Helena Nimbratt

My triathlon stories

Godmorgon!! Redo för en ny dag

Jag vaknar till av ett ljud eller ljuset och är övertygad om att det är dags att stiga upp. 05:15, lite tidigt än men … lika snabbt som jag vaknat får jag en stark lust att ge mig ut i morgonsolen. Den lockar bakom rullgardinen. Blixtsnabbt bestämmer jag mig och kliver upp. Tyst, tyst grabbar jag dagens jobb-out fit och smyger ut ur sovrummet, njuter av åsynen av Edith som sparkat av sig täcket och ligger som en groda i sin säng.

10 minuter senare tassar jag iväg längs gatan och tar sikte mot Rönningesjön. Jag längtar efter att få sträcka ut blicken över sjön och njuta av morgonens storhet.

Jag blir inte besviken. Sjön ligger spegelblank. Dimman dansar på ytan. Det är tyst, tyst. Älskar att vara uppe när alla andra sover.

Väl hemma smakar frukosten ljuvligt.

Nu kör vi en ny dag!!

5C688A68-07E6-4B84-A59A-C11DE1837D0D

C557DB78-9C32-476B-BD42-A5BF0D987588

 

Inspiration och löpning på Österlen

Det var ett tag sedan jag kände mig beslutsam över att köra ett lopp. Beslutsamhet och lust är viktiga ingredienser om man ska lyckas nå ett tufft uppsatt mål. När beslutsamheten inte riktigt infinner sig då drar man ut på det där med anmälan …. Hittills i år är jag endast anmäld till 1 lopp: Loftahammar Endurance day. Där tvekade jag inte en sekund men Vansbro triathlon, Idre fjällmarathon, än så länge har jag inte köpt någon startplats.

Men en startplats till Österlen marathon i november kommer det att bli om loppet blir av.

Jag var i Skåne och i mitt älskade Kivik i helgen. Jag sprang som vanligt min standard-älsklings-runda förbi Kiviks musteri, upp på Stenshuvud från den norra sidan och sedan ner igen och hem upp över Svinaberga. När jag stod där uppe på huvudet och njöt av utsikten och fascinerades över att stranden där nedanför skulle kunna vara vilken strand som helst i ett exotiskt land så slog det mig: Jag vill springa Österlen marathon igen. Ett litet lopp i mörker med pannlampa och reflexvästar. Jag sprang det 2014 tillsammans med Roger. Jag hade precis fått veta att vi väntade Edith. Vi tog en bit i taget. Stannade dryga 10 min efter halvmaran och kände om vi skulle fortsätta och det gjorde vi. Vi sprang genom ett beckmörkt Österlen och hörde havet utan att kunna se det. I övrigt var det tyst, ingen publik men så då och då passerade vi byar med tända marschaller och eldkorgar. Österlen lyser – en höstfestival på den absolut bästa platsen jag vet.

Ett perfekt mål för sommaren och höstens löpning!

C3B88B42-BBBD-4A6B-B2F8-8EA078037A00

E4230CC9-05D2-4B10-A7E2-697066A2D053

1DC59F20-1582-43F9-8046-617DF60BD263

Kvällstusingar med mycket energi

Jag har länge längtat efter att lägga in lite intervaller i min utomhuslöpning. Men av någon anledning så har det inte passat i schemat. Jag har sprungit med vagn, i skogen eller varit för sliten efter ett tungt benpass eller liknande.

_MG_0616

I går kväll klaffade allt, äntligen.

Det var visserligen sent, med risk för att störa nattsömnen men jag vet också hur mycket jag älskar att träna just sent på kvällen. Jag är full av energi, känner mig alltid råstark och får till de spetsigaste hornen i pannan om klockan passerat 21.

I mina yngre dagar så presterade jag alltid de bästa texterna framåt midnatt. Det är min produktivaste tid på dygnet som jag numera alltid spenderar på kudden.

Planen var enkel: den vanliga rundan runt Rönningesjön, 2 km uppvärmning och sedan 8 x 1000 m i minst 5:00-tempo. Jag sprang på känsla men sneglade på klockan efter varje intervall. Jag vår lite otålig när jag vilade och tyckte det kändes fuskigt att stå och återhämta sig men jösses vilket genialt upplägg detta är. Så roligt! Vilken glädje att få uppleva lite fart. Vilken känsla att återhämta och springa starkt och med god teknik om och om igen.

De första två intervallerna låg jag en bra bit under 5:00, sedan kom rundans mördarbacke och jag drog på mig syra och landade på strax långsammare än 5:00-tempo. Terrängen gjorde sitt men jag avslutade starkt och medeltempot, inklusive uppvärmningens landade på 5:06.

Jag kvittrade och var glad som en lärka när jag klev in innanför dörren hemma.

Långlöpning i djupa skogar

I går ville jag verkligen ge mig ut på en riktig trailrunda. Två saker talade för att det inte skulle bli så som jag tänk : Klass 2 varning för höga vattenflöden och en helt slutkörd kropp efter all slyröjning.

Man kan ju alltid testa och man kan ju alltid ta det lugnt, blev min strategi. Benen var som stockar. Bröstmuskler och rygg ömma av träningsvärk. Jag gav mig av mot en av Friluftsfrämjandet uppmärkta leder mot grannberget Tyrsberget som jag spanat in under vintern. Först nedför vägen en liten bit och sedan tvärs över ett par fäbodtomter och sedan bar det nedför berget på en väl utmärkt led som inte såg ut att blivit vandrad på på många, många år.

2DBA647F-14D8-4674-9D65-201B8F9213BE

7F296B50-A552-4700-B60E-9DA0FE35A014

Den mörkgröna mossan låg som en heltäckningsmatta över leden. Tjock, blöt och orörd. Magiskt vackert.

9555BCA0-8B01-4A6E-BE1E-68AFBF11DAF2

Respekt för skogarna.

Iskallt vatten in i skorna. Men det gjorde inget. Som vanligt har jag ullstrumporna på. Fötterna höll sig varma.

Nedför, nedför, spindelnät i ansiktet tystnad som bara går att hitta i urskogar och så tog det stopp. En myr bredde ut sig framför mig. Jag beslöt mig för att inte testa att korsa den. Inte en dag när vattnet är extra högt.

Ja vände och tuggade mig uppför berget igen.

Det blev sedan en fin tur till grannberget längs grusvägar med många stopp för foto. Jag drack vatten, jag åt en bar. Jag stod och lyssnade på smältvattnet som brusade fram.

Ser framemot att ta samma tur men med lite mer krafter kvar i kroppen nästa gång.

00EC49CF-B196-4B45-8CD6-7789E2CCD382

0831AE9E-875D-4785-8784-B3BB464B977D

Ett baby step i taget

Hela vintern har jag haft samma mantra i huvudet. Små, små steg framåt blir tillsammans en stor förändring.

Jag har backat tillbaka och tagit ett stort grepp om gammal visdom och jag tror det funkar. Kontinuitet och uthållighet bygger en stark grund.

9F697A63-1A14-465F-B8EF-3D12E8AF8D7F
Träna med barnen ger liksom en känsla av att ha lyckats. Jag var helt orörlig när jag var 18. Älskar att se hur Olivia njuter av att vara aktiv.?

Jag tränar styrka varje lunch. Nästan. Varje dag, 30-45 min beroende på vilken arbetsbelastning jag har. Jag märker att det gör att jag övertid hinner ta mig an de flesta muskelgrupper och övningar som jag vill få gjorde. Benböj, marklyft, vadpress, höftpress och plankövningar är själva basen. Sedan bygger jag på med rygg, utfallssteg, övningar som inkluderar att bålen aktiveras. I sista hand blir det lite axlar och triceps.  Onsdagar är vikt för yoga.

Har jag nämnt att jag faktiskt har yogat regelbundet en gång i veckan sedan … är det ett år?

Små baby step blir plötsligt ett helt år av yoga och jag börjar gilla det. Jag känner hur välgörande det är att sakta ned, känna in, lyssna på kroppen och hitta var obalanserna finns.

Och den finns där. Min vänstra sida är helt tjorvig ibland. Oflexibel och mycket svagare. Är det någon som känner igen sig?

Styrketräningen under vintern har jag genomfört trots ganska kraftig olust. Men jag har masat mig iväg. Inte stressat, gjort det som ska göras. Ibland har jag belönat mig själv genom att låta löpningen kapa passet.

Sakteliga har glädjen smugit sig in i rutinen.

Jag måste skratta lite åt mig själv att jag har blivit en sådan stofil att jag älskar rutiner. Vanans makt vänder det trista till en skön rutin under dagen.

Jag lämnar redaktionen, kliver ut genom dörren och in på Sats. Här kan jag släppa alla tankar och bara låta kroppen styra. Jag brukar andas djupt när jag tar av mig skorna och lugnt och metodiskt byter jag om till träningskläder.

Att ha en Edith 2,5 år hemma gör det onekligen mer utmanande att få till all träning. I bland händer det att jag klär henne i pyjamas, vi borstar tänder och väljer ut kvällens mjukisdjur och sedan packar jag ned min tjej i varma åkpåsen i vagnen. I går blev det just en sådan tur. Strax före 20:00. Minusgrader ute. Kolsvart och isigt.

831A734B-5E09-4E75-8438-F3EE78434DD7

Den första kilometern är kall och oinbjudande sedan vänder det. Edith ligger och kikar på gatljus och bilar i vagnen. Vi pratar lite men ganska snabbt så faller vi in i tystnad. Pulsen stiger av motståndet som vagnen ger men kvällen är min bästa tid på dygnet.Jag fick in en grym skön känsla med mycket driv även uppför i backarna. 8 km i varierande tempo 5:00-6:00. Och Edith somnade gott.

Konsten att våga stå för löpningen

Jag älskar coachning. Jag suger åt mig som en svamp. Och jag var spänd av förväntan inför mitt andra möte med löpcoachen Fredrik Zillén och hans 3D-kameror och löpband.

Först fick jag visa hur jag övat och hur jag springer efter de råd jag fick. Flitigt som jag är så har jag försökt göra exakt som jag blivit tillsagd och inte ungefär eller halvdant utan så bra jag kunnat. Det kanske var lite för bra om jag läste mellan raderna på rätt sätt. Min nya löpstil hade blivit för stel och oflexibel. Fredrik förklarade varför på ett glasklart sätt och visade mig nya trick.
Jag fick öva på det som han kallade för ”kajakhöfter” och att sträcka ut det bakre benet. Jag sammanfattar det hela med att han ville att jag skulle springa ”snyggt”.

_MG_0816_Helena_Nimbratt

– Det här känns bekant. Så här springer jag när jag försöker se snygg ut på upploppet, sa jag och satte egentligen fingret på det – det finns där i kroppen  redan men någonstans bland alla skador har jag tappat det.

Jag skulle också säga att de handlar en hel del om självförtroende som löpare. Att springa så som Fredrik instruerar känns kaxigt. Lite fejk och så som ”riktiga” löpare springer. Stolt och stark, blicken framåt och inte i backen, flexibla höfter och tydlig armpendling.

Hur ofta ser man inte hur folk, många gånger tjejer, försöker dämpa sina rörelser när de springer, sänka händerna och med attityden ”inte ska jag springa och synas, någon kan ju tro att jag försöker löpträna”.

Där och då gick det upp för mig att sluta med all sån trams. Jag kände hur mycket lättare det är att springa och hjälpa till att driva kroppen framåt med armar och höfter.

Jag ska springa som om jag var på upploppet på väg mot mål – varje dag!

Jag tyckte allt att Fredrik såg nöjd ut på riktigt där bredvid bandet. Jag frågade och fick hjälp med övningar som skulle stärka min höfter. Vi snackade om spänst och pjong och att hoppa upp och ned på en låda.

Det finns sååå mycket att göra. Så många övningar att testa att jag skulle kunna bosätta mig på gymmet.

Sakta har jag försökt öka farten en smula. 4 x 400 i 5:00 är inte mycket att höra över men jag skyndar långsamt. Helgens långpass blev 15 km i 5:40 fart och det kändes helt lagom tempo. Väldigt hanterbart hela vägen och jag orkade hålla tekniken på anständig nivå.

Benet gnisslade lite, lite men dagen efter var det helt borta!

Det går framåt! Yea!!

Pannlampemys i Törnskogen

Jag visste knappt var jag befann mig. Det var kolsvart. Jag sprang med en hel hord för mig helt okända människor, i skogen, med pannlampa, en onsdag efter jobbet.

Jag älskar att tänka på allt knas och egentligen absurda situationer allt tränande bidrar till. Visst låter det lite knäppt men också sjukt roligt och härligt.

Det var det.

IMG_1852

Det där härliga tvivlade jag för ett ögonblick på precis innan jag skulle ut. Ni vet, trött efter jobbet, vid middagsbordet i värmen och ute är det bäcksvart, det regnar och temperaturen är på väg ned förbi noll. De flesta jag känner skulle välja att borra ned sig i soffan med en pläd men tro det eller ej, det finns så himla många som faktiskt har kommit på att det är underbart, energigivande och fantastiskt att springa i skogen även en dag efter jobbet. 19 stycken skulle det visa sig när det var dags för samling vid en adress som jag knappat in på gps-en och kört till utan närmre eftertanke.

Jag frågade var vi befann oss. I Sollentuna fick jag till svar.

Det blev en fantastisk kväll. Mycket längre än jag först hade tänkt mig. Vi var ute i nästan 2 timmar och avverkade 10 km i blötan, i mörkret, uppför berg, genom snår, över spänger. Reflexbanan var helt perfekt uppmärkt, stort tack till er som jobbat med detta. Det måste ha tagit timmar.

Jag landade hemma hungrig som en varg, grymt sugen på en varm dusch och lagom genomtrött.

Kan inte bli bättre.

 

 

Nöta in nya rörelser – tålamod och positivt tänkande

Hallå! Jag är 43 år, 43!!! Och sysslar just nu med att försöka lära om och springa på ett annat sätt.

Är det dårskap eller fullt rimligt?

Jag har sprungit två pass på mindre än ett dygn. Så mycket har jag inte sprungit sedan i somras någon gång. Och jag mår så bra i kroppen just nu.

I går sprang jag Kungsholmen runt, ungefär och kända mig för med alla Fredrik Zilléns råd i huvudet. Fokuset ligger på armpendlingen och studs i steget. Eller ”pjong” som Fredrik uttrycker det.

Jag tar det försiktigt, vill inte få några nya belastningsskador. Jag sprang cirka 3 km, tog en kort, kort paus för att återhämta och skaka loss och sedan fortsatte jag ytterligare 3 km, liten paus och sedan sista kilometern med så mycket fokus jag kunde uppbåda. Ett litet steg av många tusen. Tålamod, tålamod och positivt tänkande.

I dag har jag sprungit i ett blött, lerigt och härligt motionsspår med trevligt sällskap. Vi pratade massor och jag fokuserade därför inte lika hårt på den nya tekniken. Då och då skannade jag av kroppen och rättade till mig själv.

IMG_1760
Dommarudden, en ny bekantskap.

Fredrik rådde mig till att inte springa för stor mängd på det nya sättet utan trappa upp steg för steg. Så det här passet blev en lagom medelväg.

”Hip to heart” är det som gäller för armarna. Jag ska undvika att rotera hela överkroppen när jag springer, det är då steget blir för långt.

Efter dagens löpning blev det bastu! Och nu snackar vi bastu på riktigt. Vedeldad, mixed, damer och herrar, dopp i iskall sjö och lövruskor.

En fantastisk lördagförmiddag!

IMG_1761

 

Mer kunskap om löpning och teknik med Fredrik Zillén

Det var som att få luft under vingarna.

Löparcoachen Fredrik Zillén, välkänd bland många triathleter i Stockholmsområdet, kikade på mig med ingående blick och skojade om att det är lite som att vara hästhandlare när man ska hjälpa löpare att bli bättre, snabbare och kanske mer skonade från skador.

– Får jag se tänderna också, skojar han men blir snabbt allvarlig igen och kontrollerar hur mina armar hänger i avslappnat läge och hur rörlig jag är i höfterna , bland annat.

Domen faller.

– Ungefär som man kan förvänta sig av en triathlet med stillasittande arbete!

_mg_0587_helena_nimbratt

Det är en helt vanlig stressig tisdag. En tisdag i november när första snön vräker över Stockholm och traditionsenlig orsakar förseningar och smått kaos i Stockholm. Jag är inne i en intensiv period på mitt jobb med nya spännande arbetsuppgifter. Fokuset på träningen är inte på topp – men så får det vara. Jag känner mig heller inte så förberedd som jag skulle vilja mentalt på den 60 minuter långa löpstegs- och teknikanalys jag har bokat med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén.

Det är svårt att hitta fram till lokalen där testet ska genomföras och för att förvärra det ytterligare dör telefonen i kylan och jag börjar irra i panik innan jag flera minuter sen dundrar in på Activius i Solna där Fredrik håller till.

Men väl ombytt och på plats så blir det skärpning. Jag tänder genast till. Känner glädjen hoppa i bröstet – det här är ju så roligt. Jag älskar ju att springa. Faktiskt. (Hur blev det egentligen så – jag var ju från början jorden soffpotatis). Bara att få rulla igång på bandet känns avslappnande. Jag har inte rört på mig sedan före helgen. Kroppen jublar.

Jag lyssnar spänt på allt som Fredrik säger. Han har 3D-kamror uppsatta riktade mot bandet. Plötsligt är jag filmad och en massa sjukt härligt nördiga siffror dyker upp på de stora skärmarna och en svartvit film där man ser mig lufsa … inte så kul syn. Efter min höst där jag med största försiktighet sprungit 1-2 gånger per vecka så är min löpform inte på topp men så får det också vara.

Lusten, glädjen, styrkan – allt detta växer sig starkare inombords under den här långa lugna perioden. Suget också. Så det är bra så. Enligt plan.

Resultaten Fredrik presenterar är heller inte så smickrande men intressanta. Stegfrekvensen fick jag full pott på. Alltid något att glädjas över. Men jag springer energikrävande, har foten på tok för länge i marken och mitt steg är för långt.

Fredrik hittar en del andra bra grejer som låg belastning på knä- och höft-leder, bra bredd mellan fötterna, jag studsar inte upp och ned som är vanligt, till exempel.

Sedan börjar vi prata om vad jag kan göra bättre och förändra och tillsammans tittade vi på axlarnas position och armpendlingen. Jag är med på allt han säger. Tycker det låter logiskt och vet att mitt arbete vid tangentbordet ger framåtroterade axlar. Fredrik menar att hållningen och armarna påverkar steget.

Efter instruktioner så får jag testa springa på bandet igen. Jag får se bilder på elitlöpare för att ytterligare öka förståelsen.

Jag fokuserar. Pendlar med armarna på det sätt Fredrik visat och springer.

Wow vilken känsla. Jag tänker på Simcoachen och de små, små korrigeringarna i örat som hjäper pusselbitarna på plats och kroppen plötsligt lyfter och glider fram i vattnet. Det här känns lika förlösande. Jag lyfter och får luft under vingarna.

Jag får testa att springa på det nya sättet och sedan det gamla och känner genast när jag faller tillbaka hur kroppen blir tung och stannar upp.

Magi!

Kameran filmar min löpning igen. Alla värden förbättras ordentligt och jag får beröm. Nu ska jag öva, invänta Fredriks uppföljningsmail med övningar och kommentarer och sedan boka in en träff igen för att lära mig mer.

Löpglödje!!!

 

Löpstyrka med vagn och mysigaste sällskapet

Jag njöt av en magisk löptur tidigare i veckan. Efter Hong Kongresan hade jag bokat in en extra dag ledigt från jobbet för att vara hemma och återhämta mig sömnmässigt men framförallt för att ta igen tid med Edith. Hon är nu nästan 2,5 år. Redan!! Det var länge sedan vi var ute och sprang tillsammans. Men hon har inte glömt hur det funkar.

IMG_1694

Så fort hon ser mig plocka fram 2XU-tightsen så säger hon:

– Mamma pinga. Följa med.

Och jag har faktiskt längtat efter att ta med henne på en tur både för att det är så fantastiskt att slippa känna att jag är borta från henne när jag tränar och för att vi har så mysiga samtal innan hon oundvikligen somnar.

Vi såg att det var is och frost på gräset och pratade om att det snart är vinter. Vi såg hundar i koppel och änder som simmade i den speglblanka sjön. Edith konstaterade att löv låg på marken och de var gula.

Vi pratar lite och sedan räcker det att bara sitta tyst. Jag ser att ljudet av mina steg och andhätmning har blivit en sövande och meditativt ljud för min dotter.

Jag ler.

Jag tycker det är fantastiskt.

Edith kramar sitt gossedjur som blivit utvald att följa med och somnar. Jag njuter av att jag springer och är helt smärtfri. Vagnen är tung. Jag är ovan. Jag koncentrerar mig på tekniken, att springa upprätt och starkt. I de två brantaste backarna går jag eftersom det känns för tungt för knäna.

Övningarna jag fått av naprapaten har gjort susen. Två gånger per vecka efter följande program:

  1. Benböj – djupa
  2. Marklyft
  3. Tåhävningar i maskin stående och sittande – tungt motstånd
  4. Marklyft med kettlebell ståendes på ett ben.
  5. Höftlyft med fötterna på pilatesboll.
  6. Sidplanka

Det här var mina skönaste 10 km på över ett halvår!!

IMG_1683
Edith valde minsta nallen till turen.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.