Helena Nimbratt

My triathlon stories

Det här med träningshetsen

IMG_9624

Friskis & Svettis generalsekreterare tycker att det är dags att lägga ned träningshetsen. På Svt Opinion i vecken pekar han ut triathleter och elitmotionärer som genomför extremlopp som källan till det onda. Det är vi som tränar hårt och mycket som ser till att de som aldrig kommer sig för stannar på soffan.

 

Här är en bild på mig när jag träningshetsar som mest i somras!

Jag tycker naturligtvis att herr generalsekreterare har fel. Men jag är förvånad att just han tror att det ligger till på det här viset. Däremot så har jag full förståelse för att de som tränar som jag gjorde för ett par år sedan (1-2 gånger per vecka max en timme), eller inte tränar alls, tycker att det jag gör idag är en slags hets.

Jag skulle också ha reagerat på samma sätt om jag inte hade upptäckt det jag upptäckt nu. Om jag inte hade haft turen att snubbla på den där nyckeln som lett mig till mitt nya mycket rikare och starkare liv, som jag lever idag.
Som jag ser det så är det en ren tillfällighet att jag öppnade mitt sinne för den här världen och jag är tacksam för att jag var mottaglig för det. (Och om du är nyfiken och verkligen vill lyssna så berättar jag hemskt gärna om den där nyckeln och skulle göra mitt bästa att guida dig fram till dina egna nycklar.)

Jag tränar allt som oftast många timmar i veckan och ibland blir det inga timmar alls. När det är tävling så läggs 10-12 timmar till kontot men både före och efter så vilar jag i dagar utan att springa en meter.

Sofie Lantto som har kört en del Ironman och swimrunlopp och en hel del annat, skriver på sin blogg:

”Om jag slår ut min träning på ett år så tränar jag en timme om dagen. En
endaste timme. EN av dygnets 24 timmar. Tänk också på att jag gör ett
gäng tävlingar varje år som är 11 timmar eller längre. Det betyder 10
andra dagar jag gör noll och ingen direkt fysik aktivitet. Ska jag vara
krass så tycker jag det är ett minimum för alla. Alla! En timme. Rörelse
på något sätt. Helst något som du ser som en belöning och inte ett
straff.”

Det är utmärkt sammanfattat och jag är förvånad över att JAG tycker att den träningsmängd som jag ägnar mig åt idag inte är särskilt mycket. Däremot så är det kanske maximum av den tid som går att pressa ur livet med heltidsjobb, familj och någon form av socialt liv. En timme om dagen är inte mycket träning för en kropp. Det är egentligen skrämmande lite …

Och angående Friskis & Svettis så är det bara att beklaga. Friskis är mitt gym där jag tränar på lunchen och igår … då packade jag mina prylar i Ironmanväskan innan jag gick dit.

Laddar för Amfibiemannen

IMG_9692

Utomjordiskt bra väder, spännande äventyr från Nordnorge till coola Köpenhamn. Sim i främmande och fina vatten och flera mil löp, men någon vidare kvalitet på träningen har det inte blivit under semestern.

Ett minne för livet. Sim i en smaragdgrön iskall vik i Nordnorge, +30 i luften.

Mitt livs första swimrun – Amfibiemannen står för dörren. Team Nimbratt sitter i en fullpackad Volvo med varsin stor kaffe, en rulle choklad och barn som matar film i baksätet. Vi har haft det fantastiskt, konstaterar vi tillsammans. Vi har sett massor av nya platser. Vi är brunbrända, badkläderna är fortfarande på, håret är fullt av salt efter ännu en dag på stranden och vi (som inte kör) har tagit en tupplur och känner oss vansinnigt avslappnade. Men ändå … tre veckors semester det toppar ingen form.

– Konstigt att vi inte känner att vi får till träningen när vi är lediga, konstaterar jag och Roger och skrattar lite. Det är det här med rutiner som är så himla bra. Den där vardagen som är själva livet är inte så dumt. Där har vi fokuset, lunken och det är där det händer när vi pressar oss lite, lite över vår förmåga och utvecklas ännu ett steg.

Men visst har vi tränat en hel del. På Österlen sprang jag två gånger upp Stenshuvuds topp, en runda på 1 mil med galet jobbig backträning och fantastisk utsikt.

En segergest på toppen av Stenshuvud. Ingen lek att springa uppför berg …

Och för att inte tala om alla sim …  dem i Nordnorge i Atlanten, i fjällsjön, i Östersjön i Kiviks hamn och på Västkusten.

Magi, magi, magi. Speechless.
Kvällssim efter en dag i kajaken. Bra axelpass …

Och en historisk cykeltur där jag i 7 mil orkade hänga på Roger … Snacka om att jag har utvecklats som cyklist.

I dag har vi både sprungit milen och simmat i trakterna kring Varberg. Men vi har knappt fått till ett enda kvalitetspass på tre veckor, precis innan Amfibiemannen, en tävling som vi sett framemot och som inte är snuten ur näsan …

Men det gör inget egentligen. Såklart. Jag tränar trots allt för att jag vill, för att mår bra, för att ha kul och tävlingarna gör det bara lite roligare. Samtidigt vet jag hur hornen kommer att växa fram där på banan. Jag vet att jag kommer drabbas av akut nervositet vid start … där och då kommer det förvandlas till blodigt allvar.

Så vilka är de största utmaningarna?
1. Sim i riktigt hav. Det vanligaste är kallt vatten med ordentligt sjögång kring Arholma och de andra öarna där tävlingen går av stapeln. Men hur blir det i år? Värmen har naturligtvis skruvat upp badtempen en smula och kanske är vattnet snällare en solig och varm dag. Det är bara att vänta och se.
2. Värmeböljan. I år spelar vädret mig verkligen ett spratt när det ät tävlingsdags.+7 grader under Vasaloppet, samma temp under Vansbro Triathlon så simmet blir inställt och nu … +30 grader och sol när det ska springas en halvmara i våtdräkt. Jösses. Just nu jagar jag en begagnad våtdräkt med ljus och lykta, som jag kan klippa i. Köra i hel våtdräkt som planerat framstår som en mardröm.
3. I och ur vattnet. Hela upplägget att varva sim och löp är en utmaning i sig. Hur ska jag klara första simetappen med både tävlingsnerver och efter 1000 m löpning?

Plus detta faktum att jag kanske i sista stund väljer att byta ut utrustningen och köra med en hel del oprövade grejer som en annan våtdräkt med klippta ben … Hur ska det gå? Men planen är att se till att få hem dräkten imorgon och så ska vi köra ett pass sim och löp om ca 5 km i terräng och fullmundering hemmavid. Grannarna får hålla i sig …
Men än vet jag inte om den där dräkten passar. Det återstår att se.

Morgonlöp längs havet i morse. Vid 7 km började det kännas riktigt bra.
Västkustsim bland maneter och sjögräs i mängder.

Dagens high five

bild-20-kopia-3

Började dagen med mysigt morgonsim och dök rakt in på fiskvårdsföretaget Previa för att göra en friskvårdsprofil och fick svart på vitt hur bra kondition jag har – egentligen.

Jag njuter … 06:30, lugn musik i högtalarna, svalt vatten. Fokus.

Det står tydligt i instruktionerna: Utför ingen fysisk aktivitet före konditionstestet.
Hrm … jag glömde visst bort det och startade dagen med härligt morgonsim. Nu är inte simningen tokjobbig i sig. Riktigt så hårt kan jag inte simma men jag behövde bara ta ett par armtag för att pulsen skulle sticka i upp i skyn, med andra ord var jag inte helt återhämtad efter cyklingen i söndags.
Så jag var tvungen att erkänna för den trevliga friskvårdskonsulten som skulle göra min hälsokoll (en förmån i arbetet) att jag inte var helt utvilad inför testet:
– Jag cyklade 10 mil hårt i söndags, avslutade med en löptur och tog en löprunda igår kväll och en simtur i morse …

– Du är en riktigt träningstjej alltså, sa konsulten och synade min figur. (Tjej och tjej jag är ju ta mej sjutton 40 bast)
Jag såg frågan i hennes ansikte utan att hon behövde säga något:
– Ortorexi, stod där.

Sedan David Hellenius program om sjukdomen ortorexi sändes i TV4 har fler än en antytt att jag kanske borde tänka på hur mycket jag tränar. Det är intressant att den frågan börjar dyka upp och jag kan till viss del förstå att den gör det.
För ett år sedan tyckte folk att det var lite kul att jag tränade hårdare än tidigare. Många hejade på. Nu när jag håller samma tempo och dessutom ökat så hamnar jag på en plats som de själva inte kan relatera till och då söker de efter en anledning att slippa känna att de själva tränar för lite genom att stämpla mig som sjuk. Då blir jag ofarlig … eller??

Än ser jag inte det här som ett problem. Jag känner mig trygg med att jag mår bra, väl medveten om att jag aktivit måste se till att få in ordentligt med vila. Mat äter jag massor men kanske måste jag bli mer medveten om vilken typ av mat jag äter så det verkligen blir tillräckligt mycket för att bygga kroppen.
Men sjuk är jag inte. Träningen ger mig inte ångest. Inte påtvingad vila eller ett missat pass heller. Men jag lovar att vara uppmärksam på misstänksamma signaler. Jag är självklart inte immun mot någon sjukdom.

Friskvårdskonsulten fick jag på andra tankar efter att vi pratat igenom mitt synsätt på träning, mat och balans i livet och framförallt vad som driver mig. Hon poängterade dock att jag skulle se till att få i mig ordentligt med protein, extra järn och prioritera sömn.

Resultatet på konditionstestet berömde hon ordentligt.
– Du ska veta att det här är riktiga toppresultat för en kvinna i din ålder. Det är sällan jag ser så här bra resultat här hos mig och då är det nästan bara vältränade män som får så här vassa värden och det trots att du var trött idag.

Kondition klass 5, stod det på mitt papper. Mina värden som visar syreupptagningsförågan blev 59 ml/kg x min samt 3,3 l/ min. Jag var tvungen att googla för att försöka tolka dem och hittade en liten tabell i Läkartidningen. Enligt tabellen är jag tränad som en elitmotionär!! Det tar jag som en komplimang.

Och simmet då?
Det var underbart. Det var ganska länge sedan men det sitter där – som en smäck. Jag tänkte inte ens på att vara rädd. Flytläget sitter. Farten behöver jag inte skämmas för längre och min Roger … jag älskar att se stoltheten glimta till djupt inne i de där blåa ögonen …

PS … Mitt ben ja! När det funkar är det så lätt att ta det förgivet. Jag vaknade i morse och kände att benen fortfarande var trötta men trycket hade lättat och smärtan var nästan helt borta. Under dagen har kroppen vilat på sin kontorsstol, den har fått rejält med mat och dessutom vila – hela kvällen. Det gör inte ont och jag är grymt tacksam!

Det var länge sedan jag bjöd på en badmösseselfie … here you go!

PS2. Jo och vet ni, nu när jag sitter här och läser det jag skrivit så inser jag. Roger, han som satsar på Ironman och blev för ett par år sedan helt besatt i att cykla, springa, simma och göra klassikern … han har ju ALDRIG fått frågan: Har du hört talas om sjukdomen ortorexi?
Och vad beror DET på???

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.