Helena Nimbratt

My triathlon stories

Med rätt att njuta

IMG_9332

Jag var lite nervös i morse. Det var länge sedan jag simmade och jag har verkligen längtat. Med största magen i snabbanan och med huvudet högt gled jag ned i vattnet.

 

Jag nöjer mig att visa utvalda delar av mig själv …


Baddräkten gick nätt och jämt på och jag konstaterade att den kroppsformen toppat med det klädsamma plagget badmössa … vi säger så här, jag skippade att titta mig i spegeln och peppade mig tyst för mig själv att jag minsann ska var stolt över min kropp som skapar ett mirakel.

I snabbanan blev det en skön krock när jag gled ned i vattnet med mage och allt bland helt helt gäng triathleter med klockor, paddlar och fenor.

Det var lite otur att det just idag bara var en bana öppen för snabbsim när jag bestämt mig för att känna på vattnet. Bröstsimmarna hade tre fina banor i bredd och var ungefär lika många till antalet som vi i snabbanan (när ska simhallarna satsa på jämlikhet??) men tyvärr, ett gäng damer som simmar i bredd och småpratar är betydligt större utmaning att samsas med än ett gäng snabba män så det fick bli snabbanan för mig med.

Jag satsade på att köra 50:or för att hålla hyfsat tempo och låta mig pusta mellan varje längd. Planen höll och  tempot var nog inte så pjåkigt med tanke på att resten i banan körde med paddlar. Lite synd för min del för det stressade mig. Jag vill en inte vara en superpropp som låg ivägen samtidigt som jag inte var där för att köra hårt. Det känns direkt olämpligt sä här i vecka 28.

Jag gjorde mitt bästa för att njuta. Vattnet bar mig så jag kände mig så lätt, så lätt. Jag föll in i simmet utan att behöva tänka, kämpade lite, lite med panikkänslor när pulsen rusade under de försa 100 m, men sedan gick det bra.

Men paddlarna jagade mig och jag nöjde mig efter 600 m, nöjd med att ha fått lite vattenkänsla och med en förhoppning om mer space och lite lugn och ro nästa vid nästa tillfälle.

Kämpar med nya förutsättningar

FullSizeRender-1kopia4

Tredje dagen i rad med träning. Det borde väl inte vara några konstigheter men jag känner tydligt hur alla tidigare spelregler har satts ur spel. Lite drygt halvvägs in i graviditeten så känns allt annorlunda.

Bara det här med att få på sig träningskläderna är en utmaning.

I dag blev det styrketräning som inplanerat. Jag tog en motionscykel istället för crossen som uppvärmning. Magen kändes ivägen när jag skulle trampa. Jag fick inte till det men tvingade mig att köra mina 10 minuters obligatorisk uppvärmning.

Sedan tog jag en övning i sänder. Rygg, axlar lite armar med extra lång vila mellan. En del övningar fick jag skippa och tänka om. Hantelrodd mot bänk kändes plötsligt obekvämt. Andra övningar fungerade klockrent. Men jag känner mig svag. Kroppen blir trött snabbt trots att jag sett till att äta ordentligt mellanmål innan gymmet.

Jag antar att allt är bättre än inget och att det förmodligen är ganska så naturligt att känna sig svag! Acceptans på den!!

Jag använder dem när jag kör knäböj för att få lite extra vikt.

Ny blogg och Vasaloppslängtan

IMG_9116

Hej! Här är jag!! Jag är glad. Jag tränar när kroppen tillåter. Kolhydrater har fått en ny viktig roll i mitt liv och så längtar jag. Jag vill åka skidor, vara ute i solen och till helgen får jag i alla fall åka till Sälen och supa in Vasaloppsatmosfären.

 

Tjohoo!!! Dags att åka till gymmet!

 

Åh vad jag saknar träningsbloggandet och alla läsare som dyker upp här. Jag har massor av tankar om träning och hur jag ska träna – sen. Dessutom är huvudet fullt av andra spretiga tankar och dåliga möjligheter att träna dem på plats som jag brukar.

Ett sätt att sortera bebistankarna är min nystartade blogg tidningenland.se Vill ni se min mage (med kläder) är ni välkommen dit. Jag har också skrivit om att föda barn på 90-talet och att min son flyttat hemifrån! Jag har lovat att inte skriva för mycket om träning. Och inte massor om långa distanser (så jag inte skrämmer bort någon!! ;-)). Fokus ska ligga på familj och bebisar och det är ju där jag är, just nu. Därför tänker jag inte stänga den här bloggen. Här når ni mig när som helst. Oavsett om jag föder barn eller inte.


Och jag kan berätta att jag mår bra. Just nu är jag mätt och glad efter en stor tallrik tomatsoppa och två ostmackor med paprika. Jag måste bara äta kolhydrater regelbundet nu när jag är gravid, annars orkar jag absolut ingenting. I dag fixade jag 45 min på crosstrainern. Orken och flåset är helt ok det är bara den där magen som blir allt större som inte känns helt bekväm när jag rör mig.

Jag vet inte vad gränsen går. Vet ni? Magen blir hård och det känns mest obekvämt, inte fel …

I går slutade jag efter 20 min. Imorgon hoppas jag på lite styrketräning.

Gissa bilden! En härlig syn på gymmet bjuds det på!

Tack för att ni finns!!!

Hej crosstrainer & hej Sats!

IMG_8741

Det var här min gymkarriär en gång började: på crosstrainern. Nu är det dags att bli kompis med den här  apparaten igen. Den är skonsam, ger lagom puls och styrka för den som vill.

Kul att ha med dottern på gymmet. Så stor!!!

45 minuter på en crosstrainer och stirra in i en vägg eller de ett gäng andra svettiga ryggar, kan det vara något? Jajjamen!

Jag har kört två 45-minuterspass i veckan och vevat på som en galning i slutet av passen.
I dag kände jag mig lite udda som ”gick i gång” på crosstrainern i ena hörnet av lokalen, med peppig musik i lurarna och efterlängtat endorfinpåslag så svettades jag som en tok och flåsade i mitt tillstånd … Jag själv tycker ju att jag ser uppenbart gravid ut fast om man kikar på bilderna … Det är nog inte helt självklart för den som inte känner mig.

Jag känner mig så sjukt lyckligt lottad att jag lyckas hitta träning som känns tillfredställande, som gör mig glad och nöjd även under graviditeten.

I veckan har jag styrketränat, kört ett motionspass, jag simmade förra helegen och valt vila när kropp och huvud varit trött.

Jag och min dotter har dessutom blivit medlemmar hos Sats. En mycket skeptisk sådan måste jag erkänna.
För mig är det viktigt med trivsel, mys och tillåtande och glad atmosfär. Jag tycker nog att Sats är lite för coolt för min smak. Men jag har kanske fördomar.

Blev grymt missnöjd i morse när jag och min dotter stod taggade och ombytta utanför Sats dörrar kl 09.00 och det var STÄNGT! Hallå!!! Hur ska man hinna med sin träning om man inte kan göra det innan dagen drar igång på allvar? De var verkligen ett minus. Senast 09.00 vill jag kunna vara på plats på mitt gym.

Vi får se om Sats tar sig framöver. Jag ser framemot att testa någon klass om jag nu får en plats …. verkar vara sjukt långa köer på allt som ser intressant ut.

Härligt att kunna träna ihop hela familjen … nästan …

Lite vila innan dusch och god lunch.

Nytt sätt att mäta träningen

IMG_8666

Jag har bestämt mig för ett nytt sätt att mäta träningen – ett sätt som kanske fler skulle överväga, även de som inte måste anpassa träningen till en kropp som producerar ett barn. Kort och gott: Hur mår jag?

 

Stillsam löpning i nysnö. Älskar den dämpade känslan i vinterlandskapet.

Mätmetoden ”hur mår jag?” aktualiserades på riktigt under de senaste dagarna. Jag är inte superpåläst på vad som egentligen händer i kroppen under en graviditet. Nu vet jag lite mer.

I måndags traskade jag förväntansfullt till gymmet med en handskriven lapp i fickan. Jag hade hittat några övningar anpassade för gravida kvinnor och var nöjd med att ha en plan för det väntade passet.

Jag satte igång med en känsla av mening och nytändning. Lite lätt träningsvärk efter gårdagens hemma-TRX-pass molade dovt i kroppen. Jag tog det försiktigt. Satsade på 15 reps och kände in kroppen. Tog längre pauser och slutade belåtnare än på mycket länge.

Dagen efter hade jag ordentlig träningsvärk OCH en diffus öm känsla i armbågar, knän och handleder … Jag må vara 40 med två barn och ett bonusbarn men uppträder och känner mig som en förstföderska. Jag googlade på foglossning med en stark misstanke att det där hormonet relaxin även påverkar andra leder i kroppen. Mycket riktigt. Jag kände inte till det men nu vet jag alltså.

Mina muskler är långt starkare och vill gärna ta i mer än de övningar jag erbjuder. Ändå får jag ont i armbågarna …!!! Höfterna känns bara fint, trots att jag gör utfalll … Känns inte logiskt men så är det.

Nåja, tålamod och lite mer plugg är det som krävs. Boken Stark, Glad, Gravid, ligger här hemma och väntar i hyllan. Dags att läsa den!

Styrkeplan. Ordenligt researchad för att passa.

Nyttiga lärdomar och humörhöjande sim

IMG_8659

Trettondagen och den sista lediga dagen för den här julen. Vi ställde klockan tidigt. Belöningen: En näst intill tom simhall och 50-meters bana.

 

Jag har inte simmat seriöst på väldigt länge. Jag har låtit simmet fått vila och väntat in det äkta simsuget.
Utan en konkret tävling som väntar under året så kan jag njuta av lyxen att låta lusten och glädjen vara den enda drivkraften i träningen, och möjligen graviditetsillamåendet. Träningen har varit bästa botemedlet och enda sättet att slippa kräkas så jag har försökt satsa på lugn löpning eller styrketräning. Helst varje dag.

I dag när jag gick till simhallen var jag inställd på katastrof. Jag såg framför mig ett flåsigt pass där jag skulle få kämpa med andning och oslipad teknik.
Det blev helt tvärtom.

Den tunga känslan som faktiskt dök upp satte sig i armar och axlar. En smula tyngre kropp (som precis fick plats i baddräkten som satt som ett spänt korvskin) kräver såklart lite mer kräm i armtagen.
Det gjorde mig enbart extra nöjd.
Dessutom satt tekniken bättre än väntat. Jag upplevde att jag tappade teknik efter timmar av vevande under Amfibiemannen och Ironman men nu inser jag att jag det förmodligen hamnade om mental trötthet. Jag var för sliten i huvudet för att orka hålla ihop simmet och under Stockholm triathlon en vecka efter Ironman så höll jag på att sjunka under de första hundra metrarna innan jag kunde samla mig och trycka undan den begynnande paniken.

Paus från simmet har gjort gott och jag är glad att jag har simningen. Den kommer jag hålla på med ända fram till förlossningen. Klockrent!

Känslan jag gick hem med idag var stark tillfredsställelse. Bara jag får min tid att koppla bort måsten och gå in i mig själv och känna kroppen jobba så är jag nöjd. Jag behöver inte tokprestera under varje pass. Träningsglädjen finns där, gravid eller inte!

Vad händer med träningen nu?

IMG_8626

Träningen då? Vad händer nu? Jag har berättat att jag väntar barn men hur tänker jag kring träningen? Jag tänker massor. Hela tiden faktiskt och jag rör på mig en hel del. Träning är en del av mitt liv, den kommer bara se lite annorlunda ut under det närmaste året.

Lika bra att låtsats att man är vältränad och på topp!!

Är man van att träna mycket, länge och att pressa sig så krävs det en ordentlig omställning i huvudet för att inse att förutsättningarna har ändrats i kroppen. Under en graviditet är det inte rätt tillfälle att ta i ännu lite mer. Det har jag insett. Till slut. Och jag har hittat några knep.

1. Motion. Numera går min träning under begreppet ”motion”. Jag motionerar och det signalerar därmed att min fysiska aktivitet inte handlar om att maxa utan enbart att bibehålla en del styrka, må bra och få lite endorfinpåslag.


2. Hej då till Garmin. Min superträningsklocka som talar om för mig och hur snabbt jag springer och hur pulsen ligger har fått semester. Den ligger oladdad i lådan och väntar på bättre tider. Springer gör jag förmodligen hiskiligt långsamt, hur långt jag springer det vet jag och när pulsen skenar så tar jag några gå-steg.

3. Lägre vikt. Det är såååå svart att lägga på mindre vikt i gymmet. Men det får bli 15 reps istället för sex och marklyften känns inte som rätt övning just nu. I övrigt kör jag igenom kroppen och tar lite längre pauser och gråter lite, lite inombords när jag tänker på hur lång tid det kommer ta tills jag orkar lasta på lika mycket på stången nästa gång. (handen på hjärtat nu)

4. Kortare löprundor. Jag springer en hel del. Varje dag om det går. Men inte så långt. 5-6 km gör mig trött och löpningen känns som något helt annat än vad den gjort de senaste två åren. Fast för mig är ändå den tunga flåsiga känslan ganska bekant … Den har jag levt med under större delan av mitt liv. Det är ljuvligt ändå och varje löppass ser jag som en bonus.

5. Tillfälligt avbrott. Inställningen är viktig för mig. Jag märker hur min omgivning (inklusive min kära Roger, barnafadern) ser lite ömt på mig och de undrar lite hur det blir nu med min träning som betytt så mycket för mig under de senaste åren. ”Nu är det kört” verkar de säga och visst, jag vet, jag har två barn som båda tagit oändligt med tid … men jag håller ändå fast vid tanken att jag ska fortsätta med triathlonlivet, passen får blir kortare och hårdare och huvudet flexibelt och uppfiningsrikt. Ta tillfället i akt, får bli nya mottot.

I dag har jag sprungit, tassat, flåsat, njutit. Solen har varit intensiv och ljuvlig. I morgon ska jag satsa på en längre tur. Kanske en hel mil som på julaftonsmorgon!!! Längtar redan!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.