Helena Nimbratt

My triathlon stories

Det provocerande behovet av egentid

bild1-5kopia12

Är du förälder och längtar efter egentid, ja, då riskerar du att provocera en hel del människor. Många ser det som en fräckhet att söka efter stunder av tystnad om man har familj. Det här heta ämnet har cirkulerat på flera bloggar i samband med problemet att hitta tid för träning. Det här är min syn på saken.

 

 

Så här tankar jag energi: under skärmen, med lurar gärna längs en öde väg.

För mig i dag, för versionen Helena 41 år mamma till två tonåringar och en bebis med en skilsmässa i bagaget, så betyder ”jag vill träna” inte samma sak som ”jag vill inte vara med mina barn”.
För Helena för 15 år sedan, det vill säga versionen Helena 25 år med två småbarn, så betydde ”jag vill träna och åka från hemmet”, ”jag är en dålig mamma som inte vill vara med mina barn”. Och om jag får gissa utan att vara helt säkert så tittade jag säkert lite snett på de mammor som faktiskt prioriterade egentid.

Så tänkte jag DÅ. 
Nu vet jag bättre.
Jag önskar att jag faktiskt var förståndigare då, som 25-åring, att jag vågade prioritera mig själv en stund då och då, för då skulle jag förmodligen aldrig ha gått in i den där väggen och bli sjuk av stress.
Som mogen mamma 40+ så vet jag hur viktigt det är att ta hand om sig själv och sitt välmående för att orka vara en bra mamma, för att barnen ska slippa titta in i ett par trötta ledsna mammaögon vid middagen.
Dessutom så vill jag visa min snart vuxna dotter att jag som mamma, fru och kvinna inte är självutplånande utan att jag faktiskt tar ansvar för min hälsa, min framgång och mitt välmående och på så sätt är en god förebild. Det har varit viktigt för mig som är uppväxt med en mamma med djupt rotad klassisk hemmafrumentalitet, och helt enkelt beroende av sin man.

Som babymamma däremot, då råder just nu ett undantag. Jag tror nämligen också på att ge det lilla barnet så mycket närhet som det behöver. Alla barn är ju olika. Just nu tränar jag enbart på sådant sätt att jag snabbt kan komma till undsättning, om det behövs, eftersom jag helammar. Det är en kort tid av mitt liv och är det egentligen inte fantastiskt att vara behövd ibland? Att lägga sina egna behov åt sidan, för en annan människas skull. Är inte också det fantastiskt?

När min son (som nu är 20 år) var liten så tyckte han tidigt att jag skulle gå hem och låta honom få leka själv och han hade inget behov alls av att jag satt och tittade på varje träningstillfälle. Därmed kunde jag passa på att göra annat. Min första dotter var helt annorlunda. Hon ville ha mig i gympahallen när hon tränade. Jag skulle sitta på bänken och senare i omklädningsrummet när föräldrarna inte fick vara med och störa under träningarna, för att hon skulle vara trygg. Jag fick inte vara en minut sen att hämta henne på fritids och hon lekte hellre hemma med kompisar än gick hem till kompisarna och lekte. Då fick det vara så. Hon behövde mig och då fick min träningstid vänta.

Nu har jag ett nytt barn. Hur hennes behov kommer att se ut, om det ar jag ingen aning. Jag vet dock att ”egentid” är inte fult. Varken om det handlar om mamma och pappas egentid eller lilla Ediths egna tid. Jag tror att stunderna med sin egna tankar, i tystnad, utan andras bedömande ögon är viktigt för många vuxna men framförallt viktigt för barn. Jag tror att det händer något oerhört välgörande och läkande när barn inte alltid blir serverade aktiviteter av oss vuxna, när de försjunker i fantasier och formar figurer av badskummet i badrummet eller komponerar en ramsa i huvudet längs den tråkiga skolvägen. Ett rikt inre liv gör livet så mycket mer spännande – tror jag.

Visst är socialkompetens viktigt. Men det är också en tillgång att hitta njutning i att vara själv. En vuxen som vill lägga lite tid för att träna en stund gör enligt mig ett bra val som är en investering för hela familjen.

Som slutkläm på detta långa inlägg så vill jag tillägga att här kommer ordet ”balans” väl till pass. Som triathlet så går det att göra av med oändligt många timmar på träning. Därför vill jag citera min kloka älskade Rogers ord idag angående många triathleters dröm att kvala till Kona:
– Jag valde Edith istället för Kona. Jag är väldigt nöjd med det beslutet.
Och det är så Roger och jag tänker som föräldrar.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.