Helena Nimbratt

My triathlon stories

När triathlon får folk att säga upp sig

Det hände mig för fyra år sedan och det kan hända vem som helst – ofta efter den 40:e födelsedagen: Folk blir bergtagna av triathlon. Förförda. Förälskade. Smått galna.

Det är alltid lika inspirerande och roligt att se det hända mitt framför ögonen. De drabbade börjar skina, de växer, de utstrålar energi och styrka och de vill genast att fler ska upptäcka det fantastiska precis som dem.

I veckan fångas jag av ett inlägg i Facebookgruppen Triathlontjejer. Lotta skriver ett långt inlägg och berättar hur triathlon har förändrat hennes liv:

”Jo, egentligen startade processen redan för fem år sedan när jag under mitt 50:e år började träna igen efter 25 års uppehåll. Ganska snart blev jag förälskad i triathlon – även om jag aldrig varit duktig på crawla, cykla och löpa. Strunt samma, tänkte jag. Jag är jag och gör så gott jag kan. Där är jag fortfarande. Jag utvecklas – utifrån mina förutsättningar, och jag njuter.”

Responsen på inlägget är omedelbar och massiv. Många vill bekräfta Lottas känslor och berättar om sin triresa som också startat sent i livet.

Men Lottas inlägg slutar inte där. Hon skriver mer om hur träningen och kärleken till det nya intresset har fått henne att vikta om livet, tänka till och fundera på hur hon egentligen vill må:

”I många, många år har jag jobbat i stort sett dygnet runt. Att planera in träningstillfällen, tävlingar eller att orka vara allmänt socialt trevlig blev till slut mer ett stressmoment än en chans till välbefinnande. Så, efter att ha beslutat mig för att göra något åt saken har jag, sakta men mycket medvetet, styrt mig och min omgivning mot nya mål. Den sista mars säger jag hejdå till min arbetsgivare sedan 15 år, och välkomnar outforskade möjligheter.”

En av kommentarerna Lotta fick löd så här:

”Gjorde samma sak som dig för ca 1 1/2 år sedan. Sade upp mig från direktörstjänst, anmälde mig till ÖtillÖ och tog ca 8 mnd helt ledigt. Jobbar nu med mindre krävande jobb och får tid med träning, familj och att bara vara. Ångrar inte en sekund!!”
Jag förstår dem helt och fullt. Ibland måste det till drastiska åtgärder för att få livet på rätt köl. Det är fantastiskt inspirerande att höra att fler kommer fram till att de värderar balans, hälsa och sina nära och kära allra högst i livet.
Heja Lotta! Du är superstark som gör detta livsval. Ska bli roligt att följa dig.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.

Läs min race report från mitt första lopp här: Jag är en triathlet!

Ullnasjön bjuder på vardagsäventyr

Jag sitter och varvar ned efter ett sent trainerpass med 4×4 min intervaller och tänker att jag kan lika gärna passa på att skriva några rader. Jag har svårt att hitta tid för bloggen just nu och svårt allmänt för att få allt att gå ihop tidsmässigt.

Jag har fått nya arbetstider och jobbar kvällar vissa dagar och tidig morgon andra dagar. En oväntad vändning som jag inte räknat med men jag ser både nackdelar och fördelar. En nackdel är att morgonsimmet ryker varannan vecka och helgerna måste därmed handla om simning och och dubbelpass, alltid dubbelpass, för att få ihop träningen så att jag själv blir nöjd. Vi får väl se hur det slutar. Kanske reviderar jag allt och lägger  ribban på en ny nivå.

Helgen var i alla fall för bra för att inte få en plats här på bloggen.

Först och främst var jag grymt nöjd med att få ihop 5000 m sim, lördag och söndag. Känslan var mestadels god. Farten var god ibland men framförallt kändes det i kroppen att jag tränat och inte enbart övat. Det gjorde mig nöjd. Som vanligt är det svårt att hitta fokus till 100 procent i en bana med en hel bunt andra simmare men å andra sidan övar jag på att ha folk omkring mig.

I går söndag fick dessutom jag och Roger chansen att ta en tur med långfärdsskridskor på vår sjö som ligger nedanför vårt hus medan Edith sov under övervakning av storebror. Underbart! Svart, blank jämn is så långt ögat nådde … nåja, förutom alla borrhål av fiskare som satt på sjön och tävlade. Men visst … även om det såg ut som isen drabbats av en slags mullvadinvassion så unnar jag självklart andra att njuta av härligheten.

Det fanns även isjakter och två kaiter som fick ruskig fart i vinden. Vi tog en tur runt sjön. Fick bra fart i medvinden och stretade rejält i motvinden och vi passade på att reka för Ullna swimrun. Varför inte??

IMG_8167

Ullnasjön ligger precis nedanför vårt område där vi bor.
Ullnasjön ligger precis nedanför vårt område där vi bor.

IMG_8156

IMG_8178

IMG_8161

 

Årskrönika – 2016 ett år att vara stolt över

2016. Ett år när jag har mycket att vara stolt över. Ett år när plötsligt allt var förändrat i mitt liv. Nytt barn, nytt hus, ny hemkommun, föräldraledig. Dessutom massor av träning och några få minnesvärda tävlingar och ett fantastiskt personbästa på Ironman. 2016 kommer jag att lägga till handlingarna med extra värme. Året med min flicka Edith, året när jag fann nytt större självförtroende som triathlet medan jag kämpade att få tillbaka kondition och styrka efter en graviditet som 40 plussare.

 

_mg_0587_helena_nimbratt
Summerar året och är nöjd med helheten.

Uppbyggnadsfasen. Jag fick barn juni 2015 och drog igång träningen med mammamage-övningar och lätt styrka så snart det bara gick. Någonstans i bakhuvudet hade jag årsskiftet som deadline när jag skulle börja träna mer på allvar. Det var en nedslående tid resultatmässigt. Träningsglädjen och njutningen av rörelse var det aldrig något fel på. Kontrasten i känslan under löpningen och under varje styrkepass var så stor jämfört med före graviditeten och efter att jag ibland trodde att jag aldrig någonsin skulle komma tillbaka till samma nivå som före graviditeten. Jag var på ruta noll men jag försökte hålla ångan uppe. Jag sprang min första mil och var mördande trött i hela kroppen. Det gick långsamt länge, hela vintern, hela våren. Först under sommaren började jag känna igen mig själv. Styrkan jobbar jag fortfarande med och magen ser okej ut men är inte i toppform. Jag har fortfarande inte full styrka i kroppen. Men har man passerat 40 så får jag nog vara ödmjuk och stolt över allt jag faktiskt lyckats med.

 

img_3595
Så här såg det ofta ut under Ediths första månader. Trainer i vardagsrum. Allmänt kaos och mitt i allt en bebis.

 

img_4333
Uppsala mars 2016. Magiska Coach Anna instruerar till nya höjder.

 

Simlyftet. Simcoachen Race!!!!! Det var där magin hände, det var då något släppte och jag fann självförtroendet som simmare. Jag fick en helgkurs som present av Roger när jag fyllde år i mars. Och det fanns ingen betänketid. Kursen var samma vecka och jag bävade inför utmaningen. 6 timmars intensivt simmande under två dagar, massor av teknik och så den där filmanalysen …. Jag förväntade mig korrigeringar och bannor och en film av en ålande simmare med tvivelaktig teknik och trodde inte mina öron när coach Anna öppnade med att säga: ”Se sådan fin simning. Vilken teknik!” Glädjetårarna sprutade.

Läs om kursen och om hur jag hittade min catch här

 

img_5515
Cyklingen under Vansbro triathlon gick okej. Jag fegade lite för mycket och det var fortfarande läskigt att ligga i tempoställning.

Race report från Vansbro triathlon 2016 hittar du här

Nya vännen tempocykeln. Först hade jag dåligt samvete för att jag prioriterade ett inköp till mig och inte till någon av våra fyra barn. Sedan böt jag uppfattning och landade i att skaffa en egen tempocykel var det bästa jag kunnat gjort för min fortsatta träningsglädje. I början var det läskigt sedan fick jag upp farten och lyfte min cykling till en helt ny nivå. Receptet var hyfsat många pass över 10 mil samt ett par dagars cykling på Öland där jag blev väl bekant med tävlingsbanan. Nu har jag ett helt annat fokus när jag kliver upp på trainern, jag vet vad jag tränar för. Min fina röda Felt står i vårt växthus och där har vi det riktigt gott.

 

img_5554
I Juni var vi i Jönköping och hejade fram Roger som gjorde ett kanonfint lopp.

 

img_6148
Vackra, vackra Eidfjord och simuppgången under Norseman. Ett av världens tuffaste triathlon.

 

Äventyret Norseman. Rogers dröm. Hela familjens projekt. I början av augusti packade vi två bilar, för att få med all utrustning och barnvakt till Edith och styrde mot Eidfjord i Norge och starten för extremloppet Norseman. Det var mördande vackert. Ett unikt arrangemang och samtliga familjemedlemmar gav allt för att Roger skulle klara sin utmaning. Tillsammans gick vi upp på Gaustatoppen och deklarerade att vi älskar Norge! Tillsammans satt vi under en tunn fleecefilt vid målet medan tomheten rullade in över Rogers medvetande. Vad gör man efter något sådant här? Den frågan har han inte lyckats svara på ännu. Tävlingskalendern 2017 är nästan helt tom.

Läs om äventyret och rollen som support här

 

img_6317
Ångaloppet. också väldigt minnesvärt. Jag hoppade in i sista stund och körde med Anna som jag träffat på simkurs. Nu i januari träffas vi igen men då på skidor.

Läs om min upplevelse av Ånga loppet här

Succén under Ironman Kalmar. Att man kan mer än man tror, det har jag lärt mig för länge sedan. Men att jag skulle fixa mitt livs andra Ironman, året efter en graviditet, på drygt 12 timmar, det trodde jag inte var möjligt. Jag kände mig som en amazon, störst, bäst vackrast men framförallt otroligt glad och stolt. Jag är så nöjd med hur jag genomförde Ironoman 2016 rakt igenom. Löpningen som tog 4:09 timmar är jag mest stolt över men även cyklingen gick bättre än jag vågat hoppats. Helheten är ändå det som räknas. Jag höll krafterna näst intill på topp ända fram till sista milen. Jag var glad, hade kul och bevisade för mig själv att det går att köra hyfsat hårt även under en långdistans. Och detta med bakgrund att jag tränat med en liten bebis, med en kropp som har helammat en hungrig mun dygnet runt i många månader. Sömnen har varit bristfällig men glädjen total! Heja mig!

Min race report är lång och finns i tre delar. Du hittar första delen här

 

img_5379
Ironman och löpningen. Så oväntat mycket krafter kvar och fart i benen.

Andra minnesvärda träningsstunder:

Tjejvasan och mysig vistelse i Sälen.

Wings for life – Ediths första lopp. Hon följde med i vagn.

Nya träningsvänner Elin, Tove, Linda, Bertil med flera.

Mardrömsturen med Hanna till Drömkåken.

Höstigt swimrun i 11-gradigt vatten med bastu och middag.

 

ÄLSKAR MITT AKTIVA LIV!

Nimbratt i media

Oj vad kul! Det är snart ett halvår sedan men jag såg det först nu. Min blogg och min race report har fått en länk i Barometern, Smålands största lokaltidning och jag har fint sällskap minsann. Står vid sidan av namn som imponerande Aron Anderson och proffset Julia Montgomery. Dessutom så fick jag vara ironmanhjälte även i Expressen vid samma tidpunkt. Här listar jag alla medialänkar som triathlet Nimbratt fått under 2016.

Barometern: Ironmanhjältarnas egna ord om loppet i Kalmar

Expressen: Nu startar tävlingen Ironman – på riktigt

Runner’s World: Veckans triathlet

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849

 

Living slow men jag tränar hårt

Jag njuter av eftertänksamma dagar just nu. Jag njuter av att göra en sak i taget och grundligt. Jag viker tvätt tills det är klart, plockar i skåp, lagar mat och sitter på golvet och bygger lego med min dotter som alldeles strax fyller 17 månader. Jag ser slutet på en oväntat lång föräldraledighet och en oförglömlig tid i mitt liv och därför tar jag mig tid att låta min lilla gå själv till bilen, i affären eller när vi ska till lekparken. För Ediths skull och för min skull för att jag vet av erfarenhet att det kommer andra tider med tider som ska passas, bussar som inte får missas väckarklockor som ringer.

Men inte än. Jag och Edith are living slow. Och jag tränar hårt. En skön kombo som kommer att vara fram till nyår. Jag tar tillvara på timmarna och minuterna istället för att räkna dem. Bloggen kommer lite vid sidan av just nu men det betyder inte att jag kommer vara så här gles i mina inlägg framöver. jag gillar att blogga. Det är berikande. Det vill jag fortsätta med.

Och den här träningen då?

Den blir gjord. Jag får till bra pass, det ena efter det andra och har inte alls drabbats av den här antimotivationen som jag sett att många andra tampas med på grund av att det är off season, höst och mörkt. Jag känner mig extra taggad och får istället dra i bromsen för att inte riskera att bränna ut motivationen för tidigt.

Vi pratar fortfarande om nästa års lopp men har knappt bestämt något alls. Det är det här med barnvakt, kostnaderna för dem och vilka tävlingar som ger rätt kittel i magen.

Jag cyklar med glädje på trainern och pressar ur mig allt fler watt. Det är gott. Jag har sprungit intervaller på bandet i fem veckor nu men märker ingen större skillnad. Det är fortfarande apjobbigt att hålla 4:30-tempo i 4 min. Men jag gör det. Varje måndag. Jag har styrketränat med lite mer fokus på bålen som är mitt stora tråååk. Jag är ju fortfarande svagare än före graviditeten så här finns jobb att göra. Jag styrketränar också med fokus på löpningen. Höfter, baksida lår, ben, vader. Jag kan känna att det har hänt något. Musklerna är hårdare än tidigare. Jag hoppas det betyder att jag också är mer hållbar, det vill säga starkare.

Under helgen som passerade så sprang jag i lång och brant backe i 60 min på lördagen.

 

img_7396
On top of Ullna tippen. Bara 500 m från vårt hem finns en ordentlig backutmaning. Fin utsikt också.

 

Söndagen ägnade jag åt 60 min sim. Distansträning. Jag känner mig cool just nu när jag simmar. Jag vet precis vad jag ska göra, Jag har min plan och håller bra fart. Det gör mig stolt.

Nu väntar några dagar utan träning. Vi, hela familjen ska på resa till Beijing och Kina. Alla sex. Jag, Roger, Edith 17 mån, Simon 21, Olivia 17 och Tim 10. The big family! Det är ett äventyr av rang. Det finns gym och pool på ett av hotellen vi ska bo på så kanske blir det någon minut där. Men fokus är familjemys med äventyr.

Och nu blir det cykling. Edith sover i vagnen ute i snöplasket. Jag har förmodligen 90 min att disponera på träning och dusch. Det ska bli skönt.

 

img_7389
Det går flera vägar upp till toppen, eller så kan man forsa fram över stenar och snår om man vågar. Ullnasjön är ännu osimmad.

När man är hungrig som en varg

… då vet, i alla fall jag, att träningsmängden ligger på en bra nivå.

I mitt sociala medieflöde ser jag att många kämpar med motivationen så här års. Det gör inte jag. Tvärtom så hittar jag en ny glädje i träningen när pressen efter tävlingarna har försvunnit och det fortfarande är långt kvar till nästa säsong.

Jag är lite extra glad och inspirerad tack vare det kalla swimrunpasset med Enebybergsvännerna som jag skrev om i mitt förra inlägg. De har fortsatt sprida glädje och ett trailpass med efterföljande fika finns inbokat i mitten av nov. Något att se framemot.

Bäst just nu är de träningsdater jag och Roger har fått till under två helger. Så uppskattat och fantastiskt kul att få träna med sin bästa, bästa kompis. I söndags simmade vi. Jag har längtat efter att visa min utveckling och jag tror att Roger blev riktigt imponerad.

Jag har en bra känsla i simningen. De nya kunskaper jag förvärvade under vårens kurser med Simcoahen har landat och etablerat sig. Att jag har en catch numera gör stor skillnad i fart och sommarens open water-simningar har gjort mig betydligt mer uthållig. Jag är mer avslappnad i vattnet. Jag tror mer på mig själv. Det känns fantastiskt.

I morse lyckades jag för första gången verkligen genomföra en serie med pace-klockan och starttider på ett kontrollerat och jobbigt sätt. 10×50 med starttid 10:15. Det var väldigt hanterbart men för mig är inte flåset det stora problemet när jag försöker simma fort utan det är demonerna!

– Demoner finns inte, tänker du nu.

Nej, det är jag smärtsamt medveten om. Ändock ställer just vattendemonerna till det för mig när jag blir flåsig. Den där känslan av syrehunger påminner så förbaskat mycket om drunkningsscenariot, som det ser ut i mitt huvud.

Men jag ger inte upp, nej, nej, nej. Mitt mindset är inställt på att fortsätta kämpa. Så har det alltid varit.

 

 

Har triathleter sämre tänder?

Tre hål! Tre satans hål i tänderna. 

Jag gick till tandläkaren i morse med en halvdålig känsla i magen. Jag har sedan en tid känt att det inte är odelat positivt att träna långt och mycket och trycka i sig socker, i synnerhet inte för tänderna och därför var TANDBORSTE det viktigaste jag packade ned i min post race-påse med ombyteskläder efter Ironman i Kalmar. Och jag hade rätt. Jag som är van vid att enbart få beröm och bekräftat att ”nej, inga hål den här gången heller” fick höra hur tandläkaren uttalade ordet ”karies” tre gånger med eftertänksam röst när hon räknade mina tänder.

What!!! Panik!!! Har jag hål och dessutom tre stycken.

– Småäter du mycket, sa Lina tandläkare och tittade granskande på mig genom skyddsglasögonen.

– Jag måste äta typ hela tiden. Jag tränar en hel del och nu när jag ammat så har jag varit konstant låg på energi, svarade jag. Och för att inte tala om allt ätande under träning …

Okej. Det är inte så underligt. Tänk dig det här scenariot:

Det är sommar och stekhett, du är ute på cykeln minst fyra timmar. Du är trött flåsig och andas genom munnen. Då och då tar du en sipp på sportdrycken och emellanåt tuggar i dig en sega klippig, sockrig bar som fastnar i tänderna, som sitter kvar ett bra tag efter du har svalt och sedan … en ny sipp på sportdrycken, flås, flås med munnen. Ökenkänsla …

Saliven har inte en chans att ta hand om bakterierna. Klimatet i munnen blir katastrofalt.

Jag har tänkt massor på detta och undrat när, när kommer artiklarna om träningshetsen som förstör tänderna. Eller ”Långdistansträning ger hål i dina tänder”. Det måste vara fler än jag som har märkt en försämring, eller har ni några särskilda trick för att mildra tändernas utsatthet? Berätta!

När jag googlar hittar jag en del som styrker min tes. Någon tysk undersökning och något enstaka proffs som skriver om problematiken på sin blogg. Jag är förvånad över att inte fler tycker det här är viktigt.

12 timmar med konstant småätande av socker, det är vad en Ironman handlar om. Och den som har gjort sin träning by the bock har ÖVAT på att ta energi, dvs småäta, kanske under flera veckor innan loppet.

Jag avskyr känslan av luddiga tänder och får en inre panik när jag är så söt och sliskig i munnen att tunga krullar sig. Men hur kommer jag åt det här problemet förutom att vara noga med att gå till tandläkaren? Ingen aning men jag tänker göra vad jag kan för att begränsa ätandet. Jag kommer att börja skölja med flour en gång per dag mellan tandborstningarna och kanske fokusera på att andas mer genom näsan.

Hösten inspirerar

Hösten är magisk i år! Jag vill bara vara ute, längtar till fjällen och önskar att semesterveckorna dubblades så att jag kan dra med Roger och Edith ut på vandringsäventyr. När det finns så mycket roligt att göra och välja mellan så gäller det att välja smart.

Vi har fortfarande inte gjort upp någon plan för 2017. Vilka lopp vill vi satsa på? Vilka äventyr ska vi dra med familjen på?

Sociala medier är kul det skapar en massa härlig inspirationen men ibland också …. onödig avund. Folk är inte bara jäkligt snygga och vältränade de har ju varit på Koster och kört swimrun i helgen!! Kicki, Göril, Elin, Linda osv, osv. ALLA utom jag och Roger.

Åh vad jag också vill köra swimrun! Jag blir också avundsjuk på alla grymma kurser allt folk går på. Simcoachen är i full gång och drillar folk till nya höjder och jag längtar också efter Simcoach Anna men det får kanske bli längre fram i vår. Den här vintern kommer jag göra vad jag kan med min simning på egen hand.

Cykla mountainbike ser ju också grymt härligt ut, men en sådan äger vi inte i den här familjen!

Tur att livet är långt! Man kan inte göra allt på en gång. Det finns massor av tid att testa nytt och annat längre fram.

Det som rullar på bäst just nu för min del är löpningen. Jag hoppas att jag under det kommande året verkligen ska få till intervaller varje vecka, få in rutinen en gång för alla och bygga en starkare motor. I måndags blev det av i alla fall. 4×4 min i 4:30-tempo, på löpband + uppvärmning och nedvarvning. I onsdags tuffade Edith och jag runt med löpvagnen i det magiska höstvädret men mina ben var så tunga. Hela kroppen var hängig och jag hade en ovanlig och rent av sällsynt ”ge-upp-känsla” i omlopp.

 

fullsizerender-3

 

Och nej, jag är inte sjuk men jag har satt stopp för 99 procent av allt sockerintag och reducerat kolhydraterna drastiskt. Jag försöker sockeravgifta mig själv efter graviditet, amning och Ironman-träning. Det går bra. Jag har inte fikat eller bakat på kanske två veckor. Jag har bara ätit en, eller kanske två … möjligen tre … chokladbollar som min dotter bakade i veckan och som stod mitt framför nosen i kylen. Det var SÅ gott kan jag meddela! Kroppen har inte glömt sockergrejen. Kroppen JUBLADE!

Under löpningen i onsdags hade en liten bar från Umara med mig i fickan och den åt jag efter en timme och kände hur gelékroppen fick styrfart. Det höll ett tag sedan sprang jag i sirap. 18 tunga men härliga kilometrar, jag blandade med gång i backarna. Hade nada umf för att få upp vagnen i motlut.

I går kväll fick jag till höstens första bassängpass.

2×100 insim fokus bygga upp tekniken

2×400 (försök till) tröskelfart

3×100 med ökad frekvens

4×50 hårt

Ganska tufft men det kändes superbra! Catchen fanns där, vattenläget kändes bra, jag övade en del på att ligga djupt och då kom magin! Det är ju där jag ska vara! Ner, ner, ner i vattnet. Ned med huvudet!

Nu ska jag se till att inte tappa uthålligheten under vintern och tvinga mig att simma längre serier.

Det här kommer bli bra!

 

img_7055

 

Första styrkepasset på länge

”VAD-GÖR-DU-SLUTA-GENAST”

Jag står på gymmet. Älskade gym! Men min kropp protesterar vilt av de ovana övningarna. Jag känner mig stel och höger baksida lår drar ihop sig krampaktigt. Samtidigt strömmar peppande musik ut ur högtalarna och blandar sig med det förförande metalliska klirret från vikterna. Lokalen är fylld av energi, målmedvetenhet, vilja och ny-starts-löften om en starkare kropp. Det är fullt vid varje maskin.

Som jag har längtat hit. Det är många månader sedan jag styrketränade sist. Någon gång i maj-juni växlade jag upp triathlonträningen och la fullt fokus på cyklingen och löpningen. Därefter öppet vatten-simmet. Att trasa sönder benen med squats fanns inte på kartan. Jag tränade för att orka träna varje dag. Kontinuitet istället för maxa. Lagom hårt för att hinna återhämta. Priorotera den viktigaste träningen för att hinna med ett hem med fyra barn, matlagning, städ, tvätt ja ni vet ju själva.

Jag känner mig stark och samtidigt svag. Oj vad ett rejält block styrketräning kommer att göra gott.

I går när jag kickade igång vinterträningen med ett första pass styrka så valde jag att ta det försiktigt. Ett enkelt helkroppsprogram med fokus på sådant som är bra för löpningen och simningen. Det blev stela squats med enbart stången (20 kg), marklyft, både raka och vanliga. Några frivändningar och axelövningar. Rygg och bål och utfall.

Det var länge sedan jag njöt så av träningen. jag hade sällskap av min son som gav min stela ländrygg underkänt. Man kanske ska ta och öva det här huksittandet …

Jag lyssnade noga på kroppen som inte förstod vad vi höll på med …

– Brukar vi inte cykla, springa och simma? Det här har vi nästan glömt.

Men halvvägs in i passet var tillfredsställelsen total. Så. Jäkla. Skönt!

Jag känner mig fylld av förväntan inför det kommande året. Jag är redo att bygga vidare och nyfiken på vad jag kan åstadkomma. Jag har en idé om att bli starkare över tid genom mer vardagsmotion eftersom jag med lilla Edith är begränsad i hur mycket tid jag kan spendera på träning. I dag cyklade vi båda till öppna förskolan och vi har varit ute och gott i skogen med bärstol. Tungt men kul jobb det här modersyrket.

 

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 3

Del 3 LÖPNINGEN & MÅLGÅNGEN

Jag kunde knappt tro att det var sant att det var redan dags för löpningen. Vad dagen går fort! Jag hoppade av cykeln försiktigt, hängde upp den på sin plats i växlingsområdet och joggade iväg i strumplästen. Nu unnade jag mig ett toalettbesök, för nu var det kris. En funktionär påminde mig om att det var den röda påsen, röd som i ”run”, som det var dags att plocka och pekade i vilken riktning jag skulle springa. Jag bytte strumpor, tog på mig skärm och stoppade två liquids i ryggfickorna och tassade i väg med min lilla pet-flaska med resorb, eftersom jag är usel på att dricka i farten på cykel. Den skulle göra gott.

Efter hundra meters haltande så föll jag in i ett normalt löpsteg och bara efter någon minut kändes allt som vanligt.

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849
En grym seger. Jag presterade en tid som jag aldrig trodde om mig själv.

 

Känslan var på något magiskt sätt – pigg. Kroppen var helt med på noterna att nu ska här springas. Jag föll in i ett avslappnat tempo, bekvämt och rytmiskt. Roger och Edith stod självklart utanför växlingsområdet och fyllde på mina energidepåer ytterligare med hejarop. Bara åsynen av någon välbekant är så ofantligt mycket värt en sådan här dag och det här är en av de få gånger som Roger har kunnat följa mig under ett lopp. Det kändes lyxigt. Det gav mig garanterat extra kraft.

Kalmar sjöd av liv. Vid det här laget har solen hunnit spricka fram och publiken njöt helt uppenbarligen av sommarvärmen och folkfesten. Längs kravallstaketet hängde klasar av människor. Fantastiskt men också lite, lite överväldigande. I en del ögon så ser man bara glädje och pepp, i andra ögon syns ett försiktigt frågetecken och kanske fascination ….

– Vilka är det där Ironman-människorna egentligen? Ser en del ut att undra.

– Jag heter Helena, är 42 år och trebarnsmamma. Det här gör jag för att det är så himla skoj. Jag är helt vanlig, tro det eller ej, har jag lust att förklara.

Publiken är till stor hjälp. Jag bars fram av hejaropen och och snabbt var 4 kilometer avklarade och tempot på klockan visade 05:20. Japp, för snabbt. Så himla lätt hänt. Men ändå blev jag överraskad. Jag har ju trots allt värmt upp med lite cykel innan.

Eftersom huvudet kändes helt fräsch, eftersom jag inte drabbats av en enda negativ tanke under dagen (förutom under simningen) så lät jag benen fortsätta i samma takt. Jag började fördriva tiden med att se mig om, titta på medtävlande, på stan, på publiken och höll vid min tidigare plan att springa förbi alla vätskestationer under den första halvmaran. Jag skulle enbart ta vatten i farten och fylla på med mina liquids. Den första tog jag efter 7 km.

Den gjorde susen. Jag kände tydligt hur den lätt nedåtgående kurvan började peka upp igen och det höll i sig under resten av det första varvet av tre. Jag höll fast vid mitt tempo och började sukta efter varje kall dusch som erbjöds längs banan. Klockan visade ömsom 5:30 ömsom 5:15, 5:20 och så där höll det på.

Jag trodde inte det var möjligt. Jag undrade om jag just nu höll på att begå ett mega misstag och springa mig själv rakt in i väggen. Men var det inte så att jag skulle ”ta i” lite mer den här gången? Det är en tävling jag deltar i, då SKA det vara jobbigt och det kändes ju så bra!!!

När jag för andra gången sprang ur stan och mötte Roger hade jag avverkat 15,16 eller kanske 18 km … och nu började känslan bli tyngre. Jag tog min andra liquid och försökte förklara för en helt vild supporter att nej … det här kommer inte hålla. Nu börjar det bli jobbigt. Jag tappar i tempo.

– Tryck i dig energi! Du kör så jäkla bra, fattar du? Vad är det som händer Helena!

Rogers blick brann av upphetsning. Och jag måste hålla med … jag var själv förvånad. Jag är ju inte den som har rutin på att springa maror direkt … och det här gick bra. Jag var väldigt pigg. För Rogers skull måste jag fortsätta springa lika bra.

Jag höll mitt tempo i 25 km sedan tillät jag mig att stanna till, gå några steg och dricka sportdryck och vatten vid energidepåerna. Jag ångrar nästan att jag tog detta beslut. Det var då jag kände hur trötta benen var. Vinsten var att jag fick några trevliga kompisar i depåerna som kände igen mig nästa gång jag sprang förbi, de hejade, peppade, skojade och skrattade!

Tack för att ni finns alla gulliga funktionärer!

Plötsligt började jag dessutom må lite illa. Vetebulle och vatten blev botemedlet och jag förhandlade med mig själv att jag fick stanna och äta bulle i två stationer om jag sprang förbi den tredje. Allt för att inte låta snittempot sjunka alltför mycket.

Sista milen var ren ock skärt krig. Jag började till och med tycka att Kalmars fantastiska publik var lite too much. Musiken var för hög, de ville ha vinkningar, glädjeskutt och respons men jag hade tyvärr inte det att ge just då. Jag krigade med mig själv. Huvudet var piggt men benen ville lägga av. Fötterna gjorde ont, händerna var svullna som ballonger och höger knä gnisslade rejält. Trots allt detta gick det ändå väldigt bra. Jag höll i hyfsat och jag tittade på klockan och kunde inte få ihop det. Vaddå springer jag maran på typ 4 timmar? Planen var ju att det skulle gå på 5 timmar!

Med tre band runt armen, som visade att jag klarat alla tre varv och bara hade 2 km kvar är jag så sjukt trött i benen. Jag gick lite, lite men sedan tassade jag med mycket möda vidare, jag sa hej då till funktionärer som jag nu passerade en sista gång, tackade för idag och vända upp mot målrakan.

Är det nu det händer? Redan? Det är ju ljust och kockan visar drygt 12 timmar! Fy satan vad stolt jag är!

Jag stannar till vid kanten av mattan som leder till mål för att riktigt njuta av målgången. Jag känner mig helt crazy glad, som en hulk, som en amazon! Jag är störts, bäst och vackrast för ett litet ögonblick.

12:07:14 och Roger står bakom kravallstaketet med Edith på armen med ögonen fulla av tårar! Han ger mig en lång puss.

– Fan vad bra du är! Hur gick det här till???

Jag är en Ironman!

 

IMG_5372
Första metrarna under löpningen. Bara ett marathon kvar.

IMG_5379

 

IMG_5392

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.