Helena Nimbratt

My triathlon stories

Läger med Umara Sports Club

I november var jag på mitt första träningsläger – någonsin. Umara Sports Clubs läger i Borås. Jag såg nyhetsbrevet med inbjudan av en slump och var precis då i ett starkt behov att boka in några trevliga aktiviteter att se framemot inför vintern. Jag vill också göra något för att tillföra energi i träningen och lära mig något nytt.

Lite nervöst inför första passet med löpteknik.
Lite nervöst inför första passet med löpteknik.

Nu är det dag för läger igen och jag är anmäld. Denna gång får jag sällskap av Sara Hartzell som är sugen att testa sina triathlonvingar.

Många events inom triathlon förpackas ofta med en lyxig inramning, dyra hotell, resorter i solen, lyxig mat osv, osv. Jag uppskattar den typen av upplevelser men tycker faktiskt att det är helt omöjligt att lägga den typen av pengar på bara mig själv när jag har fyra barn i familjen och en man som jag hellre upplever något riktigt fint tillsammans med.

Umara Sports Club träningsläger
Morgonsim!

Umara Sports Clubs läger är upplagt helt perfekt. Funktionellt, mycket bra träning, inspirerande ledare, massor av mat och boende på vandrarhem. Kan det bli bättre?

Det som lämnade starkast avtryck i mig efter det senaste lägret var Borås simarena. Vilken magisk plats. Jag inbillade mig att kända triathleten och debattören Jonas Coltings engagemang i simsporten, i Borås där han bor, har bidragit till att simarenan är helt oklanderligt skött. Rent och så snyggt med stämningsfull belysning.

Workshop simning.
Workshop simning.

Det var en upplevelse att få simträna där med en duktig coach.

Lägret innehöll 6 timmar träning tror jag det blev och 2 timmar föreläsning om grundträning och energi. Vi började med löpteknik i Borås arena och sprang på bana. Vi pratade sedan styrketräning och basövningar.

07:00 lördag och söndag innan frukost var det simning, vi hann med ett långpass löpning och ett pass backintervaller och dessutom en workshop i simning.

Jag åkte tåg fram och tillbaka från Stockholm, tog en semesterdag på fredagen och var så nöjd med hela helgen.

Om två veckor åker jag igen. Då blir det fokus på simning och så blir det en hel del löpning. Ska bli superkul.

Balans mellan träningstunga helger och familjemys

Varje söndag stupar jag och Roger i säng. Kudden är alltid lika efterlängtad. Vi konstaterar gång på gång vad mycket roligt vi har gjort och hur galet mycket vi har hunnit med.

– Vi kan inte hålla på så här, säger jag lika ofta. Men lyckas vi dra ner på tempot?

Foto: Karolina Mikkonen
Foto: Karolina Mikkonen

Ja, när vi åker till vår fäbod på Lövberget i Dalarna, vår knasigaste spontanköp, då går allt in i ett slags undantagstillstånd och tempot går ner på sparlåga. Vi låter packandet ta sin tid. Vi kör upp utan brådska, laddar med kaffe och åter middag längs vägen och så pratar vi ikapp allt det vi inte hunnit med under veckan som gott. Edith sover och fortsätter att sova när vi bär in henne som en inlindad kokong i huset och gör upp eld i spisen. Vi somnar direkt och sover hårt i tystnaden med kalla näsor tills Edith inte vill ligga under täcket längre. Då stiger vi upp och gör eld och får igång kaffepannan.

Vi längtar nu till Lövberget. Till bastun och till avsaknaden av intryck.

För så länge vi är hemma så blir helgerna så där fulla av en massa skoj, och många timmars träning. Den här helgen som passerade så tränade jag 4,5 timmar, 3 timmar cykel och 1, 5 timmar simning, vi hade kusinträff med lek i badhuset i Norrtälje med medhavd matsäck och mys i relaxavdelningen. Edith han med en repa på Leos lekland där en kompis hade kalas och vi hann med en härlig tur på långfärdsskridskor med äldsta sonen och hans fantastiska sambo som tog så fina bilder.

Det är en avvägning hur mycket man ska gasa under dagen för att orka ett stenhård simpass vid 19:00 en söndagkväll. Jag började morgonen med 1, 5 tim på trainern. Cykling inne suger ordentlig på krafterna. Sedan skridskoåkande och korvgrillning i minusgrader, handla och middagslagning gör att man är lagom mör när middagen väl landat i magen och kaffet är upphällt. Men jag ångrar aldrig att jag lyfter mig själv i kragen och packar in alla simgear i bilen och pallrar mig till simhallen.

Härligt med ute-lek.
Härligt med ute-lek.

Där väntar en fullklottrad White board med ett stenhårt pass som genererar si så där 3000 m och en massa syra. Inte konstigt att den där kudden känns så himla skön och det spelar ingen roll att håret fortfarande är blött.

Lyx att få hänga med sonen.
Lyx att få hänga med sonen.
Och hans fantastiska Karolina.
Och hans fantastiska Karolina.
Korvgrillning i raststugan i Rönningeby.
Korvgrillning i raststugan i Rönningeby.

Tredje Ultratri-dagen och kärleken växer

[Sista delen om Ultratri Sweden 2018 har fått vänta på sig. Det var så ofantligt mycket att berätta och smälta att hela bloggen fick skrivkramp. Men nu är den här – tredje och sista delen av Rogers äventyr 2018. Mycket nöje.]

Första milen och den sista simningen som var 3 km gick lätt och oroväckande fort. Roger var pratglad och såg pigg ut men med 30 km löpning i kroppen gick det snabbt utför. Värmen slet och att navigera samtidigt som huvudet blev tröttare och tröttare tog ännu mer på krafterna. Med 93 km löpning på agendan så vill man inte springa en endaste meter fel, bara tanken på att tvingas vända om och springa tillbaka är mördande.

Ultra tri Sweden 2018
Strax innan start.

IMG_6004 (kopia)

Att supporta längs löpningen var slitsamt och omöjligt under en sträcka där löparna skulle befinna sig i skogen onåbara med bil. Strax innan mötte jag Roger för att tvinga honom att dricka och när jag mötte honom här så smög sig för första gången ett tvivel in i hjärtat – skulle han verkligen klara att gå i mål?

Jag såg på min man och kände inte igen mannen som stod framför: irriterad, det är inte ofta som Roger är det, rödsprängda ögon och lite vimmelkantig.

Herre jösses, hur ska detta gå?

Uppstigningen efter tävlingen andra sim, dag tre.
Uppstigningen efter tävlingens andra sim, dag tre.

Men han kom ut ur skogen på andra sidan. Där möttes han av en aid-station full av kärlek, energi, vätska, kyla och och hejande publik. Jag sträckte fram en låda med tre stora bitar toscakaka. Roger åt och skojade friskt om sig själv och det gick nästan att se med blotta ögat hur hans energidepåer fylldes på.

Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.
Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.

Nu började tävlingen bli blodigt allvar för alla oss som var inblandade. Världen utanför kändes långt bort. Jobb och andra åtaganden oviktiga. Vår atlet skulle supportas och alla andra tävlande behövde allt stöd de kunde få.

Kärleken växte.

Varje löpares kamp kändes ända in i märgen varje gång vi fick syn på dem längs banan. När någon dröjde slog oron till. Vad har gått fel? Slut på energi eller bara en tillfällig felnavigering?

IMG_6023 (kopia)

Vårt norska team hade otur med en telefon som for i backen och gick sönder. Det resulterade i felnavigering och många timmar extra på banan.

Dryga 20 km återstod och jag gjorde mig redo att supporta till fots. Jag förberedde mig för löpning, mötte Roger som överlämnade löparryggsäck med vatten och energi. Jag försökte pejla av hur jag skulle förhålla mig till honom: vara glad och peppig? Prata och underhålla? Vara tyst? Ta kommandot över navigeringen?

Han var sammanbiten med onda fötter men med fullt fokus på målet. Vi tassade sida vid sida. Jag talade om hur grym han var. Han blev lite irriterad över att jag sprang för fort.

Jag började propsa på att han skulle ta en gel eftersom jag såg att det var nödvändigt. Roger tog en gel. Tassade vidare.

Jag njöt av att efter nästan tre hela dagar ha suttit i bilen att få röra lite på mig. Jag fascinerades av att jag inte riktigt kände igen min man. Han befann sig i ett tillstånd jag inte sett honom i tidigare.

Han fortsatte vara butter. Han tassade på och jag fick i honom en, två totalt tre gels på ganska kort tid.

IMG_6086 (kopia)

Vi fortsatte tysta. Jag tog några bilder. Roger bävade för att stigningen upp i Hammarbybacken närmade sig. Backen låg som en stor mental kloss mellan honom och målet.

Plötsligt började Roger prata. Jag såg på honom överraskat och ljuset i ögonen glittrade där igen. Gelsen hade gjort ett bra jobb – se där! Det går att dra upp en löpare ur det allra djupaset hålet.

Hammarbybacken gick inte att undvika. Plötsligt stod vi och pratade med funktionär Jonas som bjöd på iskallt vatten, godis och chips.

Därefter tog vi sikte på toppen. Roger gjorde en ansats och joggade upp, upp en bit sedan klev han vidare med bestämda steg.

På väg ner från Hammarbybacken.
På väg ner från Hammarbybacken.

Sedan var det bara sista biten att rulla in i Stockholm.

Det var en fantastisk sommarkväll. Detta var ju sommaren 2018. Sol, mycket folk som promenerade. Par strosade hand i hand längs Årtsaviken där vi skulle springa. Ingen förstod såklart att här pågick ett lopp på liv och död. Rogers utseende stod i stark kontrast till alla sommarlyckliga flanörer. Jag tog på mig rollen att bana väg för att skona Roger från att ta steg åt sidan och tvingas anpassa farten. Inget gör så ont som just det när milen är staplade på varandra i kroppen.

Plötsligt siktar vi en av Rogers medtävlande framför oss. Danska Casper som kämpade i bra fart och blev en lockande morot. Roger ökade en smula. Jag märkte hur han fylldes med nytt hopp och ny energi. Vi gav oss inte till känna förrän vi precis var jämnsides och passerade strategiskt med god fart. Log och vinkade.

Roger fylldes av än mer energi. Jag sneglade på klockan och tempot visade 5:30. Jag hade sprungit drygt 20 km. Nu var det inte långt kvar och jag skojade om hur illa det skulle se ut för min del om han skulle hänga av mig där och då – han som hade simmat 12 km, cyklat 52 mil och alldeles, alldeles strax även sprungit 93 km.

Sista biten kastar Roger en blick bakom axeln för att försäkra sig om att dansken inte närmade sig över Västerbron. Han får en svensk flagga i handen. Jag viker av och låter Roger gå i mål på egen hand, precis minutrarna innan 21:00 och målet ska stänga.

Everything is possible!

Ultratri Sweden 2018 – Njutning och plåga på samma gång

[ULTRATRI SWEDEN: 9+3 k SWIM, 190+320 k BIKE, 23+70 k RUN]

Det är en mycket liten grupp som slår sig ned på klappstolar under partytältet som står uppställt i Gottskärshamn på Västkusten, några mil utanför Göteborg. Solen steker som den bara kan göra under sommaren 2018 och utsikten över vattnet och de karga skären, är vacker.

B5AEED16-BFCC-46BB-978A-ACCABAC5A8CB
Sex tappra deltagare i det lilla men mycket välarrangerade loppet.

Det är pre race-möte och dagen före start för Ultratri Sweden 2018 – ett etapplopp där deltagarna tar sig från västkusten till Stockholm genom att simma, cykla och springa under tre dagar.

Roger har hittat sin kajakist som ska supporta under simningen.
Roger har hittat sin kajakist som ska supporta under simningen.

Årets sex tävlande har accepterat att tävlingsdagen är bara några timmar bort.

Förberedelserna är gjorda. Beslutet för länge sedan fattat. Detta ska göras på ett eller annat sätt. Att backa är inget alternativ. Det är inte ens någon idé att känna skräck.

– Nu är vi här. Det känns skönt att få komma igång, hör jag nästan samtliga säga till sin support – sambon, vännerna, systern – de nära och kära som lovat ställa upp på att göra allt för att hjälpa sin atlet att komma i mål. Om tre dagar i Trosa.

Springa en mil, klara ett marathon och sedan till och med en Ironman, många hittar sin nivå där man trivs och säger att nu är det nog.

Men dit har inte min äkta hälft Roger kommit än. Eller jo … kanske, kanske är han där nu, efter att ha genomfört Ultratri Sweden.  Just för tillfället har han inget nytt äventyr i åtanke.

– Senaste 6-7 år har jag haft något värre framför mig. Det börjar med att jag tänker att det där klarar inte jag och sedan börjar det gro lite grann. Det handlar om att flytta fram gränserna för vad som är möjligt, försöker han förklara när jag presser honom och frågar: Varför?

Ultratri Swedens första tävlingsdag består av 9 kilometer simning från ön Nidingen sydväst om Onsala (söder om Göteborg) och in till fastlandet, därefter 19 mil på cykel till målgång uppe på Tabergstoppen i Huskvarna. Andra dagen cyklar de rätt och slätt 32 mil, från Husqvarna till trosa och sista biten består av 92 km löpning och 3 km sim med målgång i Stockholm.

Efter att ha upplevt loppet som support är min summering att tävling är en kombination av njutning och plåga. En resa genom Sveriges skiftande landskap på vägar och i vatten som du kanske aldrig hade haft privilegiet att besöka. Att simma från det ökända lilla skäret intill Nidingen med en kajak som navigerar och serverar energi är ren och skär lyx.

Cykelbanan var den som överraskade mig mest. Så otroligt vackert och samtidigt så mördande kuperad på sina håll att jag vid ett par tillfällen blev tårögd och översvallad av känslor när jag såg atleterna kämpa uppför.

Men om det kunde bara deltagarna ana där i Gottskär timmarna innan ribbåten skulle köra dem ut för övernattning vid starten.

Fortsättning följer i kommande inlägg …

8C5DD9BD-AED5-4A98-8468-A48529C02C92

 

Kvällen innan start. På väg ut till Nidingen.
Kvällen innan start. På väg ut till Nidingen.

 

Ribbåten lämnar hamnen. kvar på kajen står familj och support.Nästa gång vi ses är vid simuppgången.
Ribbåten lämnar hamnen. Kvar på kajen står familj och support.Nästa gång vi ses är vid simuppgången.

Vansbro triathlon 2018 – race report

Ni som följt mig ett tag kanske minns hur jag beskrev känslan i kropp och ben när jag provjoggade på gräsmattan på Öland dagen innan min Ironamnstart – kroppen ville knappt röra sig, den skrek och mitt skadade ben gjorde så ont.

Inför Vansbro triathlon i år kändes det precis helt tvärt om. Samma morgon när vi var på väg till starten så vände vi om för att hämta min preppade sportdrycksflaska och rödbetsjuie som jag tänkt sippa på under bildfärden till tävlingsområdet – bara för att känna hur kroppen kändes, så joggade jag från bilen fram till huset: Lätthet, styrka och energi!

Wow! Vad bra det kändes.

Jag var också nöjd med mina praktiska förberedelser. Allt var packat och kollat. Jag hade lyckats köpa nya simglasögon, öronproppar, solkrämen var med, energin var uträknad och serverad i cykelväskan. After race-väskan var packad  med allt det som jag brukar vilja ha för att njuta av målgången ännu mer: ett stort badlakan, tandborste och tandkräm, mjuka kläder, en värmande tröja, mössa, torra skor och sköna strumppor … Tänk vad skön den där duschen är … men stopp nu! Jag ska ju först klara loppet! Här ska inget tas föregivet, vad som helst kan hända och helt ärligt; jag har ingen aning om hur det ska gå. Det enda jag vet är att jag inte simmat alls under vintern, jag har tränat så otroligt mycket mindre och jag startade först någon gång i mars med att få till lite mer mängd.

Frågan var väl istället hur jag skulle hantera att göra ett grovt mycket sämre resultat än tidigare är, och ända känna mig nöjd med min insats.

file-3

Jag var också väldigt nervös. Redan kvällen innan. Det har jag inte varit på ett tag faktiskt. Men det var ändå en annan grej att vara nervös i  år jämför med första året: jag har en strategi för att hantera det. Jag vet att känslorna finns där för att hjälpa mig att tagga till och att det är en del av hela grejen.

Men när jag 20 min innan start packar upp mina nya simglasögon och såg att modellen som jag använt i 5 år blivit ändrad och behövde justeras för att passa då fick jag kortslutning i huvudet:

– Hur kan jag vara så sablans dum att jag inte kollar ett par nya simglasögon innan själva tävlingen?

Roger dyker upp och kommenderar mig att ta det lugnt.

– Vi kan stå här i 5 minuter och fixa dina glasögon och du har ändå gott om tid att ställa dig vid starten, sa han och påpekade dessutom att min simmössa satt helt fel.

C7CB2B00-0C53-4048-BF70-0D0AFCA897D0

Glasögon och mössa kom på plats. Jag tog ett snabbt dopp i vattnet för att konstatera att det bara kändes skönt! Jag ställde mig för simtiden 40-45 min och för första gången i tävlingsklass. Alla tävlande applåderade peppande och så gick starten. Jag klev i vattnet, tog sikte, det var trångt men här verkade alla vana vid situationen. Ingen fick panik i min närhet, alla simmade nära men samspelt på något sätt, lite trångt, lite knuffar men det tillhör. Och så insåg jag att de nya simglasögonen tog in vatten! Vilket skämt! Är detta sant?! jag justerade 3 gånger och sedan höll de sig täta. Phu!

file-6

Först njöt jag av den vackra simstarten. Det härliga ren, friska vattnet och sedan försökte verkligen hitta fokus. Skärpa mig rätt och slätt. Jag har simmat så uselt hemma i Täbysjön att jag varit gråtfärdig. Försökte simma mer strategiskt än jag brukar, försökte simma på.  Och se där, 42 min, bara 1 min sämre än min bästa tid och det utan träning. Jag är riktigt nöjd.

Glad vinglade jag upp längs den blå mattan. Glad över att inte vara bland de sista upp ur vattnet, glad att det stod några cyklar kvar i i växlingsområdet. Att växla i solsken är lättar än att växla i regn kan jag säga. Trasslade lite med race-bältet, satte det bak och fram, bytte håll vinglade på ett ben men så var jag iväg.

I tävlingsklass cyklar alla på. Vilken skillnad i tempo. Målmedvetet, bra fart och samtidigt koll på alla bakom, på regler, på fair play vid omkörningar. Jösses vad det flöt på. Så grymt inspirerande. Varför har jag inte kört tävlingsklass förut?

Hur som helst; Jag hakade på. Cyklade, cyklade, cyklade. Kikade upp ur tempoställningen och log åt de röda dalahusen, rallarrosorna längs vägen. Åh allt det vackra. Vilken sommar vi har! Vilket tävlingsväder!

Ser i Garmin-appen så här efter att jag låg i bra fart i flera mil. Bättre än jag någonsin cyklat. Kunde knappt tro att det var sant. Hejade på funktionärer. Log åt publiken i campingstolarna längs vägen. Låg bakom starka män. Tycket att det gick lite långsamt, kände att kroppen ville mer. Kikade på klockan och såg att snittet var 30 km/h, är det inte lite väl kaxigt att köra om då? Jo! Skulle jag klara det? Vet ej.

Jag testade. Borrade ned mig, trampade och det höll. Men så fick jag någon liten dipp, jag stannade och bytte flaska och fick lite lägre snitt någon mil och totalen sjönk till dryga 30 km/h. Tiden blev 2:56 min bästa cykeltid någonsin … typ 15 min bättre än vad jag cyklat tidigare.

Jag är galet nöjd och galet stolt! Jag är så jäkla grym! Och jag tyckte att det fanns mer att ge.

Löpningen då!?

Skulle satsningen på cykeln kosta mig löpningen?

Jag var vinglig ut ur transition. Roger hojtade och var glad. Jag gjorde bra ifrån mig, det var tydligt. In i en baja-maja och sedan trippa iväg. Första kilometern landade på 07:00 tempo, jag ökade lite, andra burret på klockan visade 05:20 – så ja, nu kör vi!

Jag sprang på geléiga ben och undrade hur sjutton detta skulle gå? För lite energi eller bara allmänt trött efter den snabba cyklingen. Jag visste inte. Jag tog en gel, blev lite piggare, försökte tänka att bara ta en bit i taget. Jag delade upp halvmaran i fyra delsträckor. Tvingade mig själv att bara tänka 5 km i taget. Tempot höll sig första 10 km, sedan kom gelén tillbaka, i med mer gel, en gel, två gels. Magen mår illa … urk …

Sänker tempot och det känns bättre. Påminner mig om att jag är en jäkel på att cykla. Här ska firas. Och milen gick ju över förväntat. Det finns redan massor att vara glad över. Jag är redan en vinnare.

Sista biten. Vansinnigt sugen på att stanna.
Sista biten. Vansinnigt sugen på att stanna.

Kilometrarna sniglar sig fram . Ju färre de blir fram till mål desto högre blir stämningen bland medtävlande. Alla tjejer peppade varandra den här dagen. Alla tjejer hejade på varandra! Så grymt härligt. Det borde vara kö till den här tävlingen. Fler borde hitta hit.

Jag hakade på. Peppade och tog emot energi. Tuggade förbi en och annan svärande triathlet, blev omtuggad av någon som hittat en ny växel..

Så var det plötsligt 2,5 km kvar till mål. Roger stod plötsligt i ett hörn och hojtade med ett stort leende ”nu är det bara att bita ihop darling”. Jag blev nästan förbannad. ”Bara att bita ihop”??

– Det är skit långt kvar, hojtade jag tillbaka och funktionärerna runt om skrattade och hejade.

Härligt stämning!

Nu ska jag inte äta mer. Nu slipper jag de äckliga gelsen. Bara en bit till. Så sjuuuukt långt till mål..

Roger, Edith och Tim fanns där vid banan hela dagen. De dök upp lite överallt. Älskar Rogers nöjda min. Men sjutton vad den kostar. Man måste vara snabb om man ska göra sitt jobb ordentligt som fru Nimbratt …

Och i mål stod han med. Fast han inte fick. Tog några bilder, gav mig en puss och så smet han ut.

Jösses vad glad jag var! På riktigt.

file-2

Jag åkte till Vansbro beredd att tackla besvikelse och det faktum att jag försämrats under året. Det blev en hejdundrande skräll. 05:44 är 9 minuter bättre än min bästa HIM-tid någonsin.

Jösses!

Tack Vansbro! Tack kroppen!

file-5

Try triathlon en härlig sommartradition

Prova lite triathlon är aldrig fel och känns som en ganska bra idé efter månader av träning av de enskilda grenarna. När man sätter ihop dem till en sport blir det liksom något annat. Lite mer komplext, mer krävande, roligare, jobbigare och så här första gången lite snurrigare.

Solen strålade. Vinden ven attans så mycket. det gick gäss i Djurgårdskanalen – hallå!!

Mitt största problem är egentligen att jag är så där otävlingsinriktid – lite för mycket ”varsågod gå före du”-inställningen. Var är de där hornen? Kan inte jag få dem också?

Det resulterade i att jag tog det ganska soft under simningen som är en så knäpp tvättmaskin i det där trånga utrymmet. I går var det ändå hanterbart många deltagare men, det är trångt på riktigt. Och det gick jättebra. Jag är så stolt över mig själv.

Så här såg det ut:

9F5FDCE5-2F2E-464E-B29B-2DF9D4119714
Dags att dra på våtisen. 6 minuter till start.
8FAF639D-8B4C-47E6-A9D9-1F063EDD34A8
Simmade inte jättefokuserat. Men kul var det. Bländande sol och mascara i simglasögonen … glömmer alltid tvätta sv sminket.
8CEFD9D6-E5E1-48E1-99DB-A01F9DC420FE
Stadigt och fint.
49C382C0-8C96-4038-A47A-B771849885A7
Växling – ut på löp!
Foto: Pål Stålnacke
Foto: Pål Stålnacke
Emma Igelström försöker påkalla min uppmärksamhet ...
Emma Igelström försöker påkalla min uppmärksamhet …

Summa: En kul, glad kväll i tribubblan. Glömde jobb och att midsommar är runt hörnet. Så härlig känsla!

Konsten att vänja sig vid ”the fear factor”

Skräckfyllda nätter. Gelémjuka ben. En mage i uppror. Tårar som är nära att trilla.

Jag ler inombords när jag tänker på alla starka känslor jag har upplevt under mina fem år som triathlet. Glädjen är absolut störst men ”the fear factor” är den som skapar flest minnen att skratta åt och även största stolthet.

Att utmana sig själv och sträcka sig efter det omöjliga och sedan lyckas – inget smakar så sött som just det.

IMG_1134

Jag tänker på nätterna innan min första Ironman. Så oroligt har jag aldrig sovit i hela mitt liv. Jag var fullkomligt sjöblöt av svett, drömde mardrömmar från …. och kastade mig fram och tillbaka i sängen. Natten  innan race hade jag accepterat att nu var det dags jag sov djupt och hårt och vaknande beslutsam. This is it.

Är lite ironman-nostalgisk just nu. Jag är ju inte anmäld till det fantastiska Kalmarloppet i år. Målet är att trigga ett större sug och lust och återhämta mig efter ett tufft 2017. Det är lite tomt. Men jag ångrar inte beslutet.

Än så länge är jag anmäld till två lopp i år: LED – Loftahammar Enduarnce day och Ångaloppet familj. Jag och Edith ska tävla vårt första lopp tillsammans. Kommer hon vara yngst på banan?

Året 2017: ”Hälsan viktigare är resultat”

Det är resorna jag minns mest av 2017. Resorna och när jag sa ja till Roger för resten av mitt liv i San Fransisco i juni.

Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Besöker min son i Hon Kong och vandrar, november 2017.
Besöker min son i Hong Kong och vandrar, november 2017.

På många sätt har det varit ett väldigt bra år med massor att glädjas åt. Men tränings- och tävlingsmässigt blev 2017 ingen höjdare och det har varit en prövning mentalt. Inte så roligt att skriva i en årskrönika, men bakslag och svårigheter är en del av utmaningen.

Jag var mest nervös inför Utö swimrun i maj och livrädd för kylan, jag var otroligt taggad inför Ironman och fast besluten att göra PB och kanske till och med slå min mindre motiverade man Roger, men så blev det inte.

Jag har tränat massor. Flitigt och ofta men med ett slitet huvud och en känsla av en dränerad kropp efter två år av tuff sömnbrist och 1,5 års amning. Det gick bra fram till för precis ett år sedan, i december var jag väldigt trött. Totalen blev för mycket och jag borde ha dragit ned på träningen rejält. Det var såklart svårt att inse det fullt ut just då men så här i efterhand …

Det har hänt mycket i mitt liv under de senaste två åren. Jag har blivit mamma igen, jag har sålt hus och flyttat två gånger och bosatt mig i ny kommun, jag har gått från att bo ensam med mina två barn till att bli en bonusfamilj på sex personer och fått nya arbetsuppgifter på jobbet två gånger. Jag har rest mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag har varit i på Filippinerna, i Kina två gånger, Milano, Kalifornien.

Underbara spännande saker.

Många saker.

Efter Kalmar i augusti drog jag i bromsen. Då hade jag först brottats med återhämtning efter en knäskada efter ett fall under Utö swimrun, jag hade utrett eventuella hjärtproblem efter en lång period med arytmier, kraschat på cykeln och åkt ambulans och dragit på mig en rejäl löparskada.

Jag hade helt slut på energi. Motivationen och lusten finns alltid, vilket på ett sätt är mitt problem, men orken var borta. Hälsan är viktigare än fina resultat under tävlingar.

Jag tränade och tävlade under hela 2017 utan att fulladdade batterier och nådde därmed inte ända fram med mina resultat.

Men det var ganska kul ändå. Det är det alltid.

Utö swimrun var tuff. Det var en utmaning att starta med en ny  partner (fantastiska Sara) utan att ha hunnit trimma in oss särskilt mycket. Och det var kallt. Men jag var taggad och kände mig ovanligt stark i simningen. Det var även en utmaning för mig att planen var att jag skulle ligga först under simningarna. När vi tränat ihop så såg vi att det var det självklara valet men jag var ändå tveksam eftersom jag är usel på navigering. Starten och de första 5 km gick sjukt bra. Sedan föll jag. Snubblade på en högt uppstickande sten när jag riktade blicken framåt för att se vart stigen ledde. Knäskålen slog hårt i stenen som var vass. Googlar man symptomen så låter det som jag ha fått en spricka i knäskålen. Minsta smekning över knät gjorde fruktansvärt ont under en hel månad. Det var stort, svullet och blålila i veckor. Sedan ”rann” blånaden ned till underbenet och jag hade känningar resten av sommaren.

Race morning! På väg med färjan till Utö.
Race morning! På väg med färjan till Utö.

Jag fullföljde loppet med smärta från …. det var nog enbart möjligt tack vare de kalla simningarna som kylde med jämna mellanrum.

Det slet grymt mycket mentalt att ta sig i mål men där väntade världens belöning.

Jag och Roger förlovade oss i hemlighet under ett äppelträd i regnet. Eftersom jag varit så förbaskat långsam under loppet fick vi skynda oss. Vi bytte ringar, pussades och fnissade ett tag åt den lätt absurda situationen. Jag kunde knappt gå och Edith ålade sig otåligt som en mask och ville bara springa ut på bryggan.

Nyförlovade. Grymt silen blivande brud.
Nyförlovade. Grymt sliten blivande brud.

Sedan var det Vansbro triathlon i början av juli. Ett lopp som jag kommit att se som en trevlig tradition. Jag hade höga förväntningar och lyckades åtminstone förbättra cyklingen sedan tidigare år. Men jag mådde inte riktigt bra under loppet. Energin fanns inte, jag var yr och hela natten och två dygn efter loppet hade jag ihållande arytmier på hjärtat, vilket ledde att jag sedan sökte vård och fick konstaterat med EKG att jag gick med dubbla hjärtslag. De problemen är nästan helt borta sedan en längre tid.

vansbro

LED Loftahammar Endurance Day blev det lopp där jag njöt mest. Jag tävlade med Roger. Det var vackert. Det var utmanande och det var äventyr. Edith var trygg med farmor. Roger och jag fick leka tillsammans. Men morgonen efter hade jag dragit upp en gammal löparskada och jag grät ilsket när jag knappt kunde ta mig ur sängen. Tre veckor före Ironman Kalmar.

I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.
I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.

Sedan kom cykelkraschen. Och ambulansfärden. I två dagar låg jag på soffan medan kroppen försökte hantera chocken och stresspåslaget efter olyckan. Sydd på armbågen med ett nytt enormt blåmärke på höft och lår.

Jag var så ledsen. Och så tacksam att det var en singeloclyka och det mesta klarade sig.

Jag genomförde Kalmar och det gick egentligen sjukt bra. Ända framtill sista milen så såg jag ut att ha en fin tid inom räckhåll men sedan orkade jag inte hålla ihop. 12.37 blev sluttiden nästan 30 min sämre än förra året och glädjen infann sig aldrig. Men visst – det var såklart fantastiskt att jag gjorde det och den målrakan – den målrakan är värd mycket sveda och värk.

I am an Ironman!
I am an Ironman!

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 löpningen

Hur knäppt är det inte att man efter 18 mil cykel inte får sätta sig ned och vila en smula!!

Oavsett om en mara väntar eller inte. Det är en väldigt skön känsla att få kliva av cykeln man suttit konstant på i över 6 timmar.

– Nu är det dags för löpningen! Hurra!!

Jag passar på att suga in den vänliga energin som funktionärerna, som står utanför växlingsområdet, utstrålar. Undrar om de vet hur mycket det ger att växla ett leende med någon som som förstår hur jäkla härligt det är att få växla till en ny gren?

Jag känner mig alltid lite vinglig och yr när jag kliver av cykeln. Hittar min plats och tar av mig cykelskorna med tanken att det måste vara lättare att springa i strumplästen till ombytestältet. Men fötterna känns ömma och jag ångrar mig genast.

Så snabbt det går tar jag mig in i en baja-maja, ler åt hur fånigt skönt det är att sätta sig. 2 minuter paus från allt, jag hör festen utanför och ler ännu bredare att NU pågår det för fullt. Nu är jag här. Nu händer det.

Rabblar i huvudet vad jag ska göra. Jag får inte glömma min resorb och inte min lilla flaska med 7 gels.

I tältet är den röda mattan dygnsur av sjövatten såklart och det blir ännu mer uppenbart att jag borde haft skorna på. Nu är fötterna blöta när jag ska byta till torra strumpor. Det tar några extra sekunder. Men jag bestämmer att det är värt att få allt på plats så bra det går. Inga onödiga veck, kläder, race belt med nummerlapp, skärm. Lika bra att det sitter där det ska så jag slipper tänka på det under löpningen.

Jag är inte raketsnabb men det går snabbare än förra året.

Nu. Nu gäller det. Hur kommer benen, kroppen, huvudet att kännas?

Jag trippar ut. Funktionärerna som tar min påse med cykelgrejerna peppar, peppar, ler och skänker styrka. Och SOLEN skiner – som vanligt i Kalmar. Hur kan det ens vara möjligt år efter år? Jag gläds åt att jag har en somrig mara framför mig och att jag ska få springa genom ett Kalmar (eller blir det gå?) fullt av glada människor som njuter av festen och en härlig sommarkväll. Men först måste jag komma igång.

Just under det här momentet när jag försöker hitta in i löpningen känner jag mig alltid lite blottad. Jag vill springa med rak och stark hållning, visa hur stark jag är … jag gör så gott jag kan på den punkten.

Publiken är som vanligt magisk. De är många. Jag hör mitt namn skrikas så många gånger att jag tillslut inte hinner bemöta allt pepp. Är det så här det känns att vara rockstjärna?!

Jag springer och redan efter ett par hundra meter lossnar det och jag kan börja slappna av. Jag springer! Känner mig lite desorienterad. Tur att det är kravallstaket på båda sidor om banan, annars skulle jag har sprungit fel direkt. Jag springer. Kravallstaketen står tight i år. När publiken sträcker ut händerna mot mig så går det inte att veja. Jag vet att de är snälla men jag är lite känslig i det här läget. Måste få vara i min bubbla. Fokusera. I synnerhet i år när jag kämpar extra med det mentala. Kroppen känns seg istället för stark. Vänster ben gör ont men inte akut värre än tidigare. Jag springer andra kilometern i 5:20-tempo, sedan landar jag på omkring 5:40 och det går bara inte att springa fortare.

Plötsligt tror jag att jag sprungit fel. Men hallå! Hur kommer jag ens på den tanken, undrar jag så här efteråt? Jag måste till och med stanna till och fråga en funktionär om man springer här om man precis kommit från cykeln.

– Ja, ja det är bara att fortsätta, säger han och dunkar mig i ryggen.

Efter drygt 5 kilometer får jag för mig att jag sprungit fel igen och måste fråga vid en energistation hur långt in på första varvet som de står. 6 kilometer får jag till svar. Ja, men då så då är det rätt.

Jag funderar över varför jag nojar. Jag känner mig inte helt klar i huvudet.

Löpningen blir en ganska glädjelös kamp. Mycket energi går att att lyssna på kroppen så att jag inte springer sönder mig helt där på banan. Jag har ont i vänster ben men trots att jag dagen innan inte kunde springa en meter så känns det okej nu när kroppen är ordentligt uppvärmd. När jag har sprungit två mil så inser jag att jag har en mara på lite drygt 4 timmar inom räckhåll, om jag bara orkar fortsätta på samma sätt.

Men huvudet orkar inte. Jag tror faktiskt att det är främst huvudet som inte håller den här gången. Det har varit för många motgångar under de sista veckorna och jag hade inte alls förberett mig på att springa så här långt. Tvärtom. I en hel vecka hade jag peppat mig själv att tycka att det var okej att GÅ maran och vara nöjd med varje kilometer jag lyckats springa.

Jag sippar på min flaska med mina gel och är nöjd med energinivån. Jag dricker lagom med vatten och unnar mig att slinka in och tömma blåsan hela tre gånger. Sista varvet så gör sig skadan i benet sig påmint på mer allvar. Vid det här laget så tycker jag att det kvittar om sluttiden blir 10-20 eller 30 min senare, det är helt enkelt inte värt att dra på sig en långdragen skada.

Sista 4 energistationer som ligger med cirka 3 kilometers mellanrum så beslutar jag att gå 500 meter och springa 1,5 km. Nu känner jag mig sååå färdig med det här loppet. Jag vill i mål. Samtidigt smyger sig trots allt en liten strimma glädje och stolthet in i hjärtat. Tänk att  nu är jag påväg mot mål. Jag är snart där. Jag grejade trots att både det ena och det andra var nära tt sätta käppar i hjulen.

Ironman är ett jäkligt långt lopp. Det är som Roger alltid säger ”inget man skojar bort”. Jag vänder in mot stan en sista gång. Jag känner att jag lufsar mer än springer och försöker ta mig i kragen. Publiken nickar menande.

– Heja! Grattis! Nu är det din tur!

Kalmarpubliken peppar in i det sista. Nu springer jag på mattan och försöker ta in publiken. De är ofantligt många och skriker och klappar upphetsat. Det är fest!

En kort stund är rampljuset och alla blickar riktade mot mig. Det är svindlande.

– Helena you aren an Ironman!

Sluttid 12:37.

20933902_10155249055847713_6622243576671401154_o

Nimbratts race report Ironman Kalmar 2017 – cyklingen

Det var fantastiskt att starta cyklingen med en seger i bakfickan. För första gången behövde jag inte brotta ned besvikna känslor efter simningen. Jag var så stolt över hur jag hanterat simningen och nöjd med att ha förbättrat tiden.

Jag firade mig själv inombords i ombytestältet och försökte samtidigt fokusera på att göra min växling effektiv. Det får vara slut med de långa fikapuaserna i T1 och T2, har jag lovat mig själv. Och där i tältet satt bästa Anna Lind och såg härligt lycklig ut. Det måste ha gått bra för Anna att simma. Snabb ut ur T1 var hon också.

Innan jag struttade iväg i cykelskorna så tog jag en gel för att minska risken att hamna på minus energimässigt redan under de första cykelmilen.

Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!
Att se ett eller två bekanta ansikten kring banan är det bästa!

Det var fantastiskt att växla och springa ut med cykeln med massor av folk runt mig och med många cyklar som hängde kvar på racken. Kul att få vara i hetluften och få energi från medtävlande och publik.

Ett av mina viktigaste löften till mig själv i år var, förutom att lita på min simning, att våga trycka på på cykeln tidigt och inte inspireras för mycket av de som tar det lugnt i början och är rädda att inte hålla alla 18 mil. Jag vet att jag har uthålligheten. Jag vet också att jag har svårt att trampa igen fart som jag missat. Jag har en växel och den kan jag hålla ganska länge.

Men redan på väg över Ölandsbron misslyckades jag. Bron var blöt efter nattens regn. Och med cykelkraschen som hände endast en vecka före Kalmar i färskt minne, så fegade jag och höll nere farten. Jag kände mig vibbig och tänkte att det släpper säker längre in i loppet.

Färjestaden försvann snabbt bakom mig. Mycket folk på banan och det var fantastisk att se kön av böjda färgglada ryggar längs vägkanten och åkrarna. Jag peppade mig själv att köra om när farten kändes lite för låg. Det gick snabbt även till Mörbylånga. Ned i byn och upp igen.

Jag höll mig till mina flaskor och min energi.

Strax efter Mörbylånga fick jag syn på Anna Lind igen. Vi hojtade och peppade varandra. Ungefär här brukar jag tycka att cykeldelen börjar på allvar. Cirka 40 kilometer är avklarade. Man känner att man cyklat. Har man inte tagit energi så börjar det kännas nu. Motvinden är nästan alltid konstant på väg söderut, lite trista raksträckor och fortfarande väldigt långt kvar.

Men jag har ett ess i rockärmen – jag har cyklat den här banan flera gånger under träning!!! Ett sjukt bra knep! För mig är det klockrent att vara bekant med varje bit av cykelbanan. När motvinden drar ned mentalt och vägen tycks oändligt rak och lång så vet jag; det är bara att borra ned sig, trampa på en bit till så kommer en skogsdunge där det blir lite vila. Sedan är det bara en bit till och så är man i Degerhamn och får susa över Alvaret med vinden i ryggen.

Min granne William dyker plötslig upp bakom mig och glider om. Vi blir båda så där fånigt glada över att se ett bekant ansikte. Vi byter några ord, önskar varandra lycka till och han fortsätter förbi.

Vid Alvaret, österut, där jag har planerat att cykla upp snittet något snäpp så dök hjärnspöken upp. Här är asfalten mer ojämn och jag hör ett skramlande ljud från framgaffeln. Roger har kikat igenom cykeln efter kraschen men när jag provcyklade dagen före race märkte vi att det var glapp i styret. Växlarna fungerade heller inte optimalt. Nu med massor av medvind vill jag lägga i tyngsta växeln men märker att det blir ingen skillnad. Den vill inte hoppa i.

Humöret dyker. Tänk om jag ligger i 40 km/h och framhjulet bara viker sig. Och tänk om kedjan hoppar nu i den här farten när jag trixar hit och dit med växlarna.

Jag blir jättebesviken och rädd att det är fel på cykeln.

Jag som tränat hela vintern på den där rackarns trainern för att susa på Ironmanbanan och slå alla mina rekord. Jag har ju drömt om att cykla under sex timmar.

Men jag vågar inte trycka på så mycket som benen längtar att få göra. Jag blir omcyklad.

När det är dags att svänga norrut igen så blir asfalten slätare och cykeln tystnar. Fast inte helt … Nu hör jag hur den gnisslar och knirkar när jag trampar. Vad sjutton. Så här skulle det ju inte vara.

Det blåser rätt ordentligt men på ett hyfsat fördelaktigt sätt. Nu ligger vinden snett från sidan. Men jag vågar inte heller nu trampa på som planerat. Istället för att ligga strax över 30 km/h så landar jag strax under. Jag tycker plötsligt att det är läskigt att cykla fort. Jag minns rädslan och smärtan för en vecka sedan vid vägen medan jag väntade på ambulansen …  Men jag är ändå nöjd med hur jag tacklar cyklingen. Jag känner mig stark i benen och jag har helt brottat ned distansen 18 mil mentalt. 18 mil känns som en helt ok cykeltur. Jag tycker det går fort att avverka milen. Jag längtar knappt en enda gång att det ska vara slut. När det är dags att cykla över Alvaret igen möts vi av vinden från h-vetet. Brutal motvind. Någon skriker rakt ut:

– Fy fan vad vidrigt!!

Jag trampar på. Vinden kommer inte åt min lust att cykla. Jag vet exakt hur långt det är, jag vet att det bara gäller att komma över Alvaret och sedan blir det vila. Jag cyklar metodiskt och passerar mängder av starka triathleter  där i blåsten. Inte för att jag är så himla mycket starkare, det vet jag, men just där så har jag övertaget mentalt. Jag vet att det blir bättre.

Vägen är spikrak. Runt om bara karg mark, med sten och några vindpinade buskar. Inte ett hus syns i horisonten.

Men allt har ett slut. Även vägen över Alvaret och vips befinner jag mig på toppen av Ölandsbron och stretar i samma hårda vind. Nu känns det betydligt tuffare. Jag håller i styret med båda händer. Vinden sliter i cykeln. Nedför trampar jag hårt utan större effekt.

Så är det äntligen dags att njuta av ärevarvet i rondellen inne i Kalmar. Musik, applåder, hejarop. Sedan tystnad när det är dags för varvet på fastlandet.

Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.
Hög stämning och festkänsla vid vändpunkten i Kalmar.

Sista två milen bävar jag. Alla runt om mig pratar om att det ska bli så skönt att springa men jag längtar inte. I vanliga fall är löpningen den lättaste biten för min del, även om det rör sig om ett helt maraton. Men inte i år. Jag är beredd på att kroppen kommer att protestera. Jag har ont i så väl lårmuskeln, som i knät plus dras med ömma muskelfästen nere vid foten. Men mitt beslut står fast. Jag börjar springa och tar ett steg i taget.

Cyklingen tog 6:20 min cirka. (fånigt nu minns jag inte exakt)

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.