Helena Nimbratt

My triathlon stories

Inga genvägar till crawl

pool3

Det gäller att ha viljan att bita ihop och bara fortsätta

Det finns inga genvägar. Att lära sig simma crawl kräver beslutsamhet, intresse för teknik och ett stort mått av kroppskontroll.

Bassängkampen. I dag vann jag med 1-0.

Jag är och har aldrig varit vän med vattnet.
Jag vet egentligen
inte varför det blev så eller när. Som barn var jag tidig på att simma och
tog alla simmärken före alla andra.
Jag har minst 10 simborgarmärken,
några kilometermärken som ligger och skräpar i en låda på vinden. Men
jag vet att jag blev skrämd vid ett tillfälle under en idrottslektion, sen blev jag nog lite bekväm och så har jag alltid
skämts över att jag inte klarar att dyka från en brygga. Det blev
helt enkelt lättare att säga att jag inte gillar vatten än att utmana
mig själv!

I kväll var det jag som gjorde upp med både vattnet och simbassängen!

Jag hade precis bestämt mig för att avsluta passet. Helt frankt – ge upp! Andningen kändes inte alls bra, vattnet kändes kallt, besvärligt och lite hotfullt. Jag hade förberett mig på bakslag i simträningen. Det gick helt enkelt för bra i fredags under simlektionen, men jag blev ändå enormt besviken när jag tvingades konstatera att jag inte lyckades ta några som helst kliv framåt i min karriär som frisimmare den här onsdagskvällen.

Jag stirrade ilsket på vattnet och noterade att jag var helt ensam i bassängen igen. Medan de sista krusningarna ebbade ut, njöt jag en kort stund av skymningen utanför fönstret. Jag sjönk ner i vattnet upp till nästippen och bestämde mig för att gå igenom i huvudet allt jag lärt mig hittils.
Varför funkar det inte ikväll?

Bassängen & jag. Ikväll blev vi kompisar. Den vänskapen ska jag vårda.

Fokus! ”Never quit!”

Avslappnad, neutral nacke, sträckt som ett spjut, fram med höften, stark core, fram med armhålorna, skjut ifrån med båda fötterna, glid, börja kicka, andas ut och så armtag, andas ut, armtag, (töm lungorna lagom mycket, spänn coren nu då för sjutton), armtag – upp och ta luft … och så ner igen … armtag … armtag (hög armbåge) upp och jaa!!! Jag lyckas ta luft igen och så ner …!

30 minuter innan simhallen ska stänga lyckas jag simma hela bassänglängden! Och det är tur att jag är ensam och ingen kan se mig.
Jag skrattar högt för mig själv, sneglar upp om folket som stått på crosstrainern uppe i gymmet och stirrat ner på mitt plaskande har gått (phu! … det har de). Sedan vänder jag och tar hela längden igen.

Jag är avslappnad och spänd som ett spjut! Och jag är inte rädd utan bara accepterar att jag är där i vattnet. Det är blått, det är fint, det glittrar på ytan och det är jag som bestämmer om jag ska ta luft, inte vattnet!

Känslan av seger är total! Det går, jag kan!! Och så simmar jag igen och igen. Det blir kanske 200 meter. Det är struntsamma, jag räknar inte längderna.

Just där och då befrias jag från mitt vardagsjag. Världen och vardagen känns plötsligt lång borta, det som har varit och det som ska komma sätts i parantes, men kroppen känns närmre än någonsin. 
Vem bryr sig om jobb och karriär när man kan simma?

Nu är det bara resten kvar och mängder av övning!

Bästa uppladdningen inför möten – svettig spinning!

Spinning
Redo. En av fördelarna med spinning är att risken för skador är minimal.

Klämma in ett spinning puls pass mellan två viktiga möten – är det en bra idé?

Svaret är tveklöst ja! I synnerhet med tanke på den energi man får med sig in i mötet på köpet och det underlättar om man som jag har blivit mästare på att låtsas som om det regnar när man dyker upp med blossande rött (och glatt) ansikte.
Däremot är det lite knepigare att åla sig tillbaka in i nylonstrumbyxorna igen med nyduschad kropp, dessutom brukar mina frisyr ändra karaktär på ett mindre smickrande sätt.
Precis så var det idag. Men det var det värt. Två tuffa möten och så ett ännu tuffare spinningpass däremellan! Snacka om att ladda om!

Spinningsalens 50 cyklar var alla uppbokade och populära instruktören Jonas som var upphov till detta höga tryck på just det här passet, levereade. Det blev 55 minuter i galet högt tempo. Jag pressade på bra, fegade bara lite, lite vid ett tillfälle när jag trodde jag skulle dö … (så då är det väl ganska befogat). När Jonas tyckte vi såg lite lama ut sa han:
– Säger kroppen ”stopp det här vill jag inte”! Då är det bara att tala om för kroppen ”vi kör, det här är kul”!

Och kul var det! Man blir stark av att springa långpass! Det märker jag redan nu. Jag kände mig taggad och jag hade dessutom trevlig sällskap. Min föredetta kollega Irmi dök upp (tack Jonas) och körde järnet, tots att hon muttrade något om dålig form och att hon som är mitt i småbarnsracet och inte hittar tillfredställande mycket tid till träning.

Mamma och företagare. Lite är bättre än inget, menar Irmi.

När tiden inte räcker – kör Irmis mickropass hemma!

– Tänk cirkelfys, tipsar Irmi. Välj tre olika övningar varje dag och kör det hårdaste du kan under en minut. Byt sen övning.

Irmis förslag på tuffa tag i köket eller i vardagsrummet:

  • Burpees
  • Armhävningar
  • Saxhopp
  • Upphopp
  • Situps – hela uppdrag

Orkar du inte övningarna med perfekt teknik, gör dem lättare eller långsammare

Innan jag slank in i duschen blev det en vända armgång i stegen! Jag klarade fem steg! Jag SKA inte ge mig. Armgång och chins, jag övar lite varje vecka.

Favoritmanick. Här kan man ha mycket kul!

Flera nyanser av mig själv

Hundhelena

”Om jag inte lägger ut det på Facebook så har det inte hänt!”

Jag är nog inte ensam om att skämta om Facebooks betydelse i våra liv. Jag minns att under internets begynnelse så pratades det om bland så väl nätentusiaster som forskare att i det nya ”cyberspace” kommer man kunna skapa sig nya identiteter och bli någon annan på nätet.

I dag fick jag för första gången verkligen uppleva att det som inte finns på Facebook tydligen inte heller inte existerar.
För några dagar sedan bytte jag profilbild från en glad, skrattande Helena till en glad skrattande Helena klädd i 2XU-tights och löparskor. Löpningen har betytt ofantligt mycket för mig, den här hjälpt mig koppla av, stärkt min självkänsla och bidragit till många lyckorus. Glädjen efter en löptur har hjälpt mig ur skrivkramp när en viktig artikel har stått på spel och bidragit till att jag kunna tänka mer flexibelt och kreativt. Kort sagt – löpning har varit en del av mitt liv i över tio år. Men jag har aldrig outat det på Facebook. Jag har knappt publicerat statusuppdateringar om min träning alls faktiskt, fast jag är en riktigt gymråtta.

Min nya profilbild med löparkläder fick enorm respons. Mängder av likes och det första jag fick höra vid kaffeautomaten i morse var:
– Men Helena du är väl inte sån!!

Nähe! Vaddå inte sån? Vem är jag? Och vad är sån?
Helt klart har mina kolleger på jobbet en helt annan bild av mig än jag själv har …

Officiell Helena.

Okänd gymråtta!

På Facebook klär vi oss i olika roller. Så är det ju. Men det är inte teater vi spelar, det är ju oss själva vi gestaltar. Jag får jobba på den offentliga bilden av mig själv som tränande människa, den är tydligen eftersatt!

Bäst gör man väl det på gymmet. I dag satsade jag 90 minuter på snyggmusklerna. Löpbandet fick enbart ett längtansfullt ögonkast. Efter gårdagens distanspass så är vaderna i ärlighetens namn liiiite slitna.

Det blev 10 min hård rodd som uppvärmning och sedan körde jag mängder av ryggövningar, axlar, ländrygg, armar, core. Fokuserat och strikt. Jag älskar känlsan när musklerna svarar på övningarna. Det känns att det finns muskler i kroppen. Och på gymmet råder det ingen tvekan vem folk tycker jag är. I bland frågar någon om jag vet hur en övning ska utföras korrekt, om en tung vikt ligger och skräpar kan det faktiskt vara jag som använder den och i dag var det ett par starka killar som gav mig beröm (det händer faktiskt inte varje dag) när jag höll på och slet bland de fria vikterna:

– Tjejen du kör hårt asså! Du är stark och ta det som en komplimang!

Mitt andra hem. Här trivs jag, bland de fria vikterna.

Under årens lopp har jag hunnit beta av hela stapeln.

Gymråtta i dag! Triathlet imorgon!

Mental ombyggnad pågår

IMG_8395

Magiskt distanspass

Hur i sjutton har bilden av 16 kilometers löpning förändrats till: ”Inte så långt vi kan springa lite snabbare”?
Nya perspketiv. Vem bygger om min hjärna?

Sol, sol, soll!! Söndag och äntligen dags för veckans distanspass. Jag har i ärlighetens namn inte sprungit många löppass längre än 10 kilometer i mitt liv. Jag har mest pressat mig runt samma runda i skogen, 6 kilometer, alltid lika jobbigt. Halvsnabbt tempo varje gång ska tydligen vara det vanligaste misstaget bland motionärer.

Lugna pass med fokus på lungt prattempo är nytt för mig och jag är helt SÅLD! Hur kan det vara så roligt och skönt och i synnerhet med sällskap?

I dag var det dags för min fjärde långtur för i år. Med syfte att bygga lite vana inför Kungsholmen runt den 4 maj.
För fyra veckor sedan sprang jag 15 km och hade riktigt ont i knän och höftböjare under de sista 4 kilometrarna. Helgen efter ökade jag distansen med 10 procent, allt enligt alla exeprtråd. Med resultatet tufft och ont. Det tredje passet fick bli 20 kilometer i 5:40 tempo och oj vad trött jag var den lördagen. Trött, lycklig, lite vinglig och fnissig! Jag unnade mig ett glas vin till middagen och ett glas bubbel på Himlen i Skatteskrapan på Södermalm med trevliga vänner. Det var jag värd! Tänk att jag sprang två långa mil. Rekord!

I dag var det lite körigare att hitta tiden till långturen. Hockeymatcher och gympaträning är något som också ska mallas in i schemat varje vecka. Det fick bli ett lite kortare pass: Jag och min älskling siktade på 16 kilometer för att hinna hem att skjutsa gympatjejer och försäkra oss om att de fått i sig tillräckligt med energi innan deras tuffa 4-timmarspass.

Lite träningsvärk i vaderna efter de där förbaksade trapporna men annars kändes benen bra. Jag fokuserade på stark och stolt hållning (nån man känner kanske ser en) och trots att klockan skvallrade om högre fart än planerat fortsatte vi. Det var för roligt att sakta ner. Tillslut bestämde vi.
”Det får blir lite kortare i dag så trycker vi på lite”.

Första 8 kilometrarna tog vi i 5:20 tempo. När vi vände hem ökade vi till 5:00 tempo! Wow vad stark jag är! Och vem tusan håller på att bygga om min hjärna? När vi var hemma hade vi sprungit 16 kilometer. När blev en mil och sex kilometer löpning en kortrunda som går att springa lite snabbare – i min värld?


Nu kan vad som helst hända!

Romatiskt. Jag var tveksam men nu säger jag: Ja absolut!!

Snabbenergi. En gaino i solen för att orka med att laga mat.

Hjältarna under TEC100

tec

När jag vaknade i morse tänkte jag genast på hjältarna som anmält sig att springa
det helt galna loppet Täby Extreme Challenge – TEC 100. 
Regn! Efter fem  månader av snö och kyla så regnar det för första gången på länge och det på samma dag som de här urstarka löparna bestämt sig för att springa 16 mil och en kilometer. Svindlande långt.

Ultralöpare. Klockan 10.00 i morse gick starten för TEC 100, 16 mil långt lopp.

Strax före starten klockan 10.00 var jag där och tjuvkikade lite lätt nyfiken på vilka de är, de där människorna med vilja av stål och beslutsamhet att inte ge upp. Samanbitna, fokuserade och glada och väldigt insprugna, det är min slutsats. Man kunde nästan ana alla de hundratals mil som satt sig i de starka benen och kropparna. Det här är löpare som vet vad de ger sig in på, vilka kläder som de trivs bäst i och hur de ska tackla varven runt den 10 km långa banan. 16 gånger på raken!

När de tävlandes ryggar långsamt försvann i mellan träden stod jag huttrandes under ett paraply och tittade beudrande efter dem. Nej, i dag blir det ingen löpning för mig. I morgon visar prognosen sol och då blir det 20 km eller möjligen lite mer. Jag har lärt mig att lyssna på formen i kroppen och unnar mig att ta en lugn dag och inte hetsa mig själv till gymmet eller ut i löpspåret.

I dag blev det fokus på barnens träning, en skön promenad med familjen i det våta med trots allt milda vädret. Pluss en lyxig fika! När jag går och lägger mig ikväll då är de fortfarande där ute och nöter, med pannlampa, löparna som antagit utmaningen Täby Callange Extreme. Vilken imponerande insats!

Bästa fikat. Det finns på Delselius hemma på Värmdö.

Ett intervallpass närmre den jag vill vara

kök

Det är när det känns utmanande, tufft och jobbigt (och läskigt som det känns varje gång i bassängen) som jag formas och tar mig närmre den person som jag vill vara.
Det är så jag tänker.

Det är den idén som driver mig och … okej … min pojkvän/särbo/ kille (vad tusan säger man när man är tillsammans i den här åldern?) han driver på ganska bra också. På ett bra sätt. Han benar ut utmaningen och säger bara: Hur svårt kan det vara? Och så har han satt upp en liten minneslapp på kylskåpet hemma hos mig med syfte att jag självmant ska anmäla mig till Stockholm Triathlon i augusti. Och det tycks funka. Jag har bestämt mig! Det ska bli olympisk distans.

Pepp eller press? Min söta livspartner har satt upp den här på kylen.

Först ska man ju bara simma en liten bit, 1,5 kilometer, det klarar du! Sen är det lite cykling. 4 mil är ju inget när du cyklat tjejvättern i juni och sen är det ju bara en liten löptur på det. 1 mil springer du ju utan att bli anfådd, säger han till mig då och då.
Gulligt och det funkar.

Jag stod vid kajkanten och spanade ut i Riddarfjärden i somras, tittade på alla tävlande triatleter, imponerad och tänkte – tänk om … tänk om jag kan bli så där stark och klara ett triathlon.
Då kändes det som ljusår bort. Men nu känns det plötsligt möjligt.

Exakt vad som förändrats kan jag inte sätta fingret på. En polett har trillat ner och jag utvecklas ordentligt i löpning men i övrigt … Det sitter i huvudet, till 100 procent. Därför tänkte jag i dag, när jag stod och kisade upp för Kvarnbergets branta och lite isiga trappa: I höstas dog jag efter tre halvmatta rundor.

Det är när det känns utmanande, tufft och jäkligt jobbigt  som jag formas och tar mig närmre den
person som jag vill vara. Sedan matade jag på 6 vändor och joggade hem, grymt nöjd med mig själv!

Lite mjölksyra? – Tack gärna!

39 år och växtvärk!

gym
Marklyft på Friskis & Svettis, Hagastan. Helt nytt.

Redo att besegra vattnet med bräda, fenor och simglasögon.

Dagens roliga dubbel

Andas in! Andas ut! Andas in och uuuut!
Det här med andningen och crawl, det är tydligen där den störtsa utmaningen ligger – i början! Det har jag hunnit snappa upp. Morr! Hur svårt kan det vara?

Det var en lugn dag idag på jobbet och jag valde att ta en hel timmes träning på Friskis & Svettis, Hagastan, en helt ny anläggning som ligger i samma byggnad som mitt jobb. Snacka om lyxigt! Bara grabba träningsväskan och kvista ner. Om det finns tid. Och det gjorde det i dag.

Tricket att få till bra lunchträning handlar om att verkligen släppa jobbet under de minuter man har planerat att köra. Handlar det om 20 min på löpbandet, fine! 20 min löpning är bättre än en dag utan träning alls. Det är mitt viktigaste motto.

I dag gjorde jag mitt bästa för att inte fastna i löpningen (just nu älskar jag varje steg jag tar vare sig det är på bandet, på asfalt, i snömodden det är så KUL att springa). Duktigt soppade jag bandet efter 10 min och gav mig i kast med skivstången. På med 40 kg och så körde jag 5×8 reps. Det var för lätt – tyvärr. Nästa gång får jag lasta på mer. Jag körde rygg, bakisda axel och mina viktiga rehabövningar som håller mina axlar hyfsat på plats.

Dagens höjdpunkt upplevde jag i simhallen, hemma i Gustavsberg. Jag laddade med ett snabbt mellanmål hemma, fil och müslie och en näve nötter, bräda, fenor, simglasögon. Sedan var det bara att kasta sig i. Den sista halvtimmen var jag nästan helt ensam i bassängen. Utanför började det skymma,  jag kickade mig fram längd efter längd med bara ett fokus: ta ett djupt andetag, ner med huvudet, full fart fram, anads UT i vattnet, tömma lungorna och sedan upp med huvudet ovanför ytan – hämta luft och ner igen …. andas ut …. upp och andas in … ner, andas ut ….

Det var både svårt och lätt, men framförallt jätte, jätte roligt! Att lära sig något nytt fyller de flesta med energi, själförtroende och en stark känsla av att ha vunnit något stort! Alla borde unna sig ny kunskap lite då och då. Det är fantastiskt att ha växtvärk igen, 39 år gammal!

Det är i motvind en drake stiger

IMG_8343

Välkommen – det är nu det börjar!

Jag ska för första gången börja cykla på landsväg! Jag ska övervinna min livslånga rädsla för att vara under vatten och lära mig crawl. Jag ska för första gången springa ett halvmaraton och sätta ihop allt till mitt livs första triathlon – med sikte på Stockholm Triathlon den 24-25 augusti! Jag ska göra en tjejklassiker (har fixat tjejvasan) och se till att springa milen en bra bit under 50 min och … Alltså allt detta under 2013.

Eh … När jag ser det så här skrivet i text så måste jag erkänna att det låter lite, lite vrickat men det är okej. Att jag är galen, halvknäpp, bokstavsbarn, borde chilla och så vidare, det är sånt jag får höra minst varje dag. Jag ÄR sån, i det mesta jag gör. Vi får se om jag faller lika hårt för bloggandet som jag har gjort för löpningen. För i så fall kommer det bli bra fart på den här sidan. Och vi får se om någon hittar hit bland alla andra inspirerande träningsblogggar.

Som ett litet oväntat grepp börjar jag blogga om träning på en vilodag! Det var enda sättet att hinna skapa en blogg att skippa träningen för att lägga upp den här sidan. Men imorgon är det simhallen som gäller. Flytläget ska övas och andningstekniken ska jag bara sätta.

Häng gärna med mig när jag besegrar mina livs hittills tuffaste fysiska mål!

Nu kör vi! /Helena

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.