Helena Nimbratt

My triathlon stories

Kluven känsla för jobbresor

bild-1-4-1

Tänk dig Spanien i maj. Grönt, blommigt och alldeles lagom varmt. Lägg till möten med spännande människor, nya kunskaper och intryck. Underbart eller hur? Helt klart. Och de skulle vara perfekt om det inte var för att det går helt åt skogen med träningen.

Ett stulet TI-pass mitt på spanska landsbyggden.

Fullproppad med vitt bröd, dålig frukost, sena middagar, vin och på tok för lite sömn. Plus en massa hårt arbete precis varenda minut.
Jag har varken tränat särskilt mycket den här veckan eller bloggat.
Jag har varit i Spanien för att göra reportage och har haft den underbart kul. Och jag är helt slut.

Jag våldade in ett litet löppass en av morgonarna och det var helt ljuvligt, otroligt segt, lite för varmt men jag var så glad att jag överlevde. 8k förbi en hel hjord med kor, kalvar och någon tjur. Dessutom prasslade det misstänkt i gräset vid sidan av vägen och jag var farligt nära att bli missförstådd av ett gäng spanska vakthundar.

På eftermiddagen så fick jag plötsligt en timme över och poolen låg ju bara där och så fantastiskt härlig ut. 28 grader i luften. En pool för mig själv. Jag skulle bara känna lite på vattnet och jösses! Allt klaffade. Skönaste TI-känslan infann sig ever. Efter flera dagars vila fick jag till en ordentligt kraft där i vattnet. Spänd som en spjut sträckte jag mig långt för att ta tag i vattnet och kopplade på coren och tekniken kändes just där och då helt perfekt. Magi!!!!

I dag tog jag min reströtta kropp och bestämde mig för att cykla ur den ordentligt. Nästan 12 mil samlade jag ihop och kraschade på golvet hemma i vardagsrummet, snurrig, nöjd och totalt mör i hela kroppen. Så himla gott.
Nu blir det inga fler resor på ett tag. Nu känner jag mig supermotiverad att få till fokus på träningen, maten och sömnen. Vansbro triathlon rycker närmre … vågar inte ens tänka på det …

Underbar utsikt. Bra packpass.
Spanska järnekar. Vackert.

Det var ett misstag att dra fram mobilen för att ta en bild … de blev rädda.

Dagens distanspass byggde pannben. 12 mil helt ensam med trött kropp.

Premiär med SUB12-gruppen

bild-19-kopia-13

Träningen inför Vätternrundan har kickat igång på allvar. Den här helgen har benen fått 14 mil, varav 10 mil avverkades idag med Fredrikshof.

Selfie i Sydafrika. Här kryllade av starka traillöpare. Grymt inspirerande.

Efter nästan en vecka i magiska Sydafrika där jag var på jobbresa, var jag grymt sugen på att röra på mig. 13 timmar på en och samma flight med sunkig mat känns i kroppen. Därför bestämde jag mig för att ta ett väldig lugn löprunda på eftermiddagen när jag kom hem. Jag väntade in älskling och sen stack vi ut i skogen och drog in oss den våriga luften, pekade förtjust på små tusselagos som stod längs dikeskanten och lät solen blända oss med sina kvällsstrålar.

I går vaknade jag och kände mig halvdöd redan innan jag klev ur sängen. Planen var att cykla med Fredrikshof Nacka/Värmdö-grupp men nej, jag hade verkligen ingen lust. Jag var för trött efter resan. Snabbt planerade vi om och beslöt oss för en kompromiss: cykeltur senare i eget valt tempo när solen hunnit värma upp luften en smula. Det blev en (motvillig) fikatur tur/retur Gustavsberg–Stockholm, ca 4 mil.

I dag var planen att för delta i mitt allra första pass med Fredrikshof tillsammans med gänget som jag ska cykla Vättern med – Fredrikshof SUB12. Det regnade, +7 grader och planen var att cykla 10 mil … Det var med en hel del blandade känslor som jag kravlade mig ur sängen 06:30 för att ta tag i dagens uppgift. 10 mil är i mina ögon grymt långt som träningspass och dessutom har jag respekt för kylan.

Totalt var vi sju som begav oss iväg på våta vägar. Leran stänkte i ansiktet, fötterna domnade raskt, tempot låg omkring 26 km/h. De här killarna har cyklat i många år. Jag tror de var lite fundersamma över hur jag skulle klara mig. När jag insåg att de inte hade tänkt sig någon paus under rundan så deklarerade jag tydligt att jag MÅSTE få stanna och ta energi. Så efter 5 mil tog vi 10 min där jag passade på att äta en Snickers och en hel påse power balls som jag sköljde ner med massor av vatten.

Mina domnade fötter fick tillbaka värmen med hjälp av upphopp utan skor inne på ICA i Uppsala och sedan stack jag iväg och klippte de sista 5 milen på betydligt piggare ben.

Grymt nöjd med att ha betat av ett rejält cykelpass utan att ta ut mig helt packade jag in mig i bilen och for hem. Veteranerna i Fredrikshof överöste mig med beröm och jag tror allt att det tyckte att jag gjorde bra ifrån mig. Gruppledaren sa till och med:
– Du måste ha grym kondition, Vättern kommer du att fixa galant!

Inte så pjåkigt att höra!

Moi och delar av dagens grupp! Kämparanda!
Vi startade vid min gamla grundskola i Upplands Väsby.
Jag måste bara bjuda på en vacker vy från Sydafrika. Kolla bergen!!!

Härlig söndag toppad med löpning

bild-18-kopia

Nu är den här! Snön! Äntligen och det känns på något sätt i luften att den har kommit för att stanna. Bra för Vasaloppsträningen, lite mer utmanande för löpningen.

Jag hejar på snökanonerna som just nu jobbar på i Täby!!

 
I morse var klockan ställd på 07:00. En timme senare stod jag och Roger i Solnaishall och hejade på en taggad 8-åring som slog AIK med 11-1 på hemmaplan. (Vi brukar ju säga här hemma att träning lönar sig, ja sannerligen).

Därefter överraskade min älskling mig med lyxfrukost på Såstaholm Hotell. helt ljuvligt! Vi satt vid ett fönsterbord med utsikt över Vallentunasjön och fyllde våra magar med massor av go Müsli, bär. nötter, frukt, äggröra toppat med en nygräddad våffla med chokladcréme, vispgrädde och en stor kopp kaffe. På det skulle vi springa långpass.

Det är ju söndag. Och rutinen sitter ganska så bra nu sedan någon månad tillbaka. Intervallerna har jag också betat av.
Tvisten i dag var ju bara att snön och kylan har kommit till Stockholm och jag tillhör dem som blir kall fort. Fötterna tappar all känsel och fingrarna bli helt vita. Jag har respekt för kyla, en rest från de år jag bodde norr om polcirkeln.

Så jag laddade med ullunderställ, ullstrumpor, en träningströja, tjockare tights, vindjacka och dubbla vantar: Mina vanliga löparvantar (som är ganska tjocka) plus ett par rejäla täckvantar och mössa. – 8 grader och inget av detta satt i vägen. Två par vantar var klockrent för mig och dessutom var det helt nödvändigt att hålla lite högre tempo för att hålla värmen.

Roger och jag sprang runt Rönningesjön i Täby. Två varv. Vi njöt av det vackra vita och kontrasten mot den mörka sjön som kantades av vass.
15 km, vi var ute 1,5 timmar och tog någon liten paus här och där, sedan bums in i bastun. Det har också blivit rutin: Varm bastu efter långpasset och jag är så tacksam för de gamla friluftsområden och de eldsjälar som kämpar och ser till att de gamla och riktigt slitna byggnaderna får fortsätta göra nytta för oss som tycker om att varva glammiga gym med det enkla och lite anspråkslösa.

Löpningen kändes bra. Men jag har varit trött i helgen. Funderar lite på om jag ska låta det gå en vecka utan långpass. Igår körde jag spinning dubbelpass: 45 min activio och sedan 55 min vanligt hårt spinn. De 15 minuter som var mellan passen satt jag och höll pulsen uppe på lagom ansträngande nivå. Resultat: Det blev inget besök på Fotografiska med min älskling som jag längtat efter. Istället somnande jag hemma på soffan.
I dag blev det också en tupplur innan löpningen. Ett sätt för kroppen att tala om att jag behöver vila på riktigt?!

I morgon är det dags för simkurs. Jag har tagit ut semester för att under hela veckan ta långlunch och simma med Simcoachen.se. Det ska bli otroligt spännande.

Älskling.

Bra uppladning inför dagens långpass.

Löpmagi på Gotland

bild-18-2

I dag har jag och min gamla vän Olav varit ute och sprungit 13 härliga kilometer, distansrekord för Olav. Och Olav, han kan verkligen konsten att njuta av träning. I synnerhet efteråt.

Framme vid havet! Anna grattade Olav till en grym prestation.

Kaffedoft, knastret från brasan och tappra vinterbleka solstrålar som
letade sig in i sovrummet. Jag vaknade i morse till en ljuvlig morgon –
på Gotland. Jag är och hälsar på en annan gammal vän Anna och bor i hennes urmysiga hus tillsammans med två andra härliga vänner.Vi är ett gäng som har pluggat tillsammans och sedan dess hängt ihop.

Det är magiskt här. 
Ute traskar tre tuffa ungtuppar och flera hönor. Vi åt deras ägg till frukost. Anna gick ut och plockade ett gäng och jag stod som en fånig och förtjust Stockholmare och tittade på när hon tvättade de ljusbruna äggen rena innan de hamnade i det kokande vattnet.

Jag blir barnsligt glad av en Flitig Lisa på fönsterbrädan, hästarna som betar utanför fönstret. Jag tittar på Anna och konstaterar;
– Du har det bra här hemma på Gotland. Du ser så härligt stark och lugn ut.

Inför den här helgen hade jag lovat Olav att vi skulle springa distans tillsammans och att jag skulle hjälpa Olav att sätta personligt löprekord. Förra helgen ringde Olav mig och sa att han som bäst sprungit milen på 58 min och att han har en dröm att springa på 55 min.

– Helena dra runt mig så jag klarar tidsmålet. Pannben är inte min grej, sa han till mig.

Lite messande fram och tillbaka, med en smula pepp och sen hände det …. pang! Helt på egen hand sprang Olav förra helgen sin mil på 54.40 och slår personbästa med flera minuter. Vilken dröm och vilken prestation.

Sista Olav tränade var det karate under ett år som 12-åring. Sedan dess har intresset för fysisk aktivitet varit lika med noll. För fyra år sedan visade vågen, nästan, nästan tresiffrigt tal och då fick det vara nog. Olav började gå. Massor och som besatt. För ett år sedan hittade han appen Zombies! Run, det förändrade hans liv. Olav hittade sin motivation till att börja springa.

När jag mötte Olav innan vi tog Gotlandsfärjan i fredags efter jobbet, kände jag knappt igen honom. Smal och  med starka steg dök han upp vid spärrarna vid Slussen där vi bestämt träff. Olav springer! Det är galet kul och helt ärligt väldigt överraskande. Det imponerar på mig och jag måste hejda mig för att inte slå knut på mig själv i min iver att uppmuntra, peppa och inspirera mycket mer.

I dag, inför vårt gemensamma distanspass var jag en smula nervös över  att ha fått coachuppgiften. Nu måste jag peppa, bidra med positiv energi och lyfta Olav lite, lite till. Våra gemensamma 13 km som hade havet som mål blev helt fantastiska. Olav tuggade på, som ett lok, i jämnt tempo. Vid 7 km började han se trött ut, men beslutsam. Jag njöt av de Gotländska fälten, hästar, kor, dofter och den milda luften. När vi närmade oss våra 13 km dånade havet där framme och Olav ökade tempot. Vi slutade den sista kilometern i dryga 5:00 tempot och belöningen var att se Olavs sammanbitna men nöjda min! Vilken rekordvecka, först peronbästa på milen och sedan distansrekord.

Och Olav kan konsten att fira. Väl hemma satte han sig vid brasan med en grogg. Och det tycker jag som känner Olav ganska väl, att det var han väl värd.

Strax innan vi ger oss iväg. Härligt väder!

På härliga vägar med öppna fält och fantastisk miljö. Loket tuffar på.

Coachen är stolt. Adepten klarade målet! 13 km!!!!

Magisk löpning. Havet är så underbart så här års!

Fina Anna! Bästa värdinnan som lever superlivet med hästar och lugn på landet.

Hus med massor av trivsel. Anna bor i ett ombyggt garage. Hela kortsidan går att öppna.

Pierre njöt av den positiva energin som hästarna ger. Äpplen är mums!

Sallmunds gård i Mästerby. Här bor Anna.

Vässat pannbenet i novemberregnet

bild-17-kopia-3-1

Fem långa, lediga dagar är slut. Det har varit underbart. Jag har varit hemma helt utan agenda. Känns så snällt mot mig själv och härligt att bara få vara en tillgänglig mamma och hinna simma, gymma och springa!

 

Blir lite mörka och tråkiga bilder så här års! Lite vackert ändå.

12 km i hällande regn!

Jag lurade mig själv. När jag drog på mig tightsen och hörde regnet smattra mot rutan så resonerade jag snällt med mig själv:
– Du behöver ju inte springa så långt idag när det är så dåligt väder. Den korta rundan är bättre än inget och så är det klart på ett kick!

Lite fippel med klockan, mössan djup nerdragen över öronen och så iväg. Första 3 kilometrarna kretsade tankarna mest kring kallt regn mot ansiktet, kalla handryggar och frusna lår, sedan hittad jag in i rytmen, sneglade på klockan och var nöjd med tempot och känslan. 5:12 tempo, inte ett enda flås, lugn och fin puls.
Så då säger jag lite lurigt till mig själv:
– Nu har du ju redan sprungit 3 km, då kan du ju lika gärna springa 8 km.

Och när klockan visar att jag ska vända så stänker en förbipasserande bil ner mig och det kalla vattnet tränger in, innanför kläderna och rinner längs halsen så tar jag det som en signal:

– Nu när du ändå är genomblöt, vad ska du hem och göra då?

Därmed blev 5 km till 12 km. Och värmen hemma var så skön att komma hem till och middagen smakade ljuvligt. Jag älskar när träningen blir lite, lite av en kamp.

Höstcykling fylld av dofter

bild-16-kopia-2

Just nu njuter jag extra av utetiden. Jag vet att snart blir det mindre av den varan, när kylan kommer och det blir för kallt för löpning och cyklingen får ske i spinningsalen. Men än finns det tid. I dag satsade jag på cykling. 

 

Foto och vätskestopp. Tysta vägar, tyst skog. Turisterna har lämnat ön,

Jag älskar mitt jobb. Jag avskyr att sitta still. 
Det tog mig många, många år för mig att accptera det faktum att mitt jobb innebär nästan varje dag åtta timmar förankrad vid ett skrivbord.
Det tar sällan mer än några minuter från det jag kommit hem tills jag är ute igen. Ombytt och på väg: till gymmet, på en löptur eller som idag, på väg ut på Ingarö för att ta en en dryg timmes cykeltur.

Det är 100 procent höst ut nu. Vägen var fläckvis fuktig. Jag såg till att hålla undan för våta löv. Luften var helt mättad av höstdofter, rökdoft från husen (nu eldar alla i sina kaminer igen), blöt skog, barr, jord, löv. Den fuktiga luften är rik på syre. Det går lätt att andas.

Jag körde både med benvärmare, armvärmare, jacka och de helt livsviktiga vindskydden till skorna som hindrar fartvinden från att göra mina fötter helt stelfrusna. Jag frös bara en smula när jag stannade för att ta en bild.

Kroppen kändes seg. Sträckan som jag med lätthet körde i lördags med Fredrikshof (jag hann aldrig blogga om det. Det gick kanon. Jag drog klungan flera kortare sträckor och testade belgisk kedja! Oj vad fort det gick!! Ca 5 mil i 30km/h) hade på något magiskt sätt blivit längre. Jag funderade till och med på om jag kört fel?

37 km och jag höll ca 25km/h. Lite trött förmodligen efter gårdagens långpass. Men åh så skönt att landa hemma i värmen igen.

Långlöpning i nuet

bild-16-kopia-4

Jag tror att jag fallit så hårt för fysisk aktivitet för att jag vill uppleva saker som känns. Jag vill vara här. Nu. Det ska vara enkelt och äkta. Därför blir ett löppass, en gråmulen höstdag, precis innan skymning så glädjefylld att det känns rakt in i bröstet.

I år efter all sol är jag inte rädd för hösten och vintern!

Jag jobbade hemma idag. Som vanligt sådana där dagar, kliver jag ur sängen, slår mig ner vid datorn med frukosten berdvid och sen, många, många timmar senare kliver jag ur det där fantastiska arbetsflowet som jag nästan bara får till hemma och vaknar upp. Ofta när barnen kommer hem och undrar varför jag sitter i mörkret.

Ungefär så var det idag. Jag började jobba redan 07:00, åt ett par ägg till lunch och tvingade i mig en macka för att ha tillräckligt med energi till mitt första långpass sedan skadan.

Jag njöt redan när jag drog på mig tightsen och klev i löparskorna. Försiktigt tassade jag iväg, lite rädd fortfarande för att benet ska göra ont och tog sikte på min absolut tuffaste men också vackraste runda som går längs vattnet, ut på Ingarö, genom ett naturreservat och förbi hästhagar med knubbiga islandshästar.
Dryga 14 km nerlusade med backar. Tio stycken tror jag faktiskt att det är. Och vi snackar riktiga backar och inga svaga uppförslut. Jag valde den rutten med tanke på Lidingöloppet som ligger inom räckhåll.

Eftermiddagen var mjuk, lite fuktig och precis lagom sval. Och dämpad, som om den anländande hösten inte riktigt vill bullra in och störa.
Jag älskar att betrakta årstidernas skiftningar kring min löprunda. Nu skiftar det i både grönt och gult. Om ett par veckor har träden blivit kala och havet kommer dominera löptursutsikten. Det är också fint.

Reslutatet? 14,7 km i 5:40 tempo inklusive fippel med telefonen och fotograferande. Fötterna blev oväntat trötta. Jag var ganska flåsig ända till 12 km, då lugnade sig pulsen på det där magiska sättet. Temperaturen i kroppen sjönk och det kändes precis som om jag skulle kunna springa, precis så där hur länge som helst.

Ingarö, bland Ilsandshästar. Helt tyst och helt ensamt.

Provcyklat Ironmanbanan

bild-15-kopia-16-1

Väderkvarnar, kohagar, söta hus, havet och det dramatiska Alvaret. I dag har jag provcyklat den öländska sträckan av Ironmanbanan. Motvinden inger respekt.

Jag behöver lite cykel i benen och bestämde mig för att testa Ironmanbanan.

Jag och hela familjen är på Öland. Fokus för veckan är den stora tävlingen Ironman som går av stapeln på lördag i Kalmar. Roger kommer stå i startfältet i Kalmarsund kl 07.00 med startnummer 1118.
Vi kommer vara där.
Jag kommer vara supernervös och det ska bli hur roligt som helst och veckan har börjat hur bra som helst.

Vi softar. Gör ingenting alls. Hänger i solen, äter glass, snackar, lagar bra mat, sover mycket. Men så måste ju jag få till lite träning. Jag ska ju inte köra Ironman och Stockholm Triathlon kommer närmre i rasande takt.

I dag bestämde jag mig för att cykla den öländska delen av Ironmanbanan. Jag måste ju kolla vad min älskling ger sig in på eller hur??!! Hehe ..

Glädjen formligen sjöng i kroppen när jag kickade igång den efter tre träningsfria dagar. Jag behövde träna! Vi har packat, haft en trevlig kräftskiva, kört ner till Öland och gjort en massa annat förutom tränat.

Jag njöt mig runt hela banan. Det finns mycket att titta på längs vägarna på Öland och vägarna kändes fantastiskt lättcyklade om det inte hade varit för motvinden. Det blåser rejält här på Öland. Och det magiska med den här vinden tycks vara att den kan dyka upp från alla vädersträck under samma cykeltur. Trots det kändes det lätt att hålla mellan 27-30/km i timmen i snitt. Och det var inte bara jag som var ute och provcyklade. Blev omsvischad av flera tempocyklar. När jag stannade och tittade på kartan kom trevliga ölänningar fram och frågade om jag behövde hjälp och om jag ska köra på lördag!! (Snacka om komplimang!)

Den sista sträckan där banan gick tvärs över ön från östra sidan, tillbaka till den västra sidan var riktigt tuff. Vinden kom snett framifrån och vägen sluttade uppåt i nästan en hel mil. När en mötande lastbil blåste förbi var jag nära att kastas omkull. Och jag har inga högprofilhjul som kan fånga vind …

Då, när jag var lagom mör, kom ett kort intensivt regn, blandat med hagel och jag hann bli riktigt nedkyld innan jag landade hemma i stugan igen och kastade mig in en värmande dusch. Men varken regn eller kyla lyckades ta udden av cykelglädjen. 71,5 km cyklade jag. Och ja, jag var trött och ja, självklart tänkte jag på min Roger och alla andra modiga triathleter som ska köra den här galna tävlingen, som innan de går i mål kommer att cykla ytterligare 11 mil och springa ett maraton på det. En hissnande tanke!

Vackra vägar längs Alvaret på Ölands södra del.

Banan går söderut från Färjestaden, via Mörbylånga till Degerhamn för att sedan vika av österut, tvärs över ön där man sedan cyklar norrut igen innan man korsar ön tillbaka till västra sidan.

Roger vilar den här veckan och hängde med endast några mil idag.

Banan går i en loop kring Ölands södra halva.

Extra roligt att ta depåstopp på Öland!!

Kalmarsund vid Ölandsbron. Galet blåsigt.
Vinden inger respekt.

Ölandsmys. Inför Ironman!

Lurad ut på extra långt långpass

bild-13

I bland har jag svårt att säga nej. I synnerhet till en utmaning. Bära eller brista tänkte jag när Roger föreslog en liten nätt avstickare under vårt långpass på cykel  – förbi Åkersberga, till Brottby och sedan Vallentuna. Cykelturen som i mitt huvud kanske skulle bli 4 mil växte och slutade på 12 mil.

Fortfarande pigg på färjan mellan Rindö och Vaaxholm.

Jag har varit i Täby idag. Täby är trevligt. Det ligger på andra sidan stan dryga 4 mil hemifrån. Men mitt huvud gillade inte alls den känslan. Jag var nämligen där utan bil – på cykel och hade redan matat benen med 8 mil cykling.

Jisses vad trött jag var, mycket, mycket tröttare än efter Tjejvättern. Jag vill cykla långt. Jag vill bli bra på att cykla långt och det var en fantastisk tur jag och Roger betade av idag. En ganska klassisk cykeltur som betraktas som riktigt lång! Lite hardcore faktiskt.

Den gick från Gustavsberg, tvärs över Värmdölandet, över Öxdjupet med färja, genom vackra Vaxholm, till Åkersberga och sedan Brottby där vägen kantades av hästhagar, rapsfält, vackra skogar och vatten. Vi passerade Vallentuna och Täby, lyxiga Danderyd och sedan in i stan via Roslagstull, Birger Jarlsgatan, Kungsträdgården, Skeppsbron och ut igen längs Stadsgårdskajen. En liten sväng in i Hammarbysjöstad, Sickla, Nacka, Orminge och så till sist, tillbaka till Värmdö och genom Gustavsbergs hamn.

Phu!

Brottby är vackert och ligger svindlande långt borta från Gustavsberg.

Det är en sak att ligga och mata landsväg. Men att trixa sig fram längs cykelvägar, korsa gata efter gata, riskera livet längs 90-vägar och vingla runt i stan … det är tufft.
Det var en varm dag i dag också. Molnfritt och 27 grader. Jag hade svårt att hålla vätskenivån och humöret var riktigt i botten ett tag.

Vi stannade flera gånger för min skull. En glass- och bananpaus. En vatten och jag-måste-bara-få-ligga-i-skuggan-paus, en lunchpaus (jag slukade en stor portion thaimat).
Under sista biten piggnade jag till tack vare en flaska läsk, en iskall Piggelin och en hanfatsdusch på Preem.

Smakade bra med en stor portion thai, i skuggan i Täbykyrkby.
Halvdöd av värmen men jag repade mig.

Med facit i hand så var inte mina batterier fulladdade idag. Första semesterdagen, helt slutkörd och jag vaknade med huvudvärk. Men jag brukar bota sådant med lite fysisk aktivitet – dock i betydligt mindre doser än att sätta distansrekord i cykling. Hehe …

Ja, det har sina sidor att leva ihop med en man som tränar för en Ironman och som lätt glömmer att jag faktiskt inte är en Ironwoman – än!!

Mental ombyggnad pågår

IMG_8395

Magiskt distanspass

Hur i sjutton har bilden av 16 kilometers löpning förändrats till: ”Inte så långt vi kan springa lite snabbare”?
Nya perspketiv. Vem bygger om min hjärna?

Sol, sol, soll!! Söndag och äntligen dags för veckans distanspass. Jag har i ärlighetens namn inte sprungit många löppass längre än 10 kilometer i mitt liv. Jag har mest pressat mig runt samma runda i skogen, 6 kilometer, alltid lika jobbigt. Halvsnabbt tempo varje gång ska tydligen vara det vanligaste misstaget bland motionärer.

Lugna pass med fokus på lungt prattempo är nytt för mig och jag är helt SÅLD! Hur kan det vara så roligt och skönt och i synnerhet med sällskap?

I dag var det dags för min fjärde långtur för i år. Med syfte att bygga lite vana inför Kungsholmen runt den 4 maj.
För fyra veckor sedan sprang jag 15 km och hade riktigt ont i knän och höftböjare under de sista 4 kilometrarna. Helgen efter ökade jag distansen med 10 procent, allt enligt alla exeprtråd. Med resultatet tufft och ont. Det tredje passet fick bli 20 kilometer i 5:40 tempo och oj vad trött jag var den lördagen. Trött, lycklig, lite vinglig och fnissig! Jag unnade mig ett glas vin till middagen och ett glas bubbel på Himlen i Skatteskrapan på Södermalm med trevliga vänner. Det var jag värd! Tänk att jag sprang två långa mil. Rekord!

I dag var det lite körigare att hitta tiden till långturen. Hockeymatcher och gympaträning är något som också ska mallas in i schemat varje vecka. Det fick bli ett lite kortare pass: Jag och min älskling siktade på 16 kilometer för att hinna hem att skjutsa gympatjejer och försäkra oss om att de fått i sig tillräckligt med energi innan deras tuffa 4-timmarspass.

Lite träningsvärk i vaderna efter de där förbaksade trapporna men annars kändes benen bra. Jag fokuserade på stark och stolt hållning (nån man känner kanske ser en) och trots att klockan skvallrade om högre fart än planerat fortsatte vi. Det var för roligt att sakta ner. Tillslut bestämde vi.
”Det får blir lite kortare i dag så trycker vi på lite”.

Första 8 kilometrarna tog vi i 5:20 tempo. När vi vände hem ökade vi till 5:00 tempo! Wow vad stark jag är! Och vem tusan håller på att bygga om min hjärna? När vi var hemma hade vi sprungit 16 kilometer. När blev en mil och sex kilometer löpning en kortrunda som går att springa lite snabbare – i min värld?


Nu kan vad som helst hända!

Romatiskt. Jag var tveksam men nu säger jag: Ja absolut!!

Snabbenergi. En gaino i solen för att orka med att laga mat.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.