Helena Nimbratt

My triathlon stories

Race report Gustavsberg Open water

Ni som har följt mig länge vet att Gustavsberg är min gamla hemort. På Värmdö utanför Stockholm har jag bott i 16 år och i Gustavsberg de sista 6-7 åren.

När jag såg att några eldsjälar arrangerat ett helt nytt lopp precis utanför mitt gamla köksfönster var jag bara tvungen att anmäla mig.

3300 meter. Jag gillade idén om bansträckningen. Start vid det nya häftiga kulturcentret Artipelags bryggor med simning i annars ganska trafikerat vatten, över en farled och in i det lite trånga sundet som leder in i viken i Gustavsberg där det alltid är proppat med båtar och även större färjor.

Ett tillfälle.

Att banan dessutom går längs min gamla vackra löprunda där jag hämtat kraft miljarder gånger när livet känts tungt, gjorde det hela inte sämre.

Gullig registrering.
Gullig registrering.

Alla mina förväntningar infriades. Jag tror det var lite drygt 100 startande. jag kunde inte riktigt identifiera dem som triathleter, swimrunnare eller simmare. Jag tror att det var en mix av allt och även några glada entusiaster som älskar att simma ut.

Registreringen skedde vid ett litet bord vid parkeringen med hjälp av en spritpenna och trevligt prat. Jag fick ett chip, en badmössa och erbjöds en slurk sportdryck. Ombyte skedde på gräsplätten intill. 15 min innan start var det race briefing.

Jag njöt av att vara där. Jag njöt av miljön, klipporna, måsskriken – skärgårdskänslan.

Så blev det dags att hoppa i. Den entusiastiska arrangören, som jag inte minns namnet på just nu, joggade förbi och undrade om allt kändes bra.

– Absolut!

Tummen upp på det.

Vattnet var svalare än jag och tydligen många andra, räknat med. Jag gled i från bryggan, simmade några tag, vande ansiktet och såg sedan till att hålla mig i rörelse tills starten.

Första bojen hade fått punka så en funktionär på sup agerade reservboj. Det funkade kanske ännu bättre. Jag navigerade bra.

Det kändes ovant att simningen hade själva huvudrollen. Då borde man väl fokusera på att ta i kanske och simma så bra man kan.

Men Jag var nöjd med tempot, fick brottas en del med stora vågor som revs upp av ett par stora motorbåtar. Någonstans kanske närmre 3000 m så måste jag ha tappat i fart för två tjejer som jag simmat om tidigare simmade om i bra fart och jag kunde inte haka på. Kände själv att kroppen bara segade ihop. Jag blev kall och var tvungen att skärpa huvudet.

Men det gjorde inte så mycket. Jag hade det bra där i vattnet och tyckte det var kul att se allt välbekant från vattensidan. Det bliev lite sight seeing där innan jag fick syn å den uppblåsa målbågen och försökte klämma fram lite extra krafter.

Jag fick hjälp att ta mig upp för stegen vid bryggan och snacka om krock. Blöta gummiklädda simmare mitt bland de exklusiva båtarna och flanörerna på båtmässan. De förstod nog inte riktigt att det pågick ett open waterlopp precis där. Barfota tassade vi genom mässområdet och samlades i en träddunge där det fanns energi och väskor med ombyte.

Jag hann tyvärr inte stanna och snacka så länge – som vanligt fullspecka schema, det var bara att hoppa in med våtdräkt och allt i bilen för att skynda hem och byta om till kvällens festligheter. Tankad med massor av härlig energi!

Svärmor bjöd på fest med tårta för att fira vårt smitbröllop.
Svärmor bjöd på fest med tårta för att fira vårt smitbröllop.

Race report Utö Swimrun: Viljan vann största segern!

Starten gick och vi tog oss ann första löpsträckan om cirka 2 km som började med ett tuff uppförsbacke. Solen gassade. Huden under våtdräkten kändes redan överhettad. Jag tror att våtdräkt med ullkläder under och gummimössa nerdragen över öronen är det mest absurda löputstyrsel man kan tänka sig. I synnerhet i 25 grader och sol.

Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography
Fösta backen efter start. Foto: Deville Photography

Känslan när det kalla vattnet nådde in innanför våtdräkten är obetalbar.

– Iiiii så kallt och så skönt!

Jag var (dumdristigt nog) faktiskt inte alls nervös inför en av årets stora utmaningar Utö Swimrun. Spänd av förväntan såklart men inte alls orolig. Jag såg framemot att få uppleva en dag i skärgården, med vacker natur och på en utmanande bana. Jag såg framemot att få kämpa, bli trött, arg, glad, ledsen och överlycklig – ja ni vet åka berg- och dalbana på det där sättet som man gör under krävande fysiska utmaningar.

På den punkten blev jag verkligen inte besviken.

05:45 sladdade min partner in på gatan med hög musik i bilen och hon var redan härligt taggad. Vi kramades, skrattade, kastade in packningen i bilen och mös gemensamt över att nu är det dags. Dagen D är här!

Resan till Utö flöt på utan bekymmer. Vi kom fram till färjan i god tid. Vi hittade parkering. Vi slappade och snackade på båten och vips så stod vi vid registreringen och visade att det minsann var ordning och reda på Team Amfitrite – tryckförband, visselpipa, hälsodeklaration och till och med varsin våtdräkt! Japp! Allt var med!

Det var inte mycket tid från det vi klev av färjan tills starten gick. Vi hann göra allt vi skulle, utan stress men också utan marginaler. Race-mötet var likt ett väckelsemöte; taggad stämning, mycket applåder och inbördes beundran – precis som vi vill ha det.

Min partner Sara och jag valde att klä oss så redo för sim som möjligt och såg till att stå i skuggan i startfållan. Simmössan tog vi på tre minuter innan start. Då pirrade det till rejält i maggropen och jag förstod att jag trots allt var ganska så tagen av utmaningen som låg framför. Tagen och matt i benen. Kraftlös … dålig taiming!

Nu gäller det!

Jag sprang med hyfsat lätta ben. Sara min partner såg inte helt nöjd ut och sa redan efter ett par minuter att det inte alls kändes bra i benhinnorna.

– Det bästa med swimrun är att man springer och får återhämtning i benen under simningarna, resonerade jag och tänkte så det knakade – hur peppar jag min partner på bästa sätt? Än så länge känner vi inte varandra så väl.

Att tävla i par är en av tjusningarna med swimrun. Dessutom en utmaning. Det är en fördel att känna varandra och känna till varandras styrkor och svagheter. När jag och Sara sprang vårt första långpass tillsammans i Angarns naturreservat så korsförhörde vi varandra. Vi berättade om vår bakgrund som träningsgalningar, vi avslöjade rädslor och kom fram till att vi både delade kärleken till löpning och viss rädsla för vatten. Men inget samtal i världen kan ersätta tid och gemensam tävlingserfarenhet. Det saknade vi helt.

Vilja och motivation det hade vi så det räckte och blev över och det skulle visa sig ganska snart att det var precis de egenskaperna som skulle bli avgörande för vårt genomförande av Utö swimrun 2017.

Det körde ihop sig rejält redan efter de första 5-6 kilometrarna, tror vi, vi minns inte riktigt.

Allt flöt bra. Den första simningen är gjord, kanske även den andra. Vi höll tillfredställande fart både i vattnet och på land. Vi sprang längs en stig och jag hade sikte framåt. Plötsligt såg vi inte snitslarna och insåg att vi missat en avtagsstig. Sara var snabb som en vessla att lokalisera rätt spår och skuttade in i terrängen till rätt stig. Jag hakade på. Jag med min ovana att springa terräng är inte riktigt lika snabb i vändningarna och innan jag hinner sänka blicken för att se vart jag sätter fötterna slår ena foten i en hög uppstickande sten. Knät viker sig och landar med en hög smäll i  stenen.

– Aj för i h-vete, satan, satan, satan vad ont!

Jag ligger med ansiktet ner i blåbärsriset och skriker en massa fula ord. Förvirrad och frågande – vad sjutton hände? Det är knät inser jag. Det är nog inte så farligt. Jag måste resa mig och fortsätta springa. Men nej, det gör oroväckande ont.

Sara tittar oroligt på mig och pratar lugnande. Jag ser att hon blir lika stressad som jag när lag efter lag springer om men hon pressar mig inte. Hon låter mig känna efter och bestämma om jag kan fortsätta. Men jag måste upp och på fötter för att skona de passerande lagen från att stanna och erbjuda mig hjälp.

– Spring ni, det är ingen fara. Jag klarar mig, säger jag till våra vänner Elin och Åsa som bekymrat undrar vad som hänt och alla andra hjälpsamma.

Först går jag en bit. Sedan tassar jag försiktigt och säger till Sara att det går nog … fast det gör riktigt ont.

Jag bestämmer mig för att inte fortsätta delge Sara mer information – inte mer än absolut nödvändigt. Jag vill inte förstöra hela upplevelsen för henne och dra ner henne i något gnällträsk fast jag helst vill gråta högt av ilska, besvikelse och ilande smärta.

Det värker från knät upp i låret djupt in  i ljumsken. Hur kan det ens kännas DÄR??? Tänk om jag pajar knät helt om jag fortsätter.

Men jag kan inte bryta. Jag är ju stand in för Saras man Lasse som är skadad. Jag måste fortsätta. Och det gör jag. En bit i taget.

Jag tar mig framåt men kroppen känns konstig – i någon slags chock inser jag senare när det släpper och jag faktiskt återfår en del styrka. Jag känner mig frossig, svag och måste gräva djupt efter kraft att fortsätta. Viljan finns.

När det står 22 km på klockan så känns det bättre. Plötsligt känner jag lite kraft i simtagen men har ändå svårt att hitta fullt fokus och få till stadiga simningar. Jag tror Sara tycker jag drar för mycket åt höger, som jag brukar när jag tappar mentalt och glömmer fokusera på draget med vänster arm. Hon simmar upp flera gånger vid min sida och tar sig om, Det blir lite stökigt. Jag trasslar in mig i linan med paddlarna så stropparna som håller fast paddeln på handen lossnar, jag måste hålla fats paddeln med fingrarna. Bitvis måste jag simma med en hand när linan är sträckt rakt åt sidan. Det här glömde vi prata om. Hur gör vi om Sara tycker det inte funkar att ha mig framför?

Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.
Långa löpningen. Så fort jag stannar stelnar knät till. Jag ser till att hålla det i rörelse.

Vi jagar cut off-tiderna. Det finns tre stycken och den första klarar vi med 4 minuter till godo. Jag ser att energistationen är riggad i ett pittoreskt båthus och vi är långt ute i skärgården. Men jag stressar i mig flera muggar vatten, tar en medhavd gel och så snabbt fortsätter vi framåt. Ut på den tuffaste simningen.

Jag registrerar utan att se mig om att här är havet väldigt närvarande och stort. Det känns stort bakom min rygg och jag gissar att om jag blickar bakåt så ser jag horisonten. Inga öar stoppar vågor eller vind.

Det ilar i magen av rädsla. Sara är snabbt ner i vattnet, jag försöker samla mig, klipporna är hala, plötsligt är jag i och får genast brottas med att samla ihop tankarna. Fokusera, börja simma. Vattnet är busigt. Skvimpar hit och dit. Det här har jag inte övat så mycket på heller. Kylan är intensiv och jag inser att jag missat i stressen att stänga våtdräkten.

Men jag simmar och det funkar. Efter ett tag känns det bättre men väl uppe på land skakar jag av köld och yrseln är löjlig. Jag mår jätteilla. Men efter någon minut fortsätter vi framåt.

Ungefär så här stretar vi på. Jag och min fantastiska partner Sara. Det är inte loppet som jag skulle sätta etiketten ”glädje” på så här efteråt. Vi var inte jätteglada men vi var beslutsamma och vår vilja och vårt fina samarbete lämnar en varm känsla i bröstet.

F-n vad vi kämpade Sara! We did it! Vi gick i mål under Utö Swimrun – Team Amfitrite, vi klarade de där förbannade cut offerna och fick fullfölja vår galna utmaning ute i Stockholm vackra skärgård.

Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography
Sara spurtade järnet de sista hundra metrarna. Jag gjorde mitt bästa för att haka på. Foto: Deville Photography

Vilken dag det blev! Vad mycket vi lärde oss.

Kylan var det jag oroade mig för mest innan loppet. Kylan var det jag tänkte på minst där ute på banan trots att det sägs att under vissa simningar höll vattnet endast 6 grader.

Under den sista milen, när jag var trött tänkte jag tanken att ”shit nu är det kallt alltså”, men att ens ödsla energi på att bli upprörd över det kändes bara onödigt. Så det struntade jag i.

Utö swimrun är ett tufft lopp, ett bitvis hänförande vackert lopp och ett lopp som helt klart seglar upp i topp vid sidan av Ironman Kalmar som en av mina största utmaningar.

 

IMG_6809

 

We will be back!! Vi kan bättre än så här!

 

Swimrunpremiär en helt vanlig torsdagskväll

Jag står på bryggan och försöker kränga av mig våtdräkten – nya fina swimrundräkten Head Aero – och vattnet rinner ner för kroppen och samlas i en stor pöl runt mig. Under har jag nyinköpta ullunderkläder av tantmodell för det var billigast. (200 kr per plagg istället för 500 kr om man väljer de trendiga färgglada varumärkena) och kroppen sjunger  av glädje.

Tröskeln till årets första open water-simning är alltid lite obekvämt hög men när det väl är gjort så undrar man; – varför simmar inte alla ute!

Jag älskar det här!

Simma, springa, vimsa, skratta och bara njuta av att vara här och nu. Swimrun är något alldeles extra.

En vecka som varit tung och en dag med en känsla att bara vilja gå och lägga sig och börja om vända på bara några minuter till att bli en kanonvecka och en fantastisk dag.

Det hela gick av stapeln i Danderyd i en väldigt liten sjö som heter Ösbysjön och som under de senaste varma dagar hunnit bli så varm som 14 grader. Väldigt överraskande.

Tanken med passet var att Sara och jag skulle ta ett första steg att trimma in oss som team inför Utö swimrun. Det funkade bra. Första simningen somnade vi båda med dolken på ryggen och andra simningen glömde jag att ta på mig glasögonen – kommer bli kanon!!!

Hela gänget samlat uppstyrt av Elin Sterner som också ska köra Utö i år.
Hela gänget samlat uppstyrt av Elin Sterner som också ska köra Utö i år.

IMG_6634

Vi kommer bli ett grymt team jag och Sara.
Vi kommer bli ett grymt team jag och Sara.

IMG_6640

Sim med Enebyberg triathlon

Jag har kikat på dem i flera veckor – Enebyberg triathlon dyker upp i Tibble simhall i Täby varje söndag 08:30. De skojar om att de är lite ökända. Är man en grupp om 10-15 pers och glider ned i bassängen så blir det ganska fullt och det kanske inte uppskattas av alla.

Men det här gänget har koll, ser till att flytta sig när folk vill vända vid kaklet och jag lovar, tempot är inte det långsamma.

Tekniksnack innan passets början.
Tekniksnack innan passets början.

Efter lördagens goda känsla i vattnet tyckte jag mig vara mogen att köra ett fullblodspass om 3000 m med ordentliga teknikdrillar och lite press att prestera. Tyvärr hann jag bara drygt halva passet innan jag var tvungen att pipa hem för att ta Edith när Roger skulle iväg med Tim på bandymatch.

Men bättre det än inget och jag hade kul.

Jag är usel på teknikövningar. Hajen och ”hajen vinkar”, catch up, sim med knuten näve och hög armbåge och en hel rad andra övningar utmanade koordinationen, flytläge och balans. Jag hoppas att det gör lite nytta.

Skönt efter sådana drillar att bara få ösa på ett gäng snabba 5o:or och om jag inte inbillar mig så tyckte jag nog att tekniken satt ett snäpp bättre … tills jag blev trött …

Eftermiddagens löpning gick inte alls. Tung seg och med känsla av att något var fel hela vägen. Kanske 10 km eller 11,12. Vi vet inte. Jag och Roger gav oss iväg utan klocka på armen och testade en del nya vägar och sprang lite vilse.

Plötsligt stod vi med vagnen uppe på ett berg, omgiven av klippor, rötter och svår terräng … inte helt optimalt med barnvagn. Men vi tog oss hem. Och det var skönt att gå en bit.

IMG_6330

Därför är morgonsim det bästa passet – 4 anledningar

Få saker gör mig så stark, glad och full av energi som lite morgonsim. Genom att gå upp tidigt på morgonen, köra ett ordentligt pass och hinna hem i tid nästan innan familjen vaknat gör att det blir win, win upphöjt till två.

  1. När familjen och främst min lilla Edith sover så slipper jag träna med det där känslan av att jag måste skynda mig och den där gnuttan dåligt samvete som jag tror alla föräldrar drabbas av när de inte finns nära barnen.
  2. Träningen och ett bra pass är avklarat innan dagen ens har börjat. Antingen går det att njuta av en hel kväll i soffan eller med pyssel hemma eller så finns det gått om tid för ett andra pass under samma dag.
  3. Prestationsmänniskan får sig en ordentlig boost. Träna tidigt på morgonen när man vet att de flesta sover kan få vem som helst att känna sig extra duktig!
  4. Man får äta två frukostar som smakar extra gott efter 1 timmes simning och en varm bastu.

Morgonsim är rena rama himmelriket om ni frågar mig, men just nu är de något som inte finns plats i mitt liv på grund av tidiga arbetstider och barn som ska skjutsas till skolan. Hoppas få tillbaka den möjligheten längre fram i livet.

Jag fick ihop 2400 m. Enligt följande:

2×100 insim

10×50 startid 1:15, det gick så sjukt bra. Hade mer att ge nästa pass så kapar jag 5 sekunder.

6×100 paddlar och dolme, fokus på draget, styrka och teknik.

10×50 fenor Med trötta armar fortsätter jag med fenor och krämar ut det sista ur armar och axlar. Viktigt att inte tappa tekniken. Fullt fokus på catch och acceleration under ytan samt frekvens.

2×100 dolme. Hög frekvens. Det här tycker jag är sjukt jobbigt.

4×100 nedvarvning och skön lugn simning.

De här är ett pass jag knåpat ihop själv så det finns säker massor över att önska. Men jag har märkt att jag tagit flera kliv fram genom att fokusera på armtagen, att få till hela draget och inte slarva. Så teknik i kombination med styrka gör att jag får till mer fart. Låter ju logsikt!

FullSizeRender

Dyr nota för simuppehåll

November blev en dålig simmånad. November bjöd på noll simpass. Det fick jag bittert betala i lördags när jag brinnande av längtan packade min Ironmanväska från 2015 med simdräkt, fin ljusblå Ironmanmössa och glasögon.

Jag har verkligen avstått medvetet från att simma tidigt på morgonen. Dels med hänsyn till min andra hälft, som tar hand om vår lilla tjej och blir en smula sen till jobbet, när jag plaskar runt i bassängen. Dels med hänsyn till min nattsömn och återhämtning. Och dels men allmän hänsyn till återhämtning och faktiskt även en del övning i att bara ta i det lugnt med att inte träna ”alla” pass vecka ut och vecka in.

Man kan faktiskt göra andra saker utan att det är en big deal!!

Det är faktiskt inte så dumt för den allmänna välbefinnandet att prioritera en del hemmafix istället för träning och en timme i soffan med läsning eller vila är också stärkande för triathletkroppen. Eller hur!?

Vad just Du nu än tycker om detta argument så har vi även varit en del sjuka i huset. Energin har inte varit på topp och förkylningarna har lurat i hörnen men tack och lov har jag klarat mig från de värsta. Kanske för att jag trots allt vilat när de varit på känn.

Men nu känner jag mig stark och taggad att få in mer mängd i träningen igen. Men ack så deppigt det var att glida ned i vattnet och ta i … och ta i … och … nä hej … vilken tung känsla. En månads simuppehåll har kostat mig vattenläget, rytmen och uthålligheten. Så kändes det i lördags. Det ledde till att jag satsade på sim även idag söndag och då kändes det en smula bättre.

Simning är en färskvara. Jag är nöjd med hur tekniken sitter men mycket annat har baske mig fått sig en törn.

Så nu blir det simboost. Jag står inte ut med att backa i simningen igen. Jag måste ju få njuta av att ha lite kräm i vattnet åtminstone en säsong.

Jag hann precis simma en timme idag, ta en vända i bastun innan vi dök ned vid ett dignande julbord. Efter julbordet blev det 10 km löpning i blöt nysnö. Härligt mjukt, dämpat och slirigt!

 

Godmorgon! Simpass 2 under helgen.
Godmorgon! Simpass 2 under helgen.

 

Mycket prylar på bassängkanten numera. Triathleterna invaderar simhallen.
Mycket prylar på bassängkanten numera. Triathleterna invaderar simhallen.

När man är hungrig som en varg

… då vet, i alla fall jag, att träningsmängden ligger på en bra nivå.

I mitt sociala medieflöde ser jag att många kämpar med motivationen så här års. Det gör inte jag. Tvärtom så hittar jag en ny glädje i träningen när pressen efter tävlingarna har försvunnit och det fortfarande är långt kvar till nästa säsong.

Jag är lite extra glad och inspirerad tack vare det kalla swimrunpasset med Enebybergsvännerna som jag skrev om i mitt förra inlägg. De har fortsatt sprida glädje och ett trailpass med efterföljande fika finns inbokat i mitten av nov. Något att se framemot.

Bäst just nu är de träningsdater jag och Roger har fått till under två helger. Så uppskattat och fantastiskt kul att få träna med sin bästa, bästa kompis. I söndags simmade vi. Jag har längtat efter att visa min utveckling och jag tror att Roger blev riktigt imponerad.

Jag har en bra känsla i simningen. De nya kunskaper jag förvärvade under vårens kurser med Simcoahen har landat och etablerat sig. Att jag har en catch numera gör stor skillnad i fart och sommarens open water-simningar har gjort mig betydligt mer uthållig. Jag är mer avslappnad i vattnet. Jag tror mer på mig själv. Det känns fantastiskt.

I morse lyckades jag för första gången verkligen genomföra en serie med pace-klockan och starttider på ett kontrollerat och jobbigt sätt. 10×50 med starttid 10:15. Det var väldigt hanterbart men för mig är inte flåset det stora problemet när jag försöker simma fort utan det är demonerna!

– Demoner finns inte, tänker du nu.

Nej, det är jag smärtsamt medveten om. Ändock ställer just vattendemonerna till det för mig när jag blir flåsig. Den där känslan av syrehunger påminner så förbaskat mycket om drunkningsscenariot, som det ser ut i mitt huvud.

Men jag ger inte upp, nej, nej, nej. Mitt mindset är inställt på att fortsätta kämpa. Så har det alltid varit.

 

 

Så kul att man vill ta tjänstledigt

Simma, cykla och springa är så satans kul att man bara vill glömma allt vad jobb heter och hänge sig åt de här grejerna på heltid.

Jag är simhög och lyckligare än på länge.

Och hör på detta: Jag ÄLSKAR morgonsim. Jag vet inte vad det är men det är så otroligt tillfredställande och det känns som så förbaskat välutnyttjad tid att kliva ur sängen när resten av huset, jag i stort sett hela gatan med för den delen, sover.

Man behöver inte borsta håret. Man behöver inte välja någon out fit. Bara famla efter gårdagens klädhög på golvet, åla på sig jeansen och dra en mössa djupt över öronen ochnsedan iväg i kylan och mörkret.

Morgonsim är ett slags undantagstillstånd och en hård kamp med kroppen som först sover hårt, gnisslar i det kalla vattnet och sedan sakta värms upp och börjar samarbeta.

Jag kommer inte att morgonsimma så värst mycket under den här vintern. Jag måste värna om sömnen än mer. Efter drygt ett år med en liten så ligger jag på minus och kommer efter med sömnkontot bara efter en natt med färre antal timmar än vanligt.

I morse tog jag ett kalkylerat beslut att kliva upp 05:40, trots att jag varit halv-vaken sedan 04:30 och inte somnat förrän strax före 24:00. Jag har längtat efter att simma mer. Det är svårt att hitta tiden. Och det var sååå värt det.

Jag kände mig stark som en oxe i vattnet. Tekniken känns riktigt bra förutom att jag fortfarande har problem med att vänsterarm landar platt istället för att handen går i först. Ska öva drillen ”broken arrow” nästa pass.

Jag har aldrig någonsin simmat så här bra. Det går inte jättelångsamt längre. Och det roligaste var att jag faktiskt träffade två bekanta i simhallen som bjöd in mig att träna swimrun med dem på onsdag. Om jag vågar. Kylan känns väldigt skrämmande.

 

_mg_0875
Vågar kan köra swimrun nu?

Hösten inspirerar

Hösten är magisk i år! Jag vill bara vara ute, längtar till fjällen och önskar att semesterveckorna dubblades så att jag kan dra med Roger och Edith ut på vandringsäventyr. När det finns så mycket roligt att göra och välja mellan så gäller det att välja smart.

Vi har fortfarande inte gjort upp någon plan för 2017. Vilka lopp vill vi satsa på? Vilka äventyr ska vi dra med familjen på?

Sociala medier är kul det skapar en massa härlig inspirationen men ibland också …. onödig avund. Folk är inte bara jäkligt snygga och vältränade de har ju varit på Koster och kört swimrun i helgen!! Kicki, Göril, Elin, Linda osv, osv. ALLA utom jag och Roger.

Åh vad jag också vill köra swimrun! Jag blir också avundsjuk på alla grymma kurser allt folk går på. Simcoachen är i full gång och drillar folk till nya höjder och jag längtar också efter Simcoach Anna men det får kanske bli längre fram i vår. Den här vintern kommer jag göra vad jag kan med min simning på egen hand.

Cykla mountainbike ser ju också grymt härligt ut, men en sådan äger vi inte i den här familjen!

Tur att livet är långt! Man kan inte göra allt på en gång. Det finns massor av tid att testa nytt och annat längre fram.

Det som rullar på bäst just nu för min del är löpningen. Jag hoppas att jag under det kommande året verkligen ska få till intervaller varje vecka, få in rutinen en gång för alla och bygga en starkare motor. I måndags blev det av i alla fall. 4×4 min i 4:30-tempo, på löpband + uppvärmning och nedvarvning. I onsdags tuffade Edith och jag runt med löpvagnen i det magiska höstvädret men mina ben var så tunga. Hela kroppen var hängig och jag hade en ovanlig och rent av sällsynt ”ge-upp-känsla” i omlopp.

 

fullsizerender-3

 

Och nej, jag är inte sjuk men jag har satt stopp för 99 procent av allt sockerintag och reducerat kolhydraterna drastiskt. Jag försöker sockeravgifta mig själv efter graviditet, amning och Ironman-träning. Det går bra. Jag har inte fikat eller bakat på kanske två veckor. Jag har bara ätit en, eller kanske två … möjligen tre … chokladbollar som min dotter bakade i veckan och som stod mitt framför nosen i kylen. Det var SÅ gott kan jag meddela! Kroppen har inte glömt sockergrejen. Kroppen JUBLADE!

Under löpningen i onsdags hade en liten bar från Umara med mig i fickan och den åt jag efter en timme och kände hur gelékroppen fick styrfart. Det höll ett tag sedan sprang jag i sirap. 18 tunga men härliga kilometrar, jag blandade med gång i backarna. Hade nada umf för att få upp vagnen i motlut.

I går kväll fick jag till höstens första bassängpass.

2×100 insim fokus bygga upp tekniken

2×400 (försök till) tröskelfart

3×100 med ökad frekvens

4×50 hårt

Ganska tufft men det kändes superbra! Catchen fanns där, vattenläget kändes bra, jag övade en del på att ligga djupt och då kom magin! Det är ju där jag ska vara! Ner, ner, ner i vattnet. Ned med huvudet!

Nu ska jag se till att inte tappa uthålligheten under vintern och tvinga mig att simma längre serier.

Det här kommer bli bra!

 

img_7055

 

Septembersim och traildrömmar

Det har varit lugna veckor träningsmässigt sedan Ironman Kalmar. Kroppen har varit trött, en smula förkyld och allmänt urladdad och samtidigt väldig GLAD och nöjd. Vi har passat på att göra sådant som har nedprioriterat under framförallt sommaren när all ledig tid har gått åt träning. Först jag, sedan Roger. Eller först Roger och sedan jag.

Cykla, springa, simma, cykla, cykla, cykla och springa. Simma.

Repeat!

Hela juni, juli och de första veckorna i augusti. Intensivt. Fokuserat. Insnöat eller målmedvetet. Välj själv.

Nu har vi fixat hemma, träffat vänner, pratat med varandra, druckit champagne. Grillat. Städat. Och bara suttit rakt upp och ned och undrat vad man gör av tiden när man inte tränar.

Lite träning har det blivit. Jag har cyklat och spunnit och jag har löpt höstens första trailpass. Jag har fått skogslöpning på hjärnan. Jag googlar och tänker på fjäll och marathon i någon slags skrämmande kombination. Jag vill springa på ojämn mark och stärka kroppen. Jag vill springa/gå vertikalt.

Den här veckan har sommarvärmen återvänt till stockholmsområdet. Trots det fina vädret har jag ändå inte tränat utan istället haft fokus på att sluta nattamma min guldklimp. Under hela sommaren har jag tänk: ”Efter ironman”. Jag har inte vågat göra den satsningen före med rädsla för att ställa nattsömnen ännu mer på ända. Men nu var det dags. Och operation ”Sluta amma på natten” går över förväntan men lite extra nattvak och tröstande har det blivit så idag när jag fick ett tillfälle att smita iväg till sjön här intill så njöt jag till fullo.

 

img_6560

 

Hallå! Det är september! Solen gassar och sjön har nått badvänligt temperaturer för andra gången i år. Jag hoppade i vattnet och glömde först glasögonen … lite knackigt kändes det men hela passet slutade i total magi! Jag fick in ett sådant skönt flow. Jag simmade med hela kroppen. Jag tröck på.

Solen glittrade i vattnet, Jag borrade ned mig djupt och kikade med bara ena ögat ovan vattenytan, sippade efter luft i mungipan. Fokuserade ett tag på kicken. Jag har en tendensen att kicka passgång, när det blev rätt så blev det jackpott. Vilken fart!

Underbart! På bryggan satt ett äldre par och log.

– Vi undrade om det var en tjej eller en kille som var där ute. Skorna som står här är så små och smala men simningen var så kraftfull att vi ändå trodde att det var en man där ute, sa de.

Det tar jag som en grym komplimang!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.