Helena Nimbratt

My triathlon stories

Hög på endorfiner

bild-19-kopia-1

Ett löppass och galet hög på endorfiner. Så här har jag aldrig upplevt det förut: gåshud ända från hjässan ner på vaderna. Tack kroppen! Tack älskade löpning!!

I morse kunde jag inte annat än att njuta av morgonen och längta … till banan.

Man kan kramas och man kan träna stenhårt. Båda aktiviteterna frigör endorfiner. Jag läste för en tid sedan att om man klarar att pressa sig hårdare under de hårda passen kommer man i längden belönas med större endorfinpåslag under varje träningspass. Det tar några år för kroppen att öva upp sin förmåga att producera endorfiner. Just nu verkar min kropps produktion gå på högvarv.

Visserligen har jag längtat och saknat min löpning. Jag tog Öppet Spår som ett tillfälle att inte ta ett enda löpsteg under två veckor, allt med förhoppning att bli helt fri från det onda i benet.

I går sprang jag 6 km med grym känsla i kroppen. Jag höll 5:00 tempo i snitt och upplevde att jag fick bromsa och hålla igen benen med all viljestyrka.
Redan under de första stegen kände jag att ”YES!!” nu har det hänt något och ”WOHOO” satan i gatan vad pigg och stark känsla.

Jag startade försiktigt och fortsatte progressivt, ökade långsamt och slutade på 4:40 tempo. 30 min, 6 km och det räkte inte för att komma upp i ”mycket ansträngande känsla”. Pulsen höllsig på lagom nivå. Jag har aldrig någonsin känt mig så här efter ett löppass och jag var så glad över att benet kändes okej.

Jag måste erkänna att jag skrattade smått åt mig själv när jag traskade längs Karlbergsvägen mot bussen vid Odenplan – varm och rosig om kinderna, ett lätt leende på läpparna och gåshud, uppefrån och ner plus en mild känsla som inte kan vara annat än eufori. Tack kroppen! Tack för att jag får må så bra. Tack för att jag får kraft att göra ännu fler saker som utsöndrar ännu mer endorfiner: krama min familj, pyssla om min kärlek, träffa människor som jag
gillar att umgås med, gå på konsert och fylla själen med opera, äta god mat, njuta av en vacker morgon (som den idag) – helt enkelt njuta av livet.

Nöjd, glad, blank om näsan.

Spring Helena, spring!

bild-15-kopia-16

Ja just det ja! Jag har ju Lidingö Tjejlopp framför mig. 10 km tuff terräng efter en sommar nästan helt utan löpning. Jag som trodde att den delen av tjejklassikern skulle bli helt bekymmerslös … I bland blir det ju inte riktigt som man tänkt.

Riktigt stolt över den här fina finishertröjan!

Årets triathlonsatsning är avklarad och nu när jag börjar blicka framåt så hamnar fokus på löpning och klungkörning med cykeln, innan vintern kommer och skidorna ska fram. Löpningen vill jag få igång igen eftersom min sista del av tjejklassikern närmar sig med stormsteg. Dessutom vill jag ju bli en bättre och starkare triathlet – såklart.

I dag tog jag min fina finishertröja från Stockholm Triathlon ut på en liten tur runt i Gustavsberg och en bit ut på Ingarö. Tyckte den behövde luftas lite. Och nu när jag börjar rulla igång löpningen igen så behöver jag allt styrkan från det loppet för att få lite fart på benen. Benen och benhinnorna som faktiskt tycks ha läkt, tack vare att jag hållt mig i skinnet och sprungit ytterst lite under sommaren.

För att förebygga återfall kör jag med 2XU Calf Guards, kompression för vaderna och det lutar åt att det är en vinnande strategi. Jag springer nu helt smärfritt. Jag köpte dem dagen innan tävlingen förra helgen och under loppet glömde jag helt bort att jag haft ont. Så det var väl investerade pengar.

Solen sken mellan molnen. Grönskan längs vägen är så där härligt sensommarfrodig. Jag höll jämn distansfart 5:30 tempo i 8 km. Det här kan jag. Det här känner benen igen. Farten, rytmen. Känslan i kroppen.

Inagrö. Perfekt för löpning. Vackert, bra underlag och lagom kuperat.

 
Jag fick kämpa de första kilometrarna men jag känner mig ändå starkare i kroppen än någonsin. Rakare hållning på något sätt, haha!
Triathlonträningen har haft någon form av effekt, det är tydligt. Efter nästan 6 km la sig pulsen nästan helt. Det kändes som en seger!

Löpningen finns där. Nu ska jag se till att plocka fram den. Ska bli spännande och se vart det leder.

Redo för en höst med löpning och klungkörning i fokus.

Allt om benhinneinflammation

MG_3892

Stämplad: Skadad. Diagnos: Medialt Tibiasyndrom. Behandling: Ingen. Ordinerad vila, rehab och alternativ träning. Ganska skönt att få lite klarhet.

Ny identitet: Skadad.

– Medialt vaddå?
Nej. Medialt Tibiasyndrom har inget med tidningar och mitt jobb att göra. (fast det drabbar flest kvinnor) Tvärtom. Det är symtomen på mitt fritdsintresse och passion (jag älskar mitt jobb också ska tilläggas). Och med ett mer vanligt ord så heter det helt enkelt benhinneinflammation.

Kruxet med det namnet är att det får folk, inklusive jag själv, att tro att det verkligen handlar om en inflammation och börjar käka Volataren. Men enligt den ortoped jag träffade i dag så är det ett missförstånd.

Benhinneinfallammation handlar om att små små bitar lossnar ur skelettet. Den som inte vilar bort smärtan kan få en stressfraktur och det hela blir kroniskt.

Det lät väldigt allvarligt när den här doktorn pratade om den absolut vanliga löpåråkamman. Jag blev lite rädd men också lättad. Nu vet jag mer om varför det gör ont i benet. Och varför det inte går över. Jag har trots allt testat att springa lite då och då, och det river upp skadan.

– Nu får du hålla dig i skinnet. Du kan simma hur mycket du vill och cykla om det inte gör ont. Hur lång tid det tar innan du är bra, det är svårt att säga, sa doktorn.

Nu, när jag landat i den här omtumlande informationen så tänker jag: Allt har en mening. Fram till nu har benet och viljan att löpträna tagit kraft från den övriga träningen. Nu kan jag bara släppa det ett tag. Fokusera på cykeln och simningen utan att känna mig otrogen mot löpningen. Dessutom kan jag krypa tillbaka in i gymmet igen. Jag älskar ju känslan av gymmade muskler.

Så i dag på lunchen sa jag:
– Hej crosstrainer!
Körde 20 min för att känna hur det kändes och sen gick jag loss bland de fria vikterna. Dessutom tänker jag:

Det här är min chans. Nu får jag loss tid till simningen. Jag kommer bli som en raket i vattnet!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.