Helena Nimbratt

My triathlon stories

Incheckad och startklar – nu kör vi Ironman!

Festen. Förväntningarna. Spänningen. Det är helt omöjligt att gå runt att sura över spilld mjölk när Ironmanfesten bubblar för fullt.

Jag har provcyklat och försökt försäkra mig om att allt fungerar. Det känns riktigt bra. Med den där tempohjälmen på huvudet, spontaninköpt på expot, känns det till och med ännu bättre.

Jag har provjoggat och … ja, det lilla hopp som tänts släktes snabbt. Ouppvärmd känns det skit att springa, rent ut sagt. Jag hoppas att det känns någorlunda efter cyklingen imorgon när kroppen är varm så att jag åtminstone kan får springa ett par kilometer av den där maran. (innerst inne hoppas jag på ett mirakel)

IMG_0203

Men viktigast är: jag är taggad. Det känns kul. Inte lika mycket tunnelseende som mina två andra Ironman men det kittlar rätt bra i magen.

Nu är kl 20:30 och vi har haft fullt upp hela dagen. Det där med att vila dagen före … det känns helt omöjligt att hinnas med. Och särskilt med en tvååring.

Vi försökte konststycket att vid incheckningen båda två ta cyklar, påsar och lotsa Edith verbalt och hindra henne från att som vanligt springa iväg och gömma sig. Det gick riktigt bra fram till vi skulle gå in i växlingsområdet – barn var inte tillåtna. Knepigt när barnvakten inte anlänt ännu. Men vi löste det med.

Ni siktar jag på sängen så fort jag har fyllt mina flaskor. Jag har en race-plan, en energi-plan men lämnar en del flexibilitet att reglera efter hur kroppen känns. Just nu hoppas jag att kunna reglera det åt det positiva hållet.

Håll tummarna!

IMG_0202

Mentalt stålbad: Kraschar en vecka före Ironman

Det var i lördags. Jag skulle cykla lugnt långpass till Drömkåken bara för att få kvittot att jag har cyklingen i en liten ask. Få lite tid i tempoställning. Öva på sportdrycken.

Njuta!

Jag får skjuts av Roger förbi den hårt trafikerade Arningeleden eftersom jag redan innan start är upprörd över att tvingas cykla på en hårt trafikerad 80-väg.

Jag blir lugn igen. Pussar Roger och Edith hej då och pinnar iväg med ett leende på läpparna och klappar mig själv på axeln. Tänk vad långt jag kommit som cyklist. Sedan den där första milen för fyra år sedan där all energi bara gick åt till att klicka i och ur fötterna.

Jag minns långpassen med Fredrikshof sub 12-timmargruppen inför min Vätternrrunda. Minns hur slut jag var och förskräckt att planen var att jag skulle cykla 10 mila VARJE lördag i två månader.

Nu cyklar jag 10 mil ensam, fikar lite och behöver ingen extra återhämtning.

Jag sneglar på klockan fast jag lovat mig själv att strunta i den idag för att inte riskera att presssa upp tempot och slita mer än nödvändigt på kroppen.

Efter 2 mil på min vanliga kuperade bana med lugn känsla så kikar jag ändå på klockan och ser att jag håller jag 31 km/h i snitt.

OJ! Jag blir glad, hoppfull, stolt och måste erkänna att vinterns trainerträning har gjort skillnad. Detta är snabbt för min del.

Det har slutat att regna. Jackan ligger i ryggfickan och solen kikar fram.

Jag tillåter mig själv att trycka på en smula. Säger till mig själv att våga dra fördel av den långa nedförsbacke som ligger framför. Jag susar över nästa uppförsbacke och skrattar lite att jag cyklar i 30 fast det i UPPFÖR! Jag älskar det här! Njuter, njuter. Känner mig stark. Inte illa för en 3-barns 40-plussare!

Amen – nu får jag väl ändå köpa mig en tempohjälm!

Jag rättar till min tempoställning, försöker komna ned mer med skulderbladen. Nästa korsning är det dags att svänga vänster mot Rimbo.

Det är 80 på den här vägen också. Jag hör och ser en bil bakom och bestämmer att låta den passera innan jag tar mig över i filen för vänstersväng. Det går fort, det är nedför även här. Jag bromsar in och avvaktar. Bilen passerar, jag ser över axeln att ännu en bil är på väg och jag skyndar mig att korsa vägen med sikte på att snabbt komma undan och ligga till vänster vid refugen för att inte vara ivägen. Jag tänker först svänga direkt men ser att mötande bil ligger i väldigt hög fart och kommer inte hinna bromsa om jag svänger nu. Jag måste …

Kaos, förvirring – jag ser plötsligt vägen störta mot mig och hör hur cykeln skrapar, skriker och klingar i vägbanan. Cykeln vek sig. Det tog en millisekund. Jag hann inte reagera. Förstod inte vad jag gjorde för fel men uppfattar någonstans att jag precis korsat en stor vit vägpil som pekar vänster.

Jag VET att vita vägmarkeringar är hala om de är blöta. Och det har regnat. Men var det för att jag svängde, eller bromsade jag? Jag glider på asfalten, vill få stopp på farten. Det gör ont att glida. Blir rädd. Var är bilarna? Hur skadad blir jag nu?

Intensiv smärta. Så. Nu tog det stopp och jag hör bilar närma sig. Gör en kraftansträngning och tar mig upp på refugen. Cykeln … det gör satans ont. Måste bara profylaxandas, andas för att inte drabbas av panik. Ligger kvar. Jag hinner tänka på att nu är det ändå kört med Ironman på lördag. Minns mopedolyckan som 19-åring och vet att kroppen kan vara hur trasig som helst … då var benet nästan helt av … jag mår illa, så väldigt yr nu … Hör att bilar stannar. Hjälp är på väg.

Jag behöver nog inte måla upp bilden mer än så. Ni fattar.

Det var inte kul att krascha med cykeln. Jag gjorde illa mig men bröt inget och det var ingen bil inblandad. Den vita pilen, vägmarkeringen, var boven i dramat. Jag gjorde något fel. Bromsade för hårt. Svängde för tvärt. Hade kanske fortfarande för hög fart. Det var i en nedförsbacken. Cykeln vek sig blixtsnabbt, fick inte ens en chans att försöka parera.

De som hjälpte mig ringde ambulans. Jag var väldigt yr och medtagen, frös och var törstig. De diskuterade att armbågen såg illa ut men jag bad dem att inte prata om det. Jag ville inte veta just då. De sa till varandra att ”hon är chockad”, hämtade filtar och pratade lugnande.

När ambulansen kom skämtade jag med personalen och frågade hur trötta de egentligen var på att skrapa upp cyklister från vägen.

Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!
Nu bli det selfie sa jag i ambulansen. Så fantastiska dessa människor är!!!

– Vi tar det i bilen, sa de menande och stängde igen bakdörrarna. Precis då kom Roger fram till olycksplatsen, hoppade in i bilen pussade mig och sedan kördes jag till Norrtälje sjukhus.

I bilen fick jag veta att den vanligaste cykelolyckan var klungor som hakat i varandra.

– Sedan ligger de där i en hög huller om buller och skräpar.

Som tur var hade de bara erfarenhet av en lite allvarligare cykelkrasch. En singelolycka som min. Jag hade tur.

Röntgen av höft och armbåge visade inga frakturer. Huvudet klarade jag helt till priset av en sträckt nacke. Armbågen fick några stygn.

IMG_7747

Resten av helgen var jag trött, öm, hade svårt att röra mig och jag var väldigt nedstämd.

Nu då?

Det är torsdag. Vi sitter i bilen på väg till Kalmar. Låret pryds av ett stort mörkt blåmärke och en konstig svullnad. Jag har fått en smäll på knät som ömmar och kroppen känns helt klart upptagen med reparationsarbetet. I tisdags försökte jag jogga lite för att känna att det gick. Dålig idé. Kroppen skrek i protest.

Rent mentalt har det varit ett hästjobb. Men idag är jag glad. Jag har smält det faktum att jag måste anpassa mig till rådande omständigheter och göra det bästa jag kan av situationen. Läkarna har sagt att jag får simma med stygnen. Kommer säkert ömma en del att ligga i tempoställning men cyklingen borde funka. Löpningen vågar jag inte alls hoppas på. Jag räknar med att jag kommer att gå en stor del av distansen.

Nu är vi snart framme vid festen! Dags att koppla på leendet och ha kul!!

Mental uppladdning viktigare än fysisk inför Kalmar

Jag älskar den här tiden. Jag älskar värmen i luften, i vattnet och att alla är lite mer långsamma efter vårens alla måsten och sommarens vila.

Det är nu först jag verkligen kan njuta av sommaren.

Dra på sig våtdräkten, ta damcyklen och trampa ned till sjön och simma en stund. Strunta i om det regnar lite, det är ju ändå ljummet. Strunta i att ta på sig skor eller att byta om, cykla ståendes hem som en annan galning med sjövatten droppandes från håret och ett brett leende på läpparna.

IMG_0037

Tänk att våtdräkten som känns så självklar på bryggan kan kännas så fel när man cyklar förbi en förskola där föräldrar hämtar sina barn!?

Dagarna går. Inte långt kvar nu. Först LED på lördag och sedan återhämtning och mental uppladdning inför Kalmar.

Jag lyssnar på kroppen nu och låter den bestämma intensitet och mängd. Simfokuset har gett resultat. Paddlarna är på varje pass med tanke på LED men nästa vecka blir det att simma utan. Trivs bäst i min smidiga HEAD swimrun aero-dräkt som inte ger skav i nacken, inte har kardborrband bak som håret fastnar i och som ger smidig och skön vattenkänsla. Jag simmar konstigt nog snabbare i baddräkt än med våtdräkt. Ska det inte vara tvärtom?

I lördags satsade jag på ett brickpass på cirka 3 timmar istället för långpass på cykeln. 2 timmar hård cykling och sedan ut på 10 km löp med ambitionen att hålla högre tempo. Det kändes obekvämt och segt. Sommarvärmen tog på krafterna och som vanligt hade jag fått i mig för lite vatten på cyklen. Höll 5:20-tempo i 7 km och sedan var jag tvungen att springa ut på närmaste brygga och kasta mig i vattnet.

Man lever bara en gång. Lite måste man få njuta också. Det var sååååå fantastiskt skönt. Efter doppet gick det betydligt lättare att springa, men jag satsade på nerjogg de sista kilometrarna hem. Det tog bra det passet, var trött resten av kvällen.

I går var ambitionen att springa ett kortare fartpass. Det gick helt åt skogen. Kroppen kändes obekväm redan de första metrarna hemma utanför dörren. Känner en konstig och oläglig spänning i vänster vad och jag längtar rent allmänt efter mjukgörande massage. När jag började springa var känslan tung, huden gjorde ont. Allt var obekvämt. Märkligt att det kan bli så där. Jag sprang drygt 4 km. Stannade gjorde solhälsningar och försökte hitta mig själv i hunden, spänningarna släppte en smula och sedan bestämde jag mig för att gå och njuta av kvällen istället. Jag ville inte riskera att dra på mg en skada i vaden bara för att jag som vanligt vägrar sluta springa. Det är det inte värt.

Efter några timmar hemma kändes allt mycket bättre.

– NU ser du mycket gladare ut, utbrast Roger och som  jag konstaterar igen att just nu har jag noll tolerans mot stress. Så jag fortsätter att satsa mer på mental uppladdning inför Kalmar snarare än fysisk. Hitta god, lugn känsla inombords. Styrka och beslutsamhet.

En del av Team Nimbratt.
En del av Team Nimbratt.

Racetime! Vad som helst kan hända i Vansbro

På lördag är det race! Så himla kul och så himla härligt!

Simma i (iskallt) friskt och rent älvvatten. Cykla på dalavägar och njuta av vackra hus,  luft full av syre och känslan av skog. Springa en ganska tråkig bana om jag inte minns fel men ändå med en del vacker utsikt och härlig luft. För varmt lär det ju inte heller bli.

Jag ser fram emot Vansbro triathlon. Välarrangerat men fortfarande familjärt. Det gillar jag. Dessutom är det något alldeles extra att besöka Dalarna. Jag var där mycket som barn, min farmor och farfar hade en fäbovall i skogen, så skogarna har legat latent i mitt medvetande i många år. Jag blir alldeles salig vid allt jag ser och jag brukar tänka att det är perfekta förhållanden för träning i Dalarna. Lite svalare, massor av vägar i lagom storlek att cykla på. Magiska sjöar att simma i.

I Vansbro kan som helst kan hända för min del, känns det som. Jag vet inte riktigt hur formen är i kroppen.

Mängdsmässigt har jag inte tränat så mycket som jag hade velat sedan jag började jobba i januari. Samtidigt så la jag en rejält bra grund i vintras. Jag känner och märker att jag är starkare än för ett år sedan i alla grenar.

Löpning–  mer löpstyrka och min bekvämlighetsfart är högre.

Cykling – benen är starkare.

Simning – huvudet är starkare.

Menatalt – mycket tryggare.

Samtidigt så har jag inte cyklat ute så mycket i år – än. Jag har simmat för lite sedan Utö. Jag har inte sprungit något löplopp i år och testat halvmaran.

Jag lägger mitt fokus på att få en så bra upplevelse som möjligt under loppet. Den mentala biten och känslan av kontroll över racet snarare än tvärtom, är därför viktigast för mig. Jag vill utmana mig. Jag hoppas att det nu när jag går in i ytterligare en säsong med triathlon, att jag börjar känna att jag har viss rutin. Det ska bli fantastiskt häftigt att uppleva det – eller så får jag syn på vattnet, alla vältränade medtävlande och blir supernervös. Igen!

Vi får se!

All utrustning är nu packad. I eftermiddag åker vi!

Långpassen är gjorda.
Långpassen är gjorda.

 

Energiplan

Jag har en tydlig energiplan inför Ironman. Den baserar sig på sådant jag läst, sådant jag testat samt erfarenheter från tidigare lopp. En stor fördel med mina nattliga uppvaknanden med Edith har varit allt poddlyssnande. Under det här året har jag lyssnat på mängder av poddar och somnat till de samma. Jag har lärt mig massor!

Prestera Mera är en av dem och killarna Simon och Tommy, akademiker inom biomedicin, har haft stort inflytande på min sambo Rogers energiplan under Norseman. Roger körde enbart på produkter från Umara, produkter som är utvecklade av dessa två killar och har aldrig varit så nöjd med energinivån under ett race tidigare. Det är Rogers erfarenhet.

 

FullSizeRender
Det här är sådant som jag har ätit under tävling och träning. PowerBars Powergel är ett bra alternativ till gelen som man trycker ut i munnen. Den har jag tyvärr aldrig fixat.

 

Min erfarenhet är att deras bars är sjukt goda, mint och choklad, och lätttuggade. Sportdrycken har också fungerat bra på mig, jag som alltid annars får magknip och blir illamående av sportdryck. Jag har övat med den sedan några veckor och tänker satsa på den i mina flaskor på cykeln.

Jag tänker nämligen lyssna på dessa herrar som menar att alla, oavsett kön och storlek har samma möjlighet att ta upp omkring 100 g kolhydrater/h. Det är därmed mer gynnsamt för en hyfsat liten kvinna som jag. Jag väger i dagsläget kring 55 kg och ursprungsplanen var att  få i mig 55 g kolhydrater/h under cyklingen. Problemet är bara att 100 g kräver en hel del tuggande … och en stor mängd produkter som ska med på cykeln, eftersom jag beräknar att vara ute ca 6,5 timmar. Jag ska göra ett försök, och sedan får vi se hur långt jag når.

2014 hade jag beräknat ca 58 g kolhydrater per timme men jag lyckades inte få i mig allt som jag hade med ut på cykeln, men ganska nära. Då var jag hyfsat nöjd med energinivån. I år tänker jag att jag ska gå lite hårdare och därmed förbränna mer.

Mina tankar kring energi ser ut så här i punktform:

  1. Kolhydratladda under tre sista dagarna. Det innebär att jag adderar till exempel juice till frukost, väljer vitt bröd, äter pasta, fikar och mumsar på lite godis och glass.
  2. Äter frukost på tävlingsdagen samt tar energi en stund innan start.
  3. Beräknar 100 g kolhydrater/h inför cyklingen, tar vatten från stationerna.
  4. Laddar fickorna med 4 liquids inför löpningen som jag tar varje timme, äter och dricker i övrigt från stationerna.

 

Ironman 1 år efter graviditet – hur har träningen gått?

Race week. Nu är det dags. Dagen som jag har tänkt på och tränat så dedikerat för, i över ett, är snart här och jag är redo.

Jag läser på många bloggar och instakonton om stark nervositet inför Ironman Kalmar. Så ska det vara. I morse drabbades jag av litet lätt illamående. Det fick mig att le och minnas 2014 och den nattskräck jag upplevde näst sista natten innan start. Än så länge är det inte så illa. Jag tänker att det ska bli en fantastisk kul vistelse i Kalmar och jag ska försöka hålla huvudet så klart att jag lyckas uppskatta det fantastiskt fina arrangemanget som Ironman är.

De sista veckornas träning har varit både bra och dålig. Det allra viktigaste för mig har varit att se till att självförtroendet och motivationen fått sig en boost. Det har jag lyckats med. Jag har tränat färre pass än planerat men de pass jag genomfört har varit tuffare och utfallet har varit långt mycket bättre än väntat . Jag tror att för min del så är extra vila bättre under de tre sista veckorna, än extra pass och faktum är att jag simmat, cyklat, sprungit snabbare än under hela säsongen precis just nu och jag har pressat mig mer än någonsin under träning och dessutom återhämtat mig snabbare.

Till exempel har knipit PB på milen, jag har cyklat mitt snabbaste pass och i går när jag simmade min standardsträck så kunde jag konstatera att skillnaden mellan första ow-passet och det igår var 5 min i tid.

Vis av erfarenhet från 2014 då jag fick punktering, så tar jag inte en målgång förgivet. Så mycket kan hända, så mycket kan gå fel och dessutom fruktar jag de där beryktade vågorna från 2015 som beskrevs som stora som volvobilar. Kommer jag klara det?

Oavsett vilket så känner jag mig på många sätt redan som en Ironman. Jag är sjukt stolt över den träning jag har lagt ned under året som vi dessutom har haft en bebis i familjen. Att börja träna från ruta ett igen var oerhört nedslående och tufft mentalt. Att tålmodigt hålla igen och sakta bygga upp bålstyrkan, att tassa lät och försiktigt på mjukt underlag i långsamt tempo och kämpa, kämpa, kämpa med fokus och samtidigt hålla koll på en sovande gullunge i vagnen, det har inte bara varit lätt. Och jag är trots allt 42 år …

Så här i backspegeln så kan jag säga att det gått bra. Trots att jag hade svårt att vänta med löpningen den rekommenderade tiden så har jag inte råkat ut för några bakslag. Kroppen fungerar som den ska och är på vissa plan starkare än tidigare. Ge mig bara en vinter till med tid i gymmet så har jag fått tillbaka min fulla styrka i rygg och core. Än har jag en bit kvar och det är kanske just i coren som jag kan få det en smula tufft under den långa Ironmandagen. Eller så är det huvudet som blir trött först. Vi får se.

På schemat står det just nu:

  1. Packa tävlingsprylar.
  2. Träna slangbyte.
  3. 3×1000 m löpning.
  4. Starta kolhydratladdning.

 

Mina ironmantips till nybörjaren

  1. Det är en lång dag. Starta varje ny gren lugnt. Fightas inte under simningen. Kör inte för hårt på cykeln och bli inte överladdad under löpningen så du går ut i för högt tempo. Nöt istället med jämn intensitet som du kan hålla hela dagen. Det brukar vara nyckeln till att passera de som kört för hårt på slutet.
  2. Ät och drick. Även om du inte är sugen – ät. Även om du tror att du är pigg och fräsch – ät. Även om du bara en kvart tidigare tog ett par tuggor så – ät! Det är enorm skillnad att köra att långlopp med bra energinivå jämfört med om du går tom. Och glöm inte att dricka vatten och sportdryck. Drickande kommer bli en av mina utmaningar under loppet.
  3. Ta varje gren en i taget. När det är dags att simma är det ingen idé att gruva sig för hur det ska gå under maran. Fokusera på att vara här och nu och börja ladda inför kommande gren först när du ser slutet. Gå igenom vad du inte få glömma under växlingen och påminn dig om var din påse är och vart du har hängt din cykel.
  4. Prova inget nytt under race day. Det kan vara frestande att köpa något på expot för att hotta upp utrustningen under tävlingen men strunta i det. Handla gärna, men använd de prylar du har och vet fungerar.
  5. Smörj in dig. Antifriktion och solskydd. Är det soligt så blir det många timmar utan skugga. Och använd Vaseline eller liknande för att minimera skavsåren under simningen men också löpningen. Det kommer göra ont tillräckligt och det är skönt att slippa svidande sår på alla omöjliga ställen.
  6. Gå vid vätskestationerna, om det behövs. En bra taktik som många använder är att gå genom vätskestationerna under löpningen. En sipp sportdryck, en liten bit bulle och ett chips … sedan iväg igen. 2 km senare, samma visa: lite cola, en bit bar och suga på en citron …
  7. Ha kul och njut av kalmarpubliken. Det här är egentligen det viktigaste rådet. Njut, sug in publiken, var stolt över dig själv för det här är en stor dag och alla är här för att fira DIG!

 

IMG_7516
Det är är ett litet tips för dig som är orolig att inte hitta din påse bland alla andra. Jag såg det 2014 men vet inte om jag ska använda mig av det själv. Alla har sina knep och idéer för att Ironmandagen ska bli så bra som möjligt.

 

Vi ses på banan!

På väg till Öland

Jag har solat, badat och umgåtts med familjen ute i skärgården (helt enligt plan), men gårdagens tilltänkta trianerpass blev inte av när lilltösen plötsligt blev febrig. Därmed blev det en extra vilodag på kontot. Det gör ju absolut inget. Ironman står och faller inte med ett uteblivit pass. Vilan gör att jag känner tydligare att kroppen allt är lite sliten. Benen. På ett bra sätt. Så jag hoppas att vilan gör gott. Än har jag ganska många träningspass kvar innan det är dags att slå av helt inför tävling.

 

image

 

Team Nimbratts plan inför den närmaste tiden ser ut så här:

Fyra dagar på Öland med cykling sol och bad. Jag, Roger och Edith har bokat ett enkelt boende längs Ironmanbanan på en lantgård och tänker dela dagen mellan cykling och mys med Edith vid havet.

Hem och packa om och styra kosan mot först Oslo och sedan Eidfjord och Norseman. Ett stort äventyr väntar för Roger och vi har engagerat flera delar av familjen för att få det att gå ihop. Jag reser med som support, min 20-åriga son Simon och svärmor reser med för att vara min support och ta hand om Edith. Vilken cirkus! Men kul ska det bli. det ser sååå magiskt ut på alla bilder, vackra Norge.

Därefter är det två veckor till mitt stora äventyr i Kalmar. Det blir några dagar träning innan jag trappar ned och packar grejerna och så styr vi ner till Öland igen.

 

Mys på Grinda med min Olivia som tagit ledigt från sommarjobbet.
Mys på Grinda med min Olivia som tagit ledigt från sommarjobbet.

Race plan Vansbro Triathlon

Det är SM, banan kommer vara full av proffs, Vanån kommer att som vanligt bjuda på frisk simning och cyklingen kommer vara snabb och ljuvlig och dessutom kommer allt detta att utspela sig i underbara Dalarna.

Jag snickrar för fullt på min mentala bild av Vansbro Triathlon på lördag och tänkte att att race plan inte skulle sitta fel. Alla tidigare lopp har jag räknat och kalkylerat på möjliga tider för att ha något att hålla mig i under loppets gång. Det är extra bra under den där sista biten när allt gör ont och man måste hitta ett sätt att fortsätta framåt och inte tillåta sig själv att stanna, gå eller hitta på andra hyss. Har jag en drömtid och kan nå den så kan jag nog få benen att pinna på lite för att lyckas.

Förberedelser

Den här sista veckan så låter jag kroppen vila. Jag har tränat hårt sista tiden, benen känns trötta och huvudetslitet. Det är skönt att stanna hemma efter middagen, ta hand om disken, sitta i soffan med bebis och kanske rent av hålla lite fint hemma, istället för att träna hela kvällen. Men lite rörelse blir det. Simma vill jag göra två gånger, en på hemmaplan och en på plats i Vansbro, det kommer bli en kort cykeltur och en kort löpning. Funderade ett tag på yoga men … inga cirkustrick med kroppen den här veckan, så bort med den idén. Jag fokuserar också mycket på utrustningen, tänker energi, köper grejer som saknas och  funderar på hur jag vill ha prylarna i växlingsområdet. Dessutom lägger jag extra fokus på maten. Att äta och unna kroppen extra nyttigheter känns bra mentalt. Jag kommer även kolhydratladda och  jag undviker rött kött.

Rödbetsjuice står på inköpslistan

Simningen

Insim. Den här gången ska jag testa insim och helst i Vanån. Det går även att simma in i 25-metsersbassängen som finns vid starten men jag tror på den riktiga varan. Jag ska gå lugnt ut i vattnet och satsa på att vänta ut den värsta stormen och sedan simma. Här är mitt fokus att verkligen simma fokuserat och inte glömma att få till effektiva simtag och börja tänka på en massa annat. Jag har en chans och måste ta den. Jag vill så gärna klara 40 minuter och vågar inte tro något annat än att jag får till en okej simning.

Cyklingen

Drömtiden är 3:00. Sist cyklade jag på 3:09 men då hade jag en vätternrunda i kroppen och betydligt fler långpass. Jag får kämpa. Men jag tänker att jag ska försöka våga trycka på redan från start, det vill säga när jag kommit ut på banan ordentligt och har landsvägen framför mig. Äta kommer jag göra kontinuerligt på cykeln för att se till att jag håller bra energinivå. Utmaningen för mig blir att iatt dricka lika flitigt. Innan växlingen ska jag se till att ge benen lite tid att återhämta sig.

Löpningen

Jag siktar på att hålla 5.30 i snitt om det går. Jag kanske går ut där och vem vet, kanske, kanske klarar jag 5:20 i snitt eller så blir det betydligt långsammare. Jag tycker det känns svårt att säga. Det kanske blir 6:00 under sista milen. Jag tror att det kommer hänga på huvudet.

Allt som allt så hoppas jag på att gå i mål på 5:50, under 6 timmar … Men då ska allt klaffa. Jag ska cykla mitt bästa och springa hyfsat … solen bör skina …. och där ser det ut att spricka. 17 mm regn lovar prognosen nu.  Blä vad tråkigt. Självklart ska det vara sol både dagen före och efter.

52 km löpning och tufft brickpass

Löpningen är grunden till min träningsglädje och får alldeles för ofta stå tillbaka till förmån för simningen och cyklingen. Löpningen är mitt ”säkra kort” i triathlon. Springa kan jag alltid så länge kroppen är hel men det är ju faktiskt mycket roligare att springa med stark känsla, än att lufsa runt och kämpa för at huvudet inte ska packa ihop och vilja kliva av banan.

Jag har försökt satsa lite mer på löpningen den sista tiden och märkt att det gett resultat. Och den här veckan så har jag bara velat springa och följt lusten och gjort det. Två pass om 13 km, ett långpass och så dag ett riktigt gott brickpass, det vill säga först cykling 52 km i hällande regn (yeah!) och sedan av cykeln och ut att springa milen för att riktigt känna på känslan.

Jag hade sällskap av Tove från Facebookgruppen Triathlontjejer. Trots regnet blev jag GLAD av cykelpasset. Drygt 5 mil känns numera lättcyklat, det var trevligt med sällskap, det var varmt ute trots regnet och regnvattnet var på något sätt lite uppfriskande. Jag kände att detta var precis vad jag behövde. Visserligen inget långpass men ett pass där jag slapp kämpa mentalt för milen utan bara hade kul hela vägen. Jag tror att det är väldigt välgörande för min fortsatta triathlonkarriär.

Tove som är stark i löpningen drog ut mig i 4:50-tempo och såg sedan till att jag tuggade på kring 5:10 nästan hela rundan. Jag är helt klart mör så här efteråt, men så sprang jag också 16 km igår kväll. Så nu har jag gjort vad jag kunnat inför tävlingsdebuten efter barnafödsel.

Det var så blött och lerigt idag att jag inte ville dra fram telefonen för att ta en bild. Men tänk tanken: Inte en tråd på kroppen var torr, håret lika blött som när man precis kommer ur duschen och hela ryggen, rumpan och vaderna … leriga!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.