Helena Nimbratt

My triathlon stories

Vansbro Triathlon – jakten på motivation del 2

bild-1-4-kopia-10

Jag tackar min envishet och min ovilja att ställa in ett träningspass BARA på grund av vädret. Jag har sprungit och cyklat många pass i kyla, regn och snö. Det är fruktansvärt obekvämt – och det har jag övat på.

 

Medaljen är så fin! Tack Vansbro Tiathlon!!!

Starten gick väldigt plötsligt. Alla rusade iväg och stämningen blev en smula bufflig.
– De här skulle jag ha tampats med i vattnet, igentligen, tänkte jag och kikade runt på alla bredaxlade ryggar och hoppade åt sidan när jag plötsligt fick en knuff av någon som valt att satsa max under den extrainsatta löpningen som ingen visste exakt hur lång den skulle bli eftersom tävlingsledningen inte heller visste förrän i efterhand, när de väl hade mätt.

Underlaget var geggigt. Vi sprang genom kalhyggen. Jag hörde hur jag flåsade, kikade ner på klockan som visade 5:30 tempo. Haha … flåsar redan nu och jag har timmar framför mig av ansträngning.
5:30 tempo och strax under verkade vara en lämplig fart. De flesta höll den. Det kändes så där att slira runt i leran.
– Det här var inte det jag hade tänkt mig när jag anmälde mig till Vansbro, tänkte jag och konstaterade att dåligt humör inte är bra för tävlingsresultatet.

Första växlingen gick snabbt. 3:00 min. Jag var ganska ensam om att vara färdigklädd till cyklingen under löpet. Det beslutet var jag nöjd med. Varm i kroppen, med torra fötter, tack vare påsarna på fötterna sprang jag mot skylten ”cykel ut” … och trampade djupt ned i en vattenpöl.  Iskallt vatten forsade in i högra skon. Så var det med det!

Cyklingen gick fantastiskt bra. Jag kände mig grym!!! Jag tog det försiktigt under den första trixiga biten och tänkte att jag följer strömmen, men strömmen var nog lite, lite långsam ändå … så jag började trampa på, köra om och sakta men säkert hitta in en jämn fart. Jag sneglade ned på Garmin runt min handled. 29 km/h var drömtempot … men oj! Typsikt. Min klocka var felinställd, den visade distans och tid men inte hastighet. Jag fick cykla i blindo … Hur skulle jag nu veta hur jag låg till?

Plötsligt varnade någon mig för draftingregeln, som betyder att man inte får ligga närmre sin medtävlande framför mer än 12 m. I nästa sekund kom domarna på motorcykel, de hojtade till! Eller .. hojtade de och var det till mig?
Plötlsigt fick jag för mig att jag fått ett gult kort. Men jag var inte säker. Hur tydligt visar de kortet? Jag vet ju inte!
Oron fick mig att stanna vid två tillfällen och fråga funktionärer var straffboxen var och hur det funkade. Ingen av dem kunde svaret på mina frågor. Och ju mer jag tänkte på det desto mer beslutsam blev jag. Blir jag diskad så blir jag, och så matade jag på istället.

Till min häpnad passerade jag många. Jag hade bra fart, det var jag nästan säker på. Vid 60 km insåg jag att jag låg minus på både vätskeintaget och energin. Jag kände mig snurrig, lite illamående. Fötterna hade jag försökt hålla liv i fram till nu men det var en lönlös kamp. Jag lät dem dö … kylan fick ta dem och så var de helt bortdomnade och skönt var det. Då slapp jag smärtan. Banan var ju trots allt härlig. Inga tunga backar som här hemma, fin asfalt, vacker utsikt, skog och härliga dofter och cykla i +8 grader det har jag ju gjort hela våren. När jag såg prognosen var det bara självklart att stoppa ned ullunderstället.
Vi bor ju i Sverige!

Illamåndet och yrseln fick mig att ta beslutet att sakta ner och jag tvingade mig att käka en bar och dricka så mycket det gick. Jag kräktes nästan och hade svårt att svälja. Men sakta kände jag hur livet rann tillbaka och benen fick kraft. Jag såg hur jag tog in på dem som låg framför och jag konstaterade att jag var på banan igen.

90 km på 3:09.
Jag hade trots allt snittat kring 30 km/h med tanke på mina två onödig stopp. Jag låg bättre till vid andra växlingen, T2, än jag vågat hoppas på.

T2 tog 7 min. Fingrarna gick knappt att röra. Handskarna hade vuxit fast på händerna och den torra tritoppen fastnade under armarna och jag fick börja om 2-3 gånger innan jag lyckades rulla på plagget över den fuktiga huden. Jag frös så jag skakade. Den torra vindjackan åkte på, ett par torra houdini-handvärmare och sedan gav jag mig äntligen ut på löpbanan.

Fötterna var helt borta. De fanns inte. De var som klumpar. Men den känslan är jag inte ovan vid. Jag som nästan aldrig bangar ett träningspass på grund av kyla och dåligt väder och som senast i tisdags sprang 15k i hällande regn, jag visste att efter 4k kommer värmen tillbaka. Och det gjorde den. Men nu fick jag kämpa med motivationen på ett sätt som jag nästan aldrig behöver göra.
– Vad sjutton gör jag här???

Den frågan slet i mig och jag tyckte att en halvmara, efter den förjäkligt iskalla cyklingen, i regnet, kändes så satans långt. Banan gick över gräset. Det var obekvämt och bökigt. Plötsligt sprang jag över en stor asfaltsplan med några conteinrar och en hög timmer och en massa vattenpölar och tänkte ”näe fy vad deppigt”!

Men så såg jag rosa Lina!! Hon svischade förbi och hejade. Jag såg att hon också kämpade.
Det var en kämpig dag för alla.
Det kändes tydligt där på löpbanan.
Folk var trötta, kalla och motivationen sviktade.

Jag tänkte på Roger och hans ord att jag skulle ta energi efter 6 km.
Jag var inte sugen. Jag ville inte ha. Magen gjorde ont.
– Det är nu jag behöver den, tänkte jag och fiskade upp en liquid från ena benfickan.

Efter 8 km tillät jag mig att ta en vatten, och gå och dricka den. Gå ett par steg kan göra så otroligt mycket för orken. Vid nästa vätskestation fiskade jag till mig en halv banan. Det var precis vad som behövdes för att få illamåendet att lägga sig. Jag tog en till.


Och så såg jag Roger! Vilken glädje!
– Älskling hej!!! Ropade vi båda.
Han såg galen ut.
Jätteglad, full av endorfiner samtidigt som han utstrålade KAMP. Jäklar vad han pressade sig själv. Den mannen har pannben.
Två gånger möttes vi och jag förstod att han gjorde ett sjuhelsikes lopp. Trots vädret. Det skulle bli kring 5:00! Helt klart. Och jag hade rätt 5:07 blev Rogers sluttid.

Själv kämpade jag vidare. Förhandlade med mig själv och lovade mig en mugg vatten och några vilande steg vid vätskestationerna.
För att distrahera tankarna började jag snacka lite med folk och plötsligt var det någon som ropade:
– Helena! Kämpa nu det är inte långt kvar.

Underbart att höra, men vem var det? En leende kille som kom från en vändpunkt mot mig och jag tackade min bloggande ådra! Kul med lite bloggläsare på banan! Vilken enrgikick!
Det kändes så skönt när skylten med 20 km dök upp.
Jag bytte några ord med någon som jag sakta tuffade om.

10 meter framför krigade en kille i Ironmanmössa ... kan man springa om en kille med Ironman mössa?
Jag gjorde det.
I lungt tempo. Klockan hade under mitt livs 3:e halvmara pendlat mellan 5:20 tempo ner till 6:30. Totalt tog det 2:01.
Jag gick i mål på 5:53, UNDER sex timmar!
Hur var det ens möjligt? Jag hade kalkylerat på 6:20 eller 6:30.

Det var en grymt tufft lopp. Det blev inget sim men jag känner ingen som helst tvekan i att årets Vansbro Triathlon krävde en stor prestation för att genomföra. Och jag är nöjd med min.
Jag överraskade j mig själv och ta mig tusan så tassade jag förbi en hel drös unga, starka hajar där ute på banan.
Jag kom på plats 23 i min motionsklass. Jag blev 50:e dam av 99:e startande damer.

Jag är en halv Ironman!

Vinglig och så glad över att få slänga mig i Rogers famn!

Trött, glad, stolt, lycklig, förvirrad, rörd … Jisses vilken dag!

Vansbro Triathlon – a rainy story del 1

bild-4-1

Regn. Det öste ner. Lera överallt och endast +8 grader i luften. Min första halva ironman-distans bjöd på riktiga pannbens-vässande prövingar och inställt sim.

Växlingsområdet innan det totala geggkaoset.

Under hela veckan innan tävlingen pågick livliga diskussioner på Vansbro Triathlons Facebooksida: Skulle det bli för kallt för simmet, skulle det bli kortare eller kunde tävlingsledningen låta de som ville få simma ändå? En del var frustrerade och menade att ett helt års träning var spolierad, andra tyckte att pengarna skulle lämnas tillbaka om det inte skulle bli ett triathlon, utan ett duathlon.

Jag följde diskussionerna med ett halvt öga och tvekade inte en sekund: Klart jag startar. Klart det blir sim och självklart kommer himlen som i trolleri spricka upp och bjuda på sol och värme.
Startade gjorde jag men det där med sol … nej, när dagen kom och det var racedags gick det inte att blunda längre. Det kommer bli regn, och det kommer att bli som varmast + 10 grader. Med en 14 grader varm älv så förstod de flesta, det kommer inte bli något sim, av säkerhetsskäl.

Om allt detta pratade Clas Björling, tävlingsledare och grundare av det populära loppet, under pre-race-mötet på fredagkvällen i ett tält medan regnet dundrade mot tältduken. Cirka 500 triathleter satt tysta och lyssnade med mössor, dunjackor och rykande kaffe.

Men inte ens kvällen innan ville Clas ge upp.
– Ser vi att temperaturen är på väg upp så skjuter vi på starten en timme. Vi kommer göra allt för att ni ska få simma.

Men så blev det inte. Det blev extra löpning ca 6 km. Improviserat. När beslutet var taget två timmar innan start rusade ett helt gäng tävlande mot Team Sportia-tältet för att se vad som gick att köpa för att göra situationen lite mer uthärdlig. Neoprensockor till cyklingen för att stoppa vinden från att kyla ned fötterna, handskar (en del köpte diskhandskar) till händerna, extra löparjacka, underställströja, mössa …

Jag och Roger hade packat ullunderstället. Jag hade dessutom plockat med ullstrumporna som jag hade under Vasaloppet … det var ju trots allt exakt samma temperatur som i februaris skidutmaning. Jag hade också vindskydden till cykelskorna, mössa och extra jacka. Jag var nöjd. Förutom att våtdräkten fick stanna i bilen … Och jag som verkligen satsat på simträningen så himla hårt och avstått löpning på grund av skada. Nu skulle jag bli tvungen att springa det längsta jag någonsin sprungit i hela mitt liv på en och samma dag … 27 km …

Klädseln blev den stora utmaningen för alla. Alla hittade sin egen taktik. En del körde med vanlig tridräkt, med bara ben och bara armar. Jag drog på mig benvärmare, långärmad ulltröja, vindjacka, rejäla nyinköpta cykelhandskar, ullstrumpor och plastpåsar på fötterna. Och allt detta startade jag med under första löpningen för att behålla under cyklingen, minus plastpåsarna.

Tanken var sedan att byta till helt torrt på överkroppen och händerna och skippa ulltröjan inför halvmaran.
Nöjd med att jag dagen innan fick en impuls att köpa en stor plastback med lock för alla grejer i växlingsområdet. Där låg de säkert och höll sig torra medan marken förvandlades till en sörja av lervälling med pölar stora som insjöar.
Jisses vilket väder Vansbro bjöd på.

Det var fippligt att göra sig ordning för tävling.
Jag och Roger jobbade på fokuserat. Först dundrade vi in på Statoil, köpte kaffe och ett wienerbröd och tjuvvärmde oss inne i butiken. Sedan ut i bilen på med full värme och prångla på sig alla kläder medan vi matade på med en Snickers var. Chippet kom på plats runt fotleden, den redan dyngsura nummerlapen fästes i racebältet och så på med alla kläder.

Roger hade missat ullstrumporna och vindskydden till skorna och ångrade sig bittert … Fryspåsarna blev hans enda räddning.

Vid start rådde en smula förvirring. Men stämningen var god. Jag träffade rosalysande och härliga Lina vid start och hennes trevliga tävlingssällskap. Vi pratade en stund och peppade varandra när jag plötsligt insåg att jag stod i främre led … Snabbt backade jag båkåt en bit och kort därefter gick starten. Nu började äventyret. Min första halva Ironman. Jösses vilken lång dag som jag hade framför mig. Jag var redan dyngsur. Nu var det bara att köra!

Strax innan start. Peppar mig själv men är inte helt övertygad om jag ska vara ärlig.

Så här fint var det hemma när vi rullade iväg …

Nummerlapp och handskar på snabbtrok i bilen när vi bytte om.

Jag är full av tävlingsintryck … så det blir en del nummer två imorgon.

Spinn & springlördag

bild-17-kopia-24

Distans. Det är vad jag behöver öva på. Distans. Det är inte min kropp alls bra på. Det blev inget bloggande igår. Jag bäddade ner mig i sängen tidigt, jag var helt slut efter min långpassdag.

Avslut i bastun! Ljuvligt.

Spinn 105 min. Hur känns det?
Jag hade ingen aning men var grymt taggad på att försöka.
Saken är den att jag aldrig riktigt fallit för spinning. Förmodligen för att jag är ovan och får slita ordentligt vid varje pass. Men ska man cykla Vättern då får jag nog allt lägga in lite spinning.

105 minuter visade sig vara långt men inte outhärdligt eller hemskt på något sätt. Passet var uppdelat i två 45 minutersblock. Första delen handlade om att klättra, backar, backar, backar. Första backen var 16 minuter och benen fick jobba ordentligt. Andra blocket hade fem tre-minuters intervaller. Tufft med intervaller efter att redan har spunnit dryga timmen.

Trött, genomsvettig men nöjd avslutade jag passet hårt. Körde slut på mig under de sista tre minutrarna och konstaterade att spinning är grymt bra träning.

En kaffe och en toscabulle senare var det dags för pass två under min långdistans dag. 10 kilometer löpning på en helt ny bana. Den visade sig vara galet kuperad. Pulsen skenade vid varje topp och jag slet som en galning. Fast besluten att genomföra det jag påbörjat.

Tre timmars intensiv träning kan inte sluta på ett ännat sätt än i bastun! Vid Skavlötens söta friluftsområde finns en gammal anläggningen från 60-talet och tiden för den Svenska folkhälsan. Hur fint som helst och så fantastiskt lyxigt att trött få sträcka ut kroppen inne i den heta bastun.


Det här var ett vinnande koncept.

105 minuters svettig kamp till hög musik!

Charmigt med så här gamla friluftsanläggningar.

Bastu och fik med billigt hembakat fika. Lyxigt.
Vacker höst. Här blir det långfärdsskridskor i vinter.

Wannabe under Sickla duathlon

blogger-image-1230005893

 Jag har spenderat kvällen som åskådare till Sickla duathlon. Jepp, jag är en en äkta wannabe.

Blommande Hägg och kvällssol som glittrar i Sickla sjö. Det var åtta äkta entusiaster, och ett gäng nyfikna åskådare, som dök upp till onsdagens Sickla duathlon, på cykel med löparskor i packningen. Jag själv kom direkt från jobbet, i klädd högklackade boots och icke löparvänlig outfit … enbart med syfte att boosta mig med lite stämning, ladda mig själv lite mentalt genom att se hur det går till att växla gren och köra ett lopp.

De flesta var lite, lite besvikna över att årets första triathlon och att simningen är framflyttad till nästa vecka men med tanke på de kalla vindarna så kändes det som ett klokt beslut.

3,3 km löpning + 17 km cykling + 3,3 km löpning avklarades på 52:17 minuter av den snabbaste deltagaren.

När den sista gått i mål på 1:07:02 (jag får se till att ragga upp lite folk som är mer på min nivå när jag ska köra så jag inte blir så hopplöst efter alla andra) traskade jag och Roger tillbaka till bilen, åkte hem och tog en pizza! Inte nytränade men dock nypåfyllda med inspiration och lust till triathlon.



Växlingsområdet.
Alla checkar sina klockor och ger sig i kast med första uppförsbacken.
I sommar så … då har jag tänkt haka på.



Häggen blommar. En vacker majkväll.

Hissnande premiärtur på en racer!

cykel

Tänk att livet är fullt av härliga utmaningar! 

1:a maj- och mitt livs första cykeltur på en racer!

Som jag har längtat och varit nyfiken. Cykelhjälmen har väntat i sin kartong (tur att jag hade den på jag fick en hel mås i huvudet, på riktigt, när jag cyklade genom Gustavsbergshamn … haha!). Skorna fick jag i julklapp och jag har testat att klicka i och klicka ur pedalerna hemma i min Rogers vardagsrum på en trainer. I dag fick jag äntligen chans att cykla på riktigt.  

Jag var oväntat nervös. Nästan lite skakig i benen. Trafiken var väldigt närgången och pedalerna ville inte riktigt samarbeta i början och allt kändes främmande och tekniskt … jag är inte en teknisk person … men ganska snart stod det klart:


– Jag älskar att mata på, trampa, få upp farten och oj vad underbart kul det känns att få in ett flyt.

Nästan hemma igen. Lycklig och stärkt av att ha klarat något nytt!

45 kilometer med fikastopp. Jag kände mig lite vimsig de sista 5 km, trött av anspänningen av allt nytt. Men jag har helt klart hittat en ny kärlek!

Jag hade ingen aning om att det är så fantastiskt att cykla!

Matig fika i Stavsnäs by. Livet kan inte bli så mycket bättre än så här!

Efter cykelturen bestämde vi oss för att känna på stämningen i Sickla där Facebookgruppen Sickla Triathlon träffas varje onsdag på initiativ av kända triathleten Jojje Borssén. I kväll var det duathlon. Kul och inspirerande! Jag ska absolut köra med dem när jag känner mig lite mer varm i kläderna.

Växlingsområdet … många fina cyklar här.

Jojje styr upp tidtagningen. 13 tappra startade i dag.

Om några veckor är det jag som hoppar i och simmar …

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.