Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 1

Prolog: Jag stirrar på klockan. Jag räknar och får inte ihop det. Jag tror att det är kring 10 km kvar av den långa ironmandagen och det går upp för mig att snart kommer jag att gå i mål. Men det är något som inte stämmer, tiden … det är fortfarande ljust ute och det finns en chans att jag kommer att gå under 12 timmar. Något måste vara fel! Sån är inte jag. Jag går i mål efter mörkrets inbrott. Jag går i mål när publiken har börjat lämna banan … men så får jag syn på Roger. Han är helt vild! Galen. Han skriker att jag är grym och jag förstår att klockan inte ljuger.

– Fy fan vad du kör. Snart går du i mål, ropar han och ser förbannat mycket gladare ut än vad jag känner mig just då.

Jag är yr. Mår illa. Mina händer är svullna som ballonger. Det gör så satans ont i benen men nu är det bara 10 km kvar. Det kan jag springa när som helst!

Det här är mitt livs andra Ironman. Och det här är min race report. Bered er på en lång läsning. Ironman är ett långt lopp, man tränar sjukt mycket och det hinner hända så mycket fantastiska och knasiga saker och därför blir man också ofantligt lycklig av att nå finish line. Att gå i mål och höra orden ”You are an Ironman” är en utomjordisk upplevelse, det är ingen annan som kan göra jobbet åt dig och ingen kan ta ta titeln ifrån dig.

Så mycket känslor på en och samma dag, ja – då blir det en lång text. Så är det bara.

Enjoy!

 

IMG_5333
Hyfsat spak. Nu är det bara minutrar kvar tills jag når vattnet under rullstarten.

 

 

Del 1 SIMNINGEN

Allt började lite lätt haltande. Med två påvra sömnnätter i ryggen går jag, Roger och Edith och lägger oss 21:00, kvällen innan start. Vi har haft en bra dag, Vi har sugit i oss ironmanstämningen, strosat i expot, jag har varit på pre-race möte och konstaterat: Nu är det dags! Nu är jag här! Så himla härligt. Äntligen dags att rocka den här satans banan som har spökat i mina mardrömmar under ett helt år.

Väckarklockan ställer vi på 04:00. Jag hör hur Roger somnar nästan genast men Edith, vår ettåring, är pigg. Hon bökar, klättrar och stökar minst en timme och somnar sedan oroligt. Det går bara en timme innan hon väcker mig första gången. Det blir en lång natt trots de få antalet timmarna verklig sömn. Jag tror att jag hinner lyssna på 3 poddavsnitt och rycks sedan ur sömnen 03:00 när Edith har krupit över madrasskanten och slagit sig lätt i golvet. (Vi sov inte i en säng tack och lov.) Där tar min natt slut. Jag somnar inte om utan känner hur adrenalinet stiger i kroppen och jag vill bara upp och i vattnet.

– Nu kör vi! Race day!

Den dåliga sömnen glömmer jag. Så här har mitt träningsår sett ut. Inga konstigheter. Bara att gå vidare.

Jag gör iordning mig oväntat snabbt. Allt är förberett. Jag äter frukost som är extra kolhydratstinn och får sedan stå och vänta en stund på att Roger ska bli klar. Jag är otålig och gör allt för att hålla nervositeten låg. Men jag mår lite illa. Men jag behöver inte vara orolig. Hela morgonen flyter på bra. Vi hittar parkering utan problem. Jag har alla prylar med mig. Jag gör det jag ska och njuter av stämningen inne i växlingsområdet. Folk är glada, nervösa, lite lätt stirriga och en del vill småprata och bli lugnade.

– Visst kommer det gå bra? Visst är vi här för att ha kul? Huvudsaken är att genomföra? Eller hur?

Och just så är det såklart. Det är en fantastisk morgon. Ljummet, vindstilla och vattnet ligger platt och blankt. Himlen är rosa. Vilken tur vi har! Vilken magi! Vilken Ironmandag det är redan nu!

Var och en som är här har satt sina mål och det är dem som räknas. Det är 2700 (typ) som startar av exakt lika många anledningar och det finns lika många drömmar och målsättningar. Mitt mål är just nu enbart att klara simningen. Jag andas djupt för att hålla mig lugn men vill helst bara gråta.

Det är så sjukt läskigt just nu! Eftersom jag inte vill ge upp så vill jag i vattnet – nu, jag vill bara börja, få det gjort. Jag tittar på Roger men vill inte visa hur svag jag är … hans ironwoman … förmodligen fattar han … Det är skönt att plugga in öronpropparna, stänga ute ljudet och fokusera inåt. Nationalsången hörs faktiskt ända bak där jag har seedat mig för simtiden 1:30. Nu börjar jag gråta på riktigt, men jag hinner inte. Plötsligt är det bara några steg kvar till vattnet. Det är sjukt mycket publik. De ser snälla ut i ögonen och jag blir lugn, sedan är det ingen återvändo. Jag glider ut i vattnet som är iskallt och börjar simma.

Jag håller till vänster och siktar rakt mot den gula bojen långt där borta i dimman. De första 100, 200 eller kanske är det 300 metrarna går bra men sedan kommer jag ikapp en klunga, flödet stoppas upp och simmare kommer ikapp mig bakifrån. Jag är fast i trängseln och hittar ingen utväg. Jag ångrar att jag inte vågade ställa mig i gruppen 1.20. Men det är försent nu.

Den första halvan av simningen funkar inte alls. Jag måste stanna till säkert 100 gånger för att jag fastnar mellan folk. Jag råkar till och med simma upp på någons rygg (ledsen för det). Jag blir rädd och klarar inte hävda min plats. Jag väljer trots allt att simma nära bojarna för att inte simma onödigt långt. Det är båtar överallt och stämningen känns som domedagen på grund av all dimma. Mitt i allt reflekterar jag över den mäktiga synen av det kokande vattnet. Jag borde inte titta. Jag borde simma. Som vanlig så har jag blivit varm i kläderna efter ca 1000 m. Äntligen hittar jag in i ett flow. Jag får lite fritt vatten och simmar på. Maneterna som alla pratat om bryr jag mig inte om.

Min känsla är att jag simmar hyfsat bra resten av distansen. När jag får vända in mot hamnen så känner jag att jag har kontroll men bävar för vad klockan kommer säga. 2014 simmade jag på 1.34, det känns som det här kan gå långsammare … men än finns det möjlighet att göra något. Jag gör vad jag kan. Försöker att inte tänka, bara simma på. Jag har nått 100 procent acceptans, jag simmar här och nu.

Jag tycker det går bra. Jag känner mig stark. Men jag har ingen aning. Vid uppstigningsrampen är det trångt. Alla vill upp. Det blir lite knuffigt. Jag halkar till men trippar snart iväg på den blå mattan. Klockan visar på 1:29 och jag blir glad! Det är visserligen ingen stjärntid med det är en förbättring för mig personligen och inte alls så dåligt som jag först trodde.

Wohoo! Nu ska här cyklas, jublar jag inombords och blir så glad av att kliva in i det knökfulla, ångande  tältet för växling. Men det är lättare sagt än gjort att få av sig våtdräkten.

Del 2 kommer strax …

 

IMG_6412
Så här välkomnade Kalmar alla atleter på ironmandagsmorgonen. 6:00.

 

IMG_6413
Sista kollen i påsarna. Jag löste upp knuten som hindrade nattens regn från att blöta ned strumpor och skor. Sjukt nöjd över att jag kom på det.
IMG_5344
Publikens väntan. Rampen i slutet av simbanan syns i dimman.

 

Ironångesten ligger och lurar

Det är sommar, högsommar och nu njuter vi för fullt av värme, sol, sovmorgon och långa frukostar och även av att hinna med att ge tid åt alla barn och deras skiftande intressen.

Mina senaste dagar har varvats med träning, sola och chilla med min 17-åring, bada och plaska i lilla uppblåsbara poolen med min 1-åring, matlagning och hemmafix. Ironångesten ligger och lurar och har fått upp mig två morgonar för morgonsim i sjön och det tackar jag för.

Åh vad länge sedan jag kände en sådan fullständig lycka och tacksamhet över att få chansen att uppleva så här starka naturupplevelser tack vare mitt aktiva liv.

Jag steg upp 07:00 medan resten av familjen sov. My favorite moment! Tassade tyst runt hemma. Plockade ihop våtdräkt, badmössa, glasögon och ett extra stort badlakan. Jag drog på mig mjuka kläder för att stänga in sängvärmen. Natten har varit kall och solens värmande strålar har bildat tjock dimma utanför fönstren.

Kaffe och gröt.

Ingen vaknar.

Jag stänger dörren tyst om mig och snart står jag på bryggan under klarblå himmel och betraktar den spegelblanka ytan medan den sista dimman lättar. Jag lyssnar på tystnaden och njuter av att bryggan bara är min. Om bara ett par timmar kommer stranden fyllas av badande familjer. Då har jag för länge sedan hunnit hem för att äta frukost nummer två med familjen.

 

IMG_5821
Jag borde ju simma mer i vågor men … spegelblankt vatten tackar jag inte nej till.

 

Jag tror att jag älskar de här stunderna för att det är så vackert – rofyllt. Men också för att det för en kort stund känns lite crazy, som om att det råder ett undantagstillstånd och att jag är ute på ett mini-äventyr i vardagen. Det är välgörande med avbrottet från det vanliga hushållspysslet och mammarollen som är mitt jobb 24/7 just nu som föräldraledig.

Jag tar på mig stålmannendräkten/våtdräkten och byter roll från mamma till ironwoman.

Första passet den här veckan blev 2500 meter med kort paus efter 900 m och 1700 m. Andra simpasset som jag avverkade idag slutade på 3400 m med stolt känsla. Tid 1:18 och 3 korta pauser. Jag är nöjd men det sitter nog inte vägen med fler pass av den här kalibern.

I går blev det dessutom långpass på cykeln. 11 mil med ett stopp. Snittade strax under 29 km/h men slarvade med energiintaget och vätskan så jag stapplade in genom dörren hemma med rödsprängda ögon och allmänt vimsig. Typiskt misstag under heta dagar. Nästa pass ska jag köra energiintag som om det vore tävling och känna på skillnaden.

Jag har hunnit med ett långpass löpning den här veckan också. 18 km med vagn. Jag hade vatten med mig och jobbade på att springa lugnt och lätt men ertappade mig själv med att ligga i mellanmjölkstempo gång på gång, då var det bara att slå av på tempot. jag vill inte slita på benen mer än nödvändigt.

Nu blir det grillmiddag och sedan när den värsta värmen lagt sig så väntar löpning. Längtar!!

 

IMG_5837
Gårdagens energi under cykellångpasset. Mums!

Älskade förbannade simning

– Är du sjuk idag Helena? 

Jag minns en dag i vintras under ett av simpassen med Täby Sim och coachen smög fram till kanten och ställde frågan medan jag lotsatsfipplade med glasögonen för att få någon minuts andrum och liksom tvinga ihop något som liknade ett fokus.

– Njae … harkel … host, host … jag kanske inte har sovit hundra, svarade jag svävande. Du vet jag har ju en bebis hemma, och sedan kastade jag mig iväg för att besegra nästa 50:a, viftande, vevande, frustande.

Verkanslös eld. Elda får kråkorna. Ibland, ganska ofta, håller jag inte ihop mentalt i vattnet. Jag vevar på duktigt men armtagen, mina strokes, blir alltför korta och icke effektiva. Jag behöver en bra stund för att vänja mig vid vattnet och tävlingsmomentet för att känna mig trygg och börja lita på min förmåga. Vissa dagar så är det mer påtagligt än annars och man kan ju undra om jag är sjuk eller nåt eftersom hastigheten blir katastrofalt långsam.

 

IMG_4657
Tänk powerwoman!

 

Precis det hände i går när jag och mitt simsällskap Tove skulle testa att simma i större vatten med mer vågor och en smula svalare temperatur. Under de första 400-500 metrarna hade jag fullt upp med att brottas med demoner och just där och då så kändes det oviktigt hur snabbt eller rätt jag tog mig fram. Det kanske inte är så riktigt illa så att det handlar om överlevnadstankar men jag fightas med rytmen, huvudet som skriker ”neeeej”, någon form av desorientering och allmänt tunnelseende. Låter jobbigt eller hur? Det är det! Simningen blir självklart inge vidare.

När jag har sprattlat en stund, tar en kort paus, ser mig om och och ser till att jag har koll på vart jag ska och vad jag ska sikta på så faller bitarna på plats. Jag växer i huvudet. Viljan att simma kommer tillbaka och jag skäller alltid ut mig själv att jag har sumpat chansen att simma bra den första biten.

Detta onödiga förvirringsmoment i simningen hoppas jag kunna undvika genom insim innan starten på lördag. Jag har aldrig testat det förut. Det ska bli spännande att se om det hjälper.

Simningen igår blev ca 1200 m. Tiden blev usel och jag funderar på att provsimma en vända med min gamla 2XU-våtdräkt. Det är något med den nya Xterra som inte lirar.

 

IMG_4662

 

IMG_4656

Fight under Simcoachen open water race

Du, du och du är bättre. Men jag är fasiken också riktigt GRYM! Jag kämpar i vattnet, i bakre led, som vanligt men med markant annorlunda känsla. Jag känner de andra simmarnas sparkar, ben och armar i ett kaos. Vattnet är fullt av bubblor och sikten är lika med noll. Men jag håller mig lugn. Pulsen tickar lugnt och fint. Jag andas ut. Tömmer lungorna utan problem, tar luft och tänker som Coach Anna har uppmanat oss; ”jag simmar i min egen cylinder” och precis då får jag fritt vatten. Faran är över – för den här gången. Belöningen smakar sött!

Sedan gör vi om det igen. Och igen. Och sedan ytterligare än gång till för att riktigt nöta in det. Det går bättre för varje gång.

Jag har halkat in på Simcoachen Open Water Race i Ängbybadet, i Stockholm. Min kompis Hanna som är anmäld till tredagarskursen har överlåtit den sista kursdagen till mig och Coach Anna tar emot med öppna armar.

 

FullSizeRender-3
Coach Anna gör entré vid Ängbybadet.

 

Hon kommer paddlandes i solen på det stilla vattnet på en SUP. Jag hinner inte fråga om hon möjligen bor på andra sidan viken eller i närheten. Hon ser grymt proffsig ut och jag noterar i bakhuvudet att det där måste jag prova vid tillfälle. Nu när vattnet äntligen är min vän så kanske det finns andra vattensporter att utforska, förutom simning. Vem vet?!

Jag blir lite paff när jag hör att dagens pass är 90 min. Och upplägget är självklart seriöst! Äh … vad hade jag egentligen trott när jag tackade ja till att vara med? Jag är inte förberedd. Jag har våtdräkt, simmössa, glasögon, till och med handduk med, men i huvudet … jag har inte laddat för masstarter, delfinhopp och ett race som avslutning.

Med andra ord blir det riktigt bra övning. Vid tävling gäller det att kunna vara flexibel. Anpassa sig till nya situationer och behålla lugnet.

Vi börjar med start från stranden, får tips hur man springer ut i vattnet och sedan ska vi hoppa delfinhopp, det vill säga dyka ned, ta tag i botten och pressa oss upp för att dyka igen vid behov, tills det är djupt nog att börja simma. Hahaha! Dyka!!!

Jag har aldrig dykt i något vatten.

Inte någonsin.

Inte från brygga, inte från någon kant, absolut inte från en pall och aldrig från någon strand.

Jag vet att det här kommer inte bli någon succé men vinsten för mig blir att jag faktiskt provar. Yes!!! Tre gånger provar jag. Jag kommer med huvudet under vattnet en bit. Seger!! Men jag dyker inte.

I momentet runda boj känner jag mig mer framgångsrik. Jag får veta att man kan runda bojen genom att skruva sig som en kork. Det kändes kanon. Mycket mindre energikrävande än att sparka runt bojen och försöka ta armtag i stimmet.

Efter en timme i vattnet känner jag hur det sticker i fötterna och jag fryser ordentligt och välkomnar momentet när vi ska simma ett gäng tvåhundringar. Därefter blir det tävling. 500 meter inklusive en rundning av en boj och lite navigering. Jag har svår att tagga till och när jag märker att jag kommer efter så tappar jag de där tävlingshornen helt och de sjunker tungt till botten.

Jag hinner fråga mig varför jag håller på med det här när jag är så satans dålig men det dröjer inte så länge innan jag minns: Jag gör det för min skull. Jag tävlar med mig själv. Jag njuter av mina framsteg och jag njuter av att vara ute, att ha närkontakt med naturen och att simma med Coach Anna 06:30 vid Ängbybadet – till exempel.

Tack Anna för idag och tack Hanna för att jag fick simma i ditt ställe! Varmt lycka till på cykeln under Vättern i helgen!!!

 

IMG_5230

 

IMG_5227

 

IMG_5225

Erikas swimrun i Hellas

Lite blåslagen, trött i hela kroppen men grymt nöjd över att ha fixat ett tufft träningspass. Det är resultatet efter gårdagens kvällsäventyr i Nackas friluftsområde Hellasgården. Erika Rosenbaum, som myntade just begreppet swimrun, höll enligt tradition sin populära swimrun träningstävling under torsdagen.

 

IMG_4425
Starten och då går det undan kan jag lova!

 

2000 m simning och några kilometer löpning i riktigt tuff terräng, det ger en skön utpumpad känsla etterråt. Det är gott. Att sommarkänslan dessutom var 100 procent och vattnet varmt som i badkaret så här redan i början av juni var en fantastisk bonus och man vill bara omfamna allt det vackra. Men just det har man tyvärr inte tid men under Erikas swimrun-torsdagar. Hit kommer duktiga swimrunnare. Och jag vet redan från början att jag kommer att rulla in i mål bland de sista.

Trots det tillät jag mig ändå att titta upp och insupa naturen, precis vid det där ögonblicket när man står med en foten i vattnet för att kliva på nästa simning och ska sätta glasögonen på plats. Jag älskar att se det där stimmet av simmare som drar över sjön.

Banan går i två varv, och en del väljer att köra ett, så det där stimmet blev glesare och glesare för att tillslut bara bestå av mig och två killar. Jag kan dessutom konstatera att jag springer för mycket på asfalt nu, eftersom Edith måste hänga med. Att tvingas köra terräng var både nyttigt och riktigt ap-jobbigt. I de brantaste stigningarna så sved det i rumpa och lår. Det tackar vi för!

När jag väl rullade in i mål fick jag en varm applåd av övriga deltagare, Erikas goda kaka och en kopp kaffe. Roger och Edith, som också var med, tycktes ha haft en trevlig stund. Edith i gruset, med pyjamas, om hon skulle få för sig att somna för kvällen …. Och Roger bland triathleter och swimrunners.

 

IMG_4427
Sötnosen tyckte om både gruset och Erikas fina hund.

Felt kan vara min nya kärlek

I går var det en händelserik dag som avslutades med att jag köpte en egen cykel. En Felt B2, inte ny men väldigt fin!

Jag har pratat om det länge men har haft svårt att se att jag skulle prioritera ett sådant köp mitt i storfamiljens alla behov. Samtidigt är ju det här min hobby. Det är väl ingen vid det här laget som tvekar över mitt engagemang i triathlon men ändå. Jag har kämpat med barn och familj sedan jag var 21 år och att köpa en grej som enbart gynnar mig och inte barnen för massor av tusenlappar, det har jag aldrig gjort. Det har jag aldrig haft möjlighet till heller för den delen …

 

IMG_4913
Vid precis det här ögonblicket blir cykeln min!

 

Jag lät Roger övertala mig. Det gick ganska lätt. Övertygad blev jag när jag tog en provtur (i långklänning, bra tänkt!) och försiktigt la mig i tempoställning!

KLICK!!

Wow!

Det här kändes ju bra. Det kändes ungefär som; jag lägger mig här och vilar lite. Inte så vingligt som när jag testat tidigare. Storleken på cykeln var helt perfekt. Den här cykel passar mig! Det känns verkligen superkul. Det känns helt rätt att förhålla mig seriöst till mitt triathlonutövande även på den här fronten.

Jag är så förbannat duktig på att få till träningen. Dags att belöna mig själv. Jag har gjort mig förtjänt av en cykel.

När den sedan satt på taket på vår bil, då pirrade det i magen. Så lyxig känsla. Nu måste jag göra min Felt rättvisa och få till lite tryck i benen.

Förutom detta så bjöd dagen först på trevlig samvaro med bebisar och mammor på en skuggig altan med lunch och fika. Hur bra har vi det i det har landet som får möjlighet att umgås med våra små barn så här! Sedan blev det god middag tack vare den här Lina. Därefter en tur till  Rönningesjön där det rådde full aktivitet och vattnet höll hela 17 grader. Jag träffade Hanna och Tove som efterlyst simsällskap i Facebook-gruppen Triathlontjejer. Vi beslöt oss för att satsa på 1000 meter och tog sikte på en punkt på andra sidan sjön. Sedan simmade vi in i solnedgången ….

 

IMG_4910
Pyjamastjej och magisk kväll vid sjön.

 

IMG_4404

Bonussim med Simcoachen

I söndags körde de Utö swimrun. I går morse hoppade både Kicki och Göril glatt i bassängen i Vasalundshallen för att pass med Coach Anna och jag hade lyxen att få följa med, så där en måndagsmorgon.

 

IMG_4859
Tydlig feed back med hjälp av film.

 

Visst gick de lite stelt och stolpigt men simma, det gjorde de som raketer. Förväntan var stor hos båda norskorna som tävlade i skärgården dagen innan. De har hört mycket om både Simcoachen her self, Anna-Karin Lundin, och Coach Anna och framförallt om deras pedagogik och kursupplägg. Jag var lika uppjagad som de och öste ur mig lovord och förvandlade måndagsmorgonen till en mindre julafton.

– Vissa går till en kändisfrisör när de kommer till Stockholm. Jag unnar mig det här, konstaterade Kicki.

På måndagmorgonen klev vi upp och gjorde vårt bästa för att äta frukost, packa och göra oss i ordning för sim så effektivt som möjligt men det är en dödsdömd uppgift när man har så mycket att prata om precis hela tiden. Vi fick stressa iväg och hålla tummarna för att stockholmstrafiken skulle flyta på. Det gjorde den.

Det blev ett kärt återseende för min del att träffa Anna. Vi bestämde att dagens pass skulle bli en uppföljningen på helgkursen för att se om jag verkligen etablerat en hyfsad catch eller dragit på mig någon annan ovana sedan sist. Tyvärr har jag inte hunnit simma så mycket som jag önskat under april och maj. Det märktes.

Anna fick påminna mig om att öka frekvensen på armtagen och den första halvan av passet kändes lite knackig men se där! Catchen finns där och med enbart lite pet så kommer känslan av att pusselbitarna faller på plats. Nu gäller det att kapsla in den känslan och plocka fram den under träningen.

Görel var eld och lågor och Kicki kanske en aningen mer frågande men så är hon också en simmare sedan barnsben och har ett etablerat stroke. Det var kul att få chansen att simma med dem båda och framförallt med Kicki efter flera års kontakt via sociala medier. Vi fick fantastiskt med beröm. Anna kallade oss järnladys och som vanligt lyckas hon övertyga till och med mig om att det är sant. Det är så fiffigt, pepp är världens bästa vitamininjektion och kan höja vem som helst flera snäpp.

Ingen av oss blev besvikna. Vi simmade. Vi blev filmade och fick se själva hur vi beter oss i vattnet. Så värdefullt.

Efter passet så blev det en snabb dusch och sedan lämnade jag av mina vänner vid flygbussen med löfte om att vi ses snart igen.

 

 

IMG_4851
It’s all ours!

 

IMG_4855
Snack om behov och förväntningar innan vi hoppar i.

På liv och död med norska swimruntjejer

Just den här helgen tillåter vi det att bli på liv och död. Dolme eller inte dolme, avklippta ben och liggunderlag instoppade i kompressionsstrumporna. För tredje året i rad agerar jag och Roger basläger för triathlonvännen Kicki Jacobsson från Narvik och hennes starka lagkamrat Göril. I dag körde de Utö swimrun och mellanlandar här hos oss två nätter. Det blir några timmar när vi ses och tillåter att träning och swimrun är det absolut mest avgörande för överlevnad i livet – och vi älskar det!

 

IMG_4379
Lyckligast efter simmet var Göril som tjöt av glädje.

 

Det är hög stämning i mitt vardagsrum. Vi har alla fyndat bikinis och baddräkter i Vattenbutiken i Arninge, jag har äntligen köpt mig ett par öronproppar för att slippa bli yr under simningen och Kicki som tappat bort sina simglasögon längs resan fick tack och lov tar på ett par nya Speedo’s med 25 procents rabatt.

Göril kretsar nervöst runt sin våtdräkt. Det ska klippas. Benen ska av men det är nervöst. Det måste bli bra och kännas helt perfekt inför årets upplaga av Utö Swimrun.

Vi pratar, skrattar och diskuterar samtidigt olika favoritövningar som mjukar upp bröstryggen på bebismamman som börjar bli stel av allt barnbärande.

Det är fredag och Kicki som precis har fyllt härliga 50 år har önskat sig att spendera kvällen med simning toppat med bubbel och tårta och så blir det. Roger kör oss ned den korta sträckan till sjön och det låter som vi är ett gäng tonårstjejer som ska på fest. Himlen är grå, regnet har precis slutat droppa, sjön ligger stilla och nästan blank. Det är inte kallt. Vi simmar en kort stund. Kicki och Göril för att testa tävlingsutrustning och samspelet. Jag hänger på. Sedan dyker vi in i heta duschar och värmer oss en stund i bastun innan vi avslutar kvällen hemma med Champagne och tårta med vitchoklad och syrliga hallon. Kan det blir trevligare än så här???!!

I kväll har jag fått lyssna på reflektioner och tankar efter ett tufft och kallt Utö Swimrun över en kopp te med smörgås. Kicki och Göril är tillbaka i baslägret fulla av upplevelser och glädje efter en stark prestation.

 

IMG_4365

IMG_4362

IMG_4356

IMG_4761
Grattis Kicki 50 år!!

 

3 bra pass

Simmat, cyklat och sprungit! Allt har jag hunnit med den här veckan. Det var fantastiskt väder i Stockholmsregionen under helgen och i början av veckan och det inspirerade både till ett nytt pass simning i Rönningesjön som ligger ca 1 kilometer från vår nya bostad och en cykeltur i tisdags kväll.

 

IMG_4684
Skavlöten är en riktig guldgruva.

 

Årets första open water-pass kändes …. kallt om ansiktet. Roger och jag simmade tillsammans en kort stund med en otåligt barnvakt (största storebrorsan) på stranden så det blev mest ett dopp. Därför bestämde vi oss för att måndagkvällen skulle vigas åt att simma. Först jag och sedan Roger.

Skavlöten heter ett friluftsområde i närheten där vi nu bor. Här har kommunens orienteringsklubb en stuga med cafeteria, omklädningsrum och bastu, fritt att använda för vem som helst. Stugan ligger vid en strand med badbryggor och runt om finns mängder av motionsspår, alla ordentligt kuperade. Hit åker Täbys skolor med sina elever och har friluftsdag. Därmed är det många jag möter som ser förskräckta ut när jag nämner löpning vid Skavlöten. Minnena från skolårens friluftsdagar är tyvärr inte enbart positiva. Men jag är inte uppväxt i Täby och kan därmed uppskatta Skavlötens friluftsområdes fulla potential. Jag tycker det är urmysigt att ha möjligheten att promenera till en sjö, simma i en sjö utan båttrafik och ta en varm dusch direkt efter.

Äppelträden blommade dessutom vackert. Några djärva ungdomar hoppade från bryggan och badade faktiskt i solnedgången. Roger och jag träffade en bekant som kvalade till Kona förra året. Vi såg ett swimrunpar öva inför möjligen Utö Swimrun. Med allt detta så blir stämningen helt perfekt för två triathlonnördar som mig och Roger. Toppa detta med lite sim, dryga 600 meter för min del och sedan längtade jag efter något varmt.

I tisdags utnyttjade jag den varma sommarkvällen genom att cykla. Kravlöst. Jag tänkte intervaller och tempo. 33 km med extra tryck. Det var precis så kort för att jag skulle sluta med en stark känsla och självförtroendet på topp.

I går njöt jag av att springa milen rakt upp och ned i duggregn i sällskap med en sovande Edith i vagn. Jag mötte inte en enda löpare och tänkte att de missar något de som hoppar löpningen på grund av lite vatten. Kroppen blir snabbt varm av aktiviteten, luften fylls av syre. Allt blir rent och friskt och fåglarna i skogen kvittrar extra uppskattande.

IMG_4714

 

IMG_4698

 

IMG_4689

 

 

 

Det är mycket som tar fokus från träningen

Bebis.

Tonåringar.

Föräldrar som blir äldre.

Flytt.

Nybyggnadsjox.

En gammal farmor.

Omorganisation på jobbet.

Bonus-familj-utmaningar.

Födelsedagsfirande.

Möbelinköp.

Röriga garderober.

Växthus som behöver växter.

Livet!

Det är mycket som stjäler fokus från träningen. Listan är inte enbart en lista över negativa saker, det hoppas jag ni förstår. Barn är sällan negativa och att plötsligt ha blivit med växthus känns fantastiskt spännande. Men barn kräver framförallt engagemang och fokus och det har alltid varit viktigt för mig att aldrig snåla på den punkten. Så när jag piper iväg för ett spontant simpass när mannen är bortrest i jobb och stora syskonen delar upp timmen i 30 minuter vardera, så funderar jag över hur mycket kvalitet det kommer att bli av just det här passet. Fokuset stannar kvar hemma med barnen och jag skyndar, skyndar och småspringer från bilen, in i omklädningsrummet, ner i vattnet, simmar, simmar och så upp igen och kör aldeles för fort hem …

Men det kanske kvittar, för solen vräkte in genom de stora fönstren i simhallen så man bländades av vattenglitter varannan 25-meters längd och den först stela kroppen som först tog sig fram som en tung pråm, mjuknade till och hittade in i ett skönt sim. Visserligen under de sista två hundringarna, men ialla fall … Jag var där. Jag plaskade. Det kändes bra när allt var klart.

Men i dag var tempotrainer-pipet under badmössan för snabbt för mig. Förra besöket i simhallen då kunde jag bara inte simma så låååångsamt att jag höll takten med pipet. Dagar, form, humör, inget är konstant.

Hemma hade det såklart gått bra. Jag tackade och berömde mina stora barn som tagit hand om lillasyster och tog min bebis i famnen för att känna om det gått bra, om det var okej att jag simmat en stund. Och jag tror det. Hon krängde sig ur min famn efter en stund och kröp in i storebror Simons rum.

Nästa gång ska jag öva på att ta med fokuset till simhallen. Men jag kan inte lova att jag lyckas.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.