Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 löpningen

Hur knäppt är det inte att man efter 18 mil cykel inte får sätta sig ned och vila en smula!!

Oavsett om en mara väntar eller inte. Det är en väldigt skön känsla att få kliva av cykeln man suttit konstant på i över 6 timmar.

– Nu är det dags för löpningen! Hurra!!

Jag passar på att suga in den vänliga energin som funktionärerna, som står utanför växlingsområdet, utstrålar. Undrar om de vet hur mycket det ger att växla ett leende med någon som som förstår hur jäkla härligt det är att få växla till en ny gren?

Jag känner mig alltid lite vinglig och yr när jag kliver av cykeln. Hittar min plats och tar av mig cykelskorna med tanken att det måste vara lättare att springa i strumplästen till ombytestältet. Men fötterna känns ömma och jag ångrar mig genast.

Så snabbt det går tar jag mig in i en baja-maja, ler åt hur fånigt skönt det är att sätta sig. 2 minuter paus från allt, jag hör festen utanför och ler ännu bredare att NU pågår det för fullt. Nu är jag här. Nu händer det.

Rabblar i huvudet vad jag ska göra. Jag får inte glömma min resorb och inte min lilla flaska med 7 gels.

I tältet är den röda mattan dygnsur av sjövatten såklart och det blir ännu mer uppenbart att jag borde haft skorna på. Nu är fötterna blöta när jag ska byta till torra strumpor. Det tar några extra sekunder. Men jag bestämmer att det är värt att få allt på plats så bra det går. Inga onödiga veck, kläder, race belt med nummerlapp, skärm. Lika bra att det sitter där det ska så jag slipper tänka på det under löpningen.

Jag är inte raketsnabb men det går snabbare än förra året.

Nu. Nu gäller det. Hur kommer benen, kroppen, huvudet att kännas?

Jag trippar ut. Funktionärerna som tar min påse med cykelgrejerna peppar, peppar, ler och skänker styrka. Och SOLEN skiner – som vanligt i Kalmar. Hur kan det ens vara möjligt år efter år? Jag gläds åt att jag har en somrig mara framför mig och att jag ska få springa genom ett Kalmar (eller blir det gå?) fullt av glada människor som njuter av festen och en härlig sommarkväll. Men först måste jag komma igång.

Just under det här momentet när jag försöker hitta in i löpningen känner jag mig alltid lite blottad. Jag vill springa med rak och stark hållning, visa hur stark jag är … jag gör så gott jag kan på den punkten.

Publiken är som vanligt magisk. De är många. Jag hör mitt namn skrikas så många gånger att jag tillslut inte hinner bemöta allt pepp. Är det så här det känns att vara rockstjärna?!

Jag springer och redan efter ett par hundra meter lossnar det och jag kan börja slappna av. Jag springer! Känner mig lite desorienterad. Tur att det är kravallstaket på båda sidor om banan, annars skulle jag har sprungit fel direkt. Jag springer. Kravallstaketen står tight i år. När publiken sträcker ut händerna mot mig så går det inte att veja. Jag vet att de är snälla men jag är lite känslig i det här läget. Måste få vara i min bubbla. Fokusera. I synnerhet i år när jag kämpar extra med det mentala. Kroppen känns seg istället för stark. Vänster ben gör ont men inte akut värre än tidigare. Jag springer andra kilometern i 5:20-tempo, sedan landar jag på omkring 5:40 och det går bara inte att springa fortare.

Plötsligt tror jag att jag sprungit fel. Men hallå! Hur kommer jag ens på den tanken, undrar jag så här efteråt? Jag måste till och med stanna till och fråga en funktionär om man springer här om man precis kommit från cykeln.

– Ja, ja det är bara att fortsätta, säger han och dunkar mig i ryggen.

Efter drygt 5 kilometer får jag för mig att jag sprungit fel igen och måste fråga vid en energistation hur långt in på första varvet som de står. 6 kilometer får jag till svar. Ja, men då så då är det rätt.

Jag funderar över varför jag nojar. Jag känner mig inte helt klar i huvudet.

Löpningen blir en ganska glädjelös kamp. Mycket energi går att att lyssna på kroppen så att jag inte springer sönder mig helt där på banan. Jag har ont i vänster ben men trots att jag dagen innan inte kunde springa en meter så känns det okej nu när kroppen är ordentligt uppvärmd. När jag har sprungit två mil så inser jag att jag har en mara på lite drygt 4 timmar inom räckhåll, om jag bara orkar fortsätta på samma sätt.

Men huvudet orkar inte. Jag tror faktiskt att det är främst huvudet som inte håller den här gången. Det har varit för många motgångar under de sista veckorna och jag hade inte alls förberett mig på att springa så här långt. Tvärtom. I en hel vecka hade jag peppat mig själv att tycka att det var okej att GÅ maran och vara nöjd med varje kilometer jag lyckats springa.

Jag sippar på min flaska med mina gel och är nöjd med energinivån. Jag dricker lagom med vatten och unnar mig att slinka in och tömma blåsan hela tre gånger. Sista varvet så gör sig skadan i benet sig påmint på mer allvar. Vid det här laget så tycker jag att det kvittar om sluttiden blir 10-20 eller 30 min senare, det är helt enkelt inte värt att dra på sig en långdragen skada.

Sista 4 energistationer som ligger med cirka 3 kilometers mellanrum så beslutar jag att gå 500 meter och springa 1,5 km. Nu känner jag mig sååå färdig med det här loppet. Jag vill i mål. Samtidigt smyger sig trots allt en liten strimma glädje och stolthet in i hjärtat. Tänk att  nu är jag påväg mot mål. Jag är snart där. Jag grejade trots att både det ena och det andra var nära tt sätta käppar i hjulen.

Ironman är ett jäkligt långt lopp. Det är som Roger alltid säger ”inget man skojar bort”. Jag vänder in mot stan en sista gång. Jag känner att jag lufsar mer än springer och försöker ta mig i kragen. Publiken nickar menande.

– Heja! Grattis! Nu är det din tur!

Kalmarpubliken peppar in i det sista. Nu springer jag på mattan och försöker ta in publiken. De är ofantligt många och skriker och klappar upphetsat. Det är fest!

En kort stund är rampljuset och alla blickar riktade mot mig. Det är svindlande.

– Helena you aren an Ironman!

Sluttid 12:37.

20933902_10155249055847713_6622243576671401154_o

Nimbratts race report Ironman Kalmar 2017 – cyklingen

Det var fantastiskt att starta cyklingen med en seger i bakfickan. För första gången behövde jag inte brotta ned besvikna känslor efter simningen. Jag var så stolt över hur jag hanterat simningen och nöjd med att ha förbättrat tiden.

Jag firade mig själv inombords i ombytestältet och försökte samtidigt fokusera på att göra min växling effektiv. Det får vara slut med de långa fikapuaserna i T1 och T2, har jag lovat mig själv. Och där i tältet satt bästa Anna Lind och såg härligt lycklig ut. Det måste ha gått bra för Anna att simma. Snabb ut ur T1 var hon också.

Innan jag struttade iväg i cykelskorna så tog jag en gel för att minska risken att hamna på minus energimässigt redan under de första cykelmilen.

Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!
Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!

Det var fantastiskt att växla och springa ut med cykeln med massor av folk runt mig och med många cyklar som hängde kvar på racken. Kul att få vara i hetluften och få energi från medtävlande och publik.

Ett av mina viktigaste löften till mig själv i år var, förutom att lita på min simning, att våga trycka på på cykeln tidigt och inte inspireras för mycket av de som tar det lugnt i början och är rädda att inte hålla alla 18 mil. Jag vet att jag har uthålligheten. Jag vet också att jag har svårt att trampa igen fart som jag missat. Jag har en växel och den kan jag hålla ganska länge.

Men redan på väg över Ölandsbron misslyckades jag. Bron var blöt efter nattens regn. Och med cykelkraschen som hände endast en vecka före Kalmar i färskt minne, så fegade jag och höll nere farten. Jag kände mig vibbig och tänkte att det släpper säker längre in i loppet.

Färjestaden försvann snabbt bakom mig. Mycket folk på banan och det var fantastisk att se kön av böjda färgglada ryggar längs vägkanten och åkrarna. Jag peppade mig själv att köra om när farten kändes lite för låg. Det gick snabbt även till Mörbylånga. Ned i byn och upp igen.

Jag höll mig till mina flaskor och min energi.

Strax efter Mörbylånga fick jag syn på Anna Lind igen. Vi hojtade och peppade varandra. Ungefär här brukar jag tycka att cykeldelen börjar på allvar. Cirka 40 kilometer är avklarade. Man känner att man cyklat. Har man inte tagit energi så börjar det kännas nu. Motvinden är nästan alltid konstant på väg söderut, lite trista raksträckor och fortfarande väldigt långt kvar.

Men jag har ett ess i rockärmen – jag har cyklat den här banan flera gånger under träning!!! Ett sjukt bra knep! För mig är det klockrent att vara bekant med varje bit av cykelbanan. När motvinden drar ned mentalt och vägen tycks oändligt rak och lång så vet jag; det är bara att borra ned sig, trampa på en bit till så kommer en skogsdunge där det blir lite vila. Sedan är det bara en bit till och så är man i Degerhamn och får susa över Alvaret med vinden i ryggen.

Min granne William dyker plötslig upp bakom mig och glider om. Vi blir båda så där fånigt glada över att se ett bekant ansikte. Vi byter några ord, önskar varandra lycka till och han fortsätter förbi.

Vid Alvaret, österut, där jag har planerat att cykla upp snittet något snäpp så dök hjärnspöken upp. Här är asfalten mer ojämn och jag hör ett skramlande ljud från framgaffeln. Roger har kikat igenom cykeln efter kraschen men när jag provcyklade dagen före race märkte vi att det var glapp i styret. Växlarna fungerade heller inte optimalt. Nu med massor av medvind vill jag lägga i tyngsta växeln men märker att det blir ingen skillnad. Den vill inte hoppa i.

Humöret dyker. Tänk om jag ligger i 40 km/h och framhjulet bara viker sig. Och tänk om kedjan hoppar nu i den här farten när jag trixar hit och dit med växlarna.

Jag blir jättebesviken och rädd att det är fel på cykeln.

Jag som tränat hela vintern på den där rackarns trainern för att susa på Ironmanbanan och slå alla mina rekord. Jag har ju drömt om att cykla under sex timmar.

Men jag vågar inte trycka på så mycket som benen längtar att få göra. Jag blir omcyklad.

När det är dags att svänga norrut igen så blir asfalten slätare och cykeln tystnar. Fast inte helt … Nu hör jag hur den gnisslar och knirkar när jag trampar. Vad sjutton. Så här skulle det ju inte vara.

Det blåser rätt ordentligt men på ett hyfsat fördelaktigt sätt. Nu ligger vinden snett från sidan. Men jag vågar inte heller nu trampa på som planerat. Istället för att ligga strax över 30 km/h så landar jag strax under. Jag tycker plötsligt att det är läskigt att cykla fort. Jag minns rädslan och smärtan för en vecka sedan vid vägen medan jag väntade på ambulansen …  Men jag är ändå nöjd med hur jag tacklar cyklingen. Jag känner mig stark i benen och jag har helt brottat ned distansen 18 mil mentalt. 18 mil känns som en helt ok cykeltur. Jag tycker det går fort att avverka milen. Jag längtar knappt en enda gång att det ska vara slut. När det är dags att cykla över Alvaret igen möts vi av vinden från h-vetet. Brutal motvind. Någon skriker rakt ut:

– Fy fan vad vidrigt!!

Jag trampar på. Vinden kommer inte åt min lust att cykla. Jag vet exakt hur långt det är, jag vet att det bara gäller att komma över Alvaret och sedan blir det vila. Jag cyklar metodiskt och passerar mängder av starka triathleter  där i blåsten. Inte för att jag är så himla mycket starkare, det vet jag, men just där så har jag övertaget mentalt. Jag vet att det blir bättre.

Vägen är spikrak. Runt om bara karg mark, med sten och några vindpinade buskar. Inte ett hus syns i horisonten.

Men allt har ett slut. Även vägen över Alvaret och vips befinner jag mig på toppen av Ölandsbron och stretar i samma hårda vind. Nu känns det betydligt tuffare. Jag håller i styret med båda händer. Vinden sliter i cykeln. Nedför trampar jag hårt utan större effekt.

Så är det äntligen dags att njuta av ärevarvet i rondellen inne i Kalmar. Musik, applåder, hejarop. Sedan tystnad när det är dags för varvet på fastlandet.

Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.
Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.

Sista två milen bävar jag. Alla runt om mig pratar om att det ska bli så skönt att springa men jag längtar inte. I vanliga fall är löpningen den lättaste biten för min del, även om det rör sig om ett helt maraton. Men inte i år. Jag är beredd på att kroppen kommer att protestera. Jag har ont i så väl lårmuskeln, som i knät plus dras med ömma muskelfästen nere vid foten. Men mitt beslut står fast. Jag börjar springa och tar ett steg i taget.

Cyklingen tog 6:20 min cirka. (fånigt nu minns jag inte exakt)

Incheckad och startklar – nu kör vi Ironman!

Festen. Förväntningarna. Spänningen. Det är helt omöjligt att gå runt att sura över spilld mjölk när Ironmanfesten bubblar för fullt.

Jag har provcyklat och försökt försäkra mig om att allt fungerar. Det känns riktigt bra. Med den där tempohjälmen på huvudet, spontaninköpt på expot, känns det till och med ännu bättre.

Jag har provjoggat och … ja, det lilla hopp som tänts släktes snabbt. Ouppvärmd känns det skit att springa, rent ut sagt. Jag hoppas att det känns någorlunda efter cyklingen imorgon när kroppen är varm så att jag åtminstone kan får springa ett par kilometer av den där maran. (innerst inne hoppas jag på ett mirakel)

IMG_0203

Men viktigast är: jag är taggad. Det känns kul. Inte lika mycket tunnelseende som mina två andra Ironman men det kittlar rätt bra i magen.

Nu är kl 20:30 och vi har haft fullt upp hela dagen. Det där med att vila dagen före … det känns helt omöjligt att hinnas med. Och särskilt med en tvååring.

Vi försökte konststycket att vid incheckningen båda två ta cyklar, påsar och lotsa Edith verbalt och hindra henne från att som vanligt springa iväg och gömma sig. Det gick riktigt bra fram till vi skulle gå in i växlingsområdet – barn var inte tillåtna. Knepigt när barnvakten inte anlänt ännu. Men vi löste det med.

Ni siktar jag på sängen så fort jag har fyllt mina flaskor. Jag har en race-plan, en energi-plan men lämnar en del flexibilitet att reglera efter hur kroppen känns. Just nu hoppas jag att kunna reglera det åt det positiva hållet.

Håll tummarna!

IMG_0202

Try triathlon – perfekt att diska av alla misstag

Tisdagar bjuder Vattenfall World Triathlon Stockholm på gratis träningstävling under flera sommarveckor. Roger har varit med sedan den tiden när det bara var en handfull deltagare varje gång – numera kommer över hundra nyblivna och veteraner för att köra ett kort och hårt träningspass.

Förra veckan körde Roger. Den här veckan var det min tur och jag laddade för att utmana mig själv och genomlida 40 minuter med riktigt hög puls.

Försnacket var som vanligt trevligt. I tisdags med Micke Rosén, förbundskapten för svenska landslaget i öppet vatten, som tipsade om hur man får växlingarna att flyta smidigt.

Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.
Försnack och bra kunskap med Micke Rosén.

Jag brukar alltid vara nervös inför de här tävlingarna. Simningen är nog den mest turbulenta jag har upplevt. Kort, väldigt trångt, många ovana och mycket adrenalin.

Det värsta jag vet.

Jag fick dock en bra start eftersom jag för första gången vågade ligga i främre led men en bit in i loppet körde det minst sagt ihop sig. ”Bojen” låg den här kvällen närmre land än vanligt, det blev trångt och trots att jag navigerade så ordentligt jag kunde var jag nära att frontalkrocka med en snabbsimmare som redan hunnit runt vändpunkten och jag fick en rejäl smäll på överläppen.

IMG_7629

Jag trodde ett tag att den sprack. Men jag såg inget blod och sånt här händer så jag avslutade simningen och kände mig nöjd.

Växlingen kändes bra. Minns hur jag som nybörjare hade så hög puls att det var svårt att tänka. Men inte nu. Kul att upptäcka framsteg.

IMG_7637

Nyttigt också för mig att cykla kort, snabbt och med många svängar. Men av någon märklig anledning så hoppar kedjan när jag försöker växla. Har aldrig hänt tidigare och jag får klura flera minuter och vända cykeln upp och ned innan jag kommer på hur man gör och med olja upp till tänderna kan cykla iväg.

Bra! Då har jag testat det.

IMG_7663

Trots alla missöden gick jag i mål 3 min snabbare än min bästa Try triathlontid. Skoj ju! Roligast är dock att insupa triathlonstämningen. Få lite feeling. Se lite folk. Se alla glada trötta ansikten när passet är klart.

Det är så fantastiskt att lite fysisk aktivitet kan få vem som helst att le med hela kroppen!

 

Dubbla hjärtlsag – hur farligt är det?


Först är det en hel evighet kvar, sedan är det flera månader fram i tiden. Efter det så har man ju semestern på sig … men ta mig sjutton. Den där semestern börjar lida mot sitt slut och nu är vi snart där igen: JULAFTON är snart här! Bästa dagen på året – det är inte långt kvar till Ironman Kalmar.

Tjohoo!!!

Det är bara det att jag och Roger ska köra ett litet swimrunlopp först.

Loftahammar Endurance day bjuder på 37 km löp och 9 km sim … vi tänkte inte alls som vanligt utan vi följde våra hjärtan. Vi ville köra ett swimrunlopp ihop. Få en dag tillsammans – egentid. En sjuhelsikes date!! Så vi valde att köpa en startplats till LED, eftersom vi inte vann lotteriet till ÖtillÖ. Logiskt, eller hur?

Det kommer bli en kul dag i skärgården, det är ett som är säkert och och vi hoppas på snabb återhämtning. I dag har Roger skaffat sig en ny swimrundräkt och vi har vi turats om att simma och springa lite runt sjön där vi bor. När vi kom hem så så jag bestämt till Roger att nu MÅSTE jag blogga.

Alvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.
Alvaret. Fick till härlig fart och många mil under Ölandsveckan.

Jag har inte bloggat på länge. Det är helt enkelt fullt i schemat med en tvååring, jobb, tre stora barn, ett hem som ska skötas och en massa roliga saker som ska upplevas och göras. Som till exempel semestern. Jag har också känt mig mentalt sliten. Det ska sägas. Jag har lite att fundera över när Kalmar är över. Hur gör jag nästa år? Vad hade jag kunnat göra bättre det här året?

Helt klart så har jag tränat FÖR bra och varit för motiverad i vintras. Det har resulterat i slitet huvud under sista delen av våren och det har inte funnits tillräckligt med ork att genomföra den formtoppning som jag har haft i bakhuduvdet under hela resan.

Alla erfarenheter är bra erfarenheter. Jag har lärt mig att inte underskatta att unna mig att göra andra roliga saker – släppa troathlonandet ett par dagar,  inte bara träna.

Jag har dessutom haft lite huvudbry kring hälsan. Hjärtat har gjort sig påmint med arytmier – en ovana som finns i min släkt men som också är en vanlig företeelse bland folk som sysslar med långdistans. När hjärtat spökar, slår dubbelslag och bökar, då påverkas man lätt mentalt. Det är också dumt att maxa pulsen innan man har fått en utredning.

Problemen blir ofta värre av oro. Mitt första EKG visade flera extra slag. Men i veckan gjorde jag ett arbets-EKG och fick cykla upp pulsen till max och fortsätta tills failure och jag presterade på topp. Det tyder på att hjärtat är friskt. Inga kranskärlsfel – jag blev friskförklarad.

Löptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!
Löptur på Österlen – slår alla andra rundor under hela året!

Jag firade med att köra 4×4 min på trainern så svetten sprutade och kroppen jublade. Jag har saknat detta! Under hela sommaren har jag saknat att ta i och tro på min styrka. Det är inte kul att tvivla, det blir ungefär som när jag körde i Vansbro – lite halvdant.

Så så ser läget ut inför mitt A-race. Det här har jag tränat under de sista veckorna.

Jag har varit på Öland en vecka och cyklat 30 mil totalt.

Jag har sprungit en del långas, senast den här veckan blev det 20 km i tävlingsfart..

Jag har även kört ett par pass med intervaller. Något tröskelpass.

Den här veckan har jag simmat så gott som varje dag med paddlar.

Och jag har gjort vad jag kunnat för att hämta upp mentalt. Det positiva beskedet från doktorn gjorde verkligen sitt.

Nu tänker jag se till att njuta av det jag har, den form som faktiskt finns där och att jag har gjort massor av bra träningstimmar under ett helt år. Jag gör det bästa av det helt enkelt och satsar på att suga på varje minut av den dag som känns lika speciell som julafton.

Och nu när doktorn har sagt att mitt hjärta visade på normal hjärtrytm så börjar jag tro på att jag är Ironman ändå.

Trodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!
Trodde inte att jag hade det i mig men 20 km i tilltänkt tävlingsfart!

 

Escape from Alcatraz triathlon och ett smygbröllop

Det är ett legendariskt lopp i en legendarisk stad – Escape from Alcatraz i San Francisco har länge stått på Rogers ”wow-lista”. Trots att den rackaren hade turen att få en slot till Norseman extreme triathlon förra året så ta mig sjutton – han fick en även chansen i år att köpa en startplats även till Escape from Alcatraz där simningen från den kända ön (egentligen från en färja som ligger nära ön) är den största utmaningen och det mest spektakulära med loppet. (tur i lotteri … jag som trodde att han hade tur i kärlek!)

Att åka till Kalifornien har jag inget emot så efter massor av velande så bestämde vi oss för att detta skulle bli sommarens stora äventyr. Tävling och semester på en och samma gång. Tävling, semester och även bröllop. Vi smyggifte oss dagen efter racet, i svenska kyrkan. Så med andra ord – det fanns alla anledning för oss satsa på en resa till Amerikat.

Glad och nygift.
Glad och nygift.

Hur var loppet då?

Från mitt perspektiv som support så kändes det väldigt amerikanskt i sitt ganska bombastiska uttryck med mängder av flaggor och heroisk image – som Ironman med andra ord. Det kändes också välarrangerat, trevligt och som ett lopp som många ser som en bragd att genomföra.

Roger som inte satsat nämnvärt på att förbereda sig fick stundtals tunnelseende (han erkänner det inte själv). Han kanske hade underskattat loppet en smula och sett det mer som en upplevelse-grej mer än ett tufft lopp. Han bestämde sig tidigt att hyra cykel på plats istället för att ta med sin egen tempocykel men det enda han pratade om när vi var på väg till uthyrningsstället var alla proffsiga cyklar de medtävlande hade.

Och jag håller med: De flesta i startfältet såg väldigt rutinerade och förberedda ut. Det skulle garanterat bli en bra tävlingsdag.

Rutinerna kring loppet var de välbekanta. Registrering, prerace-möte och incheckning av cykel skedde dagen innan. Däremot fick inga andra prylar lämnas i transition förrän tävlingsdagen. Det skulle även förberedas en afterswim-påse med löparskor för den som inte ville springa från simuppgången 800 meter barfota eller i neoprensockor. Skor rekommenderades på grund av underlaget.

Väl dags för start så visade sig San Fransisco från sin vackraste sida. Tävlingsområdet ligger vid vattnet med utsikt över både Golden Gate och Alcatraz med vackra hus längs strandlinjen. Utsikten över resten av stan var lika magisk som den över vattnet och bron. Jag har dessutom aldrig sett en så välutnyttjad rekreationsområde som parken Presidio of San Fransisco. Jösses vad folk sprang, cyklade och tränade i utegymmet. Så inspirerande att se.

Vi steg upp 04:00 och packade in stackars Edith i varma filtar och in i  bilen. Det visade sig omöjligt att hitta en parkeringsplats. Tillslut dumpade vi bilen och såg till att Roger hann ställa sig i kön till bussarna som skulle ta atleterna till färjan i tid. Han bytte inte om till våtdräkt. Han var den enda som inte bytte om till våtdräkt, utan stod lugnt med vanliga kläder och en väska i handen när vi pussade honom lycka till och sedan flydde in att värma oss i bilen. Det är soligt i San Francisco i juni men kallt i luften. Riktigt kallt. Och väldigt blåsigt den här dagen.

När jag efter en timme fick se bussarna återvända och insåg att de inte var tomma tog jag Edith under armen och joggade till växlingsområdet. Vad hade hänt? Ganska snart snappade jag upp att simningen ställts in precis i det ögonblick färjan skulle avgå – det var för blåsigt och för strömt. Säkerhetsbåtarna kunde inte gå ut och därmed gick det inte att simma. Första gången sedan tävlingen startade för typ 29 år sedan. Och det märktes. Tävlingsledningen hade ingen rutin för hur de skulle hantera en inställd simning. Det tog kanske två timmar innan de fick en igång en rullstart på cykeln. Yngsta första, 7 sekunder mellan och det tog tid att få ut alla på banan. Roger körde extra hårt, för att krama ut max av det som blev av tävlingen. Grymmaste motvinden, kuperad bana, sandlöpning. Han var helt död när han kom i mål.

Växlinggsområdet under cykelstarten.
Växlinggsområdet under cykelstarten.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Ledsna simmare kommer tillbaka från färjan.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Där ute ligger den mytomspunna ön.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Så grym! Helt slutkörd och med ett fint resultat.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.
Lite härlig löpning fick jag till under vår resa i Kalifornien, men mest av allt såg jag till att tänka på något annat än triathlon.

IMG_9298

5 sköna pass i april – min träning just nu

1. Cykeltur med bastu och lunch. Från början var vi tre tjejer som skulle cykla. Sedan bjöd jag in en fjärde. Det slutade med att att hela gänget hoppade av och själva cykelturen blev av med en femte tjej och hennes trevliga träningskompis som jag tidigare aldrig träffat. Resultatet blev strålande. Tre timmars cykling i grått men behagligt aprilväder på lugna, ganska tekniska vägar. Jag var euforisk. Wow! Jag har hittat ett härligt cykelstråk norr om stan som inte innebär att jag måste cykla i en massa trafik. Omgivningarna var underbart fina. Mörkgröna skogar, sjöar, gårdar och betesmark.

Väl påpälsad, 6 grader i luften men helt vindstilla.
Väl påpälsad, 6 grader i luften men helt vindstilla.

2. Yoga with a view. Jag har knappt nämnt det för någon. Jag yogar! Ja faktiskt. På mitt jobb har vi tillgång till en del fri träning, gym och ett gratispass per dag. Onsdagar är det yoga i en fantastisk lokal högt uppe i byggnaden med panorama utsikt över vackra Vasastan. Tyst, lugnt och en överraskande proffsig och kunnig yogi till instruktör. Det trodde jag inte om min arbetsgivare! Jag går varannan vecka, så långsamt utforskar jag denna populära träningsform. Kroppen skriker av protest men den tillfredsställande känslan efter varje pass är över förväntan. Jag har gått sju gånger nu! I går fick jag till och med ett litet flow och jag har blivit lite, lite mjukare i mina skrämmande stela lemmar.

Rofyllt och avslappnat. Lyxigt att få utföra yoga i liten skala.
Rofyllt och avslappnat. Lyxigt att få utföra yoga i liten skala.

3. Löpning på Roslagsleden. Jag och Roger, har med hjälp av största storebror som hängt med Edith några timmar, fått till några härliga träningspass tillsammans. Förra helgen testade vi att springa en och en halv etapp på Roslagsleden med start från skogen utanför vårt hus. Det blev en riktigt hit. Turen gick genom skog , längs stigar, förbi Roslagsgårdar, genom Angarn naturreservat och till Brottby där vi blev upphämtade med bil av Simon, min son och Edith. Men först slappade i gräset med en grillad kyckling, en baguette och en tetra apelsinjuice. Perfekt!

IMG_8552

Angarns naturreservat var en exotisk plats att springa genom.
Angarns naturreservat var en exotisk plats att springa genom.

4. Backpass på Ullnatippen. Det låter inge vidare den där ”tipp”-delen i namnet. Men det handlar inte om sopor utan om fyllnadsmaterial – alltså jord, sten och sånt som blir över vid byggen. Här kan man springa. Man kanske inte bör … men under helger är inget arbete igång och hundägare, löpare, flanörer passar på att ta sig upp och njuta av utsikten. Två vändor upp innan påskaftonsmiddagen resulterade i grym träningsvärk i höfter och rumpa och en skön utpumpad känsla.

Ullnasjön ligger spegelblank. Är 2017 året då vi slipper streta i motvind under alla cykelpass?
Ullnasjön ligger spegelblank. Är 2017 året då vi slipper streta i motvind under alla cykelpass?

5. Simpass – Team Nimbratt. Det stenhårda swimrunlaget Team Nimbratt har också hunnit köra några längder i Tibble ihop. 4×400 med 30 sek vila, hälften med paddlar + en del teknik och en del fart. Det är roligt men sällsynt att jag och Roger får kriga tillsammans i vattnet. Vi planerar redan nu träningsrundor inför sommaren när vi ska förbereda oss för vår gemensamma swinrumtävling.

Sim med Enebyberg triathlon

Jag har kikat på dem i flera veckor – Enebyberg triathlon dyker upp i Tibble simhall i Täby varje söndag 08:30. De skojar om att de är lite ökända. Är man en grupp om 10-15 pers och glider ned i bassängen så blir det ganska fullt och det kanske inte uppskattas av alla.

Men det här gänget har koll, ser till att flytta sig när folk vill vända vid kaklet och jag lovar, tempot är inte det långsamma.

Tekniksnack innan passets början.
Tekniksnack innan passets början.

Efter lördagens goda känsla i vattnet tyckte jag mig vara mogen att köra ett fullblodspass om 3000 m med ordentliga teknikdrillar och lite press att prestera. Tyvärr hann jag bara drygt halva passet innan jag var tvungen att pipa hem för att ta Edith när Roger skulle iväg med Tim på bandymatch.

Men bättre det än inget och jag hade kul.

Jag är usel på teknikövningar. Hajen och ”hajen vinkar”, catch up, sim med knuten näve och hög armbåge och en hel rad andra övningar utmanade koordinationen, flytläge och balans. Jag hoppas att det gör lite nytta.

Skönt efter sådana drillar att bara få ösa på ett gäng snabba 5o:or och om jag inte inbillar mig så tyckte jag nog att tekniken satt ett snäpp bättre … tills jag blev trött …

Eftermiddagens löpning gick inte alls. Tung seg och med känsla av att något var fel hela vägen. Kanske 10 km eller 11,12. Vi vet inte. Jag och Roger gav oss iväg utan klocka på armen och testade en del nya vägar och sprang lite vilse.

Plötsligt stod vi med vagnen uppe på ett berg, omgiven av klippor, rötter och svår terräng … inte helt optimalt med barnvagn. Men vi tog oss hem. Och det var skönt att gå en bit.

IMG_6330

Swim, bike, run en helt vanlig lördag

Lördag morgon börjar alltid med simning numera. Hinner man inte med morgonsim i veckan så måste det bli simning både lördag och söndag om man har ett långt swimrun-lopp inplanerat under sommaren.

I dag fick jag dessutom sällskap av tjejerna Tove och Åsa som tillsammans ska köra Utö swimrun i maj. Tove var målinriktad och ville vara effektiv. Insim och teknikdrillar startade vi med i motionssimdelen av bassängen eftersom Tibble endast bjuder på en snabbana på lördagar. Med en bana blir det alltid trångt och en prövning i samarbete och tålamod.

Att köra frisimteknik bland bröstsimmare är också en utmaning. Vid ett tillfälle hade jag utan att märka det simmat upp mellan benen på en man … och när min ena hand landade på hans lår insåg jag att jag verkligen simmat vilse. Knäpp grej.

Jag låtsades som det regnade.

Efter tekniken som jag helt ärligt genomförde lite halvhjärtat körde vi ett set om 3×400 m med 30 sek vila. Det utmanade på ett bra sätt. Men jag kände att jag hade kontroll hela vägen och orken sviktade inte alls, så jag var grymt taggad att ta mig ann ett antal hundringar med paddlar och dolme efter de långa intervallerna.

Grym känsla!

Efter en kort bastu, såg jag till att komma hem snabbt för att avlösa mannen och sedan var det Edith och jag som laddade med lunch inför årets första brickpass. Jag preppade med att lägga Edith att sova ute i löparvagnen, tog med mig baby watchen till cykeln som är tillbaka ställd på trainern efter förra helgens luftning. Laddade för hårda 30-minuter och valde att trycka mer watt en jag någonsin gjort tidigare 3×3 min och sedan hoppade jag i löparskorna, tog med mig Edith och vagnen och pep iväg på 30 min löpning.

Det kändes fantastiskt. Det kändes kul. Det påminde mig och hur sjukt jäkla jobbigt det är med triathlon.

En fantastisk bra träningsdag!

FullSizeRender-2

IMG_8488

IMG_8498

När triathlon får folk att säga upp sig

Det hände mig för fyra år sedan och det kan hända vem som helst – ofta efter den 40:e födelsedagen: Folk blir bergtagna av triathlon. Förförda. Förälskade. Smått galna.

Det är alltid lika inspirerande och roligt att se det hända mitt framför ögonen. De drabbade börjar skina, de växer, de utstrålar energi och styrka och de vill genast att fler ska upptäcka det fantastiska precis som dem.

I veckan fångas jag av ett inlägg i Facebookgruppen Triathlontjejer. Lotta skriver ett långt inlägg och berättar hur triathlon har förändrat hennes liv:

”Jo, egentligen startade processen redan för fem år sedan när jag under mitt 50:e år började träna igen efter 25 års uppehåll. Ganska snart blev jag förälskad i triathlon – även om jag aldrig varit duktig på crawla, cykla och löpa. Strunt samma, tänkte jag. Jag är jag och gör så gott jag kan. Där är jag fortfarande. Jag utvecklas – utifrån mina förutsättningar, och jag njuter.”

Responsen på inlägget är omedelbar och massiv. Många vill bekräfta Lottas känslor och berättar om sin triresa som också startat sent i livet.

Men Lottas inlägg slutar inte där. Hon skriver mer om hur träningen och kärleken till det nya intresset har fått henne att vikta om livet, tänka till och fundera på hur hon egentligen vill må:

”I många, många år har jag jobbat i stort sett dygnet runt. Att planera in träningstillfällen, tävlingar eller att orka vara allmänt socialt trevlig blev till slut mer ett stressmoment än en chans till välbefinnande. Så, efter att ha beslutat mig för att göra något åt saken har jag, sakta men mycket medvetet, styrt mig och min omgivning mot nya mål. Den sista mars säger jag hejdå till min arbetsgivare sedan 15 år, och välkomnar outforskade möjligheter.”

En av kommentarerna Lotta fick löd så här:

”Gjorde samma sak som dig för ca 1 1/2 år sedan. Sade upp mig från direktörstjänst, anmälde mig till ÖtillÖ och tog ca 8 mnd helt ledigt. Jobbar nu med mindre krävande jobb och får tid med träning, familj och att bara vara. Ångrar inte en sekund!!”
Jag förstår dem helt och fullt. Ibland måste det till drastiska åtgärder för att få livet på rätt köl. Det är fantastiskt inspirerande att höra att fler kommer fram till att de värderar balans, hälsa och sina nära och kära allra högst i livet.
Heja Lotta! Du är superstark som gör detta livsval. Ska bli roligt att följa dig.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.

Läs min race report från mitt första lopp här: Jag är en triathlet!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.