Helena Nimbratt

My triathlon stories

Det var en gång en otränad 30-åring …

Jag önskar er god fortsättning med en story ur mitt förflutna. Under julen grävde min mamma fram en gammal artikel som handlade om hur Helena 34-år hade hittat kom-igång-receptet. Det är 8 år sedan men när jag tittar på personen på bilden så känns det så avlägset som om det vore en släkting. Men jag är så glad att hon, tjejen på bilden i tidningen – faktiskt ”kom igång”!

 

img_5841
Magasinet Hemtrevligt 2008.

 

Någonstans i bakhuvudet kan jag förnimma den där tjejen som laddade inför helgen med att unna sig att köpa en flaska Coca Cola och en påse chips. Det i sig är väl ingen katastrof men det illustrerar en fundamental skillnad i hur  jag tänkte och levde på den tiden  jämfört med idag.

Jag har alltid varit ambitiös och driven i det jag har gjort. I dag går mycket fritid åt till träning. Förr la jag ner min själ i att att genomföra högt uppsatta mål och måsten inom helt andra områden.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det ”duktiga-flickan-syndromet”. Det kan säkert ge sig tillkänna på olika sätt men för min del blommade kraven ut (i något som jag idag skulle benämna en slags katastrof) i samband med att jag blev mamma första gången. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag var förprogrammerad att uppfylla måsten som egentligen inte var mina utan min mammas och härstammar i en tid långt innan jag föddes och inte är förenliga med heltidsjobb. Jag tror att ni förstår vad jag syftar på, städa, baka, fylla frysen, fixa tidernas barnkalas, dammsuga vid midnatt, hänga tvätt innan jobbet … osv i alla oändlighet. Det är intressant, för idag, när jag återigen befinner mig i småbarnssammanhang och träffar många kvinnor som är yngre än jag så känner jag igen mitt gamla jag i deras resonemang och framförallt i deras frustration när tiden inte räcker, när man bara är så där jättetrött och att-göra-listan är väldigt lång.

Lever man på det sättet är det svårt att se hur tiden skulle kunna räcka till träning. Lever man med de prioriteringarna så har man svårt att tycka att man får ta sig rätten att träna.

För mig fanns träning inte som alternativ före jag fyllde 30. Jag kopplade inte ihop mig själv med fysisk aktivitet. Jag såg inte det som ett sätt att må bra eller för att få återhämtning. Mår bra gör man i soffan, under en filt med godsaker framdukade på soffbordet, resonerade 30-åriga Helena. Mår bra och fyller på med ny energi gör man bäst i solstolen med en bok, eller med en väninna på ett café eller en bar med ett glas rött. Och visst är det sant än i dag men först kommer löpningen, långt eller alltid åtminstone kort. När helgen närmar sig planerar jag in god mat, kanske ett gott vin men bara om jag först hinner cykla, simma, springa eller besöka gymmet.

I dag när jag vill lyxa och unna mig något riktigt fint då blir det en stunds träning med min livskamrat och kärlek. Det är det absolut bästa jag vet. Och jag hänger på mina stora barn till gymmet och spenderar tid med dem samtidigt som vi gör något som vi alla gillar och mår bra av.

Det fiffiga är att mitt hem inte är ostädat idag trots att jag inte har det som prio ett. Jag hinner med det också – nästan alltid. Jag lagar mat så gott som varje dag och det är inte ovanligt att jag bakar. Skillnaden är att jag ser till att det väger jämnt i alla bägare. Alla tårtbitar i livet är lika stora och om det slår över någonstans så ser jag till att balansera upp det. Träningen har gett mig större kapacitet. Träningen ger mig styrka i vardagen och psykisk balans. Och jag är så glad att jag har fördjupat den insikten under åren och utvecklat den där tjejen som ni ser på bilden i artikeln, tjejen som hellre valde soffan och tv:n framför rörelse och endorfiner.

Laddar för att ställa om till heltidsarbete

Den senaste tiden har gått ut på att börja rikta om kompassen från föräldraledighet till arbete, nya rutiner och en ny fas i livet. Jag har varit hemma i 1,5 år nu. Det börjar kännas riktigt länge och känslan över att börja jobba igen är övervägande positiv men framförallt nyfiket förväntansfullt. Medan tiden stått stilla i min värld så har det hunnit hända massor i verkligheten och framförallt på mitt jobb. Jag har en helt ny tjänst som väntar och jag har stora förhoppningar på att hitta en nytändning och att se framemot ytterligare år med arbetsglädje och inspiration.

Självklart kommer omställningen ta energi och kraft från den del av kakan som jag tilldelat träningen. Men jag hoppas att så snabbt som möjligt hitta nya rutiner och komma in i vanor som går att kombinera med jobb och familjeliv. Det har jag gjort förr. Det ska gå den här gången också. Men jag vet också hur det känns att vara borta från sin lilla hela dagen, komma hem och vara trött och inse att man faktiskt kanske bara har två timmar tillsammans innan läggdags.

Två värdefulla timmar. Det är en tuff insikt.

Men så vad har jag haft för mig under den senaste tiden?

Jag har tränat men inte fullt lika intensivt som perioden före höstlovet (tänk vad knasigt, när jag säger tränat lite så menar jag ändå kring 4 timmar/vecka). Lite sjukdom, lite omprioriteringar där hus, hem och fix har dragit vinstlotten har gjort att jag landat på minsta möjliga mängd och simningen har fått stå tillbaka helt. Sömn har varit viktigt de senaste veckorna också. Vissa dagar har jag valt eftermiddagsluren istället för cykelpasset när Edith sovit, helt enkelt för att jag vill gå tillbaka till jobbet och vakna pigg på morgonen och inte halvdöd. Jag har också haft fokus på att ta umgås med Edith så mycket som möjligt. Jag har lagt undan telefonen och inte plockat fram datorn när hon har varit med. Fokus, här och nu är det bästa man kan ge sina barn tror jag.

I går röjde vi och städade hemma, lagade en god middag och avslutade med efterrätt i soffan. Då blev det ingen träning men nu laddar jag för lite lugn söndagslöpning. I bland är lite och lugnt precis det som gör mest nytta.

Trevlig andra advent!

img_9714
Här är tjejen som får nästan all fokus just nu. Det mår även mamma bäst av.

 

Vilka är dina drivkrafter?

Veckans roligaste, Elin Liljas citat efter att ha gått i mål i Kona, Ironman world championship: ”Ironman Kalmar det är Tjejmilen jämfört med detta”. (Följ henne på Instagram: myraochmolly)

Det kan låta provocerande i synnerhet om man drivs av att prestera då är det inte kul att få sitt livs utmaning reviderad och förringad ned till något som inte alls betraktas som lika tufft. En ironman är en ironman eller?? Den typen av tveksamhet kan ju sätta myror i huvudet på vem som helst som gillar tuffa utmaningar och skapa rastlöshet i äventyrare som vill klara lopp långt utöver det vanliga.

Ett grovt i-landsproblem.

Precis det hände mig i somras när min kära livskamrat Roger gjorde extremloppet Norseman. Den ”nöjdhet” som etablerat sig i min kropp sedan min första Ironman 2014, skrumpnade ihop till något mindre. Efter att ha följt Norseman på nära håll som support insåg jag plötsligt att det finns mängder av andra utmaningar att fascineras av och sträva efter som är långt tuffare än Ironman Kalmar och jag sa till Roger när vi satt där under filten på Gaustatoppen och firade målgången genom att dela på en mugg buljong:

– Ironman Kalmar är som ett litet gupp jämfört med den här banan. Ironman Kalmar är ju nada jämfört med detta!

”Det där lilla guppet” har blivit ett internskämt här hemma sedan dess och vi har börjat fundera över vilka våra drivkrafter är egentligen. Handen på hjärtat.

Men min stolthet över att gå i mål i Kalmar, den finns där, jag lovar. Och min tid 12.09 är jag fortfarande riktigt, riktigt nöjd med. Och helt ärligt så visst sjutton tycker de flesta av oss att det är roligt att prestera en bra tid, oavsett vem man jämför sig med. Sig själv eller någon annan. Och vad som är en bra tid är olika för oss alla. Men det betyder ju inte att man även är stolt, glad och lycklig över själva genomförandet och att vägen dit, den aktiva livsstilen, trots allt är det som är viktigast.

Vad drivs du av? Kommentera gärna det här inlägget!

PS. Stort och varmt grattis till grymma Elin Lilja!

 

img_6166
På toppen och i mål under Norseman.

 

Youtubar Sydafrika

Jag sitter i youtubar Ironman Sydafrika. Detta magiska land som jag besökte i jobb för två år sedan och föll pladask för. Så vackert. Vilken himmel! Vilket ljus! Bergen, havet … klimatet var väldigt trevligt. Vinet och maten! Jag vill tillbaka.

Men det där simmet i det kraftfulla energirika havet … med vithajar … hmm …

April 2017?

– Sitter du och trinördar Sydafrika nu, flinar min 20-åriga son Simon.

– Mmm, får han till svar, för jag är helt låst vid skärmen.

– Mamma, det är bara att köra! Man lever bara en gång, säger han.

– Har du köpt biljett än, undrar Roger?

Nej, det har jag inte. Det är något med Ironmanträning. Har man en gång kastat sig in i det så blir det väldigt tomt utan. Samtidigt är det en boja, en begränsning därför du tecknar in din tid. Har du ett Ironman framför dig då måste träningen bli gjord.

– Eftersom jag skippar Kalmar i år kan jag cykla bara för att det är kul, när jag har lust, sa en av mina simbekanta i simhallen i dag.

Hon har rätt, så är det. Har man en biljett till ett Ironman då blir träningen ett måste. Nej, hon måste inte cykla i år, men hon MÅSTE simma, skrattar hon.

– Jag köpte en lott till Ö till ö och fick en plats, så nu pirrar det i magen.

Ja, ränderna de går väl inte ur zebran hur lätt som helst. Och apropå zebror … sådana kan man ju sa i Sydafrika, eller hur?!

 

_MG_0860

 

Konsten att hålla fokus

Fokus betyder att förmågan att avskärma sig från omvärlden, att vara här och nu och enbart koncentrera sig på en sak. Ända sedan jag blev gravid så har jag funderat över hur jag som nybliven mamma ska klara att vara egoistisk nog att släppa tankarna på bebisen hemma och gå in för att tävla och träna. Fokus behövs både under tävling och träning om det ska bli några resultat.

Fokus över tid, det vill säga, under hela träningsperioden fram till tävling är också en utmaning. Det gäller att leva som triathlet på något sätt för att hålla takten i träningen. Där är det till stor hjälp att leva med en person eller ha vänner med samma intresse. Här hemma snackar vi mycket träning. Jag kan utan problem ventilera mina funderingar kring effektiva simtag, känningar i vader, intervallångest eller vad det nu kan vara.

 

_MG_0710_Helena_Nimbratt
Foto Ola Kjellsson

 

Jag möts av många mammor som undrar hur jag hinner träna. När jag berättar att det är inte konstigare än att jag går iväg en timme eller lite mer på kvällen när jag varit tillsammans med mitt barn hela dagen, lagat middag till övriga familjen och pratat om dagen, då undrar de hur jag klarar att vara borta från Edith.

Jag förstår vad de menar.

När mitt första barn och andra med för den delen var små så var det en plåga att gå hemifrån. Det var helt meningslöst. Jag kunde inte slappna av. Så är det inte nu. Men det betyder inte att jag inte älskar Edith lika mycket som de andra två. Jag har bara lärt mig sedan dess att mina barn kan ha det lika bra med sin pappa en stund och en timme eller två … det är inga problem, så länge det inte uppstår en väldigt ledsen och otröstlig situation. Jag vet också att jag enbart kör mig själv i botten om jag utplånar mig själv för mitt barns skull. Har jag fått en liten paus då klarar jag mycket bättre av att hantera att Edith vaknar varje eller varannan timme och vill ha närhet och amma.

Nu när cykelsäsongen drar igång är jag dock lite mer tveksam till hur bra träning jag kommer att få till. Cykel tar tid. Och att vara ute på vägarna och fundera på bebisen hemma, det är ingen bra kombo. Att hantera en tristart och fundera på bebis är inte heller optimalt. Det gäller att klara att vara fokuserad.

Välkommen till helenanimbratt.se

Snyggare och bättre på alla sätt.

helenanimbratt.se är bodyjoymamman i ett lite hetare format som ska bidra till att motivera mig till att klara mitt stora mål för 2016 – Ironman Kalmar. Varmt välkommen till min nya sajt.

Body Joy är ett lysande namn, men det är inte mitt. Mitt gamla bloggnamn kom till för länge sedan när jag började träna på Värmdös finaste gym Body Joy och mina barn Simon och Olivia började kalla mig för bodyjoymamman. De var små på den tiden och tyckte jag vara den starkaste mamman ever …

Nu får jag kämpa lite mer för att impa på mina numera så gott som vuxna barn men jag kan känna mig ganska säker på att mitt träningsintresse har smittat av sig med besked. Det gör mig stolt och glad. Träningsglädje är en av de viktgasts gåvor jag kan tänka mig att ge mina barn.

 

_MG_0587_Helena_Nimbratt

 

En egen domän, ett nytt utseende och nya bilder är de största förändringarna med den här bloggen. Du hittar alla gamla inläggen även här. Jag kommer fortsätta att skriva som vanligt men med en lite, lite högre ambitionsnivå. Jag hoppas på att kunna bjuda på snyggare bilder, fler konkreta tips och massor uppriktiga inlägg som inte censurerar motgångar.

Den här sidan är byggd av Johan Eklöf . Mycket trevlig, snabb och kunnig. Och alla mina nya snygga bilder är tagna av Ola Kjellsson! Tusen tack för all fin hjälp.

Det här är första inlägget.

Nu kör vi!

 

_MG_0770_Helena_Nimbratt

 

_MG_0772_Helena_Nimbratt_1000px

Foto: Ola Kjellsson

Träningsmotivationen starkare än någonsin

Dagarna blir varmare. Ljuset stannar längre på kvällarna. I takt med att våren smyger in över landet så stärks min träningsmotivation. Hur funkar det för dig?

 

 

Nu är längtan efter open water-sim brutal!

 

 

Med vårvärmen stärks min motivation och viljan att ta i och bli starkare. Jag kan knappt vänta tills jag har vilat tillräckligt innan jag får gå på nästa pass.

Jag är grymt sugen på att träna just nu. Den senaste tidens personliga seger i bassängen men även i löparskorna, har stärkt mitt självförtroende. Det är kul att simma, att springa, att gymma och uppleva hur jag blir starkare.

I morse testsimmade jag simcochens upplägg och strävade att simma hundringar på 1:54. Jag klarade 6 stycken men fick kanske några sekunders extra vila på grund av trafikstockning i banan. Jag är dock grymt nöjd. Jag tänkte att jag inte ens skulle vara i närheten. Enligt min Garmin så simmade jag 1700 m idag på drygt 36 min, inkl vila, med tempot 1:51 i snitt.

Vad händer? Är det en dröm?

Cyklingen är jag inte lika nöjd med. Jag cyklar på trainern men inte mer än 2 pass per vecka.

Nej, trots wattmätare så har jag svårt att hitta motivationen och uthålligheten att genomlida något som är så sjukt jobbigt, längre än 45 min och oftare än ett par gånger per vecka.

Jag har svårare att cykla själv med Edith. Jag vill absolut inte att hon ska vara vaken och ha tråkigt och därmed få henne att avsky när mamma ska cykla … Ni fattar.

I går kväll när familjen var hemma pluggade jag in lurarna och pressade fram 40 min, 10 min uppvärmning 120 w, 6 min 150 w och sedan 3×3 min 180 w och så ett gäng minutrar vila emellan. Det är helt omöjligt att maska. Det är varmt, svettigt, långtråkigt …. Åh vad jag längtar ut på vägarna!

Kroppen mår bra så här långt. Jag lyssnar noga och har inte dragit på mig någon skada.

Magen är fortfarande svag. Dock tänker jag att jag börjar bli redo att träna core mer på riktigt från och med nu och framåt. Jag behöver det. Men jag känner mig hyfsat stark igen i ryggen och rent generellt, dock väldigt orörlig. Det måste jag göra något åt SNART!

Höger knä känns en smula svagt. Plötsligt så kan det vika sig på ett skumt sätt så jag är uppmärksam. Tror att det hänger ihop med att jag inte är tillräckligt stark i bålen för den löpning jag genomfört de sista två veckorna, dvs med mer fart.

Jag har pressat mig en del på löpbandet. Senaste besöket på gymmet genererade i 3×3 minuter intervaller i 4:40 fart. Jag övar kroppen på de snabba rörelserna och känner att jag är redo att ligga på intervalltider under 5:00. Jag är tillräckligt stark nu.

Utöver detta?

Jag längtar så till open water-säsongen. Jag kommer vara tidigt i vattnet i år. Jag vill öva på att simma kallt.

Jag tänker också en hel del på swimrun och längtar efter känslan av totalt genomarbetad och trött kropp! Swimrun är så sjukt jobbigt och kul!

Nästa vecka flyttar vi!!! Äntligen. I dag får vi kliva in i vårt hus som ligger nära en sjö att simma i, många och långa löpspår i skogen, en blivande slalombacke, en golfbana och såklart en massa landsväg att cykla på.

Nu ser jag framemot Vansbro Triathlon

De rödmålade husen. Den första ledtråden på vart vi är på väg. Blågröna granklädda berg i horisonten. Hästar och kor i hagar. Blå ängsklockor i det höga gräset. Dalarna har funnits i mitt liv sedan jag var barn och plötsligt, efter ett halvt liv har jag blivit blixtförälskad i det vackra, mustiga landskapet.

Min resa, från gymmet och de regelbundna löpturen, till att genomföra en Svensk Klassiker och en full Ironman har fört med sig en trevlig bieffekt: Jag har nyupptäckt vackra platser i Sverige och satt dem i stark relation till många av de fantastiska stunder som jag har upplevt under alla lopp: Vättern runt, Ironman Kalmar, Vasaloppet, Vansbrosimningen och Vansbro triathlon. Alla rymmer lika starka minnen och upplevelser.

Extra starkt känner jag när vi kör mot Dalarna. I Dalarna har jag tillbringat många, många helger och lediga stunder som barn. Min farmor och farfar hade en gammal fäbodvall i trakten kring Insjön och där sprang jag i nattlinne och gummistövlar i det axellånga gräset på midsommarna medan farmor plockade famnar av blå ängsklockor och vita prästkragar. Tvättade oss gjorde vi i en svart, blank tjärn med näckrosor och simmade tillsammans ut till sjöns mitt och tillbaka igen.
Det var min farmor som lärde mig att simma. Hon lärde mig att åka skridskor, att åka skidor och hon visade mig den svenska fjällvärlden.

Men sedan blev jag tonåring och plötsligt avskydde jag att bli tvingad bort från kompisarna i Stockholm. Skidorna blev liggandes, jag slutade att simma i insjöar (naken) och skridskorna rostade på vinden.

Jag tror att allt det där har legat och slumrat i mitt inre, inklusive kärleken till Dalarna och bara väntat att blomma ut med full kraft. När vi för en vecka sedan körde till Sälen ville jag inte åka hem igen men tack och lov så har jag ett lopp och en resa till Dalarna att se framemot i år: Vansbro Triathlon.

Jag har inte nämnt det så mycket här på bloggen än men nästa anhalt, efter Tjejvasan är Vansbro Triathlon, en halv ironmandistans. Jag ser framemot det lika mycket som jag fruktar simningen i den iskalla, friska Vanån. Vänliga Vanån, som jag brukar säga. Trots det så har jag en oplockad gås med just den älven. 2014 var Vansbrosimningen halverat på grund av kyla och simningen ställdes in under själva triathlonet. Med andra ord så har jag ingen god erfarenhet att falla tillbaka på inför racet i början av juli.

Jag tror att det finns platser kvar till Vansbro Triathlon. Anmäl dig vetja så får vi sällskap!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.