Helena Nimbratt

My triathlon stories

Plötslig är det vår!

Vänta nu! Man kan ju kanske cykla utomhus faktiskt.

Vad fort det gick. En veckan iskall kyla och snöflingor och nästa … barmark och värmande sol. Jag tror minsann att det är en bra bit över +10 grader ute, plötsligt.

Den här helgen hängde jag inte med, dessutom var jag fokuserat inställd på att köra långpass på trainern och har jag gjort en plan så vill jag stenhårt hålla mig till den.

Lördagen började med simning 08:00 i simhallen. Målet att öka distansen sedan senaste passet och hålla god och glad känsla. Det gick fin fint.

Hem, äta en andra frukost och lösa av Roger som gav sig ut på mountain bike tur. Lera och grusvägar.

Sedan var det min tur att fixa det inplanerade långpasset på trainern. Jag siktade på 3 timmar, det landade på 2,5. Satan i gatan vad mentalt tufft det är och vad trött, svettig och sur jag blev. Visserligen nöjd efter dusch och något att äta … harkel … så kanske en bättre energiplan nästa gång.

Jag såg till att dricka, äta, få i mig salt och tidig sänggång för att klara helgens utmaning 2. Drygt 20 km löpning med trevligt sällskap i Brottby. 20 km, eller snarare 23 som det blev ,är nästan 100% längre än vad jag sprungit under vintern men vi höll lugnt, lugnt tempo, dryga 6:00 så det kändes superfint hela vägen.

9C009EB4-D0A5-4350-AB55-3B2318F57B20

Inget problem med energi eller dåligt humör och efteråt känns kroppen trött men inte sliten.

Helt perfekt.

Och vad härligt det känns med värmande sol, doften av jord, synen av barmark. Än så länge inte ett spår av grönska men det är bara en tidsfråga. Älskar att springa längs gärdesgårdar, tråna efter lantliga hus och trädgårdar, upptäcka mysiga gårdskaféer och bara snacka och ha trevligt.

3C28C88E-6399-4A10-9F93-22E5B64B9668

 

 

Back in the water: Äntligen får jag känna mig som en normal triathlet

Starta om – det är vad hela hösten handlat om. Sakta känner jag hur kraften rinner tillbaka. Träningsglädjen. Målmedvetenheten.

Det som varit omöjligt hela vintern blir plötsligt möjligt – morgonsimning. Av en slump ser jag i lördags att det finns en nybyggd pendlingsparkering alldeles intill simhallen. I kombination med en utvilad mer lösningsorienterad status i hjärnan så får jag idén att jag kanske skulle kunna ta bilen varje torsdag från och med nu nu, lämna bilen på parkeringen, morgonsimma och ändå vara på plats på jobbet inom rimlig tid.

Jag jublar.

Jag är ett geni!

Varför har jag sett morgonsimmet som en helt omöjlig nöt att knäcka?

I går testade jag konceptet för att se om det skulle hålla. Pirrig i magen klev jag upp ungefär den samma tid som jag alltid brukar göra. Jag gjorde kaffe, kokade två ägg och bredde en dubbelmacka och packade allt i en påse. En mössa över morgonfrillan och sedan ut i den gryende morgonen. Härligt – ljust kl 06:00.

A4518435-6E1E-45B0-BD4F-F446453B6CD5

Allt fungerade utmärkt.

Det faktum att farten i vattnet är helt obefintlig försökte jag lämna därhän och njöt bara av att jag faktiskt vet vad jag pysslar med.

Jag kan simma.

Jag är inte rädd.

Tekniken kändes helt ok. Styrkan känns mer balanserad efter vinters gymträning. Vänster arm orkar fullfölja draget även efter 30 min sim.

Jag ska bara ta det lugnt och metodiskt. Bygga på från där jag står nu och ta en date med simcoachen Anna Rosén. Som en lyxgrej, som en vitamininjekteion i simmet och för att be henne lära mig att stäcka ut och rotera rätt i vattnet. Jag märker att där i just den grejen har jag mycket fart att hämta. Upptäckte det sent förra sommaren och kapade min vanliga openwaterrunda på 1700 m med typ 5 minuter. Galet.

Lära mig att sträcka ut och rotera blir målet med årets simning.

Konsten att vänja sig vid ”the fear factor”

Skräckfyllda nätter. Gelémjuka ben. En mage i uppror. Tårar som är nära att trilla.

Jag ler inombords när jag tänker på alla starka känslor jag har upplevt under mina fem år som triathlet. Glädjen är absolut störst men ”the fear factor” är den som skapar flest minnen att skratta åt och även största stolthet.

Att utmana sig själv och sträcka sig efter det omöjliga och sedan lyckas – inget smakar så sött som just det.

IMG_1134

Jag tänker på nätterna innan min första Ironman. Så oroligt har jag aldrig sovit i hela mitt liv. Jag var fullkomligt sjöblöt av svett, drömde mardrömmar från …. och kastade mig fram och tillbaka i sängen. Natten  innan race hade jag accepterat att nu var det dags jag sov djupt och hårt och vaknande beslutsam. This is it.

Är lite ironman-nostalgisk just nu. Jag är ju inte anmäld till det fantastiska Kalmarloppet i år. Målet är att trigga ett större sug och lust och återhämta mig efter ett tufft 2017. Det är lite tomt. Men jag ångrar inte beslutet.

Än så länge är jag anmäld till två lopp i år: LED – Loftahammar Enduarnce day och Ångaloppet familj. Jag och Edith ska tävla vårt första lopp tillsammans. Kommer hon vara yngst på banan?

Ett baby step i taget

Hela vintern har jag haft samma mantra i huvudet. Små, små steg framåt blir tillsammans en stor förändring.

Jag har backat tillbaka och tagit ett stort grepp om gammal visdom och jag tror det funkar. Kontinuitet och uthållighet bygger en stark grund.

9F697A63-1A14-465F-B8EF-3D12E8AF8D7F
Träna med barnen ger liksom en känsla av att ha lyckats. Jag var helt orörlig när jag var 18. Älskar att se hur Olivia njuter av att vara aktiv.?

Jag tränar styrka varje lunch. Nästan. Varje dag, 30-45 min beroende på vilken arbetsbelastning jag har. Jag märker att det gör att jag övertid hinner ta mig an de flesta muskelgrupper och övningar som jag vill få gjorde. Benböj, marklyft, vadpress, höftpress och plankövningar är själva basen. Sedan bygger jag på med rygg, utfallssteg, övningar som inkluderar att bålen aktiveras. I sista hand blir det lite axlar och triceps.  Onsdagar är vikt för yoga.

Har jag nämnt att jag faktiskt har yogat regelbundet en gång i veckan sedan … är det ett år?

Små baby step blir plötsligt ett helt år av yoga och jag börjar gilla det. Jag känner hur välgörande det är att sakta ned, känna in, lyssna på kroppen och hitta var obalanserna finns.

Och den finns där. Min vänstra sida är helt tjorvig ibland. Oflexibel och mycket svagare. Är det någon som känner igen sig?

Styrketräningen under vintern har jag genomfört trots ganska kraftig olust. Men jag har masat mig iväg. Inte stressat, gjort det som ska göras. Ibland har jag belönat mig själv genom att låta löpningen kapa passet.

Sakteliga har glädjen smugit sig in i rutinen.

Jag måste skratta lite åt mig själv att jag har blivit en sådan stofil att jag älskar rutiner. Vanans makt vänder det trista till en skön rutin under dagen.

Jag lämnar redaktionen, kliver ut genom dörren och in på Sats. Här kan jag släppa alla tankar och bara låta kroppen styra. Jag brukar andas djupt när jag tar av mig skorna och lugnt och metodiskt byter jag om till träningskläder.

Att ha en Edith 2,5 år hemma gör det onekligen mer utmanande att få till all träning. I bland händer det att jag klär henne i pyjamas, vi borstar tänder och väljer ut kvällens mjukisdjur och sedan packar jag ned min tjej i varma åkpåsen i vagnen. I går blev det just en sådan tur. Strax före 20:00. Minusgrader ute. Kolsvart och isigt.

831A734B-5E09-4E75-8438-F3EE78434DD7

Den första kilometern är kall och oinbjudande sedan vänder det. Edith ligger och kikar på gatljus och bilar i vagnen. Vi pratar lite men ganska snabbt så faller vi in i tystnad. Pulsen stiger av motståndet som vagnen ger men kvällen är min bästa tid på dygnet.Jag fick in en grym skön känsla med mycket driv även uppför i backarna. 8 km i varierande tempo 5:00-6:00. Och Edith somnade gott.

Äntligen är benen så där skönt trötta

Vilken underbar morgon!

Äntligen händer det. Jag vaknar på morgonen och det är klar himmel och sol ute. Dessutom känns kroppen härligt genomarbetad efter1,5 timmars distanspass på trainern igår.

Veckans core-pass känns också av på det rätta ställena och benen har inte varit så här slitna sedan flera månader tillbaka. Ett tecken på att jag gör något med riktning framåt.

Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.

Livet har en del andra planer för mig än just träning och bättre form.

Min mamma valde att lämna sin familj, alla nära och kära på Alla hjärtans dag i år – efter en tids dramatisk och plötslig sjukdom. Det går inte att fightas mot det. Mitt enda alternativ är att bara acceptera det faktum att jag är i sorg, energin som skulle gå till att växla upp träningen finns inte där varje dag, just nu.

Det går helt enkelt inte att ösa ur en tom behållare.

Jag räknade inte alls med att dettas kulle komma. Jag trodde det låg flera år fram i tiden.

Min mamma hade blivit lite äldre men var fullt aktiv. Skötte hem, trädgård, cyklade, promenerade och handlade.

Det är så man vill leva livet ända till slutet tänker jag. Jag gläds åt det för hennes skull. Hon hade god fysik. Hon var väldigt frisk. Trrots det fick hon en brutal cancer som växte lavinartat snabbt.

Nu är begravningen bakom oss. Det känns lite lugnare. Framförallt inte lika mycket praktiskt att fixa med.

Jag gör mitt bästa för att sköta vardagen så bra det bara går. Det är viktigt för mig att sköta mitt jobb på ett bra sätt. Det är viktigt för mig att fokusera på Edith. Just nu är det också viktigt att hemmet inte blir helt kaosigt på grund av att vi lägger all tid på att träna på kvällarna. Jag behöver lite ordning runt mig för att lugna mitt inre.

Känner också otroligt stor tacksamhet till allt jag faktiskt har. Roger. Barnen. Mina fina vänner, släkten och helt otroliga kolleger. Och tacksam över att jag har träningen att tänka på, att ägna mig åt att hämta kraft ifrån.

Edith är min egen lilla power bank. Små gosiga armar runt halsen. En stor puss på kinden. Så oändligt mycket kärlek. Att få ge och ta emot.

Livet är fantastiskt på så många sätt.

Nu måste jag dessutom bestämma mig om jag ska anmäla mig och satsa på Borås Triathlon eller inte, medeldistans. Dags att cykla lite längre pass. kanske simma lite mer också.

Utevistelse målet med mars

Nu är vintern fantastisk till och med i Stockholm. Det är lagom mycket snö. Det finns skidspår i skogarna. Isen ligger tjock på insjöarna och vi får njuta av lyxen att åka på plogade banor och preparerade spår.

Att stanna inne och cykla på trainern och låta barnen häcka inne – det känns som grovt tjänstefel i mitt hjärta, så det kan inte komma på fråga. Men det gäller ju att ligga steget före och redan under veckan ladda om man vill ta sig ut med matsäck och utrustning. Därför blev det promenad ned till isen på lördagen med en liten termos varm choklad – Ediths första och köp av varm korv i orienteringsklubbens café.

IMG_2955

Söndagen var vi mer förberedda både med skidor till Edith, matsäck och långfärdsskridskor.

Vinerutomhusaktiviteter växer allt mer inom mig. Det är så ljuvligt, så helande och vackert. Med lite sol på himlen så får vintertrötta kroppen bada i ljus och med genomtänkta kläder och prylar som funkar så finns det inget att klaga på.

Jag jublar inombords när jag märker hur Edith inspireras av att se oss åka skridskor, se folk runt omkring ha roligt på skidor och umgås.

Jag tjatade på Roger att vi skulle fixa ett par enkla skidor till henne trots att jag vet att hon enbart kommer kunna ha dem på sig och ta sig fram några meter, men det var det värt.

Hon sa att det var svårt när vi frågade henne hur hon tyckte det var att åka skidor vid middagen på kvällen. Hon är fantastisk som ens kan formulera det, 2,5 år.

Men hon skulle prova igen!

Så vi har satt som målsättning att varje helg i mars ska vi ta tillvara på isen och snön och vara ute tillsammans.

Träna får vi göra före och efter.

Jag hade en fin träningsvecka förra veckan med cykel och styrka som fokus. På lördagen kände jag mig varm och tung i bihålorna och valde att vila vilket resulterade i att jag hävde förkylningen och fick till 13 km löp igår. Jag tycker känslan i kroppen är tung men tempot är mer än väl godkänt så jag ska försöka vara nöjd med det.

IMG_2922

Konsten att våga stå för löpningen

Jag älskar coachning. Jag suger åt mig som en svamp. Och jag var spänd av förväntan inför mitt andra möte med löpcoachen Fredrik Zillén och hans 3D-kameror och löpband.

Först fick jag visa hur jag övat och hur jag springer efter de råd jag fick. Flitigt som jag är så har jag försökt göra exakt som jag blivit tillsagd och inte ungefär eller halvdant utan så bra jag kunnat. Det kanske var lite för bra om jag läste mellan raderna på rätt sätt. Min nya löpstil hade blivit för stel och oflexibel. Fredrik förklarade varför på ett glasklart sätt och visade mig nya trick.
Jag fick öva på det som han kallade för ”kajakhöfter” och att sträcka ut det bakre benet. Jag sammanfattar det hela med att han ville att jag skulle springa ”snyggt”.

_MG_0816_Helena_Nimbratt

– Det här känns bekant. Så här springer jag när jag försöker se snygg ut på upploppet, sa jag och satte egentligen fingret på det – det finns där i kroppen  redan men någonstans bland alla skador har jag tappat det.

Jag skulle också säga att de handlar en hel del om självförtroende som löpare. Att springa så som Fredrik instruerar känns kaxigt. Lite fejk och så som ”riktiga” löpare springer. Stolt och stark, blicken framåt och inte i backen, flexibla höfter och tydlig armpendling.

Hur ofta ser man inte hur folk, många gånger tjejer, försöker dämpa sina rörelser när de springer, sänka händerna och med attityden ”inte ska jag springa och synas, någon kan ju tro att jag försöker löpträna”.

Där och då gick det upp för mig att sluta med all sån trams. Jag kände hur mycket lättare det är att springa och hjälpa till att driva kroppen framåt med armar och höfter.

Jag ska springa som om jag var på upploppet på väg mot mål – varje dag!

Jag tyckte allt att Fredrik såg nöjd ut på riktigt där bredvid bandet. Jag frågade och fick hjälp med övningar som skulle stärka min höfter. Vi snackade om spänst och pjong och att hoppa upp och ned på en låda.

Det finns sååå mycket att göra. Så många övningar att testa att jag skulle kunna bosätta mig på gymmet.

Sakta har jag försökt öka farten en smula. 4 x 400 i 5:00 är inte mycket att höra över men jag skyndar långsamt. Helgens långpass blev 15 km i 5:40 fart och det kändes helt lagom tempo. Väldigt hanterbart hela vägen och jag orkade hålla tekniken på anständig nivå.

Benet gnisslade lite, lite men dagen efter var det helt borta!

Det går framåt! Yea!!

14 tjejer och en härlig skidhelg i Harsa

Massor av snö på träden. Flera minsugrader. Vyer som man inte kan se sig mätt på och i mina mått perfekta skidor och massor av trevligt sällskap.

Att få åka iväg en helg med ett gäng likasinnade tjejer, vara ute och åka skidor till höftböjaren skriker om nåd, ha tid att sitta i bastun tills det känns nog och äta massor av mat – jag kan helt ärligt inte tänka mig att det finns något som är roligare och bättre.

Njutning av högsta klass.

26814943_10154967200046402_7677502267666344226_n

Helgens resa till Harsa har med Enebybergs löpargrupp Snyggaochsnabba var bokad sedan förra året vi var där. Jag har sett fram emot detta under hela året men när resan närmade sig blev jag mer och mer stressad över att lämna alla måsten och familjen hemma så jag valde att korta av vistelsen med en natt. Det lättade. Och jag är glad att jag åkte – det fyllde på batterierna och problemen som innan resan nästan tedde sig omöjliga att lösa blev plötsligt hanterbara igen.

Målet i år var att inte  samla så många mil skidåkning som möjligt utan även ta tillfället att bara sitta ned och fika eller om jag hade lust – bosätta mig i bastun.

Helgen startade med att jag blev upplockad av Anna som jag känner via simningen, triathlon och swimrun. Vi har gått simkurs ihop, kört Ångaloppet ihop och var båda med i Harsa förra året. Kul när bakantskaperna utvecklas genom gemensamma erfarenheter och att kontakten hålls kvar år efter år.

Vi hade massor att snacka om så milen och timmarna i bilen bara försvann och plötsligt stod vi i vallaboden och strök på några lager Swix blå.

Jag älskar  stämningen i vallaboden och att Harsa verkligen har fokus på längdskidåkningen. Spåren var helt oklanderliga. Minusgraderna bet i fingertopparna men snart spred sig värmen även ut i minsta lillfinger. Jag kunde som vanligt inte låta bli att jubla. Högt och inombords när vi gled in bland träden och bäddades in i den dämpade vintertystnaden. Sagolikt. Skidor är ta mig sjutton bra för själen!

Det blev snabbt mörkt. Men vi beslutade ändå att 15 km fick var en lagom uppvärmning och att vi skulle satsa på fler mil och ordentligt med skidåkning under lördagen.   Det blev bastu, middag med efterrätt och sedan samlades hela gänget i en av stugorna och vi skålade i bubbel och snackade träning, lopp, utmaningar tills vi slutligen stupade i säng.

26805116_796449757228289_7535793965054269655_n

Lördagen blev så bra som jag hoppades. Lite kallt men massor av härlig åkning, bastu, middag och snack i stugan.

Helgen i Harsa är en given tradition. Nästa år är redan bokad!

19260775_10154967200246402_7087833042440867009_n

 

26904807_10210835373622945_2307516893890300780_n

5 insikter om mitt liv som triathlet

Ibland måste man påminna sig själv om sådant som man redan vet och bara starta om hårddisken. Under hösten har jag tränat lite mindre, vilat lite mer och kommit ikapp med en del saker som kommit på efterkälken i hemmet.

Jag har inte klivit upp på morgonen för att träna, jag har inte tränat efter 21:00 och jag har slutat dricka kaffe på kvällen. Jag har boostat mig med mycket grönsaker, lite kosttilskott och inte glömt en enda liten d-vitamintablett.

Gårdagens löpning blev 16 km i kuperad terräng. Backarna känns plattare, benen piggare än på länge!
Gårdagens löpning blev 16 km i kuperad terräng. Backarna känns plattare, benen piggare än på länge!

Jag har läst massor av sagor för min 2-åring. Kramats, lekt, lagat god mat, stannat hemma på helgen utan något särskilt på schemat. Ibland tagit en tupplur på eftermiddagen.

Jag har tränat varje vecka 3-5 pass, jag vet inte så noga. I bland mer men inte så långa pass och ingen dubbelpass. Jag har fokuserat på styrka, fått hjälp av en naprapat och varit hos Springsnabbare.se och fått min löpning analyserad.

Sakta, sakta har jag känt hur styrkan börjat växa tillbaka i kroppen. Ödmjukheten lika så. Jag lyssnar inåt. Tar inget förgivet. Är snäll mot kroppen och skyndar långsamt.

Jag har funderat på min väg framåt, omvärderat, granskat och kommit fram till – jag älskar triathlon! Jag vill fortsätta träna, kämpa, sträva och utmanas. Men i  år kommer jag inte köra Ironman Kalmar. Jag kommer köra andra roliga tävlingar och låta lusten efter ironmanbanan växa sig riktigt, riktigt stark.

Här är mina senaste insikter

1. Triathlon gör mig lycklig ända i själen. Jag ääääälskar det här livet att ha fullt upp med simning, cykling, löpning och utmaningar som kommer tillsammans med dem. Utan mitt triathlonprojekt så slocknar solen en smula. De tre grenarna ger mig en extra utmaning i livet. Jag har ständigt något att förbättra, bemästra och varje litet framsteg är en jublande belöning som lyser upp vilken mulen dag som helst.

2. Är träningen tråkig då är något fel. Om jag tar fasta på den första punkten så inser att alla negativa känslor och tankar från och med nu, skall betraktas som en varningsklocka. Jag ÄLSKAR min träning, den ger mig energi och jag tycker det är KUL att ta i. Så fort det varemot mentalt, på riktigt, då ska det betraktas som att kroppen behöver mer vila och återhämtning. Det betyder inte slutet på träningskarriären.

3. Sluta aldrig prioritera styrketräning. Jag har fått många råd men budskapet: träna mer det du vill bli bra på och skit i gymmet. Det är helt fel strategi. För att hålla behövs en stark kropp. Skippa alla trendiga och påhittiga träningskoncept och håll fast vi enkla  funktionella basövningar så kommer resultaten. Lasta på lagom mycket vikt, det viktigaste är att behålla tekniken.

4. Se bakslag som nyttig erfarenhet. Allt kan naturligtvis inte gå som på räls. Ibland sätter vanliga livet stopp för de perfekta träningssviterna och det gäller att vara glad över den tränign som blir gjord och betrakta dagarna utan träning som tillfälle att återhämta kroppen.

5. Även om triathlon är en individuell sport så erbjuder sporten en fantastisk communitykänsla. Många av de absolut trevligaste personer jag har mött är triathleter men det är också lätt att börja jämföra sig med andra och bli stressad över att många tycks träna hela tiden. Det kan också vara stressande att det finns så mycket roliga träningstillfällen, så mycket erbjudanden och äventyr och annat kul som är omöjligt att hinna med i vardagen. Välj ut guldkornen, unna dig något kul då och då men fokusera på din egen resa och framsteg.

Året 2017: ”Hälsan viktigare är resultat”

Det är resorna jag minns mest av 2017. Resorna och när jag sa ja till Roger för resten av mitt liv i San Fransisco i juni.

Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Besöker min son i Hon Kong och vandrar, november 2017.
Besöker min son i Hong Kong och vandrar, november 2017.

På många sätt har det varit ett väldigt bra år med massor att glädjas åt. Men tränings- och tävlingsmässigt blev 2017 ingen höjdare och det har varit en prövning mentalt. Inte så roligt att skriva i en årskrönika, men bakslag och svårigheter är en del av utmaningen.

Jag var mest nervös inför Utö swimrun i maj och livrädd för kylan, jag var otroligt taggad inför Ironman och fast besluten att göra PB och kanske till och med slå min mindre motiverade man Roger, men så blev det inte.

Jag har tränat massor. Flitigt och ofta men med ett slitet huvud och en känsla av en dränerad kropp efter två år av tuff sömnbrist och 1,5 års amning. Det gick bra fram till för precis ett år sedan, i december var jag väldigt trött. Totalen blev för mycket och jag borde ha dragit ned på träningen rejält. Det var såklart svårt att inse det fullt ut just då men så här i efterhand …

Det har hänt mycket i mitt liv under de senaste två åren. Jag har blivit mamma igen, jag har sålt hus och flyttat två gånger och bosatt mig i ny kommun, jag har gått från att bo ensam med mina två barn till att bli en bonusfamilj på sex personer och fått nya arbetsuppgifter på jobbet två gånger. Jag har rest mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag har varit i på Filippinerna, i Kina två gånger, Milano, Kalifornien.

Underbara spännande saker.

Många saker.

Efter Kalmar i augusti drog jag i bromsen. Då hade jag först brottats med återhämtning efter en knäskada efter ett fall under Utö swimrun, jag hade utrett eventuella hjärtproblem efter en lång period med arytmier, kraschat på cykeln och åkt ambulans och dragit på mig en rejäl löparskada.

Jag hade helt slut på energi. Motivationen och lusten finns alltid, vilket på ett sätt är mitt problem, men orken var borta. Hälsan är viktigare än fina resultat under tävlingar.

Jag tränade och tävlade under hela 2017 utan att fulladdade batterier och nådde därmed inte ända fram med mina resultat.

Men det var ganska kul ändå. Det är det alltid.

Utö swimrun var tuff. Det var en utmaning att starta med en ny  partner (fantastiska Sara) utan att ha hunnit trimma in oss särskilt mycket. Och det var kallt. Men jag var taggad och kände mig ovanligt stark i simningen. Det var även en utmaning för mig att planen var att jag skulle ligga först under simningarna. När vi tränat ihop så såg vi att det var det självklara valet men jag var ändå tveksam eftersom jag är usel på navigering. Starten och de första 5 km gick sjukt bra. Sedan föll jag. Snubblade på en högt uppstickande sten när jag riktade blicken framåt för att se vart stigen ledde. Knäskålen slog hårt i stenen som var vass. Googlar man symptomen så låter det som jag ha fått en spricka i knäskålen. Minsta smekning över knät gjorde fruktansvärt ont under en hel månad. Det var stort, svullet och blålila i veckor. Sedan ”rann” blånaden ned till underbenet och jag hade känningar resten av sommaren.

Race morning! På väg med färjan till Utö.
Race morning! På väg med färjan till Utö.

Jag fullföljde loppet med smärta från …. det var nog enbart möjligt tack vare de kalla simningarna som kylde med jämna mellanrum.

Det slet grymt mycket mentalt att ta sig i mål men där väntade världens belöning.

Jag och Roger förlovade oss i hemlighet under ett äppelträd i regnet. Eftersom jag varit så förbaskat långsam under loppet fick vi skynda oss. Vi bytte ringar, pussades och fnissade ett tag åt den lätt absurda situationen. Jag kunde knappt gå och Edith ålade sig otåligt som en mask och ville bara springa ut på bryggan.

Nyförlovade. Grymt silen blivande brud.
Nyförlovade. Grymt sliten blivande brud.

Sedan var det Vansbro triathlon i början av juli. Ett lopp som jag kommit att se som en trevlig tradition. Jag hade höga förväntningar och lyckades åtminstone förbättra cyklingen sedan tidigare år. Men jag mådde inte riktigt bra under loppet. Energin fanns inte, jag var yr och hela natten och två dygn efter loppet hade jag ihållande arytmier på hjärtat, vilket ledde att jag sedan sökte vård och fick konstaterat med EKG att jag gick med dubbla hjärtslag. De problemen är nästan helt borta sedan en längre tid.

vansbro

LED Loftahammar Endurance Day blev det lopp där jag njöt mest. Jag tävlade med Roger. Det var vackert. Det var utmanande och det var äventyr. Edith var trygg med farmor. Roger och jag fick leka tillsammans. Men morgonen efter hade jag dragit upp en gammal löparskada och jag grät ilsket när jag knappt kunde ta mig ur sängen. Tre veckor före Ironman Kalmar.

I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.
I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.

Sedan kom cykelkraschen. Och ambulansfärden. I två dagar låg jag på soffan medan kroppen försökte hantera chocken och stresspåslaget efter olyckan. Sydd på armbågen med ett nytt enormt blåmärke på höft och lår.

Jag var så ledsen. Och så tacksam att det var en singeloclyka och det mesta klarade sig.

Jag genomförde Kalmar och det gick egentligen sjukt bra. Ända framtill sista milen så såg jag ut att ha en fin tid inom räckhåll men sedan orkade jag inte hålla ihop. 12.37 blev sluttiden nästan 30 min sämre än förra året och glädjen infann sig aldrig. Men visst – det var såklart fantastiskt att jag gjorde det och den målrakan – den målrakan är värd mycket sveda och värk.

I am an Ironman!
I am an Ironman!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.