Helena Nimbratt

My triathlon stories

Tjejsimmat i Vansbro

bild-11

Dryga 3000 tjejer i våtdräkt och badmössa! En störtskön syn. Att det dessutom var grymmaste sommarvädret och otroligt vackert vid Vanån var en riktigt härlig bonus när jag fixade tjejsimmet i Vansbro i helgen. Att vattnet inte ens var 16 grader tänkte jag inte ens på.

Uppvärminingen var det ingen som hoppade över.

 

Klart, iskallt vatten. Kokande av tjejer, kvinnor, damer och någon enstaka flicka, i alla former och åldrar. Näckrosor och publik längs strandkanten. Glada skratt. Förskräckta tjut. Peppande ord. Stämningen var minst sagt speciell under helgens Vansbrosimning och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle bli en del av det. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig. Inte förrän den där julklappen med min fina våtdräkt. Och jag är så glad att vatten och simning har blivit en del av mitt liv.

Något jag tänker på varje dag. Flera gånger om dagen. Jag tänker på hur jag ska lyckas komma förbi mina hinder, utvecklas och lyckas med mitt mål att simma 1500 meter i öppet vatten.
Hur ska det gå den 25 augusti under Stockholm Triathlon?

Starten.

Folkfest och simning, allt i ett.

Tjejsimmet var en bra milstolpe. 1000 meter, uppströms med inslag av trängsel och tävling. Även om jag upptäckte att 150 tjejer eller vad det nu var i min stratgrupp, är flera gånger mindre buffliga än 30 stora och starka triathleter som bara tränar vid Sjöhistoriska …

Jag var mer nervös än jag själv tyckte var motiverat. Men så fort det iskalla vattnet trängde igenom våtdräkten och jag tog mitt första simtag och andades ut i vattnet så var det som bårtblåst. Jag älskar verkligen att simma i öppet vatten. Och i klara friska Vanån var det bara en fröjd. Jag tog tillfället att tvinga mig till crawl trots att andningen var knasig och pulsen allt annat än lugn.

Jag gick ut till vänster där det är betydligt mer strömt och därmed tyngre att simma för att komma förbi de långsammaste i klungan. En glad och pigg medtävlande hejade och fällde några kommentarer och i en slags tyst överenskommelse började vi tävla så smått med varandra. Drog på, kom efter, drog förbi och peppade. Så fort jag tog till crawl så kom jag snabbt i kapp eller förbi vilket motiverade mig ännu mer att göra crawl försök.

När målet närmade sig bestämde jag att jag skulle crawla de sista metrarna bara för att göra ett statment för mig själv! 26:44 stannade klockan på och jag klarade därmed målet att simma på under 30 min.

Jag var faktiskt precis så här glad!

Vansbrosimningen var verkligen över förväntan trevligt, roligt, härligt och vilken folkfest. För hela familjen. Jag kan verkligen rekommendera det varmt. Jag hann inte mer än att stiga ur vattnet när tankarna om nästa års tävlingar började ta fart …

En dusch, och lite mat och sen bar det av till tävlingsområdet för Vansbro Tritahlon där min Roger var i fullfärd att köra en halv ironmandistans. Olyckligt nog krockade det med mitt sim. Jag var riktigt nyfiken och spänd på att få insupa den atomsfären och få kika på en del kända namn och riktigt, riktigt tuffa killar och tjejer. Vilken inspiration.

Roger gjorde ett kanonlopp och överraskade oss alla och framförallt sig själv med att förbättra fjolårets tid med 14 min. Han gick in på 05:01 och jag var så stålt! Vilken man jag har!! Han är en riktigt inspirationskälla.

Colting grattar vinnaren i Vansbro Triathlon.

Helgen avslutade vi med att Roger simmade en full Vansbrosimning på sönadagen på fina tiden 50:01.
Och så fort bilen hade rullat in här hemma i Gustasvsberg så dök jag in i huset. Gjorde ett snabbt ombyte och stack ut på en försiktig löptur i kvällssolen!

Dämpade skor, grus och 5 km. Oj vad med spring jag har i benen!

Triathlonträning andra försöket

bild-11-1

Simma. Cykla. Springa. I dag stod mycket på spel för min del. Efter mitt första triathlonförsök med nedslående resultat var målet att skapa en annan känsla under racet och framförallt i vattnet.

Beredd och nervös. Men jag njöt av den trevliga stämningen.
Jag har haft en gnagande känsla hela dagen inför kvällens triatholnträning vid Sjöhistoriska. Det har gått tre veckor sedan jag gjorde mitt första försök att simma, cykla och springa efter varandra och jag överraskades av kaoset i startfältet och att paniken låg precis under ytan och lurade så länge jag befann mig i vattnet.
För att undvika samma scenario hade jag utarbetat en krigsplan:
1. Komma i riktigt god tid innan starten.
2. Göra allt för att hålla nere stressen under dagen på jobbet.
3. Lägga 15-20 min på insim innan starten för att vänja mig vid temperaturen i vattnet och bevisa för mig själv att jag kan crawl.
Målsättning: Klara simma crawl en mindre del av sträckan. Ha roligt och fokusera inåt.
Jag kom i god tid. Nervös. Förväntansfull. Oj vad jag vill göra det här och vad galet det är att jag skapat en känsla av att det är massor som står på spel … Jag vill bli triathlet. Jag vill simma och känna mig lugn. Jag kommer inte att ge upp.
Så fick jag syn på ett gäng superkittade tjejer med proffs utrustning, tempocykel, tempohjälm, armvärmare. De var super coola och satte fart på nervositeten igen!! De var ju precis som krigsmålade krigare i sin utrustning. Pimpade med stenhård min bara för att skrämma slag på fienden … Mig!! 
Hehe … vilken värld detta är!! Jag älskar det! Men så såg jag hur fint vattnet glittrade. Människorna som bytte om till sina våtdräkter, snackade, peppade varandra och vips! Allt fick en helt ny ofarlig dimension.
Jag höll mig stenhårt till min plan. Hoppade i vattnet som var grymt kallt, simmade, fokuserade på att hitta lugnet. Andades, Peppade mig själv. Och så gick starten.
Och vilken skillnad! Jag crawlade mycket längre än jag vågat hoppas på. Jag kom långt ifrån sist. Jag hade till och med ett par stora starka karlar strax bakom mig (det boostade mig en del måste jag erkänna) men det allra viktigaste var att jag upptäckte hur mycket energisnålare det är med crawl jämfört med bröstsim. Det lönade sig att simma lungt crawl istället för att toksimma bröst! Vilken upptäckt.
Det bästa med kvällen var ändå att min kompis Mia dök upp med nya och fin våtdräkt och lysande orange badmössa och simmade så fint tekniskt. Vilken inspirationskälla. Det var hennes första triathlon och hon var hur grym som helst.
Dessutom sprang jag och kände INGET, inte det minsta lilla, i benet! Äntligen!!!! Vilken kväll!
Mina prylar ligger också beredda.

Grymmaste träningskompisen!

Operation cykla till jobbet

stan

När jag för 7 år sedan fick erbjudande om nytt jobb tänkte jag: ”Aldrig, det blir för långt pendlingsavstånd”. Sent i förrgår kväll fick jag den brillianta idén att jag skulle cykla till jobbet nästa morgon.

På Birger Jarlsgatan, fredag eftermiddag. Härlig stämning.

Får jag en idé går jag från noll till hundra. Varför vänta när man kan genomföra det på en gång. När jag efter torsdagens sköna cykeltur kom hem och lastade in cykeln i förrådet längtade jag redan efter nästa träff med cykeln. Det var då jag bestämde mig: Jag cyklar till jobbet!

Idén att cykelpendla de milen in till stan, tvärsigenom och till jobbet, från Gustavsberg är inte ny. Roger började cykla redan i vintras med dubbdäck till sitt jobb, som dessutom lig ger utanförstan, på andra sidan i Danderyd, 3,2 mil från vårt gemnsamma hem på Värmdö. Det är inte utan att folk höjer förvånat på ögonbrynen när de förstår att han kommer till jobbet på cykel.

Men perspektiven förändras. Den som cyklar 8 mil som standardpass en söndag tycker att tre mil är avklarat ganska raskt. Enda kruxet är den här storstaden som ligger däremellan, full av bilar, andra cykelpendlare, gångtrafikanter eller rätt och slätt galningar som dyker upp lite här och var framför cykeln.

Roger som hade kört ett hårt SwimRunpass på kvällen blev lite överraskad över mitt infall men ställde självklart upp på att ta cykeln med mig trots slitna ben och trött huvud:
– En cykeltur i solen kan aldrig bli fel, sa han.

Packningen inför expeditionen.

Fredagsmorgonen var perfekt. Luften kändes frisk, lite sval men härligt somrig. Nu väntade två mils cykling tills vi skulle passerna tullarna vid Henriksdal. Det kändes otroligt härligt att cykla och roligt att se landskapet som jag mest blåst förbi på motorvägen med bil. Vatten, vackra hus, vikar, båtar – Stockholm är så vackert!

I Nacka började vi få sällskap på cykelvägarna och ju närmre stan vi kom desto tätare blev cykeltrafiken. I korsningen vid slottet, Kungsträdgården och Grand Hotel hopade sig cyklisterna vid rödljuset. När jag tittade bakåt stod minst 40 pendlare bakom mig på alla sorters cyklar.

Jag beslöt mig för att klicka ur en av fötterna och se till att hålla mig nära bromsarna. Kroppen tog absolut inte slut av cykla de 2,7 milen till jobbet däremot var det ganska tröttande av att hålla koll på alla faror.

På jobbet dök jag in på Friskis & Svettis, unnade mig fem minuter i bastun, slängde på mig kläder och höll nere ambitioner på smink och annat fix. En stor leverpastejmacka och ett glas nypressad juice blev min belöning vid skrivbordet. Racern parkerade jag intill mig vilket väckte en del
nyfikenhet och frågor. (Typ, är du en sån sportig tjej!!)

Hemfärden blev lika härlig. Vi stannade till på söder, på Götgatan, tog en stor, stor glass och sen trampade vi vidare.

Summa: 5,4 mil cykel en vanlig fredag och ändå tid att laga en god middag, ta ett kallt glas vitt vin och fredagssofta.

SL – släng dig i väggen!

Mindfulness, sol & cykling

cyk3

Den årliga försommarstressen, toppat med inför-semester-stressen har satt en del käppar i hjulet för min träning under den sista tiden. I dag dök det plötsligt upp en lucka och jag grep den direkt. Så tacksam för 40 km underbar cykling.

Väste- och energi paus vid vattnet i Mörtviken.

Det är tidningar som ska produceras innan alla semestrar, gräs ska klippas, hus ska hållas rent och fint, solen skiner och det är så mycket som lockar. Konserter i Stockholm, picknick och grillkvällar med vänner. Någonstans måste man välja.

Dessutom har jag inte varit på topp. Inte så konstigt när kroppen inte får en chans att vila.

När livet kör ihop sig så har träningen varit mitt lufthål. En löptur, ett tungt jäkla pass i gymmet. Intervaller eller marklyft, det har inte spelat någon roll. Det hjälper.

I dag när jag satte mig på cykeln värmde solen mot huden. Fartvinden var härligt ljummen och huvudet ville ta i. Kroppen var ine riktigt på samma humör. Ömma muskler, jag kände mig trött och stel. Jag behöver semester. Jag cyklade och tänkte inte på något annat än träden som susade förbi, känslan i benen, positionen på cykeln.
Farten.
Kraften.
Det gick bätttre och bättre. Efter dryga två mil svängde av ner till Mörtviken på Ingarö och unnade mig en paus nere vid vattnet.

Underbar cykel i underbart vacker miljö.

Det är sååå skönt att bara vara här och nu!

När jag trampade vidare var all otäck stress bortblåst. Och jag konstaterar, när det är som tuffast, tightast, stressigast det är då som det där passet verkligen behövs. Det ger ny energi och allt känns ljusare och lättare igen.

Fyra mil cykling och jag känner mig helt återhämtad. I morgon ska en tidning ska på tryck, ett omslag ska sättas! Jag är redo och som ny igen!!

Cykelpass med Björn Andersson

bild-9

Bike fit och ett rejält tröskelpass. Det var vad min Roger fick ikväll tillsammans med en av Sveriges bästa triathlonscyklister – Björn Andersson.

 

Björn Andersson är en av triathlonvärldens största cyklister.

Det var en present från mig. I början av maj firade vi födelsedag här hemma och när Roger öppnade sitt paket och såg att han skulle få fyra timmar privatlektion med Björn Andersson blev han mållös!
Bingo! Det är ju den reaktionen man vill ha när man klurat på en present. Och min ambition var verkligen ge Roger något utöver det vanliga. Det är han värd. Han har visat mig triathlonmagin och öppnat en helt ny värld för mig.

Så jag fick hem en glad, nyinspirerad man med trötta vader som berättade om en timmes bike fit med måttband och vinkelmätare där millimetrarna spelade en huvudroll. Roger verkade både nöjd och fascinerad.


– Jag litar på Björn eftersom jag vet att han har koll. Nu vet jag att cykeln är inställd optimalt och att nu är det upp till mig. Han jobbade lugnt och sansat och väldigt erfaret i det han gör, berättar Roger och summerar sitt cykelpass med proffset så här:

– Han kan cykling. Väldigt värdefullt att få råd av en sådan person. När en sådan kille säger: ”Äh du kan ju det här med cykling”, så känner man sig plötsligt tryggare. Och det var intressant att han sa att hårda pass ger mer och att det är viktigt även när man ska köra långdistans och bra om man har dåligt med tid. Det var en bra påminnelse.

Brottningsmatch med vågorna

bild-8-kopia-6

En somrig klänning i chiffong med prickar i olika pasteller och min fina 2XU-våtdräkt stuvades ned i midsommarpackningen sida vid sida. En helg ute i skärgården måste bara toppas med sommarsim!

 

Midsommarafton började i iskallt vatten. Man blir på så gott humör.

Midsommar, Roslagen och oslagbart vackert väder. Midsommarhelgen blev
extra lyckat tack vare våtdräkten, närheten till vattnet och att jag
just nu lägger mitt fokus på simmet. I bilen på väg ut från stan blev jag påmind om att Vansbrosimningen ligger inom räckhåll. Bara två veckor kvar och jag får peppande mail och nyheter från arrangörerna.

Jag ska simma tjejsimmet och vet inte alls om det kommer kännas lätt eftersom det är relativt kort eller hemskt, på grund av trängsel och vattenrädsla. Med andra ord: dags att öva intensivt och få lite fart på simatleten inom mig som jag hoppas kunna plocka fram.

Midsommaraftons morgon började med härlig frukost i solen och sen gick vi de få stegen ner till vattnet för att inleda dagen med simning. Mitt fokus låg på att få till en sådan positiv upplevelse som möjligt utan att känna press att prestera.

Kallaste vattnet hittills som jag hoppat i. Fötterna domnade lite lätt.

Ner med huvudet och högre armbågar behöver jag öva på.

Riktigt, riktigt kallt vatten, slajmigt sjöjox som slog i ansiktet, frisk vind och en mild brottning med vågor som kom från oväntade håll. Jag blev utmanad både på det ena och andra sättet men just den här dagen spelade det ingen roll.

Jag simmade, fram och tillbaka, fram igen, hit och dit. Tekniken är inte toppen. Men det är tiden under vattnet jag räknar och armtagen innan jag måste ge upp och vila.
Och jag känner tydligt när jag gör rätt. Belöningen kommer direkt. Jag känner mig som en hal tvål i vattnet som bara glider fram! Underbar känsla.

Även midsommardagen förgylldes med ett simpass. Den här gången i mer stilla vatten och ännu kallare. Jag tog det säkra för det osäkra, simmade lite kortare och klev upp efter att avverkat en del bröstsim. (Bra att övade musklerna också). Det gäller att tänka på säkerheten när man är ute och simmar. Ensam med ett par svanar, långt från stranden i iskallt vatten … Man får inte vara dumdristig.

Det blev bästa midsommaren ever! Tack vare min våtdräkt, skärgården och underbart trevligt sällskap!

Midsommardagen. Solen bröt fram och värmde när jag klev upp ur vattnet.

Vackraste simträningsmiljön! Stomnarö i Roslagen.

Visualisering i vattnet

bild14

Tankens kraft är stor. Skillnaden mellan ett simpass när jag känner självförtroende och när jag känner mig ofokuserad och tvivlar på mig själv är markant.

Huvudstabadet i eftermiddag.

Fokuserat, med kraftfulla armtag, längd efter längd. Snyggt och häftigt.
Det var killen i simbanan bredvid som simmade precis så idag när jag var i Huvudsta efter jobbet. Inte jag. Åh vad jag önskar att jag vore där. Nu!!

– Föreställ att du ligger där i bassängen och slappnar av. Tänk dig in i känslan och ta med dig den erfarenheten ner i vattnet.

Det var Fredrik Weibull som gav mig de rådet i dag när jag pratade med honom i kväll om att använda sig av tankens kraft för att prestera bättre. Han har doktorerat i idrottspsykologi och i visualiseringsupplevelser och skrivit en bok som heter

Träna tanken – en bok om
mentala föreställningar i idrotten

.

– Inom
idrotten liksom näringslivet strävar folk efter att prestera så bra som
möjligt. För att kunna göra det är det viktigt att må bra och trivas
med det man gör. Det är också viktigt att känna sig själv och ha verktyg
till att kunna hantera olika situationer på ett bra sätt, menar Fredrik.

Solen sken, vattnet var behagligt och som vanligt var det härligt att få rensa huvudet efter jobbet med ett träningspass. Jag simmade en del. Svalde lite vatten. Spottade och fräste och bytte några ord med andra triathleter som var där.

– Det går fort det där, sa jag till killen med den snygga tekniken när han stannade och kollade sin klocka.

– Jag är glad om jag klarar en längd. Jag är här och övar, förklarade jag.

– Det gör jag med. Det viktigaste är att det är härligt här i solen, under tiden, svarade han.

Klok kille det där! Han simmade dessutom i våtdräkt och jag hade inte ens dolmen med mig. Så jag är ändå rätt nöjd med den längder jag fick till.

Jag vet ju hur det  känns när det blir bra känsla i vattnet. Jag ska lyssna på Fredrik och visualisera den känslan här hemma. Efter nästa simpass ska jag berätta om det har haft någon effekt.

Mitt startnummer till Medieruset idag fick jag överlämna till min kollega Malin på grund av mina benhinnor. Ska bli spännande att få höra hur snabbt hon sprang – hon tävlade ju ändå under mitt namn under loppet!!! Och det förpliktigar så klart!!! (Hehe)

Allt om benhinneinflammation

MG_3892

Stämplad: Skadad. Diagnos: Medialt Tibiasyndrom. Behandling: Ingen. Ordinerad vila, rehab och alternativ träning. Ganska skönt att få lite klarhet.

Ny identitet: Skadad.

– Medialt vaddå?
Nej. Medialt Tibiasyndrom har inget med tidningar och mitt jobb att göra. (fast det drabbar flest kvinnor) Tvärtom. Det är symtomen på mitt fritdsintresse och passion (jag älskar mitt jobb också ska tilläggas). Och med ett mer vanligt ord så heter det helt enkelt benhinneinflammation.

Kruxet med det namnet är att det får folk, inklusive jag själv, att tro att det verkligen handlar om en inflammation och börjar käka Volataren. Men enligt den ortoped jag träffade i dag så är det ett missförstånd.

Benhinneinfallammation handlar om att små små bitar lossnar ur skelettet. Den som inte vilar bort smärtan kan få en stressfraktur och det hela blir kroniskt.

Det lät väldigt allvarligt när den här doktorn pratade om den absolut vanliga löpåråkamman. Jag blev lite rädd men också lättad. Nu vet jag mer om varför det gör ont i benet. Och varför det inte går över. Jag har trots allt testat att springa lite då och då, och det river upp skadan.

– Nu får du hålla dig i skinnet. Du kan simma hur mycket du vill och cykla om det inte gör ont. Hur lång tid det tar innan du är bra, det är svårt att säga, sa doktorn.

Nu, när jag landat i den här omtumlande informationen så tänker jag: Allt har en mening. Fram till nu har benet och viljan att löpträna tagit kraft från den övriga träningen. Nu kan jag bara släppa det ett tag. Fokusera på cykeln och simningen utan att känna mig otrogen mot löpningen. Dessutom kan jag krypa tillbaka in i gymmet igen. Jag älskar ju känslan av gymmade muskler.

Så i dag på lunchen sa jag:
– Hej crosstrainer!
Körde 20 min för att känna hur det kändes och sen gick jag loss bland de fria vikterna. Dessutom tänker jag:

Det här är min chans. Nu får jag loss tid till simningen. Jag kommer bli som en raket i vattnet!

Våga vila!

bröllop

En hel helg, utan ordentlig träning. Jag måste erkänna att de känns bortkastat och slöseri med tid. Men innerst inne vet jag att vila och återhämtning är lika viktigt som de träningstimmar man lägger ner på att bli bättre.

Helgen har jag fyllt med fest, vila och visualisering.

Jag tror på tankens kraft. Jag tror på att att man kan tänka sig själv till en viss position eller prestation. Det jag pratar om kallas för visulaisering inom idrottspsykologin och jag ägnar mig mer eller mindre medvetet åt det hela tiden i många sammanhang.

Ända sedan tisdags och mitt första försöka att köra ett triathlon har jag mentalt bearbetat mig själv och sett framför mig hur jag tacklar stressen i vattnet på ett mycket mer framgångsrikt sätt än sist. Jag har föreställt mig själv i vattnet och gått igenom vad jag ska göra annorlunda till nästa gång och framförallt så ska jag undvika att bli så besviken på mig själv om jag inte lyckas som jag tänkt.

Så jag har visserligen inte tränat särskilt hårt i helgen men jag har tagit vara på tiden att vila och bearbeta mig själv mentalt. Jag har tränat tanken och föreställt mig själv till framgång, det vill säga i det här fallet, att jag simmar crawl 400 meter, tar mig upp ur vattnet och börjar cykla.

Urskönt pumppass i lördags morse!

I lördags körde jag 55 min pump, tidigt på morgonen. Kroppen var trött, visserligen laddad med en rejäl portion gröt med lingon, men morgonträning är inget för mig.
När instruktör Emelie peppade med orden:

 

– Vill du bli stark snygg och glad så är det nu det gäller!

Jisses vad det tog skruv! Tack Emelie för ett superpass. Jag kan knappt röra mig idag! Har brutal träningsvärk i hela kroppen.

(Knäpp? Jag???? Näe vad då …?)

Laddar om i gymmet

petter

Välbekant, välbehövligt, väldans skönt. Jag trängde in ett pass i gymmet mellan jobbet och kvällens Petterkonsert på Grönan.

Stridsmin 1. Fokuserad i min träningsbubbla.

Det var länge sedan jag körde ben i gymmet, det var länge sedan jag hann med armhävningar. Chins har jag inte övat på någon månad och axlarna känns tunna och veka.

Min förälskelse i cykling och simning har helt klart gått ut över mitt gymmande. Och jag inser att man inte kan varken få allt eller hinna med allt. Men det känns ändå lite tungt i hjärtat när jag tvingas växla ner i vikt på gymmet men egentligen kvittar det vilka vikter jag använder. Totalt sett har cyklingen, vinterns skidåkning och löpningen gjort mig mycket starkare.

Det har inte blivt så mycket träning den här veckan. Imorgon är det dags att hoppa i långklänningen för en hel dags bröllopsfirande men i planen finns ett morgonpump pass. Så nu är det dags att sova.

I kväll blev det 60 minuters styrketräning och sedan 60 minuters petterkonsert på Gröna Lund. Petter öste och regnet öste … ner! Stämningen den var på topp.

Petter körde live på Grönan. Riktigt bra.

Regnet öste ner och så kom solen … magiskt”

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.