Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 3

Del 3 LÖPNINGEN & MÅLGÅNGEN

Jag kunde knappt tro att det var sant att det var redan dags för löpningen. Vad dagen går fort! Jag hoppade av cykeln försiktigt, hängde upp den på sin plats i växlingsområdet och joggade iväg i strumplästen. Nu unnade jag mig ett toalettbesök, för nu var det kris. En funktionär påminde mig om att det var den röda påsen, röd som i ”run”, som det var dags att plocka och pekade i vilken riktning jag skulle springa. Jag bytte strumpor, tog på mig skärm och stoppade två liquids i ryggfickorna och tassade i väg med min lilla pet-flaska med resorb, eftersom jag är usel på att dricka i farten på cykel. Den skulle göra gott.

Efter hundra meters haltande så föll jag in i ett normalt löpsteg och bara efter någon minut kändes allt som vanligt.

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849
En grym seger. Jag presterade en tid som jag aldrig trodde om mig själv.

 

Känslan var på något magiskt sätt – pigg. Kroppen var helt med på noterna att nu ska här springas. Jag föll in i ett avslappnat tempo, bekvämt och rytmiskt. Roger och Edith stod självklart utanför växlingsområdet och fyllde på mina energidepåer ytterligare med hejarop. Bara åsynen av någon välbekant är så ofantligt mycket värt en sådan här dag och det här är en av de få gånger som Roger har kunnat följa mig under ett lopp. Det kändes lyxigt. Det gav mig garanterat extra kraft.

Kalmar sjöd av liv. Vid det här laget har solen hunnit spricka fram och publiken njöt helt uppenbarligen av sommarvärmen och folkfesten. Längs kravallstaketet hängde klasar av människor. Fantastiskt men också lite, lite överväldigande. I en del ögon så ser man bara glädje och pepp, i andra ögon syns ett försiktigt frågetecken och kanske fascination ….

– Vilka är det där Ironman-människorna egentligen? Ser en del ut att undra.

– Jag heter Helena, är 42 år och trebarnsmamma. Det här gör jag för att det är så himla skoj. Jag är helt vanlig, tro det eller ej, har jag lust att förklara.

Publiken är till stor hjälp. Jag bars fram av hejaropen och och snabbt var 4 kilometer avklarade och tempot på klockan visade 05:20. Japp, för snabbt. Så himla lätt hänt. Men ändå blev jag överraskad. Jag har ju trots allt värmt upp med lite cykel innan.

Eftersom huvudet kändes helt fräsch, eftersom jag inte drabbats av en enda negativ tanke under dagen (förutom under simningen) så lät jag benen fortsätta i samma takt. Jag började fördriva tiden med att se mig om, titta på medtävlande, på stan, på publiken och höll vid min tidigare plan att springa förbi alla vätskestationer under den första halvmaran. Jag skulle enbart ta vatten i farten och fylla på med mina liquids. Den första tog jag efter 7 km.

Den gjorde susen. Jag kände tydligt hur den lätt nedåtgående kurvan började peka upp igen och det höll i sig under resten av det första varvet av tre. Jag höll fast vid mitt tempo och började sukta efter varje kall dusch som erbjöds längs banan. Klockan visade ömsom 5:30 ömsom 5:15, 5:20 och så där höll det på.

Jag trodde inte det var möjligt. Jag undrade om jag just nu höll på att begå ett mega misstag och springa mig själv rakt in i väggen. Men var det inte så att jag skulle ”ta i” lite mer den här gången? Det är en tävling jag deltar i, då SKA det vara jobbigt och det kändes ju så bra!!!

När jag för andra gången sprang ur stan och mötte Roger hade jag avverkat 15,16 eller kanske 18 km … och nu började känslan bli tyngre. Jag tog min andra liquid och försökte förklara för en helt vild supporter att nej … det här kommer inte hålla. Nu börjar det bli jobbigt. Jag tappar i tempo.

– Tryck i dig energi! Du kör så jäkla bra, fattar du? Vad är det som händer Helena!

Rogers blick brann av upphetsning. Och jag måste hålla med … jag var själv förvånad. Jag är ju inte den som har rutin på att springa maror direkt … och det här gick bra. Jag var väldigt pigg. För Rogers skull måste jag fortsätta springa lika bra.

Jag höll mitt tempo i 25 km sedan tillät jag mig att stanna till, gå några steg och dricka sportdryck och vatten vid energidepåerna. Jag ångrar nästan att jag tog detta beslut. Det var då jag kände hur trötta benen var. Vinsten var att jag fick några trevliga kompisar i depåerna som kände igen mig nästa gång jag sprang förbi, de hejade, peppade, skojade och skrattade!

Tack för att ni finns alla gulliga funktionärer!

Plötsligt började jag dessutom må lite illa. Vetebulle och vatten blev botemedlet och jag förhandlade med mig själv att jag fick stanna och äta bulle i två stationer om jag sprang förbi den tredje. Allt för att inte låta snittempot sjunka alltför mycket.

Sista milen var ren ock skärt krig. Jag började till och med tycka att Kalmars fantastiska publik var lite too much. Musiken var för hög, de ville ha vinkningar, glädjeskutt och respons men jag hade tyvärr inte det att ge just då. Jag krigade med mig själv. Huvudet var piggt men benen ville lägga av. Fötterna gjorde ont, händerna var svullna som ballonger och höger knä gnisslade rejält. Trots allt detta gick det ändå väldigt bra. Jag höll i hyfsat och jag tittade på klockan och kunde inte få ihop det. Vaddå springer jag maran på typ 4 timmar? Planen var ju att det skulle gå på 5 timmar!

Med tre band runt armen, som visade att jag klarat alla tre varv och bara hade 2 km kvar är jag så sjukt trött i benen. Jag gick lite, lite men sedan tassade jag med mycket möda vidare, jag sa hej då till funktionärer som jag nu passerade en sista gång, tackade för idag och vända upp mot målrakan.

Är det nu det händer? Redan? Det är ju ljust och kockan visar drygt 12 timmar! Fy satan vad stolt jag är!

Jag stannar till vid kanten av mattan som leder till mål för att riktigt njuta av målgången. Jag känner mig helt crazy glad, som en hulk, som en amazon! Jag är störts, bäst och vackrast för ett litet ögonblick.

12:07:14 och Roger står bakom kravallstaketet med Edith på armen med ögonen fulla av tårar! Han ger mig en lång puss.

– Fan vad bra du är! Hur gick det här till???

Jag är en Ironman!

 

IMG_5372
Första metrarna under löpningen. Bara ett marathon kvar.

IMG_5379

 

IMG_5392

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 2

Del 2 CYKLINGEN

I det vita växlingstältet var det proppfullt med glädjerusiga tjejer som slet och drog i sina kläder för att få dem på plats på den fuktiga huden. Det här är ett av de härligaste ögonblicken under varje triathlon tycker jag. Simningen är gjord, man är igång, det går bra och tävlingsglädjen osar i luften. Dock var jag inte beredd på den småpratiga stämningen. Jag försökte fokusera på mitt men alla var så trevliga och ville prata så jag tappade en minut eller två på att vara social.

Jag upptäckte att jag har tränat massor under hela året men helt försummat själva växlingsmomentet. Jag hade ingen ordentlig plan för vad som skulle göras. Jag drog länge i våtdräkten innan den åkte av. Strumporna blev korviga, grus hamnade mellan tårna. Dessutom överraskades jag av att jag frös. Skakade. Helt uppriktigt hade jag inte ens reflekterat över om det var varmt eller kallt under simningen. Det hade varit kallt insåg jag plötsligt och det slog mig att jag inte hade en aning om vad som skulle bli bäst klädsel på cykeln.

I sista stund drog jag på mig armvärmare inspirerad av tjejen bredvid och hoppade ut ur tältet. Blå påse med våtdräkt och blöta grejer till en funktionär, iväg till cykeln och ut ur växlingsområdet. Upp på cykeln och trampa, trampa under publikens jubel!

Here we go! 18 mil cykling väntar, minst 6 timmar på sadeln … jag kommer ha gott om tid att hinna reflektera över simningen och göra mig hemmastadd i cykelsituationen.

 

IMG_5363
Härligt att komma tillbaka till Kalmar och få ny energi av publiken.

 

Gå inte ut för hårt på cykeln är ett vanligt tips. Jag funderade på det där medan jag långsamt trampade över Ölandsbron … alltså hur försiktigt är egentligen bäst? Nu tappar jag ju tid … Jag cyklade om en handfull cyklister, passade på att höja blicken på toppen av Ölandsbron och andades djupt. Wow! Det här är värt att kämpa för. Vilken lyx att få cykla där på avspärrade vägar i den vackraste miljön och allt tyder på att den berömda ölandsvinden kommer vara väldigt snäll just i år. Men jag fryser. Oj! det hade jag inte räknat med. Jag skakar så att styret vibrerar och ber tyst att det ska gå över snart.

I Färjestaden strax efter bron, var det fest som vanligt. Mycket folk, en välfylld energistation, musik och skönt pepp. När lugnet sänkte sig på banan igen så var det dags att samla sig och hitta in i rätt tempo och fokusera. Mörbylånga dök upp på ett kick och 3 mil var redan avklarade. En sväng ned i byn och sedan upp på vägarna igen för att fortsätta söderut. Det är fjärde gången jag cyklar just den här sträckan i år så jag var väl förberedd på hur banan skulle se ut. Det gav mig ett mentalt försprång. Och nu är jag tack och lov varm igen.

Jag höll strax under 30 km/h i snitt. Det gick lätt. Och det var här jag gjorde ett misstag. Jag stirrade mig blind på snittfarten istället för känslan. Hela våren, hela sommaren har jag slitit i vind. Just den här dagen var det nästan vindstilla. Jag hade kunnat ge mer men jag vågade inte vika från planen att cykla max 30 km/h för att inte krokna på löpningen.

Milen bara försvann. Jag hade inte tråkigt en enda gång, inte ens på fastlandet, förutom under de 2 sista milen. Jag som har cyklat så mycket själv, gnetat i dåligt väder, tampats med negativa tankar … det här vara bara så enkelt.

Och jag får till och med cykla i rondellen i Kalmar under musik och pepp. 2014 hade alla gått, det var tomt och så deppigt efter den tuffa punktpärsen. I  år var mitt största bekymmer att jag var kissnödig. Jag gjorde allt vad jag kunde för att försöka proffskissa lite på cykeln men hallå …. det är ju svårt. Trots det jag stannade inte.

Min utmaning till mig själv inför Ironman Kalmar 2016 var att försöka frammana lite tävlingsspirit. Myspassen är över. Nu är det tävling. Här ska inte vilas i onödan, stanna eller gå på toa för att det är bekvämt. Jag höll planen. I Hulterstad var det kö vid toaletterna så jag trampade förbi efter att ha fyllt på med en ny flaska sportdryck. Över Alvaret där det alltid är motvind blåste det medvind och jag jublade när jag passerade platsen där jag 2014 krigade med punktering.

Vid nästa depå var det också kö … så nej, jag stannar inte trots att det vid det här laget värker i magen. Istället skäller jag ut mig själv och lyckas lätta lite, lite på det värsta trycket … Skum känsla … men är det tävling så är det …

Jag åt, drack och gjorde mitt bästa för att få i mig 100 g kolhydrater/h. Jag mådde som en prinsessa hela vägen. Med bara två mil kvar kände jag trots allt att nu fick det vara nog. Jag var trött och slappnade av, tankarna flög iväg, jag tappade fokus och …. plötsligt … jag hör det välbekanta mullret från domarens motorcykel som försiktigt glider upp bredvid mig.

– Tyvärr, jag är ledsen, nu har du legat för länge bakom den där killen, säger han och jag inser att mitt beslut att ångra den påbörjade omkörningen skulle stå mig dyrt.

Jag får ett blått kort och skäms som en hund. 5 minuter strafftid i nästa penelty box.

– Men var är den? Undrar jag men domaren skakar på huvudet.

– Sorry, säger han och gasar iväg.

Fan, fan, fan … Jag ökar. Cyklar det snabbaste jag orkar. Kanske sparar jag en minut om jag spettar på den sista milen. Precis innan växlingsområdet tvingas jag stanna och står feeeeem långa jäkla minuter och ser 10,20, 30 kanske 40 pers susa förbi. Men det är trevligt folk där i boxen. De klockar mina minutrar med ett tidtagarur  och säger att de har haft fullt upp under dagen.

Sedan är det dags för växling. Nu är det bara lite löpning kvar! Tänk vad skevt perspektiv det blir under Ironman. Ett marathon blir ”bara lite löpning” …

Del 3 kommer snart …

 

 

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 1

Prolog: Jag stirrar på klockan. Jag räknar och får inte ihop det. Jag tror att det är kring 10 km kvar av den långa ironmandagen och det går upp för mig att snart kommer jag att gå i mål. Men det är något som inte stämmer, tiden … det är fortfarande ljust ute och det finns en chans att jag kommer att gå under 12 timmar. Något måste vara fel! Sån är inte jag. Jag går i mål efter mörkrets inbrott. Jag går i mål när publiken har börjat lämna banan … men så får jag syn på Roger. Han är helt vild! Galen. Han skriker att jag är grym och jag förstår att klockan inte ljuger.

– Fy fan vad du kör. Snart går du i mål, ropar han och ser förbannat mycket gladare ut än vad jag känner mig just då.

Jag är yr. Mår illa. Mina händer är svullna som ballonger. Det gör så satans ont i benen men nu är det bara 10 km kvar. Det kan jag springa när som helst!

Det här är mitt livs andra Ironman. Och det här är min race report. Bered er på en lång läsning. Ironman är ett långt lopp, man tränar sjukt mycket och det hinner hända så mycket fantastiska och knasiga saker och därför blir man också ofantligt lycklig av att nå finish line. Att gå i mål och höra orden ”You are an Ironman” är en utomjordisk upplevelse, det är ingen annan som kan göra jobbet åt dig och ingen kan ta ta titeln ifrån dig.

Så mycket känslor på en och samma dag, ja – då blir det en lång text. Så är det bara.

Enjoy!

 

IMG_5333
Hyfsat spak. Nu är det bara minutrar kvar tills jag når vattnet under rullstarten.

 

 

Del 1 SIMNINGEN

Allt började lite lätt haltande. Med två påvra sömnnätter i ryggen går jag, Roger och Edith och lägger oss 21:00, kvällen innan start. Vi har haft en bra dag, Vi har sugit i oss ironmanstämningen, strosat i expot, jag har varit på pre-race möte och konstaterat: Nu är det dags! Nu är jag här! Så himla härligt. Äntligen dags att rocka den här satans banan som har spökat i mina mardrömmar under ett helt år.

Väckarklockan ställer vi på 04:00. Jag hör hur Roger somnar nästan genast men Edith, vår ettåring, är pigg. Hon bökar, klättrar och stökar minst en timme och somnar sedan oroligt. Det går bara en timme innan hon väcker mig första gången. Det blir en lång natt trots de få antalet timmarna verklig sömn. Jag tror att jag hinner lyssna på 3 poddavsnitt och rycks sedan ur sömnen 03:00 när Edith har krupit över madrasskanten och slagit sig lätt i golvet. (Vi sov inte i en säng tack och lov.) Där tar min natt slut. Jag somnar inte om utan känner hur adrenalinet stiger i kroppen och jag vill bara upp och i vattnet.

– Nu kör vi! Race day!

Den dåliga sömnen glömmer jag. Så här har mitt träningsår sett ut. Inga konstigheter. Bara att gå vidare.

Jag gör iordning mig oväntat snabbt. Allt är förberett. Jag äter frukost som är extra kolhydratstinn och får sedan stå och vänta en stund på att Roger ska bli klar. Jag är otålig och gör allt för att hålla nervositeten låg. Men jag mår lite illa. Men jag behöver inte vara orolig. Hela morgonen flyter på bra. Vi hittar parkering utan problem. Jag har alla prylar med mig. Jag gör det jag ska och njuter av stämningen inne i växlingsområdet. Folk är glada, nervösa, lite lätt stirriga och en del vill småprata och bli lugnade.

– Visst kommer det gå bra? Visst är vi här för att ha kul? Huvudsaken är att genomföra? Eller hur?

Och just så är det såklart. Det är en fantastisk morgon. Ljummet, vindstilla och vattnet ligger platt och blankt. Himlen är rosa. Vilken tur vi har! Vilken magi! Vilken Ironmandag det är redan nu!

Var och en som är här har satt sina mål och det är dem som räknas. Det är 2700 (typ) som startar av exakt lika många anledningar och det finns lika många drömmar och målsättningar. Mitt mål är just nu enbart att klara simningen. Jag andas djupt för att hålla mig lugn men vill helst bara gråta.

Det är så sjukt läskigt just nu! Eftersom jag inte vill ge upp så vill jag i vattnet – nu, jag vill bara börja, få det gjort. Jag tittar på Roger men vill inte visa hur svag jag är … hans ironwoman … förmodligen fattar han … Det är skönt att plugga in öronpropparna, stänga ute ljudet och fokusera inåt. Nationalsången hörs faktiskt ända bak där jag har seedat mig för simtiden 1:30. Nu börjar jag gråta på riktigt, men jag hinner inte. Plötsligt är det bara några steg kvar till vattnet. Det är sjukt mycket publik. De ser snälla ut i ögonen och jag blir lugn, sedan är det ingen återvändo. Jag glider ut i vattnet som är iskallt och börjar simma.

Jag håller till vänster och siktar rakt mot den gula bojen långt där borta i dimman. De första 100, 200 eller kanske är det 300 metrarna går bra men sedan kommer jag ikapp en klunga, flödet stoppas upp och simmare kommer ikapp mig bakifrån. Jag är fast i trängseln och hittar ingen utväg. Jag ångrar att jag inte vågade ställa mig i gruppen 1.20. Men det är försent nu.

Den första halvan av simningen funkar inte alls. Jag måste stanna till säkert 100 gånger för att jag fastnar mellan folk. Jag råkar till och med simma upp på någons rygg (ledsen för det). Jag blir rädd och klarar inte hävda min plats. Jag väljer trots allt att simma nära bojarna för att inte simma onödigt långt. Det är båtar överallt och stämningen känns som domedagen på grund av all dimma. Mitt i allt reflekterar jag över den mäktiga synen av det kokande vattnet. Jag borde inte titta. Jag borde simma. Som vanlig så har jag blivit varm i kläderna efter ca 1000 m. Äntligen hittar jag in i ett flow. Jag får lite fritt vatten och simmar på. Maneterna som alla pratat om bryr jag mig inte om.

Min känsla är att jag simmar hyfsat bra resten av distansen. När jag får vända in mot hamnen så känner jag att jag har kontroll men bävar för vad klockan kommer säga. 2014 simmade jag på 1.34, det känns som det här kan gå långsammare … men än finns det möjlighet att göra något. Jag gör vad jag kan. Försöker att inte tänka, bara simma på. Jag har nått 100 procent acceptans, jag simmar här och nu.

Jag tycker det går bra. Jag känner mig stark. Men jag har ingen aning. Vid uppstigningsrampen är det trångt. Alla vill upp. Det blir lite knuffigt. Jag halkar till men trippar snart iväg på den blå mattan. Klockan visar på 1:29 och jag blir glad! Det är visserligen ingen stjärntid med det är en förbättring för mig personligen och inte alls så dåligt som jag först trodde.

Wohoo! Nu ska här cyklas, jublar jag inombords och blir så glad av att kliva in i det knökfulla, ångande  tältet för växling. Men det är lättare sagt än gjort att få av sig våtdräkten.

Del 2 kommer strax …

 

IMG_6412
Så här välkomnade Kalmar alla atleter på ironmandagsmorgonen. 6:00.

 

IMG_6413
Sista kollen i påsarna. Jag löste upp knuten som hindrade nattens regn från att blöta ned strumpor och skor. Sjukt nöjd över att jag kom på det.
IMG_5344
Publikens väntan. Rampen i slutet av simbanan syns i dimman.

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.