Helena Nimbratt

My triathlon stories

Äntligen är benen så där skönt trötta

Vilken underbar morgon!

Äntligen händer det. Jag vaknar på morgonen och det är klar himmel och sol ute. Dessutom känns kroppen härligt genomarbetad efter1,5 timmars distanspass på trainern igår.

Veckans core-pass känns också av på det rätta ställena och benen har inte varit så här slitna sedan flera månader tillbaka. Ett tecken på att jag gör något med riktning framåt.

Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.

Livet har en del andra planer för mig än just träning och bättre form.

Min mamma valde att lämna sin familj, alla nära och kära på Alla hjärtans dag i år – efter en tids dramatisk och plötslig sjukdom. Det går inte att fightas mot det. Mitt enda alternativ är att bara acceptera det faktum att jag är i sorg, energin som skulle gå till att växla upp träningen finns inte där varje dag, just nu.

Det går helt enkelt inte att ösa ur en tom behållare.

Jag räknade inte alls med att dettas kulle komma. Jag trodde det låg flera år fram i tiden.

Min mamma hade blivit lite äldre men var fullt aktiv. Skötte hem, trädgård, cyklade, promenerade och handlade.

Det är så man vill leva livet ända till slutet tänker jag. Jag gläds åt det för hennes skull. Hon hade god fysik. Hon var väldigt frisk. Trrots det fick hon en brutal cancer som växte lavinartat snabbt.

Nu är begravningen bakom oss. Det känns lite lugnare. Framförallt inte lika mycket praktiskt att fixa med.

Jag gör mitt bästa för att sköta vardagen så bra det bara går. Det är viktigt för mig att sköta mitt jobb på ett bra sätt. Det är viktigt för mig att fokusera på Edith. Just nu är det också viktigt att hemmet inte blir helt kaosigt på grund av att vi lägger all tid på att träna på kvällarna. Jag behöver lite ordning runt mig för att lugna mitt inre.

Känner också otroligt stor tacksamhet till allt jag faktiskt har. Roger. Barnen. Mina fina vänner, släkten och helt otroliga kolleger. Och tacksam över att jag har träningen att tänka på, att ägna mig åt att hämta kraft ifrån.

Edith är min egen lilla power bank. Små gosiga armar runt halsen. En stor puss på kinden. Så oändligt mycket kärlek. Att få ge och ta emot.

Livet är fantastiskt på så många sätt.

Nu måste jag dessutom bestämma mig om jag ska anmäla mig och satsa på Borås Triathlon eller inte, medeldistans. Dags att cykla lite längre pass. kanske simma lite mer också.

Utevistelse målet med mars

Nu är vintern fantastisk till och med i Stockholm. Det är lagom mycket snö. Det finns skidspår i skogarna. Isen ligger tjock på insjöarna och vi får njuta av lyxen att åka på plogade banor och preparerade spår.

Att stanna inne och cykla på trainern och låta barnen häcka inne – det känns som grovt tjänstefel i mitt hjärta, så det kan inte komma på fråga. Men det gäller ju att ligga steget före och redan under veckan ladda om man vill ta sig ut med matsäck och utrustning. Därför blev det promenad ned till isen på lördagen med en liten termos varm choklad – Ediths första och köp av varm korv i orienteringsklubbens café.

IMG_2955

Söndagen var vi mer förberedda både med skidor till Edith, matsäck och långfärdsskridskor.

Vinerutomhusaktiviteter växer allt mer inom mig. Det är så ljuvligt, så helande och vackert. Med lite sol på himlen så får vintertrötta kroppen bada i ljus och med genomtänkta kläder och prylar som funkar så finns det inget att klaga på.

Jag jublar inombords när jag märker hur Edith inspireras av att se oss åka skridskor, se folk runt omkring ha roligt på skidor och umgås.

Jag tjatade på Roger att vi skulle fixa ett par enkla skidor till henne trots att jag vet att hon enbart kommer kunna ha dem på sig och ta sig fram några meter, men det var det värt.

Hon sa att det var svårt när vi frågade henne hur hon tyckte det var att åka skidor vid middagen på kvällen. Hon är fantastisk som ens kan formulera det, 2,5 år.

Men hon skulle prova igen!

Så vi har satt som målsättning att varje helg i mars ska vi ta tillvara på isen och snön och vara ute tillsammans.

Träna får vi göra före och efter.

Jag hade en fin träningsvecka förra veckan med cykel och styrka som fokus. På lördagen kände jag mig varm och tung i bihålorna och valde att vila vilket resulterade i att jag hävde förkylningen och fick till 13 km löp igår. Jag tycker känslan i kroppen är tung men tempot är mer än väl godkänt så jag ska försöka vara nöjd med det.

IMG_2922

14 tjejer och en härlig skidhelg i Harsa

Massor av snö på träden. Flera minsugrader. Vyer som man inte kan se sig mätt på och i mina mått perfekta skidor och massor av trevligt sällskap.

Att få åka iväg en helg med ett gäng likasinnade tjejer, vara ute och åka skidor till höftböjaren skriker om nåd, ha tid att sitta i bastun tills det känns nog och äta massor av mat – jag kan helt ärligt inte tänka mig att det finns något som är roligare och bättre.

Njutning av högsta klass.

26814943_10154967200046402_7677502267666344226_n

Helgens resa till Harsa har med Enebybergs löpargrupp Snyggaochsnabba var bokad sedan förra året vi var där. Jag har sett fram emot detta under hela året men när resan närmade sig blev jag mer och mer stressad över att lämna alla måsten och familjen hemma så jag valde att korta av vistelsen med en natt. Det lättade. Och jag är glad att jag åkte – det fyllde på batterierna och problemen som innan resan nästan tedde sig omöjliga att lösa blev plötsligt hanterbara igen.

Målet i år var att inte  samla så många mil skidåkning som möjligt utan även ta tillfället att bara sitta ned och fika eller om jag hade lust – bosätta mig i bastun.

Helgen startade med att jag blev upplockad av Anna som jag känner via simningen, triathlon och swimrun. Vi har gått simkurs ihop, kört Ångaloppet ihop och var båda med i Harsa förra året. Kul när bakantskaperna utvecklas genom gemensamma erfarenheter och att kontakten hålls kvar år efter år.

Vi hade massor att snacka om så milen och timmarna i bilen bara försvann och plötsligt stod vi i vallaboden och strök på några lager Swix blå.

Jag älskar  stämningen i vallaboden och att Harsa verkligen har fokus på längdskidåkningen. Spåren var helt oklanderliga. Minusgraderna bet i fingertopparna men snart spred sig värmen även ut i minsta lillfinger. Jag kunde som vanligt inte låta bli att jubla. Högt och inombords när vi gled in bland träden och bäddades in i den dämpade vintertystnaden. Sagolikt. Skidor är ta mig sjutton bra för själen!

Det blev snabbt mörkt. Men vi beslutade ändå att 15 km fick var en lagom uppvärmning och att vi skulle satsa på fler mil och ordentligt med skidåkning under lördagen.   Det blev bastu, middag med efterrätt och sedan samlades hela gänget i en av stugorna och vi skålade i bubbel och snackade träning, lopp, utmaningar tills vi slutligen stupade i säng.

26805116_796449757228289_7535793965054269655_n

Lördagen blev så bra som jag hoppades. Lite kallt men massor av härlig åkning, bastu, middag och snack i stugan.

Helgen i Harsa är en given tradition. Nästa år är redan bokad!

19260775_10154967200246402_7087833042440867009_n

 

26904807_10210835373622945_2307516893890300780_n

Gamla goda vänner lösningen på allt

Första känningen av den löpskada jag dras med nu kände jag i maj under loppet Wings for Life (för övrigt blir det inga fler Wings for Life-lopp i Sverige) och jag bröt efter 13 km. Det var en intensiv skärande smärta som kändes helt fel.

Notera – på fötterna satt ett par sprillans nya Addias Adizero, modellen som funkat utan komplikationer för mig under många många lopp och 100-tals mil. De satt otroligt skönt på foten. Bekvämt men möjligen lite tight men jag tolkade det som att de var helt nya och inte insprugna.

Efter en vecka var smärtan borta och jag tränade som vanligt.

Samma skor satt på under Vansbro triathlon. Nu med snabbsnören som slarvigt nog snörts för tight. Under löpningen då jag var fast besluten att pressa mig och hålla farten uppe kände jag hur foten började domna och ett ben i foten började göra ont plus att den skärande känslan i benet dök upp igen.

Vid det här laget började de första tankarna på att smärtan kan vara kopplad till skorna, dyka upp.

Så här höll det på, jag sprang och höll skadan ok och så blev det dags för Kalmar. Jag tänkte tanken att ta med de gamla skorna men så såg jag dem i garderoben utan snören … och de blev kvar hemma. De nya, som inte längre var särskilt nya var ju av samma modell …

I förra veckan när jag sprang så gjorde det vansinnigt ont att gå direkt efter. Hoppet sjönk. Smärtan var så intensiv att jag tänkte att det känns ganska kört med löpningen utan ett rejält löpuppehåll. Men smärtan la sig snabbare än väntat och så i lördags bestämde jag mig för en provtur i mina gamla skor som borde ha hamnat i soporna för länge sedan.

Redan efter 100 meter kände jag att det kändes annorlunda. Foten kändes friare. Stegen ömmade inte på samma punkt. Jag sprang 5 km stålsatte mig för att stanna och ta de första stegen …. INGENTING!!! Jag kände ta mig sjutton inget. Anade en ömhet men vilken ofantlig skillnad. Jag trodde inte det var möjligt. Och jag vågar inte ropa ”hej” än!

Smärtfri!!!! Kan det vara möjligt???

  • IMG_1176

Nimbratts race report – Ironman Kalmar 2017 simningen

Det kan vara svårt att tro det där på morgonen när klockan ringer kring  4:00. Du kanske är illamående av nervositet, du har sovit rent ut sagt skitdålig och du frågar dig gång på gång varför du fick för dig att anmäla dig till Ironman – en hel jäkla fulldistans i triathlon. Men tro det eller ej; Ironmandagen är allt en riktig triathlet kan önska sig, upphöjt till hundra. Redan vid mål längtar många till nästa chans. Det blir ett gift som sätter sig i blodet.

Har man en gång gjort en Ironman så  besitter man plötsligt ett helt annan mental styrka. Man vet att nästan allt i livet är möjligt och det går att utveckla sig själv till nya höjder, oavsett var i livet man befinner sig.

Det är en mäktig känsla att bära runt på i vardagen. Tänk dig själv vilket övertag det ger i så många situationer. Inte minst i yrkeslivet.

Årets Ironman Kalmar är över. Jag tycker det känns skönt. Nu återstår återhämtning och reflektion. I år behöver jag verkligen vila. Så sliten som jag känner mig just nu har jag aldrig varit efter en fysisk prestation. Men jag är glad och väldigt nöjd.

Jag startade i tron att jag inte skulle kunna springa mer än någon kilometer. Det slutade med att jag sprang ända fram tills de sista 8 kilometrarna. Fråga mig inte hur det gick till. Efter att ha bearbetat mig själv under hela sista veckan innan start, att jag skulle acceptera att det skulle vara omöjligt för mig att springa under årets Ironman på grund av cykelolyckan veckan innan, så uppstod mental förvirring när jag plötsligt var i full gång att springa hem en helt okej maratid. Har man intalat sig själv att löpningen inte kommer att bli av så blir det galet tufft att skaka fram ett  spontant ”varför gör jag det här” när smärtan dyker upp med all kraft och hela kroppen skriker övertalande: Det är sååååå sköööönt att lägga sig ned i gräset!

Okej – men vi måste ta det från början:

En snabb bild innan start. Måste ju ändå ha någon dokumentation.
En snabb bild innan start. Måste ju ändå ha någon dokumentation.

Ironman Kalmar 2017 – simningen

En sak stod klart när jag vaknade: Om det fortsätter blåsa som det gjorde 04:30 så skulle jag INTE starta. No way! Jag var bergsäker.

När klockan ringde 04:30 så slet vinden i det öppna fönstret. Regnet öste ned och jag kunde urskilja i mörkret hur de stora trädkronorna utanför vek sig för vinden.

Kan ni tänka er något mer skräckinjagande en ironmandag?!! Inte jag! Blött, kallt, mörkt och hård vind … Magen knöt sig.

Jag åt frukost men inte med lika stor omsorg som tidigare år. Rödbetsjuicen fanns där, ägg ville jag ha för mättnadskänsla, kaffe och en macka.

Dagen innan tog det inte mer än 15 minuter för mig att packa alla race bags. Jag tyckte tydligen inte att det var så mycket att grubbla över. Nu på morgonen var jag lika effektiv. Jag visste att jag redan nu ville dra på mig våtdräkten till hälften. En houdinitröja för värmen, en skaljacka som skydd för regnet och sedan i med fötterna i engångstofflor som jag kunde dumpa innan start.

Min street bag, den som man hämtar efter målgången var fullproppad, ”civila” skor, viktigt, skönt att slippa dra på sig samma dojor efter duschen, tights, torra strumpor, ett stooort mjukt badlakan att värma sig i om allt varmvatten är slut och tandbortse! Superviktigt för mig. Jag vet hur skönt det är efter alla gels att borsta tänderna.

Roger gjorde iordning sitt. Vi pratade lite tramsgrejer. Gnabbades om att jag skulle simma eller inte om det fortsatte blåsa.

– NEJ, sa jag bestämt. Det händer inte.

Roger njöt lite hur knäppt det känns att förbereda sig för sim när det är kolsvart och kallt ute. Tyst stängde vi dörren bakom oss så att inte Edith och farmor skulle vakna. Vi slank in i bilen. Full värme och sedan körde vi från Öland över bron till Kalmar. Himlen var ljusare över Kalmar. Vi såg att hamnen, där simstarten snart skulle gå, låg i lä.

Vattnet var nästan helt platt!!!! (Ni fattar DEN lättnaden!!)

Allt flöt på lika smidigt fram till start. Vi gjorde vad vi skulle i växlingsområdet. Kramade några kända ansikten, önskade lycka till, peppade och skojade om morgonens oväder.

Flaskor på cykeln. Kontrollera däcken. Sätta fast lilla ramväskan med energi på sin plats. Och så traska bort till påsarna. Först till den röda som i Run. Knyta upp knuten som hindrade nattens regn från att rinna ned och blöta ned innehållet. I med min lilla flaska med dubbel resorb som hjälper mig att piggna till och reglera saltbalansen efter cyklingen. I också med en liten flaska, formad som ett grepp, fylld med 7 gels som jag tänkte sippa på under löpningen.

IMG_0206

I den blå båsen, bå som i Bike. Stoppade jag ned en gel som jag bestämt mig för att ta redan direkt efter simningen. Så var det klart.

Roger och jag möttes upp vid utgången och gick till startområdet. Sedan gick det ganska fort.

Min plan var att ställa mig i 1:30 gruppen men i sista stund mindes jag känslan från förra årets simkaos och löftet till mig själv att våga tro på min simningen. Förra året fastnade jag bakom långsammare simmare.

Jag ställde mig bakre delen av 1:20-gruppen, längst till vänster för att kunna simma nära bojorna och inte hamna mitt i smeten.

Kentas låt ”Just idag är jag stark” ljöd ur högtalarna och jag gladdes åt att jag faktiskt hörde den ordentligt i år när jag inte stod så lång bak i startledet.

Elektrisk stämning. Rosa badmössor överallt. Flackande blickar. Nervöst trampande fötter. Kramar. Ryggdunk.

Startkanonen smäller av och långsamt rör sig folkmassan framåt. Det märks tydligt att det är fler som kommit till start i år än tidigare. 2158 hör jag speakern Björn säga. Nästan samtliga framför mig bär ett rosa band och ett grönt armband, som visar att de är ”ironvirgins”, de gör sin första Ironman i år.

Lugnt kliver jag ned i vattnet och börjar simma med kraftiga tag. Bra att komma iväg, få en bra start och komma ur startområdet där det kan bli grötigt. Jag har en plan och följer den. Jag navigerar, simmar och konstaterar att jag lyckas få överblick över vattnet. Jag ser var folk fightas och kan sikta åt ett annat håll. När någon blir för närgången kan jag ta några extra smabba simtag, simma om och hitta nytt fritt vatten. Jag kan ana bröstsimsparkar och undvika dem.

Jag har full kontroll över situationen!

Wow! Jag jublar! Dagens första seger! Så här trygg i simmet har jag aldrig någonsin känt mig under tävling. Det är ljusår från Vansbro triathlons simakatastrof.

Det är långt till första bojen som ska rundas. Men jag ser hur den närmar sig fascinerande snabbt. Jag rundar, det blir lite trångt igen och plötsligt märker jag att jag ligger långt ut till höger, ut mot havet. Hur gick det till? Det måste vara strömt utåt konstaterar jag och siktar snett inåt igen. Hmm synd … nu tappade jag förmodligen tid genom att simma för långt.

Då gäller det bara att fortsätta simma bra och rakare. När banan vänder tillbaka simmar vi rakt mot vågorna. Det är lite skvalpigt, det tar några tag att hitta en bra rytm som inte fyller munnen med vatten. Motståndet ökar i vattnet.

Jag passerar ytterligare två vändpunkter och kan inte tro att det är sant. Jag simmar redan längs kajen. Med ett öga roar jag mig att titta på publiken. Jag tycker till och med att jag har utrymme att testa att ligga på fötter. Får syn på bubblor en bit framför, simmarikapp och följer de okända fötterna en bit tills jag inser att de inte simmar rakt. Släpper dem och simmar om.

Kommer på att kontrollera tekniken tyst för mig själv. Sträcker ut för att få ett nyt tag långt fram, ballerina fötter …

– Aj, satan. Hellskotta! Kramp!

Jag har aldrig fått kram tidigare och får nu brottas med 3 rejäla panikkrampattacker. Måste stanna. Hålla mig i bron som vi ska simma under. Hur blir man av med den här smärtan?

Jag bestämmer mig helt enkelt att jag måste simma vidare. Till slut släpper det och jag simmar den sista biten i den grumliga kanalen med så stängd mun det bara går. Jag simmar och och jublar över mig själv. Jag kunde inte ha fått en bättre start.

Tiden blir 1:24. 5 minuter bättre är förra året och ca 15 min bättre än min första Ironman. Jag är så sjukt nöjd.

Solen skiner. Publiken är magisk. Nu ska jag cykla!

 

Swim, bike, run en helt vanlig lördag

Lördag morgon börjar alltid med simning numera. Hinner man inte med morgonsim i veckan så måste det bli simning både lördag och söndag om man har ett långt swimrun-lopp inplanerat under sommaren.

I dag fick jag dessutom sällskap av tjejerna Tove och Åsa som tillsammans ska köra Utö swimrun i maj. Tove var målinriktad och ville vara effektiv. Insim och teknikdrillar startade vi med i motionssimdelen av bassängen eftersom Tibble endast bjuder på en snabbana på lördagar. Med en bana blir det alltid trångt och en prövning i samarbete och tålamod.

Att köra frisimteknik bland bröstsimmare är också en utmaning. Vid ett tillfälle hade jag utan att märka det simmat upp mellan benen på en man … och när min ena hand landade på hans lår insåg jag att jag verkligen simmat vilse. Knäpp grej.

Jag låtsades som det regnade.

Efter tekniken som jag helt ärligt genomförde lite halvhjärtat körde vi ett set om 3×400 m med 30 sek vila. Det utmanade på ett bra sätt. Men jag kände att jag hade kontroll hela vägen och orken sviktade inte alls, så jag var grymt taggad att ta mig ann ett antal hundringar med paddlar och dolme efter de långa intervallerna.

Grym känsla!

Efter en kort bastu, såg jag till att komma hem snabbt för att avlösa mannen och sedan var det Edith och jag som laddade med lunch inför årets första brickpass. Jag preppade med att lägga Edith att sova ute i löparvagnen, tog med mig baby watchen till cykeln som är tillbaka ställd på trainern efter förra helgens luftning. Laddade för hårda 30-minuter och valde att trycka mer watt en jag någonsin gjort tidigare 3×3 min och sedan hoppade jag i löparskorna, tog med mig Edith och vagnen och pep iväg på 30 min löpning.

Det kändes fantastiskt. Det kändes kul. Det påminde mig och hur sjukt jäkla jobbigt det är med triathlon.

En fantastisk bra träningsdag!

FullSizeRender-2

IMG_8488

IMG_8498

Stolt över att fixa Öppet spår igen!

Luften var lika tjock som jag mindes vid starten till Vasaloppets Öppettspår i söndags morse. Laddad, spänd, dämpad. Så mycket förväntan. Så mycket adrenalin att man nästan kan ta på det. Tänk att jag är här! Igen! Med 9 mil framför mig. En hel dag på skidor! Och jag ser framemot det. Det ska bli kul.

Men just nu är det kallt. Obekvämt kallt. Trångt och stressig känsla.

Jag läste i något av mina flöden några varit vid starten redan 03:30 för att knipa en bra plats i startledet. Sedan har de väntat i bilen med kaffe trevligt sällskap.

Min taktik var omvänd. Enligt min tes så verkar det inte ens att räcka att komma kl 06:00 för att få en hyfsad plats och då kan det lika gärna få vara. Jag är där för att ha en trevlig dag i spåret.

IMG_8343

Jag siktade på att vara på plats 06:30 men vi kom iväg sent eftersom vi skulle packa med alla barn och allt bagage, så jag anlände till starten först 06:50 – 10 minuter innan startskottet. Då var det tjockt med folk i startfållan men fortfarande många som cirkulerade mellan väsklämning, parkering och bajamajor med stressade steg.

Jag ställde mig längst till höger med skidorna i handen och dunjackan på. När starten gick rörde sig kön sakta framåt och jag valde att inte sätta på skidorna förrän jag kommit en bit. Med skidorna i handen kunde jag med snabba steg ta mig längre fram och förbi de som köade med skidor. Jag tjänade några platser.

Ordet ”kö” sammanfattar en stor del av min Öppet Spår-upplevelse 2017. Det var kö mest hela tiden och omöjligt att komma förbi en enda person under loppets första 3 mil. Jag fick snällt hålla den takt som klungan höll – strax över timmen per mil. Det var behagligt men lite ”opeppigt”. Jag hann börja tänka på mat, känna att jag var hungrig och bitvis frös jag något fruktansvärt om händer och fötter fast det bara var någon minusgrad och jag var klädd i ull från topp till tå. Ansträngningsnivån var helt enkelt för låg.

Första 4 km tog 60 min, sedan flöt det bättre. Spåren var fina men lite tunga av nysnön som fallit under natten. Skidåkarna runt mig skidade på under tystnad, metodiskt och målmedvetet.

Vid nedförsbackarna blev det kaos – och kö igen. Vid vissa backar stod jag omkring 5 min och köade innan det blev min tur att sakta ploga nedför eftersom spåren var helt bortplogade och åkarna framför var ostadiga och tappra! Stavar viftades runt och två gånger fick jag en stav som trasslande sig in i mina skidor så jag föll. Sedan lärde jag mig att hojta högt – ”hålla undan stavarna”.

Allt detta bidrog till att mitt humör var si så där under loppet första halva. Jag var ändå där för att åka skidor och pröva mina gränser.

Någonstans innan Evertsberg tyckte jag det blev jobbigt och jag tänkte på att jag inte ens hade klarat halva distansen.

Då dök Roger upp.

Han vinkade från andra sidan spåret och hoppade snabbt över till min sida och höll fram en öppnad gel.

– Jag ser in din blick att du behöver den här, sa han.

Och eftersom han hade rätt bestämde jag mig för att nu får det bli en gel var 8:e kilometer. Men först laddade jag om i Evertsberg: En bulle, en bar, två muggar buljong, en blåbärsoppa och en mugg vatten + ett toalettbesök. Allt tog 9 minuter. Sedan var det en ny dag. Nya förutsättningar och solen kom fram och värmde.

Jag kände mig plötsligt mycket starkare. Glad! Jag lyckades fokusera på tekniken, att inte tappa momentum. Jag inspirerades av en tjej framför mig. Hon skidade inte så snabbt men uthålligt och i jämn, stadig takt. Det är där jag fallerar. Jag missar ofta att få med mig farten framåt i gliden, men nu fick jag till ett bra flow och bestämde mig för att behålla den känslan.

Att se siffran ”3” på kilometerskyltarna har jag alltid gillat. Jag firade inombords när skylten med 39 km dök upp. Vid 18 km var jag riktigt hoppfull. 18 km är en välbekant distans i löpningen. Lagom och hanterbart. 8 km är också en trevlig siffra – kortare än 1 mil. När dagens sista 3:a dök upp lät jag mig själv känna att jag faktiskt fixat det! Wow! Jag fixade Öppet Spår. Jag klarade dock inte målet att köra på 9 timmar, jag fixade helt enkelt inte att köra in de 30 minuter jag förlorade i starten.

Men jag var nöjd. Njöt av hur Mora kyrka närmade sig. Kände igen sista nedförsbacken, ån och så under en bro och svängen till höger. Där är simhallen där jag snart kommer att stå i en varm dusch och så bara sista backen upp på … är det en bro? Och där var målet – och publiken. Fortfarande dagsljus. Jag spörtar inte. Koncentrerar mig på att åka så snyggt jag kan när så många ser på. I mål och fotograferna grattar entusiastiskt, nästan gladare än jag!

Jag är nöjd och jag kan gå obehindrat till duchbussen. Kroppen känns bra. Det gör mig stolt!

IMG_8341

 

Vett och etikett vid Öppet spår-starten

Har ni märkt hur solen har strålat de sista dagarna? Jag med. I morse noterade jag från trainern hur solen steg upp på en klarblå himmel. När jag startade strax före 07:00 var det inte ens helt mörkt och i rena rama glädjeyran bestämde jag mig helt spontant att knäcka all rekord under 4×4 minuters intervallerna och laddade på extra många watt – och jag klarade det. Men det var nervöst.

Hopptornet som syns i bild är min vändpunkt när jag simmar över sjön på sommaren.
Hopptornet som syns i bild är min vändpunkt när jag simmar över sjön på sommaren.

I går fick jag äntligen chansen att plocka fram längdskidorna: Med bara 1,5 veckor kvar till Öppet spår så sitter det inte fel med några mil ytterligare i kroppen. Men en vanlig vardag, timmarna före det är dags att gå till jobbet så finns det inte mer tid än för ca 15 km. 5 km diagonalåkning, 5 km stakning, 5 km diagonal. Jag försökte fokusera på teknik, fart, frekvens. Övade på balansen som inte är mitt starkaste kort. Det kändes lätt och jag la upp en plan om tre etapper för de 9 milen mellan Sälen och Mora. 3 mil i taget och bara fokus på varje etapp.

Det ska bli kul. Det ska bli en trevlig dag ute i skidspåret. 🙂

Jag bävar endast för starten och timmarna innan. Är man juste så kommer man i tid för att lägga ut sina skidor på en bra plats. Man kommer inte sent och tränger sig fram.  Jag är inte den med humör fast har man stått 60 minuter och huttrat i mörkret  minusgrader och det stegar förbi folk 10 minuter innan start, trampar på skidor och stavar för att komma längre fram i ledet – då ligger ilskan i luften. Faktiskt.

Det här blir mitt andra Öppet spår (men jag har varit support på åtminstone tre andra upplagor). Första körde jag med Roger vid min sida. Den här gången blir det mitt enmans projekt. Jag åker själv, utan sälskap men med lite tur får jag något hejarop längs spåret.

Hoppas nu bara att det blir hyfsade spår och någon minusgrad. Kan man ha sådan tur?Imorgon är planen att få till ytterligare en timmes skidåkning. Kanske två. Plusgraderna hägrar inför helgen här i stockholmsorådet men kanske funkar det så att spår som ligger dragna på en frusen sjö klarar sig ganska bra. Jag hoppas det, för i så fall blir det skidor även till helgen.

Mer swimrun under 2017

Jag går ofta på känsla. Jag följer min intuition och reagerar ofta med hjärta och mage. Det har fört mig till många spännande sammanhang, framförallt när det kommer till träning och tävling.

Från att inte ha någon annan plan än Ironman Kalmar inför 2017 har jag på kort tid anmält mig till två långdistansevent: Öppet spår söndag och LED eller Loftahammar Endurance Day. Hade du hört talas om den här tävlingen? Det hade ialla fall inte jag och Roger som sökt efter något som kan ge oss en tillräckligt stor utmaning för att det ska dra i maggropen och något som känns arrangerat med hjärta och engagemang med massor av naturupplevelser. Kraven är höga men så är det både kostsamt och kräver en massa familjetid och förberedelser. Då blir man kräsen.

LED hörde jag talas om av en slump och de som känner till den säger att banan är magisk. Tävlingen går i skärgården i närheten av Västervik och det jag ser framemot mest är att få tävla i team med min favorit – Roger. Det blir en dag med 37 km löpning och hela 9 km sim. Nu finns det med andra ord något mer konkret att simträna inför.

IMG_7683

Den här veckan försöker jag uppbåda fokus till att knöka in en hel basvecka träning i min nya vardag. Det är onsdag och jag har hittills cyklat 40 min 4×4 min intervaller i kräktufft motstånd, jag har simmat 50 min, både hårda 50:or och hundringar med paddlar och idag har jag sprungit 10 km hyfsat hårt. Allt ihop känns ganska pressat tyvärr. God känsla efteråt med hetsigt, flåsigt och med en känsla av att jag borde vara någon annan stans.

Usch!

Tips någon?

IMG_8129
Ö till Ö utlottningen i torsdags. Ingen av alla som var på plats under dragningen fick någon plats. Inte ens dessa coola tjejer.

 

Tre dagar i Harsa ruskade om längdskidåkarmusklerna

Tänk dig att par bilar full med likasinnade sköna tjejer. Tänk dig lättillgängliga nypreparerade skidspår. Tänk dig sol, blå himmel och föreställ dig tre dagar med 100 procent fokus på längdskidåkning toppat med något glas bubbel. Visst rycker det i längdskidåkarmusklerna?!

Där har du min helg i skidparadiset Harsa, i trakten kring Järvsö. Här har tydligen många elitskidåkare tränat. Och googlar man lätt så går det att läsa att Harsa har en 60-årig skidåkningshistoria bakom sig och brukar kallas Hälsinglands skidmecka. Med all rätt!

Spåren i Harsa startade precis utanför hotellet.
Spåren i Harsa startade precis utanför hotellet.

IMG_8040

Jag har haft det helt fantastiskt och jag har fått drygt 11 mil i kroppen. Jag är lite öm på suspekta ställen efter att ha plogat i branta isiga backar men i övrigt så känns kroppen galet bra och skönt med variation i träningen.

Jag hade inte hört talas om Harsa tidigare, men jag förstod snabbt att det är hit de mest hängivna skidåkarna åker och det är här som många blivande vasaloppsåkare lägger grunden till en behaglig resa mellan Sälen och Mora.

Jag älskade den genuina stämningen. Jag älskade att hotellet och stugorna bjöd på allt man behöver under en sådan här helg, utan krusiduller men med mängder av vänlig gästfrihet och omtanke. Jag älskade att det fanns levande ljus nerstuckna i smidesljusstakar på bordet vid frukost. Och det var fantastiskt kul att höra snacket i den dimmiga vallaboden och se alla proffsen förbereda sig för dagens pass med 100 procent blodigt allvar.

IMG_8047

Ingrid och Anna diskuterar dagens valla. Utmanande med isiga spår och plusgrader under dag två.
Ingrid och Anna diskuterar dagens valla. Utmanande med isiga spår och plusgrader under dag två.

Vi bodde i stugor med helpension. Det var fantastiskt lyxigt och mysigt att kliva upp ur sängen, dra på sig skidkläderna och traska ned till restaurangen och ta för sig av havregrynsgröt, ägg, nybryggt kaffe och hembakat bröd. Luncherna var rikliga och mättande med stor grönsaksbuffé och kvällarnas middagar kändes familjära och avslappnade bland alla trötta glada skidåkare i alla åldrar.

Det här vad recensionen av anläggningen och helgen. I nästa inlägg skriver jag om skidåkningen.

Harsa erbjuder både hotell,, stugor och även vandrarhem. Mysigt.
Harsa erbjuder både hotell, stugor och även vandrarhem. Mysigt.
Anna, Valentina och Susanna. Jag älskar grejen att det fanns en enorm grytkastrull full med havregrynsgröt, på frukostbuffén.
Anna, Valentina och Susanna. Jag älskar grejen att det fanns en enorm kastrull full med havregrynsgröt, på frukostbuffén.

IMG_8056

 

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.