Helena Nimbratt

My triathlon stories

Mental uppladdning viktigare än fysisk inför Kalmar

Jag älskar den här tiden. Jag älskar värmen i luften, i vattnet och att alla är lite mer långsamma efter vårens alla måsten och sommarens vila.

Det är nu först jag verkligen kan njuta av sommaren.

Dra på sig våtdräkten, ta damcyklen och trampa ned till sjön och simma en stund. Strunta i om det regnar lite, det är ju ändå ljummet. Strunta i att ta på sig skor eller att byta om, cykla ståendes hem som en annan galning med sjövatten droppandes från håret och ett brett leende på läpparna.

IMG_0037

Tänk att våtdräkten som känns så självklar på bryggan kan kännas så fel när man cyklar förbi en förskola där föräldrar hämtar sina barn!?

Dagarna går. Inte långt kvar nu. Först LED på lördag och sedan återhämtning och mental uppladdning inför Kalmar.

Jag lyssnar på kroppen nu och låter den bestämma intensitet och mängd. Simfokuset har gett resultat. Paddlarna är på varje pass med tanke på LED men nästa vecka blir det att simma utan. Trivs bäst i min smidiga HEAD swimrun aero-dräkt som inte ger skav i nacken, inte har kardborrband bak som håret fastnar i och som ger smidig och skön vattenkänsla. Jag simmar konstigt nog snabbare i baddräkt än med våtdräkt. Ska det inte vara tvärtom?

I lördags satsade jag på ett brickpass på cirka 3 timmar istället för långpass på cykeln. 2 timmar hård cykling och sedan ut på 10 km löp med ambitionen att hålla högre tempo. Det kändes obekvämt och segt. Sommarvärmen tog på krafterna och som vanligt hade jag fått i mig för lite vatten på cyklen. Höll 5:20-tempo i 7 km och sedan var jag tvungen att springa ut på närmaste brygga och kasta mig i vattnet.

Man lever bara en gång. Lite måste man få njuta också. Det var sååååå fantastiskt skönt. Efter doppet gick det betydligt lättare att springa, men jag satsade på nerjogg de sista kilometrarna hem. Det tog bra det passet, var trött resten av kvällen.

I går var ambitionen att springa ett kortare fartpass. Det gick helt åt skogen. Kroppen kändes obekväm redan de första metrarna hemma utanför dörren. Känner en konstig och oläglig spänning i vänster vad och jag längtar rent allmänt efter mjukgörande massage. När jag började springa var känslan tung, huden gjorde ont. Allt var obekvämt. Märkligt att det kan bli så där. Jag sprang drygt 4 km. Stannade gjorde solhälsningar och försökte hitta mig själv i hunden, spänningarna släppte en smula och sedan bestämde jag mig för att gå och njuta av kvällen istället. Jag ville inte riskera att dra på mg en skada i vaden bara för att jag som vanligt vägrar sluta springa. Det är det inte värt.

Efter några timmar hemma kändes allt mycket bättre.

– NU ser du mycket gladare ut, utbrast Roger och som  jag konstaterar igen att just nu har jag noll tolerans mot stress. Så jag fortsätter att satsa mer på mental uppladdning inför Kalmar snarare än fysisk. Hitta god, lugn känsla inombords. Styrka och beslutsamhet.

En del av Team Nimbratt.
En del av Team Nimbratt.

Dubbla hjärtlsag – hur farligt är det?


Först är det en hel evighet kvar, sedan är det flera månader fram i tiden. Efter det så har man ju semestern på sig … men ta mig sjutton. Den där semestern börjar lida mot sitt slut och nu är vi snart där igen: JULAFTON är snart här! Bästa dagen på året – det är inte långt kvar till Ironman Kalmar.

Tjohoo!!!

Det är bara det att jag och Roger ska köra ett litet swimrunlopp först.

Loftahammar Endurance day bjuder på 37 km löp och 9 km sim … vi tänkte inte alls som vanligt utan vi följde våra hjärtan. Vi ville köra ett swimrunlopp ihop. Få en dag tillsammans – egentid. En sjuhelsikes date!! Så vi valde att köpa en startplats till LED, eftersom vi inte vann lotteriet till ÖtillÖ. Logiskt, eller hur?

Det kommer bli en kul dag i skärgården, det är ett som är säkert och och vi hoppas på snabb återhämtning. I dag har Roger skaffat sig en ny swimrundräkt och vi har vi turats om att simma och springa lite runt sjön där vi bor. När vi kom hem så så jag bestämt till Roger att nu MÅSTE jag blogga.

Alvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.
Alvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.

Jag har inte bloggat på länge. Det är helt enkelt fullt i schemat med en tvååring, jobb, tre stora barn, ett hem som ska skötas och en massa roliga saker som ska upplevas och göras. Som till exempel semestern. Jag har också känt mig mentalt sliten. Det ska sägas. Jag har lite att fundera över när Kalmar är över. Hur gör jag nästa år? Vad hade jag kunnat göra bättre det här året?

Helt klart så har jag tränat FÖR bra och varit för motiverad i vintras. Det har resulterat i slitet huvud under sista delen av våren och det har inte funnits tillräckligt med ork att genomföra den formtoppning som jag har haft i bakhuduvdet under hela resan.

Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Jag har lärt mig att inte underskatta att unna mig att göra andra roliga saker – släppa troathlonandet ett par dagar,  inte bara träna.

Jag har dessutom haft lite huvudbry kring hälsan. Hjärtat har gjort sig påmint med arytmier – en ovana som finns i min släkt men som också är en vanlig företeelse bland folk som sysslar med långdistans. När hjärtat spökar, slår dubbelslag och bökar, då påverkas man lätt mentalt. Det är också dumt att maxa pulsen innan man har fått en utredning.

Problemen blir ofta värre av oro. Mitt första EKG visade flera extra slag. Men i veckan gjorde jag ett arbets-EKG och fick cykla upp pulsen till max och fortsätta tills failure och jag presterade på topp. Det tyder på att hjärtat är friskt. Inga kranskärlsfel – jag blev friskförklarad.

Löptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!
Löptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!

Jag firade med att köra 4×4 min på trainern så svetten sprutade och kroppen jublade. Jag har saknat detta! Under hela sommaren har jag saknat att ta i och tro på min styrka. Det är inte kul att tvivla, det blir ungefär som när jag körde i Vansbro – lite halvdant.

Så så ser läget ut inför mitt A-race. Det här har jag tränat under de sista veckorna.

Jag har varit på Öland en vecka och cyklat 30 mil totalt.

Jag har sprungit en del långas, senast den här veckan blev det 20 km i tävlingsfart..

Jag har även kört ett par pass med intervaller. Något tröskelpass.

Den här veckan har jag simmat så gott som varje dag med paddlar.

Och jag har gjort vad jag kunnat för att hämta upp mentalt. Det positiva beskedet från doktorn gjorde verkligen sitt.

Nu tänker jag se till att njuta av det jag har, den form som faktiskt finns där och att jag har gjort massor av bra träningstimmar under ett helt år. Jag gör det bästa av det helt enkelt och satsar på att suga på varje minut av den dag som känns lika speciell som julafton.

Och nu när doktorn har sagt att mitt hjärta visade på normal hjärtrytm så börjar jag tro på att jag är Ironman ändå.

Trodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!
Trodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!

 

Race report: En dag i Vansbro med fantastiska triathlonfamiljen!

Vilken fantastisk dag det blev! Vansbro visade sig från sin vackraste sida och bjöd på äkta sommar – överraskande sommarhetta till och med. Vem trodde det? I packning fanns både ullunderställ och ordentligt ombyte för både cykel och löpning, om det skulle bli kallt och regna. Allt nedpackat i en plastlåda med lock för att skydda mot väta.

Det var först vid incheckningen som vi förstod och verkligen vågade tro på – det blir sol och varmt!

Wow!

Stämningen i tävlingsområdet var lugn. Mycket lugnare än tidigare år. Vi spekulerade i om publiken var mindre och så var det nog men även de tävlande var mindre ”hetsiga”. Det rådde en påtaglig lugnande stämning i luften. Speakern pratade peppande och snällt med alla som kunde tänkas vara nervösa. Inget stoj eller uppschasad stämning kring start. En vissling med visselpipa och sedan började alla röra sig mot vattnet och tog sig ut i älven i egen takt.

Innan start!
Innan start!

Jag såg framemot dagen med lugn och förväntan. Dock kände Roger att vi var onödigt oförberedda inför tävlingen. Våren och de senaste veckorna har varit fulla med andra aktiviteter som bröllop, USA-resa, 18-årskalas. Vi hade inte laddat mentalt på samma sätt som vi brukat och därmed inte lagt in lika stora förväntningar på prestation. Fast när dagen väl kommer, då vill man göra sitt bästa … såklart.

20 min innan start satt vi fortfarande utan ombytta i gräset och matade Edith med lunch med 100 procent fokus på att det skulle gå så smidigt för henne som möjligt att hänga resten av dagen med sin farmor. Hon var trött och ropade efter mamma, så när starten gick var kroppen inte riktigt i race-mood.

Men snabbt upptäckte jag hur härligt det var i vattnet. Jag tror att det var 14-15 grader, en temperatur jag fasade för för några år sedan och inte ens tänkte på nu. Kyla är inte längre något orosmoment. (Tack bästa swimrungänget, ni vet vilka ni är). Jag fick in oväntat bra känsla, inget fightande med medtävlande, jag höll en bra linje rakt mot första bojen. Jag såg Edith i farmors famn på stranden, funderade på om jag skulle vinka men bestämde mig: Nu är det dags att fokusera på race och på att vara här och nu.

Runt första bojen. Jag tillät mig att kika upp, tog några polosimtag, lokalisera mig och kände: oj vad yr jag är. Det var inget jag tänkte på där och då utan simmade vidare. Jag anade att det faktiskt skulle kännas att jag inte simmat så långa distanser ute i år. Jag blickade mot nästa vändningspunkt. Oj, vad långt bort! Och oj, oj vad yr jag är.

Jag vet inte riktigt vad som hände under simningen. Jag blev grymt yr, simmade riktigt, riktigt ap-dåligt och var tvungen att fokusera stenhårt på att titta på en fast punkt på land för att ta mig framåt. Så fort jag slappnade av så simmade jag nästan 90 grader fel. Det var inte bara dålig träning. Under Utö blev jag också väldigt, väldigt yr och illamående.Inget att göra något åt, peppade jag mig själv men någonstans hade jag ju hoppats på att överraska mig själv … 7 minuter sämre än förra året  och upp kom jag ur vattnet på 48 min. Jag måste komma på varför jag blir så yr. Öronproppar på! De låg hemma utan nytta …

Det fina med triathlon är att man får fler chanser. Mitt största mål med tävlingen var att utmana mig själv att klara hålla 30 km/snitt på cykeln hela distansen. Mitt fokus i vinter har varit att förbättra mig som cyklist. Gick simningen så dåligt så får jag bara inte misslyckas på den här punkten. Jag cyklade med riktigt bra fart första 40-50 km, jag påminde mig om att ta energi regelbundet, dricka och inte tappa fart i onödan. Varje gång klockan burrade, vilket är var 5:e km, så skulle det helst stå 10:00 min på klockan, helst lite under. Jag fick tillfredställande siffror tillräcklig ofta för att hoppet skulle tändas. Jag har en chans att klara cyklingen på 3 timmar.

Sista två milen fick jag bita ihop. Den flacka banan i Vansbro ger inte benen mycket vila och precis som förra året så fick jag grymt ont i ljumskarna som sköt en vansinnig smärta genom kroppen och tvingade mitt starkaste pannben att ta över. Det gick nästan. Jag tog lite rullvila. Jag ställde mig upp och försökte stretcha ljumsken. Men i övrigt så kändes det grymt att cykla med bra kraft även de sista 5 km och minnas hur jag tidigare år stretat med en mycket lägre snittfart med mycket sämre humör och känsla. 9 mil försvann lätt. Tiden blev 3:03. Det får väl ända vara okej!

Jag är nöjd! (jag är så jäkla grym!!!!)

Det var svårare rent mentalt att kasta sig ut på löpningen. Jag var nöjd med cyklingen och ville mest lägga mig i gräset och vila. Kanske berodde det på att jag redan där visste att chansen var borta att förbättra fjolårets tid eller så var jag tröttare än vanligt efter cyklingen. Jag tror det berodde på det första alternativet – tyvärr. Jag var inte tillräckligt hungrig …

Men så var jag iväg. Ljumskarna skrek. Jag stapplade men redan 2:a kilometern så var farten nere på 5:20 tempo och jag blev glad igen. Det här går ju fint. Ganska snart insåg jag att sommaren i Vansbro hade kommit med besked. Oj vad alla på banan såg varma, röda och trötta ut. Det hade blivit en het dag, inget snack om saken. Hur varmt vet jag inte, det är svårt att avgöra när man själv är varm. Man måste titta på publiken och se hur de är klädda för att inse att det faktiskt är hett ute. Kanske kring 25 grader, kanske mer. Vid bilen när vi åkte hem var det strax över 30. kl 21 var det 25 grader ute vid vår stuga.

Jag visste att jag hade druckit dåligt på cykeln. Redan vid 8 km började jag må illa. Efter första milen insåg jag att jag måste göra något för att förändra situationen. Ta ett beslut, samla tankarna, göra något radikalt och starta om hårddisken. Jag bestämde mig för att måste vätska upp och kyla ned mig. Vid nästa energistation blir det ett ordentligt stopp för att dricka vatten. Och så blev det. Jag tog tre muggar. En fjärde hällde jag över huvudet och en femte in i kläderna och så sköljde jag mina heta svullna händer. Innan jag gav mig av igen tog jag ett djupt andetag och hoppades på en bättre känsla.

Yes! Det hjälpte. Benen blev lättare. Fartvinden svalkade den blöta huden. Huvudet och blicken klarnade. Det här var en ny erfarenhet. Så här varm har jag aldrig blivit. Inte ens under ett swimrunlopp. De nästkommande två stationerna gjorde jag om proceduren för att verkligen få i mig vatten men försökte gör det snabbt och lite mer på språng. Duschen som fanns vid målområdet gjorde underverk. Och de snälla själarna i villaområdet som ställt upp en vattenspridare, de gjorde verkligen en god gärning.

Det gick bättre och bättre. Men jag fick gräva djupt. Men jag ökade så gott jag kunde på slutet. Sprang de sista 4 km kring 5:20-tempo och gjorde vad jag kunde för att åtminstone komma in under 6 timmar. Jag bommade med 1:58 min tror jag men vad sjutton! Där stod Roger i mål. Han väntade på mig i målområdet och det var så skönt att få slänga sig om halsen på honom, sätta sig på en bänk och bara känna efter: Nu är det gjort! Jag grävde, grävde och jag vann över banan.

vansbro2

Vi satt där och lätt oss bli servade med vatten. Vi gladdes med vår medtävlande som rullade in i mål. En del med glädjetårar, en del anhöriga med stolta glädjetårar. En halv ironman-distans är ska man inte ta för lätt på. Det kräver sin förberedelse fysiskt men i synnerhet mentalt.

När vi en stund senare, nyduschade och mindre illamående, sakta packade ihop i transition så sa jag till Roger:

– Det här är bra fantastiskt ändå. Vilken kväll, vilken skön trött och tillfredställande känsla i kroppen. Man måste ju bara älska att vi får chansen att uppleva det här!

Alla vi möter ler mot varandra. Alla grattar och tackar för en bra dag. Medtävlande, funktionärer, konkurrenter. Hela triathlonfamiljen!!

 

vansbro

IMG_9587

Racetime! Vad som helst kan hända i Vansbro

På lördag är det race! Så himla kul och så himla härligt!

Simma i (iskallt) friskt och rent älvvatten. Cykla på dalavägar och njuta av vackra hus,  luft full av syre och känslan av skog. Springa en ganska tråkig bana om jag inte minns fel men ändå med en del vacker utsikt och härlig luft. För varmt lär det ju inte heller bli.

Jag ser fram emot Vansbro triathlon. Välarrangerat men fortfarande familjärt. Det gillar jag. Dessutom är det något alldeles extra att besöka Dalarna. Jag var där mycket som barn, min farmor och farfar hade en fäbovall i skogen, så skogarna har legat latent i mitt medvetande i många år. Jag blir alldeles salig vid allt jag ser och jag brukar tänka att det är perfekta förhållanden för träning i Dalarna. Lite svalare, massor av vägar i lagom storlek att cykla på. Magiska sjöar att simma i.

I Vansbro kan som helst kan hända för min del, känns det som. Jag vet inte riktigt hur formen är i kroppen.

Mängdsmässigt har jag inte tränat så mycket som jag hade velat sedan jag började jobba i januari. Samtidigt så la jag en rejält bra grund i vintras. Jag känner och märker att jag är starkare än för ett år sedan i alla grenar.

Löpning–  mer löpstyrka och min bekvämlighetsfart är högre.

Cykling – benen är starkare.

Simning – huvudet är starkare.

Menatalt – mycket tryggare.

Samtidigt så har jag inte cyklat ute så mycket i år – än. Jag har simmat för lite sedan Utö. Jag har inte sprungit något löplopp i år och testat halvmaran.

Jag lägger mitt fokus på att få en så bra upplevelse som möjligt under loppet. Den mentala biten och känslan av kontroll över racet snarare än tvärtom, är därför viktigast för mig. Jag vill utmana mig. Jag hoppas att det nu när jag går in i ytterligare en säsong med triathlon, att jag börjar känna att jag har viss rutin. Det ska bli fantastiskt häftigt att uppleva det – eller så får jag syn på vattnet, alla vältränade medtävlande och blir supernervös. Igen!

Vi får se!

All utrustning är nu packad. I eftermiddag åker vi!

Långpassen är gjorda.
Långpassen är gjorda.

 

Escape from Alcatraz triathlon och ett smygbröllop

Det är ett legendariskt lopp i en legendarisk stad – Escape from Alcatraz i San Francisco har länge stått på Rogers ”wow-lista”. Trots att den rackaren hade turen att få en slot till Norseman extreme triathlon förra året så ta mig sjutton – han fick en även chansen i år att köpa en startplats även till Escape from Alcatraz där simningen från den kända ön (egentligen från en färja som ligger nära ön) är den största utmaningen och det mest spektakulära med loppet. (tur i lotteri … jag som trodde att han hade tur i kärlek!)

Att åka till Kalifornien har jag inget emot så efter massor av velande så bestämde vi oss för att detta skulle bli sommarens stora äventyr. Tävling och semester på en och samma gång. Tävling, semester och även bröllop. Vi smyggifte oss dagen efter racet, i svenska kyrkan. Så med andra ord – det fanns alla anledning för oss satsa på en resa till Amerikat.

Glad och nygift.
Glad och nygift.

Hur var loppet då?

Från mitt perspektiv som support så kändes det väldigt amerikanskt i sitt ganska bombastiska uttryck med mängder av flaggor och heroisk image – som Ironman med andra ord. Det kändes också välarrangerat, trevligt och som ett lopp som många ser som en bragd att genomföra.

Roger som inte satsat nämnvärt på att förbereda sig fick stundtals tunnelseende (han erkänner det inte själv). Han kanske hade underskattat loppet en smula och sett det mer som en upplevelse-grej mer än ett tufft lopp. Han bestämde sig tidigt att hyra cykel på plats istället för att ta med sin egen tempocykel men det enda han pratade om när vi var på väg till uthyrningsstället var alla proffsiga cyklar de medtävlande hade.

Och jag håller med: De flesta i startfältet såg väldigt rutinerade och förberedda ut. Det skulle garanterat bli en bra tävlingsdag.

Rutinerna kring loppet var de välbekanta. Registrering, prerace-möte och incheckning av cykel skedde dagen innan. Däremot fick inga andra prylar lämnas i transition förrän tävlingsdagen. Det skulle även förberedas en afterswim-påse med löparskor för den som inte ville springa från simuppgången 800 meter barfota eller i neoprensockor. Skor rekommenderades på grund av underlaget.

Väl dags för start så visade sig San Fransisco från sin vackraste sida. Tävlingsområdet ligger vid vattnet med utsikt över både Golden Gate och Alcatraz med vackra hus längs strandlinjen. Utsikten över resten av stan var lika magisk som den över vattnet och bron. Jag har dessutom aldrig sett en så välutnyttjad rekreationsområde som parken Presidio of San Fransisco. Jösses vad folk sprang, cyklade och tränade i utegymmet. Så inspirerande att se.

Vi steg upp 04:00 och packade in stackars Edith i varma filtar och in i  bilen. Det visade sig omöjligt att hitta en parkeringsplats. Tillslut dumpade vi bilen och såg till att Roger hann ställa sig i kön till bussarna som skulle ta atleterna till färjan i tid. Han bytte inte om till våtdräkt. Han var den enda som inte bytte om till våtdräkt, utan stod lugnt med vanliga kläder och en väska i handen när vi pussade honom lycka till och sedan flydde in att värma oss i bilen. Det är soligt i San Francisco i juni men kallt i luften. Riktigt kallt. Och väldigt blåsigt den här dagen.

När jag efter en timme fick se bussarna återvända och insåg att de inte var tomma tog jag Edith under armen och joggade till växlingsområdet. Vad hade hänt? Ganska snart snappade jag upp att simningen ställts in precis i det ögonblick färjan skulle avgå – det var för blåsigt och för strömt. Säkerhetsbåtarna kunde inte gå ut och därmed gick det inte att simma. Första gången sedan tävlingen startade för typ 29 år sedan. Och det märktes. Tävlingsledningen hade ingen rutin för hur de skulle hantera en inställd simning. Det tog kanske två timmar innan de fick en igång en rullstart på cykeln. Yngsta första, 7 sekunder mellan och det tog tid att få ut alla på banan. Roger körde extra hårt, för att krama ut max av det som blev av tävlingen. Grymmaste motvinden, kuperad bana, sandlöpning. Han var helt död när han kom i mål.

Växlinggsområdet under cykelstarten.
Växlinggsområdet under cykelstarten.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.

IMG_9298

Race report Utö Swimrun: Viljan vann största segern!

Starten gick och vi tog oss ann första löpsträckan om cirka 2 km som började med ett tuff uppförsbacke. Solen gassade. Huden under våtdräkten kändes redan överhettad. Jag tror att våtdräkt med ullkläder under och gummimössa nerdragen över öronen är det mest absurda löputstyrsel man kan tänka sig. I synnerhet i 25 grader och sol.

Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography
Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography

Känslan när det kalla vattnet nådde in innanför våtdräkten är obetalbar.

– Iiiii så kallt och så skönt!

Jag var (dumdristigt nog) faktiskt inte alls nervös inför en av årets stora utmaningar Utö Swimrun. Spänd av förväntan såklart men inte alls orolig. Jag såg framemot att få uppleva en dag i skärgården, med vacker natur och på en utmanande bana. Jag såg framemot att få kämpa, bli trött, arg, glad, ledsen och överlycklig – ja ni vet åka berg- och dalbana på det där sättet som man gör under krävande fysiska utmaningar.

På den punkten blev jag verkligen inte besviken.

05:45 sladdade min partner in på gatan med hög musik i bilen och hon var redan härligt taggad. Vi kramades, skrattade, kastade in packningen i bilen och mös gemensamt över att nu är det dags. Dagen D är här!

Resan till Utö flöt på utan bekymmer. Vi kom fram till färjan i god tid. Vi hittade parkering. Vi slappade och snackade på båten och vips så stod vi vid registreringen och visade att det minsann var ordning och reda på Team Amfitrite – tryckförband, visselpipa, hälsodeklaration och till och med varsin våtdräkt! Japp! Allt var med!

Det var inte mycket tid från det vi klev av färjan tills starten gick. Vi hann göra allt vi skulle, utan stress men också utan marginaler. Race-mötet var likt ett väckelsemöte; taggad stämning, mycket applåder och inbördes beundran – precis som vi vill ha det.

Min partner Sara och jag valde att klä oss så redo för sim som möjligt och såg till att stå i skuggan i startfållan. Simmössan tog vi på tre minuter innan start. Då pirrade det till rejält i maggropen och jag förstod att jag trots allt var ganska så tagen av utmaningen som låg framför. Tagen och matt i benen. Kraftlös … dålig taiming!

Nu gäller det!

Jag sprang med hyfsat lätta ben. Sara min partner såg inte helt nöjd ut och sa redan efter ett par minuter att det inte alls kändes bra i benhinnorna.

– Det bästa med swimrun är att man springer och får återhämtning i benen under simningarna, resonerade jag och tänkte så det knakade – hur peppar jag min partner på bästa sätt? Än så länge känner vi inte varandra så väl.

Att tävla i par är en av tjusningarna med swimrun. Dessutom en utmaning. Det är en fördel att känna varandra och känna till varandras styrkor och svagheter. När jag och Sara sprang vårt första långpass tillsammans i Angarns naturreservat så korsförhörde vi varandra. Vi berättade om vår bakgrund som träningsgalningar, vi avslöjade rädslor och kom fram till att vi både delade kärleken till löpning och viss rädsla för vatten. Men inget samtal i världen kan ersätta tid och gemensam tävlingserfarenhet. Det saknade vi helt.

Vilja och motivation det hade vi så det räckte och blev över och det skulle visa sig ganska snart att det var precis de egenskaperna som skulle bli avgörande för vårt genomförande av Utö swimrun 2017.

Det körde ihop sig rejält redan efter de första 5-6 kilometrarna, tror vi, vi minns inte riktigt.

Allt flöt bra. Den första simningen är gjord, kanske även den andra. Vi höll tillfredställande fart både i vattnet och på land. Vi sprang längs en stig och jag hade sikte framåt. Plötsligt såg vi inte snitslarna och insåg att vi missat en avtagsstig. Sara var snabb som en vessla att lokalisera rätt spår och skuttade in i terrängen till rätt stig. Jag hakade på. Jag med min ovana att springa terräng är inte riktigt lika snabb i vändningarna och innan jag hinner sänka blicken för att se vart jag sätter fötterna slår ena foten i en hög uppstickande sten. Knät viker sig och landar med en hög smäll i  stenen.

– Aj för i h-vete, satan, satan, satan vad ont!

Jag ligger med ansiktet ner i blåbärsriset och skriker en massa fula ord. Förvirrad och frågande – vad sjutton hände? Det är knät inser jag. Det är nog inte så farligt. Jag måste resa mig och fortsätta springa. Men nej, det gör oroväckande ont.

Sara tittar oroligt på mig och pratar lugnande. Jag ser att hon blir lika stressad som jag när lag efter lag springer om men hon pressar mig inte. Hon låter mig känna efter och bestämma om jag kan fortsätta. Men jag måste upp och på fötter för att skona de passerande lagen från att stanna och erbjuda mig hjälp.

– Spring ni, det är ingen fara. Jag klarar mig, säger jag till våra vänner Elin och Åsa som bekymrat undrar vad som hänt och alla andra hjälpsamma.

Först går jag en bit. Sedan tassar jag försiktigt och säger till Sara att det går nog … fast det gör riktigt ont.

Jag bestämmer mig för att inte fortsätta delge Sara mer information – inte mer än absolut nödvändigt. Jag vill inte förstöra hela upplevelsen för henne och dra ner henne i något gnällträsk fast jag helst vill gråta högt av ilska, besvikelse och ilande smärta.

Det värker från knät upp i låret djupt in  i ljumsken. Hur kan det ens kännas DÄR??? Tänk om jag pajar knät helt om jag fortsätter.

Men jag kan inte bryta. Jag är ju stand in för Saras man Lasse som är skadad. Jag måste fortsätta. Och det gör jag. En bit i taget.

Jag tar mig framåt men kroppen känns konstig – i någon slags chock inser jag senare när det släpper och jag faktiskt återfår en del styrka. Jag känner mig frossig, svag och måste gräva djupt efter kraft att fortsätta. Viljan finns.

När det står 22 km på klockan så känns det bättre. Plötsligt känner jag lite kraft i simtagen men har ändå svårt att hitta fullt fokus och få till stadiga simningar. Jag tror Sara tycker jag drar för mycket åt höger, som jag brukar när jag tappar mentalt och glömmer fokusera på draget med vänster arm. Hon simmar upp flera gånger vid min sida och tar sig om, Det blir lite stökigt. Jag trasslar in mig i linan med paddlarna så stropparna som håller fast paddeln på handen lossnar, jag måste hålla fats paddeln med fingrarna. Bitvis måste jag simma med en hand när linan är sträckt rakt åt sidan. Det här glömde vi prata om. Hur gör vi om Sara tycker det inte funkar att ha mig framför?

Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.
Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.

Vi jagar cut off-tiderna. Det finns tre stycken och den första klarar vi med 4 minuter till godo. Jag ser att energistationen är riggad i ett pittoreskt båthus och vi är långt ute i skärgården. Men jag stressar i mig flera muggar vatten, tar en medhavd gel och så snabbt fortsätter vi framåt. Ut på den tuffaste simningen.

Jag registrerar utan att se mig om att här är havet väldigt närvarande och stort. Det känns stort bakom min rygg och jag gissar att om jag blickar bakåt så ser jag horisonten. Inga öar stoppar vågor eller vind.

Det ilar i magen av rädsla. Sara är snabbt ner i vattnet, jag försöker samla mig, klipporna är hala, plötsligt är jag i och får genast brottas med att samla ihop tankarna. Fokusera, börja simma. Vattnet är busigt. Skvimpar hit och dit. Det här har jag inte övat så mycket på heller. Kylan är intensiv och jag inser att jag missat i stressen att stänga våtdräkten.

Men jag simmar och det funkar. Efter ett tag känns det bättre men väl uppe på land skakar jag av köld och yrseln är löjlig. Jag mår jätteilla. Men efter någon minut fortsätter vi framåt.

Ungefär så här stretar vi på. Jag och min fantastiska partner Sara. Det är inte loppet som jag skulle sätta etiketten ”glädje” på så här efteråt. Vi var inte jätteglada men vi var beslutsamma och vår vilja och vårt fina samarbete lämnar en varm känsla i bröstet.

F-n vad vi kämpade Sara! We did it! Vi gick i mål under Utö Swimrun – Team Amfitrite, vi klarade de där förbannade cut offerna och fick fullfölja vår galna utmaning ute i Stockholm vackra skärgård.

Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography
Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography

Vilken dag det blev! Vad mycket vi lärde oss.

Kylan var det jag oroade mig för mest innan loppet. Kylan var det jag tänkte på minst där ute på banan trots att det sägs att under vissa simningar höll vattnet endast 6 grader.

Under den sista milen, när jag var trött tänkte jag tanken att ”shit nu är det kallt alltså”, men att ens ödsla energi på att bli upprörd över det kändes bara onödigt. Så det struntade jag i.

Utö swimrun är ett tufft lopp, ett bitvis hänförande vackert lopp och ett lopp som helt klart seglar upp i topp vid sidan av Ironman Kalmar som en av mina största utmaningar.

 

IMG_6809

 

We will be back!! Vi kan bättre än så här!

 

Swimrunpremiär en helt vanlig torsdagskväll

Jag står på bryggan och försöker kränga av mig våtdräkten – nya fina swimrundräkten Head Aero – och vattnet rinner ner för kroppen och samlas i en stor pöl runt mig. Under har jag nyinköpta ullunderkläder av tantmodell för det var billigast. (200 kr per plagg istället för 500 kr om man väljer de trendiga färgglada varumärkena) och kroppen sjunger  av glädje.

Tröskeln till årets första open water-simning är alltid lite obekvämt hög men när det väl är gjort så undrar man; – varför simmar inte alla ute!

Jag älskar det här!

Simma, springa, vimsa, skratta och bara njuta av att vara här och nu. Swimrun är något alldeles extra.

En vecka som varit tung och en dag med en känsla att bara vilja gå och lägga sig och börja om vända på bara några minuter till att bli en kanonvecka och en fantastisk dag.

Det hela gick av stapeln i Danderyd i en väldigt liten sjö som heter Ösbysjön och som under de senaste varma dagar hunnit bli så varm som 14 grader. Väldigt överraskande.

Tanken med passet var att Sara och jag skulle ta ett första steg att trimma in oss som team inför Utö swimrun. Det funkade bra. Första simningen somnade vi båda med dolken på ryggen och andra simningen glömde jag att ta på mig glasögonen – kommer bli kanon!!!

Hela gänget samlat uppstyrt av Elin Sterner som också ska köra Utö i år.
Hela gänget samlat uppstyrt av Elin Sterner som också ska köra Utö i år.

IMG_6634

Vi kommer bli ett grymt team jag och Sara.
Vi kommer bli ett grymt team jag och Sara.

IMG_6640

Två lopp på två helger – milen och Wings for life

I Lördags firade vi Rogers födelsedag på bästa sätt, som han själv fick välja. Hela familjen kombinerade utflykt och ett milenlopp norr om Stockholm på Järvafältet. Simon, min son som i år fyller 22 och löptränar lite försiktigt sedan ett par veckor dängde till med ett sådan ”håll-käften-morsan-prestation” som jag sent kommer glömma. Mer om det i nästa inlägg för nu måste jag bara berätta om föregående helgs löpfest i Kalmar.

För fjärde året i rad startade jag och Roger i välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar, den 7 juni. Edith var med i vagnen.

Vi gillar loppet av flera anledningar. Att alla startavgifter går oavkortat till forskning. Målet är att finna ett botemedel mot ryggmärgsskador och det första loppet arrangerades 2014, där Kalmar-Öland har varit med sedan starten. Till skillnad från traditionella  lopp så kommer mållinjen till löparna och inte tvärtom. En bil börjar rull 30 minuter efter starten och jagar ikapp varje löpare och läser av chippet.

Kul upplägg och dessutom levererar Öland och Kalmar konstant soligt och fint väder, mycket publikstöd, vårstämning och allmänt mys och den sammanlagda upplevelsen blir helt enkelt succé.

I år hade vi egentligen ingen plan att åka ned till Kalmar. Vi försöker hålla nere antalet tävlingar, utgifter (och stress) nu under de första åren när Edith är liten men … i torsdags sa Roger att han hade preliminärbokat ett hotellrum och att han gärna vill ta en minisemester med mig och Edith till Kalmar.

Det gick ju inte att motstå.

Ölandskroppkakor, glass och allmänt insupande av våren som hunnit en bit längre i söder än i Stockholm blev uppladdningen. Så härligt med skir grönska, blommor och sol.

Arrangemanget av loppet kändes än mer klockrent i år. Förra året och året innan dess så var det struligt med busstransporten tillbaka till stan. Riktigt segt faktiskt med bussar som dröjde, köer och annat. I år upplevde vi att de flöt på ett annat sätt.

Starten Wings for life.
Starten Wings for life.

När starten gick stod vi enligt instruktion i sista startled för att inte vara ivägen med vagnen. Men nästa år kommer vi nog att argumentera för att starta längre fram. Att ta sig förbi dem som promenerar, joggar och håller lägre tempo är inte optimalt för någon. Inte för våra medtävlande som vi försöker passera och inte för oss. Vi betedde oss som två galningar när vi kryssade hit och dit med målet att få ner vårt snittempo till 5:18 för att med marginal klara halvmaran under loppet.

Första kilometern gick på långt över 07:00-tempo, den andra kilometern gick lika långsamt så vi fick snitta en bra bit under 5:00 för att ta in på tappet.

Av alla fyra upplagor av tävlingen var nog denna den bästa. Massor av publik längs banan. Mer plats åt löparna och riktigt bra energistationer med vatten, cola, redbull, bananer, bullar också tror jag och i Färjestaden fanns även sportdryck från Umara.

Över bron var det galet blåsigt. Solen sken men det var svårt att njuta till fullo när vinden kastade sig hit och dit och ökade motståndet markant i banans enda rejäla uppförsbacke.

Allt gick fint ända fram till Öland där jag plötligt kände en ny helt obekant och illavarslande smärta i höger ben, på utsidan strax över ankeln och det strålade ned i foten. Det gjorde riktigt ont och väldigt motvilligt bestämde vi oss för att det inte var värt risken att förstöra löpsäsongen – så jag klev av, om min fina lojala Roger gjorde detsamma.

Det är fösta loppet jag bryter. Skum känsla att kliva av precis när det börjar ta emot och kroppen redan laddat för att kämpa … ochdet inte blir något mer. 13 km fick vi ihop i bra fart.

Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Efter helgens målgång,
Efter helgens målgång,

All out – sent kvällspass på trainern

Strax innan läggdags. Var tog tiden vägen?

Ett pass på trainern har stått på dagens schema hela kvällen men hur kort är egentligen inte en vardagskväll när man ska hinna äta middag, umgås, läsa saga, dividera om 18-årsfester, vattna tomatplantor, akutköpa nya löparskor eftersom de befintliga är tre år gamla och har varit med under två ironman, en mara, ett par medeldistanser, en rad löplopp och hundratals träningpass. De var helt körda i botten! Man ska väl inte ha löpardojor i tre år ens?

Med heltidsjobb, en relation,  fyra barn med olika behov i åldrarna 2-22 år (ni kan inte ana vilka kontraster man kan ställas inför varje dag), ett hem och den här våren även en kvällsutbildning med föreläsning varje onsdag till kl 21:00, då blir det lite tight.

Men det här är ju pusslet vi alla kämpar med – jag är inte ensam.

Ändå får jag till lite träning varje dag. Långt ifrån tillfredställande men jag försöker köra hårdare. Jag kanske inbillar mig men är det inte så att jag utvecklas lite också?

Löpningen känns ok. Men jag kan ana mig till att jag tappat lite av den där unset av högre fart som jag tränade upp under vintern. Men än är inte sommarens löpning gjord ännu så jag hoppas kunna pinna på en del.

Cykelbenen känns mycket starkare. Något har hänt. Och igår kväll när tiden egentligen var slut så beslöt jag ändå att kliva upp på trainern och köra 35 min stenhårt.

Det hade varit en ganska tuff dag. Jag behövde det. Och det var härligt att cykla på kvällen som omväxling, istället för tidigt på morgonen. Jag kände mig stark som en oxe jämförelse och kunde maxa mer. Det blev riktigt hög kvalitet både för cykelbenen, hjärtat och även sinnet.

Trainern mitt i köket, på en handduk. Bästa spellistan i lurarna. Hög volym och ett motstånd som var lång utanför komfortzonen. Det fick bära eller brista. Men oj, vad bra det gick. Leendet kittlade i mungipan. Jag blev så där psykoknottring av endorfiner någonstans halvvägs in i passet. Svetten sprutade. Långa intervaller!!

Ren ock skär cykelglädje!

Mit mål att trycka 4 x min kroppsvikt i watt under mina intervaller är nu inom räckhåll!

Edith har preppat mammas cykel. "Törstig mamma"
Edith har preppat mammas cykel. ”Törstig mamma”

Anmäld och redo för Utö swimrun

Jag har pratat om det hela vintern – Utö swimrun. Med skräckblandad förtjusning har jag testat idén hemma på Roger om vi ändå inte ska ta och ställa upp.

Han har inte nappat bara svarat lite halvhjärtat:

– Vill du kra Utö så är det klart att jag kör med dig.

Det ger liksom inget kittel i magen att få det svaret. Annat var det under diskussionen om Loftahammar Endurance Day, det är riktigt långt och blir en verklig utmaning, på gränsen till vad vi klarar. Det gick Roger igång på.

Jag har flera år i rad följt Narviksbaserade Kicki Jacobsson och hennes fina väninna Göril under Utö Swimrun och även erbjudit logi och fixat med transport. Lättare för mig som bor i Stockholmsområdet och har lite koll. I två år i rad har jag stått med Edith i famnen och vinkat dem lycka till. Första året så tog jag emot Kicki i Gustavsberg, där jag bodde då och vi hade ett fint möte med sim i min favoritsjö. Fina minnen.

Det har hänt mycket sedan dess, framförallt med mig och min inställning till swimrun och min inställning till vatten. Även min fysiska kapacitet har utvecklats massor.

Jag är redo att testa Utö. Men inte utan en hisnande känlsa. Kyla, sjögång, branta klippor, det finns mycket som får mig att bli knäsvag. Det är kul!

Och jag har en partner.

Sara dök upp på 3 minuter efter att jag trevande frågat i gruppen swimruntjejer om någon skulle tänkas vilja ha mig som partner. Jag tänkte att går det så går det men räknade inte att allt skulle vara bokat och klart inom fem minuter.

I helgen träffades vi och sprang ett långpass ihop. Vi pratade om utrustning, om svagheter, styrkor vår träningsbakgrund och vad som driver oss. Vi enades innan turen var slut i löpningens läkande förmåga och konstaterade att vi har en fin dag att se framemot  väldigt, väldigt snart! 28 maj går starten!

Edith trivs också i simhallen.
Edith trivs också i simhallen.

 

En vanlig tisdagkväll. Träningen avklarad. Största barnet och minsta barnet hänger med oss.
En vanlig tisdagkväll. Träningen avklarad. Största barnet och minsta barnet hänger med oss.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.