Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 1

Prolog: Jag stirrar på klockan. Jag räknar och får inte ihop det. Jag tror att det är kring 10 km kvar av den långa ironmandagen och det går upp för mig att snart kommer jag att gå i mål. Men det är något som inte stämmer, tiden … det är fortfarande ljust ute och det finns en chans att jag kommer att gå under 12 timmar. Något måste vara fel! Sån är inte jag. Jag går i mål efter mörkrets inbrott. Jag går i mål när publiken har börjat lämna banan … men så får jag syn på Roger. Han är helt vild! Galen. Han skriker att jag är grym och jag förstår att klockan inte ljuger.

– Fy fan vad du kör. Snart går du i mål, ropar han och ser förbannat mycket gladare ut än vad jag känner mig just då.

Jag är yr. Mår illa. Mina händer är svullna som ballonger. Det gör så satans ont i benen men nu är det bara 10 km kvar. Det kan jag springa när som helst!

Det här är mitt livs andra Ironman. Och det här är min race report. Bered er på en lång läsning. Ironman är ett långt lopp, man tränar sjukt mycket och det hinner hända så mycket fantastiska och knasiga saker och därför blir man också ofantligt lycklig av att nå finish line. Att gå i mål och höra orden ”You are an Ironman” är en utomjordisk upplevelse, det är ingen annan som kan göra jobbet åt dig och ingen kan ta ta titeln ifrån dig.

Så mycket känslor på en och samma dag, ja – då blir det en lång text. Så är det bara.

Enjoy!

 

IMG_5333
Hyfsat spak. Nu är det bara minutrar kvar tills jag når vattnet under rullstarten.

 

 

Del 1 SIMNINGEN

Allt började lite lätt haltande. Med två påvra sömnnätter i ryggen går jag, Roger och Edith och lägger oss 21:00, kvällen innan start. Vi har haft en bra dag, Vi har sugit i oss ironmanstämningen, strosat i expot, jag har varit på pre-race möte och konstaterat: Nu är det dags! Nu är jag här! Så himla härligt. Äntligen dags att rocka den här satans banan som har spökat i mina mardrömmar under ett helt år.

Väckarklockan ställer vi på 04:00. Jag hör hur Roger somnar nästan genast men Edith, vår ettåring, är pigg. Hon bökar, klättrar och stökar minst en timme och somnar sedan oroligt. Det går bara en timme innan hon väcker mig första gången. Det blir en lång natt trots de få antalet timmarna verklig sömn. Jag tror att jag hinner lyssna på 3 poddavsnitt och rycks sedan ur sömnen 03:00 när Edith har krupit över madrasskanten och slagit sig lätt i golvet. (Vi sov inte i en säng tack och lov.) Där tar min natt slut. Jag somnar inte om utan känner hur adrenalinet stiger i kroppen och jag vill bara upp och i vattnet.

– Nu kör vi! Race day!

Den dåliga sömnen glömmer jag. Så här har mitt träningsår sett ut. Inga konstigheter. Bara att gå vidare.

Jag gör iordning mig oväntat snabbt. Allt är förberett. Jag äter frukost som är extra kolhydratstinn och får sedan stå och vänta en stund på att Roger ska bli klar. Jag är otålig och gör allt för att hålla nervositeten låg. Men jag mår lite illa. Men jag behöver inte vara orolig. Hela morgonen flyter på bra. Vi hittar parkering utan problem. Jag har alla prylar med mig. Jag gör det jag ska och njuter av stämningen inne i växlingsområdet. Folk är glada, nervösa, lite lätt stirriga och en del vill småprata och bli lugnade.

– Visst kommer det gå bra? Visst är vi här för att ha kul? Huvudsaken är att genomföra? Eller hur?

Och just så är det såklart. Det är en fantastisk morgon. Ljummet, vindstilla och vattnet ligger platt och blankt. Himlen är rosa. Vilken tur vi har! Vilken magi! Vilken Ironmandag det är redan nu!

Var och en som är här har satt sina mål och det är dem som räknas. Det är 2700 (typ) som startar av exakt lika många anledningar och det finns lika många drömmar och målsättningar. Mitt mål är just nu enbart att klara simningen. Jag andas djupt för att hålla mig lugn men vill helst bara gråta.

Det är så sjukt läskigt just nu! Eftersom jag inte vill ge upp så vill jag i vattnet – nu, jag vill bara börja, få det gjort. Jag tittar på Roger men vill inte visa hur svag jag är … hans ironwoman … förmodligen fattar han … Det är skönt att plugga in öronpropparna, stänga ute ljudet och fokusera inåt. Nationalsången hörs faktiskt ända bak där jag har seedat mig för simtiden 1:30. Nu börjar jag gråta på riktigt, men jag hinner inte. Plötsligt är det bara några steg kvar till vattnet. Det är sjukt mycket publik. De ser snälla ut i ögonen och jag blir lugn, sedan är det ingen återvändo. Jag glider ut i vattnet som är iskallt och börjar simma.

Jag håller till vänster och siktar rakt mot den gula bojen långt där borta i dimman. De första 100, 200 eller kanske är det 300 metrarna går bra men sedan kommer jag ikapp en klunga, flödet stoppas upp och simmare kommer ikapp mig bakifrån. Jag är fast i trängseln och hittar ingen utväg. Jag ångrar att jag inte vågade ställa mig i gruppen 1.20. Men det är försent nu.

Den första halvan av simningen funkar inte alls. Jag måste stanna till säkert 100 gånger för att jag fastnar mellan folk. Jag råkar till och med simma upp på någons rygg (ledsen för det). Jag blir rädd och klarar inte hävda min plats. Jag väljer trots allt att simma nära bojarna för att inte simma onödigt långt. Det är båtar överallt och stämningen känns som domedagen på grund av all dimma. Mitt i allt reflekterar jag över den mäktiga synen av det kokande vattnet. Jag borde inte titta. Jag borde simma. Som vanlig så har jag blivit varm i kläderna efter ca 1000 m. Äntligen hittar jag in i ett flow. Jag får lite fritt vatten och simmar på. Maneterna som alla pratat om bryr jag mig inte om.

Min känsla är att jag simmar hyfsat bra resten av distansen. När jag får vända in mot hamnen så känner jag att jag har kontroll men bävar för vad klockan kommer säga. 2014 simmade jag på 1.34, det känns som det här kan gå långsammare … men än finns det möjlighet att göra något. Jag gör vad jag kan. Försöker att inte tänka, bara simma på. Jag har nått 100 procent acceptans, jag simmar här och nu.

Jag tycker det går bra. Jag känner mig stark. Men jag har ingen aning. Vid uppstigningsrampen är det trångt. Alla vill upp. Det blir lite knuffigt. Jag halkar till men trippar snart iväg på den blå mattan. Klockan visar på 1:29 och jag blir glad! Det är visserligen ingen stjärntid med det är en förbättring för mig personligen och inte alls så dåligt som jag först trodde.

Wohoo! Nu ska här cyklas, jublar jag inombords och blir så glad av att kliva in i det knökfulla, ångande  tältet för växling. Men det är lättare sagt än gjort att få av sig våtdräkten.

Del 2 kommer strax …

 

IMG_6412
Så här välkomnade Kalmar alla atleter på ironmandagsmorgonen. 6:00.

 

IMG_6413
Sista kollen i påsarna. Jag löste upp knuten som hindrade nattens regn från att blöta ned strumpor och skor. Sjukt nöjd över att jag kom på det.
IMG_5344
Publikens väntan. Rampen i slutet av simbanan syns i dimman.

 

Energiplan

Jag har en tydlig energiplan inför Ironman. Den baserar sig på sådant jag läst, sådant jag testat samt erfarenheter från tidigare lopp. En stor fördel med mina nattliga uppvaknanden med Edith har varit allt poddlyssnande. Under det här året har jag lyssnat på mängder av poddar och somnat till de samma. Jag har lärt mig massor!

Prestera Mera är en av dem och killarna Simon och Tommy, akademiker inom biomedicin, har haft stort inflytande på min sambo Rogers energiplan under Norseman. Roger körde enbart på produkter från Umara, produkter som är utvecklade av dessa två killar och har aldrig varit så nöjd med energinivån under ett race tidigare. Det är Rogers erfarenhet.

 

FullSizeRender
Det här är sådant som jag har ätit under tävling och träning. PowerBars Powergel är ett bra alternativ till gelen som man trycker ut i munnen. Den har jag tyvärr aldrig fixat.

 

Min erfarenhet är att deras bars är sjukt goda, mint och choklad, och lätttuggade. Sportdrycken har också fungerat bra på mig, jag som alltid annars får magknip och blir illamående av sportdryck. Jag har övat med den sedan några veckor och tänker satsa på den i mina flaskor på cykeln.

Jag tänker nämligen lyssna på dessa herrar som menar att alla, oavsett kön och storlek har samma möjlighet att ta upp omkring 100 g kolhydrater/h. Det är därmed mer gynnsamt för en hyfsat liten kvinna som jag. Jag väger i dagsläget kring 55 kg och ursprungsplanen var att  få i mig 55 g kolhydrater/h under cyklingen. Problemet är bara att 100 g kräver en hel del tuggande … och en stor mängd produkter som ska med på cykeln, eftersom jag beräknar att vara ute ca 6,5 timmar. Jag ska göra ett försök, och sedan får vi se hur långt jag når.

2014 hade jag beräknat ca 58 g kolhydrater per timme men jag lyckades inte få i mig allt som jag hade med ut på cykeln, men ganska nära. Då var jag hyfsat nöjd med energinivån. I år tänker jag att jag ska gå lite hårdare och därmed förbränna mer.

Mina tankar kring energi ser ut så här i punktform:

  1. Kolhydratladda under tre sista dagarna. Det innebär att jag adderar till exempel juice till frukost, väljer vitt bröd, äter pasta, fikar och mumsar på lite godis och glass.
  2. Äter frukost på tävlingsdagen samt tar energi en stund innan start.
  3. Beräknar 100 g kolhydrater/h inför cyklingen, tar vatten från stationerna.
  4. Laddar fickorna med 4 liquids inför löpningen som jag tar varje timme, äter och dricker i övrigt från stationerna.

 

Inhoppare under Ångaloppet

Ladda inför Ironman Kalmar med Ångaloppet, är det en bra idé? Japp, absolut om tempot är lugnt och huvudet får en chans att minnas hur det känns med äkta rörelseglädje och race-yra.

I torsdags såg jag ett nödrop från en tjej jag mött under ett par simkurser under våren, hennes swimrunpartner är sjuk och hon måste snabbt få tag på en ersättare inför Ångaloppet under söndagen, men hon hade inte fått något napp. Va?!

– Ska Anna inte få köra, tänkte jag, det är ju synd … jag kanske skulle kunna ställa upp.

 

IMG_5264
Första varvet avklarat. Vi tuffar på.

 

Sagt och gjort. Anna hojtade först och sa att hon är för långsam för att vi skulle matcha, men sånt strunt vill jag inte lyssna på. Det är ju bara perfekt! Det är dumt att köra hårt sex dagar innan Kalmar och jag som har grävt och grävt och grävt mentalt efter glädjen i träningen under sommaren behöver få ha kul. Skratta. Babbla. Springa lite. Simma lite. Babbla. Hoppa. Klättra. Klafsa.

Precis så blev det. Anna stack iväg extra tidigt på söndagsmorgonen för att ändra laguppställningen i laget Roslagen rookies och jag dök längst in i garderoben och drog fram de näst intill oanvända swimrun-grejerna. Bland annat ett par helt nya och oprövade inov-8 … (de funkade kanon hela dagen) Jag struntade i dolme, eftersom jag aldrig haft problem med flytläget trots skor och satsade på avklippt våtdräkt, på grund av prat om kallt vatten. Det var ett bra val. Jag höll perfekt temperatur hela vägen, flytläget var aldrig något problem och jag njöt extra av att simma med avklippt våtdräkt och få mer kontakt med vattnet..

Förutom att ha kul och se till att Anna skulle få en bra känsla och dag så var det viktigaste för mig att få till bra känsla under simningarna för att öka självförtroendet inför Ironman på lördag. Och så blev det.

Stämningen innan starten var varm och trevlig trots regnet som strilade ned från himlen. Det är en lustig syn att se så mycket människor i den lekfulla swimrunutrustningen. Första löpningen var kring 7 km. Rätt långt för att lopp som bygger till hälften på simning. Anna fick bestämma tempot och jag fick hålla tungan rätt i mun under alla trixiga men roliga löppartier där fötterna lätt hade kunnat stukas. (hemska tanke!)

Första simmet var välkommet och snabbt överstökat. Sedan blev det lite löpning och vips var vi i vattnet igen. 2 mil löpning i snårig terräng och 2 km löpning är en bra bit och särskilt när man är ute och tuggar i mer än 4 timmar. Det var en fantastisk bra dag. Vi fick lite frågor i slutet hur vi mådde eftersom vi varit ute länge men Anna bestämde tempot, vi vilade lite ibland, gick lite, tog det försiktigt nedför branta partier och jag tror att Anna hade gott om energi kvar när vi gick i mål. Anna, som är grymt rutinerad och kört triathlon längre än många andra, sedan 2010 – hon var så grym! VI var grymma!

De kalla simningarna som sades ligga mellan 11 och 14 grader var helt odramatiska för vår del. De var enbart uppfriskande och härliga men våtdräkt var helt klart på sin plats.

Jag gillade Ångaloppet och skulle gärna köra det igen. Trevligt, glatt och väldigt härlig och vacker miljö.

Tack Anna för att jag fick äran att hänga med och dela din dag!

 

IMG_5233

IMG_5265

IMG_5278

Ironman 70.3 Jönköping ur publikens perspektiv

– Jönköping är ni här?

Det är svenska ironmanrösten Björn Mortensen som undrar, precis innan starten ska gå av första upplagan av Ironman Jönköping 70.3. Han får ett tystnad till svar och frågar igen.

– Jönköping är ni här?

 

FullSizeRender-4
Simstarten.

 

Och visst, några Jönköpingsbor är det allt i publiken, men kanske inte så många just under starten. Det är ju sannerligen inte alla som har koll på vad triathlon är men Jönköpingsborna blev nog varse. Snacka om att Ironmancirkusen invaderade stan. Allt var tokavspärrat, stora långtradare med ironmanloggan stod parkerade i centrum och musiken dånade mellan husen. Jag hörde hur några fascinerat kommenterade simningen och klurade på hur det var att simma i det där vattnet som de själva inte skulle kunna tänka sig att doppa tårna i ens …

Hoppas att Jönköpingsborna gillade det annorlunda besöket lika mycket som vi gillade att vara där för att tävla eller heja. Vilken trevlig stad. Somrigt, gott om restauranger, trevliga gator, vackra hus och fina parker, allt mitt i ett dramatisk landskap med maffiga, mörka Vättern som det häftigaste inslaget.

Jönköpings version av medeldistansen bjöd på en publikvänlig bana. Det var väldigt lätt att följa deltagarna under både simning och löpning. Allt var dock väl avspärrat, precis överallt så det var svårt att ta sig fram med barnvagn. Men jag fick ändå en bra chans att se tävlingen tack vare att publiken så här första året inte var så massiv.

Många av stadens handelsmän hade dock missat att hålla öppet under tävlingsdagen. Jag och säkert många andra hade en hel dag att slå ihjäl på gatorna utan något hotell att gå till så jag hade gärna fikat på ett av de stängda fiken och kanske rent av shoppat loss i någon butik. De kanske inte gör om den missen nästa år när de får höra hur fullt det var på de ställen som trots allt höll öppet.

Det var väldigt trevligt att vara publik under det här loppet. Simstarten blev dock i längsta laget då simmarna släpptes i fyra i taget med 5 sekunders mellanrum (hade passat mig perfekt). Från mitt håll sett såg det väldigt långsamt ut men det är jag säker på att de tävlande inte håller med om.

 

IMG_5561
Jodie Swallow första dam ur vattnet.

 

IMG_5564
Björn Mortensen i full action.

 

IMG_5570
Min halva ironman i mål. Roger var nöjd med både arrangemang och bana.

 

Mitt Vansbro i bilder

Hemma igen efter en knapp vecka i Dalarna. Det har både blivit tävling och semester i kombo. Det är så vi jobbar i den här familjen. Här är några bilder från min lekstund i Vansbro.

IMG_4782
Målet med kranskulla och allt. Jag såg till att njuta lite extra länge där inne. Underbart är kort.
DSC_0155
Strax innan start. Försöker se kaxig ut.
IMG_4701
Damer bär gul mössa.
IMG_4705
Lättad och glad. Jag fixade simmet.
DSC_0152
Min support. Dessutom var min trekompis Hanna där och tog massor av bilder.
IMG_4708
Letade och plockade med prylarna i onödan.
IMG_4719
På väg ut på cykeln.
DSC_0169
T2 dags för löpning. Nu gäller det!
IMG_4769
Galet ont i ljumskar. Tur att jag ändå fått in en del brickpass.
IMG_4795
Dags för hemfärd. Glad och trött. Och trots allt nöjd.
IMG_5503
Skön promenad med tid för eftertanke under kvällen.
IMG_5509
Det blev en återhämtande simtur i sjön i närheten där vi bodde. Men först två hela dagars vila.
IMG_5546
Tävla och semestra, en utmärkt kombo.

Race report Vansbro triathlon 2016

Jag har väntat på just den här simstarten sedan 2013. Tuffa, coola Vansbro Triathlon har fått mina nerver att darra bara av tanken på en startplats. I dag, tre år senare känns loppet mer folkligt och inte bara något för hardcore triathleter. Arrangemanget har blivit en del av Vansbroveckan och populära Vansbrosimningen och fått en snällare rullstart från stranden. Men inte desto mindre är det en halv ironmandistans fullproppad med duktiga triathleter och i år med SM-status. Dessutom otroligt fint arrangerad.

(Jag är kvar i Dalarna och bor i en by i skogen och tyvärr vill Telenor inte att jag ska ladda upp bilder. Nätet är för dåligt. Bilder kommer sedan.)

Vilken folkfest!

Så tillbaka till 2013 när jag anmälde mig med darrande fingrar över tangentbordet till Vansbro triathlon 2014 och det var simningen jag fruktade som mest. Men när det väl blev min tur blev simmet inställt och man kan därför säga att jag väntat på den där simstarten sedan dess.

I går blev det av. Jag är stolt över hur jag höll nerverna i schack. Med mig i färskt minne hade jag gårdagens genrep i Vanån som blev en succé av obeskrivliga mått. Jag krängde på mig min gamla, tunnare våtdräkt. Regnet hällde ned och vattnet låg blankt. Pang! Allt satt på plats. Kraften, tekniken, känslan. Jag jublade!

Simningen

Den känslan tog jag med mig ned i  det 17-gradiga vattnet. När den långa kön motionärer ringlade sig ned mot strandkanten nollställde jag huvudet, tog några snabba kliv ned i vattnet som snabbt blev djup och började simma. Jag hade lagom med utrymme runt mig. Jag fick igång andningen, trängseln uteblev, jag simmade, simmade och den första bojen närmade sig snabbt. ”Det här går ju!” Det går ju bra! Men precis då blev det trafikstockning. Någon tappade helt navigationen och simmade tvärs över fältet. Jag såg in i en stor mans lätt panikslagna blick … och då var det kört. Jag blev rädd. Men jag vet också att det går över, men det kostar mig tid och kraft.

Det där insimmet som jag planerade innan loppet fanns det inte utrymme för. Man fick helt enkelt inte gå ned i vattnet för att inte störa startande. Jag hade behövt det. Efter halva distansen klickade allt  plötsligt och jag simmade som aldrig förr. Bättre sent än aldrig. Hade varit kul att se en mellantid. Jag simmade, simmade och vågade inte bryta flowet. Hade dålig koll på hur långt det var kvar och plötsligt så simmade jag in i räcket till uppstigningsrampen. That’s me!! 43 minuter blev det. Även om det är långt ifrån en topptid så känner jag mig som en vinnare. Jag fixade det med en god känsla trots allt. Jag hanterade situationen, vände paniken till kraft, energi och framförallt massor av simglädje.

Jag var lite gråtfärdig av lättnad och spänningar som släppte i T1, första växlingen till andra grenen: cykel. Jag fipplade givetvis för mycket med prylarna. Två år sedan jag genomförde ett triathlon sist, men plötsligt var jag iväg på cykeln.

Cyklingen

Okej, ladda om. Simmet var klart, nu är det jag och cykeln ett tag framöver. Ingen idé att tänka på löpningen och det halvmaraton som väntar efter de 9 långa cykelmilen. Wow! Det regnar ju inte! Bara en sån sak. Fast benen, de kändes faktiskt lite slitna ….för hård träning på sistone och inte helt optimalt med sömn de tre senaste dagarna. Det enda molnet på himlen just nu är att klockan på armen inte visar hastigheten, utan en massa andra siffror. Hur ska jag nu veta hur snabbt det går? Jag cyklar på känsla men får redan efter 3 mil vansinnigt ont i ljumskar och benen blir ännu tröttare. Har hört att den platta cykelbanan inte enbart är lättcyklad eftersom mikropauserna i nedförsbackar uteblir. Istället blir det konstant trampande som sliter hårt på benen och jag tror det stämmer. Jag tyckte jag trampade på bra, trots smärta men jag missade målet på 3 timmar med 8 minuter men växlade till löpningen med bibehållen energi. Det i sig var en stor seger.

Löpningen

Just då var jag glad över att få byta gren men visste att med 21 km löpning framför mig kommer jag ångra att jag längtat bort från cykeln. De första stegen med löparskor var omöjliga att ta. Jag kunde inte springa. Skrattandes stolpade jag fram och undrade vad som skedde. Varför kan jag inte springa? Jag gick en bit och kom till slut igång. Smärtan släppte och benen fick upp farten. Vad som hände sedan var bara en fröjd. Kanske rent av ett mirakel.

Jag hade inga problem att springa halvmaran. Energin och motivationen var helt klart hög. Jag kunde konstatera att en halvmara känns som en bekant och överkomlig distans, jag vet hur jag ska tackla den. Jag höll bra fart, men jag vågade inte hoppa över att ta energi eller vatten vid stationerna. Klockan visade trots det ett snitt som pendlade mellan 5:10-5:30, någon gång blev det långsammare. Sista 5 km ökade jag farten, eller snarare såg till att inte sacka. Jag fick massor av pepp längs vägen och jag visste att jag tog många placeringar.

Löpningen slutade på 1:55, plats 47 av 140 damer. Totalt fick jag tiden 5:54 plats 79 av 140 och plats 7 av 25 i min klass, damer motion. Simningen gav mig sämst placering 106 av 140.

Jag är nöjd. Det är en super bra comeback efter graviditet. Precis ett år efter förlossningen.

Sommardagar och världsloppet Wings for Life

Vilken helg det har varit! Jag har haft det så bra och så skönt att jag har gått helt banans på sociala medier och statusuppdaterat varje kvart! Wings for Life Worldrun i Kalmar avslutade fyra perfekta dagar.

Förra året låg Edith i magen. I år låg hon i vagnen och hängde med under välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar. 130 000 löpare var tydligen med i år runt om i hela världen och sprang för de som är ryggmärgsskadade och inte kan.

Ett världslopp och starten går exakt samtidigt. En galen känsla och dessutom sol, sol, sol!

Vi började helgen med besök på mitt Österlen och besök hos en väldigt kär del av min släkt. Det var 50-årskalas i scoutstugan aldeles vid kanten av den långa vita sandstranden i Ystad. Själen tankades full av energi och värme som alltid när jag träffar de människor som står mig nära och betyder mest. En välbehövlig kick! Jag har saknat dem.

Att sommaren dessutom valde att rulla in över landet gjorde det hela inte sämre men någon träning blev det inte i Kivik som jag hoppats på. Veckan inleddes med att Roger, jag och Edith blev dunderförkylda och helt under isen. Vi förträngde det en smula med tanke på det efterlängtade loppet i Kalmar som vi bokat för snart ett år sedan och dessutom bjudit två goda vänner att följa med.

 

IMG_4572

IMG_4573

 

Vi var inte helt pigga när vi vaknade på söndagsmorgonen på ett hotel bara ett stenkast från start. Inte pigga men mest bara snörvliga. Självklart skulle vi starta och sedan avgöra om det skulle bli promenad eller löpning och med sorg såg vi det uppsatta målet …. att hinna en halvmara … segla iväg.

 

IMG_4590

 

I år var starten inte lika peppig som tidigare. Inte lika mycket musik, ingen konfetti, inte samma drag. Men löparna var glada och stämningen var god. Edith somnade precis någon minut innan start så vi kunde lirka på hörselkåpor för att skydda henne mot den höga musiken när vi passerade startlinjen.

Vi tassade iväg. Svårt att komma fram med vagn i trängseln. Som vanligt var Kalmarpubliken gladast av alla. Benen kändes stumma och kroppen inte helt okej men pulsen höll sig lugn. Vi tassade vidare. Tog det lugnt uppför Ölandsbron. Solen gassade. Det fläktade inte en millimeter trots att vi var så nära och högt över havet. Var var den där berömda Ölandsvinden när man behövde den?

 

IMG_4571
Lite knasigt med kåpor på …

I Färjestaden var det party! Solen fortsatte att vara het och Roger småpratade med folk som kommenterade loppets lyxigaste lirare som fick åka vagn. Strax efter det började vi inse att catcher car inte var så långt borta. Jag tippade på att vi max skulle hinna 18 km och kanske inte ens det och så blev det. 16,7 km blev resultatet. Helt okej en het dag som denna med en veckas förkylning i backspegeln.

Vi var nöjda. Och vi måste ju bara konstatera att vi älskar att tävla i soliga Kalmar!

Avslutar med några bilder från Österlen.

 

IMG_4550
Sill med mos vid Kiviks hamn. Klassiker på Österlen.
IMG_4551
Mina morföräldrars gård. Numera min morbrors.
IMG_4564
Festfin familj.

 

Race report Women’s Health Halfmarathon 2016

Glatt. Vårigt. Otroligt trevlig, vacker och lättsprungen bana mentalt. Det var ett bra beslut att spontanspringa Women’s Health halvmara.

Vi stressade in till Djurgården och körde runt som galningar för att hitta parkering med bara några minuters marginal (som vanligt) innan efteranmälan till vårens poppigaste halvmara – Women’s health, stängde. Men jag hann och drog glatt mitt kort för att debiteras 750 kr för att få springa långpass med lite trevlig inramning på Djurgården, istället för hemma i skogarna i Täby.

När man inte planerat att springa lopp och varken hunnit förbereda sig mentalt eller genomfört någon slags uppladdning så är det svårt att lägga i tävlingsväxeln på max. Dock ligger det i löploppens natur att ta i, springa för glatta livet, kanske rent av lite för övertaggat och dessutom bita ihop trots att kroppen signalerar smärta. Ond eller god. Precis så blev det.

När starten äntligen gick efter en huttrig väntan i endast några få plusgrader, så susade jag fram längs gatorna på Östermalm där de första kilometrarna avverkades. Alla sprang tysta. Rytmiskt. Ljudet av skorna mot asfalten var väldigt inspirerande. Jag hörde hur vissa medtävlande kämpade med hög puls. Andra matade proffsigt på i jämnt tempo. Jag försökte härma dem.

 

IMG_4197
Starten har gått.

Målet var att sträva efter avspänd löpning i god kontrollerad fart. Avslappnat. Målmedvetet. De första kilometrarna tickade förbi i 5:12, 5:18, 5:21, 5:10 osv, osv. Lite för snabbt men med låg puls.

Det här känns bra men asfalten kändes tuff och hård mot kroppen. Underlaget och rädslan för att skada ben och knän höll mig tillbaka.

Det var skönt att lämna Östermalm och rusa ut över Djurgårdsbron och fortsätta längs vattnet. Djurgårdskanalen är ett fantastiskt trevligt löpsällskap och vitsippor världens bästa stressmedicin. Jag njöt av vårlökarna i gräset, påskliljorna och roade mig med att spana in folk.

Jag konstaterade att det var en färgglad deltagarskara. Rosa, korallfärgade och turkosa jackor och tröjor överallt.

Vid 8 km fick jag plötsligt en stark krampkänsla i magen. Varför då? Det höll i sig några kilometer och jag var tvungen att hejda en kräkreflex men sedan klingade känslan av. Mycket märkligt.

Glad att slippa maghaveri fortsatte jag i stadigt tempo. Vid en vätskestation hamnade jag mitt i farthållargruppen 1:59 och lät dem dra mig under en trött period men efter ett tag ökade jag lite för att komma ifrån klungan. Det var alldeles för stökigt och trångt för att vara bekvämt.

Under loppets gång oroade jag mig en smula för mitt högra knä och tänkte då och då på att använda foten och tårna aktivt för att avlasta benet. När de var en kilometer kvar fick jag koncentrera mig för att springa med hyfsat normalt steg. Och det gick vägen men jag tappade många placeringar sista biten. 1:54 blev min sluttid och jag är riktigt nöjd.

Jag sprang kontrollerat. Känslan var lätt hela vägen men lite ovan vid belastningen. Så bra har det nog aldrig känts tror jag.

 

IMG_4205
Jag hade superkul hela vägen!

Loppet får också fina betyg. Skön stämning, inte alls så ungt som jag först trodde, jag såg deltagare i alla åldrar. Banan var supertrevlig. Publiken har kanske inte hittat arrangemanget än men peppviljan hos arrangörerna var tydlig. Det kändes dock att arrangörerna inte räknat med så många löpande damer som verkligen kom dit. Påsarna till överdragskläderna tog slut, kön till toaletterna var värre än under Vasaloppet och under sista varvet lyckades ialla fall inte jag få tag på något annat än vatten. Jag hade gärna tagit en halv mugg sportdryck och kanske en bit banan.

I mål blev det kaos, massor av folk på liten yta, det gick nästan inte att ta sig förbi mållinjen vilket fick folk att lite panikartat knuffas för att få sin tid. Supertrevligt att få bubbel men det tog tid att korka upp flaskor och få fram glas till alla som väntade. Jag hällde upp några droppar till mig själv. Men allt detta är bara detaljer och inget som påverkade själva löpupplevelsen.

Tack Women’s Health för en trevlig lördag! Det piggade upp och det gjorde ni bra. Jag kan absolut tänka mig att delta flera gånger.

IMG_4217
Jag fick tag på lite bubbel!

 

IMG_4219
Jag gillar hela bubbelidén. Klart målgången ska firas!

Den viktiga supporten

”Heja! Bra jobbat” Tre ord som kan betyda oerhört mycket under tävling. Att få support under ett lopp är de bästa som finns. Att kriga i sin ensamhet bygger pannben men är långt ifrån lika trevligt.

Firar med supportteamet efter loppet.

 

De flesta tävlingar har jag harvat på i min ensamhet. Utan att känna en massa folk i startfältet och utan support längs banan. Roger har ofta själv tävlat och vi har på sin höjd kunnat få syn på varandra på banan och säga hej. De ögonblicken blir ofta larvig känslosamma … för mig illa fall, som krigat både mot vattendemoner och allmän orutin.

Så var det under Ironman Kalmar 2014. Det fanns ingen i publiken som var där för att heja på oss, inte ens våra barn, så när jag fick syn på Roger efter en redan lång dag med både glädje och missär, under löpningen så sprutade känslorna och glädjen.

Under helgens Tjejvasa var det första gången som jag hade support under hela dagen, på riktigt. Och ett gäng att fira med efter. Det var fantastiskt och skapade en helt annan känsla på banan och framförallt före start.

Roger och min bebis Edith var med och stöttade min come back och starten till att bli ännu bättre och starkare än jag var före graviditeten. Dessutom var min goda väninna Marielle och hennes familj med uppe i Sälen och Marielle var den som sprang med mig från bilen för att lite för sent hitta rätt startfålla. Hon var också den som tog alla bilder, hängde med Roger och Edith och tillsammans med dem tog emot mig vid mål!

I Hökberg, efter den sega, sega stigningen så stod de där och hejade innan jag fick min blåbärssoppa och jag blev så glad att se dem.
Vid målet i Mora så trodde jag för ett ögonblick att de inte hunnit fram. Jag spanade längs hela målrakan och blev lättad när jag till sist såg dem precis efter jag passerat mål.

Ett ”heja” ett ”kom igen”, musik en uppmuntrande blick. Det är minst lika effektivt som en gel längs banan. Att dessutom att ha förmånen att ha någon som står en nära som stöd under en tävling, det är guld värt.

Tack Marielle för pepp och stöd längs banan och för att du stod för huvuddelen av markservicen i stugan och tack älskade Roger för att du alltid tror på mig och för att du tog hand om Edith hela dagen och avstod från att köra Öppets spår i år för att jag skulle få njuta av Vasaloppet.

Marielle var fint stöd under hela dagen! Tack Mell!

Race report Tjejvasan 2016

Förhållandena var perfekta. Några minusgrader, sol och plats i startled 4. Dessutom är stämningen något alldeles extra under Tjejvasan som utmanat hundratusentals kvinnor och tjejer genom åren.

 




Tjejvasan står för något väldigt speciellt för mig och minnena från 2013 när jag stod på startlinjen sist är starka:
Mitt distansrekord på skidor var en bra bit ifrån loppets 3 långa mil. Det var mycket som kändes ovisst. Hur skulle jag tackla sträckan mentalt? Backarna? Trängseln och framförallt ovanan att tävla på skidor och inte enbart gå på dem i maklig takt, enbart för njutningens skull.

Jag kom i mål på 03:01:00, cirka. Arg som ett bi, utan koll på vare sig tid eller hur man ser till att hålla energinivån uppe och de negativa tankarna i schack. Dock blev jag ändå stolt över mig själv och extra peppad av omgivningens respons:
– Vad bra du är!! sa många på Facebook och jag blev stolt som en tupp.

Det är inte så länge sedan. Ändå är det mängder av löpta, cyklade, simmade mil och hundratals träningstimmar sedan och även ett gäng tävlingstimmar senare. Jag har en helt annan kunskap om den här typen av utmaningar idag. För att inte tala om kunskapen om mig själv.

Så trots att jag inte haft möjlighet att skidträna inför årets Tjejvasa så kände jag mig ändå förberedd. Lite sen till starten. Såklart. Nervöst fippel med stavar och bindningar och jag var nära att vurpa på plan backe redan innan start … men ändå, jag kände att jag hade koll på vad som komma skall.

Idén att jag INTE skulle tävla utan enbart NJUTA var som bortblåst redan när jag klev in i startfållan och upptäckte att alla redan var på plats och att jag hamnade i bakre led och kände hur tävlingshornen blev lite extra spetsiga. Så typiskt mig!!! Nästa gång ska jag vara supertidigt på plats!! Kom ihåg att jag sagt det.

Nåväl. Sol, fina spår, några minusgrader och startled 4. Det kändes som bra förutsättningar. Dessutom var kroppen utvilad och magen full av havregrynsgröt, blåbär och jordnötssmör + ett ägg.

Starten gick nästa obemärkt. Havet av damer stakade iväg och så var loppet igång.
Jag påminde mig om att det inte är någon idé att hetsa eller försöka springa om i onödan. Däremot bestämde jag mig för att hålla mig i längst ut till vänster och ta mig förbi så många som möjligt i varje uppförsbacke. Jag vet att jag är stark i backar.
Det visade sig fungera. Att springa upp i backarna kändes helt görbart och pulsen la sig snabbt så fort jag började skida på plant underlag.

Ungefär så fortsatte loppet. Den här gången var jag rutinerad nog att förstå att den sega känslan lätt  kan avhjälpas genom påfyllning av energi. Jag hade en liquid i ryggfickan som reserv och extra kick inför de 5 sista kilometrarna. Så här efteråt ångrar jag lite att jag inte gick ut hårdare. Det hade nog gått vägen.

Istället ökade jag när den trygga känslan av att det endast återstod 10 km av loppet infann sig. 10 km är en välkänd sträcka. 10 km klarar man alltid.
Jag tog sikte på två tjejer med säker teknik och bra fart. Jag la mig bakom och lät dem dra mig och jag föll in i deras tempo. Prefekt sätt att få till bra teknik för mig som behöver öva lite.

På målrakan fick jag nästan lite rampfeber. Massor av publik och många hejarop.
Jag var nöjd när jag kom i mål efter 02:44.56. Trött men inte slut. Det bådar gott inför kommande utmaningar som kommer att pågå många fler timmar.

Arrangemanget Vasaloppet var som vanligt trevligt.
Depåerna är bäst. Blåbärssoppa och trevliga människor. Man blir bara glad och lycklig rakt igenom.

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.