Helena Nimbratt

My triathlon stories

Vansinnesfärd till Drömkåken

Alltså DEN känslan i bastun! När jag och min nyfunna cykelvän Hanna äntligen landade in i bastun igår kväll kring sjutiden efter 6 timmars cyklande (och någon timmes fika) i stormvindar och regn då stormnjöt vi och skrattade gått åt den galnaste cykelturen på länge. Ångrade vi oss? No way!!!

Äntligen var det dags för att långpass på cykeln för min del. Efter två veckors förkylning som härjat i huset och drabbat oss alla och både 50-årsfirande och 40-årskalas så såg det ut att klaffa. Dessutom skulle jag få cykelsällskap av Hanna som just nu tränar inför att genomföra Vätternrundan för första gången.

– Jag vill cykla till cafét Drömkåken. Jag har aldrig varit där, deklarerade jag bestämt för Hanna. Och hon var inte sen att haka på, trots att det är just dit hon cyklat under de senaste veckorna. Jag själv som ligger efter med cyklingen har inte fått ihop en enda tur längre än ca 4,3 km så jag såg framför mig 11 slitsamma mil, men ändå helt genomförbara. Jag tyckte att 10 mil, drygt, var en god idé.

 

IMG_4608
Snygga cyklister!

 

Det började bra.

Vi visste att det skulle blåsa rejält och Hanna hade kollat upp att vi skulle få rak nordlig vind så att motvinden skulle vara tuff under de sista 10 km fram till cafét. Men vindarna var ljumma och vi frös inte det minsta. Tvärtom. Vi jobbade upp ordentlig värme i motvinden.

Jag funderade i mitt stilla inre hur min form skulle yttra sig efter en veckas riktigt usel sömn och antydan till mjölstockning i ena bröstet. Som ni förstår är jag en smula stressad över att jag inte hunnit cykla så mycket eftersom jag tyckte att dessa förutsättningar var goda nog för en långpass …. äh …. harkel …. Just den här helgen kände jag så. Dessutom var det extra kul att få chansen att cykla med Hanna och den villa jag inte missa.

Första tre milen kändes kanon. Hanna visade mig nya vägar med mycket fint att titta på. Vackra gårdar med snickarglädje, hästar, får, en sjö. Massor av grönska och massor av motvind. Vi turades om att dra. När vi hade två mil kvar tyckte jag att det var lika bra att ta energi. Jag kände hur orken dippade och jag har lärt mig att amningen gör att jag inte har lika fulladdade depåer. Några tuggor Powerbar och vi var på rull och känslan steg till topp igen. När jag cyklat 5o km och det återstod 10 fram till vår destination var jag tvungen att flagga för Hanna att jag var trött så hon ställde upp och drog mig i motvinden från hell rent ut sagt. Fy sören vilken blåst. Vi kom knappt framåt.

Gissa om att vi var glada när vi framme vid mysiga Drömkåken kunde beställa både varsin matig macka OCH en rejäl paj med vaniljsås som fika. Jag sköljde ned rubbet med två rejäla byttor kaffe och njöt av stämningen, de levande ljusen och värmen där inne medan vi insåg att vinden tilltog och att det börjat regna.

 

IMG_4611

 

– Hur känns det tjejer, undrade killen som verkade äga stället. Ni är de enda cyklisterna som har varit här idag, det är lite ruggigt väder va? Orkar ni cykla hem?

– Äh, nu har vi ju medvind. Nu kan vi segla hem, sa jag så hurtigt jag förmådde.

Tack och lov för medvind men regnet tilltog och kylan gjorde sig märkbar. Hanna frågade flera gånger om vi skulle stanna och ringa efter skjuts hem och jag  sa nej, det ska gå men blev allt mer tveksam ju längre vi harvade på. Jag frös. Jag var blöt överallt. Jag fick inte upp värmen och tanken på att stanna för att äta och dricka kändes motbjudande och då insåg jag att jag var en bra bit ned i den berömda källaren och grävde mentalt…. nästan nära det där tillstånden när allt kan gå åt skogen.

Men när jag väl hade övertalat mig själv att det var en god idé att ge upp så var det bara 5 km kvar och då sa Hanna blankt nej.

– Vi kommer hinna frysa ihjäl innan vi sitter i bilen och då skulle vi redan vara hemma i bastun om vi fortsätter att cykla.

Hon hade såklart rätt. Jag ville bara inte inse det där och då. Jag ville bara stanna, vila, bli varm!

– Ja, fast jag fryser faktiskt skitmycket nu … det känns inte bra, sa jag ynkligt men tog mig samman och lyssnade på Hanna som konstaterade att jag kunde växla och prata så då var det inte kris …. och precis då inser vi att de sista 5 km måste vi kriga i motvind och det var just vinden som kylde så förbaskat.

5 km är väldigt kort. Och ibland är till och med två sega uppförsbackar, trots svidande lår, en blessing. Lite, lite värme smög sig in i musklerna. Kylan gav vika en smula, vi trampade på. Låg vi i motvinden nu? Regnade det? Allt kändes bara jämnblött och jämnkallalt. Vi stretade förbi en löpare i shorts och t-shirt och skrek ”heja, heja” och fick ”30 km” som svar.

– 10 mil, skrek Hanna och just då var vi nog båda så förbannat nöjda att vi inte bröt. Det var bara ett vanligt träningspass, ett viktigt pass, där pannbenet fick sig en rejäl kamp.

Plötsligt stod vi skakandes i Hannas badrum och skalade av oss de dygnsyra plaggen och skrattade åt vätan. Värmen i duschen sved på huden och den uppvärmda bastun fick stopp på både skakningar och tandhackningar.

Tack Hanna! Du är grym! Det var jättekul att cykla med dig men nästa gång tar vi det i solsken va?

 

IMG_4621
Grymt tjej den här Hanna!

IMG_4622

 

IMG_4613

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.