Helena Nimbratt

My triathlon stories

Löpstyrka med vagn och mysigaste sällskapet

Jag njöt av en magisk löptur tidigare i veckan. Efter Hong Kongresan hade jag bokat in en extra dag ledigt från jobbet för att vara hemma och återhämta mig sömnmässigt men framförallt för att ta igen tid med Edith. Hon är nu nästan 2,5 år. Redan!! Det var länge sedan vi var ute och sprang tillsammans. Men hon har inte glömt hur det funkar.

IMG_1694

Så fort hon ser mig plocka fram 2XU-tightsen så säger hon:

– Mamma pinga. Följa med.

Och jag har faktiskt längtat efter att ta med henne på en tur både för att det är så fantastiskt att slippa känna att jag är borta från henne när jag tränar och för att vi har så mysiga samtal innan hon oundvikligen somnar.

Vi såg att det var is och frost på gräset och pratade om att det snart är vinter. Vi såg hundar i koppel och änder som simmade i den speglblanka sjön. Edith konstaterade att löv låg på marken och de var gula.

Vi pratar lite och sedan räcker det att bara sitta tyst. Jag ser att ljudet av mina steg och andhätmning har blivit en sövande och meditativt ljud för min dotter.

Jag ler.

Jag tycker det är fantastiskt.

Edith kramar sitt gossedjur som blivit utvald att följa med och somnar. Jag njuter av att jag springer och är helt smärtfri. Vagnen är tung. Jag är ovan. Jag koncentrerar mig på tekniken, att springa upprätt och starkt. I de två brantaste backarna går jag eftersom det känns för tungt för knäna.

Övningarna jag fått av naprapaten har gjort susen. Två gånger per vecka efter följande program:

  1. Benböj – djupa
  2. Marklyft
  3. Tåhävningar i maskin stående och sittande – tungt motstånd
  4. Marklyft med kettlebell ståendes på ett ben.
  5. Höftlyft med fötterna på pilatesboll.
  6. Sidplanka

Det här var mina skönaste 10 km på över ett halvår!!

IMG_1683
Edith valde minsta nallen till turen.

Escape to Dalarna – löpning för återhämtning

Jag älskar att springa får att samla kraft. Jag älskar att löpningen ser till att jag kommer ut och får andas höstluft, klar hög, full av syre, full av dofter.

I helgen tog vi en tur till Dalarna jag, Roger, Edith. Vi gillar Dalarna. Trivs med att vila blicken på runda grantäckta berg som skiftar i blått. Jag älskar de vackra husen, att det kan var helt knäpptyst. Att det inte är täckning överallt och att det bara är ett par timmar med bil hemifrån.

IMG_1242

Jag önskar bara att jag hade mer tid att sitta på en farstukvist i Dalarna, med raggsockor, gummistövlar och värma händerna på en het kopp kaffe. Bara sitta och höra tystnaden så att det känns i hela kroppen.

Gärna en stund ensam.

Jag och Roger behöver flytta oss fysiskt från hemmet för att sluta göra saker. Roger är som en duracell-kanin som springer upp och ned, tvättar, packar, skriver listor. Jag försöker städa mig till lugn. Men det är helt omöjligt med så många i familjen med så små ytor som vi har.

En natt på hotell i Dalarna gör att vi slår oss ned i en soffa en hel kväll. Vi småpratar, småsurfar, småtittar på tv. Lägger Edith, Sjunker djupare i soffan. Pratar lite till och går och lägger oss, somnar och vaknar som vanligt av att Edith börjar snacka. Hon letar efter sin älsklingsgiraff. Det är en timme kvar tills frukosten serveras och vi kan ligga kvar och vänta.

IMG_1210

Efter frukost tar jag en löptur. Jag slås av att det är så kallt i luften. Strax över noll och jag fryser lite. Men Insjön där vi spenderade helgen låg helt tyst och öde, trots att klocka var närmre 10.00. Folk har vett att ta det lugnt så här på söndagförmiddagen. Jag springer flera kilometer utan att möta en enda bil.

Jag jublar. Så förbaskat underbart. Röda hus, röda lador. Åkrar i stillhet. Jag springer så lugnt jag kan. Benet stramar lite. Det ömma finns där, men det blir inte värre.

Tillbaka till hotellet blir det uppför. Trots det lugna tempot stiger pulsen. Nu fryser jag inte och jag tänker på hur mycket jag faktiskt älskar att springa. Jag känner någonstans långt där inne att löpskadan beror delvis på att jag har tagit löpningen så förgiven (återigen) att jag inte fokuserat tillräckligt på den. Bara kastat mig ut, sprungit, glömt att fokusera på teknik, varit trött, säckat i hop, sprungit konstigt. Nu överdriver jag kanske men löpningen behöver omsorg, förberedelse, fokus och mental förberedelse för att det ska bli hållbart.

Nu ska jag vårda min löpning.

Två lopp på två helger – milen och Wings for life

I Lördags firade vi Rogers födelsedag på bästa sätt, som han själv fick välja. Hela familjen kombinerade utflykt och ett milenlopp norr om Stockholm på Järvafältet. Simon, min son som i år fyller 22 och löptränar lite försiktigt sedan ett par veckor dängde till med ett sådan ”håll-käften-morsan-prestation” som jag sent kommer glömma. Mer om det i nästa inlägg för nu måste jag bara berätta om föregående helgs löpfest i Kalmar.

För fjärde året i rad startade jag och Roger i välgörenhetsloppet Wings for Life Worldrun i Kalmar, den 7 juni. Edith var med i vagnen.

Vi gillar loppet av flera anledningar. Att alla startavgifter går oavkortat till forskning. Målet är att finna ett botemedel mot ryggmärgsskador och det första loppet arrangerades 2014, där Kalmar-Öland har varit med sedan starten. Till skillnad från traditionella  lopp så kommer mållinjen till löparna och inte tvärtom. En bil börjar rull 30 minuter efter starten och jagar ikapp varje löpare och läser av chippet.

Kul upplägg och dessutom levererar Öland och Kalmar konstant soligt och fint väder, mycket publikstöd, vårstämning och allmänt mys och den sammanlagda upplevelsen blir helt enkelt succé.

I år hade vi egentligen ingen plan att åka ned till Kalmar. Vi försöker hålla nere antalet tävlingar, utgifter (och stress) nu under de första åren när Edith är liten men … i torsdags sa Roger att han hade preliminärbokat ett hotellrum och att han gärna vill ta en minisemester med mig och Edith till Kalmar.

Det gick ju inte att motstå.

Ölandskroppkakor, glass och allmänt insupande av våren som hunnit en bit längre i söder än i Stockholm blev uppladdningen. Så härligt med skir grönska, blommor och sol.

Arrangemanget av loppet kändes än mer klockrent i år. Förra året och året innan dess så var det struligt med busstransporten tillbaka till stan. Riktigt segt faktiskt med bussar som dröjde, köer och annat. I år upplevde vi att de flöt på ett annat sätt.

Starten Wings for life.
Starten Wings for life.

När starten gick stod vi enligt instruktion i sista startled för att inte vara ivägen med vagnen. Men nästa år kommer vi nog att argumentera för att starta längre fram. Att ta sig förbi dem som promenerar, joggar och håller lägre tempo är inte optimalt för någon. Inte för våra medtävlande som vi försöker passera och inte för oss. Vi betedde oss som två galningar när vi kryssade hit och dit med målet att få ner vårt snittempo till 5:18 för att med marginal klara halvmaran under loppet.

Första kilometern gick på långt över 07:00-tempo, den andra kilometern gick lika långsamt så vi fick snitta en bra bit under 5:00 för att ta in på tappet.

Av alla fyra upplagor av tävlingen var nog denna den bästa. Massor av publik längs banan. Mer plats åt löparna och riktigt bra energistationer med vatten, cola, redbull, bananer, bullar också tror jag och i Färjestaden fanns även sportdryck från Umara.

Över bron var det galet blåsigt. Solen sken men det var svårt att njuta till fullo när vinden kastade sig hit och dit och ökade motståndet markant i banans enda rejäla uppförsbacke.

Allt gick fint ända fram till Öland där jag plötligt kände en ny helt obekant och illavarslande smärta i höger ben, på utsidan strax över ankeln och det strålade ned i foten. Det gjorde riktigt ont och väldigt motvilligt bestämde vi oss för att det inte var värt risken att förstöra löpsäsongen – så jag klev av, om min fina lojala Roger gjorde detsamma.

Det är fösta loppet jag bryter. Skum känsla att kliva av precis när det börjar ta emot och kroppen redan laddat för att kämpa … ochdet inte blir något mer. 13 km fick vi ihop i bra fart.

Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Precis klivit av vid Färjestaden och har mycket kvar att ge.
Efter helgens målgång,
Efter helgens målgång,

Lyxigt med äkta terränglöpning – Roslagsleden etapp 1

Det är egentligen helt knäppt lyxigt. I Stockholmsområdet, mitt i förortens bostadsområden, mellan köpområden, motorvägsledar och industriområden så finns det massor av skog och en urgammal led – Roslagsleden. En tätortsnära vildmarksled i vikingarnas kölvatten, skriver Svenskaturistföreningen på sin webbsida.

Leden går från Danderyds kyrka, förbi Norrtälje, upp mot Väddö kanal och slutar i det vackra Grisslehamn. Den är totalt 190 km lång och väl markerad – åtminstone i de delarna som  jag och Roger utforskat och som går genom Täby och förbi mot Brottby.

Hagel och rejäl vind vid Vallentunasjön.
Hagel och rejäl vind vid Vallentunasjön.

I söndags sprang vi Roslagsledens första del som går från Danderyd – Täby och hem till oss. Vi startade hemma när Edith somnat i sin vagn ute, barnvakten var på plats och planen var att bli upphämtade med bil väl framme vid ledens startplats i Danderyd.

Vackraste delen längs etapp ett var det vid Vallentunasjön och Såstaholm slott. När vi passerade längs med vattnet, över blöta betesmarker så skiftade vädret till dis och hagel, samtidigt som solens strålar skymtade bakom ruskvädret. Det blåste hårt över den lilla sjön som ändå gav ett dramatiskt intryck.

Någonstans vid Rösjön var det ett vackert parti med mörkgrön mossa och härlig löpning.
Någonstans vid Rösjön var det ett vackert parti med mörkgrön mossa och härlig löpning.

IMG_6470

Det blev 23 km bitvis ganska teknisk löpning med en del riktigt trista partier via motionsspår och en tråkig kraftledningsgata med stora stenblock och trasig terräng. Kroppen kändes tung, kanske trött, redan efter en mil. Men det är svårt att klaga när blåsipporna niger i backarna, vitsipporna blommar och bara det faktum att det är en enorm lyx att ha tillgång till en uppmärkt led genom en massa natur och samtidigt bo nära Stockholm.

Sällskapet var det bästa. Viktig kvalitetstid!

Med fyra barn i familjen är de här stunderna värda mycket.
Med fyra barn i familjen är de här stunderna värda mycket.

Struktur skapar inre kartbild

Struktur i träningen förtydligar, organiserar och ger mig en inre kartbild av vart jag är påväg, vilka delmoment som ska genomföras och i vilken följd  jag ska genomföra dem – för att jag ska nå mitt mål.

Jag har insett att jag gillar tänka struktur när jag tränar. Det förvånar mig. Jag brukar beskriva mig själv som en konstnärssjäl som gärna agerar på känsla, som älskar att att jobba kreativt och låta idéerna visa vägen. Det fungerar sällan i längden. När arbetsuppgifterna hopar sig och stressen lurar runt hörnet är struktur och planering det enda som funkar för de flesta – även för mig har jag insett. I alla fall om det ska bli hållbart över tid.

Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.
Lunchlöpning Kungsholmen runt. En fin ny rutin. Islossning i Riddarfjärden.

När jag tycker det är mycket i vardagen så vill jag ha rent och fint hemma. Jag vill få min träning gjord och det är viktigt för mig att jag också hinner med att ”re conecta” med min familj, mina barn och min partner. Är alla dessa bitar på plats så blir jag lugn, känner jag mig stark, kompetent och kan ta tag i det som behöver göras, beta av det som står på att göra-listan.

Under en lång tid så har jag inte lyckats träna med någon tydlig struktur. Jag har fått börja om och ta nya tag gång på gång. Jag har inte fått till något flow. Det är en otillfredsställande känsla. Samtidigt så måste jag ändå säga till mig själv att jag är fantastiskt bra! Jag jobbar tar hand om min Edith, försöker har koll på de stora barnen, tar hand om min kärleksrelation, lever vardagsliv och lyckas få till en del bra pass. Något mindre bra och så ett eller två bra igen.

Ibland är jag stark som en oxe. Ibland känns kroppen tung och sliten.

Jag är så glad att jag har träningen i mitt liv – något att hålla i. Något att stämma av stressnivån, humöret, konditionen mot. Träningen hjälper mig att hålla rätt tempo genom livet. Lagom med stress. Tillräckligt med sömn. Fokus på kost och tillskott när det behövs. När jag tränar kommer kvittot – har jag skött alla dessa bitar rätt?!

Nu ser jag framemot att tiden kommer för den där härliga vårlöpningen. Visst är det lite blött och geggigt men samtidigt får vi njuta av att solen värmer, glädjen över de bitvis torra skogspartierna där gräset börjar spira. Snart siktar vi till och med blåsippor.

Norrmälarstrand är ett härligt löpstråk i Stockholm.
Norrmälarstrand är ett härligt löpstråk i Stockholm.

Slutkörda ben

Började veckan med 18 km löpning i halvård fart som Erik rekommenderar.
Började veckan med 18 km löpning i halvhård fart som Erik rekommenderar.

Jag läser Erik Wickströms bok ”Smart konditionsträning” och är just nu full av inspiration. Så pass att jag lyckats köra slut på mina ben.

När jag kom hem från jobbet i förra veckan låg boken på köksbordet. Roger hade köpt hem den i jakt på lite nya tankegångar och hjälp att lägga upp en strategi för träningen. Jag nöp den direkt. Boken slank ned i min handväska och nu har jag slukat drygt halva.

Den ger mig självförtroende. Mina tankar om min träning under förra året och min plan inför kommande säsong stärks. Mycket av det som jag har kommit fram till, vad som fungerar bäst för mig och som får mig att utvecklas, får jag bekräftat i Eriks teorier. dessutom får jag en hel del nya tips och jag kan fylla i mina frågetecken och luckor. Jag känner helt enkelt att en hel del är råd som känna relevanta för mig och det liv jag lever tillskillnad från de flesta andra träningsprogram, upplägg och råd som jag nosat på hittills.

Den invändning jag har om jag utgår från mig själv, så är det att jag känner tydligt att boken inte riktar sig till mig som kvinna utan en man, med familj som har en fru som inte tränar. Kanske är en del av träningsråden också mer anpassande för män. Rådet att tänka på att inte styrketräna för mycket, tror jag utan att vara expert, känns fel för min del. Jag känner tydligt att jag måste prioritera styrka för att ge kroppen rätt förutsättningar för vad jag vill göra med den.

Jag tycker boken fyller en viktig lucka. Jag rekommenderar den varmt.

Årets sista pass och omstart

Årets sista pass blev långt och ett kärt återseende med välbekanta skogsvägar och blöt grönska. När det gått länge mellan ensamma löpturer utanför bebyggt område så är det så tydligt för mig att jag behöver balansera upp sinnet med vackra synintryck, lugn, grönska och syrerik luft. Huvudet jublar av åsynen av raka trädstammar och vackert mörkgrön mossa.

 

Grått och trist? Nej, lungt stilla och syrerikt.
Grått och trist? Nej, lungt stilla och syrerikt.

Och jag måste skrocka åt mig själv, jag är precis lika knasig som min gamla farmor. Hon som alltid tvingade oss barn att verkligen titta på den vackra utsikten vart vi än kom. Härjedalens fjäll, Dalarnas blå mjukt böljande berg eller midsommarens blomstrande ängar. Hon brukade stega ut i snön när vi firade Påsk i fjällen, sätta sig på en upp och nedvänd hink, skjuta upp mössan från pannan och rikta ansiktet mot solen och bara sucka; — Känner du Helena? Känner du solen?

Min farmor har lärt mig att njuta av naturen och det är jag alltid lika tacksam över. Jag brukar tänka på hur viktigt det är att vi inspirerar våra barn att se, att titta på stillheten. Även om de lyssnar med ett halvt öra så hjälper vi dem att bygga en vana att uppskatta naturen. Det behövs i den tid vi lever i, tror jag.

På nyårsafton tog jag sikte på 20 km långt distanspass, för lugnet och för variationen till mina hårda intervaller. Kroppen kändes lätt och pigg utan vagn. Jag hade med vatten i löparväst och en banan som jag åt för återhämtningensskull mer än för att jag behövde energin.

Nu funderar jag på hur första delen av året ska se ut träningsmässigt. Jag har jobbat min första dag och tillbringat min första kväll med middag och läggning och konstaterat att nej, det går inte att träna efter en hel dag på jobbet så länge lillan är vaken. Jag vill för den delen även träffa övriga familjen även om de klarar sig lite bättre utan min närvaro.

Kanske blir det lite längre långpass på helgerna och korta kvalitetspass lunchtid som basträning? Jag får pröva mig fram helt enkelt. Den här veckan ligger fokus på att komma igång att jobba, träningen får stå tillbaka lite. Och titta … Det går att blogga på väg till jobbet! Allt går om man vill!

 

Promenad i solen, också energigivande.
Promenad i solen, också energigivande.

Hur ska intervallträning läggas upp?

4:10-fart. Kan mina ben röra sig så fort ens? Jag kommer trilla av löpbandet.

– Okej, jag börjar med 1 minut. Sedan får jag vila. 1 minut är bättre än ingen minut.

Ungefär så löper dialogen med mig själv när jag ska övertala mig att kliva förbi min egen comfort zone. Det gjorde jag igår.

Sedan en tid har jag haft svårt att klara mina måndagsintervaller i 4×4 min i tempo 4:30. Kroppen har inte varit helt hundra. Huvudet har inte varit helt motiverat.

Förra veckan blev det 3×4 och sedan klev jag av. Besviken och undrande om jag ens kan springa så där fort. Hallå, det rör sig ju ändå bara om 4 minuter. Hur ska jag någonsin kunna springa under 5:00-tempo en längre sträcka, som jag drömmer om, om jag inte ens kan springa snabbt under 4 minuter?

Den här veckan var jag bestämd. Intervallerna ska göras och jag ska se till att vara lagom drucken, äten och vilat tillräckligt för att ha en rimlig chans att orka.

Jag klev tvivlande på löpbandet. Började med 10 min uppvärmning och sedan drog jag igång den första intervallen. Fyra minuter, bara fyra minuter. Stolt, stark, jag kan springa. Låtsas att du kan springa fort. Hitta ett så bekvämt läge som möjligt. Tre minuter kvar, snart slut, sista minuten och sedan två minuter gåvila.

Phu.

Det gick. Nu är jag på väg. Tre kvar. Tänk en intervall i taget.

Andra intervallen kändes betydligt lättare än den första. Pulsen jobbade sig sakta uppåt utan att rusa. De två första minutrarna var helt odramatiska. Den tredje helt okej och den fjärde minuten kändes lite mer. Den tredje intervallen flöt på lika smärtfritt. Först under fjärde och sista minuten blev det riktigt tufft.

Jag beslöt mig för att lägga in 3×1 min som avslutning i ytterligare lite högre fart. Låta kroppen känna att det går. Första ökade jag försiktigt till 4:24 men  det var helt odramatiskt så jag ökade ytterligare till 4:10. Pulsen steg men det kändes fantastiskt att utmana mig ännu lite mer, även om det bara var under 1 minut. Nu vet jag att jag kan.

Glad gick jag hem med en skön känsla av genomarbetad kropp. Men sedan då? Det är väl här jag skulle behöva en coach som säger hur jag ska jobba vidare. Men jag låter väl glädje, kämparglöd och en smula tävlingslust styra mig vidare. Målet är ju att kunna springa i högre fart under längre tid. Nästa vecka kanske det blir några längre intervaller för att få in variation, fast inte fullt så fort för att det ska bli genomförbart. Funderar på att lägga upp en stege som börjar på 1800 m och plocka bort 200 meter per intervall.

Någon som har tips?

Långpasss mellan Lidingö och Täby

Springa från punkt A till B är ju långt mycket mer äventyrligt än att springa i en rundbana. Sedan länge hade jag ett långpass inplanerat med swimrungänget jag höstsimmade med i slutet av oktober. Jag såg framemot passet med förhoppning att det skulle bli cirka 20 km.

Jag vaknade upp till en morgon med +4 grader och solchanser, istället för fredagens spöregn tack och lov. Jag klädde mig för vinterlöpning, dvs att jag valde ull på fötter och överkroppen + en tjockare vindtät cykeltröja som har en ryggficka som är praktiskt även under löpning. Det hela toppade jag med väntar och pannband. Frukosten blev ett ägg och ostsmörgåsar bredda på vitt formbröd, vatten och kaffe.

 

15128606_10207560865402286_1538319081_n

 

Planen gick ut på att samlas vid slutstationen för vår löprunda, Viggbyholmsstationscafé 08:00, lämna en bil vid kafét och sedan åka gemensamt i en annan bil hem till Bertil på Lindingö där vi skulle starta.

Obekymrat hoppade jag in i vår transportbil, nöjd med att jag klätt mig väl och ganska nöjd med att jag inte hade varken vätska eller någon energi med mig. Två mil går alltid att springa utan, resonerar jag men insåg snart att ingen av oss var särskilt säkra på exakt hur vi skulle springa eller hur långt det verkligen skulle bli. Jag började ångra mitt beslut.

Men det visade sig att herrarna i vår lilla löpargrupp var riktiga gentlemen, jag fick bo i en av deras ryggsäckar med en vattenflaska som jag fick låna av Bertil. Dessutom offrade Jacob hälften av sitt bananförråd till den där tjejen utan eget huvud.

När all packning var avklarad så var det inte mycket mer att snacka om. Vi rullade igång. Elin och jag tyckte nog att 6:00-tempo var lagom. De rutinerade marathonlöparna hade en helt annan långpassfart i kroppen. Det var uppenbart. Första delen gick kanske i 5:40 och de sista gick lite långsammare än 6:00 så totalen blev perfekt.

Det blev en tur i sol, blåst, längs vägar, i skog, förbi vackra bostadsområden och längs havet. 26 km med ett stadigt fika hägrandes vid slutstationen. I bland stannade vi till för att dricka eller ta en bild och det höll benen fräscha. Humöret steg ju mer kilometrarna tickade förbi. Jag kände mig kanske inte i toppform men jag var grymt nöjd med uthålligheten. Energinivån höll sig fint, liksom humöret.

Fikat efteråt var ljuvligt. Kaffet svepte jag i några få stora klunkar, mackan smälte på tungan och fick kroppen att jubla. Härligt pass att bokföra på kontot.

 

15126144_10153905942611402_1402430224_o
Mitt trevliga sällskap under lördagen. Elin, Jacob och Bertil.

 

Ett lopp kan förändra ditt liv

Vill du springa, så spring till bussen. Vill du förändra ditt liv – anmäl dig till ett lopp.

Det spelar ingen roll hur fort det går. Samma dag som du börjar så är du en löpare. Alla kan springa och ett medlemskap i löpargemenskapen är helt gratis.

I dag dök det upp ett minne på Facebook, ett minne som jag först nu inser faktiskt var ett avgörande steg till en helt ny fas i mitt liv och en förändrad självbild. Hässelbyloppet 2012. Jag anmälde mig motvilligt och självklart var det Rogers idé. Vi hade bara känt varandra några månader och jag ville inte verka alltför trulig och negativ så jag bestämde mig för att göra ett försök. Jag sprang utan klocka och både jag och Roger räknade med en tid på ca 60 min. Jag gick i mål på 51 min. 51 minuter!!!! Jag var vild, helt galen av lycka och förvåning. I ett större sammanhang är just den tiden inget revolutionerande men ENORMT bra för mig personligen. Jag imponerade på mig själv och det smög in sig en ny okänd känsla av styrka.

Därmed förändrades mitt liv och de följande åren har varit fyllt av mängder av nya upplevelser, glädje och framförallt en stor portion personlig utveckling.

Tänk att det kan vara så enkelt att göra något riktigt bra för sig själv.

Spring 10 km och gärna tillsammans med en bunt eller kanske 1000 andra löpare.

 

55324_10151075511181402_1680307001_o

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.