Helena Nimbratt

My triathlon stories

Kvällstusingar med mycket energi

Jag har länge längtat efter att lägga in lite intervaller i min utomhuslöpning. Men av någon anledning så har det inte passat i schemat. Jag har sprungit med vagn, i skogen eller varit för sliten efter ett tungt benpass eller liknande.

_MG_0616

I går kväll klaffade allt, äntligen.

Det var visserligen sent, med risk för att störa nattsömnen men jag vet också hur mycket jag älskar att träna just sent på kvällen. Jag är full av energi, känner mig alltid råstark och får till de spetsigaste hornen i pannan om klockan passerat 21.

I mina yngre dagar så presterade jag alltid de bästa texterna framåt midnatt. Det är min produktivaste tid på dygnet som jag numera alltid spenderar på kudden.

Planen var enkel: den vanliga rundan runt Rönningesjön, 2 km uppvärmning och sedan 8 x 1000 m i minst 5:00-tempo. Jag sprang på känsla men sneglade på klockan efter varje intervall. Jag vår lite otålig när jag vilade och tyckte det kändes fuskigt att stå och återhämta sig men jösses vilket genialt upplägg detta är. Så roligt! Vilken glädje att få uppleva lite fart. Vilken känsla att återhämta och springa starkt och med god teknik om och om igen.

De första två intervallerna låg jag en bra bit under 5:00, sedan kom rundans mördarbacke och jag drog på mig syra och landade på strax långsammare än 5:00-tempo. Terrängen gjorde sitt men jag avslutade starkt och medeltempot, inklusive uppvärmningens landade på 5:06.

Jag kvittrade och var glad som en lärka när jag klev in innanför dörren hemma.

Långlöpning i djupa skogar

I går ville jag verkligen ge mig ut på en riktig trailrunda. Två saker talade för att det inte skulle bli så som jag tänk : Klass 2 varning för höga vattenflöden och en helt slutkörd kropp efter all slyröjning.

Man kan ju alltid testa och man kan ju alltid ta det lugnt, blev min strategi. Benen var som stockar. Bröstmuskler och rygg ömma av träningsvärk. Jag gav mig av mot en av Friluftsfrämjandet uppmärkta leder mot grannberget Tyrsberget som jag spanat in under vintern. Först nedför vägen en liten bit och sedan tvärs över ett par fäbodtomter och sedan bar det nedför berget på en väl utmärkt led som inte såg ut att blivit vandrad på på många, många år.

2DBA647F-14D8-4674-9D65-201B8F9213BE

7F296B50-A552-4700-B60E-9DA0FE35A014

Den mörkgröna mossan låg som en heltäckningsmatta över leden. Tjock, blöt och orörd. Magiskt vackert.

9555BCA0-8B01-4A6E-BE1E-68AFBF11DAF2

Respekt för skogarna.

Iskallt vatten in i skorna. Men det gjorde inget. Som vanligt har jag ullstrumporna på. Fötterna höll sig varma.

Nedför, nedför, spindelnät i ansiktet tystnad som bara går att hitta i urskogar och så tog det stopp. En myr bredde ut sig framför mig. Jag beslöt mig för att inte testa att korsa den. Inte en dag när vattnet är extra högt.

Ja vände och tuggade mig uppför berget igen.

Det blev sedan en fin tur till grannberget längs grusvägar med många stopp för foto. Jag drack vatten, jag åt en bar. Jag stod och lyssnade på smältvattnet som brusade fram.

Ser framemot att ta samma tur men med lite mer krafter kvar i kroppen nästa gång.

00EC49CF-B196-4B45-8CD6-7789E2CCD382

0831AE9E-875D-4785-8784-B3BB464B977D

Ett baby step i taget

Hela vintern har jag haft samma mantra i huvudet. Små, små steg framåt blir tillsammans en stor förändring.

Jag har backat tillbaka och tagit ett stort grepp om gammal visdom och jag tror det funkar. Kontinuitet och uthållighet bygger en stark grund.

9F697A63-1A14-465F-B8EF-3D12E8AF8D7F
Träna med barnen ger liksom en känsla av att ha lyckats. Jag var helt orörlig när jag var 18. Älskar att se hur Olivia njuter av att vara aktiv.?

Jag tränar styrka varje lunch. Nästan. Varje dag, 30-45 min beroende på vilken arbetsbelastning jag har. Jag märker att det gör att jag övertid hinner ta mig an de flesta muskelgrupper och övningar som jag vill få gjorde. Benböj, marklyft, vadpress, höftpress och plankövningar är själva basen. Sedan bygger jag på med rygg, utfallssteg, övningar som inkluderar att bålen aktiveras. I sista hand blir det lite axlar och triceps.  Onsdagar är vikt för yoga.

Har jag nämnt att jag faktiskt har yogat regelbundet en gång i veckan sedan … är det ett år?

Små baby step blir plötsligt ett helt år av yoga och jag börjar gilla det. Jag känner hur välgörande det är att sakta ned, känna in, lyssna på kroppen och hitta var obalanserna finns.

Och den finns där. Min vänstra sida är helt tjorvig ibland. Oflexibel och mycket svagare. Är det någon som känner igen sig?

Styrketräningen under vintern har jag genomfört trots ganska kraftig olust. Men jag har masat mig iväg. Inte stressat, gjort det som ska göras. Ibland har jag belönat mig själv genom att låta löpningen kapa passet.

Sakteliga har glädjen smugit sig in i rutinen.

Jag måste skratta lite åt mig själv att jag har blivit en sådan stofil att jag älskar rutiner. Vanans makt vänder det trista till en skön rutin under dagen.

Jag lämnar redaktionen, kliver ut genom dörren och in på Sats. Här kan jag släppa alla tankar och bara låta kroppen styra. Jag brukar andas djupt när jag tar av mig skorna och lugnt och metodiskt byter jag om till träningskläder.

Att ha en Edith 2,5 år hemma gör det onekligen mer utmanande att få till all träning. I bland händer det att jag klär henne i pyjamas, vi borstar tänder och väljer ut kvällens mjukisdjur och sedan packar jag ned min tjej i varma åkpåsen i vagnen. I går blev det just en sådan tur. Strax före 20:00. Minusgrader ute. Kolsvart och isigt.

831A734B-5E09-4E75-8438-F3EE78434DD7

Den första kilometern är kall och oinbjudande sedan vänder det. Edith ligger och kikar på gatljus och bilar i vagnen. Vi pratar lite men ganska snabbt så faller vi in i tystnad. Pulsen stiger av motståndet som vagnen ger men kvällen är min bästa tid på dygnet.Jag fick in en grym skön känsla med mycket driv även uppför i backarna. 8 km i varierande tempo 5:00-6:00. Och Edith somnade gott.

Konsten att våga stå för löpningen

Jag älskar coachning. Jag suger åt mig som en svamp. Och jag var spänd av förväntan inför mitt andra möte med löpcoachen Fredrik Zillén och hans 3D-kameror och löpband.

Först fick jag visa hur jag övat och hur jag springer efter de råd jag fick. Flitigt som jag är så har jag försökt göra exakt som jag blivit tillsagd och inte ungefär eller halvdant utan så bra jag kunnat. Det kanske var lite för bra om jag läste mellan raderna på rätt sätt. Min nya löpstil hade blivit för stel och oflexibel. Fredrik förklarade varför på ett glasklart sätt och visade mig nya trick.
Jag fick öva på det som han kallade för ”kajakhöfter” och att sträcka ut det bakre benet. Jag sammanfattar det hela med att han ville att jag skulle springa ”snyggt”.

_MG_0816_Helena_Nimbratt

– Det här känns bekant. Så här springer jag när jag försöker se snygg ut på upploppet, sa jag och satte egentligen fingret på det – det finns där i kroppen  redan men någonstans bland alla skador har jag tappat det.

Jag skulle också säga att de handlar en hel del om självförtroende som löpare. Att springa så som Fredrik instruerar känns kaxigt. Lite fejk och så som ”riktiga” löpare springer. Stolt och stark, blicken framåt och inte i backen, flexibla höfter och tydlig armpendling.

Hur ofta ser man inte hur folk, många gånger tjejer, försöker dämpa sina rörelser när de springer, sänka händerna och med attityden ”inte ska jag springa och synas, någon kan ju tro att jag försöker löpträna”.

Där och då gick det upp för mig att sluta med all sån trams. Jag kände hur mycket lättare det är att springa och hjälpa till att driva kroppen framåt med armar och höfter.

Jag ska springa som om jag var på upploppet på väg mot mål – varje dag!

Jag tyckte allt att Fredrik såg nöjd ut på riktigt där bredvid bandet. Jag frågade och fick hjälp med övningar som skulle stärka min höfter. Vi snackade om spänst och pjong och att hoppa upp och ned på en låda.

Det finns sååå mycket att göra. Så många övningar att testa att jag skulle kunna bosätta mig på gymmet.

Sakta har jag försökt öka farten en smula. 4 x 400 i 5:00 är inte mycket att höra över men jag skyndar långsamt. Helgens långpass blev 15 km i 5:40 fart och det kändes helt lagom tempo. Väldigt hanterbart hela vägen och jag orkade hålla tekniken på anständig nivå.

Benet gnisslade lite, lite men dagen efter var det helt borta!

Det går framåt! Yea!!

Pannlampemys i Törnskogen

Jag visste knappt var jag befann mig. Det var kolsvart. Jag sprang med en hel hord för mig helt okända människor, i skogen, med pannlampa, en onsdag efter jobbet.

Jag älskar att tänka på allt knas och egentligen absurda situationer allt tränande bidrar till. Visst låter det lite knäppt men också sjukt roligt och härligt.

Det var det.

IMG_1852

Det där härliga tvivlade jag för ett ögonblick på precis innan jag skulle ut. Ni vet, trött efter jobbet, vid middagsbordet i värmen och ute är det bäcksvart, det regnar och temperaturen är på väg ned förbi noll. De flesta jag känner skulle välja att borra ned sig i soffan med en pläd men tro det eller ej, det finns så himla många som faktiskt har kommit på att det är underbart, energigivande och fantastiskt att springa i skogen även en dag efter jobbet. 19 stycken skulle det visa sig när det var dags för samling vid en adress som jag knappat in på gps-en och kört till utan närmre eftertanke.

Jag frågade var vi befann oss. I Sollentuna fick jag till svar.

Det blev en fantastisk kväll. Mycket längre än jag först hade tänkt mig. Vi var ute i nästan 2 timmar och avverkade 10 km i blötan, i mörkret, uppför berg, genom snår, över spänger. Reflexbanan var helt perfekt uppmärkt, stort tack till er som jobbat med detta. Det måste ha tagit timmar.

Jag landade hemma hungrig som en varg, grymt sugen på en varm dusch och lagom genomtrött.

Kan inte bli bättre.

 

 

Nöta in nya rörelser – tålamod och positivt tänkande

Hallå! Jag är 43 år, 43!!! Och sysslar just nu med att försöka lära om och springa på ett annat sätt.

Är det dårskap eller fullt rimligt?

Jag har sprungit två pass på mindre än ett dygn. Så mycket har jag inte sprungit sedan i somras någon gång. Och jag mår så bra i kroppen just nu.

I går sprang jag Kungsholmen runt, ungefär och kända mig för med alla Fredrik Zilléns råd i huvudet. Fokuset ligger på armpendlingen och studs i steget. Eller ”pjong” som Fredrik uttrycker det.

Jag tar det försiktigt, vill inte få några nya belastningsskador. Jag sprang cirka 3 km, tog en kort, kort paus för att återhämta och skaka loss och sedan fortsatte jag ytterligare 3 km, liten paus och sedan sista kilometern med så mycket fokus jag kunde uppbåda. Ett litet steg av många tusen. Tålamod, tålamod och positivt tänkande.

I dag har jag sprungit i ett blött, lerigt och härligt motionsspår med trevligt sällskap. Vi pratade massor och jag fokuserade därför inte lika hårt på den nya tekniken. Då och då skannade jag av kroppen och rättade till mig själv.

IMG_1760
Dommarudden, en ny bekantskap.

Fredrik rådde mig till att inte springa för stor mängd på det nya sättet utan trappa upp steg för steg. Så det här passet blev en lagom medelväg.

”Hip to heart” är det som gäller för armarna. Jag ska undvika att rotera hela överkroppen när jag springer, det är då steget blir för långt.

Efter dagens löpning blev det bastu! Och nu snackar vi bastu på riktigt. Vedeldad, mixed, damer och herrar, dopp i iskall sjö och lövruskor.

En fantastisk lördagförmiddag!

IMG_1761

 

Mer kunskap om löpning och teknik med Fredrik Zillén

Det var som att få luft under vingarna.

Löparcoachen Fredrik Zillén, välkänd bland många triathleter i Stockholmsområdet, kikade på mig med ingående blick och skojade om att det är lite som att vara hästhandlare när man ska hjälpa löpare att bli bättre, snabbare och kanske mer skonade från skador.

– Får jag se tänderna också, skojar han men blir snabbt allvarlig igen och kontrollerar hur mina armar hänger i avslappnat läge och hur rörlig jag är i höfterna , bland annat.

Domen faller.

– Ungefär som man kan förvänta sig av en triathlet med stillasittande arbete!

_mg_0587_helena_nimbratt

Det är en helt vanlig stressig tisdag. En tisdag i november när första snön vräker över Stockholm och traditionsenlig orsakar förseningar och smått kaos i Stockholm. Jag är inne i en intensiv period på mitt jobb med nya spännande arbetsuppgifter. Fokuset på träningen är inte på topp – men så får det vara. Jag känner mig heller inte så förberedd som jag skulle vilja mentalt på den 60 minuter långa löpstegs- och teknikanalys jag har bokat med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén.

Det är svårt att hitta fram till lokalen där testet ska genomföras och för att förvärra det ytterligare dör telefonen i kylan och jag börjar irra i panik innan jag flera minuter sen dundrar in på Activius i Solna där Fredrik håller till.

Men väl ombytt och på plats så blir det skärpning. Jag tänder genast till. Känner glädjen hoppa i bröstet – det här är ju så roligt. Jag älskar ju att springa. Faktiskt. (Hur blev det egentligen så – jag var ju från början jorden soffpotatis). Bara att få rulla igång på bandet känns avslappnande. Jag har inte rört på mig sedan före helgen. Kroppen jublar.

Jag lyssnar spänt på allt som Fredrik säger. Han har 3D-kamror uppsatta riktade mot bandet. Plötsligt är jag filmad och en massa sjukt härligt nördiga siffror dyker upp på de stora skärmarna och en svartvit film där man ser mig lufsa … inte så kul syn. Efter min höst där jag med största försiktighet sprungit 1-2 gånger per vecka så är min löpform inte på topp men så får det också vara.

Lusten, glädjen, styrkan – allt detta växer sig starkare inombords under den här långa lugna perioden. Suget också. Så det är bra så. Enligt plan.

Resultaten Fredrik presenterar är heller inte så smickrande men intressanta. Stegfrekvensen fick jag full pott på. Alltid något att glädjas över. Men jag springer energikrävande, har foten på tok för länge i marken och mitt steg är för långt.

Fredrik hittar en del andra bra grejer som låg belastning på knä- och höft-leder, bra bredd mellan fötterna, jag studsar inte upp och ned som är vanligt, till exempel.

Sedan börjar vi prata om vad jag kan göra bättre och förändra och tillsammans tittade vi på axlarnas position och armpendlingen. Jag är med på allt han säger. Tycker det låter logiskt och vet att mitt arbete vid tangentbordet ger framåtroterade axlar. Fredrik menar att hållningen och armarna påverkar steget.

Efter instruktioner så får jag testa springa på bandet igen. Jag får se bilder på elitlöpare för att ytterligare öka förståelsen.

Jag fokuserar. Pendlar med armarna på det sätt Fredrik visat och springer.

Wow vilken känsla. Jag tänker på Simcoachen och de små, små korrigeringarna i örat som hjäper pusselbitarna på plats och kroppen plötsligt lyfter och glider fram i vattnet. Det här känns lika förlösande. Jag lyfter och får luft under vingarna.

Jag får testa att springa på det nya sättet och sedan det gamla och känner genast när jag faller tillbaka hur kroppen blir tung och stannar upp.

Magi!

Kameran filmar min löpning igen. Alla värden förbättras ordentligt och jag får beröm. Nu ska jag öva, invänta Fredriks uppföljningsmail med övningar och kommentarer och sedan boka in en träff igen för att lära mig mer.

Löpglödje!!!

 

Löpstyrka med vagn och mysigaste sällskapet

Jag njöt av en magisk löptur tidigare i veckan. Efter Hong Kongresan hade jag bokat in en extra dag ledigt från jobbet för att vara hemma och återhämta mig sömnmässigt men framförallt för att ta igen tid med Edith. Hon är nu nästan 2,5 år. Redan!! Det var länge sedan vi var ute och sprang tillsammans. Men hon har inte glömt hur det funkar.

IMG_1694

Så fort hon ser mig plocka fram 2XU-tightsen så säger hon:

– Mamma pinga. Följa med.

Och jag har faktiskt längtat efter att ta med henne på en tur både för att det är så fantastiskt att slippa känna att jag är borta från henne när jag tränar och för att vi har så mysiga samtal innan hon oundvikligen somnar.

Vi såg att det var is och frost på gräset och pratade om att det snart är vinter. Vi såg hundar i koppel och änder som simmade i den speglblanka sjön. Edith konstaterade att löv låg på marken och de var gula.

Vi pratar lite och sedan räcker det att bara sitta tyst. Jag ser att ljudet av mina steg och andhätmning har blivit en sövande och meditativt ljud för min dotter.

Jag ler.

Jag tycker det är fantastiskt.

Edith kramar sitt gossedjur som blivit utvald att följa med och somnar. Jag njuter av att jag springer och är helt smärtfri. Vagnen är tung. Jag är ovan. Jag koncentrerar mig på tekniken, att springa upprätt och starkt. I de två brantaste backarna går jag eftersom det känns för tungt för knäna.

Övningarna jag fått av naprapaten har gjort susen. Två gånger per vecka efter följande program:

  1. Benböj – djupa
  2. Marklyft
  3. Tåhävningar i maskin stående och sittande – tungt motstånd
  4. Marklyft med kettlebell ståendes på ett ben.
  5. Höftlyft med fötterna på pilatesboll.
  6. Sidplanka

Det här var mina skönaste 10 km på över ett halvår!!

IMG_1683
Edith valde minsta nallen till turen.

Escape to Dalarna – löpning för återhämtning

Jag älskar att springa får att samla kraft. Jag älskar att löpningen ser till att jag kommer ut och får andas höstluft, klar hög, full av syre, full av dofter.

I helgen tog vi en tur till Dalarna jag, Roger, Edith. Vi gillar Dalarna. Trivs med att vila blicken på runda grantäckta berg som skiftar i blått. Jag älskar de vackra husen, att det kan var helt knäpptyst. Att det inte är täckning överallt och att det bara är ett par timmar med bil hemifrån.

IMG_1242

Jag önskar bara att jag hade mer tid att sitta på en farstukvist i Dalarna, med raggsockor, gummistövlar och värma händerna på en het kopp kaffe. Bara sitta och höra tystnaden så att det känns i hela kroppen.

Gärna en stund ensam.

Jag och Roger behöver flytta oss fysiskt från hemmet för att sluta göra saker. Roger är som en duracell-kanin som springer upp och ned, tvättar, packar, skriver listor. Jag försöker städa mig till lugn. Men det är helt omöjligt med så många i familjen med så små ytor som vi har.

En natt på hotell i Dalarna gör att vi slår oss ned i en soffa en hel kväll. Vi småpratar, småsurfar, småtittar på tv. Lägger Edith, Sjunker djupare i soffan. Pratar lite till och går och lägger oss, somnar och vaknar som vanligt av att Edith börjar snacka. Hon letar efter sin älsklingsgiraff. Det är en timme kvar tills frukosten serveras och vi kan ligga kvar och vänta.

IMG_1210

Efter frukost tar jag en löptur. Jag slås av att det är så kallt i luften. Strax över noll och jag fryser lite. Men Insjön där vi spenderade helgen låg helt tyst och öde, trots att klocka var närmre 10.00. Folk har vett att ta det lugnt så här på söndagförmiddagen. Jag springer flera kilometer utan att möta en enda bil.

Jag jublar. Så förbaskat underbart. Röda hus, röda lador. Åkrar i stillhet. Jag springer så lugnt jag kan. Benet stramar lite. Det ömma finns där, men det blir inte värre.

Tillbaka till hotellet blir det uppför. Trots det lugna tempot stiger pulsen. Nu fryser jag inte och jag tänker på hur mycket jag faktiskt älskar att springa. Jag känner någonstans långt där inne att löpskadan beror delvis på att jag har tagit löpningen så förgiven (återigen) att jag inte fokuserat tillräckligt på den. Bara kastat mig ut, sprungit, glömt att fokusera på teknik, varit trött, säckat i hop, sprungit konstigt. Nu överdriver jag kanske men löpningen behöver omsorg, förberedelse, fokus och mental förberedelse för att det ska bli hållbart.

Nu ska jag vårda min löpning.

Två lopp på två helger – milen och Wings for life

I Lördags firade vi Rogers födelsedag på bästa sätt, som han själv fick välja. Hela familjen kombinerade utflykt och ett milenlopp norr om Stockholm på Järvafältet. Simon, min son som i år fyller 22 och löptränar lite försiktigt sedan ett par veckor dängde till med ett sådan ”håll-käften-morsan-prestation” som jag sent kommer glömma. Mer om det i nästa inlägg för nu måste jag bara berätta om föregående helgs löpfest i Kalmar.

För fjärde året i rad startade jag och Roger i välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar, den 7 juni. Edith var med i vagnen.

Vi gillar loppet av flera anledningar. Att alla startavgifter går oavkortat till forskning. Målet är att finna ett botemedel mot ryggmärgsskador och det första loppet arrangerades 2014, där Kalmar-Öland har varit med sedan starten. Till skillnad från traditionella  lopp så kommer mållinjen till löparna och inte tvärtom. En bil börjar rull 30 minuter efter starten och jagar ikapp varje löpare och läser av chippet.

Kul upplägg och dessutom levererar Öland och Kalmar konstant soligt och fint väder, mycket publikstöd, vårstämning och allmänt mys och den sammanlagda upplevelsen blir helt enkelt succé.

I år hade vi egentligen ingen plan att åka ned till Kalmar. Vi försöker hålla nere antalet tävlingar, utgifter (och stress) nu under de första åren när Edith är liten men … i torsdags sa Roger att han hade preliminärbokat ett hotellrum och att han gärna vill ta en minisemester med mig och Edith till Kalmar.

Det gick ju inte att motstå.

Ölandskroppkakor, glass och allmänt insupande av våren som hunnit en bit längre i söder än i Stockholm blev uppladdningen. Så härligt med skir grönska, blommor och sol.

Arrangemanget av loppet kändes än mer klockrent i år. Förra året och året innan dess så var det struligt med busstransporten tillbaka till stan. Riktigt segt faktiskt med bussar som dröjde, köer och annat. I år upplevde vi att de flöt på ett annat sätt.

Starten Wings for life.
Starten Wings for life.

När starten gick stod vi enligt instruktion i sista startled för att inte vara ivägen med vagnen. Men nästa år kommer vi nog att argumentera för att starta längre fram. Att ta sig förbi dem som promenerar, joggar och håller lägre tempo är inte optimalt för någon. Inte för våra medtävlande som vi försöker passera och inte för oss. Vi betedde oss som två galningar när vi kryssade hit och dit med målet att få ner vårt snittempo till 5:18 för att med marginal klara halvmaran under loppet.

Första kilometern gick på långt över 07:00-tempo, den andra kilometern gick lika långsamt så vi fick snitta en bra bit under 5:00 för att ta in på tappet.

Av alla fyra upplagor av tävlingen var nog denna den bästa. Massor av publik längs banan. Mer plats åt löparna och riktigt bra energistationer med vatten, cola, redbull, bananer, bullar också tror jag och i Färjestaden fanns även sportdryck från Umara.

Över bron var det galet blåsigt. Solen sken men det var svårt att njuta till fullo när vinden kastade sig hit och dit och ökade motståndet markant i banans enda rejäla uppförsbacke.

Allt gick fint ända fram till Öland där jag plötligt kände en ny helt obekant och illavarslande smärta i höger ben, på utsidan strax över ankeln och det strålade ned i foten. Det gjorde riktigt ont och väldigt motvilligt bestämde vi oss för att det inte var värt risken att förstöra löpsäsongen – så jag klev av, om min fina lojala Roger gjorde detsamma.

Det är fösta loppet jag bryter. Skum känsla att kliva av precis när det börjar ta emot och kroppen redan laddat för att kämpa … ochdet inte blir något mer. 13 km fick vi ihop i bra fart.

Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Efter helgens målgång,
Efter helgens målgång,

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.