Helena Nimbratt

My triathlon stories

Konsten att hålla fokus

Fokus betyder att förmågan att avskärma sig från omvärlden, att vara här och nu och enbart koncentrera sig på en sak. Ända sedan jag blev gravid så har jag funderat över hur jag som nybliven mamma ska klara att vara egoistisk nog att släppa tankarna på bebisen hemma och gå in för att tävla och träna. Fokus behövs både under tävling och träning om det ska bli några resultat.

Fokus över tid, det vill säga, under hela träningsperioden fram till tävling är också en utmaning. Det gäller att leva som triathlet på något sätt för att hålla takten i träningen. Där är det till stor hjälp att leva med en person eller ha vänner med samma intresse. Här hemma snackar vi mycket träning. Jag kan utan problem ventilera mina funderingar kring effektiva simtag, känningar i vader, intervallångest eller vad det nu kan vara.

 

_MG_0710_Helena_Nimbratt
Foto Ola Kjellsson

 

Jag möts av många mammor som undrar hur jag hinner träna. När jag berättar att det är inte konstigare än att jag går iväg en timme eller lite mer på kvällen när jag varit tillsammans med mitt barn hela dagen, lagat middag till övriga familjen och pratat om dagen, då undrar de hur jag klarar att vara borta från Edith.

Jag förstår vad de menar.

När mitt första barn och andra med för den delen var små så var det en plåga att gå hemifrån. Det var helt meningslöst. Jag kunde inte slappna av. Så är det inte nu. Men det betyder inte att jag inte älskar Edith lika mycket som de andra två. Jag har bara lärt mig sedan dess att mina barn kan ha det lika bra med sin pappa en stund och en timme eller två … det är inga problem, så länge det inte uppstår en väldigt ledsen och otröstlig situation. Jag vet också att jag enbart kör mig själv i botten om jag utplånar mig själv för mitt barns skull. Har jag fått en liten paus då klarar jag mycket bättre av att hantera att Edith vaknar varje eller varannan timme och vill ha närhet och amma.

Nu när cykelsäsongen drar igång är jag dock lite mer tveksam till hur bra träning jag kommer att få till. Cykel tar tid. Och att vara ute på vägarna och fundera på bebisen hemma, det är ingen bra kombo. Att hantera en tristart och fundera på bebis är inte heller optimalt. Det gäller att klara att vara fokuserad.

Sölkorven ökar i vattnet

Jag ger mig inte. Jag simmar vidare. Jag simmar envist varje vecka 2-3 pass per vecka. I bland 4. Jag önskar mig ingen annat än att ta steget från sölkorv i vattnet till okej simmare. När ska det hända liksom??

 

I dag är jag så glad att det blir em simselfie med mössa och allt!

 

Oavsett om det har gått bra eller halvbra att simma så kommer jag hem och är hög på simning. Gladare än när jag gick hemifrån. Och jag säger nästan alltid att jag har blivit bättre än innan, kommit på något nytt eller ”nu har det lossnat”. Så vid det här laget borde jag vara proffs på att simma.
Men icke.

Kanske, kanske är det så att jag trots allt är lite bättre än tidigare. Jag har nu under 6 månader simmat varje vecka, utan undantag. Oftast 2 pass, ganska många gånger 3 pass och ibland även 4 pass per vecka. Jag har ökat standardmängden med 100% från 1200 m per pass till 2400 m och jag simmar aldrig kortare än 1700 m.
Jag utmanar mig hyfsat ofta att simma längre serier som 500-400-300-200-100, då och då fartmässigt dvs hårda 50:or och alltid, varje pass, styrkemässigt med paddlar.

Under de senaste veckorna har jag fokuserat på två saker: Rotation samt kadensen, takten på armtagen.
Rotation har jag aldrig riktigt lärt mig och negligerat på tok för länge. Rotation krävs för att få till effektivare armtag.
Takten har också alltid haltat, enligt dem som ger mig feed-back. Jag tror att jag fokuserar för mycket på tekniken och borde kötta mer. Och i och med att jag aldrig vispat på så orkar jag inte vispa särskilt länge …

Därför tvingar jag mig nu att köra 10×50 hårt med fokus på jämn, snabbare takt. Jag tänker att armarna rör sig i en cirkel som aldrig stannar. Och hoppsan!!! Det är NU det händer något. Plötsligt går det fortare. Jag ser det på klockan på väggen och jag måste till och med simma om medsimmare.
Kanske skulle jag ha nytta av en tempotrainer? Någon som läser som har en åsikt?

De första 2 50:orna känns finfina. Med 20 s vila mellan så får jag kämpa. Jag vill sluta och ge upp hela tiden. Jag gillar inte känslan av att bli flåsig på riktigt i vattnet. Det tangerar min vattenrädsla. Men nu är jag hård mot mig själv. 10 längder är inte mycket. Men10 längder är fler än inga längder alls. Just nu räcker det med 10 längder för det biter i överarmar, axlar och rygg. Det ska bli så spännande att se vad som händer med simningen om jag fortsätter så här!

Wohoo!!!!

Nu ser jag framemot Vansbro Triathlon

De rödmålade husen. Den första ledtråden på vart vi är på väg. Blågröna granklädda berg i horisonten. Hästar och kor i hagar. Blå ängsklockor i det höga gräset. Dalarna har funnits i mitt liv sedan jag var barn och plötsligt, efter ett halvt liv har jag blivit blixtförälskad i det vackra, mustiga landskapet.

Min resa, från gymmet och de regelbundna löpturen, till att genomföra en Svensk Klassiker och en full Ironman har fört med sig en trevlig bieffekt: Jag har nyupptäckt vackra platser i Sverige och satt dem i stark relation till många av de fantastiska stunder som jag har upplevt under alla lopp: Vättern runt, Ironman Kalmar, Vasaloppet, Vansbrosimningen och Vansbro triathlon. Alla rymmer lika starka minnen och upplevelser.

Extra starkt känner jag när vi kör mot Dalarna. I Dalarna har jag tillbringat många, många helger och lediga stunder som barn. Min farmor och farfar hade en gammal fäbodvall i trakten kring Insjön och där sprang jag i nattlinne och gummistövlar i det axellånga gräset på midsommarna medan farmor plockade famnar av blå ängsklockor och vita prästkragar. Tvättade oss gjorde vi i en svart, blank tjärn med näckrosor och simmade tillsammans ut till sjöns mitt och tillbaka igen.
Det var min farmor som lärde mig att simma. Hon lärde mig att åka skridskor, att åka skidor och hon visade mig den svenska fjällvärlden.

Men sedan blev jag tonåring och plötsligt avskydde jag att bli tvingad bort från kompisarna i Stockholm. Skidorna blev liggandes, jag slutade att simma i insjöar (naken) och skridskorna rostade på vinden.

Jag tror att allt det där har legat och slumrat i mitt inre, inklusive kärleken till Dalarna och bara väntat att blomma ut med full kraft. När vi för en vecka sedan körde till Sälen ville jag inte åka hem igen men tack och lov så har jag ett lopp och en resa till Dalarna att se framemot i år: Vansbro Triathlon.

Jag har inte nämnt det så mycket här på bloggen än men nästa anhalt, efter Tjejvasan är Vansbro Triathlon, en halv ironmandistans. Jag ser framemot det lika mycket som jag fruktar simningen i den iskalla, friska Vanån. Vänliga Vanån, som jag brukar säga. Trots det så har jag en oplockad gås med just den älven. 2014 var Vansbrosimningen halverat på grund av kyla och simningen ställdes in under själva triathlonet. Med andra ord så har jag ingen god erfarenhet att falla tillbaka på inför racet i början av juli.

Jag tror att det finns platser kvar till Vansbro Triathlon. Anmäl dig vetja så får vi sällskap!

Det smartaste jag kan

Mitt mål i Kalmar är inte att köra det snabbaste jag kan, utan det smartaste jag kan, för att komma i mål. Och det är så jag försöker lägga upp träningen överlag för att vara så väl förberedd som det går i augusti.





På ett sätt är jag överraskad över hur bra det går att träna med små barn och efter att kroppen presterat och gått igenom ett av livets tuffaste lopp. Men det gäller att träna smart, undvika skador och låta kroppen återhämta.
Sömnbristen har gjort det svårt för mig att få till riktiga kvalitetspass. Jag tvekar helt enkelt att ta i för mycket med respekt för kroppen.

Men nu har det tänts ett hopp om att jag är inne i en period med bättre sömn. Min tjej väcker mig fortfarande många gånger per natt men jag somnar om bums och sjunker rakt ned i djupsömn verkar det som. Det är en så stor skillnad! Jag är inte lika tömd på energi när jag vaknar och jag får mer utväxling när jag tränar.

Torsdagen blev bara pannkaka, både träningsmässigt och rent allmänt. Jag vaknade trött och omotiverad. Ostimulerad!
Visst är det underbart med barn och familj men jag vet att jag är en person som tillslut klättrar på väggarna under mammaledighet. Jag älskar att jobba! Jag älskar att vara kreativ!
När jag efter en trist dag tillslut klev upp på trainern kl 20:00 så strulade tekniken. (Stort minus med det här wattmätandet). Och så var Edith inte så glad och korvade efter mamman så jag … klev av cykeln!

Jag var ombytt. Jag hade fyllt flaskan med vatten. Jag hade haft en skitdag och jag kliver av när jag precis börjat! Innan jag börjat!
Det har aldrig hänt. Jag trodde inte det kunde hända.
När det varit så segt hela dagen och tekniken när inte ville så näe … detta är inte träningsglädje. Jag drar av mig cykelbyxorna och träningstoppen, byter dem mot mjukisbyxor och sätter mig i soffan med men bebis i famnen och myser. DET känns mycket bättre. Jag klandrar mig inte en sekund att jag hoppade över träningen just den här dagen. Det var ett smart drag av mig.

I dag känns allt mycket bättre. Det är fredag. Jag har världens underbaraste man. Matbordet är rent från prylar, kaffet är gott och jag har en ljudbok att lyssna på under barnvagnspromenaden.
I dag får cykeln en ny chans.

 

Blogghumor!! Så klockren!!!

 

Lite psykologisk placebo är aldrig fel

Tänk dig själv sund och stark. Tänk dig full av energi och självkänsla. Tänk dig rakryggad och spänstig med klipp i stegen. Visualisering hjälper mig att komma ihåg min målbild: en stark och vältränad kropp.

Lägg till bildtext

Jag laddar alltid för dagens träning redan vid frukost. Ägg, gröt, bär om det finns i frysen, nötter när jag tycker jag är värd det. Jag påminner mig om att dricka vatten under dagen och äter helst en bra lunch innan jag ger mig iväg för att ha alla depåer påfyllda efter nattamning och gårdagens träning.

Nuförtiden måste jag se till att även Edith är i fas och lagom sugen på att sitta i vagnen under en timme eller två. Mätt och trött funkar bäst. Somnar hon direkt så vågar jag mig på en tur längre från hemmet, är hon lite knorrig så tar vi en snävare runda så vi snabbare kan komma hem vid behov. Ofta fungerar det bra. Någon enstaka gång har det inte funkat alls och jag har promenerat hem med en bebis på armen.

Det är lite pyssel att komma iväg. Kläder på, telefon och musik i lurarna. Fippel med klockan på armen. Bebis i overall, på med mössa och fram med löpchassit till vagnen. Bädda ned bebis, trixa upp och ned på trotoarer för att hitta fram till bra vägar där det bara är att rulla på. Men sedan …

ANDAS! Hitta in i löpsteget, låta axlarna sjunka …. ANDAS!
En höjdpunkt under dagen.
Vagnen rullar lätt. Kroppen känns stark. Blicken och hållningen är stolt.
De dagar när löpningen känns bra känns det som att jag är powerwoman och kan övervinna vad som helst. Jag är stolt över mig själv och tacksam över att det funkar att springa.
Löpningen är världens bästa terapi. Lite vackra omgivningar på det. En istäckt sjö, en skog i vintervila, bruna åkrar.
60 minuter i powerwoman-mood det räcker för att ladda batterierna i 24 timmar åtminstone. Placebo eller ej! Det är världens fiffigaste trick.

Lägg till bildtext
Lägg till bildtext

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.