Helena Nimbratt

My triathlon stories

Erikas swimrun i Hellas

Lite blåslagen, trött i hela kroppen men grymt nöjd över att ha fixat ett tufft träningspass. Det är resultatet efter gårdagens kvällsäventyr i Nackas friluftsområde Hellasgården. Erika Rosenbaum, som myntade just begreppet swimrun, höll enligt tradition sin populära swimrun träningstävling under torsdagen.

 

IMG_4425
Starten och då går det undan kan jag lova!

 

2000 m simning och några kilometer löpning i riktigt tuff terräng, det ger en skön utpumpad känsla etterråt. Det är gott. Att sommarkänslan dessutom var 100 procent och vattnet varmt som i badkaret så här redan i början av juni var en fantastisk bonus och man vill bara omfamna allt det vackra. Men just det har man tyvärr inte tid men under Erikas swimrun-torsdagar. Hit kommer duktiga swimrunnare. Och jag vet redan från början att jag kommer att rulla in i mål bland de sista.

Trots det tillät jag mig ändå att titta upp och insupa naturen, precis vid det där ögonblicket när man står med en foten i vattnet för att kliva på nästa simning och ska sätta glasögonen på plats. Jag älskar att se det där stimmet av simmare som drar över sjön.

Banan går i två varv, och en del väljer att köra ett, så det där stimmet blev glesare och glesare för att tillslut bara bestå av mig och två killar. Jag kan dessutom konstatera att jag springer för mycket på asfalt nu, eftersom Edith måste hänga med. Att tvingas köra terräng var både nyttigt och riktigt ap-jobbigt. I de brantaste stigningarna så sved det i rumpa och lår. Det tackar vi för!

När jag väl rullade in i mål fick jag en varm applåd av övriga deltagare, Erikas goda kaka och en kopp kaffe. Roger och Edith, som också var med, tycktes ha haft en trevlig stund. Edith i gruset, med pyjamas, om hon skulle få för sig att somna för kvällen …. Och Roger bland triathleter och swimrunners.

 

IMG_4427
Sötnosen tyckte om både gruset och Erikas fina hund.

Swimrun i Hellas & sim

bild1-5kopia10

På torsdagar arrangerar Erika Rosenbaun träningskvällar i swimrun vid Hellasgården i Nacka. Roger har deltagit många gånger och nu blev det äntligen min tur.

Snart är det slut. Vill njuta av de sista simmen för i år.

Veckan har varit nästintill träningsfri, förutom ett kort swimrunpass i torsdags vid Hellasgården.
Jag var egentligen inte taggad. I synnerhet inte taggad på att tävla mer just nu. Jag längtar efter att få tuffa på med min vanliga träning och njuta av att bocka av en bra vecka men jag vill ge kroppen tid att återhämta efter Kalmar.

Men i torsdags var det årets sista swimrunträning vid Hellasgården i Erika Rosenbauns regi och jag ville testa.
Som vanligt var det skön stämning i och kring friluftsområdet, solen sken och det var en vacker kväll.

Till Erikas träningskvällar så kommer det få nybörjare och de som är på plats är alla i bra form och vet vad de sysslar med. Jag räknade med att hamna i sista led redan vid start och så blev det. Det gjorde inte så mycket och jag kände noll tävlingsinstinkt och fokuserade på att göra min grej.

Banan är upplagd i två varv där ett varv innehåller 1000 m sim delat på två simningar och 3 km löpning i brant terräng.

Den här gången fick jag testa att börja simma med ordentligt hög puls efter en hård och kort löpning. Det kändes helt hysteriskt att kasta sig i vattnet med hjärtat som bultade hårt i kroppen och med flåsig andning. Jag fick pressa mig själv att simma trots att huvudet bara skrek av protest och hellre ville se till att få ordenligt med syre istället för att köra ned ansiktet under vattnet. Här har den som är vältränad stor fördel eftersom man vill få ner pulsen så fort de bara går, och i mitt fall dröjde det inte jättelänge.

Jag var upp ur vattnet med tre bakom mig som jag sedan sällskapade med under andra simningen. Där kände jag hur kroppen bara dog. Batteriet tog slut och det var en ganska olustig känsla mitt på sjön. Jag konstaterade att kraften efter Ironman Kalmar inte kommit tillbaka och att det bara får vara så. Jag nöjde mig med ett varv, drack två koppar varmt kaffe, pratade lite tritahlon och swimrun medan jag tittade på övriga deltagare som gick i mål.

I går lördag startade jag och Roger dagen med ett simpass med paddlar i en sjö i Täby. Vattnet var svalt och fräscht och överraskande kallt efter den här galet varma sommaren med höga vattentemperaturer. Det gällde att simma på för att hålla sig varm. Jag höll bra fart ett långt tag (tänk om jag kunde simma så bar under tävling) och sedan dog kroppen så där igen så jag sänkte farten, njöt lite extra av att ha naturen så tätt inpå huden och alla sinnen och sedan klev jag upp och tog en varm bastu.

Det kändes bra i axlar, triceps och rygg efter simmet.

Bara så underbart!!!

Team Nimbratt tränar för Amfibiemannen

bild-20

Dagens fokus: Team Nimbratts första swimrunträning inför Amfibiemannen. Hellasgården var full av badande familjer och löpare. Det kändes heeelt normalt att springa runt iförd våtdräkt, chockrosa badmössa, paddlar och med en lina knuten runt magen …

 
Hehe … det här är ju jätteskoj att springa runt bland folk så här.

Jag har bestämt mig för att träna fokuserat inför Amfibiemannen. Jag vill få till mycket tid i vatten, öva upp och nedstigningar i vatten och allt fippel med utrustning.
Tack vare långhelgen så kändes det som att det fanns gott om tid för både träning, fixa lite hemma och göra lite andra saker och framförallt testa att springa och simma i våtdräkten fullt ut.

Vid Hellasgården har kanal 3-kända och triathleten Erika Rosenbaum swimrun träningskvällar varje torsdag. Roger har varit där och kört och eftersom han kan banan så var det ett perfekt ställe för mig att testa min nya utmaning.

Syftet med dagens träning var:

  • Uppleva löpning i våtdräkt.
  • Känna hur det känns att kasta sig i (gå i) vattnet och börja simma efter löpning med hög puls.
  • Simma och springa med en lina mellan mig och Roger.
  • Testa att hantera utrustning.

 När vi kom fram till sjön pekade Roger på berget på andra sidan:
– Ser du berget älskling med de två masterna. Vi ska simma dit och sedan springa över berget och ner på andra sidan. Där är nästa simning.

Haha!!! Det kändes heeeelt galet att bara komma på en sådan idée. Men visst jag testar, tänkte jag.

– Och här hoppar man i vattnet, fortsatte han och pekade framför sig och jag insåg genast att swimrun handlar inte om att vada i från någon välordnad strand. Nix. Här är det stockar, stenar, näckrosor och annat jox att brottas med. Precis som det är ute i naturen.
Härligt!!!

Jag körde i mina rosa Adidas-skor igen och konstaterade när jag snörde på mig dem att de sitter jäkligt bra på foten, de är lätta och har inte mycket material som kan suga åt sig vatten … inte helt fel med andra ord.

Jag började springa med våtdräkten öppen i ryggen, paddlar på baksidan av händerna, mössa och glasögon i ena handen.
Det gick bra att springa. Däremot är det betydligt meckigare att med långt hår får på sig mössan i farten med glasögon och paddlar i händerna. Badmössan måste nog sitta på redan från början.

Vattnet var 18 grader så det fanns inget att klaga på och jag simmade på. Trasslade in armarna i linan ett par gånger men bara efter någon minut förstod jag att den måste löpa från midjan upp över en axel och löpa när huvudet.
Fördelen är att jag som ligger efter slipper navigera (som jag är urusel på). Det är bara att simma ända till jag simmar in i Roger, då är vi framme.

Efter första simningen gick det brant uppför. Brant på riktigt. Det gick knappt att springa.
Pulsen skenade. Sen gick det uppför igen men det kändes härligt att få jobba med kroppen.
Våtdräkten öppnade jag i ryggen, det var varmt men inte tokvarmt och jag känner mig hyfsat rörlig i min dräkt. Badmössan satt på. Nedför flög jag över stock och sten så mycket jag vågade. Jag var tvungen att bromsa Roger som drog mig i luften på väg ned och jag fick lite för mycket extra fart av den draghjälpen. Men om jag övar upp det så kommer vi bli som raketer …

Snart var det dags att plaska i vattnet igen.
Det kändes bara härligt. Lite vilsamt att få lägga sig ner och simma. Får man de här simpauserna kan man ju springa rätt hårt emellan …. tänker jag spontant. Men man får väl se. Nästa gång ska jag springa och simma lite hårdare.
Och jag var inte rädd. Jag simmade på. Det gick jättebra.


Team Nimbratt är på g!!!!

– Vi ska simma till andra sidan och springa över det där berget älskling.

Så här ser en äkta amfibieman ut! Avklippt dräkt. Extra dragkedja fram.

Jag tager vad jag haver och hoppas att inte min våtdräkt får revor i terrängen.
Långhelg och frukost ute. Härligt!

Trailpremiär i Hellas

bild-18-kopia-18

I dag hamnade jag lite ur spår. Äntligen! Jag har ju tänkt länge nu hur bra, nyttigt, jobbigt och effektiv träning det är att springa off track.

– Den här slingan, den gröna, den tror jag blir kanon för er!
Killen i blå Björn Dhälie Cross-skidjacka nickade bestämt mot mig och min goda väninna Irmi och verkade helt klart ha full koll på alla spår kring det populära friluftsområdet Hellas i Nacka. Han såg dessutom både snäll och ärlig ut i blicken så det fanns ingen anledning att inte tro honom. Så Irmi och jag skuttade förväntansfullt iväg längs spåret … Mentalt laddade för 18 km slät och fin löpning i prattempo. Ett typiskt distans-söndags-pass med andra ord …

Irmi – stark som en oxe, minst! Kul med löpsällskap som är på samma nivå!

I dag hade jag och Irmi stämt träff  med ambitionen att testa ett helt nytt sätt att umgås. Vi skippade det först tilltänkta krogbesöket inne i Stockholm på lördagkvällen och bokade istället in ett långpass löpning på söndagförmiddagen, med påföljande bastubad och lunch i Hellasgården.

Så långt flöt allt på bra.

Tills vi träffade killen i Björn Dhälie Cross-skidjackan – då hamnade vi helt åt skogen. Den där gröna slingan var allt annat än ett vanligt löpspår, det insåg vi efter knappt 2 km när det plötsligt blev så brant att det var omöjligt att ta ett enda löpsteg.

Förutom, när vi hade trailat av en 12 km och hamnat i ett slags glapp mellan de slitna, svagt skymtande gröna markeringarna som fungerade som vår livlina tillbaka till civilisationen och tvingades springa fram och tillbaka tre gånger tills vi började bli tveksamma över vilken riktning som vi senast kom ifrån (bör man ha med sig karta när man trailar??), så var det heeeelt ljuvligt!!!!!! Otroligt jobbigt. Bitvis väldans blött och brant men på det stora hela så jublade kroppen. Snacka om funktionell träning: höftböjarna blev slitna, knäna lite ömma, huvudet fick jobba medan fötterna trixade och skuttade än hit, än dit, upp ner, kors och tvärs.

Det här blir man stark av. Det här ökar kroppskontrollen. Och dessutom känns det trots allt slit ganska skonsamt eftersom tempot blir betydligt lägre än när man spettar på som vanligt i löpspåret.

Jag är så glad att den där killen lurade oss att ta helt fel spår. Jag var riktigt, riktigt trött och nöjd (det här måste jag göra om snart). Vädret var blött men temperaturen helt perfekt. Garminklockan visade 15 km. Vi var ute i nästan två timmar. Det var ju ingen sprintfart direkt men långsamt nötande (inklusive en del irrande) är ju precis det jag behöver.

Efteråt firade vi med bastu och en god lunch precis som många andra friluftsälskande Stockholmare som var där.

Dimman låg tät. Så här års brukar skridskor vara en vanlig aktivitet just här.

Magi, tycker jag, grått tycker många andra … men hallå … kolla vad vackert!

Det blev inget vinterbad för oss just idag men många andra hoppade i.

Trötta och hungriga på riktigt! Maten satt som en smäck.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.