Helena Nimbratt

My triathlon stories

Incheckad och startklar – nu kör vi Ironman!

Festen. Förväntningarna. Spänningen. Det är helt omöjligt att gå runt att sura över spilld mjölk när Ironmanfesten bubblar för fullt.

Jag har provcyklat och försökt försäkra mig om att allt fungerar. Det känns riktigt bra. Med den där tempohjälmen på huvudet, spontaninköpt på expot, känns det till och med ännu bättre.

Jag har provjoggat och … ja, det lilla hopp som tänts släktes snabbt. Ouppvärmd känns det skit att springa, rent ut sagt. Jag hoppas att det känns någorlunda efter cyklingen imorgon när kroppen är varm så att jag åtminstone kan får springa ett par kilometer av den där maran. (innerst inne hoppas jag på ett mirakel)

IMG_0203

Men viktigast är: jag är taggad. Det känns kul. Inte lika mycket tunnelseende som mina två andra Ironman men det kittlar rätt bra i magen.

Nu är kl 20:30 och vi har haft fullt upp hela dagen. Det där med att vila dagen före … det känns helt omöjligt att hinnas med. Och särskilt med en tvååring.

Vi försökte konststycket att vid incheckningen båda två ta cyklar, påsar och lotsa Edith verbalt och hindra henne från att som vanligt springa iväg och gömma sig. Det gick riktigt bra fram till vi skulle gå in i växlingsområdet – barn var inte tillåtna. Knepigt när barnvakten inte anlänt ännu. Men vi löste det med.

Ni siktar jag på sängen så fort jag har fyllt mina flaskor. Jag har en race-plan, en energi-plan men lämnar en del flexibilitet att reglera efter hur kroppen känns. Just nu hoppas jag att kunna reglera det åt det positiva hållet.

Håll tummarna!

IMG_0202

Try triathlon – perfekt att diska av alla misstag

Tisdagar bjuder Vattenfall World Triathlon Stockholm på gratis träningstävling under flera sommarveckor. Roger har varit med sedan den tiden när det bara var en handfull deltagare varje gång – numera kommer över hundra nyblivna och veteraner för att köra ett kort och hårt träningspass.

Förra veckan körde Roger. Den här veckan var det min tur och jag laddade för att utmana mig själv och genomlida 40 minuter med riktigt hög puls.

Försnacket var som vanligt trevligt. I tisdags med Micke Rosén, förbundskapten för svenska landslaget i öppet vatten, som tipsade om hur man får växlingarna att flyta smidigt.

Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.
Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.

Jag brukar alltid vara nervös inför de här tävlingarna. Simningen är nog den mest turbulenta jag har upplevt. Kort, väldigt trångt, många ovana och mycket adrenalin.

Det värsta jag vet.

Jag fick dock en bra start eftersom jag för första gången vågade ligga i främre led men en bit in i loppet körde det minst sagt ihop sig. ”Bojen” låg den här kvällen närmre land än vanligt, det blev trångt och trots att jag navigerade så ordentligt jag kunde var jag nära att frontalkrocka med en snabbsimmare som redan hunnit runt vändpunkten och jag fick en rejäl smäll på överläppen.

IMG_7629

Jag trodde ett tag att den sprack. Men jag såg inget blod och sånt här händer så jag avslutade simningen och kände mig nöjd.

Växlingen kändes bra. Minns hur jag som nybörjare hade så hög puls att det var svårt att tänka. Men inte nu. Kul att upptäcka framsteg.

IMG_7637

Nyttigt också för mig att cykla kort, snabbt och med många svängar. Men av någon märklig anledning så hoppar kedjan när jag försöker växla. Har aldrig hänt tidigare och jag får klura flera minuter och vända cykeln upp och ned innan jag kommer på hur man gör och med olja upp till tänderna kan cykla iväg.

Bra! Då har jag testat det.

IMG_7663

Trots alla missöden gick jag i mål 3 min snabbare än min bästa Try triathlontid. Skoj ju! Roligast är dock att insupa triathlonstämningen. Få lite feeling. Se lite folk. Se alla glada trötta ansikten när passet är klart.

Det är så fantastiskt att lite fysisk aktivitet kan få vem som helst att le med hela kroppen!

 

Dubbla hjärtlsag – hur farligt är det?


Först är det en hel evighet kvar, sedan är det flera månader fram i tiden. Efter det så har man ju semestern på sig … men ta mig sjutton. Den där semestern börjar lida mot sitt slut och nu är vi snart där igen: JULAFTON är snart här! Bästa dagen på året – det är inte långt kvar till Ironman Kalmar.

Tjohoo!!!

Det är bara det att jag och Roger ska köra ett litet swimrunlopp först.

Loftahammar Endurance day bjuder på 37 km löp och 9 km sim … vi tänkte inte alls som vanligt utan vi följde våra hjärtan. Vi ville köra ett swimrunlopp ihop. Få en dag tillsammans – egentid. En sjuhelsikes date!! Så vi valde att köpa en startplats till LED, eftersom vi inte vann lotteriet till ÖtillÖ. Logiskt, eller hur?

Det kommer bli en kul dag i skärgården, det är ett som är säkert och och vi hoppas på snabb återhämtning. I dag har Roger skaffat sig en ny swimrundräkt och vi har vi turats om att simma och springa lite runt sjön där vi bor. När vi kom hem så så jag bestämt till Roger att nu MÅSTE jag blogga.

Alvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.
Alvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.

Jag har inte bloggat på länge. Det är helt enkelt fullt i schemat med en tvååring, jobb, tre stora barn, ett hem som ska skötas och en massa roliga saker som ska upplevas och göras. Som till exempel semestern. Jag har också känt mig mentalt sliten. Det ska sägas. Jag har lite att fundera över när Kalmar är över. Hur gör jag nästa år? Vad hade jag kunnat göra bättre det här året?

Helt klart så har jag tränat FÖR bra och varit för motiverad i vintras. Det har resulterat i slitet huvud under sista delen av våren och det har inte funnits tillräckligt med ork att genomföra den formtoppning som jag har haft i bakhuduvdet under hela resan.

Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Jag har lärt mig att inte underskatta att unna mig att göra andra roliga saker – släppa troathlonandet ett par dagar,  inte bara träna.

Jag har dessutom haft lite huvudbry kring hälsan. Hjärtat har gjort sig påmint med arytmier – en ovana som finns i min släkt men som också är en vanlig företeelse bland folk som sysslar med långdistans. När hjärtat spökar, slår dubbelslag och bökar, då påverkas man lätt mentalt. Det är också dumt att maxa pulsen innan man har fått en utredning.

Problemen blir ofta värre av oro. Mitt första EKG visade flera extra slag. Men i veckan gjorde jag ett arbets-EKG och fick cykla upp pulsen till max och fortsätta tills failure och jag presterade på topp. Det tyder på att hjärtat är friskt. Inga kranskärlsfel – jag blev friskförklarad.

Löptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!
Löptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!

Jag firade med att köra 4×4 min på trainern så svetten sprutade och kroppen jublade. Jag har saknat detta! Under hela sommaren har jag saknat att ta i och tro på min styrka. Det är inte kul att tvivla, det blir ungefär som när jag körde i Vansbro – lite halvdant.

Så så ser läget ut inför mitt A-race. Det här har jag tränat under de sista veckorna.

Jag har varit på Öland en vecka och cyklat 30 mil totalt.

Jag har sprungit en del långas, senast den här veckan blev det 20 km i tävlingsfart..

Jag har även kört ett par pass med intervaller. Något tröskelpass.

Den här veckan har jag simmat så gott som varje dag med paddlar.

Och jag har gjort vad jag kunnat för att hämta upp mentalt. Det positiva beskedet från doktorn gjorde verkligen sitt.

Nu tänker jag se till att njuta av det jag har, den form som faktiskt finns där och att jag har gjort massor av bra träningstimmar under ett helt år. Jag gör det bästa av det helt enkelt och satsar på att suga på varje minut av den dag som känns lika speciell som julafton.

Och nu när doktorn har sagt att mitt hjärta visade på normal hjärtrytm så börjar jag tro på att jag är Ironman ändå.

Trodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!
Trodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!

 

Escape from Alcatraz triathlon och ett smygbröllop

Det är ett legendariskt lopp i en legendarisk stad – Escape from Alcatraz i San Francisco har länge stått på Rogers ”wow-lista”. Trots att den rackaren hade turen att få en slot till Norseman extreme triathlon förra året så ta mig sjutton – han fick en även chansen i år att köpa en startplats även till Escape from Alcatraz där simningen från den kända ön (egentligen från en färja som ligger nära ön) är den största utmaningen och det mest spektakulära med loppet. (tur i lotteri … jag som trodde att han hade tur i kärlek!)

Att åka till Kalifornien har jag inget emot så efter massor av velande så bestämde vi oss för att detta skulle bli sommarens stora äventyr. Tävling och semester på en och samma gång. Tävling, semester och även bröllop. Vi smyggifte oss dagen efter racet, i svenska kyrkan. Så med andra ord – det fanns alla anledning för oss satsa på en resa till Amerikat.

Glad och nygift.
Glad och nygift.

Hur var loppet då?

Från mitt perspektiv som support så kändes det väldigt amerikanskt i sitt ganska bombastiska uttryck med mängder av flaggor och heroisk image – som Ironman med andra ord. Det kändes också välarrangerat, trevligt och som ett lopp som många ser som en bragd att genomföra.

Roger som inte satsat nämnvärt på att förbereda sig fick stundtals tunnelseende (han erkänner det inte själv). Han kanske hade underskattat loppet en smula och sett det mer som en upplevelse-grej mer än ett tufft lopp. Han bestämde sig tidigt att hyra cykel på plats istället för att ta med sin egen tempocykel men det enda han pratade om när vi var på väg till uthyrningsstället var alla proffsiga cyklar de medtävlande hade.

Och jag håller med: De flesta i startfältet såg väldigt rutinerade och förberedda ut. Det skulle garanterat bli en bra tävlingsdag.

Rutinerna kring loppet var de välbekanta. Registrering, prerace-möte och incheckning av cykel skedde dagen innan. Däremot fick inga andra prylar lämnas i transition förrän tävlingsdagen. Det skulle även förberedas en afterswim-påse med löparskor för den som inte ville springa från simuppgången 800 meter barfota eller i neoprensockor. Skor rekommenderades på grund av underlaget.

Väl dags för start så visade sig San Fransisco från sin vackraste sida. Tävlingsområdet ligger vid vattnet med utsikt över både Golden Gate och Alcatraz med vackra hus längs strandlinjen. Utsikten över resten av stan var lika magisk som den över vattnet och bron. Jag har dessutom aldrig sett en så välutnyttjad rekreationsområde som parken Presidio of San Fransisco. Jösses vad folk sprang, cyklade och tränade i utegymmet. Så inspirerande att se.

Vi steg upp 04:00 och packade in stackars Edith i varma filtar och in i  bilen. Det visade sig omöjligt att hitta en parkeringsplats. Tillslut dumpade vi bilen och såg till att Roger hann ställa sig i kön till bussarna som skulle ta atleterna till färjan i tid. Han bytte inte om till våtdräkt. Han var den enda som inte bytte om till våtdräkt, utan stod lugnt med vanliga kläder och en väska i handen när vi pussade honom lycka till och sedan flydde in att värma oss i bilen. Det är soligt i San Francisco i juni men kallt i luften. Riktigt kallt. Och väldigt blåsigt den här dagen.

När jag efter en timme fick se bussarna återvända och insåg att de inte var tomma tog jag Edith under armen och joggade till växlingsområdet. Vad hade hänt? Ganska snart snappade jag upp att simningen ställts in precis i det ögonblick färjan skulle avgå – det var för blåsigt och för strömt. Säkerhetsbåtarna kunde inte gå ut och därmed gick det inte att simma. Första gången sedan tävlingen startade för typ 29 år sedan. Och det märktes. Tävlingsledningen hade ingen rutin för hur de skulle hantera en inställd simning. Det tog kanske två timmar innan de fick en igång en rullstart på cykeln. Yngsta första, 7 sekunder mellan och det tog tid att få ut alla på banan. Roger körde extra hårt, för att krama ut max av det som blev av tävlingen. Grymmaste motvinden, kuperad bana, sandlöpning. Han var helt död när han kom i mål.

Växlinggsområdet under cykelstarten.
Växlinggsområdet under cykelstarten.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.

IMG_9298

5 sköna pass i april – min träning just nu

1. Cykeltur med bastu och lunch. Från början var vi tre tjejer som skulle cykla. Sedan bjöd jag in en fjärde. Det slutade med att att hela gänget hoppade av och själva cykelturen blev av med en femte tjej och hennes trevliga träningskompis som jag tidigare aldrig träffat. Resultatet blev strålande. Tre timmars cykling i grått men behagligt aprilväder på lugna, ganska tekniska vägar. Jag var euforisk. Wow! Jag har hittat ett härligt cykelstråk norr om stan som inte innebär att jag måste cykla i en massa trafik. Omgivningarna var underbart fina. Mörkgröna skogar, sjöar, gårdar och betesmark.

Väl påpälsad, 6 grader i luften men helt vindstilla.
Väl påpälsad, 6 grader i luften men helt vindstilla.

2. Yoga with a view. Jag har knappt nämnt det för någon. Jag yogar! Ja faktiskt. På mitt jobb har vi tillgång till en del fri träning, gym och ett gratispass per dag. Onsdagar är det yoga i en fantastisk lokal högt uppe i byggnaden med panorama utsikt över vackra Vasastan. Tyst, lugnt och en överraskande proffsig och kunnig yogi till instruktör. Det trodde jag inte om min arbetsgivare! Jag går varannan vecka, så långsamt utforskar jag denna populära träningsform. Kroppen skriker av protest men den tillfredsställande känslan efter varje pass är över förväntan. Jag har gått sju gånger nu! I går fick jag till och med ett litet flow och jag har blivit lite, lite mjukare i mina skrämmande stela lemmar.

Rofyllt och avslappnat. Lyxigt att få utföra yoga i liten skala.
Rofyllt och avslappnat. Lyxigt att få utföra yoga i liten skala.

3. Löpning på Roslagsleden. Jag och Roger, har med hjälp av största storebror som hängt med Edith några timmar, fått till några härliga träningspass tillsammans. Förra helgen testade vi att springa en och en halv etapp på Roslagsleden med start från skogen utanför vårt hus. Det blev en riktigt hit. Turen gick genom skog , längs stigar, förbi Roslagsgårdar, genom Angarn naturreservat och till Brottby där vi blev upphämtade med bil av Simon, min son och Edith. Men först slappade i gräset med en grillad kyckling, en baguette och en tetra apelsinjuice. Perfekt!

IMG_8552

Angarns naturreservat var en exotisk plats att springa genom.
Angarns naturreservat var en exotisk plats att springa genom.

4. Backpass på Ullnatippen. Det låter inge vidare den där ”tipp”-delen i namnet. Men det handlar inte om sopor utan om fyllnadsmaterial – alltså jord, sten och sånt som blir över vid byggen. Här kan man springa. Man kanske inte bör … men under helger är inget arbete igång och hundägare, löpare, flanörer passar på att ta sig upp och njuta av utsikten. Två vändor upp innan påskaftonsmiddagen resulterade i grym träningsvärk i höfter och rumpa och en skön utpumpad känsla.

Ullnasjön ligger spegelblank. Är 2017 året då vi slipper streta i motvind under alla cykelpass?
Ullnasjön ligger spegelblank. Är 2017 året då vi slipper streta i motvind under alla cykelpass?

5. Simpass – Team Nimbratt. Det stenhårda swimrunlaget Team Nimbratt har också hunnit köra några längder i Tibble ihop. 4×400 med 30 sek vila, hälften med paddlar + en del teknik och en del fart. Det är roligt men sällsynt att jag och Roger får kriga tillsammans i vattnet. Vi planerar redan nu träningsrundor inför sommaren när vi ska förbereda oss för vår gemensamma swinrumtävling.

Sim med Enebyberg triathlon

Jag har kikat på dem i flera veckor – Enebyberg triathlon dyker upp i Tibble simhall i Täby varje söndag 08:30. De skojar om att de är lite ökända. Är man en grupp om 10-15 pers och glider ned i bassängen så blir det ganska fullt och det kanske inte uppskattas av alla.

Men det här gänget har koll, ser till att flytta sig när folk vill vända vid kaklet och jag lovar, tempot är inte det långsamma.

Tekniksnack innan passets början.
Tekniksnack innan passets början.

Efter lördagens goda känsla i vattnet tyckte jag mig vara mogen att köra ett fullblodspass om 3000 m med ordentliga teknikdrillar och lite press att prestera. Tyvärr hann jag bara drygt halva passet innan jag var tvungen att pipa hem för att ta Edith när Roger skulle iväg med Tim på bandymatch.

Men bättre det än inget och jag hade kul.

Jag är usel på teknikövningar. Hajen och ”hajen vinkar”, catch up, sim med knuten näve och hög armbåge och en hel rad andra övningar utmanade koordinationen, flytläge och balans. Jag hoppas att det gör lite nytta.

Skönt efter sådana drillar att bara få ösa på ett gäng snabba 5o:or och om jag inte inbillar mig så tyckte jag nog att tekniken satt ett snäpp bättre … tills jag blev trött …

Eftermiddagens löpning gick inte alls. Tung seg och med känsla av att något var fel hela vägen. Kanske 10 km eller 11,12. Vi vet inte. Jag och Roger gav oss iväg utan klocka på armen och testade en del nya vägar och sprang lite vilse.

Plötsligt stod vi med vagnen uppe på ett berg, omgiven av klippor, rötter och svår terräng … inte helt optimalt med barnvagn. Men vi tog oss hem. Och det var skönt att gå en bit.

IMG_6330

Swim, bike, run en helt vanlig lördag

Lördag morgon börjar alltid med simning numera. Hinner man inte med morgonsim i veckan så måste det bli simning både lördag och söndag om man har ett långt swimrun-lopp inplanerat under sommaren.

I dag fick jag dessutom sällskap av tjejerna Tove och Åsa som tillsammans ska köra Utö swimrun i maj. Tove var målinriktad och ville vara effektiv. Insim och teknikdrillar startade vi med i motionssimdelen av bassängen eftersom Tibble endast bjuder på en snabbana på lördagar. Med en bana blir det alltid trångt och en prövning i samarbete och tålamod.

Att köra frisimteknik bland bröstsimmare är också en utmaning. Vid ett tillfälle hade jag utan att märka det simmat upp mellan benen på en man … och när min ena hand landade på hans lår insåg jag att jag verkligen simmat vilse. Knäpp grej.

Jag låtsades som det regnade.

Efter tekniken som jag helt ärligt genomförde lite halvhjärtat körde vi ett set om 3×400 m med 30 sek vila. Det utmanade på ett bra sätt. Men jag kände att jag hade kontroll hela vägen och orken sviktade inte alls, så jag var grymt taggad att ta mig ann ett antal hundringar med paddlar och dolme efter de långa intervallerna.

Grym känsla!

Efter en kort bastu, såg jag till att komma hem snabbt för att avlösa mannen och sedan var det Edith och jag som laddade med lunch inför årets första brickpass. Jag preppade med att lägga Edith att sova ute i löparvagnen, tog med mig baby watchen till cykeln som är tillbaka ställd på trainern efter förra helgens luftning. Laddade för hårda 30-minuter och valde att trycka mer watt en jag någonsin gjort tidigare 3×3 min och sedan hoppade jag i löparskorna, tog med mig Edith och vagnen och pep iväg på 30 min löpning.

Det kändes fantastiskt. Det kändes kul. Det påminde mig och hur sjukt jäkla jobbigt det är med triathlon.

En fantastisk bra träningsdag!

FullSizeRender-2

IMG_8488

IMG_8498

När triathlon får folk att säga upp sig

Det hände mig för fyra år sedan och det kan hända vem som helst – ofta efter den 40:e födelsedagen: Folk blir bergtagna av triathlon. Förförda. Förälskade. Smått galna.

Det är alltid lika inspirerande och roligt att se det hända mitt framför ögonen. De drabbade börjar skina, de växer, de utstrålar energi och styrka och de vill genast att fler ska upptäcka det fantastiska precis som dem.

I veckan fångas jag av ett inlägg i Facebookgruppen Triathlontjejer. Lotta skriver ett långt inlägg och berättar hur triathlon har förändrat hennes liv:

”Jo, egentligen startade processen redan för fem år sedan när jag under mitt 50:e år började träna igen efter 25 års uppehåll. Ganska snart blev jag förälskad i triathlon – även om jag aldrig varit duktig på crawla, cykla och löpa. Strunt samma, tänkte jag. Jag är jag och gör så gott jag kan. Där är jag fortfarande. Jag utvecklas – utifrån mina förutsättningar, och jag njuter.”

Responsen på inlägget är omedelbar och massiv. Många vill bekräfta Lottas känslor och berättar om sin triresa som också startat sent i livet.

Men Lottas inlägg slutar inte där. Hon skriver mer om hur träningen och kärleken till det nya intresset har fått henne att vikta om livet, tänka till och fundera på hur hon egentligen vill må:

”I många, många år har jag jobbat i stort sett dygnet runt. Att planera in träningstillfällen, tävlingar eller att orka vara allmänt socialt trevlig blev till slut mer ett stressmoment än en chans till välbefinnande. Så, efter att ha beslutat mig för att göra något åt saken har jag, sakta men mycket medvetet, styrt mig och min omgivning mot nya mål. Den sista mars säger jag hejdå till min arbetsgivare sedan 15 år, och välkomnar outforskade möjligheter.”

En av kommentarerna Lotta fick löd så här:

”Gjorde samma sak som dig för ca 1 1/2 år sedan. Sade upp mig från direktörstjänst, anmälde mig till ÖtillÖ och tog ca 8 mnd helt ledigt. Jobbar nu med mindre krävande jobb och får tid med träning, familj och att bara vara. Ångrar inte en sekund!!”
Jag förstår dem helt och fullt. Ibland måste det till drastiska åtgärder för att få livet på rätt köl. Det är fantastiskt inspirerande att höra att fler kommer fram till att de värderar balans, hälsa och sina nära och kära allra högst i livet.
Heja Lotta! Du är superstark som gör detta livsval. Ska bli roligt att följa dig.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.

Läs min race report från mitt första lopp här: Jag är en triathlet!

Ullnasjön bjuder på vardagsäventyr

Jag sitter och varvar ned efter ett sent trainerpass med 4×4 min intervaller och tänker att jag kan lika gärna passa på att skriva några rader. Jag har svårt att hitta tid för bloggen just nu och svårt allmänt för att få allt att gå ihop tidsmässigt.

Jag har fått nya arbetstider och jobbar kvällar vissa dagar och tidig morgon andra dagar. En oväntad vändning som jag inte räknat med men jag ser både nackdelar och fördelar. En nackdel är att morgonsimmet ryker varannan vecka och helgerna måste därmed handla om simning och och dubbelpass, alltid dubbelpass, för att få ihop träningen så att jag själv blir nöjd. Vi får väl se hur det slutar. Kanske reviderar jag allt och lägger  ribban på en ny nivå.

Helgen var i alla fall för bra för att inte få en plats här på bloggen.

Först och främst var jag grymt nöjd med att få ihop 5000 m sim, lördag och söndag. Känslan var mestadels god. Farten var god ibland men framförallt kändes det i kroppen att jag tränat och inte enbart övat. Det gjorde mig nöjd. Som vanligt är det svårt att hitta fokus till 100 procent i en bana med en hel bunt andra simmare men å andra sidan övar jag på att ha folk omkring mig.

I går söndag fick dessutom jag och Roger chansen att ta en tur med långfärdsskridskor på vår sjö som ligger nedanför vårt hus medan Edith sov under övervakning av storebror. Underbart! Svart, blank jämn is så långt ögat nådde … nåja, förutom alla borrhål av fiskare som satt på sjön och tävlade. Men visst … även om det såg ut som isen drabbats av en slags mullvadinvassion så unnar jag självklart andra att njuta av härligheten.

Det fanns även isjakter och två kaiter som fick ruskig fart i vinden. Vi tog en tur runt sjön. Fick bra fart i medvinden och stretade rejält i motvinden och vi passade på att reka för Ullna swimrun. Varför inte??

IMG_8167

Ullnasjön ligger precis nedanför vårt område där vi bor.
Ullnasjön ligger precis nedanför vårt område där vi bor.

IMG_8156

IMG_8178

IMG_8161

 

Årskrönika – 2016 ett år att vara stolt över

2016. Ett år när jag har mycket att vara stolt över. Ett år när plötsligt allt var förändrat i mitt liv. Nytt barn, nytt hus, ny hemkommun, föräldraledig. Dessutom massor av träning och några få minnesvärda tävlingar och ett fantastiskt personbästa på Ironman. 2016 kommer jag att lägga till handlingarna med extra värme. Året med min flicka Edith, året när jag fann nytt större självförtroende som triathlet medan jag kämpade att få tillbaka kondition och styrka efter en graviditet som 40 plussare.

 

_mg_0587_helena_nimbratt
Summerar året och är nöjd med helheten.

Uppbyggnadsfasen. Jag fick barn juni 2015 och drog igång träningen med mammamage-övningar och lätt styrka så snart det bara gick. Någonstans i bakhuvudet hade jag årsskiftet som deadline när jag skulle börja träna mer på allvar. Det var en nedslående tid resultatmässigt. Träningsglädjen och njutningen av rörelse var det aldrig något fel på. Kontrasten i känslan under löpningen och under varje styrkepass var så stor jämfört med före graviditeten och efter att jag ibland trodde att jag aldrig någonsin skulle komma tillbaka till samma nivå som före graviditeten. Jag var på ruta noll men jag försökte hålla ångan uppe. Jag sprang min första mil och var mördande trött i hela kroppen. Det gick långsamt länge, hela vintern, hela våren. Först under sommaren började jag känna igen mig själv. Styrkan jobbar jag fortfarande med och magen ser okej ut men är inte i toppform. Jag har fortfarande inte full styrka i kroppen. Men har man passerat 40 så får jag nog vara ödmjuk och stolt över allt jag faktiskt lyckats med.

 

img_3595
Så här såg det ofta ut under Ediths första månader. Trainer i vardagsrum. Allmänt kaos och mitt i allt en bebis.

 

img_4333
Uppsala mars 2016. Magiska Coach Anna instruerar till nya höjder.

 

Simlyftet. Simcoachen Race!!!!! Det var där magin hände, det var då något släppte och jag fann självförtroendet som simmare. Jag fick en helgkurs som present av Roger när jag fyllde år i mars. Och det fanns ingen betänketid. Kursen var samma vecka och jag bävade inför utmaningen. 6 timmars intensivt simmande under två dagar, massor av teknik och så den där filmanalysen …. Jag förväntade mig korrigeringar och bannor och en film av en ålande simmare med tvivelaktig teknik och trodde inte mina öron när coach Anna öppnade med att säga: ”Se sådan fin simning. Vilken teknik!” Glädjetårarna sprutade.

Läs om kursen och om hur jag hittade min catch här

 

img_5515
Cyklingen under Vansbro triathlon gick okej. Jag fegade lite för mycket och det var fortfarande läskigt att ligga i tempoställning.

Race report från Vansbro triathlon 2016 hittar du här

Nya vännen tempocykeln. Först hade jag dåligt samvete för att jag prioriterade ett inköp till mig och inte till någon av våra fyra barn. Sedan böt jag uppfattning och landade i att skaffa en egen tempocykel var det bästa jag kunnat gjort för min fortsatta träningsglädje. I början var det läskigt sedan fick jag upp farten och lyfte min cykling till en helt ny nivå. Receptet var hyfsat många pass över 10 mil samt ett par dagars cykling på Öland där jag blev väl bekant med tävlingsbanan. Nu har jag ett helt annat fokus när jag kliver upp på trainern, jag vet vad jag tränar för. Min fina röda Felt står i vårt växthus och där har vi det riktigt gott.

 

img_5554
I Juni var vi i Jönköping och hejade fram Roger som gjorde ett kanonfint lopp.

 

img_6148
Vackra, vackra Eidfjord och simuppgången under Norseman. Ett av världens tuffaste triathlon.

 

Äventyret Norseman. Rogers dröm. Hela familjens projekt. I början av augusti packade vi två bilar, för att få med all utrustning och barnvakt till Edith och styrde mot Eidfjord i Norge och starten för extremloppet Norseman. Det var mördande vackert. Ett unikt arrangemang och samtliga familjemedlemmar gav allt för att Roger skulle klara sin utmaning. Tillsammans gick vi upp på Gaustatoppen och deklarerade att vi älskar Norge! Tillsammans satt vi under en tunn fleecefilt vid målet medan tomheten rullade in över Rogers medvetande. Vad gör man efter något sådant här? Den frågan har han inte lyckats svara på ännu. Tävlingskalendern 2017 är nästan helt tom.

Läs om äventyret och rollen som support här

 

img_6317
Ångaloppet. också väldigt minnesvärt. Jag hoppade in i sista stund och körde med Anna som jag träffat på simkurs. Nu i januari träffas vi igen men då på skidor.

Läs om min upplevelse av Ånga loppet här

Succén under Ironman Kalmar. Att man kan mer än man tror, det har jag lärt mig för länge sedan. Men att jag skulle fixa mitt livs andra Ironman, året efter en graviditet, på drygt 12 timmar, det trodde jag inte var möjligt. Jag kände mig som en amazon, störst, bäst vackrast men framförallt otroligt glad och stolt. Jag är så nöjd med hur jag genomförde Ironoman 2016 rakt igenom. Löpningen som tog 4:09 timmar är jag mest stolt över men även cyklingen gick bättre än jag vågat hoppats. Helheten är ändå det som räknas. Jag höll krafterna näst intill på topp ända fram till sista milen. Jag var glad, hade kul och bevisade för mig själv att det går att köra hyfsat hårt även under en långdistans. Och detta med bakgrund att jag tränat med en liten bebis, med en kropp som har helammat en hungrig mun dygnet runt i många månader. Sömnen har varit bristfällig men glädjen total! Heja mig!

Min race report är lång och finns i tre delar. Du hittar första delen här

 

img_5379
Ironman och löpningen. Så oväntat mycket krafter kvar och fart i benen.

Andra minnesvärda träningsstunder:

Tjejvasan och mysig vistelse i Sälen.

Wings for life – Ediths första lopp. Hon följde med i vagn.

Nya träningsvänner Elin, Tove, Linda, Bertil med flera.

Mardrömsturen med Hanna till Drömkåken.

Höstigt swimrun i 11-gradigt vatten med bastu och middag.

 

ÄLSKAR MITT AKTIVA LIV!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.