Helena Nimbratt

My triathlon stories

Time to brösta upp sig

”Jag står på stranden intill Vanån. Jag är på plats i god tid och jag har hunnit simma in 400 meter. I går på eftermiddagen bekantade jag mig med ån, vattnet och stranden. Som vanligt var det fantastiskt härligt att simma i Vansbro. Jag känner hur tävlingstämningen förtätas bland mina medtävlare men jag fokuserar bara inåt och på min egen känsla. Jag är fokuserad. Lugn och målmedveten.”

Jag visualiserar starten i Vansbro om två veckor. Det är dags att brösta upp sig och hitta in i självförtroendet. Jag vet att mentala bilder tränar den psykologiska styrkan. Jag har haft hjälp av tankens kraft under många viktiga tillfällen i mitt liv. Tyvärr har de negativa tankarna haft ännu större effekt ännu fler gånger så desto större anledning att mota undan dem i god tid.

I dag står det 150 km cykling på schemat. Distansen är inte bara tänkt att stärka benen utan framförallt huvudet. Jag behöver det för att övertyga mig om att jag har koll på läget. Jag behöver cykla riktigt långt för att ta udden av respekten för långa cyklingar. Jag behöver öva på att ha tråkigt, längta till mål osv. Cyklar jag 15 mil idag så kommer ju Vansbros 9 mil kännas som en lagom liten runda. Med lite tur kommer jag att hinna cykla 30 mil under den närmaste veckan. Det kommer sitta fint i kroppen och i huvudet.

 

_MG_0858
Stolt, rak och stark! That’s me!

Trevlig söndag!

Brickpass och uppladdning inför Vansbro

Nu är det inte långt kvar till tävling och jag gör vad jag kan för att förbättra formen inför Vansbro Triathlon. Och nu längtar jag. Det ska bli så vansinnigt roligt. Och nervöst.

I tisdags körde jag en hel triathlondag. Först simning 90 min med Simcoachen i Ängbybadet och sedan två timmars cykling med efterföljande brickpass, det vill säga löpning efter cykling.

Jag är grymt nöjd, både med känslan och resultatet. Jag cyklade ut så sent som 19:00 men beslöt mig ändå för att följa planen att även lägga in löpning efter cyklingen.

 

IMG_5239
Bästa sällskapet en tisdagskväll.

 

Jag trivs bättre och bättre på tempocykeln. I går cyklade jag halva passet kontrollerat och tryggt, det vill säga, fegade i nedförsbackar och tryckte inte på ordentligt eftersom jag känner att jag inte har full koll på hur hårt jag egentligen orkar. När det var dags att vända hem igen så bestämde jag med att se till att ta i mer och våga utnyttja nedförsbackarna fullt ut. Det gick bra. Snittempot som låg på 27 km/h på ditvägen trampade jag upp till 29,3 km/h på hemvägen. Wohoo!! Tänk att det ändå är möjligt att bli bättre!!

När jag kom hem så sken jag av lycka och skröt inför Roger om mig själv som tempocyklist. Han flinade belåtet … eller roat. Min älskling vet att jag kan vara en satans humörspelare. Ena dagen ska jag lägga ned triathlon och andra dagen är jag världsbäst, minst! Men jag tror på passionens kraft! Finns det inga känslor med i spelet så kan man inte nå de där oanade höjderna.

Löpningen började fånigt smärtsamt och jag tänkte att det är bra att jag övar det här momentet. Ljumskarna skrek av att bli brutalt uträtade och benen stolpade iväg och jag tänkte ”måtte inte grannarna se mig nu. De måste tro jag är helt galen.” Efter bara ett tiotal meter kändes det bättre. Efter ytterligare en bit kändes det kanon. Jag tänkte ”atletisk” och ”lugnt och fint tempo”. Vad händer? 2,5 km i 4:50 tempo! What???? Jag hade gissat på 5:30 tempo om jag inte haft klocka.

Det känns som att träningen biter nu och jag får till bra pass!

Fight under Simcoachen open water race

Du, du och du är bättre. Men jag är fasiken också riktigt GRYM! Jag kämpar i vattnet, i bakre led, som vanligt men med markant annorlunda känsla. Jag känner de andra simmarnas sparkar, ben och armar i ett kaos. Vattnet är fullt av bubblor och sikten är lika med noll. Men jag håller mig lugn. Pulsen tickar lugnt och fint. Jag andas ut. Tömmer lungorna utan problem, tar luft och tänker som Coach Anna har uppmanat oss; ”jag simmar i min egen cylinder” och precis då får jag fritt vatten. Faran är över – för den här gången. Belöningen smakar sött!

Sedan gör vi om det igen. Och igen. Och sedan ytterligare än gång till för att riktigt nöta in det. Det går bättre för varje gång.

Jag har halkat in på Simcoachen Open Water Race i Ängbybadet, i Stockholm. Min kompis Hanna som är anmäld till tredagarskursen har överlåtit den sista kursdagen till mig och Coach Anna tar emot med öppna armar.

 

FullSizeRender-3
Coach Anna gör entré vid Ängbybadet.

 

Hon kommer paddlandes i solen på det stilla vattnet på en SUP. Jag hinner inte fråga om hon möjligen bor på andra sidan viken eller i närheten. Hon ser grymt proffsig ut och jag noterar i bakhuvudet att det där måste jag prova vid tillfälle. Nu när vattnet äntligen är min vän så kanske det finns andra vattensporter att utforska, förutom simning. Vem vet?!

Jag blir lite paff när jag hör att dagens pass är 90 min. Och upplägget är självklart seriöst! Äh … vad hade jag egentligen trott när jag tackade ja till att vara med? Jag är inte förberedd. Jag har våtdräkt, simmössa, glasögon, till och med handduk med, men i huvudet … jag har inte laddat för masstarter, delfinhopp och ett race som avslutning.

Med andra ord blir det riktigt bra övning. Vid tävling gäller det att kunna vara flexibel. Anpassa sig till nya situationer och behålla lugnet.

Vi börjar med start från stranden, får tips hur man springer ut i vattnet och sedan ska vi hoppa delfinhopp, det vill säga dyka ned, ta tag i botten och pressa oss upp för att dyka igen vid behov, tills det är djupt nog att börja simma. Hahaha! Dyka!!!

Jag har aldrig dykt i något vatten.

Inte någonsin.

Inte från brygga, inte från någon kant, absolut inte från en pall och aldrig från någon strand.

Jag vet att det här kommer inte bli någon succé men vinsten för mig blir att jag faktiskt provar. Yes!!! Tre gånger provar jag. Jag kommer med huvudet under vattnet en bit. Seger!! Men jag dyker inte.

I momentet runda boj känner jag mig mer framgångsrik. Jag får veta att man kan runda bojen genom att skruva sig som en kork. Det kändes kanon. Mycket mindre energikrävande än att sparka runt bojen och försöka ta armtag i stimmet.

Efter en timme i vattnet känner jag hur det sticker i fötterna och jag fryser ordentligt och välkomnar momentet när vi ska simma ett gäng tvåhundringar. Därefter blir det tävling. 500 meter inklusive en rundning av en boj och lite navigering. Jag har svår att tagga till och när jag märker att jag kommer efter så tappar jag de där tävlingshornen helt och de sjunker tungt till botten.

Jag hinner fråga mig varför jag håller på med det här när jag är så satans dålig men det dröjer inte så länge innan jag minns: Jag gör det för min skull. Jag tävlar med mig själv. Jag njuter av mina framsteg och jag njuter av att vara ute, att ha närkontakt med naturen och att simma med Coach Anna 06:30 vid Ängbybadet – till exempel.

Tack Anna för idag och tack Hanna för att jag fick simma i ditt ställe! Varmt lycka till på cykeln under Vättern i helgen!!!

 

IMG_5230

 

IMG_5227

 

IMG_5225

Börjar känna vittring av tävling

Först så är det ett helt år kvar. Sedan är det jättelångt tills det är dags för tävling. Sedan, om flera månader. I sommar! Så plötsligt blir det VÅR och bara en månad tills årets första lopp! Just nu konsumerar jag Ironman motivation-youtube-klipp för fulla muggar för att preppa huvudet vad som närmar sig.

”Hålla! Du ska köra Ironman för tusan!!”

Det är lätt att slumra till och invaggas i en slags trygghet att det dröjer länge innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Från början var det oändligt många veckor av träning, mängder av söndagar för långpass och hundratals chanser att ta i lite mer. Sedan är det ju flera månader till start … sedan, senare, inte nu …

 

_MG_0675_Helena_Nimbratt

 

I takt med att värmen rinner in över landet så rycker tävlingssäsongen närmre och jag inser att mina chanser att cykla massor på trainern har nu passerat. De pass som är gjorda är gjorda och hur stabil basen är det återstår att se. I morgon planerar jag och Roger att ta årets första utomhustur. Tillsammans.

Edith är 10 månader prick idag! Vi har bokat in vår första barnvakt (storebror Simon 20 år) och nej, vi går inte på restaurang. Vi ska inte ta en drink. Vi ska cykla och vi ska fika. Det ska bli sååå kul!

Under de senaste tre veckorna har träningen fått stå tillbaka en smula. Vi har flyttat in i vårt nybyggda hus, burit kartonger, plockat, fixat, shoppat, slängt, skruvat och varit rent ut sagt skittrötta.

När kroppen känts bra så har jag sprungit, kort och hårt. Det har resulterat i två milrundor i riktigt fint tempo under senaste veckan. I tisdags låg klockan under 5:00-tempo i nästan 8 km sedan tappade jag fart. Men att skutta runt milen en vanlig tisdagkväll på 50 min med bra känsla det är jag grymt nöjd med. Jag har återhämtat fint och benen har varit fräscha redan dagen efter.

Det bådar gott inför årets första lopp – Wings for Life i Kalmar. Roger och jag ska springa tillsammans med Edith i vagn och målet är en halvmara.

 

_MG_0750_Helena_Nimbratt

Foto: Ola Kjellsson

Skidfest i Oxberg

Tjejvasan är en perfekt språngbärda till både långlopp och allmän skidglädje. Hög stämning. Musik! Sol. Gärna hyfsat med snö. Massor av glada och tjejer, damer, kvinnor! Blåbärssoppa, vetebulle och rosiga blossande kinder. Trött, nöjd kropp.
Och så ser just min målbild ut inför Tjejvasan nästa vecka.

Snabb selfie och sedan hem till middagen.

 

Jag är anmäld sedan länge men har inte tränat skidor ett skvatt, förrutom igår när jag pinnande på 10 km på Täby Konstsnöspår.
Det gick bra och det väckte förväntan inför nästa veckas resa till Sälen.
Skidor är kul, ger grymt bra träning och är väldigt avkopplande.
Bekymmer och grubblerier blåser bort i fartvinden. Kvar stannar bara en skön känsla av att vara ute i naturen och övning i att acceptera de förhållanden som erbjuds. Blöt snö, isig snö eller nysnö … eller rent av vatten i spåren. Ett otyg som blivit vanligare under vasaloppsveckan.

När jag anmälde mig till tjejvasan redan förra våren så såg jag framför mig att Tjejvasan skulle bli en lagom utmaning att ta sig an efter graviditeten. Jag hade ju ingen aningom att jag skulle få för mig att satsa på Ironman redan första året och därmed träna på lite mer intensivt. Dessutom var hela idén att jag skulle få sällskap och äran att peppa en god vän fram i spåret och se någon som jag tycker om uppleva samma glädje av triumf som jag gjorde för tre år sedan när min träningsresa började på allvar och jag genomförde något så otippat som Tjejvasan.

Tyvärr har min vän råkat ut för en bilolycka och behöver vara varsam med sin nacke, så jag ska åka de tre milen själv.
Skidträning har det ju inte blivit så mycket av under vintern. Som vanligt är det problematiskt med snötillgången i Stockholm och uppe på det så har jag haft fullt upp att få all annan träning att flyta.

Men igår bestämde jag mig för att låta kroppen få en chans att känna vad som komma skall och jag spenderade en timme på Täby konstnöspår i mörkret.
– Räkna med att det inte finns några spår, sa en tjej när hon klev av spåret.
Och det hade jag inte gjort heller men vad spelar det för roll när man tränar till Vasaloppet? De senaste åren har det varit tufft för arrangörerna att hålla ordning på banan på grund av plusgrader. Jag har då inte än fått uppleva särskilt goda förhållanden under mina två Vasalopp. Så spåren igår kväll blev ingen besvikelse, tvärtom. Jag kan konstatera att det kommer vara tekniken som avgör hur bra tid jag får lördagen den 27 februari. Jag tänkte nämligen försöka slå min tid från 2013 som slutade på 3:01.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.