Helena Nimbratt

My triathlon stories

Fäbodmys och löpning i vinterlandskap

Jag forsätter med mitt lugna träningstempo. Njutningen är målet med alla pass. Återhämtning och sömn är två andra favoritpass just nu.

Helgen bjöd på återhämtning och magisk vinterlöpning i Dalarna.

Vi har skaffat oss en fäbod uppe på ett berg i de gamla finnmarkerna i Dalarna. Här breder vandringsleder, mountainbike-leder och kanotleder ut sig som ett spindelnät över bergen skogarna och alla vackra insjöar. Mitt i denna naturliga ävanetyrspark ligger Handbacken, en vindpinad timmerstuga med en på tok för överdimensionerad altan, och blickar ut från sin höga position – full av möjligheter! Handbacken är helt klart en ny fas i vårt liv, här har vi alla möjligheter att skapa en vilsam och energigivande plats som ger oss ett rejält avbrott från vardagen.

Ingen el. Vatten i en brunn utanför.

Massor av skog. Massor av tystnad.

IMG_1959

Hugga ved, laga mat, diska – sitta vi den sprakande elden med raggsockor. För mig låter det som himmelriket, lyx långt bårtom alla lyxhotell.

Vi har varit där två helger, minusgrader till trots. Inga problem! Det hundraåriga timret är tjockt och kan lagra mycket värme, när det väl blir varmt. Mjölken kan man praktiskt nog förvaras på fönsterkarmen intill de handblåsta enkelglasen.

Det har faktiskt fungerat över förväntan att bo där även så här års och Edith har fått uppleva äventyret att leka i snön med pannlampa! En hit!

Mitt inre jublade inombords när jag på morgonen klev ut utanför stugan, såg soluppgången och det kritvita landskapet och bara omslöts av tystnaden.

På lördagen tog Roger ett långpass ned i dalen och sedan upp igen. Söndagen tog jag en lite tur och vi avslutade helgen med ett besök i vedeldad bastu.

Bastubygge står som nummer 1 på att göra-listan inför våren. Sedan har vi halt vi behöver och lite till.

IMG_1921 IMG_1919

Pannlampemys i Törnskogen

Jag visste knappt var jag befann mig. Det var kolsvart. Jag sprang med en hel hord för mig helt okända människor, i skogen, med pannlampa, en onsdag efter jobbet.

Jag älskar att tänka på allt knas och egentligen absurda situationer allt tränande bidrar till. Visst låter det lite knäppt men också sjukt roligt och härligt.

Det var det.

IMG_1852

Det där härliga tvivlade jag för ett ögonblick på precis innan jag skulle ut. Ni vet, trött efter jobbet, vid middagsbordet i värmen och ute är det bäcksvart, det regnar och temperaturen är på väg ned förbi noll. De flesta jag känner skulle välja att borra ned sig i soffan med en pläd men tro det eller ej, det finns så himla många som faktiskt har kommit på att det är underbart, energigivande och fantastiskt att springa i skogen även en dag efter jobbet. 19 stycken skulle det visa sig när det var dags för samling vid en adress som jag knappat in på gps-en och kört till utan närmre eftertanke.

Jag frågade var vi befann oss. I Sollentuna fick jag till svar.

Det blev en fantastisk kväll. Mycket längre än jag först hade tänkt mig. Vi var ute i nästan 2 timmar och avverkade 10 km i blötan, i mörkret, uppför berg, genom snår, över spänger. Reflexbanan var helt perfekt uppmärkt, stort tack till er som jobbat med detta. Det måste ha tagit timmar.

Jag landade hemma hungrig som en varg, grymt sugen på en varm dusch och lagom genomtrött.

Kan inte bli bättre.

 

 

Nöta in nya rörelser – tålamod och positivt tänkande

Hallå! Jag är 43 år, 43!!! Och sysslar just nu med att försöka lära om och springa på ett annat sätt.

Är det dårskap eller fullt rimligt?

Jag har sprungit två pass på mindre än ett dygn. Så mycket har jag inte sprungit sedan i somras någon gång. Och jag mår så bra i kroppen just nu.

I går sprang jag Kungsholmen runt, ungefär och kända mig för med alla Fredrik Zilléns råd i huvudet. Fokuset ligger på armpendlingen och studs i steget. Eller ”pjong” som Fredrik uttrycker det.

Jag tar det försiktigt, vill inte få några nya belastningsskador. Jag sprang cirka 3 km, tog en kort, kort paus för att återhämta och skaka loss och sedan fortsatte jag ytterligare 3 km, liten paus och sedan sista kilometern med så mycket fokus jag kunde uppbåda. Ett litet steg av många tusen. Tålamod, tålamod och positivt tänkande.

I dag har jag sprungit i ett blött, lerigt och härligt motionsspår med trevligt sällskap. Vi pratade massor och jag fokuserade därför inte lika hårt på den nya tekniken. Då och då skannade jag av kroppen och rättade till mig själv.

IMG_1760
Dommarudden, en ny bekantskap.

Fredrik rådde mig till att inte springa för stor mängd på det nya sättet utan trappa upp steg för steg. Så det här passet blev en lagom medelväg.

”Hip to heart” är det som gäller för armarna. Jag ska undvika att rotera hela överkroppen när jag springer, det är då steget blir för långt.

Efter dagens löpning blev det bastu! Och nu snackar vi bastu på riktigt. Vedeldad, mixed, damer och herrar, dopp i iskall sjö och lövruskor.

En fantastisk lördagförmiddag!

IMG_1761

 

Mer kunskap om löpning och teknik med Fredrik Zillén

Det var som att få luft under vingarna.

Löparcoachen Fredrik Zillén, välkänd bland många triathleter i Stockholmsområdet, kikade på mig med ingående blick och skojade om att det är lite som att vara hästhandlare när man ska hjälpa löpare att bli bättre, snabbare och kanske mer skonade från skador.

– Får jag se tänderna också, skojar han men blir snabbt allvarlig igen och kontrollerar hur mina armar hänger i avslappnat läge och hur rörlig jag är i höfterna , bland annat.

Domen faller.

– Ungefär som man kan förvänta sig av en triathlet med stillasittande arbete!

_mg_0587_helena_nimbratt

Det är en helt vanlig stressig tisdag. En tisdag i november när första snön vräker över Stockholm och traditionsenlig orsakar förseningar och smått kaos i Stockholm. Jag är inne i en intensiv period på mitt jobb med nya spännande arbetsuppgifter. Fokuset på träningen är inte på topp – men så får det vara. Jag känner mig heller inte så förberedd som jag skulle vilja mentalt på den 60 minuter långa löpstegs- och teknikanalys jag har bokat med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén.

Det är svårt att hitta fram till lokalen där testet ska genomföras och för att förvärra det ytterligare dör telefonen i kylan och jag börjar irra i panik innan jag flera minuter sen dundrar in på Activius i Solna där Fredrik håller till.

Men väl ombytt och på plats så blir det skärpning. Jag tänder genast till. Känner glädjen hoppa i bröstet – det här är ju så roligt. Jag älskar ju att springa. Faktiskt. (Hur blev det egentligen så – jag var ju från början jorden soffpotatis). Bara att få rulla igång på bandet känns avslappnande. Jag har inte rört på mig sedan före helgen. Kroppen jublar.

Jag lyssnar spänt på allt som Fredrik säger. Han har 3D-kamror uppsatta riktade mot bandet. Plötsligt är jag filmad och en massa sjukt härligt nördiga siffror dyker upp på de stora skärmarna och en svartvit film där man ser mig lufsa … inte så kul syn. Efter min höst där jag med största försiktighet sprungit 1-2 gånger per vecka så är min löpform inte på topp men så får det också vara.

Lusten, glädjen, styrkan – allt detta växer sig starkare inombords under den här långa lugna perioden. Suget också. Så det är bra så. Enligt plan.

Resultaten Fredrik presenterar är heller inte så smickrande men intressanta. Stegfrekvensen fick jag full pott på. Alltid något att glädjas över. Men jag springer energikrävande, har foten på tok för länge i marken och mitt steg är för långt.

Fredrik hittar en del andra bra grejer som låg belastning på knä- och höft-leder, bra bredd mellan fötterna, jag studsar inte upp och ned som är vanligt, till exempel.

Sedan börjar vi prata om vad jag kan göra bättre och förändra och tillsammans tittade vi på axlarnas position och armpendlingen. Jag är med på allt han säger. Tycker det låter logiskt och vet att mitt arbete vid tangentbordet ger framåtroterade axlar. Fredrik menar att hållningen och armarna påverkar steget.

Efter instruktioner så får jag testa springa på bandet igen. Jag får se bilder på elitlöpare för att ytterligare öka förståelsen.

Jag fokuserar. Pendlar med armarna på det sätt Fredrik visat och springer.

Wow vilken känsla. Jag tänker på Simcoachen och de små, små korrigeringarna i örat som hjäper pusselbitarna på plats och kroppen plötsligt lyfter och glider fram i vattnet. Det här känns lika förlösande. Jag lyfter och får luft under vingarna.

Jag får testa att springa på det nya sättet och sedan det gamla och känner genast när jag faller tillbaka hur kroppen blir tung och stannar upp.

Magi!

Kameran filmar min löpning igen. Alla värden förbättras ordentligt och jag får beröm. Nu ska jag öva, invänta Fredriks uppföljningsmail med övningar och kommentarer och sedan boka in en träff igen för att lära mig mer.

Löpglödje!!!

 

Löpstyrka med vagn och mysigaste sällskapet

Jag njöt av en magisk löptur tidigare i veckan. Efter Hong Kongresan hade jag bokat in en extra dag ledigt från jobbet för att vara hemma och återhämta mig sömnmässigt men framförallt för att ta igen tid med Edith. Hon är nu nästan 2,5 år. Redan!! Det var länge sedan vi var ute och sprang tillsammans. Men hon har inte glömt hur det funkar.

IMG_1694

Så fort hon ser mig plocka fram 2XU-tightsen så säger hon:

– Mamma pinga. Följa med.

Och jag har faktiskt längtat efter att ta med henne på en tur både för att det är så fantastiskt att slippa känna att jag är borta från henne när jag tränar och för att vi har så mysiga samtal innan hon oundvikligen somnar.

Vi såg att det var is och frost på gräset och pratade om att det snart är vinter. Vi såg hundar i koppel och änder som simmade i den speglblanka sjön. Edith konstaterade att löv låg på marken och de var gula.

Vi pratar lite och sedan räcker det att bara sitta tyst. Jag ser att ljudet av mina steg och andhätmning har blivit en sövande och meditativt ljud för min dotter.

Jag ler.

Jag tycker det är fantastiskt.

Edith kramar sitt gossedjur som blivit utvald att följa med och somnar. Jag njuter av att jag springer och är helt smärtfri. Vagnen är tung. Jag är ovan. Jag koncentrerar mig på tekniken, att springa upprätt och starkt. I de två brantaste backarna går jag eftersom det känns för tungt för knäna.

Övningarna jag fått av naprapaten har gjort susen. Två gånger per vecka efter följande program:

  1. Benböj – djupa
  2. Marklyft
  3. Tåhävningar i maskin stående och sittande – tungt motstånd
  4. Marklyft med kettlebell ståendes på ett ben.
  5. Höftlyft med fötterna på pilatesboll.
  6. Sidplanka

Det här var mina skönaste 10 km på över ett halvår!!

IMG_1683
Edith valde minsta nallen till turen.

Trail över Dragons back i Hong Kong

Jag ska snart kliva på flyget hem efter några fantastiska dagar i Hong Kong tillsammans med mina vuxna barn Simon och Olivia. Simon pluggar här och självklart måste jag hälsa på. Jag ville att Simon skulle visa oss sitt Hong Kong och vad blir det då? I typisk svensk anda så satsar han på att ta oss med på en hajk, 3 timmars vandring upp längs en bergskam och sedan ned till havet där vi bara någon timme från skyskraporna hittade en liten by med små vita radhus och skönt surfhäng.

IMG_1547

Trots att jag läst på flera ställen att vandringen är överraskande tuff så blev jag ändå förvånad över att det sög i benen och svetten formligen sprutade i den fuktiga värmen. Vatten hade i vi i ryggsäckarna men man kan ju undra hur det ens är möjligt, men någon energi det fick vi inte med oss.

Det gjorde faktiskt inte särskilt mycket. Ingen av oss dippade nämnvärt innan vi var framme och kunde beställa en svindyr spartansk pizza som smakade himmelskt. Vi vandrade i stadigt tempo, ibland småsprang vi och hoppade mellan stenar och trappsteg. Kroppen blev skönt trött. Att kliva uppför,uppför, uppför tar skönt i alla tänkbara muskler.

Älskar att få röra på mig även när jag är ute och reser. Kroppen hamnar ändå i sådan obalans av störd sömn, jet lag, konstig mat och långa flygtider, som i det här fallet.

Det var fantastiskt härligt att få njuta av den vackra och annorlunda naturen, känna solen värma den bara huden och kyla den heta kroppen i havet.

IMG_1641

Fantastisk lyx. Oändligt tacksam. Och nu längtar jag hem till min lilla, lilla skrutt där hemma. Vi har Face-taimat och det hjälper yttre, pytte lite för oss båda tror jag.

IMG_1548

IMG_1636

Escape to Dalarna – löpning för återhämtning

Jag älskar att springa får att samla kraft. Jag älskar att löpningen ser till att jag kommer ut och får andas höstluft, klar hög, full av syre, full av dofter.

I helgen tog vi en tur till Dalarna jag, Roger, Edith. Vi gillar Dalarna. Trivs med att vila blicken på runda grantäckta berg som skiftar i blått. Jag älskar de vackra husen, att det kan var helt knäpptyst. Att det inte är täckning överallt och att det bara är ett par timmar med bil hemifrån.

IMG_1242

Jag önskar bara att jag hade mer tid att sitta på en farstukvist i Dalarna, med raggsockor, gummistövlar och värma händerna på en het kopp kaffe. Bara sitta och höra tystnaden så att det känns i hela kroppen.

Gärna en stund ensam.

Jag och Roger behöver flytta oss fysiskt från hemmet för att sluta göra saker. Roger är som en duracell-kanin som springer upp och ned, tvättar, packar, skriver listor. Jag försöker städa mig till lugn. Men det är helt omöjligt med så många i familjen med så små ytor som vi har.

En natt på hotell i Dalarna gör att vi slår oss ned i en soffa en hel kväll. Vi småpratar, småsurfar, småtittar på tv. Lägger Edith, Sjunker djupare i soffan. Pratar lite till och går och lägger oss, somnar och vaknar som vanligt av att Edith börjar snacka. Hon letar efter sin älsklingsgiraff. Det är en timme kvar tills frukosten serveras och vi kan ligga kvar och vänta.

IMG_1210

Efter frukost tar jag en löptur. Jag slås av att det är så kallt i luften. Strax över noll och jag fryser lite. Men Insjön där vi spenderade helgen låg helt tyst och öde, trots att klocka var närmre 10.00. Folk har vett att ta det lugnt så här på söndagförmiddagen. Jag springer flera kilometer utan att möta en enda bil.

Jag jublar. Så förbaskat underbart. Röda hus, röda lador. Åkrar i stillhet. Jag springer så lugnt jag kan. Benet stramar lite. Det ömma finns där, men det blir inte värre.

Tillbaka till hotellet blir det uppför. Trots det lugna tempot stiger pulsen. Nu fryser jag inte och jag tänker på hur mycket jag faktiskt älskar att springa. Jag känner någonstans långt där inne att löpskadan beror delvis på att jag har tagit löpningen så förgiven (återigen) att jag inte fokuserat tillräckligt på den. Bara kastat mig ut, sprungit, glömt att fokusera på teknik, varit trött, säckat i hop, sprungit konstigt. Nu överdriver jag kanske men löpningen behöver omsorg, förberedelse, fokus och mental förberedelse för att det ska bli hållbart.

Nu ska jag vårda min löpning.

Gamla goda vänner lösningen på allt

Första känningen av den löpskada jag dras med nu kände jag i maj under loppet Wings for Life (för övrigt blir det inga fler Wings for Life-lopp i Sverige) och jag bröt efter 13 km. Det var en intensiv skärande smärta som kändes helt fel.

Notera – på fötterna satt ett par sprillans nya Addias Adizero, modellen som funkat utan komplikationer för mig under många många lopp och 100-tals mil. De satt otroligt skönt på foten. Bekvämt men möjligen lite tight men jag tolkade det som att de var helt nya och inte insprugna.

Efter en vecka var smärtan borta och jag tränade som vanligt.

Samma skor satt på under Vansbro triathlon. Nu med snabbsnören som slarvigt nog snörts för tight. Under löpningen då jag var fast besluten att pressa mig och hålla farten uppe kände jag hur foten började domna och ett ben i foten började göra ont plus att den skärande känslan i benet dök upp igen.

Vid det här laget började de första tankarna på att smärtan kan vara kopplad till skorna, dyka upp.

Så här höll det på, jag sprang och höll skadan ok och så blev det dags för Kalmar. Jag tänkte tanken att ta med de gamla skorna men så såg jag dem i garderoben utan snören … och de blev kvar hemma. De nya, som inte längre var särskilt nya var ju av samma modell …

I förra veckan när jag sprang så gjorde det vansinnigt ont att gå direkt efter. Hoppet sjönk. Smärtan var så intensiv att jag tänkte att det känns ganska kört med löpningen utan ett rejält löpuppehåll. Men smärtan la sig snabbare än väntat och så i lördags bestämde jag mig för en provtur i mina gamla skor som borde ha hamnat i soporna för länge sedan.

Redan efter 100 meter kände jag att det kändes annorlunda. Foten kändes friare. Stegen ömmade inte på samma punkt. Jag sprang 5 km stålsatte mig för att stanna och ta de första stegen …. INGENTING!!! Jag kände ta mig sjutton inget. Anade en ömhet men vilken ofantlig skillnad. Jag trodde inte det var möjligt. Och jag vågar inte ropa ”hej” än!

Smärtfri!!!! Kan det vara möjligt???

  • IMG_1176

Off season – laddar om batterierna

Jag vågar vila. Och jag vill faktiskt vila. Oktober och jag har lagt drygt en månad utan att träningen har varit ett prioriterat fokus. När hände det sist i mitt liv?

Jag måste erkänna att det har känts skönt. Skönt att ge mer utrymme till andra delar i livet. Både tidsmässigt och mentalt. Den dagliga fysiska aktiviteten har jag saknat. Mycket. Men jag har stått fast vid min plan att vila. Jag har kört några pass på trainern och har vilat ordentligt mellan.

Jag har också fokuserat på inskolning av min 2-åring och att ladda hennes batterier med närhet, omsorg och 100 procent uppmärksamhet efter en dag på förskolan. Det har fått komma före allt. Och så kommer jag att prioritera hela hösten och kanske hela året. Det är ett beslut som är väl grundat i mitt hjärta och mig som förälder. Därför har jag sedan länge tänkt att det här året när Edith börjar på förskolan så kommer jag plocka en hel del av den tid jag lagt på träning för att investera en större del i familjen.

IMG_0990

Jag har ju förutom Edith även två vuxna barn så jag är vis –  av erfarenhet kan vi kalla det och det är mitt i den erfarenheten som mitt beslut vilar. Stadigt.

Sömn är också ett av mina fokusområden. Att vara 40+ och blir förälder igen har bara varit positivt förutom när det kommer till sömnen. Där har allt varit tuffare. Som 20-åring spelar det knappast någon roll med en veckas sömnbrist, så fort tillfäller ges så tar kroppen igen men nu … det har varit en brutal kamp men just nu är jag inne i en positiv trend.

Jag börjar sakta känna mig starkare. Och det är vilans förtjänst. En välbekant glädje och tillfredsställelse har också börjat smyga sig på efter och under tränande pass. Till och med efter 5 km löpning. Och när den dök upp så insåg jag att det var mycket länge sedan jag kände så när jag var ute och sprang. Jag har tänkt på Ironman och Kalmar. Jag har tänkt på fart och snitthastigheter men jag har inte tänkt så ofta på skogen, dofterna, blötan och jag har inte springdansat till musiken i lurarna på mycket länge. Så där som jag brukar göra. Men jag gjorde det i veckan. Och det räckte med 5 km.

Just nu är 5 km allt jag springer. Jag har besökt en naprapat, fått en styrkeprogram och hjälp med hur jag ska tolka smärtan i underbenet. Löpningen under Kalmar gjorde förmodligen varken till eller från skademässigt och jag fivk fullt stöd i mitt beslut att jag valde att genomföra löpningen. Det rör sig förmodligen om ett överansträngt muskelfäste och det är den djupa vadmuskeln som spökar.

Jonathan var som balsam för mitt stukade jag. Han lugnade, bekräftade, informerade och berömde min  teknik när jag utförde alla styrkeövningar han delade ut. Framförallt kändes det skönt att få hjälp att göra en plan framåt. Jag har bestämt hur mycket jag får springa, hur ont det får göra och hur jag ska stärka mig för en hållbar löpningen nästa år.

Det känns så himla mycket bättre!

Race report Gustavsberg Open water

Ni som har följt mig länge vet att Gustavsberg är min gamla hemort. På Värmdö utanför Stockholm har jag bott i 16 år och i Gustavsberg de sista 6-7 åren.

När jag såg att några eldsjälar arrangerat ett helt nytt lopp precis utanför mitt gamla köksfönster var jag bara tvungen att anmäla mig.

3300 meter. Jag gillade idén om bansträckningen. Start vid det nya häftiga kulturcentret Artipelags bryggor med simning i annars ganska trafikerat vatten, över en farled och in i det lite trånga sundet som leder in i viken i Gustavsberg där det alltid är proppat med båtar och även större färjor.

Ett tillfälle.

Att banan dessutom går längs min gamla vackra löprunda där jag hämtat kraft miljarder gånger när livet känts tungt, gjorde det hela inte sämre.

Gullig registrering.
Gullig registrering.

Alla mina förväntningar infriades. Jag tror det var lite drygt 100 startande. jag kunde inte riktigt identifiera dem som triathleter, swimrunnare eller simmare. Jag tror att det var en mix av allt och även några glada entusiaster som älskar att simma ut.

Registreringen skedde vid ett litet bord vid parkeringen med hjälp av en spritpenna och trevligt prat. Jag fick ett chip, en badmössa och erbjöds en slurk sportdryck. Ombyte skedde på gräsplätten intill. 15 min innan start var det race briefing.

Jag njöt av att vara där. Jag njöt av miljön, klipporna, måsskriken – skärgårdskänslan.

Så blev det dags att hoppa i. Den entusiastiska arrangören, som jag inte minns namnet på just nu, joggade förbi och undrade om allt kändes bra.

– Absolut!

Tummen upp på det.

Vattnet var svalare än jag och tydligen många andra, räknat med. Jag gled i från bryggan, simmade några tag, vande ansiktet och såg sedan till att hålla mig i rörelse tills starten.

Första bojen hade fått punka så en funktionär på sup agerade reservboj. Det funkade kanske ännu bättre. Jag navigerade bra.

Det kändes ovant att simningen hade själva huvudrollen. Då borde man väl fokusera på att ta i kanske och simma så bra man kan.

Men Jag var nöjd med tempot, fick brottas en del med stora vågor som revs upp av ett par stora motorbåtar. Någonstans kanske närmre 3000 m så måste jag ha tappat i fart för två tjejer som jag simmat om tidigare simmade om i bra fart och jag kunde inte haka på. Kände själv att kroppen bara segade ihop. Jag blev kall och var tvungen att skärpa huvudet.

Men det gjorde inte så mycket. Jag hade det bra där i vattnet och tyckte det var kul att se allt välbekant från vattensidan. Det bliev lite sight seeing där innan jag fick syn å den uppblåsa målbågen och försökte klämma fram lite extra krafter.

Jag fick hjälp att ta mig upp för stegen vid bryggan och snacka om krock. Blöta gummiklädda simmare mitt bland de exklusiva båtarna och flanörerna på båtmässan. De förstod nog inte riktigt att det pågick ett open waterlopp precis där. Barfota tassade vi genom mässområdet och samlades i en träddunge där det fanns energi och väskor med ombyte.

Jag hann tyvärr inte stanna och snacka så länge – som vanligt fullspecka schema, det var bara att hoppa in med våtdräkt och allt i bilen för att skynda hem och byta om till kvällens festligheter. Tankad med massor av härlig energi!

Svärmor bjöd på fest med tårta för att fira vårt smitbröllop.
Svärmor bjöd på fest med tårta för att fira vårt smitbröllop.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.