Helena Nimbratt

My triathlon stories

Struktur skapar inre kartbild

Struktur i träningen förtydligar, organiserar och ger mig en inre kartbild av vart jag är påväg, vilka delmoment som ska genomföras och i vilken följd  jag ska genomföra dem – för att jag ska nå mitt mål.

Jag har insett att jag gillar tänka struktur när jag tränar. Det förvånar mig. Jag brukar beskriva mig själv som en konstnärssjäl som gärna agerar på känsla, som älskar att att jobba kreativt och låta idéerna visa vägen. Det fungerar sällan i längden. När arbetsuppgifterna hopar sig och stressen lurar runt hörnet är struktur och planering det enda som funkar för de flesta – även för mig har jag insett. I alla fall om det ska bli hållbart över tid.

Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.
Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.

När jag tycker det är mycket i vardagen så vill jag ha rent och fint hemma. Jag vill få min träning gjord och det är viktigt för mig att jag också hinner med att ”re conecta” med min familj, mina barn och min partner. Är alla dessa bitar på plats så blir jag lugn, känner jag mig stark, kompetent och kan ta tag i det som behöver göras, beta av det som står på att göra-listan.

Under en lång tid så har jag inte lyckats träna med någon tydlig struktur. Jag har fått börja om och ta nya tag gång på gång. Jag har inte fått till något flow. Det är en otillfredsställande känsla. Samtidigt så måste jag ändå säga till mig själv att jag är fantastiskt bra! Jag jobbar tar hand om min Edith, försöker har koll på de stora barnen, tar hand om min kärleksrelation, lever vardagsliv och lyckas få till en del bra pass. Något mindre bra och så ett eller två bra igen.

Ibland är jag stark som en oxe. Ibland känns kroppen tung och sliten.

Jag är så glad att jag har träningen i mitt liv – något att hålla i. Något att stämma av stressnivån, humöret, konditionen mot. Träningen hjälper mig att hålla rätt tempo genom livet. Lagom med stress. Tillräckligt med sömn. Fokus på kost och tillskott när det behövs. När jag tränar kommer kvittot – har jag skött alla dessa bitar rätt?!

Nu ser jag framemot att tiden kommer för den där härliga vårlöpningen. Visst är det lite blött och geggigt men samtidigt får vi njuta av att solen värmer, glädjen över de bitvis torra skogspartierna där gräset börjar spira. Snart siktar vi till och med blåsippor.

Norrmälarstrand är ett härligt löpstråk i Stockholm.
Norrmälarstrand är ett härligt löpstråk i Stockholm.

Stolt över att fixa Öppet spår igen!

Luften var lika tjock som jag mindes vid starten till Vasaloppets Öppettspår i söndags morse. Laddad, spänd, dämpad. Så mycket förväntan. Så mycket adrenalin att man nästan kan ta på det. Tänk att jag är här! Igen! Med 9 mil framför mig. En hel dag på skidor! Och jag ser framemot det. Det ska bli kul.

Men just nu är det kallt. Obekvämt kallt. Trångt och stressig känsla.

Jag läste i något av mina flöden några varit vid starten redan 03:30 för att knipa en bra plats i startledet. Sedan har de väntat i bilen med kaffe trevligt sällskap.

Min taktik var omvänd. Enligt min tes så verkar det inte ens att räcka att komma kl 06:00 för att få en hyfsad plats och då kan det lika gärna få vara. Jag är där för att ha en trevlig dag i spåret.

IMG_8343

Jag siktade på att vara på plats 06:30 men vi kom iväg sent eftersom vi skulle packa med alla barn och allt bagage, så jag anlände till starten först 06:50 – 10 minuter innan startskottet. Då var det tjockt med folk i startfållan men fortfarande många som cirkulerade mellan väsklämning, parkering och bajamajor med stressade steg.

Jag ställde mig längst till höger med skidorna i handen och dunjackan på. När starten gick rörde sig kön sakta framåt och jag valde att inte sätta på skidorna förrän jag kommit en bit. Med skidorna i handen kunde jag med snabba steg ta mig längre fram och förbi de som köade med skidor. Jag tjänade några platser.

Ordet ”kö” sammanfattar en stor del av min Öppet Spår-upplevelse 2017. Det var kö mest hela tiden och omöjligt att komma förbi en enda person under loppets första 3 mil. Jag fick snällt hålla den takt som klungan höll – strax över timmen per mil. Det var behagligt men lite ”opeppigt”. Jag hann börja tänka på mat, känna att jag var hungrig och bitvis frös jag något fruktansvärt om händer och fötter fast det bara var någon minusgrad och jag var klädd i ull från topp till tå. Ansträngningsnivån var helt enkelt för låg.

Första 4 km tog 60 min, sedan flöt det bättre. Spåren var fina men lite tunga av nysnön som fallit under natten. Skidåkarna runt mig skidade på under tystnad, metodiskt och målmedvetet.

Vid nedförsbackarna blev det kaos – och kö igen. Vid vissa backar stod jag omkring 5 min och köade innan det blev min tur att sakta ploga nedför eftersom spåren var helt bortplogade och åkarna framför var ostadiga och tappra! Stavar viftades runt och två gånger fick jag en stav som trasslande sig in i mina skidor så jag föll. Sedan lärde jag mig att hojta högt – ”hålla undan stavarna”.

Allt detta bidrog till att mitt humör var si så där under loppet första halva. Jag var ändå där för att åka skidor och pröva mina gränser.

Någonstans innan Evertsberg tyckte jag det blev jobbigt och jag tänkte på att jag inte ens hade klarat halva distansen.

Då dök Roger upp.

Han vinkade från andra sidan spåret och hoppade snabbt över till min sida och höll fram en öppnad gel.

– Jag ser in din blick att du behöver den här, sa han.

Och eftersom han hade rätt bestämde jag mig för att nu får det bli en gel var 8:e kilometer. Men först laddade jag om i Evertsberg: En bulle, en bar, två muggar buljong, en blåbärsoppa och en mugg vatten + ett toalettbesök. Allt tog 9 minuter. Sedan var det en ny dag. Nya förutsättningar och solen kom fram och värmde.

Jag kände mig plötsligt mycket starkare. Glad! Jag lyckades fokusera på tekniken, att inte tappa momentum. Jag inspirerades av en tjej framför mig. Hon skidade inte så snabbt men uthålligt och i jämn, stadig takt. Det är där jag fallerar. Jag missar ofta att få med mig farten framåt i gliden, men nu fick jag till ett bra flow och bestämde mig för att behålla den känslan.

Att se siffran ”3” på kilometerskyltarna har jag alltid gillat. Jag firade inombords när skylten med 39 km dök upp. Vid 18 km var jag riktigt hoppfull. 18 km är en välbekant distans i löpningen. Lagom och hanterbart. 8 km är också en trevlig siffra – kortare än 1 mil. När dagens sista 3:a dök upp lät jag mig själv känna att jag faktiskt fixat det! Wow! Jag fixade Öppet Spår. Jag klarade dock inte målet att köra på 9 timmar, jag fixade helt enkelt inte att köra in de 30 minuter jag förlorade i starten.

Men jag var nöjd. Njöt av hur Mora kyrka närmade sig. Kände igen sista nedförsbacken, ån och så under en bro och svängen till höger. Där är simhallen där jag snart kommer att stå i en varm dusch och så bara sista backen upp på … är det en bro? Och där var målet – och publiken. Fortfarande dagsljus. Jag spörtar inte. Koncentrerar mig på att åka så snyggt jag kan när så många ser på. I mål och fotograferna grattar entusiastiskt, nästan gladare än jag!

Jag är nöjd och jag kan gå obehindrat till duchbussen. Kroppen känns bra. Det gör mig stolt!

IMG_8341

 

Vett och etikett vid Öppet spår-starten

Har ni märkt hur solen har strålat de sista dagarna? Jag med. I morse noterade jag från trainern hur solen steg upp på en klarblå himmel. När jag startade strax före 07:00 var det inte ens helt mörkt och i rena rama glädjeyran bestämde jag mig helt spontant att knäcka all rekord under 4×4 minuters intervallerna och laddade på extra många watt – och jag klarade det. Men det var nervöst.

Hopptornet som syns i bild är min vändpunkt när jag simmar över sjön på sommaren.
Hopptornet som syns i bild är min vändpunkt när jag simmar över sjön på sommaren.

I går fick jag äntligen chansen att plocka fram längdskidorna: Med bara 1,5 veckor kvar till Öppet spår så sitter det inte fel med några mil ytterligare i kroppen. Men en vanlig vardag, timmarna före det är dags att gå till jobbet så finns det inte mer tid än för ca 15 km. 5 km diagonalåkning, 5 km stakning, 5 km diagonal. Jag försökte fokusera på teknik, fart, frekvens. Övade på balansen som inte är mitt starkaste kort. Det kändes lätt och jag la upp en plan om tre etapper för de 9 milen mellan Sälen och Mora. 3 mil i taget och bara fokus på varje etapp.

Det ska bli kul. Det ska bli en trevlig dag ute i skidspåret. 🙂

Jag bävar endast för starten och timmarna innan. Är man juste så kommer man i tid för att lägga ut sina skidor på en bra plats. Man kommer inte sent och tränger sig fram.  Jag är inte den med humör fast har man stått 60 minuter och huttrat i mörkret  minusgrader och det stegar förbi folk 10 minuter innan start, trampar på skidor och stavar för att komma längre fram i ledet – då ligger ilskan i luften. Faktiskt.

Det här blir mitt andra Öppet spår (men jag har varit support på åtminstone tre andra upplagor). Första körde jag med Roger vid min sida. Den här gången blir det mitt enmans projekt. Jag åker själv, utan sälskap men med lite tur får jag något hejarop längs spåret.

Hoppas nu bara att det blir hyfsade spår och någon minusgrad. Kan man ha sådan tur?Imorgon är planen att få till ytterligare en timmes skidåkning. Kanske två. Plusgraderna hägrar inför helgen här i stockholmsorådet men kanske funkar det så att spår som ligger dragna på en frusen sjö klarar sig ganska bra. Jag hoppas det, för i så fall blir det skidor även till helgen.

Mer swimrun under 2017

Jag går ofta på känsla. Jag följer min intuition och reagerar ofta med hjärta och mage. Det har fört mig till många spännande sammanhang, framförallt när det kommer till träning och tävling.

Från att inte ha någon annan plan än Ironman Kalmar inför 2017 har jag på kort tid anmält mig till två långdistansevent: Öppet spår söndag och LED eller Loftahammar Endurance Day. Hade du hört talas om den här tävlingen? Det hade ialla fall inte jag och Roger som sökt efter något som kan ge oss en tillräckligt stor utmaning för att det ska dra i maggropen och något som känns arrangerat med hjärta och engagemang med massor av naturupplevelser. Kraven är höga men så är det både kostsamt och kräver en massa familjetid och förberedelser. Då blir man kräsen.

LED hörde jag talas om av en slump och de som känner till den säger att banan är magisk. Tävlingen går i skärgården i närheten av Västervik och det jag ser framemot mest är att få tävla i team med min favorit – Roger. Det blir en dag med 37 km löpning och hela 9 km sim. Nu finns det med andra ord något mer konkret att simträna inför.

IMG_7683

Den här veckan försöker jag uppbåda fokus till att knöka in en hel basvecka träning i min nya vardag. Det är onsdag och jag har hittills cyklat 40 min 4×4 min intervaller i kräktufft motstånd, jag har simmat 50 min, både hårda 50:or och hundringar med paddlar och idag har jag sprungit 10 km hyfsat hårt. Allt ihop känns ganska pressat tyvärr. God känsla efteråt med hetsigt, flåsigt och med en känsla av att jag borde vara någon annan stans.

Usch!

Tips någon?

IMG_8129
Ö till Ö utlottningen i torsdags. Ingen av alla som var på plats under dragningen fick någon plats. Inte ens dessa coola tjejer.

 

Ullnasjön bjuder på vardagsäventyr

Jag sitter och varvar ned efter ett sent trainerpass med 4×4 min intervaller och tänker att jag kan lika gärna passa på att skriva några rader. Jag har svårt att hitta tid för bloggen just nu och svårt allmänt för att få allt att gå ihop tidsmässigt.

Jag har fått nya arbetstider och jobbar kvällar vissa dagar och tidig morgon andra dagar. En oväntad vändning som jag inte räknat med men jag ser både nackdelar och fördelar. En nackdel är att morgonsimmet ryker varannan vecka och helgerna måste därmed handla om simning och och dubbelpass, alltid dubbelpass, för att få ihop träningen så att jag själv blir nöjd. Vi får väl se hur det slutar. Kanske reviderar jag allt och lägger  ribban på en ny nivå.

Helgen var i alla fall för bra för att inte få en plats här på bloggen.

Först och främst var jag grymt nöjd med att få ihop 5000 m sim, lördag och söndag. Känslan var mestadels god. Farten var god ibland men framförallt kändes det i kroppen att jag tränat och inte enbart övat. Det gjorde mig nöjd. Som vanligt är det svårt att hitta fokus till 100 procent i en bana med en hel bunt andra simmare men å andra sidan övar jag på att ha folk omkring mig.

I går söndag fick dessutom jag och Roger chansen att ta en tur med långfärdsskridskor på vår sjö som ligger nedanför vårt hus medan Edith sov under övervakning av storebror. Underbart! Svart, blank jämn is så långt ögat nådde … nåja, förutom alla borrhål av fiskare som satt på sjön och tävlade. Men visst … även om det såg ut som isen drabbats av en slags mullvadinvassion så unnar jag självklart andra att njuta av härligheten.

Det fanns även isjakter och två kaiter som fick ruskig fart i vinden. Vi tog en tur runt sjön. Fick bra fart i medvinden och stretade rejält i motvinden och vi passade på att reka för Ullna swimrun. Varför inte??

IMG_8167

Ullnasjön ligger precis nedanför vårt område där vi bor.
Ullnasjön ligger precis nedanför vårt område där vi bor.

IMG_8156

IMG_8178

IMG_8161

 

11 mil skapar sug efter Öppet spår

Efter en sen torsdagkväll med mycket prat vaknade stugan till liv strax före 08:00. Vi var åtta stycken som delade boende och sömnen hade väl varit si och så för en del under natten. Humöret var ändå på topp. Temperaturen kontrollerades och vallning diskuterades intensivt. – 1 grad med en prognos som sa plusgrader längre fram till dagen resulterade i att valet föll på violett valla.

Ambitionen bland tjejerna i stugan varierade brett men inställningen att ha så sköna skiddagar som möjligt var lika stark hos alla.

 

På Myrslingan var det flackt och perfekt för stakning.
På Myrslingan var det flackt och perfekt för stakning.

Jag bestämde mig för att målet för helgen var att båda passa på att njuta av lugna måltider och trevliga samtal och utnyttja möjligheten till skidåkning så mycket som möjligt. Jag åt en enorm frukost. Gröt, ägg, smörgås, juice och två koppar hett kaffe och satte planen för dagen tillsammans med Anna Lind, samma tjej som jag i sista stund teamade upp med under Ångaloppet när hennes partner blivit sjuk.

Det var en slump att Anna och jag hamnade på samma skidresa. Jag blev inbjuden att åka med av Elin, en i det galna swimrungänget jag träffade i höstas. Tänk vad fantastiskt det är med fysisk aktivitet. Plötsligt är jag i ett sammanhang med 12 grymma tjejer som jag aldrig skulle ha träffat annars.

Gänget. En del av dem. Valentina, Ingrid, Anna, Elin och jag.
Gänget. En del av dem. Valentina, Ingrid, Anna, Elin och jag.

Anna och jag började lugnt och valde spåret ”lätta sjuochhalvan” som gick i skogen runt sjön och genom en söt fäbodvall. Vi ville känna på hur skidorna och föret kändes. Solen sken mellan träden som var täckta av snö. Spåren var helt utan anmärkning. Vi hade både fästa och glid. Humöret steg snabbt och som vanligt var jag tvungen att var 5:e minut kommentera allt det vackra.

– Kolla vad fint! Titta vad vackert! Anna, det här är underbart!

– Åh varför åker man inte mer längdskidor?

– På grund av den dåliga snötillgången, konstaterade Anna rätt och slätt.

Det blev två varv runt samma spår innan lunch och på eftermiddagen var vi redo att ge oss upp på en platå där det fanns fler spår och ett snäpp bättre förhållanden eftersom höjden bjöd på kallare temperatur. Sista rundan körde Anna och jag medan mörkret föll. Vi ville inte gå in och vi var ju ändå där. Vi var de sista som ramlade in i stugan efter 40 km på saldot och i förvånansvärt god form. Sedan blev det bastu innan vi firade att vi var där med bubbel. Vilken kväll. Det blev mycket träningssnack och utbyte av tips och erfarenheter. Ingrid klickade hem en våtdräkt, någon annan bokade visst ett lopp och så där rullade kvällen på.

Dag två vaknade jag och var trött och kände mig sliten. Jag gav mig ändå ut i spåret med gott mod trots att förhållandena var tuffare med isiga spå efter en kväll med duggregn. Det blev ett fint tillfälle att träna stakning. Jag är inte särskilt stark i det och fick slita men tappade i fart jämfört med mitt sällskap. Men jag njöt av de vita vidderna på myren där vi höll till av strategiska och flacka skäl. Solen strålade och mina Smakis i midjeväskan väckte barndomsminnen.

IMG_8103

Elin stark och snabb väntar in svansen som kommer efter.
Elin stark och snabb väntar in svansen som kommer efter.

Lättare var det sista dagen. Spåren var nypistade och temperaturen låg under noll. Vi lyckades valla till oss tillräckligt med fäste för att hålla humöret i topp alla tre mil. Sedan var det dags för lunch, bastu och hemfärd.

11, 5 mil sätter sina spår. Jag fick inte bara träningsvärk av resan till Harsa utan även idé om att köra Öppet spår. Någon som hakar på?

IMG_8083

Tre dagar i Harsa ruskade om längdskidåkarmusklerna

Tänk dig att par bilar full med likasinnade sköna tjejer. Tänk dig lättillgängliga nypreparerade skidspår. Tänk dig sol, blå himmel och föreställ dig tre dagar med 100 procent fokus på längdskidåkning toppat med något glas bubbel. Visst rycker det i längdskidåkarmusklerna?!

Där har du min helg i skidparadiset Harsa, i trakten kring Järvsö. Här har tydligen många elitskidåkare tränat. Och googlar man lätt så går det att läsa att Harsa har en 60-årig skidåkningshistoria bakom sig och brukar kallas Hälsinglands skidmecka. Med all rätt!

Spåren i Harsa startade precis utanför hotellet.
Spåren i Harsa startade precis utanför hotellet.

IMG_8040

Jag har haft det helt fantastiskt och jag har fått drygt 11 mil i kroppen. Jag är lite öm på suspekta ställen efter att ha plogat i branta isiga backar men i övrigt så känns kroppen galet bra och skönt med variation i träningen.

Jag hade inte hört talas om Harsa tidigare, men jag förstod snabbt att det är hit de mest hängivna skidåkarna åker och det är här som många blivande vasaloppsåkare lägger grunden till en behaglig resa mellan Sälen och Mora.

Jag älskade den genuina stämningen. Jag älskade att hotellet och stugorna bjöd på allt man behöver under en sådan här helg, utan krusiduller men med mängder av vänlig gästfrihet och omtanke. Jag älskade att det fanns levande ljus nerstuckna i smidesljusstakar på bordet vid frukost. Och det var fantastiskt kul att höra snacket i den dimmiga vallaboden och se alla proffsen förbereda sig för dagens pass med 100 procent blodigt allvar.

IMG_8047

Ingrid och Anna diskuterar dagens valla. Utmanande med isiga spår och plusgrader under dag två.
Ingrid och Anna diskuterar dagens valla. Utmanande med isiga spår och plusgrader under dag två.

Vi bodde i stugor med helpension. Det var fantastiskt lyxigt och mysigt att kliva upp ur sängen, dra på sig skidkläderna och traska ned till restaurangen och ta för sig av havregrynsgröt, ägg, nybryggt kaffe och hembakat bröd. Luncherna var rikliga och mättande med stor grönsaksbuffé och kvällarnas middagar kändes familjära och avslappnade bland alla trötta glada skidåkare i alla åldrar.

Det här vad recensionen av anläggningen och helgen. I nästa inlägg skriver jag om skidåkningen.

Harsa erbjuder både hotell,, stugor och även vandrarhem. Mysigt.
Harsa erbjuder både hotell, stugor och även vandrarhem. Mysigt.
Anna, Valentina och Susanna. Jag älskar grejen att det fanns en enorm grytkastrull full med havregrynsgröt, på frukostbuffén.
Anna, Valentina och Susanna. Jag älskar grejen att det fanns en enorm kastrull full med havregrynsgröt, på frukostbuffén.

IMG_8056

 

 

Slutkörda ben

Började veckan med 18 km löpning i halvård fart som Erik rekommenderar.
Började veckan med 18 km löpning i halvhård fart som Erik rekommenderar.

Jag läser Erik Wickströms bok ”Smart konditionsträning” och är just nu full av inspiration. Så pass att jag lyckats köra slut på mina ben.

När jag kom hem från jobbet i förra veckan låg boken på köksbordet. Roger hade köpt hem den i jakt på lite nya tankegångar och hjälp att lägga upp en strategi för träningen. Jag nöp den direkt. Boken slank ned i min handväska och nu har jag slukat drygt halva.

Den ger mig självförtroende. Mina tankar om min träning under förra året och min plan inför kommande säsong stärks. Mycket av det som jag har kommit fram till, vad som fungerar bäst för mig och som får mig att utvecklas, får jag bekräftat i Eriks teorier. dessutom får jag en hel del nya tips och jag kan fylla i mina frågetecken och luckor. Jag känner helt enkelt att en hel del är råd som känna relevanta för mig och det liv jag lever tillskillnad från de flesta andra träningsprogram, upplägg och råd som jag nosat på hittills.

Den invändning jag har om jag utgår från mig själv, så är det att jag känner tydligt att boken inte riktar sig till mig som kvinna utan en man, med familj som har en fru som inte tränar. Kanske är en del av träningsråden också mer anpassande för män. Rådet att tänka på att inte styrketräna för mycket, tror jag utan att vara expert, känns fel för min del. Jag känner tydligt att jag måste prioritera styrka för att ge kroppen rätt förutsättningar för vad jag vill göra med den.

Jag tycker boken fyller en viktig lucka. Jag rekommenderar den varmt.

Träning med familjefokus

Helgen bjöd på mycket träning, bra träning och träning kombinerat med familjehäng. Veckan förflöt däremot med något enstaka kortare pass för att istället rikta all energi på att ställa om till arbete och att återanknyta med Edith under kvällen.

För att bryta den totala vilan körde jag ett kort fyspsss varje morgon varvat med frukostfix och sminkning. Skönt att få igång kroppen en smula, lite cirkulation och värme med hjälp av klassiska övningar som stärker det som är min surdeg just nu – coren, stabiliteten i bålen.

Ganska skönt och kul faktiskt att varva olika övningar och skönt att känna att det bränner på ett välbehövligt sätt. Jag fortsätter med något som kanske kan bli en nyttig rutin. I morse blev det fokus på armhävningar och plankövningar. Jag har lite att jobba på kan jag minst sagt säga.

Veckan som innehöll väldigt lite fysisk aktivitet slutade starkt under helgen. Jag började med att stiga upp hyfsat i tid och spenderade sedan 70 min på trainern. Distans. Jag försökte balansera motståndet med en lagom bekväm känsla. Var 20:e minut trampade jag ur benen, rätade på ryggen och drack vatten för att samla nytt fokus. Det är tuffast mentalt. Helt klart.

Efter lunch och en lekstund med Edith laddade Roger och jag för snölöpning under Ediths sovstund med barnvakt hemma eftersom vagn var helt uteslutet den här vinterdagen. Dessutom fick vi möjlighet att ta en bastu och njuta en stund av att umgås. Jag älskar de här stunderna. Det är en så sjukt bra kombo att göra något båda älskar, vara ute och få möjlighet att prata ostört.

Bastun var ljuvlig.

Väl hemma igen väntade Olivia otåligt på att få sällskap till gymmet. Hon ville ha min hjälp att lägga upp en nybörjarstrategi för löpning på band.

— Fettförbränning. Det är min enda drivkraft, konstaterade hon krasst medan mamma hoppfullt tänkte: Tjejmilen!!!! Jaaaa!!!

Så fantastiskt kul när barnen ber om att få nosa på det man gillar allra bäst.

Vi sprang 4×4 min med 2 min gåvila. Vi utmanade lite extra de sista 2 minutrarna men bara så mycket att Olivia tyckte att det kändes görbart. Det gick jättebra och Olivia var nöjd med upplägget.

Glädje!
Glädje!

Resten av tiden i gymmet fokuserade vi på bålövningar och stretch. Perfekt sätt att umgås med sin stora dotter!

Söndagen bjöd på sim och babypoolplask!

Årets sista pass och omstart

Årets sista pass blev långt och ett kärt återseende med välbekanta skogsvägar och blöt grönska. När det gått länge mellan ensamma löpturer utanför bebyggt område så är det så tydligt för mig att jag behöver balansera upp sinnet med vackra synintryck, lugn, grönska och syrerik luft. Huvudet jublar av åsynen av raka trädstammar och vackert mörkgrön mossa.

 

Grått och trist? Nej, lungt stilla och syrerikt.
Grått och trist? Nej, lungt stilla och syrerikt.

Och jag måste skrocka åt mig själv, jag är precis lika knasig som min gamla farmor. Hon som alltid tvingade oss barn att verkligen titta på den vackra utsikten vart vi än kom. Härjedalens fjäll, Dalarnas blå mjukt böljande berg eller midsommarens blomstrande ängar. Hon brukade stega ut i snön när vi firade Påsk i fjällen, sätta sig på en upp och nedvänd hink, skjuta upp mössan från pannan och rikta ansiktet mot solen och bara sucka; — Känner du Helena? Känner du solen?

Min farmor har lärt mig att njuta av naturen och det är jag alltid lika tacksam över. Jag brukar tänka på hur viktigt det är att vi inspirerar våra barn att se, att titta på stillheten. Även om de lyssnar med ett halvt öra så hjälper vi dem att bygga en vana att uppskatta naturen. Det behövs i den tid vi lever i, tror jag.

På nyårsafton tog jag sikte på 20 km långt distanspass, för lugnet och för variationen till mina hårda intervaller. Kroppen kändes lätt och pigg utan vagn. Jag hade med vatten i löparväst och en banan som jag åt för återhämtningensskull mer än för att jag behövde energin.

Nu funderar jag på hur första delen av året ska se ut träningsmässigt. Jag har jobbat min första dag och tillbringat min första kväll med middag och läggning och konstaterat att nej, det går inte att träna efter en hel dag på jobbet så länge lillan är vaken. Jag vill för den delen även träffa övriga familjen även om de klarar sig lite bättre utan min närvaro.

Kanske blir det lite längre långpass på helgerna och korta kvalitetspass lunchtid som basträning? Jag får pröva mig fram helt enkelt. Den här veckan ligger fokus på att komma igång att jobba, träningen får stå tillbaka lite. Och titta … Det går att blogga på väg till jobbet! Allt går om man vill!

 

Promenad i solen, också energigivande.
Promenad i solen, också energigivande.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.