Helena Nimbratt

My triathlon stories

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 löpningen

Hur knäppt är det inte att man efter 18 mil cykel inte får sätta sig ned och vila en smula!!

Oavsett om en mara väntar eller inte. Det är en väldigt skön känsla att få kliva av cykeln man suttit konstant på i över 6 timmar.

– Nu är det dags för löpningen! Hurra!!

Jag passar på att suga in den vänliga energin som funktionärerna, som står utanför växlingsområdet, utstrålar. Undrar om de vet hur mycket det ger att växla ett leende med någon som som förstår hur jäkla härligt det är att få växla till en ny gren?

Jag känner mig alltid lite vinglig och yr när jag kliver av cykeln. Hittar min plats och tar av mig cykelskorna med tanken att det måste vara lättare att springa i strumplästen till ombytestältet. Men fötterna känns ömma och jag ångrar mig genast.

Så snabbt det går tar jag mig in i en baja-maja, ler åt hur fånigt skönt det är att sätta sig. 2 minuter paus från allt, jag hör festen utanför och ler ännu bredare att NU pågår det för fullt. Nu är jag här. Nu händer det.

Rabblar i huvudet vad jag ska göra. Jag får inte glömma min resorb och inte min lilla flaska med 7 gels.

I tältet är den röda mattan dygnsur av sjövatten såklart och det blir ännu mer uppenbart att jag borde haft skorna på. Nu är fötterna blöta när jag ska byta till torra strumpor. Det tar några extra sekunder. Men jag bestämmer att det är värt att få allt på plats så bra det går. Inga onödiga veck, kläder, race belt med nummerlapp, skärm. Lika bra att det sitter där det ska så jag slipper tänka på det under löpningen.

Jag är inte raketsnabb men det går snabbare än förra året.

Nu. Nu gäller det. Hur kommer benen, kroppen, huvudet att kännas?

Jag trippar ut. Funktionärerna som tar min påse med cykelgrejerna peppar, peppar, ler och skänker styrka. Och SOLEN skiner – som vanligt i Kalmar. Hur kan det ens vara möjligt år efter år? Jag gläds åt att jag har en somrig mara framför mig och att jag ska få springa genom ett Kalmar (eller blir det gå?) fullt av glada människor som njuter av festen och en härlig sommarkväll. Men först måste jag komma igång.

Just under det här momentet när jag försöker hitta in i löpningen känner jag mig alltid lite blottad. Jag vill springa med rak och stark hållning, visa hur stark jag är … jag gör så gott jag kan på den punkten.

Publiken är som vanligt magisk. De är många. Jag hör mitt namn skrikas så många gånger att jag tillslut inte hinner bemöta allt pepp. Är det så här det känns att vara rockstjärna?!

Jag springer och redan efter ett par hundra meter lossnar det och jag kan börja slappna av. Jag springer! Känner mig lite desorienterad. Tur att det är kravallstaket på båda sidor om banan, annars skulle jag har sprungit fel direkt. Jag springer. Kravallstaketen står tight i år. När publiken sträcker ut händerna mot mig så går det inte att veja. Jag vet att de är snälla men jag är lite känslig i det här läget. Måste få vara i min bubbla. Fokusera. I synnerhet i år när jag kämpar extra med det mentala. Kroppen känns seg istället för stark. Vänster ben gör ont men inte akut värre än tidigare. Jag springer andra kilometern i 5:20-tempo, sedan landar jag på omkring 5:40 och det går bara inte att springa fortare.

Plötsligt tror jag att jag sprungit fel. Men hallå! Hur kommer jag ens på den tanken, undrar jag så här efteråt? Jag måste till och med stanna till och fråga en funktionär om man springer här om man precis kommit från cykeln.

– Ja, ja det är bara att fortsätta, säger han och dunkar mig i ryggen.

Efter drygt 5 kilometer får jag för mig att jag sprungit fel igen och måste fråga vid en energistation hur långt in på första varvet som de står. 6 kilometer får jag till svar. Ja, men då så då är det rätt.

Jag funderar över varför jag nojar. Jag känner mig inte helt klar i huvudet.

Löpningen blir en ganska glädjelös kamp. Mycket energi går att att lyssna på kroppen så att jag inte springer sönder mig helt där på banan. Jag har ont i vänster ben men trots att jag dagen innan inte kunde springa en meter så känns det okej nu när kroppen är ordentligt uppvärmd. När jag har sprungit två mil så inser jag att jag har en mara på lite drygt 4 timmar inom räckhåll, om jag bara orkar fortsätta på samma sätt.

Men huvudet orkar inte. Jag tror faktiskt att det är främst huvudet som inte håller den här gången. Det har varit för många motgångar under de sista veckorna och jag hade inte alls förberett mig på att springa så här långt. Tvärtom. I en hel vecka hade jag peppat mig själv att tycka att det var okej att GÅ maran och vara nöjd med varje kilometer jag lyckats springa.

Jag sippar på min flaska med mina gel och är nöjd med energinivån. Jag dricker lagom med vatten och unnar mig att slinka in och tömma blåsan hela tre gånger. Sista varvet så gör sig skadan i benet sig påmint på mer allvar. Vid det här laget så tycker jag att det kvittar om sluttiden blir 10-20 eller 30 min senare, det är helt enkelt inte värt att dra på sig en långdragen skada.

Sista 4 energistationer som ligger med cirka 3 kilometers mellanrum så beslutar jag att gå 500 meter och springa 1,5 km. Nu känner jag mig sååå färdig med det här loppet. Jag vill i mål. Samtidigt smyger sig trots allt en liten strimma glädje och stolthet in i hjärtat. Tänk att  nu är jag påväg mot mål. Jag är snart där. Jag grejade trots att både det ena och det andra var nära tt sätta käppar i hjulen.

Ironman är ett jäkligt långt lopp. Det är som Roger alltid säger ”inget man skojar bort”. Jag vänder in mot stan en sista gång. Jag känner att jag lufsar mer än springer och försöker ta mig i kragen. Publiken nickar menande.

– Heja! Grattis! Nu är det din tur!

Kalmarpubliken peppar in i det sista. Nu springer jag på mattan och försöker ta in publiken. De är ofantligt många och skriker och klappar upphetsat. Det är fest!

En kort stund är rampljuset och alla blickar riktade mot mig. Det är svindlande.

– Helena you aren an Ironman!

Sluttid 12:37.

20933902_10155249055847713_6622243576671401154_o

Race report – LED Loftahammar endurance day 2017

Må Loftahammar endurance day aldrig växa och bli ett stort lopp.

Sorry Mattias Evald, grundare och arrangör av detta event som jag utan att tveka klassar som ett av det mest välarrangerade, trevligaste, vackraste jag hittills har deltagit i. Sorry att jag börjar min race report med de orden, men gud va mysigt loppet var, tack vare sin familjära stämning och lagom stora format. Det var också genuint. Trevligt och coolt.

Självklart beror det främst på att banan var helt magiskt vacker, tuff och kittlande utmanande med en häftig målrakaa i vattnet. Funktionärerna de gulligaste man kunde tänka sig. Den hembakade äppelpajen och vaniljsåsen smakade himmelskt precis när jag hade en mental dipp. Alla små detaljer som till exempel att att få en medalj av glas, att startkittet låg i en snygg vattentät säck och att den där grillade burgaren av närproducerat kött satt som en smäck efter målgång.

Mattias och alla ni andra som jobbat med loppet – tack! Alla fina detaljer, jag lovar vi märkte dem och uppskattade allt.

Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!
Håll med! Snyggaste medaljen och muggen, den var en gåva. Man blir glad!

Vi vaknade upp till en fin morgon på Tättö Camping med hissnande 37 km löp och 9 km sim framför oss. Precis utanför stugdörren skymtade vattnet mellan tallarna, där någonstans visste vi att sista simningen och målrakan låg och väntade på oss.

Det var en blåsig dag men jag kände ingen oro. Som medlem i Team Nimbratt, med Roger som partner är jag inte rädd. Det kan få blåsa och vara vågigt, jag vet att det ändå kommer att gå bra. Jag ligger bakom, slipper navigera som jag är stundtals usel på och bara koncentrera mig på att simma och hålla koll på att linan inte är spänd så Roger får mer motstånd i vattnet.

Roger har inte varit jättepepp inför den här tävlingen. När han inte ville köra Utö med mig så letade jag efter ett annat varmare swimrun och hittade det ganska anonyma LED tack vare rekommendationer. Jag lirkade lite och anmälde oss sedan helt sonika utan att jag fått varken ett ja eller nej.

Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.
Bland dessa öar simmade vi och sprang i 9 timmar.

Jag som har hanterat hjärtproblem och en misstanke om överträning förhöll mig spänt avvaktande inför loppet. Visste inte vad jag skulle ha för taktik men bestämde tillslut att ta fasta på vårt gamla motto: ”en trevlig dag i skärgården”. Jag ville ta revansch på Utö, fnär det gäller glädje och känsla, fart kommer i andra hand för mig just nu.

Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.
Team Nimbratt vid målrakan kvällen före.

Alla förberedelser flöt på. Jag stressklippte våtdräktens ben någon centimeter till, blev inte helt nöjd med längden med släppte det. Jag proppade alla tillgängliga fickor fulla med gels, sippade på min starkt blandade resorb och proppade munnen full av sockerkaka. Sedan åkte vi till starten.

När det är ett litet lopp är det inte lika nödvändigt att vara på plats vid starten så där ap-tidigt. Vi kom 45 minuter före och hade gott om tid att supa in stämningen, lämna in väska med ombyte, ta plats i startfållan och bli godkända att starta. Våtdräkt, lina, mössa och startnummer var de enda kraven från tävlingsledningen.

IMG_0070

IMG_0072

Första sträckan löp var ca 8 km. Vi startade med nedcabbade dräkter och bävade en smula för den långa löpningen. 8 km är långt i våtdräkt. All löpning i våtdräkt är långt på något magiskt sätt. Tyngre, varmare och skapar en stark längtan till vattnet. Så är swimrun.

Vi konstaterade ialla fall att det var fiffigt med lång löpning innan start. Då hinner startfältet sprida ut sig och trängseln i vattnet blir mer lagom. Perfekt!

Vi mötte ett lag som stånkade och pustade.

– Vi kanske inte är sist ändå, sa de när vi dök upp. Alla som rusar på nu får bara betala för det senare. Det är vi lite äldre och erfarna som är smarta, sa swimrunnern längst fram i linan och blinkade menande.

– Det är simningen som är vår starka gren. Vi räknar med att ligga topp 10 efter första simningen.

Det var ju mer än jag och Roger kunde räkna med tyvärr … harkel.

Men även om vi inte var bäst så simmade vi grymt stabilt. Roger är grym på att navigera, även när strömmar och vind drog fick våra konkurrenter ur kurs höll han en stadig kurs längs flaggor och i perfekt riktning mot uppstigningsplatsen.

Första simningen  var 900  meter och kändes lite svajig. Vattnet var stökigt. Det ÄR blåsigt idag tänkte jag och försökte hitta en rymt medan jag kastades hit, dit och fram mot Roger. Jag bävade lite tyst för mig själv och tänkte:

– Oj, är det så här vår dag kommer att se ut.

Andra simningen gick, bättre och jag kände att nu var vi på gång.

Simningar och löpningar rullade på. Jag har svårt att minnas exakt vad som hände när men vi hade en fantastisk fin dag med stabil känsla. Jag gillade att banan hade långa sjok av sim och några långa löp. Det gjorde att man ganska snabbt kände att man kom framåt i loppet. LED är helt klart den mest välserverade tävling man kan tänka sig. Endast tre egna gel gick åt under de 9 timmar som vi var ute. Det fanns energistationer överallt alla bemannade med nyfikna, vänliga och engagerade människor. Så himla gulliga.

Min tävlingslust infann sig dock aldrig. Jag var väldigt pigg i huvudet men kroppen kändes som en sengångare under vissa löpsträckor. Tanken på överträning har slagit mig tidigare – så även nu. Samtidigt finns Ironman då i mitt huvud och hjärta. Jag har satsat så mycket träning i år och fokus – lagt så många timmar. Jag vill få en bra dag i Kalmar och höll därför igen mer eller mindre omedvetet.

Men jag är också satans dålig på att springa i teknisk terräng. Jag är som en gammal tant när jag tror att klipporna är hala. Livrädd att halka. Så det kan bara bli bättre.

Roger och jag samarbetade fint. Lite oruttade i början men mot slutet av loppet så kändes det som allt satt. Under sista sträckan var det några riktigt kalla simningar. Eftersom jag låg bakom Roger och jag trots allt bara är snäppet svagare i simningen än honom så blev det väldigt inaktivt för mig bak i linan. I bland kändes det som jag knappt rörde mig och jag blev riktigt kall på slutet och skakade. Jag påminde mig själv om hur mycket trevligare swimrun är under sommaren. När det inte är så kallt.

Sista simningen gick från campingen där vi bodde och som låg precis på andra sidan vattnet där start och mål låg i småbåtshamnen. Skakandes kom jag upp ur vattnet till sista vätskestationen med glödhett kaffe (underbart) OCH en fantastisk hejarklack bestående av Edith, hennes storebror Tim och deras farmor. Edith i badkläder lite halvt förvirrad av att vi plötsligt sprang där i knasiga kläder. Men hon var helt med på vad som skulle hända.

– Mamma ska bara simma och plaska lite till. Springa fort!

Det gav extra pepp till sista sträckan. Utsikten över målrakan var underbar. Naturen och allt i sig var fantastisk vackert men flaggorna som ledde rakt in i mål de var en härlig syn. Men just när vi skulle simma låg en liten stormby, milt talat, över målområdet. Det regnade rätt bra och de där flaggorna … jag kikade på dem med ena ögat under ytan, nedborrad i vågorna …vissa låg vägrätt längs vattnet i den hårda vinden.

Det var det bästa som kunde hända. Visserligen stod hela publiken inklämda under tak, när vi kravlade oss upp på stranden, men jag fick en ordentlig övning i att simma i hårt väder. Det gick utmärkt. Tillsammans med Roger kändes det bara häftigt och underbart!

I mål fick vi snyggaste medaljen, en värmande filt, skjuts till duschen och en grymt god burgare. Öl tror jag att det fanns någonstans men den missade jag helt!

LED är mitt nya favoritlopp!

IMG_0081
Alla behövde inte gå i mål i regn. Snacka om skärgårdsväder!

 

Race report: En dag i Vansbro med fantastiska triathlonfamiljen!

Vilken fantastisk dag det blev! Vansbro visade sig från sin vackraste sida och bjöd på äkta sommar – överraskande sommarhetta till och med. Vem trodde det? I packning fanns både ullunderställ och ordentligt ombyte för både cykel och löpning, om det skulle bli kallt och regna. Allt nedpackat i en plastlåda med lock för att skydda mot väta.

Det var först vid incheckningen som vi förstod och verkligen vågade tro på – det blir sol och varmt!

Wow!

Stämningen i tävlingsområdet var lugn. Mycket lugnare än tidigare år. Vi spekulerade i om publiken var mindre och så var det nog men även de tävlande var mindre ”hetsiga”. Det rådde en påtaglig lugnande stämning i luften. Speakern pratade peppande och snällt med alla som kunde tänkas vara nervösa. Inget stoj eller uppschasad stämning kring start. En vissling med visselpipa och sedan började alla röra sig mot vattnet och tog sig ut i älven i egen takt.

Innan start!
Innan start!

Jag såg framemot dagen med lugn och förväntan. Dock kände Roger att vi var onödigt oförberedda inför tävlingen. Våren och de senaste veckorna har varit fulla med andra aktiviteter som bröllop, USA-resa, 18-årskalas. Vi hade inte laddat mentalt på samma sätt som vi brukat och därmed inte lagt in lika stora förväntningar på prestation. Fast när dagen väl kommer, då vill man göra sitt bästa … såklart.

20 min innan start satt vi fortfarande utan ombytta i gräset och matade Edith med lunch med 100 procent fokus på att det skulle gå så smidigt för henne som möjligt att hänga resten av dagen med sin farmor. Hon var trött och ropade efter mamma, så när starten gick var kroppen inte riktigt i race-mood.

Men snabbt upptäckte jag hur härligt det var i vattnet. Jag tror att det var 14-15 grader, en temperatur jag fasade för för några år sedan och inte ens tänkte på nu. Kyla är inte längre något orosmoment. (Tack bästa swimrungänget, ni vet vilka ni är). Jag fick in oväntat bra känsla, inget fightande med medtävlande, jag höll en bra linje rakt mot första bojen. Jag såg Edith i farmors famn på stranden, funderade på om jag skulle vinka men bestämde mig: Nu är det dags att fokusera på race och på att vara här och nu.

Runt första bojen. Jag tillät mig att kika upp, tog några polosimtag, lokalisera mig och kände: oj vad yr jag är. Det var inget jag tänkte på där och då utan simmade vidare. Jag anade att det faktiskt skulle kännas att jag inte simmat så långa distanser ute i år. Jag blickade mot nästa vändningspunkt. Oj, vad långt bort! Och oj, oj vad yr jag är.

Jag vet inte riktigt vad som hände under simningen. Jag blev grymt yr, simmade riktigt, riktigt ap-dåligt och var tvungen att fokusera stenhårt på att titta på en fast punkt på land för att ta mig framåt. Så fort jag slappnade av så simmade jag nästan 90 grader fel. Det var inte bara dålig träning. Under Utö blev jag också väldigt, väldigt yr och illamående.Inget att göra något åt, peppade jag mig själv men någonstans hade jag ju hoppats på att överraska mig själv … 7 minuter sämre än förra året  och upp kom jag ur vattnet på 48 min. Jag måste komma på varför jag blir så yr. Öronproppar på! De låg hemma utan nytta …

Det fina med triathlon är att man får fler chanser. Mitt största mål med tävlingen var att utmana mig själv att klara hålla 30 km/snitt på cykeln hela distansen. Mitt fokus i vinter har varit att förbättra mig som cyklist. Gick simningen så dåligt så får jag bara inte misslyckas på den här punkten. Jag cyklade med riktigt bra fart första 40-50 km, jag påminde mig om att ta energi regelbundet, dricka och inte tappa fart i onödan. Varje gång klockan burrade, vilket är var 5:e km, så skulle det helst stå 10:00 min på klockan, helst lite under. Jag fick tillfredställande siffror tillräcklig ofta för att hoppet skulle tändas. Jag har en chans att klara cyklingen på 3 timmar.

Sista två milen fick jag bita ihop. Den flacka banan i Vansbro ger inte benen mycket vila och precis som förra året så fick jag grymt ont i ljumskarna som sköt en vansinnig smärta genom kroppen och tvingade mitt starkaste pannben att ta över. Det gick nästan. Jag tog lite rullvila. Jag ställde mig upp och försökte stretcha ljumsken. Men i övrigt så kändes det grymt att cykla med bra kraft även de sista 5 km och minnas hur jag tidigare år stretat med en mycket lägre snittfart med mycket sämre humör och känsla. 9 mil försvann lätt. Tiden blev 3:03. Det får väl ända vara okej!

Jag är nöjd! (jag är så jäkla grym!!!!)

Det var svårare rent mentalt att kasta sig ut på löpningen. Jag var nöjd med cyklingen och ville mest lägga mig i gräset och vila. Kanske berodde det på att jag redan där visste att chansen var borta att förbättra fjolårets tid eller så var jag tröttare än vanligt efter cyklingen. Jag tror det berodde på det första alternativet – tyvärr. Jag var inte tillräckligt hungrig …

Men så var jag iväg. Ljumskarna skrek. Jag stapplade men redan 2:a kilometern så var farten nere på 5:20 tempo och jag blev glad igen. Det här går ju fint. Ganska snart insåg jag att sommaren i Vansbro hade kommit med besked. Oj vad alla på banan såg varma, röda och trötta ut. Det hade blivit en het dag, inget snack om saken. Hur varmt vet jag inte, det är svårt att avgöra när man själv är varm. Man måste titta på publiken och se hur de är klädda för att inse att det faktiskt är hett ute. Kanske kring 25 grader, kanske mer. Vid bilen när vi åkte hem var det strax över 30. kl 21 var det 25 grader ute vid vår stuga.

Jag visste att jag hade druckit dåligt på cykeln. Redan vid 8 km började jag må illa. Efter första milen insåg jag att jag måste göra något för att förändra situationen. Ta ett beslut, samla tankarna, göra något radikalt och starta om hårddisken. Jag bestämde mig för att måste vätska upp och kyla ned mig. Vid nästa energistation blir det ett ordentligt stopp för att dricka vatten. Och så blev det. Jag tog tre muggar. En fjärde hällde jag över huvudet och en femte in i kläderna och så sköljde jag mina heta svullna händer. Innan jag gav mig av igen tog jag ett djupt andetag och hoppades på en bättre känsla.

Yes! Det hjälpte. Benen blev lättare. Fartvinden svalkade den blöta huden. Huvudet och blicken klarnade. Det här var en ny erfarenhet. Så här varm har jag aldrig blivit. Inte ens under ett swimrunlopp. De nästkommande två stationerna gjorde jag om proceduren för att verkligen få i mig vatten men försökte gör det snabbt och lite mer på språng. Duschen som fanns vid målområdet gjorde underverk. Och de snälla själarna i villaområdet som ställt upp en vattenspridare, de gjorde verkligen en god gärning.

Det gick bättre och bättre. Men jag fick gräva djupt. Men jag ökade så gott jag kunde på slutet. Sprang de sista 4 km kring 5:20-tempo och gjorde vad jag kunde för att åtminstone komma in under 6 timmar. Jag bommade med 1:58 min tror jag men vad sjutton! Där stod Roger i mål. Han väntade på mig i målområdet och det var så skönt att få slänga sig om halsen på honom, sätta sig på en bänk och bara känna efter: Nu är det gjort! Jag grävde, grävde och jag vann över banan.

vansbro2

Vi satt där och lätt oss bli servade med vatten. Vi gladdes med vår medtävlande som rullade in i mål. En del med glädjetårar, en del anhöriga med stolta glädjetårar. En halv ironman-distans är ska man inte ta för lätt på. Det kräver sin förberedelse fysiskt men i synnerhet mentalt.

När vi en stund senare, nyduschade och mindre illamående, sakta packade ihop i transition så sa jag till Roger:

– Det här är bra fantastiskt ändå. Vilken kväll, vilken skön trött och tillfredställande känsla i kroppen. Man måste ju bara älska att vi får chansen att uppleva det här!

Alla vi möter ler mot varandra. Alla grattar och tackar för en bra dag. Medtävlande, funktionärer, konkurrenter. Hela triathlonfamiljen!!

 

vansbro

IMG_9587

Två lopp på två helger – milen och Wings for life

I Lördags firade vi Rogers födelsedag på bästa sätt, som han själv fick välja. Hela familjen kombinerade utflykt och ett milenlopp norr om Stockholm på Järvafältet. Simon, min son som i år fyller 22 och löptränar lite försiktigt sedan ett par veckor dängde till med ett sådan ”håll-käften-morsan-prestation” som jag sent kommer glömma. Mer om det i nästa inlägg för nu måste jag bara berätta om föregående helgs löpfest i Kalmar.

För fjärde året i rad startade jag och Roger i välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar, den 7 juni. Edith var med i vagnen.

Vi gillar loppet av flera anledningar. Att alla startavgifter går oavkortat till forskning. Målet är att finna ett botemedel mot ryggmärgsskador och det första loppet arrangerades 2014, där Kalmar-Öland har varit med sedan starten. Till skillnad från traditionella  lopp så kommer mållinjen till löparna och inte tvärtom. En bil börjar rull 30 minuter efter starten och jagar ikapp varje löpare och läser av chippet.

Kul upplägg och dessutom levererar Öland och Kalmar konstant soligt och fint väder, mycket publikstöd, vårstämning och allmänt mys och den sammanlagda upplevelsen blir helt enkelt succé.

I år hade vi egentligen ingen plan att åka ned till Kalmar. Vi försöker hålla nere antalet tävlingar, utgifter (och stress) nu under de första åren när Edith är liten men … i torsdags sa Roger att han hade preliminärbokat ett hotellrum och att han gärna vill ta en minisemester med mig och Edith till Kalmar.

Det gick ju inte att motstå.

Ölandskroppkakor, glass och allmänt insupande av våren som hunnit en bit längre i söder än i Stockholm blev uppladdningen. Så härligt med skir grönska, blommor och sol.

Arrangemanget av loppet kändes än mer klockrent i år. Förra året och året innan dess så var det struligt med busstransporten tillbaka till stan. Riktigt segt faktiskt med bussar som dröjde, köer och annat. I år upplevde vi att de flöt på ett annat sätt.

Starten Wings for life.
Starten Wings for life.

När starten gick stod vi enligt instruktion i sista startled för att inte vara ivägen med vagnen. Men nästa år kommer vi nog att argumentera för att starta längre fram. Att ta sig förbi dem som promenerar, joggar och håller lägre tempo är inte optimalt för någon. Inte för våra medtävlande som vi försöker passera och inte för oss. Vi betedde oss som två galningar när vi kryssade hit och dit med målet att få ner vårt snittempo till 5:18 för att med marginal klara halvmaran under loppet.

Första kilometern gick på långt över 07:00-tempo, den andra kilometern gick lika långsamt så vi fick snitta en bra bit under 5:00 för att ta in på tappet.

Av alla fyra upplagor av tävlingen var nog denna den bästa. Massor av publik längs banan. Mer plats åt löparna och riktigt bra energistationer med vatten, cola, redbull, bananer, bullar också tror jag och i Färjestaden fanns även sportdryck från Umara.

Över bron var det galet blåsigt. Solen sken men det var svårt att njuta till fullo när vinden kastade sig hit och dit och ökade motståndet markant i banans enda rejäla uppförsbacke.

Allt gick fint ända fram till Öland där jag plötligt kände en ny helt obekant och illavarslande smärta i höger ben, på utsidan strax över ankeln och det strålade ned i foten. Det gjorde riktigt ont och väldigt motvilligt bestämde vi oss för att det inte var värt risken att förstöra löpsäsongen – så jag klev av, om min fina lojala Roger gjorde detsamma.

Det är fösta loppet jag bryter. Skum känsla att kliva av precis när det börjar ta emot och kroppen redan laddat för att kämpa … ochdet inte blir något mer. 13 km fick vi ihop i bra fart.

Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Efter helgens målgång,
Efter helgens målgång,

Anmäld och redo för Utö swimrun

Jag har pratat om det hela vintern – Utö swimrun. Med skräckblandad förtjusning har jag testat idén hemma på Roger om vi ändå inte ska ta och ställa upp.

Han har inte nappat bara svarat lite halvhjärtat:

– Vill du kra Utö så är det klart att jag kör med dig.

Det ger liksom inget kittel i magen att få det svaret. Annat var det under diskussionen om Loftahammar Endurance Day, det är riktigt långt och blir en verklig utmaning, på gränsen till vad vi klarar. Det gick Roger igång på.

Jag har flera år i rad följt Narviksbaserade Kicki Jacobsson och hennes fina väninna Göril under Utö Swimrun och även erbjudit logi och fixat med transport. Lättare för mig som bor i Stockholmsområdet och har lite koll. I två år i rad har jag stått med Edith i famnen och vinkat dem lycka till. Första året så tog jag emot Kicki i Gustavsberg, där jag bodde då och vi hade ett fint möte med sim i min favoritsjö. Fina minnen.

Det har hänt mycket sedan dess, framförallt med mig och min inställning till swimrun och min inställning till vatten. Även min fysiska kapacitet har utvecklats massor.

Jag är redo att testa Utö. Men inte utan en hisnande känlsa. Kyla, sjögång, branta klippor, det finns mycket som får mig att bli knäsvag. Det är kul!

Och jag har en partner.

Sara dök upp på 3 minuter efter att jag trevande frågat i gruppen swimruntjejer om någon skulle tänkas vilja ha mig som partner. Jag tänkte att går det så går det men räknade inte att allt skulle vara bokat och klart inom fem minuter.

I helgen träffades vi och sprang ett långpass ihop. Vi pratade om utrustning, om svagheter, styrkor vår träningsbakgrund och vad som driver oss. Vi enades innan turen var slut i löpningens läkande förmåga och konstaterade att vi har en fin dag att se framemot  väldigt, väldigt snart! 28 maj går starten!

Edith trivs också i simhallen.
Edith trivs också i simhallen.

 

En vanlig tisdagkväll. Träningen avklarad. Största barnet och minsta barnet hänger med oss.
En vanlig tisdagkväll. Träningen avklarad. Största barnet och minsta barnet hänger med oss.

Nimbratt i media

Oj vad kul! Det är snart ett halvår sedan men jag såg det först nu. Min blogg och min race report har fått en länk i Barometern, Smålands största lokaltidning och jag har fint sällskap minsann. Står vid sidan av namn som imponerande Aron Anderson och proffset Julia Montgomery. Dessutom så fick jag vara ironmanhjälte även i Expressen vid samma tidpunkt. Här listar jag alla medialänkar som triathlet Nimbratt fått under 2016.

Barometern: Ironmanhjältarnas egna ord om loppet i Kalmar

Expressen: Nu startar tävlingen Ironman – på riktigt

Runner’s World: Veckans triathlet

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849

 

Glädjeruset

Tänk dig idén att låta barn med funktionsnedsättning få uppleva glädjen i en löptävling och känna farten – fast i rullande form. Det är hela tanken med loppet Glädjeruset som för andra gången arrangerades i Täby till förmån för  RBU – Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar..

Vi var där. Jag, Roger och Edith. Vi sprang 10 km ihop alla tre.
Det är Rogers förtjänst att vi deltog. Han brinner för att stötta de som inte har samma möjligheter som vi, fysiskt, ekonomiskt, socialt. Det är fint. Jag tycker också att det är en strålande idé men jag är inte lika bra på att komma till skott som han.

 

IMG_6448
Före detta skidåkaren Thomas Fogdö var där.

 

Fast idag deltog jag och Edith, min 1-åring, i ett projekt som Friluftsfrämjandet har här där vi bor som både ger små barn en introduktion till skogen och vårt svenska djurliv men också som fungerar som ett integrationsprojekt. De nyanlända är extra välkomna och det är verkligen ett utmärkt sätt att visa hur tillgänglig och ofarliga svenska skogar är och samtidigt mötas på ett naturligt sätt.

 

IMG_6479
Edith kikade lite avvaktande när björnen kröp fram från stenen …

 

Under loppet Glädjeruset så såg vi även där en hel del nyanlända familjer. Perfekt och trevligt tillfälle att mötas på, tycket jag och Roger. Tävlingar är oftast väldigt festliga och glädjefulla tillställningar och det är lätt att byta några ord när man flåsigt passerar mållinjen eller njuter av bananen med medaljen runt halsen.

Jag var dock inte glad hela tiden. Tvärtom så fick jag bita ihop då det egentligen kändes lite tidigt att springa, en vecka efter Ironman. Ingen katastrof men jag har dessutom, på klassiskt vis, varit sjuk och tänkte mig ett lugnt tempo. Roger som saknade klocka på armen drog iväg under 5:00 direkt och jag såg honom försvinna i horisonten … Lämnad i sticket liksom, men nej … det gick jag inte med på så jag spettade på för att komma ikapp så gott det gick och tyckte väl att det var lika bra att gå imål så snabbt som möjligt eftersom allt bara var obekvämt. Vi gick i mål på 51 min med vagn och allt och bara jag fått i mig lite vatten så kändes allt bra.

Loppet var ialla fall trevligt. Solen sken. Vi träffade lite bekanta. Sämre lördag kan man ha.

 

IMG_6453

 

IMG_6451

 

IMG_6454
Ediths andra lopp. I våras rullade hon med under Wings for Life i Kalmar.

Tidskapsel med tävlingstips

Hallå där Helena! Nu har du tävlat och genomfört den här Ironman-tävlingen långt bättre än vad du trodde att du skulle själv. Vad har vi lärt oss längs vägen?

Här är mina egna kom-i-håg tips till mig själv, nedplitande medan de är rykande färska, att läsa inför nästa långdistansstart. Ett meddelande till mig själv i framtiden.

  1. Nervös det är man alltid men hallå, du kan simma långt bättre än du tror själv. Och varför ska du brottas med folk när det faktiskt finns fritt vatten att tillgå. Tro på dig själv, simma på och se till att hålla flytet redan från början så kommer du in i det snabbt. Nästa år ska du satsa på en startgrupp så du inte fastnar bakom folk, sedan kommer allt gå galant.
  2. Kolhydratladda absolut men drick dina kolhydrater, blanda en stark sportdryck, och ät inte så mycket. Att trycka i sig vitt mjöl, godis och annat gör kroppen mer svullen och tung än nödvändigt.
  3. Tryck på på cykeln och låt känslan avgöra hur fort eller långsamt du cyklar. Glöm farten.
  4. Lär dig dricka på cykeln. Sportdryck istället för bars och annat är bättre på cykeln. Nu måste du bara lära dig att dricka utan att sänka farten.
  5. Våga ta plats och sluta var artig. Simma och brösta upp dig, ha en tydlig riktning i vattnet och kör om på cykeln om det behövs och du klarar det. Det är tävling.
  6. Ta med mer energi ut på löpningen. Energistationerna är bra men det är väldigt liten mängd i varje mugg. Nu har du visat att du kan springa och att det kanske är en bättre taktik för just dig att hålla sig springandes istället för att blanda in gång.
  7. Sist men inte minst! Kom ihåg att har du gjort din träning så kommer dagen gå jättebra, oavsett vad tiden blir. Man kan ju alltid försöka ta kontroll över den där gorillan Ironman och försöka brotta ned den i mindre bitar. Den stora utmaningen blir mycket mer lättsmält då. Men det gäller att komma ihåg att man kan ha en dålig dag, saker kan hända och förhållandena kan variera stort.

 

IMG_6414
En stilla selfie precis efter dusch i athletes garden. Mössan neddragen långt över öronen, Den skickade jag till mina två barn där hemma utfall de undrade om jag klarat det.

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 3

Del 3 LÖPNINGEN & MÅLGÅNGEN

Jag kunde knappt tro att det var sant att det var redan dags för löpningen. Vad dagen går fort! Jag hoppade av cykeln försiktigt, hängde upp den på sin plats i växlingsområdet och joggade iväg i strumplästen. Nu unnade jag mig ett toalettbesök, för nu var det kris. En funktionär påminde mig om att det var den röda påsen, röd som i ”run”, som det var dags att plocka och pekade i vilken riktning jag skulle springa. Jag bytte strumpor, tog på mig skärm och stoppade två liquids i ryggfickorna och tassade i väg med min lilla pet-flaska med resorb, eftersom jag är usel på att dricka i farten på cykel. Den skulle göra gott.

Efter hundra meters haltande så föll jag in i ett normalt löpsteg och bara efter någon minut kändes allt som vanligt.

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849
En grym seger. Jag presterade en tid som jag aldrig trodde om mig själv.

 

Känslan var på något magiskt sätt – pigg. Kroppen var helt med på noterna att nu ska här springas. Jag föll in i ett avslappnat tempo, bekvämt och rytmiskt. Roger och Edith stod självklart utanför växlingsområdet och fyllde på mina energidepåer ytterligare med hejarop. Bara åsynen av någon välbekant är så ofantligt mycket värt en sådan här dag och det här är en av de få gånger som Roger har kunnat följa mig under ett lopp. Det kändes lyxigt. Det gav mig garanterat extra kraft.

Kalmar sjöd av liv. Vid det här laget har solen hunnit spricka fram och publiken njöt helt uppenbarligen av sommarvärmen och folkfesten. Längs kravallstaketet hängde klasar av människor. Fantastiskt men också lite, lite överväldigande. I en del ögon så ser man bara glädje och pepp, i andra ögon syns ett försiktigt frågetecken och kanske fascination ….

– Vilka är det där Ironman-människorna egentligen? Ser en del ut att undra.

– Jag heter Helena, är 42 år och trebarnsmamma. Det här gör jag för att det är så himla skoj. Jag är helt vanlig, tro det eller ej, har jag lust att förklara.

Publiken är till stor hjälp. Jag bars fram av hejaropen och och snabbt var 4 kilometer avklarade och tempot på klockan visade 05:20. Japp, för snabbt. Så himla lätt hänt. Men ändå blev jag överraskad. Jag har ju trots allt värmt upp med lite cykel innan.

Eftersom huvudet kändes helt fräsch, eftersom jag inte drabbats av en enda negativ tanke under dagen (förutom under simningen) så lät jag benen fortsätta i samma takt. Jag började fördriva tiden med att se mig om, titta på medtävlande, på stan, på publiken och höll vid min tidigare plan att springa förbi alla vätskestationer under den första halvmaran. Jag skulle enbart ta vatten i farten och fylla på med mina liquids. Den första tog jag efter 7 km.

Den gjorde susen. Jag kände tydligt hur den lätt nedåtgående kurvan började peka upp igen och det höll i sig under resten av det första varvet av tre. Jag höll fast vid mitt tempo och började sukta efter varje kall dusch som erbjöds längs banan. Klockan visade ömsom 5:30 ömsom 5:15, 5:20 och så där höll det på.

Jag trodde inte det var möjligt. Jag undrade om jag just nu höll på att begå ett mega misstag och springa mig själv rakt in i väggen. Men var det inte så att jag skulle ”ta i” lite mer den här gången? Det är en tävling jag deltar i, då SKA det vara jobbigt och det kändes ju så bra!!!

När jag för andra gången sprang ur stan och mötte Roger hade jag avverkat 15,16 eller kanske 18 km … och nu började känslan bli tyngre. Jag tog min andra liquid och försökte förklara för en helt vild supporter att nej … det här kommer inte hålla. Nu börjar det bli jobbigt. Jag tappar i tempo.

– Tryck i dig energi! Du kör så jäkla bra, fattar du? Vad är det som händer Helena!

Rogers blick brann av upphetsning. Och jag måste hålla med … jag var själv förvånad. Jag är ju inte den som har rutin på att springa maror direkt … och det här gick bra. Jag var väldigt pigg. För Rogers skull måste jag fortsätta springa lika bra.

Jag höll mitt tempo i 25 km sedan tillät jag mig att stanna till, gå några steg och dricka sportdryck och vatten vid energidepåerna. Jag ångrar nästan att jag tog detta beslut. Det var då jag kände hur trötta benen var. Vinsten var att jag fick några trevliga kompisar i depåerna som kände igen mig nästa gång jag sprang förbi, de hejade, peppade, skojade och skrattade!

Tack för att ni finns alla gulliga funktionärer!

Plötsligt började jag dessutom må lite illa. Vetebulle och vatten blev botemedlet och jag förhandlade med mig själv att jag fick stanna och äta bulle i två stationer om jag sprang förbi den tredje. Allt för att inte låta snittempot sjunka alltför mycket.

Sista milen var ren ock skärt krig. Jag började till och med tycka att Kalmars fantastiska publik var lite too much. Musiken var för hög, de ville ha vinkningar, glädjeskutt och respons men jag hade tyvärr inte det att ge just då. Jag krigade med mig själv. Huvudet var piggt men benen ville lägga av. Fötterna gjorde ont, händerna var svullna som ballonger och höger knä gnisslade rejält. Trots allt detta gick det ändå väldigt bra. Jag höll i hyfsat och jag tittade på klockan och kunde inte få ihop det. Vaddå springer jag maran på typ 4 timmar? Planen var ju att det skulle gå på 5 timmar!

Med tre band runt armen, som visade att jag klarat alla tre varv och bara hade 2 km kvar är jag så sjukt trött i benen. Jag gick lite, lite men sedan tassade jag med mycket möda vidare, jag sa hej då till funktionärer som jag nu passerade en sista gång, tackade för idag och vända upp mot målrakan.

Är det nu det händer? Redan? Det är ju ljust och kockan visar drygt 12 timmar! Fy satan vad stolt jag är!

Jag stannar till vid kanten av mattan som leder till mål för att riktigt njuta av målgången. Jag känner mig helt crazy glad, som en hulk, som en amazon! Jag är störts, bäst och vackrast för ett litet ögonblick.

12:07:14 och Roger står bakom kravallstaketet med Edith på armen med ögonen fulla av tårar! Han ger mig en lång puss.

– Fan vad bra du är! Hur gick det här till???

Jag är en Ironman!

 

IMG_5372
Första metrarna under löpningen. Bara ett marathon kvar.

IMG_5379

 

IMG_5392

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 2

Del 2 CYKLINGEN

I det vita växlingstältet var det proppfullt med glädjerusiga tjejer som slet och drog i sina kläder för att få dem på plats på den fuktiga huden. Det här är ett av de härligaste ögonblicken under varje triathlon tycker jag. Simningen är gjord, man är igång, det går bra och tävlingsglädjen osar i luften. Dock var jag inte beredd på den småpratiga stämningen. Jag försökte fokusera på mitt men alla var så trevliga och ville prata så jag tappade en minut eller två på att vara social.

Jag upptäckte att jag har tränat massor under hela året men helt försummat själva växlingsmomentet. Jag hade ingen ordentlig plan för vad som skulle göras. Jag drog länge i våtdräkten innan den åkte av. Strumporna blev korviga, grus hamnade mellan tårna. Dessutom överraskades jag av att jag frös. Skakade. Helt uppriktigt hade jag inte ens reflekterat över om det var varmt eller kallt under simningen. Det hade varit kallt insåg jag plötsligt och det slog mig att jag inte hade en aning om vad som skulle bli bäst klädsel på cykeln.

I sista stund drog jag på mig armvärmare inspirerad av tjejen bredvid och hoppade ut ur tältet. Blå påse med våtdräkt och blöta grejer till en funktionär, iväg till cykeln och ut ur växlingsområdet. Upp på cykeln och trampa, trampa under publikens jubel!

Here we go! 18 mil cykling väntar, minst 6 timmar på sadeln … jag kommer ha gott om tid att hinna reflektera över simningen och göra mig hemmastadd i cykelsituationen.

 

IMG_5363
Härligt att komma tillbaka till Kalmar och få ny energi av publiken.

 

Gå inte ut för hårt på cykeln är ett vanligt tips. Jag funderade på det där medan jag långsamt trampade över Ölandsbron … alltså hur försiktigt är egentligen bäst? Nu tappar jag ju tid … Jag cyklade om en handfull cyklister, passade på att höja blicken på toppen av Ölandsbron och andades djupt. Wow! Det här är värt att kämpa för. Vilken lyx att få cykla där på avspärrade vägar i den vackraste miljön och allt tyder på att den berömda ölandsvinden kommer vara väldigt snäll just i år. Men jag fryser. Oj! det hade jag inte räknat med. Jag skakar så att styret vibrerar och ber tyst att det ska gå över snart.

I Färjestaden strax efter bron, var det fest som vanligt. Mycket folk, en välfylld energistation, musik och skönt pepp. När lugnet sänkte sig på banan igen så var det dags att samla sig och hitta in i rätt tempo och fokusera. Mörbylånga dök upp på ett kick och 3 mil var redan avklarade. En sväng ned i byn och sedan upp på vägarna igen för att fortsätta söderut. Det är fjärde gången jag cyklar just den här sträckan i år så jag var väl förberedd på hur banan skulle se ut. Det gav mig ett mentalt försprång. Och nu är jag tack och lov varm igen.

Jag höll strax under 30 km/h i snitt. Det gick lätt. Och det var här jag gjorde ett misstag. Jag stirrade mig blind på snittfarten istället för känslan. Hela våren, hela sommaren har jag slitit i vind. Just den här dagen var det nästan vindstilla. Jag hade kunnat ge mer men jag vågade inte vika från planen att cykla max 30 km/h för att inte krokna på löpningen.

Milen bara försvann. Jag hade inte tråkigt en enda gång, inte ens på fastlandet, förutom under de 2 sista milen. Jag som har cyklat så mycket själv, gnetat i dåligt väder, tampats med negativa tankar … det här vara bara så enkelt.

Och jag får till och med cykla i rondellen i Kalmar under musik och pepp. 2014 hade alla gått, det var tomt och så deppigt efter den tuffa punktpärsen. I  år var mitt största bekymmer att jag var kissnödig. Jag gjorde allt vad jag kunde för att försöka proffskissa lite på cykeln men hallå …. det är ju svårt. Trots det jag stannade inte.

Min utmaning till mig själv inför Ironman Kalmar 2016 var att försöka frammana lite tävlingsspirit. Myspassen är över. Nu är det tävling. Här ska inte vilas i onödan, stanna eller gå på toa för att det är bekvämt. Jag höll planen. I Hulterstad var det kö vid toaletterna så jag trampade förbi efter att ha fyllt på med en ny flaska sportdryck. Över Alvaret där det alltid är motvind blåste det medvind och jag jublade när jag passerade platsen där jag 2014 krigade med punktering.

Vid nästa depå var det också kö … så nej, jag stannar inte trots att det vid det här laget värker i magen. Istället skäller jag ut mig själv och lyckas lätta lite, lite på det värsta trycket … Skum känsla … men är det tävling så är det …

Jag åt, drack och gjorde mitt bästa för att få i mig 100 g kolhydrater/h. Jag mådde som en prinsessa hela vägen. Med bara två mil kvar kände jag trots allt att nu fick det vara nog. Jag var trött och slappnade av, tankarna flög iväg, jag tappade fokus och …. plötsligt … jag hör det välbekanta mullret från domarens motorcykel som försiktigt glider upp bredvid mig.

– Tyvärr, jag är ledsen, nu har du legat för länge bakom den där killen, säger han och jag inser att mitt beslut att ångra den påbörjade omkörningen skulle stå mig dyrt.

Jag får ett blått kort och skäms som en hund. 5 minuter strafftid i nästa penelty box.

– Men var är den? Undrar jag men domaren skakar på huvudet.

– Sorry, säger han och gasar iväg.

Fan, fan, fan … Jag ökar. Cyklar det snabbaste jag orkar. Kanske sparar jag en minut om jag spettar på den sista milen. Precis innan växlingsområdet tvingas jag stanna och står feeeeem långa jäkla minuter och ser 10,20, 30 kanske 40 pers susa förbi. Men det är trevligt folk där i boxen. De klockar mina minutrar med ett tidtagarur  och säger att de har haft fullt upp under dagen.

Sedan är det dags för växling. Nu är det bara lite löpning kvar! Tänk vad skevt perspektiv det blir under Ironman. Ett marathon blir ”bara lite löpning” …

Del 3 kommer snart …

 

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.