Helena Nimbratt

My triathlon stories

Är det fult att vara nöjd?

mål

Nöjd. 

Är det ett positivt laddat ord eller är det kanske negativt?

Från och med nu ska jag satta av tid för att vara nöjd och njuta av att jag nått ett mål.

Att vara nöjd låter i mina öron ganska behagligt. Lugnt. Avslappnat. Tryggt. Jag önskar att jag kunde vara lite nöjdare, lite oftare, med mig själv, met det jag gör. Resultatet. Jag är sällan nöjd. För mig betyder ordet nöjd; klar, färdigutvecklad. Resan är slut. Mätt.

När jag körde Tjej Vasan nu i februari så var målbilderna som mina nära och kära knäppte på mig där i Mora ingen munter syn. Inga segergester, inga glada miner bara en butter och uppgiven hållning. Just då var jag verkligen inte nöjd. (Jag var ju inte nöjd när jag gick i mål i helgen efter att ha sprungit min första halvmara.)

Det hade varit riktigt bakhalt i spåret, legendariskt bakhalt vad jag förstod, och det var få som hade haft något fäste alls. Jag gick i mål på ganska precis 3 timmar och det var ju dessutom min första säsong på skidor på drygt 20 år så jo … när jag sitter här så är jag ganska nöjd ändå. Jag är i alla fall GLAD över att jag genomförde loppet och fick uppleva atmosfären och hela jippot i Mora.

Många inklusive jag själv ser nöjdhet som något passivt. Nöjda är de som inte har några ambitioner och inte siktar på att utvecklas. Det är naturligtvis bara dumt och trångsynt att se det så.

Från och med nu ska jag hela tiden sträva framåt, se till att utvecklas men jag ska öva på att stanna upp och njuta längs vägen. Jag ska ta små, små steg mot mina uppsatta mål. Jag ska våga känna mig nöjd med min insats, njuta och ladda sedan om igen och satsa mot nya mål.

Hur låter det?

Tillbaka på brottsplatsen

body1

Det var på det här gymmet jag förändrade mitt liv …

Hemma igen. Här har jag tränat i åtta år av mitt liv.
… fast det är en helt annan historia som jag får skriva om någon annan gång.
I dag vilade jag benen på gymmet. Mina stackars halvmaraton ben skrek av trötthet och benhinnevärk när jag optimistiskt ställde mig på löpbandet för att värma upp på mitt gamla favoritgym på Värmdö – Body Joy. Jag har inte varit medlem här på över ett år och saknat lokalerna, folket och framförallt atmosfären hur mycket som helst. Det var som att komma hem. Här har jag tränat upp mina muskler långsamt och envist under åtta års tid. Det var härligt att vara tillbaka där allt började.
Efter den plågsamma och lätta uppvärmningen på bandet. Var jag som en kalv på grönbete och skuttade runt bland alla välbekanta maskiner och prylar. Det enda som var annorlunda var … spegelbilden. På ett år har det hänt en del, konstaterade jag belåtet, för mig själv.
Sidoplanka.

Väldigt glad.

Plankan.
Jag körde alla övningar 8 x 3 set. Axelövningarna körde jag lätt 12 x 3. Det blev lite av varje
:
Tung rodd maskin
Kabelrodd
Hantelrodd
Lastdrag
Sidolyft axel på bänk
Sidolyft axel på balansplatta
Hela axeldrag i kabelmaskin
Axellyft med skivstång
Bänkpress med hantlar både med rak och sned bänk
Kabelpress
Jorden runt med liten vikt
Back kick triceps
Bicepscurls med skivstång
Hammarcurl med hantlar
Situps hela uppdrag
Plankan rak
Sidoplankan
Jag gick inte på aerobic, dans, zumba eller vad sjutton det var i stora spegelsalen … Skulle förmodligen slå ihjäl mig.

Övertänd under Kungsholmen Runt

halvmaran

Lycklig, stolt och full av endorfiner efter mitt livs först halvmaraton

 

21,1 kilometer i kropp och ben. Oj vad skönt det var att få slänga sig på gräset.

Självklart gjorde jag värsta nybörjartabben och gick ut för hårt. Men jag tänkte att det får bära eller brista. Jag har ju egentligen ingen aning om hur kapabel jag är att pressa mig själv när det gör riktigt ont.

Solen sken och stämningen var hög i Rålambshovsparken i går när det var dags för loppet Kungsholmen Runt. Jag var på plats en timme före start för att komma i rätt stämningen och slippa stressa in i startfållan.

Jag var nervös. Jag har liksom aldrig varit bra på att tävla med folk så jag gjorde mitt bästa för att lyfta upp mig själv mentalt. Jag har en tendens att vara aldeles för tuff och hård och snacka ner mig själv i skorna, vilket inte är särskilt fruktbart inför ett lopp.
Jag värmde upp lite lätt på stället medan jag väntade. Peppade mig själv:
– Kom igen nu Helena. Du klarar det. Snabba lätta steg. Ha kul och njut av att springa i det våriga Stockholm.

Starten för Kungsholmen runt 10 km.

När starten gick föll jag in i klungans tempo. Det kändes hur bra som helst. Lätt, pigg, snabb och ganska så övertänd. Det gick för fort och klockan visade 4:50 tempo i kilometer efter kilometer. Så snabbt brukar jag ju inte ens springa milen på. Men oj vad kul det var. Vilken stämning. Det kändes fantastiskt att vara omringad av en massa duktiga löpare och hålla jämna steg med dem.

Finaste medaljen!!

Det höll i 12, 13 kilometer och sen blev jag trött. När det vara 4 kilometer kvar och en kille som låg några steg framför mig svimmade och fick bli omhändertagen av några funktionärer så hade jag det riktigt tufft. Jag mådde illa och var så galet trött, lite sur och mer och mer besviken på mig själv att det gick långsammare och långsammare. Måste jobba mer med att stärka huvudet med andra ord!

Jag missade min måltid 1:50 med en och en halv minut. 1:51.33 blev min första halvmaraton tid. Placering 186 av cirka 600 damer.

Men besviken var jag bara en väldigt kort stund. När jag hade svept tre muggar vatten, tryckt en banan och låg i gräset och bara njöt av vilan kände jag mig grymt nöjd och började redan göra upp en plan för nästa halvmara.

Lite lätt urlakad Helena. Det blev en stadig grillmiddag på kvällen.

Laddat & klart

nummer2

Pastaladdning, pep talk och ett stort glas vatten

I dag snålar jag inte på kolhydraterna.

Kan en fredag bli mycket bättre än så? Nope. Tror inte det. Måste dock erkänna att jag historiskt sett har haft ett annat fokus på fredagkvällarna än löpning.

I morgon är det dags för mig att springa mitt första halvmaraton, Kungsholmen Runt, 21,1 km. Mina tidigare erfarenheter av löptävling är (man kan väl säga att det har varit lite glest mellan loppen. Det har funnits tid att utvecklas … hehe):

  1. Minimaraton, 1988. Jag var 14 år. Sprang i en blå sweatshirtoverall  som var på tok för varm. Jag tror att loppet var 3,2 km och att jag sprang på ca 21 min. Taktik: ta de väldigt lugnt i början så att jag skulle försäkra mig om att orka hela vägen. Det gjorde jag.
  2. Tjejmilen, 2003. Jag hade aldrig sprungit en hel mil innan loppet. 59 min blankt och min dotter som var tre år var superstolt över mamma som fick guldmedalj. Funktionärerna sprang fram till mig vid mållinjen och sprutade vatten i mitt ansikte med en blomspruta. Jag var också helt svimfärdig av ansträngning.
  3. Hässelbyloppet, 2012. 10 km på den överraskande tiden 51:03. Jag var nog den enda som sprang loppet utan klocka och att hålla koll på mellantider och blev helt chockad när jag närmade mig upploppet och insåg att det fanns en chans att klara det under 50 min, med det gjorde jag inte.

Tja, och på den vägen är det liksom. Jag som inte brukar ta tid på mig själv har börjat springa under vintern i olika tempon som tex 5:30 tempo, 5:00 tempo och till och med 4:30 tempo. Jag har dessutom kommit fram till att jag är bekväm i 5:13 tempo. Benen faller bara in i den takten så  därför har jag bestämt mig för att satsa på att lägga mig i 5:00 tempo från början i morgon och se vart det leder.

Det enda orosmomentet inför morgondagens lopp är att jag inte har några bra skor. Jag kommer att springa i ett par gamla, väl insprugna med också väldigt tunga skor.

Summan av detta är ganska enkel:

Jag går upp imorgon. Käkar en god och rejäl frukost med min älskling som också ska springa, drar på mig löparkläderna och sen ska jag bara ha kul! Håll tummarna!


Start: Kl 12:05

Efter jobbet. Nummerlappshämtning på Runner’s Store på Vasagatan.

Självbild i förändring

sim3

Låter du dina värderingar om dig själv styra dig och kanske rent av
begränsa dig? 

Plötsligt inser jag att jag har
värderat mig själv och mina egenskaper och låtit det bli en begränsning
för min utveckling istället för att våga, prova och sedan låta
erfarenheten sätta begränsningen.

Så  har det varit för mig i förhållande till vattnet. Jag bestämde mig någon gång för länge sedan att jag inte är en vattenmänniska och de som känner mig vet att jag är envis, för så här har livet sett ut:

  • Helena på bryggan i solen.
  • Helena på däck i båten.
  • Helena simmandes fina långsamma bröstsimlängder med torrt och fint hår och hakan högt över ytan.
  • Helena klättrandes ner för badtstegen, baklänges och långsamt.

Alla mår bra av att använda sin
intellektuella förmåga
och varför inte bara ta sig an varje ny uppgift
med syftet att göra så gott det går – att göra det bästa?
Jag har nog tänkt så i teorin. Det har blivit något helt annat i praktiken. 

För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle simträna.

I dag hade jag en helkväll i simhallen igen. Tankarna om den gammla icke-vattengillande-bröstsimmaren tog kommandot över mig och jag plaskade och frustade mig fram längs bassängen i ett försök att vara under vattnet, anads ut och upp igen. Alla framsteg som jag gjorde sist var som bortblåsta men med dem i minnet fortsatte jag bara att försöka, försöka och försöka igen.

Precis som de andra träningskvällarna behöver jag nästan en hel timme innan jag lugnar ner mig, litar på min egen förmåga, blir vän med vattnet och börjar slappna av. Efter en timme börjar jag dessutom blir riktigt sur och skäller tyst ut mig själv och bestämmer mig:
– Fokus. Slappna av och tänka positiva tankar om vattnet.

Och det är då som bitarna faller på plats och jag har tagit ett litet steg framåt.

I dag har jag paddlat mig fram med armarna, försökt ta i och känna att jag får tag i vattnet.
Armtag. Neutral nacke. Andas ut. Slappna av. Lugn och fin. Upp och ta luft och så kraftiga armtag!

Never quit!
I can!

Hissnande premiärtur på en racer!

cykel

Tänk att livet är fullt av härliga utmaningar! 

1:a maj- och mitt livs första cykeltur på en racer!

Som jag har längtat och varit nyfiken. Cykelhjälmen har väntat i sin kartong (tur att jag hade den på jag fick en hel mås i huvudet, på riktigt, när jag cyklade genom Gustavsbergshamn … haha!). Skorna fick jag i julklapp och jag har testat att klicka i och klicka ur pedalerna hemma i min Rogers vardagsrum på en trainer. I dag fick jag äntligen chans att cykla på riktigt.  

Jag var oväntat nervös. Nästan lite skakig i benen. Trafiken var väldigt närgången och pedalerna ville inte riktigt samarbeta i början och allt kändes främmande och tekniskt … jag är inte en teknisk person … men ganska snart stod det klart:


– Jag älskar att mata på, trampa, få upp farten och oj vad underbart kul det känns att få in ett flyt.

Nästan hemma igen. Lycklig och stärkt av att ha klarat något nytt!

45 kilometer med fikastopp. Jag kände mig lite vimsig de sista 5 km, trött av anspänningen av allt nytt. Men jag har helt klart hittat en ny kärlek!

Jag hade ingen aning om att det är så fantastiskt att cykla!

Matig fika i Stavsnäs by. Livet kan inte bli så mycket bättre än så här!

Efter cykelturen bestämde vi oss för att känna på stämningen i Sickla där Facebookgruppen Sickla Triathlon träffas varje onsdag på initiativ av kända triathleten Jojje Borssén. I kväll var det duathlon. Kul och inspirerande! Jag ska absolut köra med dem när jag känner mig lite mer varm i kläderna.

Växlingsområdet … många fina cyklar här.

Jojje styr upp tidtagningen. 13 tappra startade i dag.

Om några veckor är det jag som hoppar i och simmar …

Mentalt styrketest

image

Man lär känna sidor av sig själv som man inte visste fanns när man springer intervall. Det har jag lärt mig i dag.

Intervallmåndag. Den första. Ingemar stod ombytt och klar i loungen på jobbet prick kl 17.05 med ett leende som sa: ”Nu blir det hårdkörning”.
Ska jag vara ärlig så har jag känt mig lite nervös inför de här intervallerna. Nu, så här efteråt, när benen känns stumma, det värker lite i benhinnorna ( tyvärr) så är känslan helt klart blandad. Lika delar förtjusning, skräck och nyfikenhet. Hur mycket kan jag pressa mig själv och kan jag bli snabbare?

400+300+200+100 x3  Paus 2 min och Setpaus 4 min
Tittar man på de siffrorna ser de ganska så oskyldiga ut men ack … Skenet bedrar.
Jag sprang mina set och jag känner mig superstolt. Efter första vändan tänkte jag nämligen lägga ner. Det var så himla tufft. Min kropp var vid start full av stress efter en galen dag på jobbet. 400 meter kändes som det längsta distansen jag sprungit. Hur kan det bli så när 2 mil var helt ok att springa för bara någon dag sedan?
Men så tittade solen fram. Ingemar gick fram till mig såg bestämt på mig och sa något om att jag var stark och klockan visade att jag sprungit alla vändor enligt plan. Så jag bestämde att ge mig på andra varvet. När Ingemar ställde sig på bana två för att göra mig sällskap under tredje vändan, då gick det av bara farten!
Intervallöpning handlar inte bara om snabba ben. Det är lika viktigt med ett starkt huvud, och det är inte helt fel att ha någon som puschar på ett bra, inspirerande och stärkande sätt.

En vecka till halvmaran

Mentalt står jag på startlinjen!

En vecka kvar till Kungsholmen Runt och jag känner mig laddad och försöker ta det lite lugnt för att vila mina ben som kanske har varit lite väl övertända och avverkat en och annan mil i allt för högt tempo under den senaste veckan.
I dag avverkade jag det tyngsta passet på brädgårn’ där jag köpte tryckat virke, återigen ett exempel på hur skönt och användbart det är med en stark kropp.
Jag vilade genom att ta en skön skogsrunda om 6,4 km. Ingen klocka bara ren njutning. Imorgon är det måndag och då blir det intervall enligt plan. Vi får de hur benen känns då!

Min drivkraft 1

fredag

Många frågar mig: Hur hittar man lusten?

Att inspirera andra att börja träna, det vore fantastiskt! Det tycker jag och förmodligen alla som har förmånen att arbeta med träning och hälsa.
Min övertyglesle är att var och en som vill komma igång men inte lyckas – kanske du som läser det här, måste hitta sin ultimata belöning. Vad är så bra och åtråvärt att du tycker att det är värt att kämpa för och börja träna?
Hitta dina inre ”greatest hits”, ge det tid, var snäll mot dig själv och sätt upp realistiska mål som du faktiskt klarar att nå.

Min drivkraft

Exempel 1
Jag lägger gärna timmar i gymmet, till exempel för …

Lunchträning. 3 km löpning i 5:00 tempo och sen …

… 3 set rygg och axlar. Frivändningar var dagens utmaning.

att klara vardagslivet, bära och byta till sommardäck utan att känna att det är alltför tungt och besvärligt. (Visst, kläder, klackar och annat tjafs är ju så klart alltid i vägen.) Det är sååå skönt att reda sig själv och känna att kroppen orkar och är stark.

Bilstök. Ska man bära och konka själv är det lika bra att vara stark.

Vägen mot 45-minutersmilen utstakad

schema

Dags att införa intervallmåndag

Den här lappen, det är planen för att få ner min miltid från 51 min (Hässelbyloppet i höstas) till 45 minuter, samma lopp i år. Det är min kollegas Ingemars plan för mig. Han gav mig den i dag när jag bjöd på lunch som tack för måndagens maxfarttest. Den ser inte så mycket ut för världen i första anblicken men …

Intervallträning. Jag har aldrig tränat löpning strukturerat. Känns spännande.

… kikar man lite närmre så inser man man att det här kan bli sjukt jobbigt.

Jag börjar på måndag med den första intervallupplägget som också känns rimligt att utföra.


3 x 2 km =  9 min, paus 3-5 min

Alltså: 2 kilometer ska ta 9 minuter att springa. 5 varv på banan. Och jag ska göra det tre gånger.

Intervallen längst ner är den som verkar roligast och jobbigast där har han tänkt att jag ska springa:

400 meter på 1,20 min + 300 meter på 55 sek + 200 meter på 35 sek + 100 meter i maxfart

Och detta skall utföras i tre omgångar med 2 futtiga minuters vila!


Nu är jag så sjukt taggad på att springa så idag, efter jobbet blev det ett distanspass. Det sista före Kungsholmen runt. 18,2 km. Så nu kommer jag sova supergott.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.