Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ultratri Sweden 2018: Cykling genom halva Sverige


Som support så skulle jag träffa Roger nästa gång vid simuppgången och jag hade en del att göra innan dess. Mest nervös var jag för hur jag skulle klara att köra längs den, av naturliga skäl osnitslade banan och hitta till alla viktiga viktiga punkter för att servera vatten, sportdryck, bullar kaffe och det som visade sig bli viktigast av allt i värmen – ned kylning, isklampar i nacken och vatten på huvudet.

Vid simuppgången vid de vackra västkusthusen vid Röda Holme den 20 juli är det uppsluppen stämning bland arrangörer, support och den lilla skara nyfikna som letat sig dit. Simmarna närmar sig uppstigningsplatsen mycket tidigare än förväntat. Det råder goda förhållanden.

Edith och svärmor dyker upp och jag tappar för ett ögonblick fokus på min uppgift och plötsligt ser jag Roger komma vinglandes på bryggan. Jösses där är han! Redan!

690CC01F-BF0D-43D1-A569-A7D8EAF5B5F0
Härlig stämning. Nöjda simmare.

Simningen har gott fantastiskt bra och jag märker att stunden är känsloladdad. Roger kramar sin kajakist, som fungerat som följebåt, hårt och tackar för grym navigation. Jag tittar på Roger ocht tycker han ser påverkad ut på ett sätt som jag inte sett tidigare. Någon säger senare att 3 timmar i saltvatten drar ut mycket vätska ur kroppen.

Jag fixar varmt kaffe och Roger unnar sig några minuters vila på den utbredda filten.

Jag frågar nyfiket hur det kändes att simma så ofantligt långt.

– Det gick mycket lättare än vad jag trott, svarar han.

När Roger cyklat iväg kommer hans kajakist tillbaka och måste helt uppenbart debriefa ett ögonblick. Han är märkbart berörd efter att ha sett simmarnas insats på nära håll.

– Han simmade så himla bra. Han var superduktig!

Därefter börjar cykelmomentet på allvar. Dags 1 19 mil, dag 2 32 mil. 2018 blev ett år där det kom att handla mycket om värmen. Framförallt för Roger.

Att navigera och läsa karta längs vägen krävdes en felkörning och en hel del fokus men sedan flöt det på bra.

Jag njöt av det skiftande landskapet från supporterbilen. Stannade ofta och höll ett vakande öga på Rogers energinivå och status.

8FC30782-03BB-494D-B152-1FD89D1BBF39

Första gången jag erbjöd honom en svalkande dusch  över huvudet och nya flaskor så tackade han nej sedan insåg jag att jag var tvungen att vara tydligare och ta kommandot. Han kunde uppenbarligen inte själv avgöra vad han själv behövde eller inte. Jag försökte hålla koll på hur mycket han drack och var inte nöjd.

Det visade sig bli riktigt, riktigt tufft för Roger med värmen och med vätskenivån. Han slet och jag kunde se att det var långt ifrån en bekväm resa. När jag såg och körde upp för stigningen upp på Tabergstoppen i Huskvarna, som avslutade första dagens cykling, fick jag tårar i ögonen.

Fy helskotta vad brant! Har vi ens sådana här berg i Sverige? Bilen kom ju knappt upp!

Jag ställde mig vid mål och väntade på min tappra man. Först kom Tryggve från Norge. Han besteg backen ståendes och cyklade metodiskt och beslutsamt från sida till sida av vägen och skojade frisk om att han var född i en backe. Sedan kom Roger – gåendes med svetten rinnandes för pannan. Glad av att vara i mål. Tagen av dagens utmaningar och att det nu återstod ytterligare två dagar av loppet.

Kvällen i sig blev också en kamp för Roger. Kroppen kokade och vi gjorde iskalla omslag med hotellets handdukar. Sommarens värme var brutal, ingen ac, fönstrens vidöppna och trafiken utanför störde. Toppa detta med vår busiga 3-åring som saknat mamma och pappa och som ville sova i samma säng …

Men Roger vaknade 05:00 och såg återhämtad ut, långt mer än jag förväntat mig. Humöret kunde ha varit bättre. Så fort han steg ur sängen så räckte jag fram ett halvt glas vatten och började samla ihop cykelkläderna. Mitt arbete som support hade redan börjat.

Vid frukosten hälsade alla på varandra med dämpad röst eller med en tyst nick. Det mesta av hotellets godsaker hoppade Roger över. Kaffe och vitt bröd var allt han ville ha.

På hotellet i Husqvarna strax innan start.
På hotellet i Huskvarna strax innan start.

Starten gick mellan två medhavda flaggor på gatan utanför hotellet. Arrangörerna och familj och vänner peppade iväg cyklisterna. Sedan var det bara för mig att snabbt få in allt i bilen, vattendunkar, kylväska, extrakläder och upp med min cykel på taket.

5497C1A3-37EB-41F0-97FE-07F529F4AC69

Dagens cykling flöt på bra med stigande känsla, humör och energinivåer. Vi började med nedkylningen redan från start och jag laddade på Ica med isklampar, islatte, munkar och wienerbröd. Kylklamparna lindrade. Islatten blev en efterlängtad belöning. Framåt eftermiddagen när temperaturen visade 32 grader svarade jag bara ”nu är det varmt”, när Roger frågade om värmen. Jag tänkte att han skulle inte orka med sanningen men att han behövde förstå att det var viktigt att dricka och fylla på med energi. Viktigare än någonsin.

Kylklamp i nacken och hyfsat pigg blick. Jag är nöjd.
Kylklamp i nacken och hyfsat pigg blick. Jag är nöjd.

 

5C21E58A-5825-47D7-898E-3300DB45B9ED
Fantastisk cykling vid Kolmården.

 

Sista aid-station. Nu är målet i Trosa inom räckhåll.
Sista aid-station. Nu är målet i Trosa inom räckhåll.
Så fantastiskt jobbat av Roger! 32 mil cykling!
Så fantastiskt jobbat av Roger! 32 mil cykling!
Välförtjänt vila och reflektion av dagen.
Välförtjänt vila och reflektion av dagen.

Målgången för cyklingen var i söta Trosa och vi bodde på Trosa Spa Hotel. Helt bortkastat för vår del. Det fanns inget utrymme mentalt för Roger att njuta. Han ville bara kyla ned sig, få i sig mat och vila. Restaurangens artiga rutiner skapade bara frustration. Vi var inte intresserade av småprat eller att sitta länge och vänta på nästa rätt. Till slut var middagen över och arbetet med att förbereda utrustning och energi till sista dagens etapp – 93 km  löpningen och 3 km sim.

Jag var trött och orolig för Roger – så glädjen över äventyret var inte riktigt på plats. 93 km löpning är en skrämmande distans och när jag såg Rogers skick så knöt det sig i magen.

”Han gör det här frivilligt”, påminde jag mig själv. Och jag skulle se till att försöka göra vad jag kunde för att hålla honom på fötter hela tredje dagen.

Ironman Kalmar 2018 sett från sidan

Vi kunde inte hålla oss borta. I helgen körde jag och Roger ned till Kalmar för att heja fram helgens stora hjältar och för att känna på stämningen. Det var så ofantligt många som vi känner eller känner igen som skulle stå på startlinjen att det känds som om att ALLA skulle vara där. Dessutom tyckte vi det var spännande att få se den välkända triathleten Jonas Colting tävla efter många år och dessutom samtidigt som Clas Björling, som både jag och Roger tycker gör ett fantastiskt jobba med Vansbro triathlon och alltid förmedlar en sådan varm och inkluderande budskap.

Vi har dessutom utvecklat en relation och varma känslor till både Kalmar och Öland under de år vi har varit ett par. Här har vi upplevt många fina stunder tillsammans. Och så är det ju alltid sommar och sol på Öland – såklart.

Som vanligt blev det en lååååång, lång Ironman-dag. Jag var inte helt kurrant insåg jag senare och blev helt slut av att hänga runt ändå från 06.30 tills det blev mörkt. Men det rådda i alla fall ingen tvivel om att jag vill vara där igen – på startlinjen och springa på den där målrakan. Nästa år! Ironman 2019!

Strax innan start. Stämningen går nästan att ta på. Så laddad som vanligt!
Strax innan start. Stämningen går nästan att ta på. Så laddad som vanligt!

 

Vattnet kokar! Det ser väldigt oläsligt ut från kajen. Bra att minnas.
Vattnet kokar! Det ser väldigt oläsligt ut från kajen. Bra att minnas.

 

Många välkända ansikten på banan. Lina var som vanligt grym.
Många välkända ansikten på banan. Lina var som vanligt grym.

 

Elin sternet gjorde sin andra Ironman och förbättrade tiden med över 60 min. Otroligt bra gjort.
Elin Sternrt gjorde sin andra Ironman och förbättrade tiden med över 60 min. Otroligt bra gjort.

 

Anna Lins sa bestämt förra året att hon ALDRIG mer skulle köra en fulldistans. Lita aldrig på en trathlet ...
Anna Lind sa bestämt förra året att hon ALDRIG mer skulle köra en fulldistans. Lita aldrig på en triathlet …
Den efterlängtade målrakan – så ser den ut.
Den efterlängtade målrakan – så ser den ut.

Onödigt långt långpass

Hela helgen har varit präglad av träning. Roger har stått för de flesta timmarna och vi har inte haft några marginaler för att hinna med att klämma in den mängd som båda ville träna. En snabb frukost, en kort kaffe mellan passen är allt vi har hunnit ses.

I går var vi dessutom bjudna hem till Rogers mamma för häng med kusiner, fika och äta god mat. Vi deklarerade att vi kommer gärna men att vi måste träna och kommer att turas om att vara där.

Jag pep iväg mellan fikat och middagen med sikte på 20 km löpning. Gärna en bit i ett motionsspår. Jag kikade på kartan och hittade en slinga dryg 2 km bort och hamnade vid starten till Rundbyspåret i Upplands Väsby, den förort där jag är uppväxt i. Här har jag enbart hemska orienteringsminnen och minnen av en årlig friluftsdag som gick ut på att vi skulle vandra med matsäck 10 km. Det skedde alltid i anslutning till skolavslutningen och jag minns heta dagar och hur sjuuuukt jobbigt det var. Förmodligen på grund av för varm klädsel, dåligt med vätska och noll energi längs vägen +  dålig kondis.

FCB85D16-995C-4186-9BA1-32ABB75B2075

Dessa minnen från skolidrotten …. Hoppas verkligen att barnen idag får andra upplevelser med sig i ryggsäcken.

Jag kände faktiskt igen delar av området och jag blev överraskad över att 10 km-rundan var ren traillöpning med branta partier både upp och ned, smala stigar, mörk granskog, ängar, kalhyggen och … knäpptyst.

Jag hade svårt att slappna av under rundan. Tyckte att det var lite läskigt och inte en själ mötte jag. Men lyfta jag blicken så var det fantastiskt fint och så bra träning. Det gick inte fort men jag kände en grymt tillfredställande känsla i kroppen. Stark, full av energi. Jag han revidera min runda flera gånger åt båda hållen innan jag var hemma. Först tänkte jag korta distansen eftersom den var så kuperad, sedan bestämde jag mig för att lägga på en kortare slinga innan jag begav mig av hemåt och landade till sist i att testa Kairospåret innan hemgång. Det stod 4,7 km på kartan. När jag sprungit 5 började jag anan oråd. Klockan tickade på och jag som var ute i och provsprang tridräkten utan vätska, utan energi …Men det gick bra. Konstig nog var energidepåerna inte tömda. Jag stannade och frågade en man och hans två barn om det var långt kvar till starten och fick veta att jag sprungit ”öglan” vilket förlängde Kairospåret till dryga 8 km.

Tiden gick. Jag hade varit ute lång över 2 h. jag blev lite stressad men bestämde mig för att bara springa så lugnt och avslappnat det gick. Det började regna och jag undrade stilla hur kall jag skulle bli.

D428B6FF-4A78-4297-A142-A3AF0968BF97

Men krafterna fanns kvar. De sista 2 km asfalt som återstod för att komma hem låg jag i 5:40-tempo och tuffade på bekvämt. Det blev totalt 23 km med 10 km tuff traillöpning och dryga 8 km kuperad löpning i motionsspår.

Och japp! Jag åt massor och drack massor – hela kvällen!!

Rent och skärt kroppsarbete

I fädernas spår på fäbodvallen har jag idag jobbat med kroppen så den tillsut knappt fungerade. Jag blev som en sengångare innan den  sena middagen stod på bordet och det känns som att det är en vecka sedan vi vaknade i morse. Vilken lång och fantastisk dag! Äntligen användarna vi ironmankrafterna till något vettigt.

Jag har röjt sly – helt maniskt. Vill inte sluta. Kan inte sluta. Det är sååååå mycket sly kvar att röja.

C5443CFE-B38F-43AA-B750-E557289E29F1

Hjälp! vad har vi gett oss in på???

Stora delar av familjen har faktiskt röjt sly här på Handbacken idag. Edith med en liten sekatör. Hon klippte och klippte och klippte. Tim med en trädbeskärningssax, eller vad det heter, Roger med röjsåg och motorsåg och jag släpade, släpade. krattade, spettade, släpade, finklippte och  det är ändå sååå mycket kvar att ta hand om.

0C039DE2-5300-4481-8B7D-B996958DEB14

Vi har köpt en fäbod som står på en skogstomt, obruten skogstomt, som inte skötts om särskilt mycket alls på säker 30 år. Det är ren och skär vildmark runt huset. Charmigt på många sätt men också ganska ojämnt att gå på. Slyn vill vi bli av med för att öppna upp och få vinden att agera myggjagare.

Det blir så mycket härligare men vi hittar en massa bråte, tegelpannor, gamla slyhögar, stubbar och jox. Vi får ta en liten bit av tomten i anspråk per år och jobba oss mot gränserna helt enkelt. Nu gör vi plats för en bastu, ny vedbod och förråd och toalett/torrdass.

Det är fantastiskt härligtatt få jobba med kroppen. Vi har haft sol, Roger har cyklat lite mountainbike men jag bestämde mig för att slyröjning från 09:00- 19-100 fick räcka som fysisk aktivitet.

Nu blir det återhämtning framför brasan och löptur efter frukost.

Nyvaken – i flanellpyjamasen som min mamma köpte till mig i julklapp senaste julen. Gillar inte pyjamas, men den här använder jag och tänker på henne. Passar i fäboden.
Nyvaken – i flanellpyjamasen som min mamma köpte till mig i julklapp senaste julen. Gillar inte pyjamas, men den här använder jag och tänker på henne. Passar i fäboden.

 

Långhelg i fäboden

Fredagens inplanerade body pump-pass byttes mot lunch på en härlig nyöppnad fransk bistro nära mitt jobb. Så fransk att kockarna knappt kunde prata engelska och atmosfären var helt out standing. Helt perfekt för ett gäng journalister som skulle tacka av en kär kollega. Vi frossade i grillad kyckling, revbensspjäll med glaze och nötthack, morotslåda och en karaff vin!

27925B4C-2D02-40B5-A2F0-3AD9F90BD0DA

Galet härligt avbrott under dagen. Och långt ifrån de vanliga rutinerna och bättre prioriterat än den där body pumpen. Kände mig ganska trött hela veckan och tom på energi. Mycket hårt jobb och en smula dålig sömn.

Det ska vi råda bot på under kommande helg som vi streckar ut över 1:maj och får hela fyra dagar i Dalarna. I vår lilla koja – fäboden Handbacken på Lövberget som vi köpte i höstas.

Det var helt magiskt kul att äntligen få åka upp och se stugan och tomten utan snö. Vad finns det för möjligheter? Hur ska vi forma den här platsen på bästa sätt så det blir en återhämtningsplats vi ser framför oss.

5014C537-E20A-438E-A709-117CD613C479
Knasig veranda men man ska inte döma hunden efter håren.

Vi började med att bara vara ute, tog ned lite sly, krattade, snackade med gästvänliga grannar och eldade stugan varm.

En liten kvällspromenad på maten avslutade dagen och medan Roger nattade Edith så strosade jag bara runt kring huset och lyssnade på galet fågelkvitter och beundrade den vackra himlen som är helt upplyst av månen.

Imorgon ska vi se till att få bort mer sly och så ska vi hinna springa varsitt långpass.

Längtar!!!

Rogers första ultra

I lördags sprang Roger sitt första ultra.

Vilken nervkittlande resa. Vilken dag! Och vad många modiga det finns numera som vågar ställa sig på startlinjen och springa 8, 16 eller 32 mil och springa i timmar!

Roger startade i  kategorin TEC50 miles, det vill säga 8 mil. Han tyckte att jag var en ofokuserad support när loppet började närma sig och jag tyckte kanske att han var en ofokuserad deltagare.

F1AACB9C-C59E-403E-9C50-0A7CAB8C8E9B

Det är en utmaning att kombinera småbarnslivet med ett starkt tävlingsfokus. Det är svårt att hitta tiden för att skärma av, fokusera inåt och ladda mentalt på rätt sätt.

Det upplevde jag i Kalmar när jag packade min race bags (med all utrustning som behövs under loppet) på bara 15 min, eller när jag klippte våtdräkt samma morgon innan mitt livs längsta swimrun.

Men det går ju! Ändå!

Starten var lagd till barmhärtiga 10:00 så det fanns tid för lugn frukost och en god natts sömn. Roger sov i eget sovrum för att inte bli störd av Edith. Han laddade med frukost bestående av det vitaste brödet och sedan åkte vi till starten som faktiskt bara ligger 10 minuter ifrån där vi bor.

Roger har följt loppet ända sedan det startade. Vi har varit och kikat på starten tex 2013. Han har varit och hejat fram deltagarna. Säkerligen med denna dag i bakhuvudet. (han har alltid förnekat intresse) Och nu var det dags. Roger höll ödmjukt låg profil. Lite avvaktande, spanandes på de andra deltagarna. Här snackar vi löparnördar de luxe. Härlig stämning. Vänligt. Taggat.

Underbart på alla sätt.

Starten gick och de tävlande rullade iväg. Ingen idé att hetsa eller att rusa i starten. Här snackar vi en lång dag och även natt för många.

D15F0593-6537-4118-8F97-9FB9E670B54B

Första varvet på 11 km om jag inte har fel, gick såklart smärtfritt. Jag och Edith hejade, sedan åkte vi hem, åt lunch och gav oss ut mot TEC-spåret löpandes med vagn.

Jag fick den lysande idén att springa en bit på banan mot löparna för att överraska Roger. Edith mös. Somnade efter en stund och så fick jag syn på Roger. Drygt 3 mil i kroppen. Han såg trött ut.

– Jösses, det är sjuka fem mil kvar, skrattade vi och konstaterade att det är bara att ta en bit i taget.

318647AD-1DA0-44FF-9589-C69713335AB5

Och det gjorde han, trots illamående och problem med energi intag. När han sedan i skymningen dök upp bland träden så sprang han på lätta ben in i mål. Så knasigt spännande det är med lopp. Det kan gå up och ner, jäkligt djupt och sedan ändå vända igen upp till en god känsla.

Grattis Roger! Det var spännande, och som vanligt utmattande, att följa dina utmaningar. Du gjorde ett grymt jobb. ( 8 mil kan jag inte ens snudda vid tanken att springa.

41951592-9469-4556-9E85-5404B0105757

(Jag var som vanligt helt slut, uttorkad och hade ätit för lite under dagen. Tufft att vara support)

01D3E9BA-4E1F-4463-8B52-C6C5DDACA716

Konsten att driva en levande blogg

Jag har inte bloggat så frekvent sedan Edith föddes. Och under de sista året, sedan jag började jobba har det blivit ännu mindre.

Alldeles nyligen var jag på jakt efter några nya bloggar att följa. Jag har ju en del gamla favoriter som jag alltid kikar in hos och har gjort sedan 2013 när jag började blogga: Malin som driver Trail och inspiration är en gammal god bloggvän som verkligen bidrog till att peppa igång mig som bloggare med alla trevliga kommentarer. Beatatjata likaså och Lina triathlet bidrog massor till min triathlonträning i början  med sin dåvarande blogg.

Vad trevligt det är med bloggar som lever och uppdateras ofta. Inte som min. Jag tänker att jag måste blogga mer, det är ju ändå så himla kul. Men det är konst att driva en levande och varierad blogg.

Jag letar just nu efter triathlonbloggar som lever och inspirerar. Någon som har tips eller hänger alla bara på Insta eller hur är det?

Igår hade vi lite trevligheter för oss på jobbet och jag hamnade ofrivilligt i en padle hall. Det är tydligen väldigt trendigt att spela padle, en slags kombo mellan squash och tennis. Lite mjukare regler, Bara att drämma till bollen liksom.

På slutet av 2-timmarspasset med lite teknikinstruktioner från en tränare så fick vi till och med till  lite spel.

Kul att testa något nytt.

padle

Därför är fredagen den 13: min lyckodag

Vi hade en dröm jag och Roger när vi träffades och under de första åren. Det handlar inte alls om något storslaget eller häftig resa eller äventyr, det handlade om att ha en gemensam vardag.

Nykära. Ute Stockholmsnatten. Det var innan träningen blev vårt huvudsyssla.
Nykära. Ute i Stockholmsnatten. Det var innan träningen blev vårt huvudsyssla.

Först trodde vi inte det var möjligt, så som livet såg ut då med barn på varsin sida om Stockholm. Men så klarnade plötsligt dimman, barnen växte och vi såg en möjlighet att slippa säga hej då till varandra, slippa somna i varsin dubbelsäng med hela Sveriges huvudstad mellan oss.

Nu har vi haft vardag tillsammans i snart tre år! Lika länge som vi har varit föräldrar till Edith. Jobb, träning, matlagning, städ, fix, planering, födelsedagar, nattvak, allt i en  enda evighetskarusell. Det stannar aldrig. I bland är jag jättetrött. Och jättelycklig. Vi har typ aldrig någonsin tid över i vårt familjeprojekt.

Jag tänker ofta på hur fantastisk den här vardagen är. Hur lyckligt lottade vi är. Vi har allt vi behöver. Vi har varandra. Vi har familjen. Edith så njutningsfull, så fin, så fantastisk i allt hon gör och hittar på. Ett mirakel på två ben. Älskar hur hon tänker, funderar, busar gömmer sig under täcket när hon vaknar på morgonen. Hon ligger där under och bubblar av skratt det första hon gör när hon vaknar. Då går det inte att tycka att en grå måndagsmorgon är trist och deppig.

Så fiffig uttänkt det där!

Samtidigt går det inte att ta något föregivet. Det är sånt man blir påmind om. Min mamma försvann ur mitt liv på bara tre månader. Hon var frisk och kom som vanligt med kylväskan med nybakad äppelpaj och vaniljsås och sedan, sedan låg hon i sin säng och vissnade så himla snabbt. Framför våra ögon. Och så var hon plötsligt borta.

En riktigt, riktig höjdpunkt i livet. Mitt första Vasalopp. Jag var sååååå lycklig över att ha klarat det och framförallt vara i mål och slippa skida en enda meter till.
En riktigt, riktig höjdpunkt i livet. Mitt första Vasalopp. Jag var sååååå lycklig över att ha klarat det och framförallt vara i mål och slippa skida en enda meter till.

Roger kanske tröttnar och dumpar mig. Det kanske händer något annat hemskt som kastar omkull vår tillvaro,

Vem vet vad som väntar bakom nästa krök?

Jag vet att livet går upp och ner. Det gäller att njuta när det är ljust och lätt och andas. Så jag njuter – av vardagen. Kokar min morgongröt, plockar fram dammsugaren för hundrade gången och kramar mina nära och kära.

Fredagen den 13:e då? Ja, det var helt enkelt den dagen 2012 som jag och Roger träffades första gången.

Min livskamrat och sedan i somras även Mr Nimbratt.
Min livskamrat och sedan i somras även Mr Nimbratt.

Friskare och gladare med vegetarisk mat?

Tänk dig en falukorv. Visserligen en korv i sällskap med ugnstekt äpple, lök och sedan ett fluffigt mos med en stor del broccoli.

Tänk dig sedan en tallrik med blandade bladgrönsaker, ruccola, magold, baby spenat, bondbönor, illröda pärltomater, strimlade rödbetor, morötter, rödlök och några kokta ägg och för att inte chocka kroppen helt, en lite portion pasta.

Båda de här måltiderna har jag ätit i veckan. När man jämför dem så har ju det första alternativet, som ändå inte är katastrofdåligt, ingen chans när det kommer till näringsämnen – mineraler och vitaminer.

Så varför är det då så himla svårt att komma igång med vegetarisk kost?

360C1673-C810-4D6C-9D24-19B15C5FDD8A

Vi pratar en hel del mat i vårt hem. I en bonusfamilj med 6 personer med lite olika vanor, smak och preferenser så blir det en del tyckande och diskussioner. Toppar man detta med att familjen numera består av fyra vuxna (mina två barn Simon och Olivia är 22 och 18)  träningsnördar … också med olika övertygelser och erfarenheter så blir det spännande. Men vi pratar mycket om att äta mer vegetariskt. Men landar ofta i kyckling, långkokt köttfärsås, kyckling igen och igen.

I går fyllde jag kundvagnen i en slags planlös frustration med alla superlivsmedel som snurrar i huvet på mig som jag någon gång läst om. Det blev till och med en lite påse färsk gurkmeja utan att jag vet exakt vad jag ska göra med allt. Men finns det hemma så kommer det bli något av det. Jag gillar inte att slänga mat.

Just nu är jag fylld av motivation och inspiration,  supertaggad på att äta mer vego tack vare två böcker som jag lyckats ägna mig åt när jag varit hemma och vabbat.

Vi får se vad det kan bli!

Plötslig är det vår!

Vänta nu! Man kan ju kanske cykla utomhus faktiskt.

Vad fort det gick. En veckan iskall kyla och snöflingor och nästa … barmark och värmande sol. Jag tror minsann att det är en bra bit över +10 grader ute, plötsligt.

Den här helgen hängde jag inte med, dessutom var jag fokuserat inställd på att köra långpass på trainern och har jag gjort en plan så vill jag stenhårt hålla mig till den.

Lördagen började med simning 08:00 i simhallen. Målet att öka distansen sedan senaste passet och hålla god och glad känsla. Det gick fin fint.

Hem, äta en andra frukost och lösa av Roger som gav sig ut på mountain bike tur. Lera och grusvägar.

Sedan var det min tur att fixa det inplanerade långpasset på trainern. Jag siktade på 3 timmar, det landade på 2,5. Satan i gatan vad mentalt tufft det är och vad trött, svettig och sur jag blev. Visserligen nöjd efter dusch och något att äta … harkel … så kanske en bättre energiplan nästa gång.

Jag såg till att dricka, äta, få i mig salt och tidig sänggång för att klara helgens utmaning 2. Drygt 20 km löpning med trevligt sällskap i Brottby. 20 km, eller snarare 23 som det blev ,är nästan 100% längre än vad jag sprungit under vintern men vi höll lugnt, lugnt tempo, dryga 6:00 så det kändes superfint hela vägen.

9C009EB4-D0A5-4350-AB55-3B2318F57B20

Inget problem med energi eller dåligt humör och efteråt känns kroppen trött men inte sliten.

Helt perfekt.

Och vad härligt det känns med värmande sol, doften av jord, synen av barmark. Än så länge inte ett spår av grönska men det är bara en tidsfråga. Älskar att springa längs gärdesgårdar, tråna efter lantliga hus och trädgårdar, upptäcka mysiga gårdskaféer och bara snacka och ha trevligt.

3C28C88E-6399-4A10-9F93-22E5B64B9668

 

 

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.