Helena Nimbratt

My triathlon stories

Hösten inspirerar

Hösten är magisk i år! Jag vill bara vara ute, längtar till fjällen och önskar att semesterveckorna dubblades så att jag kan dra med Roger och Edith ut på vandringsäventyr. När det finns så mycket roligt att göra och välja mellan så gäller det att välja smart.

Vi har fortfarande inte gjort upp någon plan för 2017. Vilka lopp vill vi satsa på? Vilka äventyr ska vi dra med familjen på?

Sociala medier är kul det skapar en massa härlig inspirationen men ibland också …. onödig avund. Folk är inte bara jäkligt snygga och vältränade de har ju varit på Koster och kört swimrun i helgen!! Kicki, Göril, Elin, Linda osv, osv. ALLA utom jag och Roger.

Åh vad jag också vill köra swimrun! Jag blir också avundsjuk på alla grymma kurser allt folk går på. Simcoachen är i full gång och drillar folk till nya höjder och jag längtar också efter Simcoach Anna men det får kanske bli längre fram i vår. Den här vintern kommer jag göra vad jag kan med min simning på egen hand.

Cykla mountainbike ser ju också grymt härligt ut, men en sådan äger vi inte i den här familjen!

Tur att livet är långt! Man kan inte göra allt på en gång. Det finns massor av tid att testa nytt och annat längre fram.

Det som rullar på bäst just nu för min del är löpningen. Jag hoppas att jag under det kommande året verkligen ska få till intervaller varje vecka, få in rutinen en gång för alla och bygga en starkare motor. I måndags blev det av i alla fall. 4×4 min i 4:30-tempo, på löpband + uppvärmning och nedvarvning. I onsdags tuffade Edith och jag runt med löpvagnen i det magiska höstvädret men mina ben var så tunga. Hela kroppen var hängig och jag hade en ovanlig och rent av sällsynt ”ge-upp-känsla” i omlopp.

 

fullsizerender-3

 

Och nej, jag är inte sjuk men jag har satt stopp för 99 procent av allt sockerintag och reducerat kolhydraterna drastiskt. Jag försöker sockeravgifta mig själv efter graviditet, amning och Ironman-träning. Det går bra. Jag har inte fikat eller bakat på kanske två veckor. Jag har bara ätit en, eller kanske två … möjligen tre … chokladbollar som min dotter bakade i veckan och som stod mitt framför nosen i kylen. Det var SÅ gott kan jag meddela! Kroppen har inte glömt sockergrejen. Kroppen JUBLADE!

Under löpningen i onsdags hade en liten bar från Umara med mig i fickan och den åt jag efter en timme och kände hur gelékroppen fick styrfart. Det höll ett tag sedan sprang jag i sirap. 18 tunga men härliga kilometrar, jag blandade med gång i backarna. Hade nada umf för att få upp vagnen i motlut.

I går kväll fick jag till höstens första bassängpass.

2×100 insim fokus bygga upp tekniken

2×400 (försök till) tröskelfart

3×100 med ökad frekvens

4×50 hårt

Ganska tufft men det kändes superbra! Catchen fanns där, vattenläget kändes bra, jag övade en del på att ligga djupt och då kom magin! Det är ju där jag ska vara! Ner, ner, ner i vattnet. Ned med huvudet!

Nu ska jag se till att inte tappa uthålligheten under vintern och tvinga mig att simma längre serier.

Det här kommer bli bra!

 

img_7055

 

Backutmaning på Österlen

När övriga livet tränger på och träningen måste maka på sig i schemat så blir varje pass som blir av en riktig njutning.

Österlen och de vackraste omgivningarna.

Ett plötsligt återbesök av sommarvärmen, med sol och +20 grader. Skördetid med högluft.

I två dagar längtar jag efter mitt inplanerade löppass under min minisemester i Skåne tillsammans med min mamma och två döttrar. Vi har fullt upp de första dagarna. Vi lunchar med släkt, frossar i långa samtal och kära återseenden.’Vi går på äppelmarknad, njuter av att gå barfota i längs den vita sandstranden trots att det nästan är oktober och provsmakar äpplen och gissar äppelsorter. Det är gott så. Kroppen får röra på sig genom barnvagnspromenader men när det väl är dags så ser jag till att inget kommer vägen för mitt löppass. Mormor ska passa Edith under sin lunchsömn. Jag har preppat båda väl, Edith är rejält trött och mormor förberedd med instruktioner.

Jag vet precis hur jag ska springa. Först nedför en bit, genom en vacker herrgårdsallé, längs äppelodlingar och förbi Björn Ranelids hem och till Kiviks Musteri. Här är det alltid mycket trafik. Musteriet lockar ständigt många besökare och vägen är smal. Man kan skymta havet. Jag minns den tiden när det var en utmaning för mig att ha musteriet som mål och vändpunkt för min löptur och hur glad jag var när jag klarat drygt 6 km löpning. Nu springer jag förbi och in i Stenshuvud nationalparks norra entré.

Skogen här består av exotiska träd från Asien. Jag kan inte historien men tror att det var någon tjomme på 1700-talet som plockade med sig en massa växter och planterade längs norra sidan av huvudet. Uppifrån ser skogen verkligen ut som en djungel.

Vägen upp är inte lång men brant. Pulsen rusar och jag undrar hur jag tänkt när jag pratar om fjällmaraton. Haha … jösses vad jobbigt det är ett springa vertikalt. Väl uppe pausar jag för att få en bild och låta hjärtat återhämta sig, sedan flyger jag nedför så modigt jag bara kan. Därefter går det upp igen men den här gången längs en asfaltväg.

 

fullsizerender-2

 

Blodsmaken i munnen sitter kvar en bra bit in på kvällen liksom leendet! Japp, jag fick jordens endorfinskjuts under tassandes uppför.

 

img_6843

 

img_6915

Glädjeruset

Tänk dig idén att låta barn med funktionsnedsättning få uppleva glädjen i en löptävling och känna farten – fast i rullande form. Det är hela tanken med loppet Glädjeruset som för andra gången arrangerades i Täby till förmån för  RBU – Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar..

Vi var där. Jag, Roger och Edith. Vi sprang 10 km ihop alla tre.
Det är Rogers förtjänst att vi deltog. Han brinner för att stötta de som inte har samma möjligheter som vi, fysiskt, ekonomiskt, socialt. Det är fint. Jag tycker också att det är en strålande idé men jag är inte lika bra på att komma till skott som han.

 

IMG_6448
Före detta skidåkaren Thomas Fogdö var där.

 

Fast idag deltog jag och Edith, min 1-åring, i ett projekt som Friluftsfrämjandet har här där vi bor som både ger små barn en introduktion till skogen och vårt svenska djurliv men också som fungerar som ett integrationsprojekt. De nyanlända är extra välkomna och det är verkligen ett utmärkt sätt att visa hur tillgänglig och ofarliga svenska skogar är och samtidigt mötas på ett naturligt sätt.

 

IMG_6479
Edith kikade lite avvaktande när björnen kröp fram från stenen …

 

Under loppet Glädjeruset så såg vi även där en hel del nyanlända familjer. Perfekt och trevligt tillfälle att mötas på, tycket jag och Roger. Tävlingar är oftast väldigt festliga och glädjefulla tillställningar och det är lätt att byta några ord när man flåsigt passerar mållinjen eller njuter av bananen med medaljen runt halsen.

Jag var dock inte glad hela tiden. Tvärtom så fick jag bita ihop då det egentligen kändes lite tidigt att springa, en vecka efter Ironman. Ingen katastrof men jag har dessutom, på klassiskt vis, varit sjuk och tänkte mig ett lugnt tempo. Roger som saknade klocka på armen drog iväg under 5:00 direkt och jag såg honom försvinna i horisonten … Lämnad i sticket liksom, men nej … det gick jag inte med på så jag spettade på för att komma ikapp så gott det gick och tyckte väl att det var lika bra att gå imål så snabbt som möjligt eftersom allt bara var obekvämt. Vi gick i mål på 51 min med vagn och allt och bara jag fått i mig lite vatten så kändes allt bra.

Loppet var ialla fall trevligt. Solen sken. Vi träffade lite bekanta. Sämre lördag kan man ha.

 

IMG_6453

 

IMG_6451

 

IMG_6454
Ediths andra lopp. I våras rullade hon med under Wings for Life i Kalmar.

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 3

Del 3 LÖPNINGEN & MÅLGÅNGEN

Jag kunde knappt tro att det var sant att det var redan dags för löpningen. Vad dagen går fort! Jag hoppade av cykeln försiktigt, hängde upp den på sin plats i växlingsområdet och joggade iväg i strumplästen. Nu unnade jag mig ett toalettbesök, för nu var det kris. En funktionär påminde mig om att det var den röda påsen, röd som i ”run”, som det var dags att plocka och pekade i vilken riktning jag skulle springa. Jag bytte strumpor, tog på mig skärm och stoppade två liquids i ryggfickorna och tassade i väg med min lilla pet-flaska med resorb, eftersom jag är usel på att dricka i farten på cykel. Den skulle göra gott.

Efter hundra meters haltande så föll jag in i ett normalt löpsteg och bara efter någon minut kändes allt som vanligt.

 

1_m-100732650-DIGITAL_HIGHRES-1327_057426-3217849
En grym seger. Jag presterade en tid som jag aldrig trodde om mig själv.

 

Känslan var på något magiskt sätt – pigg. Kroppen var helt med på noterna att nu ska här springas. Jag föll in i ett avslappnat tempo, bekvämt och rytmiskt. Roger och Edith stod självklart utanför växlingsområdet och fyllde på mina energidepåer ytterligare med hejarop. Bara åsynen av någon välbekant är så ofantligt mycket värt en sådan här dag och det här är en av de få gånger som Roger har kunnat följa mig under ett lopp. Det kändes lyxigt. Det gav mig garanterat extra kraft.

Kalmar sjöd av liv. Vid det här laget har solen hunnit spricka fram och publiken njöt helt uppenbarligen av sommarvärmen och folkfesten. Längs kravallstaketet hängde klasar av människor. Fantastiskt men också lite, lite överväldigande. I en del ögon så ser man bara glädje och pepp, i andra ögon syns ett försiktigt frågetecken och kanske fascination ….

– Vilka är det där Ironman-människorna egentligen? Ser en del ut att undra.

– Jag heter Helena, är 42 år och trebarnsmamma. Det här gör jag för att det är så himla skoj. Jag är helt vanlig, tro det eller ej, har jag lust att förklara.

Publiken är till stor hjälp. Jag bars fram av hejaropen och och snabbt var 4 kilometer avklarade och tempot på klockan visade 05:20. Japp, för snabbt. Så himla lätt hänt. Men ändå blev jag överraskad. Jag har ju trots allt värmt upp med lite cykel innan.

Eftersom huvudet kändes helt fräsch, eftersom jag inte drabbats av en enda negativ tanke under dagen (förutom under simningen) så lät jag benen fortsätta i samma takt. Jag började fördriva tiden med att se mig om, titta på medtävlande, på stan, på publiken och höll vid min tidigare plan att springa förbi alla vätskestationer under den första halvmaran. Jag skulle enbart ta vatten i farten och fylla på med mina liquids. Den första tog jag efter 7 km.

Den gjorde susen. Jag kände tydligt hur den lätt nedåtgående kurvan började peka upp igen och det höll i sig under resten av det första varvet av tre. Jag höll fast vid mitt tempo och började sukta efter varje kall dusch som erbjöds längs banan. Klockan visade ömsom 5:30 ömsom 5:15, 5:20 och så där höll det på.

Jag trodde inte det var möjligt. Jag undrade om jag just nu höll på att begå ett mega misstag och springa mig själv rakt in i väggen. Men var det inte så att jag skulle ”ta i” lite mer den här gången? Det är en tävling jag deltar i, då SKA det vara jobbigt och det kändes ju så bra!!!

När jag för andra gången sprang ur stan och mötte Roger hade jag avverkat 15,16 eller kanske 18 km … och nu började känslan bli tyngre. Jag tog min andra liquid och försökte förklara för en helt vild supporter att nej … det här kommer inte hålla. Nu börjar det bli jobbigt. Jag tappar i tempo.

– Tryck i dig energi! Du kör så jäkla bra, fattar du? Vad är det som händer Helena!

Rogers blick brann av upphetsning. Och jag måste hålla med … jag var själv förvånad. Jag är ju inte den som har rutin på att springa maror direkt … och det här gick bra. Jag var väldigt pigg. För Rogers skull måste jag fortsätta springa lika bra.

Jag höll mitt tempo i 25 km sedan tillät jag mig att stanna till, gå några steg och dricka sportdryck och vatten vid energidepåerna. Jag ångrar nästan att jag tog detta beslut. Det var då jag kände hur trötta benen var. Vinsten var att jag fick några trevliga kompisar i depåerna som kände igen mig nästa gång jag sprang förbi, de hejade, peppade, skojade och skrattade!

Tack för att ni finns alla gulliga funktionärer!

Plötsligt började jag dessutom må lite illa. Vetebulle och vatten blev botemedlet och jag förhandlade med mig själv att jag fick stanna och äta bulle i två stationer om jag sprang förbi den tredje. Allt för att inte låta snittempot sjunka alltför mycket.

Sista milen var ren ock skärt krig. Jag började till och med tycka att Kalmars fantastiska publik var lite too much. Musiken var för hög, de ville ha vinkningar, glädjeskutt och respons men jag hade tyvärr inte det att ge just då. Jag krigade med mig själv. Huvudet var piggt men benen ville lägga av. Fötterna gjorde ont, händerna var svullna som ballonger och höger knä gnisslade rejält. Trots allt detta gick det ändå väldigt bra. Jag höll i hyfsat och jag tittade på klockan och kunde inte få ihop det. Vaddå springer jag maran på typ 4 timmar? Planen var ju att det skulle gå på 5 timmar!

Med tre band runt armen, som visade att jag klarat alla tre varv och bara hade 2 km kvar är jag så sjukt trött i benen. Jag gick lite, lite men sedan tassade jag med mycket möda vidare, jag sa hej då till funktionärer som jag nu passerade en sista gång, tackade för idag och vända upp mot målrakan.

Är det nu det händer? Redan? Det är ju ljust och kockan visar drygt 12 timmar! Fy satan vad stolt jag är!

Jag stannar till vid kanten av mattan som leder till mål för att riktigt njuta av målgången. Jag känner mig helt crazy glad, som en hulk, som en amazon! Jag är störts, bäst och vackrast för ett litet ögonblick.

12:07:14 och Roger står bakom kravallstaketet med Edith på armen med ögonen fulla av tårar! Han ger mig en lång puss.

– Fan vad bra du är! Hur gick det här till???

Jag är en Ironman!

 

IMG_5372
Första metrarna under löpningen. Bara ett marathon kvar.

IMG_5379

 

IMG_5392

Kvällslöpning med runner’s high

Ett träningspass löpning, dedikerat för kvalitet, utan sällskap av barn i vagn har blivit en ovanlig företeelse och lite extra njutbart. Den mesta löpträningen har jag skött under dagtid i sällskap med Edith för att prioritera cykling och simning när barnafadern är hemma. Det går oftast väldigt bra men det blir löpning i ett ganska konstant halvhårt tempo eftersom vagnen ger extra motstånd.

När Edith är med blir det självklart inte 100 procent avkoppling. Det gäller att hon inte skumpar runt för mycket, inte blir exponerad av solen, inte vaknar om hon sover eller känner sig nöjd och inte tröttnar när hon är vaken. Vagnen rullar lätt men kroppen är inte fri att röra sig på det sätt som känns bekvämast.

Söndagens kvällspass startade så sent som 20:00. Det var skönt att ge sig ut när den värsta hettan lagt sig och min första tanke om att det var för sent för långpass reviderade jag till: jag tar det som det kommer och springer hem när det blir mörkt.

 

IMG_6018
22 km löpning med god känsla. Efter fotostoppet vid 9 km kände jag mig helt fräsch, som att börja ett nytt pass.

 

För första gången sprang jag med löparväst, packad med vatten telefon och lite energi. Kände mig sjukt nördig när jag tassade ut genom dörren och vinklade ned skärmen för att slippa möta blicken på mötande kvällsflanörer. Jag slog på hög musik, bästa träningslistan och föll in i 5:30 tempo med känsla av lugn jogg. Vilken lyxig känsla att ha vatten när helst man önskar och så lättillgängligt!

Efter 5 km hade jag passerat en sjö och flera bostadsområden och fann lugnet i ett tomt motionsspår i skogen. Jag kunde ana myggor i luften och i svackorna började nattkylan svepa in. Det kändes skönt.

Det blev ett av årets bästa löppass. Jag njöt av att slippa skjuta vagnen framför mig och konstaterade att jag känner mig formmässigt allt bättre. Jag har gjort ett bra jobb under året som gott och just ni tillåter jag mig att känna mig STOLT över hur förbaskat dedikerat jag har tränat trots en bebis hemma, trots flytt, trots känslan av att börja om från noll. Jag är stolt över det jag uppnått oavsett hur det går i Kalmar om ett par veckor.

När jag klockan burrade 15 km kickade endorfinerna in stenhårt, jag fick gåshud på armarna, samtidigt som jag höjde musiken i lurarna. Jag blev tvungen att blunda och öka farten och skrockade åt mig själv där jag sprang med nästan helt slutna ögon. Vilka tokerier, men samtidigt känner jag mig så lyckligt lottad att kroppen fungerar så bra.

Resultatet blev 22 km progressivt. De första 5 km i 5:30, sedan 10 km i ca 5:40 för att avsluta i 5:15.

Älskade löpning!!!

 

IMG_6011
Ett måste att även njuta.

Löpkraft

Det är ett spännande fenomen det där. Social löpning. Som barn kunde det ibland vara svårt att fråga någon som såg ut att vara en kul blivande kompis – ska vi leka? Och i det här landet står vi ofta knäpptysta i en trång hiss eller skyndar förbi grannen för att det känns svårt att prata. Men att fråga någon om man ska springa (svettas och flåsa) ihop det har plötsligt blivit ett helt legitimt sätt att ta kontakt med någon som man är nyfiken på.

I går sprang jag en tur med några av mina nya grannar. Jag och Roger flyttade in i ett nytt område i påskas där det fortfarande byggs för fullt. Nybyggarandan är påtaglig. Nystartsläget sjuder mellan husen och många är nyfikna på om det finns nya likasinnade vänner i grannhusen och kompisar till barnen. Det dröjde inte länge innan det skapades en löpargrupp på Facebook för springsugna i området. Uppslutningen är inte jättestor men igår när jag anslöt fick jag veta att tre turer har det blivit med en handfull löpare varje gång.

Vi träffades kl 20:00 efter nattning av småbarnen och siktade på en tur som går runt Rönningesjön. Tyngdpunkten låg just på den sociala biten och vi joggade på i 06:30-fart och jag fick chans att få en bild av vilka Karl-Henrik, Malin och Natalie var. Det är i sådana här sammanhang som jag förvånat konstaterar att nej, alla varken vet eller tror på att det finns en särskild tjusning med att simma,cykla och springa i en följd. Tänk! Universum kretsar kanske inte runt sporten triathlon ändå.

 

_MG_0616

Erikas swimrun i Hellas

Lite blåslagen, trött i hela kroppen men grymt nöjd över att ha fixat ett tufft träningspass. Det är resultatet efter gårdagens kvällsäventyr i Nackas friluftsområde Hellasgården. Erika Rosenbaum, som myntade just begreppet swimrun, höll enligt tradition sin populära swimrun träningstävling under torsdagen.

 

IMG_4425
Starten och då går det undan kan jag lova!

 

2000 m simning och några kilometer löpning i riktigt tuff terräng, det ger en skön utpumpad känsla etterråt. Det är gott. Att sommarkänslan dessutom var 100 procent och vattnet varmt som i badkaret så här redan i början av juni var en fantastisk bonus och man vill bara omfamna allt det vackra. Men just det har man tyvärr inte tid men under Erikas swimrun-torsdagar. Hit kommer duktiga swimrunnare. Och jag vet redan från början att jag kommer att rulla in i mål bland de sista.

Trots det tillät jag mig ändå att titta upp och insupa naturen, precis vid det där ögonblicket när man står med en foten i vattnet för att kliva på nästa simning och ska sätta glasögonen på plats. Jag älskar att se det där stimmet av simmare som drar över sjön.

Banan går i två varv, och en del väljer att köra ett, så det där stimmet blev glesare och glesare för att tillslut bara bestå av mig och två killar. Jag kan dessutom konstatera att jag springer för mycket på asfalt nu, eftersom Edith måste hänga med. Att tvingas köra terräng var både nyttigt och riktigt ap-jobbigt. I de brantaste stigningarna så sved det i rumpa och lår. Det tackar vi för!

När jag väl rullade in i mål fick jag en varm applåd av övriga deltagare, Erikas goda kaka och en kopp kaffe. Roger och Edith, som också var med, tycktes ha haft en trevlig stund. Edith i gruset, med pyjamas, om hon skulle få för sig att somna för kvällen …. Och Roger bland triathleter och swimrunners.

 

IMG_4427
Sötnosen tyckte om både gruset och Erikas fina hund.

Återhämtande kvällslöpning

I går kväll fyllde löpningen verkligen sin fantastiska funktion och trollade bort en envist seg känsla och fyllde kroppen med ny energi.

 

IMG_4320

 

Jag vaknade på morgonen och trodde att jag hade drömt.

– What??!!? Hade Edith verkligen sovit ända till 03:45 innan hon vaknat första gången eller var det bara en önskedröm?

I dag kan jag konstatera att jo, det hände nog på riktigt ialla fall för i natt sov tösabiten till några minuter ÖVER 05:00. I dag känns det att jag sovit. Jag har plötsligt en skärpa i huvudet jag inte upplevt på länge. I går var jag bara helt förstörd av sömnen och kunde knappt ta mig upp ur sängen.

Den känslan höll i sig hela dagen. Bomull i huvudet liksom. Självklart så bidrog söndagens cykeltur till tröttheten men rent allmänt kändes kroppen bra. Benen kändes helt fräscha, träningsvärk hade jag i de övre magmusklerna och vätskenivån låg helt klart på minus.

Bomullsläget gjorde att jag mest irrade runt hemma lite planlöst. Jag lyckades ta mig till tisdagens barnrytmik som är ett uppskattat inslag under veckan och jag planterade om några tomatplantor och ett gäng pelargoner fick nya, större krukor. Middag fick jag också ihop från nya bekantskapen Linas Matkasse.

Det här är andra kassen vi provar och hittills så tycker vi alla att det är gott och överraskande och jag älskar känslan att ha massor av mat i kylen och slipper jaga till affären var och varannan dag. Den innehåller kanske lite mer pasta än vad vi vanligtvis äter men i gengäld så kommer vi få i oss långt fler olika varianter grönsaker.

Efter middagen, kl 20:00, hade jag och Roger lyckats lokalisera lämpliga träningskläder, fått fram löparchassit, satt pyjamas på bebisen, packat ned henne i fleeceovarallen och ned i vagnen och tillslut kunde vi tassa iväg.

Åh …. andas uuuut …. sval kvällsluft, rosa himmel, lugnet på gatan. Skönt, så skönt. Korta steg. Hur reagerar kroppen? Andas in, andas ut, ned med axlarna.

Extra mysigt var det att ha sällskap av Roger. Med fyra barn i hushållet blir det ibland dåligt med tid över till samtal. Under löpningen har vi de bästa samtalen. Vi umgås.

Strax efter 21:00 var vi hemma, påfyllda med energi men ändå trötta.

Sommardagar och världsloppet Wings for Life

Vilken helg det har varit! Jag har haft det så bra och så skönt att jag har gått helt banans på sociala medier och statusuppdaterat varje kvart! Wings for Life Worldrun i Kalmar avslutade fyra perfekta dagar.

Förra året låg Edith i magen. I år låg hon i vagnen och hängde med under välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar. 130 000 löpare var tydligen med i år runt om i hela världen och sprang för de som är ryggmärgsskadade och inte kan.

Ett världslopp och starten går exakt samtidigt. En galen känsla och dessutom sol, sol, sol!

Vi började helgen med besök på mitt Österlen och besök hos en väldigt kär del av min släkt. Det var 50-årskalas i scoutstugan aldeles vid kanten av den långa vita sandstranden i Ystad. Själen tankades full av energi och värme som alltid när jag träffar de människor som står mig nära och betyder mest. En välbehövlig kick! Jag har saknat dem.

Att sommaren dessutom valde att rulla in över landet gjorde det hela inte sämre men någon träning blev det inte i Kivik som jag hoppats på. Veckan inleddes med att Roger, jag och Edith blev dunderförkylda och helt under isen. Vi förträngde det en smula med tanke på det efterlängtade loppet i Kalmar som vi bokat för snart ett år sedan och dessutom bjudit två goda vänner att följa med.

 

IMG_4572

IMG_4573

 

Vi var inte helt pigga när vi vaknade på söndagsmorgonen på ett hotel bara ett stenkast från start. Inte pigga men mest bara snörvliga. Självklart skulle vi starta och sedan avgöra om det skulle bli promenad eller löpning och med sorg såg vi det uppsatta målet …. att hinna en halvmara … segla iväg.

 

IMG_4590

 

I år var starten inte lika peppig som tidigare. Inte lika mycket musik, ingen konfetti, inte samma drag. Men löparna var glada och stämningen var god. Edith somnade precis någon minut innan start så vi kunde lirka på hörselkåpor för att skydda henne mot den höga musiken när vi passerade startlinjen.

Vi tassade iväg. Svårt att komma fram med vagn i trängseln. Som vanligt var Kalmarpubliken gladast av alla. Benen kändes stumma och kroppen inte helt okej men pulsen höll sig lugn. Vi tassade vidare. Tog det lugnt uppför Ölandsbron. Solen gassade. Det fläktade inte en millimeter trots att vi var så nära och högt över havet. Var var den där berömda Ölandsvinden när man behövde den?

 

IMG_4571
Lite knasigt med kåpor på …

I Färjestaden var det party! Solen fortsatte att vara het och Roger småpratade med folk som kommenterade loppets lyxigaste lirare som fick åka vagn. Strax efter det började vi inse att catcher car inte var så långt borta. Jag tippade på att vi max skulle hinna 18 km och kanske inte ens det och så blev det. 16,7 km blev resultatet. Helt okej en het dag som denna med en veckas förkylning i backspegeln.

Vi var nöjda. Och vi måste ju bara konstatera att vi älskar att tävla i soliga Kalmar!

Avslutar med några bilder från Österlen.

 

IMG_4550
Sill med mos vid Kiviks hamn. Klassiker på Österlen.
IMG_4551
Mina morföräldrars gård. Numera min morbrors.
IMG_4564
Festfin familj.

 

Race report Women’s Health Halfmarathon 2016

Glatt. Vårigt. Otroligt trevlig, vacker och lättsprungen bana mentalt. Det var ett bra beslut att spontanspringa Women’s Health halvmara.

Vi stressade in till Djurgården och körde runt som galningar för att hitta parkering med bara några minuters marginal (som vanligt) innan efteranmälan till vårens poppigaste halvmara – Women’s health, stängde. Men jag hann och drog glatt mitt kort för att debiteras 750 kr för att få springa långpass med lite trevlig inramning på Djurgården, istället för hemma i skogarna i Täby.

När man inte planerat att springa lopp och varken hunnit förbereda sig mentalt eller genomfört någon slags uppladdning så är det svårt att lägga i tävlingsväxeln på max. Dock ligger det i löploppens natur att ta i, springa för glatta livet, kanske rent av lite för övertaggat och dessutom bita ihop trots att kroppen signalerar smärta. Ond eller god. Precis så blev det.

När starten äntligen gick efter en huttrig väntan i endast några få plusgrader, så susade jag fram längs gatorna på Östermalm där de första kilometrarna avverkades. Alla sprang tysta. Rytmiskt. Ljudet av skorna mot asfalten var väldigt inspirerande. Jag hörde hur vissa medtävlande kämpade med hög puls. Andra matade proffsigt på i jämnt tempo. Jag försökte härma dem.

 

IMG_4197
Starten har gått.

Målet var att sträva efter avspänd löpning i god kontrollerad fart. Avslappnat. Målmedvetet. De första kilometrarna tickade förbi i 5:12, 5:18, 5:21, 5:10 osv, osv. Lite för snabbt men med låg puls.

Det här känns bra men asfalten kändes tuff och hård mot kroppen. Underlaget och rädslan för att skada ben och knän höll mig tillbaka.

Det var skönt att lämna Östermalm och rusa ut över Djurgårdsbron och fortsätta längs vattnet. Djurgårdskanalen är ett fantastiskt trevligt löpsällskap och vitsippor världens bästa stressmedicin. Jag njöt av vårlökarna i gräset, påskliljorna och roade mig med att spana in folk.

Jag konstaterade att det var en färgglad deltagarskara. Rosa, korallfärgade och turkosa jackor och tröjor överallt.

Vid 8 km fick jag plötsligt en stark krampkänsla i magen. Varför då? Det höll i sig några kilometer och jag var tvungen att hejda en kräkreflex men sedan klingade känslan av. Mycket märkligt.

Glad att slippa maghaveri fortsatte jag i stadigt tempo. Vid en vätskestation hamnade jag mitt i farthållargruppen 1:59 och lät dem dra mig under en trött period men efter ett tag ökade jag lite för att komma ifrån klungan. Det var alldeles för stökigt och trångt för att vara bekvämt.

Under loppets gång oroade jag mig en smula för mitt högra knä och tänkte då och då på att använda foten och tårna aktivt för att avlasta benet. När de var en kilometer kvar fick jag koncentrera mig för att springa med hyfsat normalt steg. Och det gick vägen men jag tappade många placeringar sista biten. 1:54 blev min sluttid och jag är riktigt nöjd.

Jag sprang kontrollerat. Känslan var lätt hela vägen men lite ovan vid belastningen. Så bra har det nog aldrig känts tror jag.

 

IMG_4205
Jag hade superkul hela vägen!

Loppet får också fina betyg. Skön stämning, inte alls så ungt som jag först trodde, jag såg deltagare i alla åldrar. Banan var supertrevlig. Publiken har kanske inte hittat arrangemanget än men peppviljan hos arrangörerna var tydlig. Det kändes dock att arrangörerna inte räknat med så många löpande damer som verkligen kom dit. Påsarna till överdragskläderna tog slut, kön till toaletterna var värre än under Vasaloppet och under sista varvet lyckades ialla fall inte jag få tag på något annat än vatten. Jag hade gärna tagit en halv mugg sportdryck och kanske en bit banan.

I mål blev det kaos, massor av folk på liten yta, det gick nästan inte att ta sig förbi mållinjen vilket fick folk att lite panikartat knuffas för att få sin tid. Supertrevligt att få bubbel men det tog tid att korka upp flaskor och få fram glas till alla som väntade. Jag hällde upp några droppar till mig själv. Men allt detta är bara detaljer och inget som påverkade själva löpupplevelsen.

Tack Women’s Health för en trevlig lördag! Det piggade upp och det gjorde ni bra. Jag kan absolut tänka mig att delta flera gånger.

IMG_4217
Jag fick tag på lite bubbel!

 

IMG_4219
Jag gillar hela bubbelidén. Klart målgången ska firas!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.