Helena Nimbratt

My triathlon stories

70-talist javisst!

Uppväxt på halvfabrikat och lightprodukter. Mobil- och microstrålad, videovåldskadad och kanske rent av lite kosjuk. Jag är 70-talist. I går fyllde jag 42. Jag tillhör en generation som ofta har för högt tempo och som har dömts ut av vissa experter hälsomässigt.

 

Livet som 40-plussare är riktigt gott!



Det är sällan de smickrande egenskaperna som lyfts fram när forskare tittar på en hel generation och gör generaliseringar. Men det är intressant. Och det går inte att förneka att mycket av det stämmer, även på mig:

”Mellanchef med familj som har renoverat minst ett par hus, blivit utbränd, är ständigt uppkopplad och kräver att livet ska vara roligt.”

Och även:

”Generation duktig som förenar karriär med småbarnsår. De är jämställda, ekologiskt medvetna och klär sina barn i könsneutrala färger.”

Jag träffade en psykolog nyligen som sa att hon träffar 38-åringar varje vecka som brister ut i gråt av frågan:

– Hur mår du?

Jag minns att jag som ung var bestämd på en punkt. Även om jag är gammal ska jag inte bli gammal. Måste man ha tantfrisyr och bli glanslös bara för att man blir mamma? Det resonemanget är också typiskt för min generation. Ungdomsideal råder.

Nu är jag 42 och tycker att det ändå är dags att satsa på en handväska med lite stil och sluta shoppa kläder som min tonårsdotter också gillar. Eller?

Det är vi 70-talister som pekas ut som hälsohetsare, som uppe på alla andra måsten i livet vill prestera fysiskt. Med lite tur kanske det kompenserar hälsomässigt alla skräpprodukter som stod på menyn under uppväxten, tänker jag.

Jag tränar för att bli gammal och minska risken att bli sjuk och jag är glad över att jag trots allt växte upp med en gammaldags mamma som lagade all mat själv och ratade de moderna alternativen och förbjöd läskdrickandet.
Min 42-årsdag firade jag med min stora familj. Roger, Simon, Olivia och Tim väckte mig (och Edith) på morgonen med en stor pakethög, kaffe och två bredda mackor. Jag fick en frukostbricka, en sådan som man kan ställa i sängen ni vet, för sköna stressfria morgonar. Jag fick också några vackra serveringsfat och en hel helgkurs simning i Uppsala. Sex timmar ska jag simma med fokus på fart och redan nu, denna helg!
Dagen avslutades med en brakmiddag, spansk tapas med massor av smaker, ett glas rioja och cheesecake till dessert! Livet är gott och trevligt.
Så skönt att vara 40 +.

En halvmara efter frukost

Halvmaran kom spontant idag. Det var inte särskilt bra väder, rundan var inte heller spektakulär på något sätt, ändå kändes super att vara ute på vägarna och tuffa på i skön långpassfart.

Lillfamiljen ute på långpass.

 

– Ska vi satsa på ett lite längre pass idag? Mer än 15 km men kanske inte så mycket längre än 2 mil, resonerade jag med Roger innan vi gav oss ut på söndagslångpass.
Det är en liten chansning och svårt att veta exakt hur länge Edith vill sitta i vagnen. Det händer att hon ledsnar eller så sover hon gott under hela rundan och en stund till när vi väl är hemma.
Planen blev att springa längs Roslagsbanan 20 km och sedan ta tåget tillbaka. Om Edith vaknar och blir ledsen kan vi avbryta närsomhelst och åka hem. Närmaste tågstation kommer aldrig vara särskilt långt borta.
En vattentät plan!
Roger packade vagnen med förstärkningströjor, två kexchokladkakor och en flaska vatten. Edith klädde vi lite extra noggrant för att vara säker på att hon skulle hålla värmen utomhus i drygt två timmar. Sedan tuffade vi iväg.
Jag som oftast springer med vagnen framför mig njöt lite extra av friheten att bara hålla koll på mig själv. Vagnen rullade dessutom lättare än på flera veckor tack vare att vägarna var hyfsat snö och isfria. Roger sköt på och såg relativt opåverkad ut av den extra tyngden.
Starten kändes kanon och tempot blev av bara farten lite för högt. Det åtgärdades efter några kilometer och vi landade in på 5:50.
Sedan vi fick bebis så uppskattar jag än mer löpningen tillsammans med Roger. Det blir vår egentid och att Edith är med är inget hinder. Bara bonus!

Lite psykologisk placebo är aldrig fel

Tänk dig själv sund och stark. Tänk dig full av energi och självkänsla. Tänk dig rakryggad och spänstig med klipp i stegen. Visualisering hjälper mig att komma ihåg min målbild: en stark och vältränad kropp.

Lägg till bildtext

Jag laddar alltid för dagens träning redan vid frukost. Ägg, gröt, bär om det finns i frysen, nötter när jag tycker jag är värd det. Jag påminner mig om att dricka vatten under dagen och äter helst en bra lunch innan jag ger mig iväg för att ha alla depåer påfyllda efter nattamning och gårdagens träning.

Nuförtiden måste jag se till att även Edith är i fas och lagom sugen på att sitta i vagnen under en timme eller två. Mätt och trött funkar bäst. Somnar hon direkt så vågar jag mig på en tur längre från hemmet, är hon lite knorrig så tar vi en snävare runda så vi snabbare kan komma hem vid behov. Ofta fungerar det bra. Någon enstaka gång har det inte funkat alls och jag har promenerat hem med en bebis på armen.

Det är lite pyssel att komma iväg. Kläder på, telefon och musik i lurarna. Fippel med klockan på armen. Bebis i overall, på med mössa och fram med löpchassit till vagnen. Bädda ned bebis, trixa upp och ned på trotoarer för att hitta fram till bra vägar där det bara är att rulla på. Men sedan …

ANDAS! Hitta in i löpsteget, låta axlarna sjunka …. ANDAS!
En höjdpunkt under dagen.
Vagnen rullar lätt. Kroppen känns stark. Blicken och hållningen är stolt.
De dagar när löpningen känns bra känns det som att jag är powerwoman och kan övervinna vad som helst. Jag är stolt över mig själv och tacksam över att det funkar att springa.
Löpningen är världens bästa terapi. Lite vackra omgivningar på det. En istäckt sjö, en skog i vintervila, bruna åkrar.
60 minuter i powerwoman-mood det räcker för att ladda batterierna i 24 timmar åtminstone. Placebo eller ej! Det är världens fiffigaste trick.

Lägg till bildtext
Lägg till bildtext

Min hyllning till simningen

”Vem bryr sig om jobb och karriär när man kan simma?” Det är ett citat hämtat från ett av mina tidigaste inlägg på den här bloggen. Bloggen som startade när jag inte ens hade doppat huvudet under vattnet sedan barn, inte sprungit längre än 13 km och aldrig rört en racercykel.

Nordnorge! Episkt sim.

 

Läs inlägget: Inga genvägar till crawl HÄR.

Jag startade den här bloggen när allt som rörde triathlon var nytt i mitt liv. Simningen slog ned som en bomb i min tillvaro och slukade mig med hull och hår. Det var kärlek och skräck i en förvirrande blandning. Jag har under hela mitt vuxna liv varit skeptisk till vatten. Och som jag har kämpat och jag kämpar fortfarande för att bli en hyfsad simmare.

Jag har ingen naturlig känsla för vatten. När det blir jobbigt och tungt blir jag samtidigt rädd och det gynnar varken fart eller teknik. Men simglädjen den är, trots rädslan, intakt. Och jag tror att vi snackar livslång vänskap. Nu uppskattar jag till och med bassängsimningen lika mycket som open water-simningen som hela tiden varit min favoritgren i triathlonträningen.

Med våtdräkt, ute i en sjö är naturupplevelsen hudnära och 100 procent. Den svenska svala sommaren blir inte längre en besvikelse. Ett pass i en spegelblank sjö som krusas av ett stilla sommarregn slår värme, solsken och stränder fullpackade med folk. Jag vill allra helst ha sjön för mig själv, helt själviskt. Eller i sällskap med min livspartner Roger. Något bättre sätt att umgås på kan jag inte tänka mig.

Läs mitt favoritinlägg: Open water-avslutning bland höstlov HÄR

Så vem bryr sig om jobb, karriär och orimlig vardagsstress när man kan glömma bort tid och rum i en kolsvart sjö eller varför inte även i Tibblebadet en torsdagsmorgon? Jag fortsätter väl att nöta på. Hundring, på hundring, på hundring läggs på träningssaldot.

I morse simnade jag stege (100+500+400+300+200+100) med lätt ömmande kropp efter gårdagens kvällslöpning. Jag sprang i skogen och märkte att det känns ju inte alls safe i dessa dagar. Så jag sprang fortare och gladdes över tempot men kom på mig själv att kasta blickar över axeln. Så kan man inte ha det!

 

Mitt Stockholm triathlon i bilder

Jag har en skön vilsam vecka efter Kalmar och Stockholm Triahlon. I morgon står lite swimrun på schemat. Ikväll bjuder jag på lite bilder från min söndag i huvudstaden.
 
Jublar hela vägen mot mållinjen!!

 

Det bästa med Stockholm Triathlon

1. Otroligt omhändertagande och utbildande för alla nybörjare. Gratisträningskvällarna i Stockholm är så lyxiga, roliga och lärorika.
2. Att få simma mitt i Stockholm, cykla på avstängda gator och ren och skär lyx. En fin chans att få njuta av huvudstaden.
3. Roligt med ett riktigt stort lopp som dessutom är underhållande för publiken. Det är lätt att följa alla triathleter och god chans att både följa simningen, cyklingen och löpningen.

Tack Joanna för bilderna!!

 

Simstarten är väldigt odramatisk. Den som inte vill trängas behöver inte.

 

Vilket privilegium att få simma i sin huvudstad.

 

Bojarna är lätta att se men fjärden är ganska busig.

 

Vändpunkten vid Stadshuset är en bra plats för publiken.
En vätskestation med två bord var för lite.

 

Fyra gånger ska Lejonbacken besegras.

 

Stolt coach väntar vid mål. Vi var lika glada båda två över att jag klarade målet.

 

 

Härligt lopp avklarat. Härligt med stöd i publiken.
Växlingsområdet blir ganska rörigt. I år syntes många obehöriga innanför området.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.