Helena Nimbratt

My triathlon stories

Mys med triathlonfamiljen

bild-22kopia-1

Så mycket folk, så mycket positiv energi, förväntan och glädje! En kväll med hela stor traithlonfamiljen på Sjöhistoriska gav exakt den enrgiboost jag behövde.

 

Jag och Joanna i ett hav av folk! Kul att få inspirera och sprida triathlonkärleken.

Jag har aldrig sett så mycket folk på World Triathlon Stockholms träningskvällar (kolla #trytriathlon på Instagram) som ikväll. Team Snabbare som ligger bakom arrangemanget hade mutat in ett gigantiskt område som växlingsområde och ja då! Det blev fullt. Det blev askul som vanligt. Hög energi, pepp och skratt när den ena efter den andra spurtade in i det provisoriska målet som som vanligt bestod av ett ritat streck i gruset.


– Under de här kvällarna simmar vi inte så långt. Vi får öva oss på att överleva de första hundra metrarna efter simstarten, sa simexperten Mikael Rosén inledningsvis.

Härlig uttryckt! Och det är precis det jag är ute efter varje gång jag deltar… Simmet. Masstarterna.
Ni har ju hört mig tjöta om det ganska rejält sedan jag började med den här sporten.

Vilken var kvällens taktik?
Inte köra för hårt och riskera skador så här innan Ironman på lördag. Ta det lungt under cyklingen eftersom det var så ofantligt många som ville köra triathlon. Och fokusera på vattenkänslan. Hitta lugnet i kaoset. Försöka lära mig något nytt.

Så hur gick det?
Toppen.
Jag testade ett gammalt knep och la mig längre bak eftersom jag valt startgruppen där det inte skulle finnas några bröstsimmare = man fastnar bland sparkande ben. Dessutom väntade bara en litet, litet ögonblick innan jag började simma då fick jag en snabb överblick över var folk låg och tittade ut en bana som höll i några armtag. Sedan navigerade jag, kryssade förbi några som kom ivägen, hittade en ny bana och höll undan när folk stannade upp och tog bröstsimtag. På det här sättet kände jag mig inte lika lost, jag hade lite överblick över kaoset och upplevde en annan kontroll än tidigare.
Efter att jag rundat bojen kunde jag börja simma på allvar och  … voila: Ingen panik, lite snabbare än förra veckan och lugn puls.
Vilken seger!

Roligast ikväll var dock att få sällskap av min gamla väninna Joanna som testade att simma, cykla och springa efter varandra för första gången i kväll.
Jag fick ett meddelande av henne förra veckan på Instagram där hon skrev:
– Helena jag följer dig på insta och bloggen och du inspirerar enormt. Är så himla sugen på att börja med triathlon men vet inte hur.
– Det är bara att köra. Häng med till Sjöhistoriska så hjälper jag till med alla tips jag har, svarade jag utan att blinka!

Och Joanna är inte den som räds utmaningar. Hon dök upp och körde järnet. Självklart gick det jättebra. Simningen var ingen match för henne! Så ofantligt kul att se hennes glädje och hur triathlonkärleken bara sprider sig!!!
Go Joanna!!!

Jag startar i Kalmar

bild-22-1

Jag vågar knappt uttala det högt. Då kanske jag upptäcker att det bara är en dröm … En vecka före start så får jag som i ett trolleri tag på en startplats till Ironman Kalmar 2014.

 

Om en vecka så vet jag … om jag är tillräckligt redo.

Jag vet att det näst intill låter som övermod: Att en vecka innan race kasta sig in i leken och satsa på att klara Ironman.
Först, när Roger plötsligt frågade: ”Hur gärna vill du köra Ironman?”, så sa jag:
– Nej, det är alldeles för långt.
Sedan hörde jag själv hur dumt och fel det lät.

Som i ett mirakel hade Roger fixat och donat och en möjlighet och ett erbjudande om att få en startplats i årets Ironman Kalmar hade dykt upp … och jag sa nej.
– Roger, fattar du hur galet det är att bara ha en vecka på sig att förbereda sig mentalt för en Ironman?
– Du ÄR redo, älskling. Jag vet det.
Och det fanns ingen betänketid. Plötsligt sa jag ja, och jag kände att det var det enda jag kunde säga. Nästa år ser det ut som att jag av familjeskäl inte kan göra en Ironman och vem vet om jag klarar att hålla den form som krävs om två, tre år.
– Jag tar chansen! Jag startar, sa jag bestämt och kände hur benen blev helt mjuka av gelé.

Allt detta hände i fredags och lördags fick jag mailet där tävlingsledningen bekräftade min startplats.
Nu har jag landat och känner ingen tvekan, snarare känner jag mig otroligt fokuserad.
Hjärnan går för högtryck för att jag ska förbereda mig mentalt så mycket jag bara kan och jag inser att jag kommer att uppträda oerhört egoistiskt resten av veckan.

Men jag gillar att ha begränsade ramar att jobba inom. Nu har jag en startplats, nu gäller det att gräva fram varenda gnutta fokus som finns i kroppen.
Jag känner mig grymt taggad och för närvarande helt lugn och enbart förväntansfull.

I dag var jag tvungen att simma ett rejält långpass. Längre än dryga 2000 m har jag ju aldrig skrapat ihop under ett sammanhängande pass. Det blev 3600 m med en jublande känsla.
Jag känner mig stark som en oxe och så mycket mer träning än så här blir det inte i veckan.

Simma, cykla, springa, det är ju det jag gör. Nästan varje dag! Nu ska jag göra en Ironman!
Håll tummarna.

Triathlonträning på Sjöhistoriska

bild-2-6-kopia-2

World Triathlon Stockholm närmar sig och det var fullsatt med träningssugna på Sjöhistoriska i går kväll. Stämningen var hög, jag fick några grymma löptips och utmanade mig genom att lägga mig mitt i tvättmaskinen under simstarten …

 

Prylarna på plats i växlingsområdet.

Sommaren bara fortsätter och jag konstaterar att jag hinner laga god, nyttig mat och håller just nu på att upptäcka hur fantastiskt lätt, gott och härligt det är med gröna smooties.
Jag har proppat kyl och frys full med babyspenat, avocado, jordgubbar, blåbär, färsk ingefära och broccoli och så får kann-mixern gå varm. Underbart. Kroppen jublar!

I går fick vi dessutom till ett superpass tillsammans, jag och Roger. Vi började med att cykla till stranden, bada och äta glass.
Sedan packade vi varsin ryggsäck men våtdräkt, löparskor, simglasögon och en handduk och siktade på en cykeltur från Gustavsberg in till Djurgården och Sjöhistoriska där vi skulle köra ett litet triathlon 400 m sim, 7,4km cykel och 2,5k löp.

Min stora inspiratör Lina brukar ofta skriva om cykelglädje, cykellycka och cykelbubbla. Igår var det något som hände och wow vilken känsla jag fick till. Vi flög fram på vägarna i ett jämt tempo med mycket driv i benen. Äntligen känner jag mig stark i benen, jag känner att jag kan generera kraft och att jag får upp fart. Underbart!

Turen på 2,5 mil (mentalt känns det grymt mycket längre. 2,5 mil vad är det för en triathlontränad galning men att cykla in till stan … den tanken har känts helt galen och omöjlig så länge jag kan minnas men nu ….)  in till Stockholm gick smärtfritt. (En liten punka bara.) Och när vi kom fram var det redan mängder av folk på plats som fixade med utrustning och gjorde sig redo för lite race.

– Vad mycket folk och vad många ansikten som vi aldrig har sett, konstaterade jag och Roger.
Under de här kvällarna blir det så tydligt hur snabbt sporten triathlon växer.

Förra året deltog jag i mängder av triathlonträningar på Sjöhistoriska och lärde mig massor. Det här var den första i år.
Min bästa tid förra året var 43 min och dåligt resultat på simmet. Nu var jag spänd på hur det skulle gå.

Ca 300 startande i Djurgårdskanalen … det är upplagt för paniksim. Men jag kände mig lugn.
Jag började med att lyssna på Fredrik Zillén från Team Snabbare som på ett underhållande sätt gav några grymma tips, sedan blev det bråttom ned i vattnet.

I sista stund tog jag ett snabbt beslut och simmade längst fram i startfälten och placerade mig bredvid Roger som tittade förskräckt och förvånat på mig.
– Nu skulle jag öva tvättmaskin, tänkte jag bestämt och tvättmaskin blev det.
Det kändes som att jag inte kom någon vart där i kaoset och bland bubblor och virvlarna. Jag blev klämde från alla håll och kanter och det tog ett litet tag innan det kändes som jag simmade, trots det kom jag fram till vändpunkten på ett ögonblick. Kring bojen var folk lite stökiga. Jag blev inte rädd för vattnet men lite rädd för de dubbelt så stora männen som såg stressade ut och som fanns överallt runt mig. En av dem krokade sin långa arm runt min nacke vid ett armtag och tryckte ned mig under ytan. Men jag hanterade det, vilket jag är grymt nöjd med.

På väg tillbaka efter rundningen blev det lite glesare i vattnet och jag kunde simma. Det kändes så lätt och skönt att simma utan paddlar. Jag tog sikte mot bryggan och fick in ett skönt flyt.
Triumferande tog jag mig upp ur vattnet – jag är ju en amfibiemann tänkte jag och sedan var jag iväg på cykeln.
Löpningen gick bra och jag gick i mål på 37 min. 6 min snabbare än förra året.
Vad roligt det kändes.

Team Nimbratt tränar ihop.

Roger kommer upp från simningen.

Skön sommarkväll på Djurgården.

Börja med triathlon

if

Det finns förmodligen ingen annan sport där man tränar lika mycket. Att träna tre discipliner och få dem att fungera som en helhet kräver motivation, träningsglädje och en hel del envishet.

Har du bara råkat halka in på min blogg, därför du googlade på ”börja med triathlon” så vill jag bara flagga för att jag är ingen expert, har bara erfarenhet av ett enda litet triathlonlopp och att det jag skriver här på bloggen är helt och hållet baserat på mina egna erfarenheter och den kunskap som jag samlat på mig under mitt första år med triathlon.
Ett fantastiskt år. Ett utvecklande år. Ett år där jag har lärt mig massor om mig själv, växt minst hundra meter, stärkt självförtroendet och mött en helt ny värld. En värld som förvånade mig genom att vara öppen, varm, tillåtande och väldigt, väldigt trevlig.

Man kan tro att triathlon bara är tillför de allra tuffaste och att de som utövar sporten bara är super, super tränade och tycker att det är lite larvigt med nybörjare.
Men så är det inte.

I somras, när jag stod och bytte om för att delta i en av World Triathlon Stockholms gratisträningskvällar fick jag syn på tre tjejer som stod med cyklar och packning strax utanför växlingsområdet, med huvudet tätt ihop. Det konfererade med varandra, tittade på deltagarna och konstaterade att nej de kunde nog inte vara med:
– Kolla, det är ju bara värsta proffsen här. De ser ju hur vältränade ut som helst, vi får åka hem.
Och så gjorde de det.
Jag ångrar att jag inte sprang efter och sa:
Nej, klart ni ska köra och vara med. ALLA är välkomna och de är verkligen jättetrevliga. Alla som jag har mött tycker att det är kul att det kommer nytt folk som vill prova.

Jag förstår de där tjejernas känsla. Jag tänkte precis lika dant som dem. Och visst är det så att triathleter är sjukt vältränade men det är ju inte så konstigt. Det blir en hel del träning om man ska hinna med att simma, cykla, springa varje vecka. Gärna flera pass. Och det är ju det som är så roligt. Variationen och att det finns så stora möjligheter att förbättras. Och att bli så där vältränad är ju helt klart en morot och charmen i sig, tycker jag.
Sporten ÄR tuff. Tuffare än man kan tro. Alla kan väl simma, cykla gör de flesta till Ica och springa, ja, det är ju den vanligaste träningsformen. Men gör allt tillsammans, under press, då blir det lite att bita i.
Men det är väl det som är en del av det som lockar, eller hur?

Så här gjorde jag

Från gymråtta till triathlet på 10 månader

Simningen
Crawla! Jag? Nej? Aldrig!
Har man aldrig crawlat och dessutom tycker att vatten är läskigt kan det kännas som ett hopplöst stort hinder att ta sig över. Men tro mig. Även om du övar, övar, övar och misslyckas hundra gånger så lossnar det till slut. Tänk timmar i vattnet, var uthålligt och ta hjälp, gå en kurs eller anlita en coach. Ett öga utifrån som ser vad du gör för misstag är nödvändigt för att du ska utvecklas åt rätt håll. När belöningen kommer och du simmar din första bassänglängd utan att få andnöd, den är värd allt slit.
En coachtimme kostar i Stockholm mellan 400-800 kr. En kurs ca 1200 kr för 10 tillfällen.
Cykla
Här har jag förstått att nyckeln är att öva uthållighet, lägga in lite längre pass på helgen och nöta på för att få upp benstyrkan. Häng på en cykelklubb så kommer milen bara rasa iväg medan du småpratar och har det trevligt och dessutom pressar dig själv, mer än du trodde var möjligt.
Löpning
Var noga med att verkligen variera löpträningen. Distanspass ska vara lugna och de hårdare ska vara betydligt kortare och ordentligt jobbiga.
Brickpass
Att cykla och sedan direkt ge sig ut på löpning är nödvändigt att öva innan tävling. Ett bra vardagspass är 1 timmes cykling + 20 min löpning.
Alla prylar som behövs är en tung investering. Jag har haft förmånen att köra med bra grejer redan under mitt första år. Men en racer är inte alls nödvändigt för att testa, triathlondräkt är inte heller ett måste. Våtdräkt däremot, tror jag är svårt att komma undan här i vårt land. Flythjälpen den ger är en otroligt trevlig bonus för den som är ovan frisimmare.
Ta chansen att delta i träningstävlingar om du kan hitta en sådan.
Det jag försöker säga med det här inlägget kan egentligen sammanfatts på ett väldigt kort och enkelt sätt:
Kan jag klara av ett triathlon. Då kan du göra det också!

Tips! Sök World Triathlon Series Stockholm på Facebook. Där pågår just nu en tävling med chans att vinna en startplats nästa år. Du behöver bara lägga upp en bild på temat ”träningsglädje!”

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.