Helena Nimbratt

My triathlon stories

Off season – laddar om batterierna

Jag vågar vila. Och jag vill faktiskt vila. Oktober och jag har lagt drygt en månad utan att träningen har varit ett prioriterat fokus. När hände det sist i mitt liv?

Jag måste erkänna att det har känts skönt. Skönt att ge mer utrymme till andra delar i livet. Både tidsmässigt och mentalt. Den dagliga fysiska aktiviteten har jag saknat. Mycket. Men jag har stått fast vid min plan att vila. Jag har kört några pass på trainern och har vilat ordentligt mellan.

Jag har också fokuserat på inskolning av min 2-åring och att ladda hennes batterier med närhet, omsorg och 100 procent uppmärksamhet efter en dag på förskolan. Det har fått komma före allt. Och så kommer jag att prioritera hela hösten och kanske hela året. Det är ett beslut som är väl grundat i mitt hjärta och mig som förälder. Därför har jag sedan länge tänkt att det här året när Edith börjar på förskolan så kommer jag plocka en hel del av den tid jag lagt på träning för att investera en större del i familjen.

IMG_0990

Jag har ju förutom Edith även två vuxna barn så jag är vis –  av erfarenhet kan vi kalla det och det är mitt i den erfarenheten som mitt beslut vilar. Stadigt.

Sömn är också ett av mina fokusområden. Att vara 40+ och blir förälder igen har bara varit positivt förutom när det kommer till sömnen. Där har allt varit tuffare. Som 20-åring spelar det knappast någon roll med en veckas sömnbrist, så fort tillfäller ges så tar kroppen igen men nu … det har varit en brutal kamp men just nu är jag inne i en positiv trend.

Jag börjar sakta känna mig starkare. Och det är vilans förtjänst. En välbekant glädje och tillfredsställelse har också börjat smyga sig på efter och under tränande pass. Till och med efter 5 km löpning. Och när den dök upp så insåg jag att det var mycket länge sedan jag kände så när jag var ute och sprang. Jag har tänkt på Ironman och Kalmar. Jag har tänkt på fart och snitthastigheter men jag har inte tänkt så ofta på skogen, dofterna, blötan och jag har inte springdansat till musiken i lurarna på mycket länge. Så där som jag brukar göra. Men jag gjorde det i veckan. Och det räckte med 5 km.

Just nu är 5 km allt jag springer. Jag har besökt en naprapat, fått en styrkeprogram och hjälp med hur jag ska tolka smärtan i underbenet. Löpningen under Kalmar gjorde förmodligen varken till eller från skademässigt och jag fivk fullt stöd i mitt beslut att jag valde att genomföra löpningen. Det rör sig förmodligen om ett överansträngt muskelfäste och det är den djupa vadmuskeln som spökar.

Jonathan var som balsam för mitt stukade jag. Han lugnade, bekräftade, informerade och berömde min  teknik när jag utförde alla styrkeövningar han delade ut. Framförallt kändes det skönt att få hjälp att göra en plan framåt. Jag har bestämt hur mycket jag får springa, hur ont det får göra och hur jag ska stärka mig för en hållbar löpningen nästa år.

Det känns så himla mycket bättre!

Aktiv helg med ridning, sim och bubbel!

Phu! Det har varit en tuff helg. Inte träningsmässigt men av flera andra skäl.

Det är skönt att det har blivit måndag och man får falla in i sina vardagsrutiner. Hela september har vi haft en post-ironman-situation som ömsom präglats av att frossa i social samvaro och ömsom varit vilsen. Vad gör man med tiden när man inte tränar?

Den här helgen har jag maxat den sociala delen av Helena Nimbratt. Jag har inte tränat men väl ridit western och snabbsimmat i oktoberfriska Rönningesjön med efterföljande bastu. Båda aktiviteterna syftade till att fylla på det själsliga rummet och stärka det inre och det mentala, snarare än att förbättra formen.

Jag är ingen hästtjej. Jag är ungefär lika lite hästmänniska som jag var simmare före ett antal år sedan så när det seglade upp som förslag att ett gäng skulle fira vår goda nygifta vän Irmi genom att arrangera en fruhippa (istället för möhippa) med ridning på schemat så var det bara att börja samla mental kraft … Jag brukar ju säga att det är nyttigt att göra något läskigt då och då. Nu var det dags!

Dessa stora djur gör mig kraftigt nervös. De gör sällan som jag vill och det är hissnande högt att sitta på deras ryggar. Samtidigt är det en fantastisk upplevelse att rida när det går bra och varje gång hästen faktiskt gör det jag har tänkt så firar jag för mig själv inombords.

 

img_6984

 

Ridturen i lördags skedde på western-vis, med enhandsfattning och på hästar av rasen American Quarter på Oak Wood Ranch utanför Vallentuna, längs min vanliga cykelrunda faktiskt. Det var en fantastisk höstdag och det visade sig att jag har utvecklats mentalt som ryttare flera hästlängder sedan jag sist provade att sitta upp och jag lyckades överraska mig själv att enbart ha kul, visa hästen vem som bestämde, trava och hantera de flesta situationer under den 1,5 timme långa skogsritten.

En succé och leendet satt som limmat hela eftermiddagen.

Efter ridturen så var det dags för tvagning + open water-sim i det höstiga landskapet i okänd vattentemperatur.

Bara att kasta sig i och veva på! Kylan bet i ansiktet men i övrigt kändes det helt ok. Men av respekt för vattnet så valde vi att inte korsa sjön som planerat utan vi höll oss längs stranden och simmade enbart några hundra meter innan vi sprang in i bastun.

Det var så jäkla häftigt. Vackraste rödaste solen. Gnistrande vatten. Glada tjejer, en lycklig nybliven fru och så himla …. friskt!!

img_6986

 

img_6987

 

img_6973

 

img_6978

Tidskapsel med tävlingstips

Hallå där Helena! Nu har du tävlat och genomfört den här Ironman-tävlingen långt bättre än vad du trodde att du skulle själv. Vad har vi lärt oss längs vägen?

Här är mina egna kom-i-håg tips till mig själv, nedplitande medan de är rykande färska, att läsa inför nästa långdistansstart. Ett meddelande till mig själv i framtiden.

  1. Nervös det är man alltid men hallå, du kan simma långt bättre än du tror själv. Och varför ska du brottas med folk när det faktiskt finns fritt vatten att tillgå. Tro på dig själv, simma på och se till att hålla flytet redan från början så kommer du in i det snabbt. Nästa år ska du satsa på en startgrupp så du inte fastnar bakom folk, sedan kommer allt gå galant.
  2. Kolhydratladda absolut men drick dina kolhydrater, blanda en stark sportdryck, och ät inte så mycket. Att trycka i sig vitt mjöl, godis och annat gör kroppen mer svullen och tung än nödvändigt.
  3. Tryck på på cykeln och låt känslan avgöra hur fort eller långsamt du cyklar. Glöm farten.
  4. Lär dig dricka på cykeln. Sportdryck istället för bars och annat är bättre på cykeln. Nu måste du bara lära dig att dricka utan att sänka farten.
  5. Våga ta plats och sluta var artig. Simma och brösta upp dig, ha en tydlig riktning i vattnet och kör om på cykeln om det behövs och du klarar det. Det är tävling.
  6. Ta med mer energi ut på löpningen. Energistationerna är bra men det är väldigt liten mängd i varje mugg. Nu har du visat att du kan springa och att det kanske är en bättre taktik för just dig att hålla sig springandes istället för att blanda in gång.
  7. Sist men inte minst! Kom ihåg att har du gjort din träning så kommer dagen gå jättebra, oavsett vad tiden blir. Man kan ju alltid försöka ta kontroll över den där gorillan Ironman och försöka brotta ned den i mindre bitar. Den stora utmaningen blir mycket mer lättsmält då. Men det gäller att komma ihåg att man kan ha en dålig dag, saker kan hända och förhållandena kan variera stort.

 

IMG_6414
En stilla selfie precis efter dusch i athletes garden. Mössan neddragen långt över öronen, Den skickade jag till mina två barn där hemma utfall de undrade om jag klarat det.

Ironman 1 år efter graviditet – hur har träningen gått?

Race week. Nu är det dags. Dagen som jag har tänkt på och tränat så dedikerat för, i över ett, är snart här och jag är redo.

Jag läser på många bloggar och instakonton om stark nervositet inför Ironman Kalmar. Så ska det vara. I morse drabbades jag av litet lätt illamående. Det fick mig att le och minnas 2014 och den nattskräck jag upplevde näst sista natten innan start. Än så länge är det inte så illa. Jag tänker att det ska bli en fantastisk kul vistelse i Kalmar och jag ska försöka hålla huvudet så klart att jag lyckas uppskatta det fantastiskt fina arrangemanget som Ironman är.

De sista veckornas träning har varit både bra och dålig. Det allra viktigaste för mig har varit att se till att självförtroendet och motivationen fått sig en boost. Det har jag lyckats med. Jag har tränat färre pass än planerat men de pass jag genomfört har varit tuffare och utfallet har varit långt mycket bättre än väntat . Jag tror att för min del så är extra vila bättre under de tre sista veckorna, än extra pass och faktum är att jag simmat, cyklat, sprungit snabbare än under hela säsongen precis just nu och jag har pressat mig mer än någonsin under träning och dessutom återhämtat mig snabbare.

Till exempel har knipit PB på milen, jag har cyklat mitt snabbaste pass och i går när jag simmade min standardsträck så kunde jag konstatera att skillnaden mellan första ow-passet och det igår var 5 min i tid.

Vis av erfarenhet från 2014 då jag fick punktering, så tar jag inte en målgång förgivet. Så mycket kan hända, så mycket kan gå fel och dessutom fruktar jag de där beryktade vågorna från 2015 som beskrevs som stora som volvobilar. Kommer jag klara det?

Oavsett vilket så känner jag mig på många sätt redan som en Ironman. Jag är sjukt stolt över den träning jag har lagt ned under året som vi dessutom har haft en bebis i familjen. Att börja träna från ruta ett igen var oerhört nedslående och tufft mentalt. Att tålmodigt hålla igen och sakta bygga upp bålstyrkan, att tassa lät och försiktigt på mjukt underlag i långsamt tempo och kämpa, kämpa, kämpa med fokus och samtidigt hålla koll på en sovande gullunge i vagnen, det har inte bara varit lätt. Och jag är trots allt 42 år …

Så här i backspegeln så kan jag säga att det gått bra. Trots att jag hade svårt att vänta med löpningen den rekommenderade tiden så har jag inte råkat ut för några bakslag. Kroppen fungerar som den ska och är på vissa plan starkare än tidigare. Ge mig bara en vinter till med tid i gymmet så har jag fått tillbaka min fulla styrka i rygg och core. Än har jag en bit kvar och det är kanske just i coren som jag kan få det en smula tufft under den långa Ironmandagen. Eller så är det huvudet som blir trött först. Vi får se.

På schemat står det just nu:

  1. Packa tävlingsprylar.
  2. Träna slangbyte.
  3. 3×1000 m löpning.
  4. Starta kolhydratladdning.

 

Zenmeditation & magisk avslappning

Det finns stunder när man känner sig mer levande och får en särskild kontakt med sig själv. Befriande stunder i samklang när man ser möjligheter och anar att det finns mer. Det gäller bara att ta och välja smart.

Låter jag lite flummig? Ja, möjligen. Det är sånt som kommer över mig efter ett besök i det Japanska badet Yasuragi i Nacka. Jag bara avgudar detta paradis. Betong, gråa, gröna färgskalor med inslag av varmt trä. Rostig plåt. Tallar och havet. Korg. Stenar. Massor av stenar och så såklart allt vatten.

 

FullSizeRender-7
En dag i morgonrock, badkläder och tofflor.

 

Som barn hände det att jag och min mamma bestämde oss för att vi skulle ha pyjamas på oss en hel dag och mysa runt. Det var lyx. Det var avkoppling och högtidsstund. Vi fikade med tända ljus och åt smörgås i soffan. Som vuxen så upplever jag en liknande känsla av undantagstillstånd på det japanska badet Yasuragi. Bara grejen att få gå och äta middag i rock, utan smink, direkt från bastun …. Underbart!

Jag har besökt Yasuragi då och då i 10 års tid. Första gången var jag i rejält utmattat tillstånd och kunde knappt tro att det var sant, att det fanns en sådant vilsam plats som Yasuragi. På den tiden var anläggningen lite vassare, enligt min mening. Allt var i ordning. Allt var stilla, tyst och respektingivande. Nu är det lite annorlunda. Kanske är det helt enkelt lite för populärt och avslappningen blir inte lika djup hos mig när poolerna och de övriga miljöerna är fulla med folk.

Men än dock. Det är ljuvligt och så galet och nästan skamligt lyxigt att hänge sig åt vila, ro och eftertanke. Jag är lyckligt lottad som har möjligheten och när jag igår besökte badet tillsammans med min 17-åriga dotter så hoppas jag kunna inspirera henne att ta hand om sig själv och lära sig konsten att återhämta före hon fyller 40.

Efter Vansbro och all träning så var det som balsam för kroppen att vila i varma källor och sedan ta en 60-minutersklass i Zenmeditation. En utmaning för alla. Tufft när man är blott 17 år, men en fin stund och inspirerande. Med hem i bagaget fick jag en fantastisk bok full med yogaövningar, avslappning och rörelse för barn. Den ska få ligga och vila tills Edith är några år, kanske fyra. Sedan ligger hon risigt till!

 

FullSizeRender-6
Olivia på väg in i Dojon.

Time to brösta upp sig

”Jag står på stranden intill Vanån. Jag är på plats i god tid och jag har hunnit simma in 400 meter. I går på eftermiddagen bekantade jag mig med ån, vattnet och stranden. Som vanligt var det fantastiskt härligt att simma i Vansbro. Jag känner hur tävlingstämningen förtätas bland mina medtävlare men jag fokuserar bara inåt och på min egen känsla. Jag är fokuserad. Lugn och målmedveten.”

Jag visualiserar starten i Vansbro om två veckor. Det är dags att brösta upp sig och hitta in i självförtroendet. Jag vet att mentala bilder tränar den psykologiska styrkan. Jag har haft hjälp av tankens kraft under många viktiga tillfällen i mitt liv. Tyvärr har de negativa tankarna haft ännu större effekt ännu fler gånger så desto större anledning att mota undan dem i god tid.

I dag står det 150 km cykling på schemat. Distansen är inte bara tänkt att stärka benen utan framförallt huvudet. Jag behöver det för att övertyga mig om att jag har koll på läget. Jag behöver cykla riktigt långt för att ta udden av respekten för långa cyklingar. Jag behöver öva på att ha tråkigt, längta till mål osv. Cyklar jag 15 mil idag så kommer ju Vansbros 9 mil kännas som en lagom liten runda. Med lite tur kommer jag att hinna cykla 30 mil under den närmaste veckan. Det kommer sitta fint i kroppen och i huvudet.

 

_MG_0858
Stolt, rak och stark! That’s me!

Trevlig söndag!

Fight under Simcoachen open water race

Du, du och du är bättre. Men jag är fasiken också riktigt GRYM! Jag kämpar i vattnet, i bakre led, som vanligt men med markant annorlunda känsla. Jag känner de andra simmarnas sparkar, ben och armar i ett kaos. Vattnet är fullt av bubblor och sikten är lika med noll. Men jag håller mig lugn. Pulsen tickar lugnt och fint. Jag andas ut. Tömmer lungorna utan problem, tar luft och tänker som Coach Anna har uppmanat oss; ”jag simmar i min egen cylinder” och precis då får jag fritt vatten. Faran är över – för den här gången. Belöningen smakar sött!

Sedan gör vi om det igen. Och igen. Och sedan ytterligare än gång till för att riktigt nöta in det. Det går bättre för varje gång.

Jag har halkat in på Simcoachen Open Water Race i Ängbybadet, i Stockholm. Min kompis Hanna som är anmäld till tredagarskursen har överlåtit den sista kursdagen till mig och Coach Anna tar emot med öppna armar.

 

FullSizeRender-3
Coach Anna gör entré vid Ängbybadet.

 

Hon kommer paddlandes i solen på det stilla vattnet på en SUP. Jag hinner inte fråga om hon möjligen bor på andra sidan viken eller i närheten. Hon ser grymt proffsig ut och jag noterar i bakhuvudet att det där måste jag prova vid tillfälle. Nu när vattnet äntligen är min vän så kanske det finns andra vattensporter att utforska, förutom simning. Vem vet?!

Jag blir lite paff när jag hör att dagens pass är 90 min. Och upplägget är självklart seriöst! Äh … vad hade jag egentligen trott när jag tackade ja till att vara med? Jag är inte förberedd. Jag har våtdräkt, simmössa, glasögon, till och med handduk med, men i huvudet … jag har inte laddat för masstarter, delfinhopp och ett race som avslutning.

Med andra ord blir det riktigt bra övning. Vid tävling gäller det att kunna vara flexibel. Anpassa sig till nya situationer och behålla lugnet.

Vi börjar med start från stranden, får tips hur man springer ut i vattnet och sedan ska vi hoppa delfinhopp, det vill säga dyka ned, ta tag i botten och pressa oss upp för att dyka igen vid behov, tills det är djupt nog att börja simma. Hahaha! Dyka!!!

Jag har aldrig dykt i något vatten.

Inte någonsin.

Inte från brygga, inte från någon kant, absolut inte från en pall och aldrig från någon strand.

Jag vet att det här kommer inte bli någon succé men vinsten för mig blir att jag faktiskt provar. Yes!!! Tre gånger provar jag. Jag kommer med huvudet under vattnet en bit. Seger!! Men jag dyker inte.

I momentet runda boj känner jag mig mer framgångsrik. Jag får veta att man kan runda bojen genom att skruva sig som en kork. Det kändes kanon. Mycket mindre energikrävande än att sparka runt bojen och försöka ta armtag i stimmet.

Efter en timme i vattnet känner jag hur det sticker i fötterna och jag fryser ordentligt och välkomnar momentet när vi ska simma ett gäng tvåhundringar. Därefter blir det tävling. 500 meter inklusive en rundning av en boj och lite navigering. Jag har svår att tagga till och när jag märker att jag kommer efter så tappar jag de där tävlingshornen helt och de sjunker tungt till botten.

Jag hinner fråga mig varför jag håller på med det här när jag är så satans dålig men det dröjer inte så länge innan jag minns: Jag gör det för min skull. Jag tävlar med mig själv. Jag njuter av mina framsteg och jag njuter av att vara ute, att ha närkontakt med naturen och att simma med Coach Anna 06:30 vid Ängbybadet – till exempel.

Tack Anna för idag och tack Hanna för att jag fick simma i ditt ställe! Varmt lycka till på cykeln under Vättern i helgen!!!

 

IMG_5230

 

IMG_5227

 

IMG_5225

Acklimatisering på tricykel

Cykla. Cykla mer. Det måste ju vara det vinnande receptet på att bli bättre på att hantera en triathloncykel.

Än så länge så har jag inte funderat i detalj på hur jag sitter på mina nya cykel Felt, exakta vinklar etc. Jag fokuserar på att cykla så länge som möjligt i tempoposition, det vill säga med armbågarna nere i tempostyret. Utmaningen är balansen och helt enkelt styrkan i bålen och trötthet i skulderblad och nacke. Det sistnämnda går fint. Jag tycker inte alls att det känns jobbigt att orka hålla positionen, Tvärtom. Jag trivs nere i tempopinnarna precis som jag alltid trivts att ligga i bockstyret på racern. Jag känner tydligt hur jag får mer kraft ur benen och jag blir barnsligt lycklig över den högre farten.

 

IMG_5033
Mmmm! Sitter och goffar kokosbollar!

 

För mig är balansen största utmaningen och det kommer inte som en överraskning. Jag har lite taskig balans. Det märks när jag löper i terräng och när jag försöker ta snäva svängar med cykel. Jag behöver öva och börjar blir mer och mer sugen på att testa cykla mountainbike, både för naturupplevelsen och för att träningsformen lockar. MTB-cykling skulle garanterat göra gott för min balans.

Vilka är då utmaningarna med tempocykel?

För er som inte vet så sitter växlarna längst ut på tempopinnarna och bromsarna långt från dem på vanliga styret. Bromsarna är i gengäld lättare att greppa jämfört med en racer. Man får bra tag och kan verkligen nypa till om det behövs. Däremot blir det  trickigare att växla i en riktigt tung uppförsbacke eftersom man då helst inte ligger ned i tempoställning. Visst det är bara att hålla styret med en hand och byta växel men i stark uppförslut, i låg fart …  med fötterna fastklickade i pedalerna … För mig är det ingen självklarhet.

Att ligga ned i tempoställning är både jobbigt och det är en fördel om man kryper ihop så mycket det går. Det gör det knepigare att titta framåt och tungt för nacken. Med armbågar tätt ihop så blir det en annan femma vid manövrering. Vägen är ju sällan helt rak och ibland måste man väja för ett hål i asfalt eller annat hinder. I stark sidvind så har man heller inte det stabila greppet i styret som när man sitter vanligt med händerna på styret.

Det som är så otroligt är att duktiga tempocyklister får detta att se så naturligt ut. Det är dit jag ska komma och igår kändes det plötsligt inte omöjligt alls.

Gårdagens cykelpass blev ett kvällspass på grund av födelsedagsfirande. Jag var väldigt nära att ställa in. Motivationen var i botten och jag tvivlade starkt på mig själv som äkta triathlet. Men nu är det så att har man Ironman som mål, då ställer man inte in en träning. Det funkar bara inte. Till alla andra lopp så kanske ja … men inte Ironman. Träningen måste bli gjord. Någon form av träning.

Det blev inget långpass på cykel den här helgen men totalt 11 mil på nya cykeln. I går cyklade jag till Roslagsstoppet och Ländia kokosbollars fabriksbutik. Mitt favoritgodis. Jag bestämde mig för att jag fick köpa två bollar om jag cyklade duktigt i tempoposition. Tadaa!! Det gick över förväntan, dessutom var bilarna riktigt snälla. Jag hade fin medvind dit och gruvade mig att ta motvinden på hemvägen men wow!! Här hände något i tempoställning så kändes motvinden 100 procent lättare och mindre jäklig. Vilken lättnad. Jag höll fin fart hela passet trots att jag tog det försiktigt och snittade 27 km/h.

 

IMG_5068
Gamla Norrtäljevägen

Vansinnesfärd till Drömkåken

Alltså DEN känslan i bastun! När jag och min nyfunna cykelvän Hanna äntligen landade in i bastun igår kväll kring sjutiden efter 6 timmars cyklande (och någon timmes fika) i stormvindar och regn då stormnjöt vi och skrattade gått åt den galnaste cykelturen på länge. Ångrade vi oss? No way!!!

Äntligen var det dags för att långpass på cykeln för min del. Efter två veckors förkylning som härjat i huset och drabbat oss alla och både 50-årsfirande och 40-årskalas så såg det ut att klaffa. Dessutom skulle jag få cykelsällskap av Hanna som just nu tränar inför att genomföra Vätternrundan för första gången.

– Jag vill cykla till cafét Drömkåken. Jag har aldrig varit där, deklarerade jag bestämt för Hanna. Och hon var inte sen att haka på, trots att det är just dit hon cyklat under de senaste veckorna. Jag själv som ligger efter med cyklingen har inte fått ihop en enda tur längre än ca 4,3 km så jag såg framför mig 11 slitsamma mil, men ändå helt genomförbara. Jag tyckte att 10 mil, drygt, var en god idé.

 

IMG_4608
Snygga cyklister!

 

Det började bra.

Vi visste att det skulle blåsa rejält och Hanna hade kollat upp att vi skulle få rak nordlig vind så att motvinden skulle vara tuff under de sista 10 km fram till cafét. Men vindarna var ljumma och vi frös inte det minsta. Tvärtom. Vi jobbade upp ordentlig värme i motvinden.

Jag funderade i mitt stilla inre hur min form skulle yttra sig efter en veckas riktigt usel sömn och antydan till mjölstockning i ena bröstet. Som ni förstår är jag en smula stressad över att jag inte hunnit cykla så mycket eftersom jag tyckte att dessa förutsättningar var goda nog för en långpass …. äh …. harkel …. Just den här helgen kände jag så. Dessutom var det extra kul att få chansen att cykla med Hanna och den villa jag inte missa.

Första tre milen kändes kanon. Hanna visade mig nya vägar med mycket fint att titta på. Vackra gårdar med snickarglädje, hästar, får, en sjö. Massor av grönska och massor av motvind. Vi turades om att dra. När vi hade två mil kvar tyckte jag att det var lika bra att ta energi. Jag kände hur orken dippade och jag har lärt mig att amningen gör att jag inte har lika fulladdade depåer. Några tuggor Powerbar och vi var på rull och känslan steg till topp igen. När jag cyklat 5o km och det återstod 10 fram till vår destination var jag tvungen att flagga för Hanna att jag var trött så hon ställde upp och drog mig i motvinden från hell rent ut sagt. Fy sören vilken blåst. Vi kom knappt framåt.

Gissa om att vi var glada när vi framme vid mysiga Drömkåken kunde beställa både varsin matig macka OCH en rejäl paj med vaniljsås som fika. Jag sköljde ned rubbet med två rejäla byttor kaffe och njöt av stämningen, de levande ljusen och värmen där inne medan vi insåg att vinden tilltog och att det börjat regna.

 

IMG_4611

 

– Hur känns det tjejer, undrade killen som verkade äga stället. Ni är de enda cyklisterna som har varit här idag, det är lite ruggigt väder va? Orkar ni cykla hem?

– Äh, nu har vi ju medvind. Nu kan vi segla hem, sa jag så hurtigt jag förmådde.

Tack och lov för medvind men regnet tilltog och kylan gjorde sig märkbar. Hanna frågade flera gånger om vi skulle stanna och ringa efter skjuts hem och jag  sa nej, det ska gå men blev allt mer tveksam ju längre vi harvade på. Jag frös. Jag var blöt överallt. Jag fick inte upp värmen och tanken på att stanna för att äta och dricka kändes motbjudande och då insåg jag att jag var en bra bit ned i den berömda källaren och grävde mentalt…. nästan nära det där tillstånden när allt kan gå åt skogen.

Men när jag väl hade övertalat mig själv att det var en god idé att ge upp så var det bara 5 km kvar och då sa Hanna blankt nej.

– Vi kommer hinna frysa ihjäl innan vi sitter i bilen och då skulle vi redan vara hemma i bastun om vi fortsätter att cykla.

Hon hade såklart rätt. Jag ville bara inte inse det där och då. Jag ville bara stanna, vila, bli varm!

– Ja, fast jag fryser faktiskt skitmycket nu … det känns inte bra, sa jag ynkligt men tog mig samman och lyssnade på Hanna som konstaterade att jag kunde växla och prata så då var det inte kris …. och precis då inser vi att de sista 5 km måste vi kriga i motvind och det var just vinden som kylde så förbaskat.

5 km är väldigt kort. Och ibland är till och med två sega uppförsbackar, trots svidande lår, en blessing. Lite, lite värme smög sig in i musklerna. Kylan gav vika en smula, vi trampade på. Låg vi i motvinden nu? Regnade det? Allt kändes bara jämnblött och jämnkallalt. Vi stretade förbi en löpare i shorts och t-shirt och skrek ”heja, heja” och fick ”30 km” som svar.

– 10 mil, skrek Hanna och just då var vi nog båda så förbannat nöjda att vi inte bröt. Det var bara ett vanligt träningspass, ett viktigt pass, där pannbenet fick sig en rejäl kamp.

Plötsligt stod vi skakandes i Hannas badrum och skalade av oss de dygnsyra plaggen och skrattade åt vätan. Värmen i duschen sved på huden och den uppvärmda bastun fick stopp på både skakningar och tandhackningar.

Tack Hanna! Du är grym! Det var jättekul att cykla med dig men nästa gång tar vi det i solsken va?

 

IMG_4621
Grymt tjej den här Hanna!

IMG_4622

 

IMG_4613

Det är mycket som tar fokus från träningen

Bebis.

Tonåringar.

Föräldrar som blir äldre.

Flytt.

Nybyggnadsjox.

En gammal farmor.

Omorganisation på jobbet.

Bonus-familj-utmaningar.

Födelsedagsfirande.

Möbelinköp.

Röriga garderober.

Växthus som behöver växter.

Livet!

Det är mycket som stjäler fokus från träningen. Listan är inte enbart en lista över negativa saker, det hoppas jag ni förstår. Barn är sällan negativa och att plötsligt ha blivit med växthus känns fantastiskt spännande. Men barn kräver framförallt engagemang och fokus och det har alltid varit viktigt för mig att aldrig snåla på den punkten. Så när jag piper iväg för ett spontant simpass när mannen är bortrest i jobb och stora syskonen delar upp timmen i 30 minuter vardera, så funderar jag över hur mycket kvalitet det kommer att bli av just det här passet. Fokuset stannar kvar hemma med barnen och jag skyndar, skyndar och småspringer från bilen, in i omklädningsrummet, ner i vattnet, simmar, simmar och så upp igen och kör aldeles för fort hem …

Men det kanske kvittar, för solen vräkte in genom de stora fönstren i simhallen så man bländades av vattenglitter varannan 25-meters längd och den först stela kroppen som först tog sig fram som en tung pråm, mjuknade till och hittade in i ett skönt sim. Visserligen under de sista två hundringarna, men ialla fall … Jag var där. Jag plaskade. Det kändes bra när allt var klart.

Men i dag var tempotrainer-pipet under badmössan för snabbt för mig. Förra besöket i simhallen då kunde jag bara inte simma så låååångsamt att jag höll takten med pipet. Dagar, form, humör, inget är konstant.

Hemma hade det såklart gått bra. Jag tackade och berömde mina stora barn som tagit hand om lillasyster och tog min bebis i famnen för att känna om det gått bra, om det var okej att jag simmat en stund. Och jag tror det. Hon krängde sig ur min famn efter en stund och kröp in i storebror Simons rum.

Nästa gång ska jag öva på att ta med fokuset till simhallen. Men jag kan inte lova att jag lyckas.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.