Helena Nimbratt

My triathlon stories

Sim med Enebyberg triathlon

Jag har kikat på dem i flera veckor – Enebyberg triathlon dyker upp i Tibble simhall i Täby varje söndag 08:30. De skojar om att de är lite ökända. Är man en grupp om 10-15 pers och glider ned i bassängen så blir det ganska fullt och det kanske inte uppskattas av alla.

Men det här gänget har koll, ser till att flytta sig när folk vill vända vid kaklet och jag lovar, tempot är inte det långsamma.

Tekniksnack innan passets början.
Tekniksnack innan passets början.

Efter lördagens goda känsla i vattnet tyckte jag mig vara mogen att köra ett fullblodspass om 3000 m med ordentliga teknikdrillar och lite press att prestera. Tyvärr hann jag bara drygt halva passet innan jag var tvungen att pipa hem för att ta Edith när Roger skulle iväg med Tim på bandymatch.

Men bättre det än inget och jag hade kul.

Jag är usel på teknikövningar. Hajen och ”hajen vinkar”, catch up, sim med knuten näve och hög armbåge och en hel rad andra övningar utmanade koordinationen, flytläge och balans. Jag hoppas att det gör lite nytta.

Skönt efter sådana drillar att bara få ösa på ett gäng snabba 5o:or och om jag inte inbillar mig så tyckte jag nog att tekniken satt ett snäpp bättre … tills jag blev trött …

Eftermiddagens löpning gick inte alls. Tung seg och med känsla av att något var fel hela vägen. Kanske 10 km eller 11,12. Vi vet inte. Jag och Roger gav oss iväg utan klocka på armen och testade en del nya vägar och sprang lite vilse.

Plötsligt stod vi med vagnen uppe på ett berg, omgiven av klippor, rötter och svår terräng … inte helt optimalt med barnvagn. Men vi tog oss hem. Och det var skönt att gå en bit.

IMG_6330

Swim, bike, run en helt vanlig lördag

Lördag morgon börjar alltid med simning numera. Hinner man inte med morgonsim i veckan så måste det bli simning både lördag och söndag om man har ett långt swimrun-lopp inplanerat under sommaren.

I dag fick jag dessutom sällskap av tjejerna Tove och Åsa som tillsammans ska köra Utö swimrun i maj. Tove var målinriktad och ville vara effektiv. Insim och teknikdrillar startade vi med i motionssimdelen av bassängen eftersom Tibble endast bjuder på en snabbana på lördagar. Med en bana blir det alltid trångt och en prövning i samarbete och tålamod.

Att köra frisimteknik bland bröstsimmare är också en utmaning. Vid ett tillfälle hade jag utan att märka det simmat upp mellan benen på en man … och när min ena hand landade på hans lår insåg jag att jag verkligen simmat vilse. Knäpp grej.

Jag låtsades som det regnade.

Efter tekniken som jag helt ärligt genomförde lite halvhjärtat körde vi ett set om 3×400 m med 30 sek vila. Det utmanade på ett bra sätt. Men jag kände att jag hade kontroll hela vägen och orken sviktade inte alls, så jag var grymt taggad att ta mig ann ett antal hundringar med paddlar och dolme efter de långa intervallerna.

Grym känsla!

Efter en kort bastu, såg jag till att komma hem snabbt för att avlösa mannen och sedan var det Edith och jag som laddade med lunch inför årets första brickpass. Jag preppade med att lägga Edith att sova ute i löparvagnen, tog med mig baby watchen till cykeln som är tillbaka ställd på trainern efter förra helgens luftning. Laddade för hårda 30-minuter och valde att trycka mer watt en jag någonsin gjort tidigare 3×3 min och sedan hoppade jag i löparskorna, tog med mig Edith och vagnen och pep iväg på 30 min löpning.

Det kändes fantastiskt. Det kändes kul. Det påminde mig och hur sjukt jäkla jobbigt det är med triathlon.

En fantastisk bra träningsdag!

FullSizeRender-2

IMG_8488

IMG_8498

När triathlon får folk att säga upp sig

Det hände mig för fyra år sedan och det kan hända vem som helst – ofta efter den 40:e födelsedagen: Folk blir bergtagna av triathlon. Förförda. Förälskade. Smått galna.

Det är alltid lika inspirerande och roligt att se det hända mitt framför ögonen. De drabbade börjar skina, de växer, de utstrålar energi och styrka och de vill genast att fler ska upptäcka det fantastiska precis som dem.

I veckan fångas jag av ett inlägg i Facebookgruppen Triathlontjejer. Lotta skriver ett långt inlägg och berättar hur triathlon har förändrat hennes liv:

”Jo, egentligen startade processen redan för fem år sedan när jag under mitt 50:e år började träna igen efter 25 års uppehåll. Ganska snart blev jag förälskad i triathlon – även om jag aldrig varit duktig på crawla, cykla och löpa. Strunt samma, tänkte jag. Jag är jag och gör så gott jag kan. Där är jag fortfarande. Jag utvecklas – utifrån mina förutsättningar, och jag njuter.”

Responsen på inlägget är omedelbar och massiv. Många vill bekräfta Lottas känslor och berättar om sin triresa som också startat sent i livet.

Men Lottas inlägg slutar inte där. Hon skriver mer om hur träningen och kärleken till det nya intresset har fått henne att vikta om livet, tänka till och fundera på hur hon egentligen vill må:

”I många, många år har jag jobbat i stort sett dygnet runt. Att planera in träningstillfällen, tävlingar eller att orka vara allmänt socialt trevlig blev till slut mer ett stressmoment än en chans till välbefinnande. Så, efter att ha beslutat mig för att göra något åt saken har jag, sakta men mycket medvetet, styrt mig och min omgivning mot nya mål. Den sista mars säger jag hejdå till min arbetsgivare sedan 15 år, och välkomnar outforskade möjligheter.”

En av kommentarerna Lotta fick löd så här:

”Gjorde samma sak som dig för ca 1 1/2 år sedan. Sade upp mig från direktörstjänst, anmälde mig till ÖtillÖ och tog ca 8 mnd helt ledigt. Jobbar nu med mindre krävande jobb och får tid med träning, familj och att bara vara. Ångrar inte en sekund!!”
Jag förstår dem helt och fullt. Ibland måste det till drastiska åtgärder för att få livet på rätt köl. Det är fantastiskt inspirerande att höra att fler kommer fram till att de värderar balans, hälsa och sina nära och kära allra högst i livet.
Heja Lotta! Du är superstark som gör detta livsval. Ska bli roligt att följa dig.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.

Läs min race report från mitt första lopp här: Jag är en triathlet!

Ullnasjön bjuder på vardagsäventyr

Jag sitter och varvar ned efter ett sent trainerpass med 4×4 min intervaller och tänker att jag kan lika gärna passa på att skriva några rader. Jag har svårt att hitta tid för bloggen just nu och svårt allmänt för att få allt att gå ihop tidsmässigt.

Jag har fått nya arbetstider och jobbar kvällar vissa dagar och tidig morgon andra dagar. En oväntad vändning som jag inte räknat med men jag ser både nackdelar och fördelar. En nackdel är att morgonsimmet ryker varannan vecka och helgerna måste därmed handla om simning och och dubbelpass, alltid dubbelpass, för att få ihop träningen så att jag själv blir nöjd. Vi får väl se hur det slutar. Kanske reviderar jag allt och lägger  ribban på en ny nivå.

Helgen var i alla fall för bra för att inte få en plats här på bloggen.

Först och främst var jag grymt nöjd med att få ihop 5000 m sim, lördag och söndag. Känslan var mestadels god. Farten var god ibland men framförallt kändes det i kroppen att jag tränat och inte enbart övat. Det gjorde mig nöjd. Som vanligt är det svårt att hitta fokus till 100 procent i en bana med en hel bunt andra simmare men å andra sidan övar jag på att ha folk omkring mig.

I går söndag fick dessutom jag och Roger chansen att ta en tur med långfärdsskridskor på vår sjö som ligger nedanför vårt hus medan Edith sov under övervakning av storebror. Underbart! Svart, blank jämn is så långt ögat nådde … nåja, förutom alla borrhål av fiskare som satt på sjön och tävlade. Men visst … även om det såg ut som isen drabbats av en slags mullvadinvassion så unnar jag självklart andra att njuta av härligheten.

Det fanns även isjakter och två kaiter som fick ruskig fart i vinden. Vi tog en tur runt sjön. Fick bra fart i medvinden och stretade rejält i motvinden och vi passade på att reka för Ullna swimrun. Varför inte??

IMG_8167

Ullnasjön ligger precis nedanför vårt område där vi bor.
Ullnasjön ligger precis nedanför vårt område där vi bor.

IMG_8156

IMG_8178

IMG_8161

 

Årskrönika – 2016 ett år att vara stolt över

2016. Ett år när jag har mycket att vara stolt över. Ett år när plötsligt allt var förändrat i mitt liv. Nytt barn, nytt hus, ny hemkommun, föräldraledig. Dessutom massor av träning och några få minnesvärda tävlingar och ett fantastiskt personbästa på Ironman. 2016 kommer jag att lägga till handlingarna med extra värme. Året med min flicka Edith, året när jag fann nytt större självförtroende som triathlet medan jag kämpade att få tillbaka kondition och styrka efter en graviditet som 40 plussare.

 

_mg_0587_helena_nimbratt
Summerar året och är nöjd med helheten.

Uppbyggnadsfasen. Jag fick barn juni 2015 och drog igång träningen med mammamage-övningar och lätt styrka så snart det bara gick. Någonstans i bakhuvudet hade jag årsskiftet som deadline när jag skulle börja träna mer på allvar. Det var en nedslående tid resultatmässigt. Träningsglädjen och njutningen av rörelse var det aldrig något fel på. Kontrasten i känslan under löpningen och under varje styrkepass var så stor jämfört med före graviditeten och efter att jag ibland trodde att jag aldrig någonsin skulle komma tillbaka till samma nivå som före graviditeten. Jag var på ruta noll men jag försökte hålla ångan uppe. Jag sprang min första mil och var mördande trött i hela kroppen. Det gick långsamt länge, hela vintern, hela våren. Först under sommaren började jag känna igen mig själv. Styrkan jobbar jag fortfarande med och magen ser okej ut men är inte i toppform. Jag har fortfarande inte full styrka i kroppen. Men har man passerat 40 så får jag nog vara ödmjuk och stolt över allt jag faktiskt lyckats med.

 

img_3595
Så här såg det ofta ut under Ediths första månader. Trainer i vardagsrum. Allmänt kaos och mitt i allt en bebis.

 

img_4333
Uppsala mars 2016. Magiska Coach Anna instruerar till nya höjder.

 

Simlyftet. Simcoachen Race!!!!! Det var där magin hände, det var då något släppte och jag fann självförtroendet som simmare. Jag fick en helgkurs som present av Roger när jag fyllde år i mars. Och det fanns ingen betänketid. Kursen var samma vecka och jag bävade inför utmaningen. 6 timmars intensivt simmande under två dagar, massor av teknik och så den där filmanalysen …. Jag förväntade mig korrigeringar och bannor och en film av en ålande simmare med tvivelaktig teknik och trodde inte mina öron när coach Anna öppnade med att säga: ”Se sådan fin simning. Vilken teknik!” Glädjetårarna sprutade.

Läs om kursen och om hur jag hittade min catch här

 

img_5515
Cyklingen under Vansbro triathlon gick okej. Jag fegade lite för mycket och det var fortfarande läskigt att ligga i tempoställning.

Race report från Vansbro triathlon 2016 hittar du här

Nya vännen tempocykeln. Först hade jag dåligt samvete för att jag prioriterade ett inköp till mig och inte till någon av våra fyra barn. Sedan böt jag uppfattning och landade i att skaffa en egen tempocykel var det bästa jag kunnat gjort för min fortsatta träningsglädje. I början var det läskigt sedan fick jag upp farten och lyfte min cykling till en helt ny nivå. Receptet var hyfsat många pass över 10 mil samt ett par dagars cykling på Öland där jag blev väl bekant med tävlingsbanan. Nu har jag ett helt annat fokus när jag kliver upp på trainern, jag vet vad jag tränar för. Min fina röda Felt står i vårt växthus och där har vi det riktigt gott.

 

img_5554
I Juni var vi i Jönköping och hejade fram Roger som gjorde ett kanonfint lopp.

 

img_6148
Vackra, vackra Eidfjord och simuppgången under Norseman. Ett av världens tuffaste triathlon.

 

Äventyret Norseman. Rogers dröm. Hela familjens projekt. I början av augusti packade vi två bilar, för att få med all utrustning och barnvakt till Edith och styrde mot Eidfjord i Norge och starten för extremloppet Norseman. Det var mördande vackert. Ett unikt arrangemang och samtliga familjemedlemmar gav allt för att Roger skulle klara sin utmaning. Tillsammans gick vi upp på Gaustatoppen och deklarerade att vi älskar Norge! Tillsammans satt vi under en tunn fleecefilt vid målet medan tomheten rullade in över Rogers medvetande. Vad gör man efter något sådant här? Den frågan har han inte lyckats svara på ännu. Tävlingskalendern 2017 är nästan helt tom.

Läs om äventyret och rollen som support här

 

img_6317
Ångaloppet. också väldigt minnesvärt. Jag hoppade in i sista stund och körde med Anna som jag träffat på simkurs. Nu i januari träffas vi igen men då på skidor.

Läs om min upplevelse av Ånga loppet här

Succén under Ironman Kalmar. Att man kan mer än man tror, det har jag lärt mig för länge sedan. Men att jag skulle fixa mitt livs andra Ironman, året efter en graviditet, på drygt 12 timmar, det trodde jag inte var möjligt. Jag kände mig som en amazon, störst, bäst vackrast men framförallt otroligt glad och stolt. Jag är så nöjd med hur jag genomförde Ironoman 2016 rakt igenom. Löpningen som tog 4:09 timmar är jag mest stolt över men även cyklingen gick bättre än jag vågat hoppats. Helheten är ändå det som räknas. Jag höll krafterna näst intill på topp ända fram till sista milen. Jag var glad, hade kul och bevisade för mig själv att det går att köra hyfsat hårt även under en långdistans. Och detta med bakgrund att jag tränat med en liten bebis, med en kropp som har helammat en hungrig mun dygnet runt i många månader. Sömnen har varit bristfällig men glädjen total! Heja mig!

Min race report är lång och finns i tre delar. Du hittar första delen här

 

img_5379
Ironman och löpningen. Så oväntat mycket krafter kvar och fart i benen.

Andra minnesvärda träningsstunder:

Tjejvasan och mysig vistelse i Sälen.

Wings for life – Ediths första lopp. Hon följde med i vagn.

Nya träningsvänner Elin, Tove, Linda, Bertil med flera.

Mardrömsturen med Hanna till Drömkåken.

Höstigt swimrun i 11-gradigt vatten med bastu och middag.

 

ÄLSKAR MITT AKTIVA LIV!

Nimbratt i media

Oj vad kul! Det är snart ett halvår sedan men jag såg det först nu. Min blogg och min race report har fått en länk i Barometern, Smålands största lokaltidning och jag har fint sällskap minsann. Står vid sidan av namn som imponerande Aron Anderson och proffset Julia Montgomery. Dessutom så fick jag vara ironmanhjälte även i Expressen vid samma tidpunkt. Här listar jag alla medialänkar som triathlet Nimbratt fått under 2016.

Barometern: Ironmanhjältarnas egna ord om loppet i Kalmar

Expressen: Nu startar tävlingen Ironman – på riktigt

Runner’s World: Veckans triathlet

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849

 

Living slow men jag tränar hårt

Jag njuter av eftertänksamma dagar just nu. Jag njuter av att göra en sak i taget och grundligt. Jag viker tvätt tills det är klart, plockar i skåp, lagar mat och sitter på golvet och bygger lego med min dotter som alldeles strax fyller 17 månader. Jag ser slutet på en oväntat lång föräldraledighet och en oförglömlig tid i mitt liv och därför tar jag mig tid att låta min lilla gå själv till bilen, i affären eller när vi ska till lekparken. För Ediths skull och för min skull för att jag vet av erfarenhet att det kommer andra tider med tider som ska passas, bussar som inte får missas väckarklockor som ringer.

Men inte än. Jag och Edith are living slow. Och jag tränar hårt. En skön kombo som kommer att vara fram till nyår. Jag tar tillvara på timmarna och minuterna istället för att räkna dem. Bloggen kommer lite vid sidan av just nu men det betyder inte att jag kommer vara så här gles i mina inlägg framöver. jag gillar att blogga. Det är berikande. Det vill jag fortsätta med.

Och den här träningen då?

Den blir gjord. Jag får till bra pass, det ena efter det andra och har inte alls drabbats av den här antimotivationen som jag sett att många andra tampas med på grund av att det är off season, höst och mörkt. Jag känner mig extra taggad och får istället dra i bromsen för att inte riskera att bränna ut motivationen för tidigt.

Vi pratar fortfarande om nästa års lopp men har knappt bestämt något alls. Det är det här med barnvakt, kostnaderna för dem och vilka tävlingar som ger rätt kittel i magen.

Jag cyklar med glädje på trainern och pressar ur mig allt fler watt. Det är gott. Jag har sprungit intervaller på bandet i fem veckor nu men märker ingen större skillnad. Det är fortfarande apjobbigt att hålla 4:30-tempo i 4 min. Men jag gör det. Varje måndag. Jag har styrketränat med lite mer fokus på bålen som är mitt stora tråååk. Jag är ju fortfarande svagare än före graviditeten så här finns jobb att göra. Jag styrketränar också med fokus på löpningen. Höfter, baksida lår, ben, vader. Jag kan känna att det har hänt något. Musklerna är hårdare än tidigare. Jag hoppas det betyder att jag också är mer hållbar, det vill säga starkare.

Under helgen som passerade så sprang jag i lång och brant backe i 60 min på lördagen.

 

img_7396
On top of Ullna tippen. Bara 500 m från vårt hem finns en ordentlig backutmaning. Fin utsikt också.

 

Söndagen ägnade jag åt 60 min sim. Distansträning. Jag känner mig cool just nu när jag simmar. Jag vet precis vad jag ska göra, Jag har min plan och håller bra fart. Det gör mig stolt.

Nu väntar några dagar utan träning. Vi, hela familjen ska på resa till Beijing och Kina. Alla sex. Jag, Roger, Edith 17 mån, Simon 21, Olivia 17 och Tim 10. The big family! Det är ett äventyr av rang. Det finns gym och pool på ett av hotellen vi ska bo på så kanske blir det någon minut där. Men fokus är familjemys med äventyr.

Och nu blir det cykling. Edith sover i vagnen ute i snöplasket. Jag har förmodligen 90 min att disponera på träning och dusch. Det ska bli skönt.

 

img_7389
Det går flera vägar upp till toppen, eller så kan man forsa fram över stenar och snår om man vågar. Ullnasjön är ännu osimmad.

När man är hungrig som en varg

… då vet, i alla fall jag, att träningsmängden ligger på en bra nivå.

I mitt sociala medieflöde ser jag att många kämpar med motivationen så här års. Det gör inte jag. Tvärtom så hittar jag en ny glädje i träningen när pressen efter tävlingarna har försvunnit och det fortfarande är långt kvar till nästa säsong.

Jag är lite extra glad och inspirerad tack vare det kalla swimrunpasset med Enebybergsvännerna som jag skrev om i mitt förra inlägg. De har fortsatt sprida glädje och ett trailpass med efterföljande fika finns inbokat i mitten av nov. Något att se framemot.

Bäst just nu är de träningsdater jag och Roger har fått till under två helger. Så uppskattat och fantastiskt kul att få träna med sin bästa, bästa kompis. I söndags simmade vi. Jag har längtat efter att visa min utveckling och jag tror att Roger blev riktigt imponerad.

Jag har en bra känsla i simningen. De nya kunskaper jag förvärvade under vårens kurser med Simcoahen har landat och etablerat sig. Att jag har en catch numera gör stor skillnad i fart och sommarens open water-simningar har gjort mig betydligt mer uthållig. Jag är mer avslappnad i vattnet. Jag tror mer på mig själv. Det känns fantastiskt.

I morse lyckades jag för första gången verkligen genomföra en serie med pace-klockan och starttider på ett kontrollerat och jobbigt sätt. 10×50 med starttid 10:15. Det var väldigt hanterbart men för mig är inte flåset det stora problemet när jag försöker simma fort utan det är demonerna!

– Demoner finns inte, tänker du nu.

Nej, det är jag smärtsamt medveten om. Ändock ställer just vattendemonerna till det för mig när jag blir flåsig. Den där känslan av syrehunger påminner så förbaskat mycket om drunkningsscenariot, som det ser ut i mitt huvud.

Men jag ger inte upp, nej, nej, nej. Mitt mindset är inställt på att fortsätta kämpa. Så har det alltid varit.

 

 

Har triathleter sämre tänder?

Tre hål! Tre satans hål i tänderna. 

Jag gick till tandläkaren i morse med en halvdålig känsla i magen. Jag har sedan en tid känt att det inte är odelat positivt att träna långt och mycket och trycka i sig socker, i synnerhet inte för tänderna och därför var TANDBORSTE det viktigaste jag packade ned i min post race-påse med ombyteskläder efter Ironman i Kalmar. Och jag hade rätt. Jag som är van vid att enbart få beröm och bekräftat att ”nej, inga hål den här gången heller” fick höra hur tandläkaren uttalade ordet ”karies” tre gånger med eftertänksam röst när hon räknade mina tänder.

What!!! Panik!!! Har jag hål och dessutom tre stycken.

– Småäter du mycket, sa Lina tandläkare och tittade granskande på mig genom skyddsglasögonen.

– Jag måste äta typ hela tiden. Jag tränar en hel del och nu när jag ammat så har jag varit konstant låg på energi, svarade jag. Och för att inte tala om allt ätande under träning …

Okej. Det är inte så underligt. Tänk dig det här scenariot:

Det är sommar och stekhett, du är ute på cykeln minst fyra timmar. Du är trött flåsig och andas genom munnen. Då och då tar du en sipp på sportdrycken och emellanåt tuggar i dig en sega klippig, sockrig bar som fastnar i tänderna, som sitter kvar ett bra tag efter du har svalt och sedan … en ny sipp på sportdrycken, flås, flås med munnen. Ökenkänsla …

Saliven har inte en chans att ta hand om bakterierna. Klimatet i munnen blir katastrofalt.

Jag har tänkt massor på detta och undrat när, när kommer artiklarna om träningshetsen som förstör tänderna. Eller ”Långdistansträning ger hål i dina tänder”. Det måste vara fler än jag som har märkt en försämring, eller har ni några särskilda trick för att mildra tändernas utsatthet? Berätta!

När jag googlar hittar jag en del som styrker min tes. Någon tysk undersökning och något enstaka proffs som skriver om problematiken på sin blogg. Jag är förvånad över att inte fler tycker det här är viktigt.

12 timmar med konstant småätande av socker, det är vad en Ironman handlar om. Och den som har gjort sin träning by the bock har ÖVAT på att ta energi, dvs småäta, kanske under flera veckor innan loppet.

Jag avskyr känslan av luddiga tänder och får en inre panik när jag är så söt och sliskig i munnen att tunga krullar sig. Men hur kommer jag åt det här problemet förutom att vara noga med att gå till tandläkaren? Ingen aning men jag tänker göra vad jag kan för att begränsa ätandet. Jag kommer att börja skölja med flour en gång per dag mellan tandborstningarna och kanske fokusera på att andas mer genom näsan.

Hösten inspirerar

Hösten är magisk i år! Jag vill bara vara ute, längtar till fjällen och önskar att semesterveckorna dubblades så att jag kan dra med Roger och Edith ut på vandringsäventyr. När det finns så mycket roligt att göra och välja mellan så gäller det att välja smart.

Vi har fortfarande inte gjort upp någon plan för 2017. Vilka lopp vill vi satsa på? Vilka äventyr ska vi dra med familjen på?

Sociala medier är kul det skapar en massa härlig inspirationen men ibland också …. onödig avund. Folk är inte bara jäkligt snygga och vältränade de har ju varit på Koster och kört swimrun i helgen!! Kicki, Göril, Elin, Linda osv, osv. ALLA utom jag och Roger.

Åh vad jag också vill köra swimrun! Jag blir också avundsjuk på alla grymma kurser allt folk går på. Simcoachen är i full gång och drillar folk till nya höjder och jag längtar också efter Simcoach Anna men det får kanske bli längre fram i vår. Den här vintern kommer jag göra vad jag kan med min simning på egen hand.

Cykla mountainbike ser ju också grymt härligt ut, men en sådan äger vi inte i den här familjen!

Tur att livet är långt! Man kan inte göra allt på en gång. Det finns massor av tid att testa nytt och annat längre fram.

Det som rullar på bäst just nu för min del är löpningen. Jag hoppas att jag under det kommande året verkligen ska få till intervaller varje vecka, få in rutinen en gång för alla och bygga en starkare motor. I måndags blev det av i alla fall. 4×4 min i 4:30-tempo, på löpband + uppvärmning och nedvarvning. I onsdags tuffade Edith och jag runt med löpvagnen i det magiska höstvädret men mina ben var så tunga. Hela kroppen var hängig och jag hade en ovanlig och rent av sällsynt ”ge-upp-känsla” i omlopp.

 

fullsizerender-3

 

Och nej, jag är inte sjuk men jag har satt stopp för 99 procent av allt sockerintag och reducerat kolhydraterna drastiskt. Jag försöker sockeravgifta mig själv efter graviditet, amning och Ironman-träning. Det går bra. Jag har inte fikat eller bakat på kanske två veckor. Jag har bara ätit en, eller kanske två … möjligen tre … chokladbollar som min dotter bakade i veckan och som stod mitt framför nosen i kylen. Det var SÅ gott kan jag meddela! Kroppen har inte glömt sockergrejen. Kroppen JUBLADE!

Under löpningen i onsdags hade en liten bar från Umara med mig i fickan och den åt jag efter en timme och kände hur gelékroppen fick styrfart. Det höll ett tag sedan sprang jag i sirap. 18 tunga men härliga kilometrar, jag blandade med gång i backarna. Hade nada umf för att få upp vagnen i motlut.

I går kväll fick jag till höstens första bassängpass.

2×100 insim fokus bygga upp tekniken

2×400 (försök till) tröskelfart

3×100 med ökad frekvens

4×50 hårt

Ganska tufft men det kändes superbra! Catchen fanns där, vattenläget kändes bra, jag övade en del på att ligga djupt och då kom magin! Det är ju där jag ska vara! Ner, ner, ner i vattnet. Ned med huvudet!

Nu ska jag se till att inte tappa uthålligheten under vintern och tvinga mig att simma längre serier.

Det här kommer bli bra!

 

img_7055

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.