Helena Nimbratt

My triathlon stories

Powercykling och fokusvecka bra idé

IMG_2906

Det är vad jag gör idag som avgör hur bra jag kan genomföra min ironmancykling den där soliga sommardagen på Öland i augusti som jag längtar efter. Det är den dagen jag tänker på när jag vill kliva av cykeln här hemma i vardagsrummet.

 

Distanscykling och ren och skär powercykling. Nu har jag betat av 5 timmar och 45 minuter på trainern under min fokusvecka. I dag körde jag 60 min med tunga intervaller. I går körde jag 30 min återhämtningscykel. Det blev några minuter på mängdkontot men kroppen behövde vila från cykeln en smula så jag kombinerade passet med 8 km löpning i mörkret och med vagn. Det var härligt att bara få komma ut. Luften höll några plussgrader ute och det var blött, men jag frös inte alls och kände mig jublande stark, lätt och full av power! Wow! Vilken känsla.

Jag har sovit bra hela veckan. Nu när dagarna börjar bli korta och mörka finns det inget som behöver jaga upp mig ur sängen om min bebis sover. 22:00 är det godnatt och har jag vaknat många gånger för matning så spenderar jag uppemot 10 timmar i sängen. Och jag sover stora delar av de timmarna. Den här veckan har jag inte heller varit och morgonsimmat då jag har en man som är ute på jobbresa.

Mycket sömn. Mycket mat. Mycket cykling och mycket fika! Jag koncentrerar mig på nuet. Passet jag ska göra här och nu, eller intervallen jag gör just nu. 8 minuter tungt, men varje minut kan jag lägga till saldot och varje minut räknas. Jag känner hur det bygger en starkare motor och jag vet att jag kommer tacka mig själv när jag står vid simstarten och minns träningen jag gör just nu – att den blir av!

Jag har upptäck att mina powerpass får tiden att gå fortare. 60 minuter blir betydligt mer hanterbara när jag bryter ned dem i 8,4 och 2 minuter med tung, tung cykling.
Jag blundar, lyssnar på musiken, känner hur ben och rumpa aktiveras …. när jag pressar mig själv då trivs jag!

Fokusvecka var en bra idé. Det var kul, utmanande och jag fick känslan av att prestera. Jag har cyklat tungt, jag har cyklat lätt, jag har cyklat med hög kadens och jag har övat rundtramp och enbenstramp. Jag har fått tid i tempoställning. Jag är redan nöjd med det totala antalet pass och timmar men jag har två dagar kvar. Under helgen tänker jag cykla men utan att försaka min långlöpning och simning på söndag morgon, så inga fler powerpass förrän nästa vecka.

Sjukt svettigt att cykla inne.

Veckans belöning. 8 km återhämtning.

Cykeltur till kakslottet

bild-22kopia

Sommarens sista helg med sol och hyfsad behaglig temperatur. Den pågår just nu. I alla fall om man får tro alla cyklister här i Stockholmstrakten som pratat om att ”passa på” att cykla hela veckan. Jag och Roger var inne på samma spår och ficktill en fin runda i Sörmland!

  
Hela sommaren har jag surrat om att jag vill cykla till kakslottet – Taxinge slott med Roger. Där finns nämligen en gigantisk kakbuffé med bakverk, småkakor och tårtor skurna i stora lyxiga bitar och fullproppade med extra allt. Men Roger har varit fokuserad på sin marathon satsning under hela våren och jag har haft fullt upp med att cykla med min grupp i Hovet så vi har inte fått in det i schemat.

Hela veckan har dimman legat tät varje morgon i Stockholm. Det betyder att kallare luft är på väg in och kyler ned marken och vattnet. Nu är det nog inte långt kvar innan det inte ens hjälper med ullunderställ och tjockvantar på cykeln. Därför var var gårdagens cykeltur i allra högsta grad prio 1.

Cykla blev det. Vi körde ända till Södertälje bara för att jag så bestämt ville testa vägarna där. Och oj så härligt det kändes, fort gick det … ett tag. Vi snittade över 31 km/h de första två milen, så det betyder ju att krämen finns där i kroppen så det handlar bara om att lägga mer tid på cykeln så …

Men jag njöt så länge det varade och det är ju så mycket roligare när man får upp lite fart och vågar! Höstdofterna borrade sig in i näsan, bilarna var inte fult lika hetsiga som de är på vårkanten, vägarna fina och kakslottet levererade.

Jag tog en stoor bit chokladtårta med björnbärssylt, nougat creme, hasselnötter, grädde och så bjärnbär och lime på toppen.

Det blev ingen jättelång tur. 6 mil med trött känsla på slutet (fast lycklig) … jag undrar om jag verkligen är 100 procent frisk.

Vi lämnade solen ute i skärgården och fick cykla i mulet väder.

Värt ett besök!

Ironman Kalmar 2014 race report – cyklingen

Skärmavbild2014-08-19kl.22.26.19

Cyklingen. Det var här som det höll på att gå åt skogen. Det var här som jag var en hårsmån från att inte få uppleva den där legendariska målrakan. Jag hade en sådan satans otur med cykeln.

Det var fantastiskt att få kliva upp ur vattnet. Jag vet inte varför, men jag vågade typ inte titta på publiken. Jag fortsatte att stänga ute omgivningen. Fokusera inåt.

På lite vingliga ben tog jag mig upp för rampen, tackade ja till en mugg vatten och svängde förbi duscharna med sötvatten. För ett ögonblick så visste jag inte åt vilket håll jag skulle men så mindes jag, till vänster och så grabba min blå bike-påse som hänger till höger på ställningen.

Våtdräkten åkte av lätt. Jag torkade fötterna på en handduk medan jag slet upp påsen med mackan och tog en stor tugga. Tänkte på att Roger skrattat lite åt min macka och sagt att jag var gullig som skulle sitta och fika i T1.

Men klämma en sliskigt söt gel redan i det här läget är inte aktuellt för mig. Efter att ha jobbat i vattnet i en och en halv timme då behöver man fylla på med energi. När jag cyklade iväg var jag grymt nöjd med att jag startade med en mättande macka i magen och ett par deciliter vatten. Det var som att det var en ny dag och ett helt nytt tävlingstillfälle. Perfekt.

Att cykla över Ölandsbron är en höjdare! Jag säger bara: åh vad fint, så vackert och maffigt.
Jag ville gasa på, trampa hårt, få fart och bara dra om.
Men jag lugnade mig.
Ölandsbron är typ den enda backen under hela 18-milsbanan så det är ju dumt att trötta ut låren.

Allt kändes bra. Möjligen lite seg i benen men det gjorde ingen effekt. Jag som inte kan jämföra med förra årets cykling tyckte att det gick kanon. Visst blåste det men jag hade inga problem att hålla mitt planerade tempo. 27-29 km/h. Jag hade bestämt att 27 km/h är acceptabelt och kanske rimligt med tanke på marathonlöpningen som väntade men om jag lyckades köra 29 km/h utan att trötta ut mig helt skulle jag vara grymt nöjd.

Med allt folk runt mig hade jag inga problem att hålla högt tempo. Jag fokuserade på energiintaget och hittade en rytm där jag käkade något va 10:e minut och drack var 10:e. På så sätt så kunde jag precis hålla magkrampen på avstånd. En bananbit med jämna mellanrum lindrade sötman. Och jag höll mig till enbart vatten i flaskorna.

Allt gick så bra. Jag susade fram. Körde om. Blev omkörd. Hejade på publiken. Njöt av landskapet. Hade koll på energin och jublade över farten, den starka känslan att JAG, lilla jag, faktiskt cyklade bland en massa starka triathleter.

Och så plötsligt kände jag att något var på tok med cykeln. 
– Nej, jag måste inbilla mig. Nu är det energi jag behöver, nu får jag inbillningspunka.

Men det var det inte.

Mitt på Allvaret i motvinden blev jag tvungen att konstatera att bakhjulet var nästan helt utan luft. F-n, f-n, f-n.
Det låter konstigt. Jag VISSTE att detta skulle hända.
Det sista jag sa till Roger var att nu har jag koll på allt utan på hur man lagar punktering. Nu hann vi inte ens repetera det teoretiskt.
Och eftersom jag hade det på känn så satt en liten handpump fasttejpad med eltejp runt ramen som back upp till kolsyrapatronerna som jag misslyckats med att använda en gång tidigare.


För ett ögonblick så tänkte jag att nu var det kört. Nu skulle jag inte få den där medaljen.
Men jag vägrade låta mig övermannas av känslorna. Nix, inga tårar nu, kommenderade jag mig själv och sedan tryckte jag i mig socker för att pigga upp hjärnan. Jag tog några ordentliga klunkar vatten och så började jag jobba vid vägkanten.

Jag blev oljig över hela kroppen, jag mixtrade, svor, svettades, blev förbannad, kände hur huvudvärken började smyga på.
En Fredrikshofare saktade in och undrade om jag hade allt jag behövde. En annan kille undrade om jag ville ha hjälp och en tredje, en polack, var helt underbart gullig. Han stannade, klev av cykeln och sa:
– I want to rest. Do you want me to help you? I want you to make it to the finishline.

Jag insisterade att jag inte ville att han skulle bli diskad. Han insisterade på att han gillade Sverige och gärna kom tillbaka nästa år …

Men så sa jag att jag lovar att jag ska fixa det och han rullade iväg. Jag ville inte att han skulle bryta mot några tävlingsregler.
Det tog 40 minuter tror jag, när hjulet var på och jag jublandes cyklade vidare.

Fasiken. Nu hade jag simmat och fixat punka! Jag är en vinnare!
Jag trampade så hårt jag bara kunde och tänkte att nu bränner jag väl alla krafter på kuppen. Men jag ville ta igen lite av den förlorade tiden. Jag snittade 34km/h, nådde Ölandsbron och … en hagelskur! Världens jäkla hagelskur.

Jag tänkte att jag borde ta skydd men så struntade jag i det. Vinden rev i cykeln. Bilar saktade ned och tittade frågande på mig. Lika fort som ovädret kom så försvann det. Värmen kom tillbaka och däcket … hade tappat all sin luft, igen.
Jag stannade för att pumpa och cyklade vidare.

Jag kände mig hopplöst efter. Publiken var borta. Jag cyklade och fick stanna och pumpa däcket flera gånger. Hela proceduren var grymt slitsam mentalt. När jag i ett ouppmärksammat ögonblick körde ned i ett hål så förstod jag att det var kört … slangen var trasig igen och jag svor över att hålet inte var markerat i vägen.

Nu kom tårar av frustration. Men nej!! Jag byter igen! Jag gör det! Och med tårarna rinnandes nedför kinderna satte jag mig i gräset och började om. Den här gången tog det inte lika lång tid och när jag var klar så kom en kille från en servicebil springandes. Vi ska se till att du kommer i mål, sa han och pumpade däcket och satte det på plats blixtsnabbt.

Jag började cykla igen och sneglade på klockan. Med två mil kvar så var snittet nu nere på 20 km/h. Så otroligt nedslående.

Men jag trampade på och längs vägen blev jag firad som en segrare. Folk som fick syn på mig skrek och tjoade. Domarna hade alla samlats för att avsluta dagen och när de såg mig komma cyklandes så sprang de ut till mittlinjen och ställde sig på en lång rad och gjorde vågen!!!

Tack, tack snälla för att ni gjorde det. Sakta kände jag humöret och viljan att kämpa vidare att stiga. Nu var det bara en mil kvar. Jag måste bara fixa in cykeln till växlingsområdet. Som jag längtade efter att få springa mitt livs första maraton. Vem hade kunnat tro det???

Snabbare cyklist

bild-1-4-kopia-5

145 mil i benen och nästan dubbelt så stark. Så känns det just nu efter mitt harvande på cykeln under våren. Efter att ha byggt en ordentlig bas i kroppen så längtar jag efter att få lägga på intervaller.

Jag och Focus. Vi har ett stort äventyr framför oss. Start lö 05.45.

 

Jag anmälde mig till Vätternrundan för att jag visste att det skulle göra mig så skraj att jag skulle träna järnet på att cykla under våren. Trots att cyklingen inte riktigt har nått in i mitt hjärta. Och så har det blivit även om jag känner att jag hade kunnat träna mer … Lite fler korta hårda pass, lite intervaller …

Men jag är ändå nöjd med resultatet som märktes extra tydligt idag när jag tog den första turen med Roger sedan vi premiärcyklade någon gång i april.


Jag märkte själv att jag hade mycket lättare att hänga med. Och framförallt vågade jag trampa på nedför, ligga tätt bakom och hålla tempot även uppför.

I dag låg inte Roger och rullade bredvid mig. Han trampade på rätt bra också vilket taggade mig ännu en smula och bidrog till att dagens knappa fem mil höll riktigt hög kvalitet för min del.
Jag lyckades cykla med hög och jämn belastning på ett sätt som jag inte brukar klara på egen hand. Och det kändes underbart att susa fram på vägen och farten bidrog till att backarna krympte till kullar.

Cykling är inte så dumt. Och jag är inte helt lost på cykeln längre. Om en vecka har jag lagt Vätternrundan bakom mig. Jag har ingen aning om hur jag kommer att hantera smärtan i kroppen som självklart kommer att dyka upp efter 20 mil. Då är det 10 mil kvar.
30 mil är onödigt långt men det jag gläds åt är att Vansbro Triathlons 9 mil mentalt kommer att bli en enkel match. Det är väldigt välkommet.

Och efter Vättern, inför Vansbro så blir det kanske, kanske tempopinnar på lilla Focus. Jag testade idag och det kändes riktigt bekvämt och det är ju coolt eller hur??!!

Och här är mannen som jag försöker hålla jämn takt med … med diskhjul och allt.

Finn ett bus i denna bild!

53 cykelmil på en vecka

bild-20-kopia

I torsdags blev det fiasko. Energin tog slut under långpasset på cykeln och humöret var uselt. I dag ville jag ha revansch. Fokus låg på att öva ta energi, hålla humöret på anständig nivå och hålla ytterligare 17 mil.

 

Pigg och glad det var dagens mål.

Jag tog en chansning i dag när jag packade in cykeln i bilen för att satsa på långpass 3 på en och samma vecka. I dag stod 17 mil på schemat igen och jag hade gjort allt under lördagen för att vila och återhämta mig. Men skulle jag orka? Benen molade lite djupt där inne i lårmuskulaturen och kroppen kändes allmänt trött.

Jag visste att söndagen skulle bjuda på snällare väder utan vind och rent av sol. Nu har jag bättre koll på vad ett långpass innebär för utmaningar för mig och jag har gjort en liten lista i huvudet på vad jag kan göra för att ha det bekvämare under långpassen. Syftet i dag var att få till ett pass cykling som skulle höja mitt självförtroende som cyklist och dessutom påminna mig om att cykling kan vara riktigt trevligt. Jag hade nästan glömt det efter alla kalla, blöta, blåsiga och slitsamma turer under april och maj. Men då måste allt klaffa.


Så här såg min kravlista på mig själv ut:

1. Få till en stressfri morgon och anlända till startplatsen väl förberedd med genomgången utrustning och nypumpade däck.
2. Sportdryck i båda flaskorna, bentoboxen full av Snickers samt extra energi i ryggfickan.
3. Lugn i sinnet utan onödig oro för vindar och svåra trafiksituationer.
4. Börja tidigt, redan vid 2-3 mil, att lyfta dig från sadeln, dricka och äta.
5. Sitt avslappnat, häng inte på styret.
6. Var lite självisk och ta bra positioner i klungan när tillfälle ges.
7. Fokusera och ligg på hjulet framför, hela tiden.
8. Våga utnyttja gratisfart och fortsätt ligga på hjulet framför.
9. Drick och ät längst bak i klungan i farten.

Med 36 mil i kroppen på bara några dagar. Skulle jag orka?
Men kroppen överraskade mig. Jag kände mig trött men stark som en oxe. Äntligen fick jag i mig tillräckligt med energi och kände mig klar och skarp i huvudet istället för seg och vimsig.
Jag höll bra tempo, var starkast i alla tuffa backar och sa inte ett pip om att jag var trött. Jag såg till att visa gänget att även om jag var ensam kvinna i klungan så var i alla fall inte jag den svagaste. Det behövde jag just idag. Nu känner jag mig mer redo för Vättern och framförallt inför Vansbro Triathlon.

Första snabbpausen efter 5 mil.

Lunch ger nya krafter. Här är dagens tappra cyklister.

Vacker tur med färja söder om Södertälje.

Punka. Jag passade på att knapra i mig en Snickers i gräset.

PS. Verkar texten lite osammanhängande??? Jag är verkligen jättetrött … Den här veckan har jag totalt cyklat 53 mil.

Nu är jag ute och cyklar

bild-3-3-kopia

Långpass i söndags, fem motvindsmil i tisdags, mördarlångpass i dag i riktigt blåsigt väder. Nu är det fokus på Vätternrundan. 36 mil har jag samlat sedan i söndags.

Fikapaus vid Skokloster. Det var såååå juvligt att få slappna av och vila.

Personlig utveckling. Det är var det är. Cyklingen plockar fram en hel del svaga sidor ur mitt inre. Det är riktigt intressant och lärorikt.

Jag är till exempel halvbra på att ta kontroll över mina nerver. Idag var det riktigt, riktigt blåsigt ute med kraftiga byar som rev och slet i cykeln hela tiden. Stundtals var jag livrädd. Det var omöjligt att höra kommunikationen i gruppen och på vissa ställen så var det så tungt att cykla att det kändes som om vi tog oss upp för en lång backe.

Jag var trött i morse efter att i söndags avverkat 16 mil i Sörmland i vackert kulturlandskap med trevligt folk. Och efter tisdagens snabba pass i motvind, 5 mil i bitvis högt tempo med fyra starka killar.

Det var soligt idag. Men vinden var brutal och den sög ur min energi. Jag gjorde av med massor i onödan på att vara rädd och när vinden kastar cykeln hit och dit, ja då vågar inte jag varken dricka eller äta i farten. Kring 12 mil, trots en räkmacka, så började det snurra i huvudet och jag mådde riktigt illa. Jag bad om ett stopp och drack en hel flaska vatten och proppade i mig snabb energi så jag fick kväljningar av allt socker.
Det hjälpte. Det var som om solen gick upp. En halv flaska vatten till och en Snickers så var jag på banan och det visade sig att det var fler som var trötta i gruppen.

15,7 mil med ett snitt på 25,7 km/h var gruppen trots allt nöjd med. Vi hade cyklat genom flera samhällen med rödljus, rondeller, trottoarer och krigat med vinden. Men det, det är bara en HALV Vätternrunda ….

Fortfarande pigg förra söndagen.

Lunchpaus. Lite ska man njuta.

Klubbkläder. Nu gäller det …

Kluven känsla för jobbresor

bild-1-4-1

Tänk dig Spanien i maj. Grönt, blommigt och alldeles lagom varmt. Lägg till möten med spännande människor, nya kunskaper och intryck. Underbart eller hur? Helt klart. Och de skulle vara perfekt om det inte var för att det går helt åt skogen med träningen.

Ett stulet TI-pass mitt på spanska landsbyggden.

Fullproppad med vitt bröd, dålig frukost, sena middagar, vin och på tok för lite sömn. Plus en massa hårt arbete precis varenda minut.
Jag har varken tränat särskilt mycket den här veckan eller bloggat.
Jag har varit i Spanien för att göra reportage och har haft den underbart kul. Och jag är helt slut.

Jag våldade in ett litet löppass en av morgonarna och det var helt ljuvligt, otroligt segt, lite för varmt men jag var så glad att jag överlevde. 8k förbi en hel hjord med kor, kalvar och någon tjur. Dessutom prasslade det misstänkt i gräset vid sidan av vägen och jag var farligt nära att bli missförstådd av ett gäng spanska vakthundar.

På eftermiddagen så fick jag plötsligt en timme över och poolen låg ju bara där och så fantastiskt härlig ut. 28 grader i luften. En pool för mig själv. Jag skulle bara känna lite på vattnet och jösses! Allt klaffade. Skönaste TI-känslan infann sig ever. Efter flera dagars vila fick jag till en ordentligt kraft där i vattnet. Spänd som en spjut sträckte jag mig långt för att ta tag i vattnet och kopplade på coren och tekniken kändes just där och då helt perfekt. Magi!!!!

I dag tog jag min reströtta kropp och bestämde mig för att cykla ur den ordentligt. Nästan 12 mil samlade jag ihop och kraschade på golvet hemma i vardagsrummet, snurrig, nöjd och totalt mör i hela kroppen. Så himla gott.
Nu blir det inga fler resor på ett tag. Nu känner jag mig supermotiverad att få till fokus på träningen, maten och sömnen. Vansbro triathlon rycker närmre … vågar inte ens tänka på det …

Underbar utsikt. Bra packpass.
Spanska järnekar. Vackert.

Det var ett misstag att dra fram mobilen för att ta en bild … de blev rädda.

Dagens distanspass byggde pannben. 12 mil helt ensam med trött kropp.

Open-water-längtan

bild-3

Nu längtar jag efter utesim. I går införskaffades två badtermometrar, en till lilla Kvarndammen och en till bryggan här i viken. Nu har vi stenkoll på vattentemperaturerna.

Jag har en fantastisk påskhelg. Oväntat nog med lite mindre träning än tänkt från början. Men det gör inget. Jag har pysslat massor hemma och tagit hand om hemmet som alltid kommer ikläm när träningen prioriteras.

Men igår blev det en cykeltur med Fredrikshof här hemma i Värmdö. Jag gjorde mitt bästa för att tagga till men jag har inte riktigt hittat den där starka glädjen i klungkörning. Cykeln har inte riktigt nått ända in i hjärtat. Men så får det vara. När jag väl är ute så har jag kul och jag njuter.

Efter att ha kämpat med motivationen så anslöt jag till cykelgänget nere i hamnen och kände mig taggad. Det var otroligt mycket folk som ville cykla i solen, 30-40 cyklister. Vi delade upp oss i tre grupper och jag valde den lugnare mellangruppen men det visade sig vara helt fel val.

Efter förra helgens kaos och trippel-punka-tur så surrade tankarna i huvudet när jag gav mig iväg. Dessutom var vägarna proppfulla av ilskna påskgäster. Det tutades, gasades och var riktigt läskigt på sina håll så jag fick kämpa med lugnet. Dessutom visade det sig att alla i gruppen ville visa sig på styva linan så tempot trissades upp och låg i överkant. Efter dryga timmen valde jag att släppa. Det gick för fort för mig eller så var jag bara inte tillräckligt motiverad. Dessutom så är det inte min grej att hålla på att tampas med folk som vill spänna musklerna.
Jag vill ha trevligt.

Jag fortsatte på egen hand och var ute i totalt tre timmar. Lite besviken, men jag övertalade mig själv att jag inte hade något att klaga på. Jag hade fått en fin dos mil i benen, kring 6,5 mil och god fika i solen.

Jag ser ju grymt taggad ut men det blev lite för tufft tempo för mig just idag.
Trevligt fikasällskap. Omgiven av två Ironmen.
Lilla Kvarndammen har +11 grader … lite mer sol så …

Tankar om meningen med träning

10013439_10152088083766247_4290186404289367056_o

Upp tidigt. Kallt och grått ute. 3 punkor på en och samma runda. Dåligt samvete och tappat fokus. Läskigt trixiga väggar med hål, lera, grus och starka kastvindar och så en och annan ilsken tutande bilist …

Härlig och glad känsla efter dagens kaoscykling!

Dagens cykelträning var en mental utmaning men självklart är inte världen svart eller vit. De var även väldigt vackert med alla hästhagar, lantliga miljöer. Och supporten jag fick när tredje punkan var ett faktum var oslagbart varm och vänlig. För att inte tala om alla glada miner när vi väl avverkat våra 10 mil och skämten om rekord i punkteringar, jobbig motvind och extra många minutrar i sadeln, det var ju hur trevligt som helst.

Men dagens tur satte igång tanker om mål och mening och funderingar till vad jag vill ha ut av min träning egentligen. Jag satt där i sadeln med värkande och trött kropp och grävde djupt efter kraft inne i mig själv. Åh vad jag önskade att de där tio milen bara ville ta slut. Efter dryga kilometern fick jag första punkteringen och blev en smula stressad och tappade fokus. Kroppen kändes plötsligt trött och seg. Motvinden var riktigt jäklig.
När det var tre mil kvar så konstaterade jag för mig själv att pressa mig till max, både tidsmässigt och kraftmässigt för att slita som ett djur (och stå ut med en del hets), det är inte vad jag vill få ut av min träning framöver.

Nu vill jag göra Klassikern så fine. Jag måste cykla massor och pressa mig till en hel del obehag. Men i framtiden? Nix!!! Jag vill njuta. Jag vill göra det jag känner för. Jag vill ut mer i skogen, uppleva naturen och jag vill gärna träna med prestigelöst folk. Och just nu kan jag inte tänka mig en bättre person (självklart kan jag komma på mängder av annat trevligt folk) än min Roger. Han som så gärna vill att jag ska köra Amfibiemannen med honom trots att han kan välja någon som är mycket starkare och snabbare. Han säger bara:
– Älskling! Jag vill ha en trevlig dag i skärgården med dig!

Det är där jag hittar själen, kärnan, ”the spirit” i det aktiva livet som jag älskar. Det är där jag ska befinna mig framöver och gärna löpning, tritahlon, swimrun och cykling! Men njutningen och lusten ska gå först.

PS. Jag har fått jättefiffiga rehabövningar av en grymt sympatisk sjukgymnast. Hon hittade en del svaga länkar som jag jobbat på under några dagar bland annat knas med mina fotvalv. Jag får återkomma om det och igår …. sprang jag 13 km!! Känner inte ett uns i benet idag!!!

Premiär med SUB12-gruppen

bild-19-kopia-13

Träningen inför Vätternrundan har kickat igång på allvar. Den här helgen har benen fått 14 mil, varav 10 mil avverkades idag med Fredrikshof.

Selfie i Sydafrika. Här kryllade av starka traillöpare. Grymt inspirerande.

Efter nästan en vecka i magiska Sydafrika där jag var på jobbresa, var jag grymt sugen på att röra på mig. 13 timmar på en och samma flight med sunkig mat känns i kroppen. Därför bestämde jag mig för att ta ett väldig lugn löprunda på eftermiddagen när jag kom hem. Jag väntade in älskling och sen stack vi ut i skogen och drog in oss den våriga luften, pekade förtjust på små tusselagos som stod längs dikeskanten och lät solen blända oss med sina kvällsstrålar.

I går vaknade jag och kände mig halvdöd redan innan jag klev ur sängen. Planen var att cykla med Fredrikshof Nacka/Värmdö-grupp men nej, jag hade verkligen ingen lust. Jag var för trött efter resan. Snabbt planerade vi om och beslöt oss för en kompromiss: cykeltur senare i eget valt tempo när solen hunnit värma upp luften en smula. Det blev en (motvillig) fikatur tur/retur Gustavsberg–Stockholm, ca 4 mil.

I dag var planen att för delta i mitt allra första pass med Fredrikshof tillsammans med gänget som jag ska cykla Vättern med – Fredrikshof SUB12. Det regnade, +7 grader och planen var att cykla 10 mil … Det var med en hel del blandade känslor som jag kravlade mig ur sängen 06:30 för att ta tag i dagens uppgift. 10 mil är i mina ögon grymt långt som träningspass och dessutom har jag respekt för kylan.

Totalt var vi sju som begav oss iväg på våta vägar. Leran stänkte i ansiktet, fötterna domnade raskt, tempot låg omkring 26 km/h. De här killarna har cyklat i många år. Jag tror de var lite fundersamma över hur jag skulle klara mig. När jag insåg att de inte hade tänkt sig någon paus under rundan så deklarerade jag tydligt att jag MÅSTE få stanna och ta energi. Så efter 5 mil tog vi 10 min där jag passade på att äta en Snickers och en hel påse power balls som jag sköljde ner med massor av vatten.

Mina domnade fötter fick tillbaka värmen med hjälp av upphopp utan skor inne på ICA i Uppsala och sedan stack jag iväg och klippte de sista 5 milen på betydligt piggare ben.

Grymt nöjd med att ha betat av ett rejält cykelpass utan att ta ut mig helt packade jag in mig i bilen och for hem. Veteranerna i Fredrikshof överöste mig med beröm och jag tror allt att det tyckte att jag gjorde bra ifrån mig. Gruppledaren sa till och med:
– Du måste ha grym kondition, Vättern kommer du att fixa galant!

Inte så pjåkigt att höra!

Moi och delar av dagens grupp! Kämparanda!
Vi startade vid min gamla grundskola i Upplands Väsby.
Jag måste bara bjuda på en vacker vy från Sydafrika. Kolla bergen!!!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.