Helena Nimbratt

My triathlon stories

Acklimatisering på tricykel

Cykla. Cykla mer. Det måste ju vara det vinnande receptet på att bli bättre på att hantera en triathloncykel.

Än så länge så har jag inte funderat i detalj på hur jag sitter på mina nya cykel Felt, exakta vinklar etc. Jag fokuserar på att cykla så länge som möjligt i tempoposition, det vill säga med armbågarna nere i tempostyret. Utmaningen är balansen och helt enkelt styrkan i bålen och trötthet i skulderblad och nacke. Det sistnämnda går fint. Jag tycker inte alls att det känns jobbigt att orka hålla positionen, Tvärtom. Jag trivs nere i tempopinnarna precis som jag alltid trivts att ligga i bockstyret på racern. Jag känner tydligt hur jag får mer kraft ur benen och jag blir barnsligt lycklig över den högre farten.

 

IMG_5033
Mmmm! Sitter och goffar kokosbollar!

 

För mig är balansen största utmaningen och det kommer inte som en överraskning. Jag har lite taskig balans. Det märks när jag löper i terräng och när jag försöker ta snäva svängar med cykel. Jag behöver öva och börjar blir mer och mer sugen på att testa cykla mountainbike, både för naturupplevelsen och för att träningsformen lockar. MTB-cykling skulle garanterat göra gott för min balans.

Vilka är då utmaningarna med tempocykel?

För er som inte vet så sitter växlarna längst ut på tempopinnarna och bromsarna långt från dem på vanliga styret. Bromsarna är i gengäld lättare att greppa jämfört med en racer. Man får bra tag och kan verkligen nypa till om det behövs. Däremot blir det  trickigare att växla i en riktigt tung uppförsbacke eftersom man då helst inte ligger ned i tempoställning. Visst det är bara att hålla styret med en hand och byta växel men i stark uppförslut, i låg fart …  med fötterna fastklickade i pedalerna … För mig är det ingen självklarhet.

Att ligga ned i tempoställning är både jobbigt och det är en fördel om man kryper ihop så mycket det går. Det gör det knepigare att titta framåt och tungt för nacken. Med armbågar tätt ihop så blir det en annan femma vid manövrering. Vägen är ju sällan helt rak och ibland måste man väja för ett hål i asfalt eller annat hinder. I stark sidvind så har man heller inte det stabila greppet i styret som när man sitter vanligt med händerna på styret.

Det som är så otroligt är att duktiga tempocyklister får detta att se så naturligt ut. Det är dit jag ska komma och igår kändes det plötsligt inte omöjligt alls.

Gårdagens cykelpass blev ett kvällspass på grund av födelsedagsfirande. Jag var väldigt nära att ställa in. Motivationen var i botten och jag tvivlade starkt på mig själv som äkta triathlet. Men nu är det så att har man Ironman som mål, då ställer man inte in en träning. Det funkar bara inte. Till alla andra lopp så kanske ja … men inte Ironman. Träningen måste bli gjord. Någon form av träning.

Det blev inget långpass på cykel den här helgen men totalt 11 mil på nya cykeln. I går cyklade jag till Roslagsstoppet och Ländia kokosbollars fabriksbutik. Mitt favoritgodis. Jag bestämde mig för att jag fick köpa två bollar om jag cyklade duktigt i tempoposition. Tadaa!! Det gick över förväntan, dessutom var bilarna riktigt snälla. Jag hade fin medvind dit och gruvade mig att ta motvinden på hemvägen men wow!! Här hände något i tempoställning så kändes motvinden 100 procent lättare och mindre jäklig. Vilken lättnad. Jag höll fin fart hela passet trots att jag tog det försiktigt och snittade 27 km/h.

 

IMG_5068
Gamla Norrtäljevägen

Från racer till tempocykel

Det är ett naturlig steg, men utmanande. Att gå från att cykla på en vanlig damcykel till en racer krävde övning och att nu att börja cykla på en triathloncykel i tempoställning och lämna racern hemma, det är inte helt okomplicerat, mentalt.

När det gäller den här sporten så får jag verkligen inget gratis, nada! Jag får kämpa med allt!! Möjligen får jag lite extra fart gratis nu, tack vare en bättre och energisparande cykel, men det är också allt. Jag vill hemskt gärna cykla på en riktigt tricykel men jag tycker det är svårt. Jag har googlat för att försöka hitta tips på vad man ska tänka på men inte hittat någon som skrivit något användbart.

 

FullSizeRender

 

I går tog jag ett par vändor på en lugn landsväg nära hemmet. I dag cyklade jag knappt 60 km fram och tillbaka på en 10 km-sträcka med gles trafik för att helt enkelt känna efter, testa, trampa på, växla upp och ned, känna på cykeln i uppförsbacke och i nedförslut.

Spontant känns det som att Felt är väldigt känslig för minsta rörelse. Den reagerar direkt på minsta rörelse av styret, jag kommer snabbt iväg och bromsarna biter. Än så länge har jag varken upplevt att det varit jobbigt eller obekvämt att ligga i tempoställning. Visserligen sätter jag mig upp ganska ofta men jag har inte känt mig en ens en smula trött av positionen.

Det gäller att slappna av och inte spänna kroppen. Det märkte jag direkt. Högre fart och trampmotstånd stabiliserar. Jag älskar farten. Jag älskar det låga svischet av hjulen. Jag älskar känslan av att få ut mer kraft ur benen.

Däremot tycker jag det är så hemskt när en liten skåpbil ilsket gasar förbi, nära, nära, för att skrämmas, eller när jag hör stora tunga fordon närma sig bakom mig. Det här börjar bli en större grej gör mig under sista tiden. Kanske har jag blivit mer utsatt för skrämselpropaganda av ”jag-hatar-fjantiga-cyklister-bilförare” eller så är jag påverkad av att jag hör allt oftare om cykelolyckor.

Jag ställde klockan på 06:30 i morse för att komma ut så tidigt som möjligt, innan trafiken drar igång.

Övandet ger ialla fall resultat. I slutet av dagens pass så klarade jag mig fint i tuff motvind och kastvindar. Jag hann vänja mig vid att cykeln uppför sig mer nervöst och känsligt och jag njöt av att cykla ca 30 km/h med behaglig känsla.

 

IMG_4482

 

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.