det bara att jobba framåt. Öka lite i taget och göra stärkande övningar flitigt.

Roger har cyklat 10-milavändor och nött temposträckor medan jag och bebis tagit sovmorgon. Det har ju regnat en del och det är inte alltid så kul att köra ensam och när han velat ha sällskap så har han hakat på cykelklubbens vanliga helgturer.

Han imponerar på mig som vanligt min älskling. Det har vårit mycket som har utmanat träningsfokus under det här året: graviditet, flytt, renoveringsprojekt och så såklart vår dotters ankomst.
Jag hoppas att han kan glädja sig åt dagen och njuta av loppet trots att formen varit bättre.

Imorgon rullar vi mot Kalmar. Bilen kommer vara fullproppad av prylar och vet ni … min cykel ska med. Roger vill att jag ska få cykla lite på Öland. Han och vår Ironbaby kör servicebil och dyker upp efter någon timme så kan det ammas om det behövs och kanske fika. Det ser jag framemot!! Fiffig man jag har eller hur?!

Lyckan finns i ett lopp

IMG_9557

Jag vet att det finns de som tycker att man skryter. Men att uttrycka sin glädje över ett lopp handlar inte om skryt. Att delta i ett lopp, vilket som helst, framkallar faktiskt äkta lycka, äkta gemenskap, äkta peppkänsla, äkta känsla av ”I-am-the-king-of the-world”!

 

Hög stämning under starten i Kalmar.

Förväntan. 
Besöket i expot och uthämtningen av startnumret.
Sippandet på rödbetsjuicen, plocket med utrustningen, den oroliga sömnen och den omsorgsfullt komponerade frukosten.
Plötsligt är det dags att gå till startfållan. Och är det inte typiskt att du känner dig lite, lite sen och stressen slår till.
– Jag får ju inte missa starten.
Men såklart så är det ingen fara. Marginalerna finns där. Du hinner baja-maja besöket, ta din energi och så trycker du igång klockan på armen, eller appen i telefonen.

Har du deltagit i några lopp så vet du precis vad jag snackar om. Visst är det lite bitterljuvt det där dygnet innan start?
Jag kommer aldrig glömma min skräcknatt två dygn före Ironmanstarten förra året. Och jag skojar inte, här snackar vi ren och skär skräck, ångest och mardrömmar.

Roger hade om och om igen kört en av de otroligt snygga PR-filmerna för Ironman säkert miljoner gånger och den där musiken och hamrandet i klippet … jösses … nervositeten i mitt huvud förvandlades till samma rytm och den där natten drömde jag om hur jag sprang i öken och konstaterade att nu dör jag ….

Kul så här efteråt, men då … jag var helt paj när jag vaknade och livrädd för att inte få kontroll på mina nerver. Men sista natten sov jag … ända till klockan ringde 04:00 och lugnet satt där som en smäck. Som ren magi!

I söndags så stod jag i startfållan för dem som siktade på en halvmara under Wings for life world run, som är Roger och mitt nya mys-favorit-lopp. Jag sprang ju på den tiden förra året men i v 33, tung kropp och en plan att gå var jag lite orolig att bli omkullsprungen. Men det gick fint.

Tatuering på Rogers vad och … utsikten nedåt skorna är ganska begränsad …

Stämningen var skyhög, himlen blå, Kalmar vänligt och både jag och Roger konstaterade att det är så här, precis så här vi vill tillbringa vår fritid. Man blir så GLAD av lopp!
Och jag var till och med supernöjd med min promenad och Roger belåten över att avverka en halvmara. Där längst bak i ledet där jag befann mig kämpades det som mest, som vanligt. Det var människor med imponerande hög ålder som kämpade på, de som kämpar mot sjukdomar, skador eller övervikt! Vilken power! Och vilken segerkänsla alla dessa kämpar utstrålade.

En fantastisk dag, i en fin stad och ett supertrevligt lopp.

Och här, på toppen av Ölandsbron så tog mitt lopp slut, 5,3 km på 53 min.

Här är filmen som framkallade mina mardrömmar.

Ironman Kalmar 2014 race report – löpningen

Ett maraton, det låter så hiskligt långt och det var den delen av Ironman som jag fruktade mest. Men jag var så glad över att över huvudtaget få genomföra löpningen så det blev en 42,2 km lång hejdundrande fest!

Det var så fantastiskt att få rulla in cykeln i växlingsområdet att jag inte brydde mig om att näst intill varenda hoj redan var på plats. Nu var den delen av loppet historia och nu gällde det bara att ladda om och fokusera på löpningen.

Tanken på att jag hade ett helt maraton framför mig efter att redan jobbat hårt med kroppen i 10 timmar är ju så galet knasigt att det inte går att ta in.
Jag bestämde mig för att ge mig själv lite tid att återhämta mentalt efter punkapärsen. Jag unnade mig ett toalettbesök och gick in i växlingstältet med den röda påsen som i ”run”.

Där inne var det glädjande nog full aktivitet vilket betydde att inte riktigt alla hade hunnit ut på löpningen. En av tjejerna deklarerade bestämt att nu skulle hon bryta. Nu fick det vara nog, medan tjejen bredvid henne gjorde allt för att peppa och få henne att ändra sig:
– Kom igen! Klart du ska springa. Jag springer med dig hela första milen. Du kommer ångra dig om du bryter.
Men nej, hon skulle bryta. Så tog hon påsen, reste sig och gick.

Jag satte mig ned på bänken i växlingstältet för att byta om till löparskor och torra strumpor. Jag frågade en tjej som satt bredvid hur hon mådde.
– Jag har ont. Jätteont i knäna och jag vet inte hur jag ska klara löpningen. Men jag har sex timmar på mig nu så de borde gå, sa hon och berättade att hon för fyra år sedan var rullstolsbunden.
– Det här är mitt mandomsprov. Det är jätteviktigt för mig att genomföra det här loppet.
Åh vad jag hoppas att det gick vägen.

Nio minuter tog min växling och jag begav mig ut med en liten flaska dubbel resorb i handen.
Det kändes så skönt. Konstigt nog kändes det som om att kroppen tackade mig för att jag sprang istället för cykla. Jag gjorde mitt bästa för att hålla igen. Inte springa för fort. Det är lååångt kvar.

Stämningen i Kalmar var utomjordiskt. Publiken jublade, peppade, hojtade mitt namn (som stod på nummerlappen), några såg mig rakt i ögonen och talade om att jag var stark, hade bra fart, att det såg bra ut osv, osv. Solen värmde, stämningen var så hög och jag njöt av att inte längre vara ensam. Jag kände mig plötsligt insvept i en stor varm filt av kärlek. Jag var så glad, så tacksam och tänk … publiken älskar mig ändå – fast jag varit ute på cykeln så länge!! De tycker inte att jag är dålig och kass. De firar mig som en hjälte och det var precis vad mitt mentalt trötta huvud behövde just då.
Jag känner hur krafterna rinner tillbaka, det blir fullt och jag får till och med extra krafter: Jag blir superwoman!!!!

Ett leende etablerade sig i mitt ansikte och stannar där under hela den långa löpningen. Det var fantastiskt. NU äntligen fattade jag att jag var på Ironman-banan och att jag gjorde något riktigt stort!!! Nu fick det vara nog med misär, nu skulle jag bara ha kul!

Precis då fick jag syn på Roger, min starka älskling på banan. Han kom från en av vändpunkterna och han slet.
– Älskling! ropade vi båda i mun på varandra och sträckte ut händerna. Och så var han borta.

Jag såg mig om efter honom och bestämde mig för att springa ikapp. Jag ökade tempot och kryssade mig fram till Roger. Han måste ju bara få höra om mina punkteringar och jag ville ju veta hur det gick för honom.
– Jag är helt färdig. Jag får inte behålla någon energi, rapporterade Roger som hade ett varv av tre kvar på löpningen och sedan sa han att jag såg stark ut.
– Ja, jag har ju suttit i gräset och bytt slang, skojade jag innan jag sprang vidare.

Och som jag sprang. 
Jag som aldrig har sprungit ett helt maraton var helt säker på att jag max skulle hålla halva distansen.
Jag bröt ner sträckan i fyra miletapper och övertygade mig själv om att nu skulle jag ta ett vanligt löppass, så där som jag alltid gör.

Den första biten höll jag 5:30-tempo men tvingade mig att backa ned till 6:00 för att inte gå in i väggen. Vi varje vätskestation stannade jag till och växlade mellan att tugga på en liten bullbit, suga på en citron, dricka en sipp sportdryck och en sipp cola. När jag hittade Redbull tog jag det.

Energinivån höll sig perfekt!! Jag var helt fräsch (nåja) i huvudet. Resorben hade gjort sitt, magen gjorde inte det minsta ont och jag tassade, tassade, tassade. Lungt och fint.
Hela tiden log jag. Jag vinkade till publiken, dansade till musiken, spexade och tackade för pepp.

Under sista milen föll mörkret och jag kände mig mest som i någon slags trance. Kroppen förflyttade sig framåt. Jag var trött. Det gjorde ont men jag var så himla glad. Jag hörde folk som skojade om att jag såg så pigg ut och sprang i så bra tempo att jag förmodligen skulle springa förbi målet.
– Där är hon igen, samma leende som på första varvet!

Vid ett tillfälle glömde jag plötsligt bort var jag befann mig. Jag tittade på gångvägen, träden och husen och tänkte:
– Är jag i Vansbro? Men nej … den löpningen har jag ju redan gjort och så mindes jag:
– Jag kör ju Ironman för tusan, i Kalmar! och jag skrattade gott åt mig själv och vips var ytterligare en kilometer avverkad.

När solen gick ned blev jag rörd över att det var så vackert och när jag svängde in på en gångväg med ett band av brinnande marschaller grät mitt snurriga trötta jag av tacksamhet för att det var så vackert!!!
– Tänk att det här missar alla snabbisar! Brinnande marschaller är så grymt peppande. Visste ni det?

Löpningen är uppdelad i tre varv och vid varje avklarat varv får man ett armband för att inte glömma hur många varv man har kvar. När jag fick det första gula bandet så kändes det som ett helt liv bort tills jag skulle få det sista gröna. Men så plötsligt satt det där runt armen.

Vid det här laget hade de allra flesta på banan börjat gå och jag som skuttade runt som en tok i glädjeyra passerade den ena efter den andra och plockade förmodligen uppemot hundra placeringar som jag förlorade under cyklingen.

När jag hörde ljudet från målområdet så tänkte jag att nu skulle jag bara ta det lugnt och kontrollerat. Ta god tid på mig och förbereda mig för ögonblicket. Jag gick på toaletten igen, rättade till kläderna, tog en vända i duscharna som stod och sprutade vatten så jag inte skulle ha ansiktet fullt av salt på målfotot.

Och så vände jag upp mot målrakan och såg ljuset från storbildsskärmen. Det hissnade i magen. Mitt leende blev om möjligt ännu bredare och jag skrattade nästan högt av glädje. Publiken som stod längs kravallstaketet sträckte ut händerna och jag såg hur de gladdes med mig. Några nickade som om de ville säga:
– Ja det är sant, spring nu, där är målet!

När jag nådde den blå mattan saktade jag in. Huvudet snurrade. Jag joggade långsamt, vinkade och high fivade Paul med den legendariska Ironmanrösten som sa:
– Helena, you are an Ironman.

14.30 blev min sluttid och maratontiden landade på 4:34.

IMG_7536

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.