Helena Nimbratt

My triathlon stories

Året 2017: ”Hälsan viktigare är resultat”

Det är resorna jag minns mest av 2017. Resorna och när jag sa ja till Roger för resten av mitt liv i San Fransisco i juni.

Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Besöker min son i Hon Kong och vandrar, november 2017.
Besöker min son i Hong Kong och vandrar, november 2017.

På många sätt har det varit ett väldigt bra år med massor att glädjas åt. Men tränings- och tävlingsmässigt blev 2017 ingen höjdare och det har varit en prövning mentalt. Inte så roligt att skriva i en årskrönika, men bakslag och svårigheter är en del av utmaningen.

Jag var mest nervös inför Utö swimrun i maj och livrädd för kylan, jag var otroligt taggad inför Ironman och fast besluten att göra PB och kanske till och med slå min mindre motiverade man Roger, men så blev det inte.

Jag har tränat massor. Flitigt och ofta men med ett slitet huvud och en känsla av en dränerad kropp efter två år av tuff sömnbrist och 1,5 års amning. Det gick bra fram till för precis ett år sedan, i december var jag väldigt trött. Totalen blev för mycket och jag borde ha dragit ned på träningen rejält. Det var såklart svårt att inse det fullt ut just då men så här i efterhand …

Det har hänt mycket i mitt liv under de senaste två åren. Jag har blivit mamma igen, jag har sålt hus och flyttat två gånger och bosatt mig i ny kommun, jag har gått från att bo ensam med mina två barn till att bli en bonusfamilj på sex personer och fått nya arbetsuppgifter på jobbet två gånger. Jag har rest mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag har varit i på Filippinerna, i Kina två gånger, Milano, Kalifornien.

Underbara spännande saker.

Många saker.

Efter Kalmar i augusti drog jag i bromsen. Då hade jag först brottats med återhämtning efter en knäskada efter ett fall under Utö swimrun, jag hade utrett eventuella hjärtproblem efter en lång period med arytmier, kraschat på cykeln och åkt ambulans och dragit på mig en rejäl löparskada.

Jag hade helt slut på energi. Motivationen och lusten finns alltid, vilket på ett sätt är mitt problem, men orken var borta. Hälsan är viktigare än fina resultat under tävlingar.

Jag tränade och tävlade under hela 2017 utan att fulladdade batterier och nådde därmed inte ända fram med mina resultat.

Men det var ganska kul ändå. Det är det alltid.

Utö swimrun var tuff. Det var en utmaning att starta med en ny  partner (fantastiska Sara) utan att ha hunnit trimma in oss särskilt mycket. Och det var kallt. Men jag var taggad och kände mig ovanligt stark i simningen. Det var även en utmaning för mig att planen var att jag skulle ligga först under simningarna. När vi tränat ihop så såg vi att det var det självklara valet men jag var ändå tveksam eftersom jag är usel på navigering. Starten och de första 5 km gick sjukt bra. Sedan föll jag. Snubblade på en högt uppstickande sten när jag riktade blicken framåt för att se vart stigen ledde. Knäskålen slog hårt i stenen som var vass. Googlar man symptomen så låter det som jag ha fått en spricka i knäskålen. Minsta smekning över knät gjorde fruktansvärt ont under en hel månad. Det var stort, svullet och blålila i veckor. Sedan ”rann” blånaden ned till underbenet och jag hade känningar resten av sommaren.

Race morning! På väg med färjan till Utö.
Race morning! På väg med färjan till Utö.

Jag fullföljde loppet med smärta från …. det var nog enbart möjligt tack vare de kalla simningarna som kylde med jämna mellanrum.

Det slet grymt mycket mentalt att ta sig i mål men där väntade världens belöning.

Jag och Roger förlovade oss i hemlighet under ett äppelträd i regnet. Eftersom jag varit så förbaskat långsam under loppet fick vi skynda oss. Vi bytte ringar, pussades och fnissade ett tag åt den lätt absurda situationen. Jag kunde knappt gå och Edith ålade sig otåligt som en mask och ville bara springa ut på bryggan.

Nyförlovade. Grymt silen blivande brud.
Nyförlovade. Grymt sliten blivande brud.

Sedan var det Vansbro triathlon i början av juli. Ett lopp som jag kommit att se som en trevlig tradition. Jag hade höga förväntningar och lyckades åtminstone förbättra cyklingen sedan tidigare år. Men jag mådde inte riktigt bra under loppet. Energin fanns inte, jag var yr och hela natten och två dygn efter loppet hade jag ihållande arytmier på hjärtat, vilket ledde att jag sedan sökte vård och fick konstaterat med EKG att jag gick med dubbla hjärtslag. De problemen är nästan helt borta sedan en längre tid.

vansbro

LED Loftahammar Endurance Day blev det lopp där jag njöt mest. Jag tävlade med Roger. Det var vackert. Det var utmanande och det var äventyr. Edith var trygg med farmor. Roger och jag fick leka tillsammans. Men morgonen efter hade jag dragit upp en gammal löparskada och jag grät ilsket när jag knappt kunde ta mig ur sängen. Tre veckor före Ironman Kalmar.

I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.
I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.

Sedan kom cykelkraschen. Och ambulansfärden. I två dagar låg jag på soffan medan kroppen försökte hantera chocken och stresspåslaget efter olyckan. Sydd på armbågen med ett nytt enormt blåmärke på höft och lår.

Jag var så ledsen. Och så tacksam att det var en singeloclyka och det mesta klarade sig.

Jag genomförde Kalmar och det gick egentligen sjukt bra. Ända framtill sista milen så såg jag ut att ha en fin tid inom räckhåll men sedan orkade jag inte hålla ihop. 12.37 blev sluttiden nästan 30 min sämre än förra året och glädjen infann sig aldrig. Men visst – det var såklart fantastiskt att jag gjorde det och den målrakan – den målrakan är värd mycket sveda och värk.

I am an Ironman!
I am an Ironman!

Årskrönika – 2016 ett år att vara stolt över

2016. Ett år när jag har mycket att vara stolt över. Ett år när plötsligt allt var förändrat i mitt liv. Nytt barn, nytt hus, ny hemkommun, föräldraledig. Dessutom massor av träning och några få minnesvärda tävlingar och ett fantastiskt personbästa på Ironman. 2016 kommer jag att lägga till handlingarna med extra värme. Året med min flicka Edith, året när jag fann nytt större självförtroende som triathlet medan jag kämpade att få tillbaka kondition och styrka efter en graviditet som 40 plussare.

 

_mg_0587_helena_nimbratt
Summerar året och är nöjd med helheten.

Uppbyggnadsfasen. Jag fick barn juni 2015 och drog igång träningen med mammamage-övningar och lätt styrka så snart det bara gick. Någonstans i bakhuvudet hade jag årsskiftet som deadline när jag skulle börja träna mer på allvar. Det var en nedslående tid resultatmässigt. Träningsglädjen och njutningen av rörelse var det aldrig något fel på. Kontrasten i känslan under löpningen och under varje styrkepass var så stor jämfört med före graviditeten och efter att jag ibland trodde att jag aldrig någonsin skulle komma tillbaka till samma nivå som före graviditeten. Jag var på ruta noll men jag försökte hålla ångan uppe. Jag sprang min första mil och var mördande trött i hela kroppen. Det gick långsamt länge, hela vintern, hela våren. Först under sommaren började jag känna igen mig själv. Styrkan jobbar jag fortfarande med och magen ser okej ut men är inte i toppform. Jag har fortfarande inte full styrka i kroppen. Men har man passerat 40 så får jag nog vara ödmjuk och stolt över allt jag faktiskt lyckats med.

 

img_3595
Så här såg det ofta ut under Ediths första månader. Trainer i vardagsrum. Allmänt kaos och mitt i allt en bebis.

 

img_4333
Uppsala mars 2016. Magiska Coach Anna instruerar till nya höjder.

 

Simlyftet. Simcoachen Race!!!!! Det var där magin hände, det var då något släppte och jag fann självförtroendet som simmare. Jag fick en helgkurs som present av Roger när jag fyllde år i mars. Och det fanns ingen betänketid. Kursen var samma vecka och jag bävade inför utmaningen. 6 timmars intensivt simmande under två dagar, massor av teknik och så den där filmanalysen …. Jag förväntade mig korrigeringar och bannor och en film av en ålande simmare med tvivelaktig teknik och trodde inte mina öron när coach Anna öppnade med att säga: ”Se sådan fin simning. Vilken teknik!” Glädjetårarna sprutade.

Läs om kursen och om hur jag hittade min catch här

 

img_5515
Cyklingen under Vansbro triathlon gick okej. Jag fegade lite för mycket och det var fortfarande läskigt att ligga i tempoställning.

Race report från Vansbro triathlon 2016 hittar du här

Nya vännen tempocykeln. Först hade jag dåligt samvete för att jag prioriterade ett inköp till mig och inte till någon av våra fyra barn. Sedan böt jag uppfattning och landade i att skaffa en egen tempocykel var det bästa jag kunnat gjort för min fortsatta träningsglädje. I början var det läskigt sedan fick jag upp farten och lyfte min cykling till en helt ny nivå. Receptet var hyfsat många pass över 10 mil samt ett par dagars cykling på Öland där jag blev väl bekant med tävlingsbanan. Nu har jag ett helt annat fokus när jag kliver upp på trainern, jag vet vad jag tränar för. Min fina röda Felt står i vårt växthus och där har vi det riktigt gott.

 

img_5554
I Juni var vi i Jönköping och hejade fram Roger som gjorde ett kanonfint lopp.

 

img_6148
Vackra, vackra Eidfjord och simuppgången under Norseman. Ett av världens tuffaste triathlon.

 

Äventyret Norseman. Rogers dröm. Hela familjens projekt. I början av augusti packade vi två bilar, för att få med all utrustning och barnvakt till Edith och styrde mot Eidfjord i Norge och starten för extremloppet Norseman. Det var mördande vackert. Ett unikt arrangemang och samtliga familjemedlemmar gav allt för att Roger skulle klara sin utmaning. Tillsammans gick vi upp på Gaustatoppen och deklarerade att vi älskar Norge! Tillsammans satt vi under en tunn fleecefilt vid målet medan tomheten rullade in över Rogers medvetande. Vad gör man efter något sådant här? Den frågan har han inte lyckats svara på ännu. Tävlingskalendern 2017 är nästan helt tom.

Läs om äventyret och rollen som support här

 

img_6317
Ångaloppet. också väldigt minnesvärt. Jag hoppade in i sista stund och körde med Anna som jag träffat på simkurs. Nu i januari träffas vi igen men då på skidor.

Läs om min upplevelse av Ånga loppet här

Succén under Ironman Kalmar. Att man kan mer än man tror, det har jag lärt mig för länge sedan. Men att jag skulle fixa mitt livs andra Ironman, året efter en graviditet, på drygt 12 timmar, det trodde jag inte var möjligt. Jag kände mig som en amazon, störst, bäst vackrast men framförallt otroligt glad och stolt. Jag är så nöjd med hur jag genomförde Ironoman 2016 rakt igenom. Löpningen som tog 4:09 timmar är jag mest stolt över men även cyklingen gick bättre än jag vågat hoppats. Helheten är ändå det som räknas. Jag höll krafterna näst intill på topp ända fram till sista milen. Jag var glad, hade kul och bevisade för mig själv att det går att köra hyfsat hårt även under en långdistans. Och detta med bakgrund att jag tränat med en liten bebis, med en kropp som har helammat en hungrig mun dygnet runt i många månader. Sömnen har varit bristfällig men glädjen total! Heja mig!

Min race report är lång och finns i tre delar. Du hittar första delen här

 

img_5379
Ironman och löpningen. Så oväntat mycket krafter kvar och fart i benen.

Andra minnesvärda träningsstunder:

Tjejvasan och mysig vistelse i Sälen.

Wings for life – Ediths första lopp. Hon följde med i vagn.

Nya träningsvänner Elin, Tove, Linda, Bertil med flera.

Mardrömsturen med Hanna till Drömkåken.

Höstigt swimrun i 11-gradigt vatten med bastu och middag.

 

ÄLSKAR MITT AKTIVA LIV!

40 år och på topp!

bild3-5kopia3

Utveckling är ett stående inslag i mitt liv. Det kan växla mellan att vara yrkesmässigt, fysiskt och kanske rent av materiellt. Förändras mentalt, det strävar jag alltid efter. Det innebär att jag ständigt jobbar med mitt självförtroende, min självkänsla, målbilder och motivation. 2014 har varit ett bra år för just allt detta.

Jag summerar fantastiska året 2014 genom att intervjua mig själv. Here we go:

Gjorde du något under året som du aldrig har gjort förut? 
Massor. Det är min favoritsysselsättning. Allt ifrån att ta en löprunda på en helt okänd plats till att testa något oväntat och helt nytt. Swimrun får bli årets största nyhet i mitt liv. Det var dessutom en ordentlig utmaning. Jösses vad nervös jag var inför starten på Amfibiemannen i juli: Ett lopp som där hela poängen var att simma och möta vattendemonerna.

Innan Amfibiemannens start start på skärgårdsön Lidö. Team Nimbratt.

Genomdrev du en stor förändring under 2014?
Jag är expert på att vända upp och ned på mitt liv och flytta positionerna flera steg i taget. Jag är inte rädd för förändring utan välkomnar oväntade vändningar och en del risktagningar. I år har jag inte gjort något större ingrepp i mitt liv. Snarare sått frön för att ruska om rejält under 2015: Nytt barn (en supersladdis) och nytt hem i ny kommun.

Vilken händelse kommer du för alltid att minnas?
På det personliga planet så blir det självklart det ögonblick när jag och Roger gemensamt tittade på graviditetstetset och såg det positiva resultatet, ögonblicket senare så var allt för alltid förändrat. Ett nytt liv, en ny framtid.
Träningsmässigt och tävlingsmässigt så har jag en lång, lång lista. Jag kan inte bestämma om det är långpassen i mörker och snö och de tidiga morgonsimmen med belöningsbastu som toppar listan eller segern över att klara utmaningarna Amfibiemannen och Ironman? Trots allt, i djupet av mitt hjärta, så är det vägen dit, livsstilen som smakar allra bäst.

Mitt hjärta är fyllt av så många härliga vanliga träningspass.

Vad är du mest stolt över?
Min familj. Målgången i Amfibiemannen. Att jag klarade mentalt att fixa två punkor under Ironman och hitta tillbaka till tävlingsglädjen under löpningen. Att jag klarade Stockholm triathlons olympiska under 3 timmar. Att jag vågade hoppa från en klippa i somras när jag skulle simma … Att min 19-åriga son vill krama sin mamma. Just i år så är det så mycket som jag är stolt över.

Träningskväll på Sjöhistoriska. Mina barn tar sig tid att kika på mammas passion.

Hur gick det med stressen?
Helt okej. Nivån är på en ofantligt mycket bättre nivå än tidigare i mitt liv. Jag vill inte ha stress. Stress är av ondo och jag har fått nog av den varan. Jag väljer bort stress.

Den här bilden säger allt om att vägra stress …

Vilka länder har du besökt?
Den här frågan gillar jag. Jag är inte så berest så många andra av mina vänner. När de var ute med ryggsäck så var jag hemma i Sverige och blev mamma men i år har jag rest till: Sydafrika, Paris, Champagne, Spanien, Nordnorge (bäst av allt) och Filippinerna. Vilket reseår!!

Vad hade du velat göra mer av?
Träffa mina vänner. Det finns det aldrig riktigt gott om tid för. I dag är människor väldigt upptagna. det är tråkigt, men det är såklart värt väntan. Jag skulle också ha velat njuta av fler kulturella händelser, musik, konst, teater … allt det har fått stryka på foten när jag tränat.

Vad hoppas du slippa under 2015?
Packa. Jag är så dåligt på att packa och jag trivs hemma. Det ska bli helt underbart att byta Rogers och mitt hem mot ett enda gemensamt i samma del av Stockholm.

Rangordna tre av årets bästa och minnesvärda lopp.
1. Ironman. Nummer ett måste ändå bli Ironman Kalmar. Det är en sådan livsomvälvande upplevelse, att den måste hamna i topp. Man går in i karusellen och kommer ut som något annat: Lyckligare, starkare, större, ödmjukare. Det är som att bli utvald och få livets hemlighet viskad i örat … Det låter galet men det är bara så jag kan beskriva det. Så var det för mig!
2. Amfibiemannen. Att klara en utmaning under ett nära samarbete med en annan människa , och i det här fallet min livskamrat, det slår allt! Roger och jag tog flera kliv närmre varandra under den här dagen.
3. Vasaloppet. Så ikoniskt, så mycket svensk folksjäl. Den charmen hittar du inte någon annan stans.

Dagen innan start, Ironman Kalmar 2014. Ödmjuk är ordet.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.