Helena Nimbratt

My triathlon stories

Running up that hill i Eidfjord

Bergtagen. Det är ordet. Eidfjord har golvat oss till marken. Det går inte att se sig mätt på denna fantastiska natur.

I dag har vi båda varit och registrerat oss. Jag som support och Roger som atlet. Vi har nypt i fina prylar i shoppen och pekat och njutit av den söta byn. Allt är bara så fint och stämningen och förväntan går att ta på. De flesta brukar säga att alla ser så proffsiga ut och som stenhårda konkurrenter när de ser alla som ska tävla. Atleterna här ser riktigt starka ut PÅ RIKTIGT och det är en kavalkad av finisher-tröjor från alla tänkbara extremlopp från hela världen. Det är väldigt nördigt och väldigt imponerande.

Roger har simmat för att förbereda sig på kylan men säger att det är helt ok. Jag har fått mig en liten båttur och ett löpevent arrangerat av Norseman i samarbete med Salomon. De kallade eventet running up that hill … Jag såg dock ingen kulle bara ett berg och ett stup där färjan lade till och sedan var det bara art gneta på uppför. Norrmän har en sned bild av backar kan jag säga. Vertikal!!! Hehe …

Eidfjord från vattnet.
Eidfjord från vattnet.

image

 

image
Avstigning och dags att besegra the hill!
Här uppe blev det fika och livemusik.
Här uppe blev det fika och livemusik.

image

image

image

 

 

PB på ironmanbanan

Jag. Ska. INTE … under 30 km/h! 

Jag ligger i tempoställning och borrar ned huvudet mellan armarna och stretar i den obligatoriska sydvästliga Ölandsvinden. Havet ligger nära och vägen går genom öppna fält, ibland nästan helt spikrakt. Planen är att hålla tempot och inte tappa fram till Degerhamn där det är dags att korsa Alvaret österut och få medvind och en smula vila och en chans att trampa upp snittet en bit igen.

Vi har det bra här på Öland. Vi bor på en lantgård i Hulterstad hos Jenny och Sven som varje år riggar upp en energistation i byn under Ironman.

— Ni är alltså en av de där fantastiska hjältarna som fixar så vi får komma hit och leka varje sommar, säger Roger till Sven som kom ut på gårdsplanen för att prata när jag efter 14 hårda mil lyckligt pustade i skuggan idag.

— Jag såg dig cykla iväg två gånger från gården idag så jag måste ju höra hur det har gått, säger han och erbjuder ett fast handslag och presenterar sig som Ironmanfunkis.

Jag svarar att jag är väldigt nöjd, att jag cyklat två varv på Ölandloopen idag och aldrig cyklat så snabbt som idag i hela mitt liv. Vi pratar en stund om den obligatoriska sydvästvinden och motvinden som aldrig sviker på Alvaret.

— Det är inte jag som är hjälten här, det är ju ni. Sedan ska ni ju springa uppe på det där, ler han och skakar lite på huvudet.

Just idag har jag banne mig inte lust att springa efter min cykeltur, men jag konstaterar glatt att jag kan cykla fort, energin har funkat hela passet och jag är fasiken stolt som en tupp. Jag pressade mig ur min comfort zone och det var inte så svårt att befinna sig där. Jag har cyklat hårt uppför, jag har cyklat hårt nedför, jag har cyklat hårt alla 140 kilometrarna idag.

20 mil har jag avverkat på två dagar och jag har inte haft en enda negativ tanke. Det här var så mitt i prick och precis vad jag behövde.

OMG – 3 month to race day!

Så kommer det där mailet från Ironman Kalmar märkt med texten: 3 month to race day! Det är nu det gäller, det är nu man ska skräddarsy sin alldeles unika plan för att ”race day” ska bli så bra som möjligt.

Jag kan glatt konstatera att jag behöver de där tre månaderna. Just nu har jag en känsla i kroppen av att ligga efter. Maj har bara försvunnit in i ett hål av förkylning och av småbarnsdimma.

I går morse låg jag i sängen och upptäckte att jag faktiskt drog mig för att kliva upp enbart för att det stod cykling på schemat. Det gav jag mig en tankeställare. Vad händer här egentligen? Varför dyker de här känslorna upp nu? När träningsmotivationen sviktar så gäller det att vara vaksam.

 

cykel2
Utforskar nya cykelvägar i Roslagen.

 

Jag behövde inte fundera någon längre stund för att konstatera att jag har haft en helt annan bild av hur jag ska lyckas med cykelträningen i år, än vad som faktiskt har blivit möjligt. Därför är det svårt att trampa iväg från hemmet utan att känna stress över att cykelformen inte är så god som jag hade önskat. Stress är en förödande känsla. Den gör ju inget bättre utan istället bidrar den till att stjälpa hela lasset ordentligt, därför är jag glad att jag i går beslöt mig för att lägga ned prestationskraven åtminstone en tid och låta glädjen och lusten vara de dominerande inslagen under kommande cykelturer.

Dessutom känner jag mig mer sliten idag än i somras när jag tog beslutet att satsa på Ironman i år. Då var jag sargad och svag på grund av förlossning och graviditet men stark i kärnan, i huvudet, mentalt liksom. Nu har den där kärnan börjat krackelera. Maskineriet gnisslar och behöver service. Jag hade turen att få en underbar dotter men en dotter som stör min nattsömn konstant. Nu när hon nästan är 1 år så kan jag konstatera att det blev aldrig bättre, hon växte inte ur det. Edith väcker mig ett tiotal gånger varje natt med några få undantag och när hon är sjuk då går jag i en dimma. Därmed måste jag skruva ned kraven på mig själv fysiskt.

Men än lever hoppet!! 3 månader kvar. Edith kanske börjar sova bra i natt! Vem vet!!

Helgens cykling blev i alla fall en bra dos in på träningskontot. 7 lite tuffare mil på lördagen, återigen med en del motvind, och sedan härlig solskenscykling i går med fokus på njutning.Totalt 13 mil! Dessutom blev det open water premiär i sista stund igår kväll. Jag och Roger klämde in några hundra meter innan matlagning och kvällsfix och jag kunde konstatera att det är verkligen en helt annan grej att simma ute. Så jobbigt! Men otroligt härligt!! Jag längtar till nästa pass!!

 

cykel1

cykel3
Mitt lilla nattmonster.

 

Styrka & sim

blogger-image-1045407678-1

Kompensationsträning eller dubbelpass? Igår kombinerade jag gymmet med simhallen. Jag var grymt taggad och hade en fantastisk kväll i mitt eget sällskap.

Lägg till bildtext

I Gustavsberg, där jag bodde tidigare, kan man simma när som helst, så länge motionsbassängen är öppen. Visserligen då i 25-metersbana men ändock. Den finns där varje dag mellan 06:15 och 21:00. Här i Täby bedrivs det sedan länge seriös simträning och det är många pass som ska rymmas i 50-metersbassängen. Fördelen är att det råder en skön simsportstämning i simhallen. Omklädningsrummet är ofta fullt av unga simtjejer som tränat innan de går till skolan, det tycker jag är grymt imponerande, och det finns måna duktiga simmare att inspireras av.
I Tibble är badmössa och glasögon mer regel än undantag.

Nackdelen är att möjligheten att simträna för allmänheten är mer begränsad. Två morgonar i veckan, en timme varje lunch, några kvällar i veckan samt helgerna mellan 08:00-12:00.

I går var planen att morgonsimma om jag lyckats skrapa ihop en okej dos sömn vid 06:00.
Icke! Enförkyld, mammig bebis kräver sitt stök på natten och jag behöver många timmar i sängen för att skrapa ihop hyfsat med sömn. Därför blev det dubbelpass efter middagen. mellan 18:00 och 19:00 SATS och styrketräning. Jag körde ett lugnt helkroppsprogram, 2 set per övning, för att jobba igenom kroppen och inte riskera för mycket träningsvärk.

Jag taggade i gång på alla cylindrar! Åh det var så härligt att vara där, fokusera inåt, lyssna på musiken, tänka teknik och utmana med några tyngre reps på vissa muskelgrupper. Jag la på 50 kg på latsdrag. 50 svindalande kilo (jag har typ alltid legat på 30-35) och YES!! Det gick! Jag lastade på massor på rodd, tog en tyngre stång när jag körde axelpress. Hämtade 10 kg viktplanta och gjorde ryggresningar. Jag benböjde, gjorde utfall och pysslade på med god känsla.

Sedan, med peppande musik i öronen, stegade jag till simhallen, böt om snabbt och hoppade ned i vattnet, fortfarande varm efter styrketräningen. 1500 m blandad kompott. Vi var tre personer i snabbanan och samsades fint.
Ett riktigt bra dubbelpass.

Återhämtning & digital detox

blogger-image-934208178-1

Tänk er känslan: Löparshortsen är på. Linne. Den bara (vinterbleka) huden jublar av solens värmande strålar. Ljudet från vågorna fyller dig med kraft och i samma sekund har du glömt januarislasket och det för oss svenskar, självklara mörkret. Spanska solkusten i januari – mycket ljuvligare än jag vågat hoppas på.

Skygg vintervarelse …

Om jag ska resa bort så ska självklart löpvagnen med … och våtdräkten. Så tänk er själva synen: Mamman med bebis i bärsele, vagn i ena handen, babyskydd i andra och en enorm väska på ryggen som ser ut att väga bly eftersom den innehåller både våtdräkt, löparskor, blöjor och babymat!
Helt i sin ordning. That’s me!
Jag har varit i Spanien och hämtat energi. Dessutom har jag blivit digitalt detoxad på grund av avsaknad av wi-fi. Nyttigt. 
Resan var helt och hållet spontan. Jag satt och pratade om att det vore fantastiskt att passa på att resa bort när man ändå är mammaledig och vips så hade en annan babymamma nappat och kommit på den goda idén att låna hennes föräldrars lägenhet i Marbella. 
Marbella som i mina öron klingar ungefär som Nice … lite bedagat … överraskade stort. Vi bodde strax utanför bland golfklubbarna vid Puerto Banús och det var så fint. Jag tyckte ändå om det lite mer ”lyxiga” gatvyerna. Parkchefen i stan har helt klart gjort ett kanonjobb. Så välordnat, så mycket blommor och fina parkanläggningar. Bergen ramade in det hela perfekt och det vimlade av cyklister på så väl racer som mountainbike med grymma cykelben. Bergsbyn Istan var så pittoresk att det ilade i tänderna.
Jag har haft ett sjukt barn hemma och träningen har fått vänta (är det 100 år sedan jag tränade ett ordentligt pass??). Det har inte varit läge att lämna hemmet och därefter så var det dags för Spanien. Resans fokus var heller inte träning så jag fick helt enkelt ta det tillfälle som bjöds att först ta en simtur i havet och sedan dagen efter en löptur längs strandpromenaden.
Jag var i himlen!!! Jag kunde inte fatta att det var sant när jag med lätta, lätta steg flög fram mellan Puerto Banús och Marbella. Det var mycket folk ute och promenerade. Många löpare njöt som jag av att bara springa på känsla. Jag fick många hejarop och tummen upp med löpvagnen och Edith framför mig. Jag ville inte sluta  och släppa taget om ögonblicket och det kändes nästan sorgligt att det bara blev en enda löptur i de här underbara förhållandena … jag avslutade med en dusch på stranden, med kläder och skor på.
Lägg till bildtext
Mitt resesällskap är också mammaledig.

Simpass för styrka och kondition

blogger-image-882797349-1

Simfredag! Äntligen. Älskar dessa fredagsmornar när jag får tassa upp när resten av familjen sover och smita till simhallen. Fokus: 60 min hård simning.

Jag simmar 2-3 gånger per vecka.

Simningens tjusning och dilemma – vissa dagar slåss jag i vattnet mot de skräckinjagande Orcherna från Mordor andra dagar befinner jag mig i det fantastiska Narnia.

I dag var jag i Narnia. 
10 minuter innan simpasset började körde coachen en genomgång. Han förklarade passets olika delar, genomförande och syfte. Han vill att gruppen ska bli starkare och få bättre kondition.

När vi började sköt jag ifrån kanten och kände hur kroppen gled stabilt med bra vattenläge. Armtagen kändes synkade och starkare än vanligt och jag hade till och med hyfsad koll på benen … tills jag blev trött. Då började passet på riktigt.

Vi simmade en massa olika serier. Det fanns inte en chans att ha tråkigt! Det går tydligen att variera i det oändliga hur man kan simma. Här är några exempel på vad som stod på tavlan. Allt med 20-30 sek vila.

4 x 25 polo,  12,5 + 12,5 vila 20 sek
5 x150 paddlar + dolme
3 x 150 benspark varav sista 50 br ben, fjrl ben, ryggben.

Jag simmade så att alla siffror snurrade i huvudet och jag slet med mina stora paddlar och fick fokusera på att orka dra korrekt.
Jag fortsätter att öva på att börja draget långt fram och inte att sjunka med händerna. Den sista biten i draget är också en utmaning. Efter dryga 1000 meter blir jag trött och jag inser att här är det triceps som måste stärkas upp. Så nu ska det bli lite fokus på dips ett tag framöver för att se om det hjälper.

Är träningsglädje smittsamt?

blogger-image-1301876300

Beckmörkt, kallt och 2,5 km slinga konstsnöspår. Detta är tydligen en riktig hit. I går besökte jag Täby Konstsnöspår för en kort tur och jag var verkligen inte ensam.


Vi förevigade ögonblicket med en selfie.




– Oj, jag trodde att det skulle vara typ bara vi!
Min 16-åriga dotter Olivia tittar fascinerat ut genom bilrutan på det pärlband av pannlampor som slingrar sig fram på Arninge Golfklubb, in bakom en träddunge och sedan fram igen på andra sidan.
Det är onsdag, klockan är 19:30 och parkeringen är full. Det lyser välkomnande från receptionen och värmestugan.

Vi är inte ensamma om att anlända vi denna sena timme. Tvärtom. Många med oss drar på sig pjäxor, tänder pannlampan och ger sig ut på de helt oklanderliga spåren.
80 kr kostar åkturen. Det är gratis för ungdomar under 20 år och stämningen bland åkarna som är i alla åldrar, är väldigt trevlig. Hurtig.

Olivia fick en komplett skidutrustning av sin jobbiga träningsmorsa och hennes kille Roger i julklapp … Vallningsfria Atomic, Salomonpjäxor, stavar, en enkel skiddress, handskar och ullstrumpor.
Jag tyckte nog att det glimtade till lite i ögonen när hon såg innehållet i julens största paket!

I går hade vi bokat den första turen. En teståkning och helt ärligt så var det väl mamma som var mest förväntansfull, både över att få åka skidor med dottern och ha henne helt för sig själv utan mobiltelefon till och med. Min förhoppning är att skidglädjen ska vara smittsam. Jag vet att träningsglädjen är det … Olivia har sagt flera gånger att hon inte skulle upptäckt att det är så kul att gymma om det inte var för att jag håller på.

Jag skulle vilja kalla premiärturen en hit! En hit för att vi hade det så trevligt. En hit för att jag stornjöt av stämningen, att det finns så många galningar som åker runt med pannlampa, för att spåren var jättefina och för att Olivia kämpade på och sa ja till tur nummer två redan på söndag. Då ska vi åka dubbelt så långt!

Mycket folk men fullt åkbart.
Dora var allt gladare än på bilden! 😉

Energiboost deluxe!

blogger-image-963027414

Knarr under fötterna, sol och lagom bitande kyla. Jag älskar att ge mig ut på löptur när landskapet är vitt och badar i ljus. 



Just nu har jag fokus på träningen, inte bloggbilderna.

Nu har Stockholm hunnit ikapp vinterns antågande. Gångbanor och trottoarer är plogade och löpbara igen med löpvagn och de där minusgraderna är lite lagom många.

Jag är lite rädd för kyla. Jag har en gammal frysskada på fötterna sedan ett gammalt norrländskt vinteräventyr och blir därmed kall på precis nolltid. (Räcker med att stå barfota i köket)

Ull är min bästa vän. Jag använder ull även under svensk sommar. Som till exempel 2014 under Vansbro Triathlon när luften bjöd på +8 grader och regn. Jag var så glad att jag tog beslutet: ullunderställströja och ullstrumpor istället för trisuit som många körde, och fick problem, i.

Edith får också ett lager ull närmst kroppen. Merinoullbody, byxa, socka och tunn mössa. Sedan är det bara att hälla ned henne i overallen och i åkpåsen, när det är -5 som igår. Fler minusgrader så får hon även ett mellanlager och ett par skintossor på fötterna. Dessutom ser jag till att fylla ut åkpåsen med ett täcke eftersom hon fortfarande är så liten och inte lyckas värma upp all luft själv.

Löpturen blev ett härligt men ganska tungt distanspass. Vagnen rullar såklart tyngre (men ändå väldigt lätt. Love my bugaboorunner). Fokus var bara att vara ute, att njuta, att Edith skulle få sova gott och kanske lite längre än vanligt i en rullande vagn. Vilken dag det var!! Underbart!

Jag behöver få njuta av min träning har jag konstaterat. Njuta mellan de där måste-passen på trainern till exempel.
Men lugn! Jag har inte tappat motivationen att Ironmanträna. Jag tycker det är vansinnigt kul men jag kan konstatera att det kräver en del tankeverksamhet och fokus och dessutom en del press att träningen rullar på. Med en bebis i huset så är det liksom inte jag som är chef över allt längre.

PS. Jag ber om ursäkt för mina trista bilder här på bloggen. Men håll ut! Jag lovar att plåta mer inspirerande i vår och sommar igen. Just nu fokuserar jag på träningen och tar tillvara på den tid jag får till när Edith sover och är nöjd.

Träningsfinal varje helg

blogger-image-1305778500

Ännu en helg avklarad som har erbjudit … ännu mer tid för träning!! För en del låter det crazy att se helgen som veckans stora träningsmöjlighet, för många andra är det helt naturligt. 


Så här kan det se ut när jag och trainern har en date.

När helgen kommer så öppnas det massor av möjligheter att få till bra pass. Som till exempel det där första 2-timmars trainerpasset som jag gått och dragit på.
Målet var att få det gjort innan julen var över men på grund av en kombination av rädsla för tristess och respekt för min kropp och vad den klarar just nu så har jag skjutit på det.

Helgens många minusgrader ökade motivationen att stanna inne och långpassa, istället för att tassa runt ute och frysa halvt ihjäl. Så se där! Tjoho!!!! Det räckte för att jag skulle sitta upp på sadeln med ambitionen att cykla 2 timmar med lätt ansträngande känsla. I did it!! Och efteråt var jag verkligen grymt nöjd, nästan på samma sätt som när man kommer i mål efter ett lopp och är helt slut, glad och stolt!

Jag satte som mål att hålla god kadens, 90. Effekten landade på i snitt 130, lite mer under den första delen och lite lägre de sista 30 min för att inte köra slut på mig helt och fullt. Det ser jag som ett bra långpassupplägg.

Känslan var god trots att jag inte kände mig som mitt starkaste jag. Motståndet var för lätt för att utmana benen men jag är ganska dålig på att hålla hög kadens (jag trampar hellre tungt, då tycker jag att jag lättare kan hänga med när jag klungkör och det går fort) så att trampa 90 i hela två timmar det utmanade och är bra träning för mig. Jag trampade på och benen höll sig fräscha hela tiden. Men jag blev trött. Värmen inne och vätskeförlusten är påtaglig, men jag drack två hela flaskor och fyllde på med ny energi efter 1 timme.

Simmat har jag också gjort under helgen. Med gula stora paddlar på uppdrag av simcoachen. Paddlarna satt på halva passet (1800 m), uppdelat på två tillfällen, totalt 900 m och det bet. Jag kommer bli en hulk om jag ska simma med det där motståndet framöver!
Jag simmade även med fokus på att börja draget långt fram, sträcka mig och inte sjunka med handen och tappa 10-20 cm av draget. Det känns betydligt tyngre så jag tror att det betyder att det gör susen. 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.