Helena Nimbratt

My triathlon stories

Och nej jag springer inte

KungshRu2013_2491

Jag har inte pratat så mycket om det. Och jag har inte skrivit om det här på bloggen. Om sanningen ska fram så har jag försökt undvika att tänka på det. Förträngt: Jag har inte sprungit sedan halvmaran. Det gör för ont. 

Jag var så glad och fotade medaljen.

Jag vet inte ens hur lång tid det har gått. Är det fem veckor, fyra eller sex veckor sedan jag sprang sist? Jag tog verkligen i där under loppet Kungsholmen Runt och jag hade ont men det var inget som fick mig att tänka att jag kanske skulle bli skadad. Springer man långt, då gör det väl ont, eller?

Jag tror dessutom att jag mest tänkte på att jag mådde illa. Jag tog en gel strax innan start och fick efter ett tag kramp i övre delan av magen. Det var nog gelen och sportdrycken som jag fick för mig att jag behövde. Jag har aldrigt provat gel tidigare och jag dricker bara vatten. Men jag sprang och det gick ju riktigt bra ganska länge. Det var under de sista fyra kilometrarna som jag tappade farten ordentligt. Nåja. Nu är det gjort och jag kan konstatera att jag gjorde en hel del nybörjarmisstag.

Det största misstaget som jag gjort här är att jag har frångått min allra viktigaste regel som har byggt upp min kondition och styrka under de här åren jag tränat. Den regeln är enkel:

Lyssna på min kropp istället för att lyssna på andra och ta små steg istället för stora. Det gör inget att det går långsamt. Varje liten insats är en viktig insats.

 

Den här gången lyssnade jag för mycket på andra. Jag drabbades av övermod och ville utvecklas snabbt. Jag lät mig själv bli puschad för hårt. Jag var inte riktigt redo. Resultat: Ömma benhinnor och en vadmuskel som är spänd och uppför sig konstigt.

Det här har jag gjort för att bli bätttre:

  1. Total vila.
  2. En kur Voltaren i 5 dagar. Vila.
  3. Provsprungit 1 km = katastrfont.
  4. Besök hus sjukgymnast som stretchat, behandlat med laser och akupunktur. Fick utlåtandet överansträngd muskel.
  5. Fortsatt stretch på egen hand + vila.

I dag åkte jag till gymmet för att känna mig för. Först på bandet, 2 km, lungt tempo. Sedan hoppade jag av bandet, gjorde mina stretchövningar och sen på bandet igen 1 km. Slutligen mera stretch.

Nu lyssnar jag inåt. Det här känns rätt. Det var inte bekvämt att springa men det kändes inte ont som i FEL ont. Väl hemma igen känns det inte alls. Det tolkar jag som ett gott tecken. Jag är brutalt stel och tror att vadmuskeln trycker på benhinnan …. har läst en del om det. Vi får se.

Löpningen har alltid funntis med mig. Varit min terapi, min livlina, min kompis när det varit tungt och min tröst. Jag har varit ofantligt lycklig över att jag överhuvudtaget kunnat använda mitt vänstra knä som blev svårt skadat i en mopedolcyka när jag var blott 19 år. (Ja, det var i Grekland.)
Jag saknar löpturerna. 
Jag kommer aldrig, aldrig mer tänka en ond tanke om löpning. Att det är jobbigt, tråkigt, kallt eller regnigt. Jag ska springa det kroppen vill springa. Fort eller långsamt, spelar ingen roll.
Bara jag får springa utan att ha ont igen!

Vid mål!! Roger väntade pch Pål Stålnacke tog fina bilder.

 

Ikväll. Stretch som gjorde ont.

Magi i öppet vatten

dammen1

Underbart. Magiskt. Sååå mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. 23 grader i luften och 17 grader i lilla sjön Kvarndammen. Utan att jag visste ordet av så hade både jag och min våtdräkt premiärsimmat i öppet vatten.

 

Kolla in! Här är jag som varit väldigt skeptisk mot vatten i hela mitt liv!

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så. Roger trodde absolut inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Helt plötsligt föreslog Roger att vi skulle premiärsimma i öppet vatten. 23 plusgrader ute, sol och jag hade klippt gräset med en handjagare, ilsket, så svetten sprutade så jag tyckte att ett dopp lät som en bra idé. Även så här tidigt på sommaren.

Trevande, försiktigt och en smula skakis tog jag mig i vattnet från en klippa. Jag gav mig inte tid att tänka utan tog genast ett djupt andetag och så ner med ansiktet i vattnet och så började jag crawla.

Det var mörkt där nere. Jepp, detta är Sverige och inte Thailand. Men oj så vänligt vattnet kändes. Jag simmade, tog luft, simmade lite till och wow … att simma i öppet vatten med våtdräkt var ju hundra gånger lättare än att simma i bassäng med både fenor och dolme.

Jag gillar naturen bättre än simhallen. Här kan jag bara slappna av och  plaska bäst jag vill och det gick superbra. Det kändes lätt (fast ändå svårt)!
Luften räcker ganska dåligt men jag känner att det handlar mest om vana.

Oj vilken härlig sommar det kommer att bli! 

Jag och Roger simmade tre vändor till andra sidan sjön. Sedan blev det en snabblunch och upp på cykeln, 35 km, medan Roger fick vila sina maratontrötta ben!

Det blev en helt fantastiskt underbar dag!

Jag simmade till andrasidan sjön tre gånger och är sjukt stolt.
 
Intressant att se mig själv på bild. Lite teknikslip behövs kan man ju säga …

Cyklat upp humöret

maranc

Så där ja! Äntligen. Tänk vad ett ynka litet cykelpass kan göra för humöret. 

Vackert på Ingarö. Passerade en insjö med fint hopptorn.

Åh vad tacksam jag är att få unna mig att koppla av och lägga nästan en och en halv timme på att njuta av vacker natur, sol, ljumma försommarvindar. Nu står det klart – jag tycker om att cykla. Det här är en relation som kommer att bli långvarig.

Det är en underbar känsla att ligga i bockstyret, få ner kraften i benen och flyta fram längs vägarna. Farten är härlig. Det är grymt jobbigt. Hela kroppen aktiveras på ett skönt sätt.

Nu känner jag mig lite säkrare i sadeln. Inte lika orolig för trafiken. Den där rädslan för att sitta fast med fötterna har jag glömt helt. Nu gäller det bara att beta av timmar av träning så ska nog jag också kunna cykla i anständigt tempo. I dag blev det 25 km/timme, inklusive lite fotostopp.

Och så har jag hunnit se ett tusental maratonlöpare gå i mål. Otroligt känslosamt att stå och se alla tappra som kämpat. Det fanns lika många målgångsstilar som löpare. Här är några exempel:

  • Kraftig slagsida åt antingen höger eller vänster.
  • Glädjerus, inklusive galen spurt runt hela Stadion.
  • Hasandes med ett ben som inte fungerar.
  • Joggandes med stolta barn.
  • Gråtandes glädjetårar.
  • Friandes till fästmön.
  • Hand i hand med sin älskling.
  • Springandes i sedled med allt fokus på publikens jubel.

Ja, så var det en och annan som la sig ner på banan bara några meter framför mål och kunde inte resa sig igen. De flesta grinade illa och alla såg riktigt, riktigt trötta ut!

Imponerande!

Min älskling var bäst av alla!

Tid att skapa mentala rum för vila

maran3

Återhämtning, vila, paus. Tid för egna tankar. För mig är det så viktigt att hitta stunder för total avkoppling. Lördagmornar med lång frukost är ett måste för mig, då och då.

 

Det är lördag. Min Roger har precis lämnat huset och begett sig till starten för Stockholm Marathon 2013, tejpad och invaselinad. Jag sitter kvar vid frukostbordet med min kaffe, njuter av stillheten. Jag behöver det!

Då och då får jag ett starkt behov av att skapa mentala rum där jag kan vila, samla tankarna och hitta nytt fokus i vardagen och framförallt i jobbet. Just nu är det så.

Jag märker att det är dags när mina effektiviteten plötsligt blir drastiskt sämre. Både hemma och på jobbet. Jag har ett kreativt jobb som kräver att jag är engagerad, känner glädje i det jag gör och är inspirerad. Därför blir det mitt jobb att se till att hitta det som gör mig glad. Som fyller mig med energi.

Just nu är känner jag att bästa botemedelt är att ge mig själv ett lugnt cykelpass. Jag har längtat massor efter att få cykla men tidsmarginalerna har inte varit på min sida. Kvällsjobb och en del läxläsning med min dotter och annat jox har kommit ivägen.

Maratonpackning. Här finns alla för att klara de dryga fyra milen.

Så därför fick Roger åka själv till starten idag. Jag ska cykla och sen supporta.

Det är härligt, soligt försommarväder här i skärgården men inne i Stockholm är regn utlovat till alla som ska springa maran. Jag ska självklart in och gratta Roger i mål och så har jag en snabb kollega som sprang Barecelona marathon på imponerande 3.16 i år. Jag vet att hon har tränat hårt för att förbättra tiden och jag är nyfiken på hur det kommer att gå.

Nästa vecka har jag Tjejvättern att se framemot/våndas över. Eftersom
jag fortfarande är ganska ny på min cykel så tänker jag att jag får
cyklade där 10 milen med huvudet. Istället för med benen!

 
Ny fin baddräkt och vindskydd till cykelskorna.

Gräset är inte grönare hos grannen, men kortare.

Marklyft när tiden är knapp

marklyft

Maj är alltid lika galet fullspäckad. Jag älskar våren men är alltid dödstrött efter midsommar när semestern närmar sig. När tiden är knapp får man får man glädja sig åt den träning man får till.

Sammanbiten. Det är tunga grejer det här.

När jag började min bana som en tränade människa, någon gång strax efter jag fyllt 30, så sprang jag en runda, en gång i veckan runt en kohage där jag bor. Jag tror det var 1,7 km. Det var GRYMT jobbigt. Jag slet som ett djur och det enda jag tänkte på var att stanna. 

Den där kohagen är ganska vacker. Frodig och grön. På våren kantad av blåsippor och aldeles intill ligger ett rött litet torp. Jag såg inget av det vackra. Jag längtade bara hem och tog sikte på ett träd 10 meter bort och lovade mig själv … ”bara du orkar springa till det där trädet så SKA du vara nöjd.”

Jag var inte jättenöjd men jag tänkte: Många bäckar små. 1,7 km en dag i veckan i en månad det är ju 6,4 km och springer jag två gånger i veckan så är det ju nästan 13 km. Lägger jag på en dag till i veckan så blir det ju JÄTTELÅNGT!

I dag när min träningsdos är betydligt högre så använder jag mig av precis samma knep. Besvikelse är ett av de värsta hoten mot motivation. Oavsett på vilken nivå man tränar.

Därför är jag glad över att jag lyckats få till några små pass den här veckan. Jag har simmat två morgonar, jag har lunchspunnit och igår smet jag en stund från mitt skrivbord och körde några tunga marklyft. Jag hörde Susanna Kallur säga en gång:
– Marklyft är grymt. Ska du välja en övning i gymmet så är det marklyft. Det ger en bra genomkörare av hela kroppen.

Jepp. Sitter här på morgonkvisten med rejäl träningsvärk i både rygg, rumpa och baksida lår. 
Gott!!

Oj vad svårt det är att simma. Jag vill bli som de ”stora pojkarna”.

Triathloninskolning dag 3

bild9

Swim bike run i Hallstahammar. Vilken fantastisk dag. Sommaren har precis anlänt. Ljusgrön natur, blommor, strålande sol och Hallsta Triathlon 2013 blev en riktig folkfest.

Fokuserade tävlande precis innan start. 750 meter simning.

Långsamt, långsamt vänjer jag mig vid triathlonatmosfären. Det som förra året kändes som ljusår bort börjar så smått kännas lite mer bekant.Våtdräkter, öppet vatten, växlingsområden, cyklar och fippel med utrustning. Efter söndagens triathlonrace i Halstahammar, där jag deltog som publik och support till min Roger, så känner jag att inskolningen börjar ge effekt och jag kan visualisera mig själv mitt bland alla coola triathleter.

I can. Never quit.

Laddad Roger. 750 m sim, 4 mil cykel, 10 km löpning.
Glad. Vid mål gratulerade jag Roger till en fin prestation.
Bästa damer. Ida Salonen vann. Imponerande tjej!

Veckans svettlycka

bild7

Fredagstrött, glad och helt avslappnad. Sitter och slappar en stund i soffan med datorn i knät efter en skön kväll med god mat, goda vänner och summerar veckans träning: ”Jag har knappt rört på mig alls … eller?”

Fredagstrött. Härlig med helg.

”Den här veckan har jag knappt tränat alls.  Eller hur vad det nu?”
En snabb titt på webbsajten Funbeat och jag kan konstatera … fast jo … jag har ju tränat alla dagar den här veckan förutom onsdag:

2 timmar styrka
35 minuter simning
55 minuter spinning

Hur kan det kännas som att jag knappt tränat alls?

Roger min bättre hälft och mannen som listigt, med mjuk hand och väldigt peppande sakta, sakta har bidragit till att bygga om min syn på mig själv och min träning skrattade gott åt mitt påstående och så:

– Älskling, triathlonträningen börjar normalisera sig!

Och visst. Jag har inte tränat under kvällarna men jag har byggt mentalt under de två inspirationskvällarna, duathlon i Sickla och World Triathlons Stockholms träningskväll. Nog så värdefullt.

Måndagens styrkepass. 60 min rygg och armar.

Alltid lika underhållande när man fånar sig med kameran.

Friskis & Svettis Hagastan är rymligt. Bra men opersonligt.
 
Dagens spinn. 55 min med maaaasor av intevaller. Svettigt.
Underbaraste lunchen. Tomat, mozarella, broccoli, nötter!!

Träningskväll med Lisa Nordén

bild-4

Hög stämning, regn, 50 procent nybörjare, grillad korv och fantastiska triathleten Lisa Nordén. Det var några av ingredienserna under torsdagens triathlonträningskväll i Huvudsta, arrangerad av ITU World Triathlon Stockholm.

(… och jepp, wannabe ikväll igen … enbart åskådare.)

Peptalk innan start. Deltagarna fick instruktioner och användbara tips.


– Ta det bara lugnt. Det spelar ingen roll hur det går. Alla börjar någonstans.
Det sa Lisa Nordén ikväll under World Triathlon Stockholms VIP-träningskväll. Sponsorer var på plats, grillen var tänd och stora berg av bullar var framdukade till alla triathlonälskare, triathlonnyfikna och rookies som letat sig till Stockholmsförorten Huvudsta.

Kvällens fokus var växling. Lisa Nordén inledde genom att berätta om hur hon började med sporten och att hon under sitt allra första triathlon simmade bröst, 400 meter.

– Om man som vuxen ska lära sig crawl är det bara att stänga av hjärnan och lyssna på sin simlärare, hur galet det än låter, sa hon.
Dessutom delade hon med sig av några heta växlingstips som till exempel att inte börja med att slita av sig badmössa och simglasögon när man springer upp ur vattnet.
– Då står man där med dem i handen när man ska dra av sig våtdräkten och genast blir allt krångligt.
Nej, av med våtdräkten till hälften så att överkroppen blir bar. Spring samtidigt till cykeln, KOMMA IHÅG var man ställt cykeln i växlingsområdet, knäppa på hjälmen medan man trampar av sig våtdräkten och spänna fast cykelskorna på pedalerna innan loppet, var några av hennes hetaste tips.

Jag hade jättekul! Lisa Nordén verkar vara en fantastisk sympatisk person, inspirerande och imponerande på samma gång. Jag blev helt klart ett fan. Det var hur kul som helst att se alla entusiaster både de som var helkittade, de som kom i bikini och vanlig damcykel och de som tog hela arrangemanget på blodigt allvar.

Jag smög runt i buskarna, tog bilder och kände:
– Ja, det här kan verkligen bli min grej. Nu börjar det bli dags att lämna åskådarplatsen. (Det var ju faktiskt några där som inte kunde crawl …)

Varsågod! Njut av bilderna!

Förberedelser. Många tog miniloppet på stort allvar.

Första distansen är självklart simning. 25 grader i utomhuspoolen.
Intresset för triathlon är stort.

Lisa Nordén plåtas med sina sponsorer.
Lisa Nordén blev intervjuad, bjöd på si själv, en hel del skratt och bra tips.

Glada åskådare under paraply.

Wannabe under Sickla duathlon

blogger-image-1230005893

 Jag har spenderat kvällen som åskådare till Sickla duathlon. Jepp, jag är en en äkta wannabe.

Blommande Hägg och kvällssol som glittrar i Sickla sjö. Det var åtta äkta entusiaster, och ett gäng nyfikna åskådare, som dök upp till onsdagens Sickla duathlon, på cykel med löparskor i packningen. Jag själv kom direkt från jobbet, i klädd högklackade boots och icke löparvänlig outfit … enbart med syfte att boosta mig med lite stämning, ladda mig själv lite mentalt genom att se hur det går till att växla gren och köra ett lopp.

De flesta var lite, lite besvikna över att årets första triathlon och att simningen är framflyttad till nästa vecka men med tanke på de kalla vindarna så kändes det som ett klokt beslut.

3,3 km löpning + 17 km cykling + 3,3 km löpning avklarades på 52:17 minuter av den snabbaste deltagaren.

När den sista gått i mål på 1:07:02 (jag får se till att ragga upp lite folk som är mer på min nivå när jag ska köra så jag inte blir så hopplöst efter alla andra) traskade jag och Roger tillbaka till bilen, åkte hem och tog en pizza! Inte nytränade men dock nypåfyllda med inspiration och lust till triathlon.



Växlingsområdet.
Alla checkar sina klockor och ger sig i kast med första uppförsbacken.
I sommar så … då har jag tänkt haka på.



Häggen blommar. En vacker majkväll.

Mysiga morgonsim

blogger-image-1820924638

Tidigt, tidigt ringde klockan i morse. Försiktigt tog jag mina simprylar (för att inte väcka min älskling) och en het nybryggd kopp kaffe i handen och traskade iväg. I lurarna öste norska artisten Margret Berget sitt bidrag i melodifestivalen! Vilken underbar start på dagen!

Morgonpigga simmare i Täby.

Två minuter innan Tibble simhall öppnar på morgonen 06.30 är det lång kö innanför dörrarna. Tiden är knapp på morgonen när man ska till jobbet om man vill hinna simma sina längder, så det gäller att vara snabb.

Av med kläderna, samla ihop alla arteraljer, in i duschen och i bassängen. Lite stress, förmodligen väldigt relevant att träna på det inför Stockholm triathlon. Det är mycket svårare att andas när kroppen är uppe i varv. Tycker jag.
Några gubbar som flöt runt i godan ro kallade mig för ”storsimmaren” när jag plaskade förbi. De skrockade och tittade menande på varandra och jag klandrar dem inte. Säkert är jag en förbryllande syn när jag plötsligt dyker upp ovanför ytan, kippande efter luft, men det struntat jag i!
30 min plaskande resulterade i att jag fick lite bättre känsla för hur huvudet ska hållas! Vad mycket lättare det går när läget i vattnet stämmer. 
Oavsett stil så körde jag raskt ikapp alla som simmade bröst i motionssimbanan. Ibland är det som om jag plötsligt minns att både sträcka mig långt fram, ta tag i vattnet och hålla kroppen stark OCH hålla huvudet rätt samtidigt! Men sen strular jag till det igen! Men vad gör det!? 
På torsdag är ett nytt simpass inplanterat ! Då får jag en ny chans!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.