Helena Nimbratt

My triathlon stories

Living slow men jag tränar hårt

Jag njuter av eftertänksamma dagar just nu. Jag njuter av att göra en sak i taget och grundligt. Jag viker tvätt tills det är klart, plockar i skåp, lagar mat och sitter på golvet och bygger lego med min dotter som alldeles strax fyller 17 månader. Jag ser slutet på en oväntat lång föräldraledighet och en oförglömlig tid i mitt liv och därför tar jag mig tid att låta min lilla gå själv till bilen, i affären eller när vi ska till lekparken. För Ediths skull och för min skull för att jag vet av erfarenhet att det kommer andra tider med tider som ska passas, bussar som inte får missas väckarklockor som ringer.

Men inte än. Jag och Edith are living slow. Och jag tränar hårt. En skön kombo som kommer att vara fram till nyår. Jag tar tillvara på timmarna och minuterna istället för att räkna dem. Bloggen kommer lite vid sidan av just nu men det betyder inte att jag kommer vara så här gles i mina inlägg framöver. jag gillar att blogga. Det är berikande. Det vill jag fortsätta med.

Och den här träningen då?

Den blir gjord. Jag får till bra pass, det ena efter det andra och har inte alls drabbats av den här antimotivationen som jag sett att många andra tampas med på grund av att det är off season, höst och mörkt. Jag känner mig extra taggad och får istället dra i bromsen för att inte riskera att bränna ut motivationen för tidigt.

Vi pratar fortfarande om nästa års lopp men har knappt bestämt något alls. Det är det här med barnvakt, kostnaderna för dem och vilka tävlingar som ger rätt kittel i magen.

Jag cyklar med glädje på trainern och pressar ur mig allt fler watt. Det är gott. Jag har sprungit intervaller på bandet i fem veckor nu men märker ingen större skillnad. Det är fortfarande apjobbigt att hålla 4:30-tempo i 4 min. Men jag gör det. Varje måndag. Jag har styrketränat med lite mer fokus på bålen som är mitt stora tråååk. Jag är ju fortfarande svagare än före graviditeten så här finns jobb att göra. Jag styrketränar också med fokus på löpningen. Höfter, baksida lår, ben, vader. Jag kan känna att det har hänt något. Musklerna är hårdare än tidigare. Jag hoppas det betyder att jag också är mer hållbar, det vill säga starkare.

Under helgen som passerade så sprang jag i lång och brant backe i 60 min på lördagen.

 

img_7396
On top of Ullna tippen. Bara 500 m från vårt hem finns en ordentlig backutmaning. Fin utsikt också.

 

Söndagen ägnade jag åt 60 min sim. Distansträning. Jag känner mig cool just nu när jag simmar. Jag vet precis vad jag ska göra, Jag har min plan och håller bra fart. Det gör mig stolt.

Nu väntar några dagar utan träning. Vi, hela familjen ska på resa till Beijing och Kina. Alla sex. Jag, Roger, Edith 17 mån, Simon 21, Olivia 17 och Tim 10. The big family! Det är ett äventyr av rang. Det finns gym och pool på ett av hotellen vi ska bo på så kanske blir det någon minut där. Men fokus är familjemys med äventyr.

Och nu blir det cykling. Edith sover i vagnen ute i snöplasket. Jag har förmodligen 90 min att disponera på träning och dusch. Det ska bli skönt.

 

img_7389
Det går flera vägar upp till toppen, eller så kan man forsa fram över stenar och snår om man vågar. Ullnasjön är ännu osimmad.

Ironman 1 år efter graviditet – hur har träningen gått?

Race week. Nu är det dags. Dagen som jag har tänkt på och tränat så dedikerat för, i över ett, är snart här och jag är redo.

Jag läser på många bloggar och instakonton om stark nervositet inför Ironman Kalmar. Så ska det vara. I morse drabbades jag av litet lätt illamående. Det fick mig att le och minnas 2014 och den nattskräck jag upplevde näst sista natten innan start. Än så länge är det inte så illa. Jag tänker att det ska bli en fantastisk kul vistelse i Kalmar och jag ska försöka hålla huvudet så klart att jag lyckas uppskatta det fantastiskt fina arrangemanget som Ironman är.

De sista veckornas träning har varit både bra och dålig. Det allra viktigaste för mig har varit att se till att självförtroendet och motivationen fått sig en boost. Det har jag lyckats med. Jag har tränat färre pass än planerat men de pass jag genomfört har varit tuffare och utfallet har varit långt mycket bättre än väntat . Jag tror att för min del så är extra vila bättre under de tre sista veckorna, än extra pass och faktum är att jag simmat, cyklat, sprungit snabbare än under hela säsongen precis just nu och jag har pressat mig mer än någonsin under träning och dessutom återhämtat mig snabbare.

Till exempel har knipit PB på milen, jag har cyklat mitt snabbaste pass och i går när jag simmade min standardsträck så kunde jag konstatera att skillnaden mellan första ow-passet och det igår var 5 min i tid.

Vis av erfarenhet från 2014 då jag fick punktering, så tar jag inte en målgång förgivet. Så mycket kan hända, så mycket kan gå fel och dessutom fruktar jag de där beryktade vågorna från 2015 som beskrevs som stora som volvobilar. Kommer jag klara det?

Oavsett vilket så känner jag mig på många sätt redan som en Ironman. Jag är sjukt stolt över den träning jag har lagt ned under året som vi dessutom har haft en bebis i familjen. Att börja träna från ruta ett igen var oerhört nedslående och tufft mentalt. Att tålmodigt hålla igen och sakta bygga upp bålstyrkan, att tassa lät och försiktigt på mjukt underlag i långsamt tempo och kämpa, kämpa, kämpa med fokus och samtidigt hålla koll på en sovande gullunge i vagnen, det har inte bara varit lätt. Och jag är trots allt 42 år …

Så här i backspegeln så kan jag säga att det gått bra. Trots att jag hade svårt att vänta med löpningen den rekommenderade tiden så har jag inte råkat ut för några bakslag. Kroppen fungerar som den ska och är på vissa plan starkare än tidigare. Ge mig bara en vinter till med tid i gymmet så har jag fått tillbaka min fulla styrka i rygg och core. Än har jag en bit kvar och det är kanske just i coren som jag kan få det en smula tufft under den långa Ironmandagen. Eller så är det huvudet som blir trött först. Vi får se.

På schemat står det just nu:

  1. Packa tävlingsprylar.
  2. Träna slangbyte.
  3. 3×1000 m löpning.
  4. Starta kolhydratladdning.

 

Mitt första race på 2 år

Sist jag stod på startlinjen för ett triathlon var i Stockholm, augusti 2014, en vecka efter genomförd Ironman Kalmar. Sedan dess har jag varit gravid 8 månader och en vecka, börjat om från noll och nu äntligen är det dags igen! Drygt en vecka kvar till Vansbro Triathlon så ett genrep i går passade perfekt.

Stockholm World Triathlon håller som vanligt sina träningskvällar Try Triathlon vid Sjöhistoriska. Det var en ovärderlig träning för mig inför min första triathlon och det är ett perfekt pass en tisdagkväll. Kort och hårt för den som vill. Banan är ca 400 m sim, 5 km cykling och 2,5 km löp. Något sådant.

Simningen är overkligt kaosigt. Så mycket folk på så liten yta. Men stämningen är ändå 100 procent på topp.

Jag tyckte det var kul att få vara där och att få vara med och kände mig nyfiken på hur det skulle kännas efter så lång tid. Först lyssnade jag på experttips om löpning och hann sedan precis ned i vattnet innan starten gick.

 

 

IMG_4606
Jag måste öva på att hålla cykeln med en hand när jag springer.

 

– 90 sekunder till start, vrålade Fredrik Zillén från Team Snabbare och fick protester till svar.

– Vänta, jag har inte hunnit i, ropade någon föga framgångsrikt.

Jag doppade ansiktet snabbt några gånger för att få lite känsla för vad som komma skulle och Pang … Armar, ben, våtdräktsklädda kroppar överallt.

Galet! Och här får jag uppleva en markant skillnad från 2014. Jag blir inte rädd. Bara frustrerad och tyvärr inte förbannad, för det skulle säkert hjälpa mig till en bättre position i vattnet. Plötsligt är jag och brottas med vassen dessutom men fortsätter simma, rundar bojen, siktar på bryggan och är sedan uppe med ett leende.

Växlar och cyklar ut. Jag vågar inte riktigt trampa på för att det är människor på cykel överallt. De cyklar om på insidan, utsidan och bilar försöker samtidigt ta sig fram. En polisbil dyker upp och rullar långsamt med blåljus och tvingar in cyklister till kanten av vägbanan.

Men skoj är det. Och löpningen går fantastiskt bra. Så här har jag aldrig känt tidigare när jag börjat springa efter cykelmomentet.

Vansbro here I come!

Det är mycket som tar fokus från träningen

Bebis.

Tonåringar.

Föräldrar som blir äldre.

Flytt.

Nybyggnadsjox.

En gammal farmor.

Omorganisation på jobbet.

Bonus-familj-utmaningar.

Födelsedagsfirande.

Möbelinköp.

Röriga garderober.

Växthus som behöver växter.

Livet!

Det är mycket som stjäler fokus från träningen. Listan är inte enbart en lista över negativa saker, det hoppas jag ni förstår. Barn är sällan negativa och att plötsligt ha blivit med växthus känns fantastiskt spännande. Men barn kräver framförallt engagemang och fokus och det har alltid varit viktigt för mig att aldrig snåla på den punkten. Så när jag piper iväg för ett spontant simpass när mannen är bortrest i jobb och stora syskonen delar upp timmen i 30 minuter vardera, så funderar jag över hur mycket kvalitet det kommer att bli av just det här passet. Fokuset stannar kvar hemma med barnen och jag skyndar, skyndar och småspringer från bilen, in i omklädningsrummet, ner i vattnet, simmar, simmar och så upp igen och kör aldeles för fort hem …

Men det kanske kvittar, för solen vräkte in genom de stora fönstren i simhallen så man bländades av vattenglitter varannan 25-meters längd och den först stela kroppen som först tog sig fram som en tung pråm, mjuknade till och hittade in i ett skönt sim. Visserligen under de sista två hundringarna, men ialla fall … Jag var där. Jag plaskade. Det kändes bra när allt var klart.

Men i dag var tempotrainer-pipet under badmössan för snabbt för mig. Förra besöket i simhallen då kunde jag bara inte simma så låååångsamt att jag höll takten med pipet. Dagar, form, humör, inget är konstant.

Hemma hade det såklart gått bra. Jag tackade och berömde mina stora barn som tagit hand om lillasyster och tog min bebis i famnen för att känna om det gått bra, om det var okej att jag simmat en stund. Och jag tror det. Hon krängde sig ur min famn efter en stund och kröp in i storebror Simons rum.

Nästa gång ska jag öva på att ta med fokuset till simhallen. Men jag kan inte lova att jag lyckas.

Konsten att hålla fokus

Fokus betyder att förmågan att avskärma sig från omvärlden, att vara här och nu och enbart koncentrera sig på en sak. Ända sedan jag blev gravid så har jag funderat över hur jag som nybliven mamma ska klara att vara egoistisk nog att släppa tankarna på bebisen hemma och gå in för att tävla och träna. Fokus behövs både under tävling och träning om det ska bli några resultat.

Fokus över tid, det vill säga, under hela träningsperioden fram till tävling är också en utmaning. Det gäller att leva som triathlet på något sätt för att hålla takten i träningen. Där är det till stor hjälp att leva med en person eller ha vänner med samma intresse. Här hemma snackar vi mycket träning. Jag kan utan problem ventilera mina funderingar kring effektiva simtag, känningar i vader, intervallångest eller vad det nu kan vara.

 

_MG_0710_Helena_Nimbratt
Foto Ola Kjellsson

 

Jag möts av många mammor som undrar hur jag hinner träna. När jag berättar att det är inte konstigare än att jag går iväg en timme eller lite mer på kvällen när jag varit tillsammans med mitt barn hela dagen, lagat middag till övriga familjen och pratat om dagen, då undrar de hur jag klarar att vara borta från Edith.

Jag förstår vad de menar.

När mitt första barn och andra med för den delen var små så var det en plåga att gå hemifrån. Det var helt meningslöst. Jag kunde inte slappna av. Så är det inte nu. Men det betyder inte att jag inte älskar Edith lika mycket som de andra två. Jag har bara lärt mig sedan dess att mina barn kan ha det lika bra med sin pappa en stund och en timme eller två … det är inga problem, så länge det inte uppstår en väldigt ledsen och otröstlig situation. Jag vet också att jag enbart kör mig själv i botten om jag utplånar mig själv för mitt barns skull. Har jag fått en liten paus då klarar jag mycket bättre av att hantera att Edith vaknar varje eller varannan timme och vill ha närhet och amma.

Nu när cykelsäsongen drar igång är jag dock lite mer tveksam till hur bra träning jag kommer att få till. Cykel tar tid. Och att vara ute på vägarna och fundera på bebisen hemma, det är ingen bra kombo. Att hantera en tristart och fundera på bebis är inte heller optimalt. Det gäller att klara att vara fokuserad.

Magisk kvällslöpning

En go bebis i pyjamas, en maaagisk vårkväll och en hel mil kravlös löpning. Jag ock Edith har kanske hittat sommarens bästa kvällsaktivitet.

Kvällarna med Edith har varit ganska så kinkiga sedan hon kom till världen. Inget konstigt med det, bebisar är trötta på kvällen. Men Edith har ganska svårt att komma till ro. Hon sover bara om mamma är nära, nära och visst är det mysigt, men också ganska slitigt ju mer månaderna tickar på.

I kväll fick jag ett infall att plocka fram löpvagnen efter middagen. Solen lockade. Rönningesjön som ligger dryga kilometern från vårt nya hus lockade också, liksom löpskorna. Man kan alltid testa. Går det så går det, annars är det bara att knata hem. Så jag och Edith rullade iväg.

Vi njöt båda två. Edith satt stilla och mös och tittade runt på allt som susade förbi vagnen. Så här uppför hon sig aldrig annars kvällstid. Vid sjön stannade vi på bryggan som fullkomligt badade i sol. Viken vårkväll!

 

IMG_4430

 

Efter stoppet tog det bara några minuter för min lilla tjej att somna och jag kände att detta var ett vinnande koncept. Så mycket mer avslappnande för oss båda att vara ute så här istället för att vanka av och an och böka hemma för att hitta ro. Vilket break efter många ganska slitiga kvällar och nattningar. det blev 10 kravlösa kilometrar med stor lätthet, trots tyngden från vagnen. Det här måste vi testa igen.

 

IMG_4436

 

IMG_4434

 

God fortsättning på träningen

Dags att bryta den totala jultystnaden. Julkoma! Älskar den och tröttnar på den lika snabbt.

 

Nu snart ska jag plocka fram skidorna!

 

Jag har så här långt haft en fin jul. Inga extravaganser eller stora kalas men desto lyxigare med alla barn (4) på hemmaplan. The big family är samlad och det påminner mig om vad livet handlar om på riktigt. Men nu börjar jag tröttna på det här slappandet och julpynt och färgen röd känns hopplöst dammiga. Det ska bli skönt när vardagslunken drar igång igen om några dagar.

Julträningen har rullat på bra men har fått vara lustbetonad och improviserad efter vad som passar familjen, formen och dagens övriga aktiviteter.

Julafton startade med mysfrukost med julmusik i högtalarna och nygriljerad skinka mitt på bordet. Mina stora barn gick till SATS tillsammans och jag och Roger packade ned lillskrut i vagnen och hoppade ut för den traditionella juljoggen. Utöver det har det blivit ett par riktigt tuffa pass på trainern.

Jösses vad det går att ta i när man jagar watt. Jag har testat att köra 3-minuters intervaller i för mig utmanande 180 w. Jag har kört 60 minuter strösslat med korta intervaller mellan 180-200 W. Jag har styrketränat med mina två stora barn och i går hakade jag på deras ”leg day” (jösses … mina stackars ben och rumpa). Jag har sprungit långt och kort i snön med Roger och bebis i vagn, jag har simmat något enstaka pass och pressat fram lite fart ur benen på löpbandet.
Familjen styr vilken träning som är möjlig.

 

Men jag har också haft dagar utan träning. Jag har vilat och försökt hämta hem lite sömn och jag har börjat blicka framåt mot 2016. Jag har ett antal stora händelser att se framemot:

1. Tjejvasan och trevliga dagar i Sälen med hela familjen och goda vänner. En stor stuga är bokad med bastu och 10 bäddar.
2. Flytt till nybyggt hus i mars. Snart, snart, snart så är jag och Roger på plats i vårt hem där vi kan fortsätta leva det liv som vi planerat för  och påbörjat med stor familj, gemensamt barn och en himla massa vardag!
3. Vansbro triathlon. I början av juli känns det helt rätt att känna hur jag ligger till formmässigt under en halv ironmandistans. 2014 blev simmet inställt på grund av kyla. I år hoppas jag får testa att genomföra alla tre grenar.
4. Sommar, semester och jobbstart. Först ska vi ha lite semester ihop. Exakt vad det blir det är ännu inte spikat och sedan är det dags för mig att lämna av föräldraledigheten till Roger och låta honom ta vid här hemma. Än är jag inte redo. Vi får se hur det känns då.
5. Resa till Norge och Norseman. Rogers stora träningsmål ska klaras av några veckor före …
6. …. Ironman Kalmar som är mitt fokus. I Augusti blir det Öland, Kalmar och en sjuhelsikes möte med mig själv ovh mitt innersta!

 

Nu går det åt mycket energi

Förutom starka cykelben så tänker jag mycket på mat just nu. Träning, mat och sömn är som bekant viktiga byggstenar för att träningen ska ge resultat.

 

I går körde jag hårt. 60 min med intervaller, tyngsta växeln i i totalt 20 min.

 

Jag har alltid älskat mat, sedan barnsben. Jag var en av få som aldrig klagade på skolmaten utan blev istället matpersonalens favorit.
– Jag tar gärna mycket, instruerade jag ofta vid portionering.

Någonstans i början av 2000 så gjorde jag en rejäl omvärdering kring vad jag ville stoppa i min kropp. Plötsligt förstod jag att Falukorven och avsaknaden av grönsaker inte var optimalt bränsle. För kanske 8 år sedan insåg jag att vitt mjöl får mig att må dåligt och jag skruvade ned det intaget rejält. Vissa perioder valde jag bort det helt och jag fick en helt annan fräschare och lättare känsla i kroppen.

Just nu när jag helammar en rundlaggd snart 6 månaders baby (vi ska börja med smakisar snart) som kräver en hel del energi för sina utvecklingskliv OCH tränar så skulle jag kunna äta en hel ko!
För några veckor sedan kände jag mig helt fixerad vid mat men nu så lyckas jag med konststycket att äta så kroppen känns nöjd. Och jag äter mycket av allt och tar lite hjälp med kosttillskott. Och tricket tycks vara att verkligen fylla tallriken mer protein, kolhydrater och massor av olika typer av grönsaker. Kylen är full av broccoli, blomkål, morötter, babyspenat, tomater, lök, paprika. Pizzasallad, vitkål med olja, vinäger och svartpeppar är nya favorittillbehöret till middagen, vid sidan av en vanlig sallad.

Dessutom blir det mycket ägg, (ni skulle tro att jag skämtade om jag berättade hur många ägg vi äter i den här familjen per vecka … 4 mer eller mindre vuxna personer som tränar mycket … haha ) gröt med chiafrön, pumpakärnor, valnötter. Jag äter mallenamål och fikar gärna och tar en bulle eller två och jag avslutar alltid kvällen med ett glas havrechokladdryck och en macka.
Och nej, just nu ryggar jag inte för varken fikabröd eller spagetti. Jag behöver det! Så känns det.

Och vad händer med graviditetskilona? Jag gick upp 16-18 kilo. För en tid sedan så landade jag på min inskrivningsvikt men jag har märkt att jag fortsätter nedåt och det vill jag inte. Men jag har ju förlorat i muskler så det är kanske där skillnaden ligger men med andra ord: just nu behöver jag tanka konstant på med ny energi.

 

Min portion. Fläskkarré, potatis, sås,grönsallad, hericot verts, vitkålssallad, lingon.

Springa med löpvagn – Bugaboo Runner

Som att äta kakan och ha den kvar! Jag har investerat i ett löpchassi till vår fina vagn, Bugaboo Runner som är en helt ny modell på marknaden. Jag har avverkat två pass och det har gått fantastiskt bra.

8 km i dagsljus och därefter en smula löpstyrka. Kan det bli bättre?

 

 

Jag är redan supernöjd med mitt senaste köp: Bugaboo Runner, en renodlad löpvagn med stor luftpumpade hjul, lätt och enkel att springa med. Jag har i och för sig ingen erfarenhet av andra löpvagnar men jag hade förväntat mig att det skulle kännas betydligt tyngre att skjuta en vagn framför sig under löprundan.

Med den här vagnen så känns det plötsligt som jag har fått möjlighet att behålla en del av det liv som betydde så mycket för mig innan Ediths ankomst och som jag räknat med att avstå från ett tag i och med beslutet att bli mamma på nytt. Att kunna ge sig ut och springa utan att vara beroende av att någon annan tar hand om lilltjejen ger en fantastisk frihetskänsla. När jag dessutom kunde konstatera att löpkänslan dessutom var betydlig lättare med vagn än jag förväntat då jublade jag inombords – såååå fantastiskt. Att Edith dessutom får sova ute i friska luften och vaggas i en vagn gör ju det hela inte sämre. Hon sover så gott och vaknar med ett stort leende, pigg, utvilad och doftar frisk luft om kinderna. Precis så ska små barn ha det!

Bugaboo Runner är utrustad med fotbroms och handbroms. Handtaget är justerbart i höjd och försedd med en säkerhetsrem som träs över ena handleden. Det justerbara handtaget gör det möjlig att ställa in en lämplig höjd. Jag känner mig bekväm med att ha det ungefär i höfthöjd så att armen hamnar i naturlig vinkel, avslappnade axlar och jag kan bara lägga en lätt hand på handtaget och skjuta vagnen framför mig med hjälp av kraften från höften. På så sätt finns det dessutom utrymme för den andra armen att pendla ovanför handtaget och jag tycker det känns bäst att springa nära vagnen med med upprätt hållning.
Jag upplever att det är inga problem att ta den steglängd jag vill med den här vagnen. Det finns gott om utrymme och fötterna slår inte i.

Vagnen är lätt men måste tryckas ned för att svänga. Och det är nog lika bra. Man vill inte att en vagn med ett barn i plötsligt kan svänga ut i trafiken om man råkar styra den åt fel håll.

Säkerhetsremmen känns som ett måste och jag vill absolut hålla ett öga på underlaget så den inte kör ner i något håll i asfalten. Edith sitter eller ligger fastspänd med fempunktsbälte, vänd mot mig så hon slipper fartvinden.
Jag har inga klagomål på modellen, som jag tänkt att använda till lugna distanspas och långpass, än så länge och nu längtar Roger och jag till helgen när vi ska ta vår först gemensamma löptur sedan november!

 

 

 

Hur står det till med diastasen?

45 minuter PT-träning med certifierad mammamage instruktör plus undersökning av eventuell diastas. Fredagens möte med Elin Mexter var nervöst.

 

 

Hurra för mig! Träningen ger rätt resultat.

 

När det gäller träningen efter förlossningen så har ju jag uppfört mig lite som en sådan där tonåring som någonstans vet att ”det där kan vara farligt, (typ röka och dricka och sånt ni vet) men jag känner mig odödlig och går det i alla fall”.
Samtidigt så har jag också ändå tyckt mig vara den som vet mest om hur min kropp känns och därmed utsett mig själv till expert på området.

Redan på förlossningen gjorde jag de första försöken att hitta bäckenbotten och till min förvåning så gick det direkt. Som 21-årig förstföderska hade jag noll kontakt med de musklerna på flera veckor efter att ha fött barn men den här gången hittade jag dem utan problem. Samma sak var det med magens nedre del som alltid ska kopplas på när man gör mamma-mageövningarna. Med andra ord så har jag upplevt att kontrollen i magen har kommit tillbaka snabbt och därmed har det också gått bra att träna.

Under de första styrkepassen kände jag tydligt att jag var tvungen att träna lätt och skonsamt. Marklyft var inte att tala om (såklart). Likaså så har löpningen handlat om tassande. Mammamageövningarna har jag gjort, ibland. Träna bäckenbotten det gör jag varje dag,

Så i fredags så skulle jag få hjälp med att bedöma hur läget på postbaby-kroppen fyra månader efter förlossningen. Har jag en diastas och i så fall hur mycket? Har jag tränat och förvärrat läget?

Precis vid navlen, i avslappnat läge så har jag ett mellanrum som Elin bedömde vara två fingrar brett. Normalt sa hon och det bästa var att det inte alls är djupt. Det betyder att de inre magmusklerna är i bra skick och inte så uttöjda, eller så har jag tränat upp dem bra. I spänt läge går hela diastasen ihop och jag fick mycket beröm för min kontroll på magens nedre del. Jag kan utan problem spänna ”rätt” muskler, de som är relevanta i det här sammanhanget och hittar dem utan problem.
– Det ser mycket bra ut. Du har kommit väldigt långt på den här tiden, sa Elin.
Jag själv tror att utgångsläget är väldigt avgörande. Jag har nytta av den form jag var i före graviditeten helt enkelt.

Att utföra mammamageövningarna helt korrekt är inte lika lätt och jag är inte helt säker på att det är helt nödvändigt att klara alla. Men under de 45 minuter vi hade så gick vi igenom en handfull och jag fick hjälp med att tänka rätt. Detta handlar mycket om att ta kontroll och fokus.

Som jag skrivit tidigare så har jag aldrig varit särskild tänd på att träna mage. Det är nästan så jag redan i det här läget redan har den plattaste mage jag någonsin haft, men full styrka finns inte där än men nu känner jag mig helt trygg med att fortsätta på samma sätt som jag gör.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.