Helena Nimbratt

My triathlon stories

Oväntad Kärlek till en timrad stuga i skogen

Det är många som överraskat reagerar:

– Va har NI köpt stuga på en fäbodvall? Vaddå finns det ingen el och inget rinnande vatten? Är det utedass?

Men sen funderar det ett varv till och kommer fram till att:

– Jo det är klart, är det några som gillar utmaningar och inte är rädd för det obekväma så är det väl du och Roger, resonerar de.

Under många många år har detta här huset stått brukat och marken runt om har fått leva sitt vilda liv.
Under många många år har detta huset stått obrukat och marken runt om har fått leva sitt vilda liv.

Att ta steget och låta en timrad stuga bli till familjens fritidsbostad trots att den är endast utrustat med det absolut basala som en murstock, en vedpsis, en brunn med vatten och så såklart fyra väggar, tak och golv, det kräver en smula mod och att man överger en hel del av det moderna livets bekvämligheter. Men i gengäld vinner vi något helt annat, enligt min mening. Något ovärderligt och något som kanske är större: närkontakt med naturen, vackra vyer och fullständig tystnad.

Det första vi valt att satsa på är att sätta upp en gärdesgård runt tomten och nu bygger vi en bastu.
Det första vi valt att satsa på är att sätta upp en gärdesgård runt tomten och nu bygger vi en bastu.

Det finns ingenstans där hela familjen sover så länge och så djupt som på Lövberget. Jag och Edith tillsammans i tarrsängen, bakom den gammaldags handvävda draperierna som håller värmen lite bättre när natten blir kylig och spisen slocknat.

Det finns ingenstans där vi låter en hel förmiddag övergå till lunch utan att endast ha presterat en frukost.

Det händer aldrig annars att jag bara stannar upp och står, låter luften leta sig långt ner i lungorna och tystnaden omsluta hela kroppen  – och det känns helt underbart.

Träna går såklart jättebra även i Dalarna. Älskar de cola-färgade sjöarna. Funkar lika bra för simpass som nakenbad.
Träna går såklart jättebra även i Dalarna. Älskar de cola-färgade sjöarna. Funkar lika bra för simpass som nakenbad.

Det kanske är åldern, eller att vi vill komma undan den där självpåtagna prestationsådran som drivit oss upp på det där berget i Dalarna som endast nås via en 10 km lång grusväg genom hög granskog. Vad det än är så känns det helt rätt och en smula överraskande. Roger och jag hade absolut inga planer på att skaffa fritidshus. Att vi i så fall skulle välja Dalarna, det hade vi ingen aning om, inte ens för ett år sedan.

Emaljerade kokkärl är bra på vedspis och fungerar även att ta med ut om man vi laga mat över öppen låga. Kannan fanns i min farmor och farfars dalastuga och är alltid fylld med varmvatten.
Emaljerade kokkärl är bra på vedspis och fungerar även att ta med ut om man vi laga mat över öppen låga. Kannan fanns i min farmor och farfars dalastuga och är alltid fylld med varmvatten.

På Löveberget finns inte så mycket att göra, eller så kan vi göra massor om vi vill. Varken jag och Roger är mycket för att sitta still. Vi hämtar vatten, eldar, bär ved, röjer lite sly, ger oss i kast med att få bort några gamla stubbar. Plockar blåbär. Gör en blåbärspaj i vedspisen eller experimenterar med matlagningen.

Det mesta går såklart att laga på en vedspis. Har man ldat hela dagen tar det bara 10 min i ugnen för att en paj ska bli gyllenbrun och frukten börja bubbla.
Det mesta går såklart att laga på en vedspis. Har man eldat hela dagen tar det bara 10 min i ugnen för att en paj ska bli gyllenbrun och frukten börja bubbla.

Bara att få till en kopp kaffe kräver en insats. Vedspisen ska tändas. Den ska bli varm och vattnet ska koka upp. Elden ska hållas igång.

Undertiden kan man ju alltid gå ut med slakshinken eller sitta på bron och betrakta morgonen.

Godmorgon!! Redo för en ny dag

Jag vaknar till av ett ljud eller ljuset och är övertygad om att det är dags att stiga upp. 05:15, lite tidigt än men … lika snabbt som jag vaknat får jag en stark lust att ge mig ut i morgonsolen. Den lockar bakom rullgardinen. Blixtsnabbt bestämmer jag mig och kliver upp. Tyst, tyst grabbar jag dagens jobb-out fit och smyger ut ur sovrummet, njuter av åsynen av Edith som sparkat av sig täcket och ligger som en groda i sin säng.

10 minuter senare tassar jag iväg längs gatan och tar sikte mot Rönningesjön. Jag längtar efter att få sträcka ut blicken över sjön och njuta av morgonens storhet.

Jag blir inte besviken. Sjön ligger spegelblank. Dimman dansar på ytan. Det är tyst, tyst. Älskar att vara uppe när alla andra sover.

Väl hemma smakar frukosten ljuvligt.

Nu kör vi en ny dag!!

5C688A68-07E6-4B84-A59A-C11DE1837D0D

C557DB78-9C32-476B-BD42-A5BF0D987588

 

Min träning just nu i bilder

Älskade underbara helvetiska maj. Födelsedagar, jobbaktiviteter, student, fler födelsedagar, allt fix i trädgård, träning … det är underbart men så attans fullt schema att man baxnar. Jag har lärt mig efter år av stressiga perioder att bara andas, ta en sak i taget, göra listor få överblick och en känsla av kontroll och beta av.

Ett effektivt sätt att blogga är ju att visa lite bilder! 😀 Det här har jag gjort sedan sist.

En härlig swimrunpremiär med Enebyberggänget. Simningen gick uselt och jag kom efter men ... det man inte sätter in på kontot ...
En härlig swimrunpremiär med Enebyberggänget. Simningen gick uselt och jag kom efter men … det man inte sätter in på kontot …

 

Rogers födelsedag firade vi genom att alla sprang ett lokalt millopp. Helt överraskade av värmen men kul! 5:30 tempo. Edith var med!
Rogers födelsedag firade vi genom att alla sprang ett lokalt millopp. Helt överraskade av värmen men kul! 5:30 tempo. Edith var med!
Sen cykelpremiär men jag har ju inga 18 mil jag måste träna inför. Känns uppbyggande och knasigt att bara cykla 4-5 mil.
Sen cykelpremiär men jag har ju inga 18 mil jag måste träna inför. Känns uppbyggande och knasigt att bara cykla 4-5 mil.
8903BDF9-F9FE-493B-A2B6-A3576128E743
Sim och picknick – bästa kombon!
En fin tradition och för 4:e året kommer Kicki från Narvik för att köra Utö Swimrun. Vi laddar kvällen innan med sim...
En fin tradition och för 4:e året kommer Kicki från Narvik för att köra Utö Swimrun. Vi laddar kvällen innan med sim…
... och picknick.
… och picknick.
Jobbar med min vegomat! Det går framåt.
Jobbar med min vegomat! Det går framåt.
Kalas!
Kalas!
Gårdagens cykelpass! 50 km innan mörkret föll.
Gårdagens cykelpass! 50 km innan mörkret föll.

Fäbodmys och löpning i vinterlandskap

Jag forsätter med mitt lugna träningstempo. Njutningen är målet med alla pass. Återhämtning och sömn är två andra favoritpass just nu.

Helgen bjöd på återhämtning och magisk vinterlöpning i Dalarna.

Vi har skaffat oss en fäbod uppe på ett berg i de gamla finnmarkerna i Dalarna. Här breder vandringsleder, mountainbike-leder och kanotleder ut sig som ett spindelnät över bergen skogarna och alla vackra insjöar. Mitt i denna naturliga ävanetyrspark ligger Handbacken, en vindpinad timmerstuga med en på tok för överdimensionerad altan, och blickar ut från sin höga position – full av möjligheter! Handbacken är helt klart en ny fas i vårt liv, här har vi alla möjligheter att skapa en vilsam och energigivande plats som ger oss ett rejält avbrott från vardagen.

Ingen el. Vatten i en brunn utanför.

Massor av skog. Massor av tystnad.

IMG_1959

Hugga ved, laga mat, diska – sitta vi den sprakande elden med raggsockor. För mig låter det som himmelriket, lyx långt bårtom alla lyxhotell.

Vi har varit där två helger, minusgrader till trots. Inga problem! Det hundraåriga timret är tjockt och kan lagra mycket värme, när det väl blir varmt. Mjölken kan man praktiskt nog förvaras på fönsterkarmen intill de handblåsta enkelglasen.

Det har faktiskt fungerat över förväntan att bo där även så här års och Edith har fått uppleva äventyret att leka i snön med pannlampa! En hit!

Mitt inre jublade inombords när jag på morgonen klev ut utanför stugan, såg soluppgången och det kritvita landskapet och bara omslöts av tystnaden.

På lördagen tog Roger ett långpass ned i dalen och sedan upp igen. Söndagen tog jag en lite tur och vi avslutade helgen med ett besök i vedeldad bastu.

Bastubygge står som nummer 1 på att göra-listan inför våren. Sedan har vi halt vi behöver och lite till.

IMG_1921 IMG_1919

Trail över Dragons back i Hong Kong

Jag ska snart kliva på flyget hem efter några fantastiska dagar i Hong Kong tillsammans med mina vuxna barn Simon och Olivia. Simon pluggar här och självklart måste jag hälsa på. Jag ville att Simon skulle visa oss sitt Hong Kong och vad blir det då? I typisk svensk anda så satsar han på att ta oss med på en hajk, 3 timmars vandring upp längs en bergskam och sedan ned till havet där vi bara någon timme från skyskraporna hittade en liten by med små vita radhus och skönt surfhäng.

IMG_1547

Trots att jag läst på flera ställen att vandringen är överraskande tuff så blev jag ändå förvånad över att det sög i benen och svetten formligen sprutade i den fuktiga värmen. Vatten hade i vi i ryggsäckarna men man kan ju undra hur det ens är möjligt, men någon energi det fick vi inte med oss.

Det gjorde faktiskt inte särskilt mycket. Ingen av oss dippade nämnvärt innan vi var framme och kunde beställa en svindyr spartansk pizza som smakade himmelskt. Vi vandrade i stadigt tempo, ibland småsprang vi och hoppade mellan stenar och trappsteg. Kroppen blev skönt trött. Att kliva uppför,uppför, uppför tar skönt i alla tänkbara muskler.

Älskar att få röra på mig även när jag är ute och reser. Kroppen hamnar ändå i sådan obalans av störd sömn, jet lag, konstig mat och långa flygtider, som i det här fallet.

Det var fantastiskt härligt att få njuta av den vackra och annorlunda naturen, känna solen värma den bara huden och kyla den heta kroppen i havet.

IMG_1641

Fantastisk lyx. Oändligt tacksam. Och nu längtar jag hem till min lilla, lilla skrutt där hemma. Vi har Face-taimat och det hjälper yttre, pytte lite för oss båda tror jag.

IMG_1548

IMG_1636

När triathlon får folk att säga upp sig

Det hände mig för fyra år sedan och det kan hända vem som helst – ofta efter den 40:e födelsedagen: Folk blir bergtagna av triathlon. Förförda. Förälskade. Smått galna.

Det är alltid lika inspirerande och roligt att se det hända mitt framför ögonen. De drabbade börjar skina, de växer, de utstrålar energi och styrka och de vill genast att fler ska upptäcka det fantastiska precis som dem.

I veckan fångas jag av ett inlägg i Facebookgruppen Triathlontjejer. Lotta skriver ett långt inlägg och berättar hur triathlon har förändrat hennes liv:

”Jo, egentligen startade processen redan för fem år sedan när jag under mitt 50:e år började träna igen efter 25 års uppehåll. Ganska snart blev jag förälskad i triathlon – även om jag aldrig varit duktig på crawla, cykla och löpa. Strunt samma, tänkte jag. Jag är jag och gör så gott jag kan. Där är jag fortfarande. Jag utvecklas – utifrån mina förutsättningar, och jag njuter.”

Responsen på inlägget är omedelbar och massiv. Många vill bekräfta Lottas känslor och berättar om sin triresa som också startat sent i livet.

Men Lottas inlägg slutar inte där. Hon skriver mer om hur träningen och kärleken till det nya intresset har fått henne att vikta om livet, tänka till och fundera på hur hon egentligen vill må:

”I många, många år har jag jobbat i stort sett dygnet runt. Att planera in träningstillfällen, tävlingar eller att orka vara allmänt socialt trevlig blev till slut mer ett stressmoment än en chans till välbefinnande. Så, efter att ha beslutat mig för att göra något åt saken har jag, sakta men mycket medvetet, styrt mig och min omgivning mot nya mål. Den sista mars säger jag hejdå till min arbetsgivare sedan 15 år, och välkomnar outforskade möjligheter.”

En av kommentarerna Lotta fick löd så här:

”Gjorde samma sak som dig för ca 1 1/2 år sedan. Sade upp mig från direktörstjänst, anmälde mig till ÖtillÖ och tog ca 8 mnd helt ledigt. Jobbar nu med mindre krävande jobb och får tid med träning, familj och att bara vara. Ångrar inte en sekund!!”
Jag förstår dem helt och fullt. Ibland måste det till drastiska åtgärder för att få livet på rätt köl. Det är fantastiskt inspirerande att höra att fler kommer fram till att de värderar balans, hälsa och sina nära och kära allra högst i livet.
Heja Lotta! Du är superstark som gör detta livsval. Ska bli roligt att följa dig.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.

Läs min race report från mitt första lopp här: Jag är en triathlet!

11 mil skapar sug efter Öppet spår

Efter en sen torsdagkväll med mycket prat vaknade stugan till liv strax före 08:00. Vi var åtta stycken som delade boende och sömnen hade väl varit si och så för en del under natten. Humöret var ändå på topp. Temperaturen kontrollerades och vallning diskuterades intensivt. – 1 grad med en prognos som sa plusgrader längre fram till dagen resulterade i att valet föll på violett valla.

Ambitionen bland tjejerna i stugan varierade brett men inställningen att ha så sköna skiddagar som möjligt var lika stark hos alla.

 

På Myrslingan var det flackt och perfekt för stakning.
På Myrslingan var det flackt och perfekt för stakning.

Jag bestämde mig för att målet för helgen var att båda passa på att njuta av lugna måltider och trevliga samtal och utnyttja möjligheten till skidåkning så mycket som möjligt. Jag åt en enorm frukost. Gröt, ägg, smörgås, juice och två koppar hett kaffe och satte planen för dagen tillsammans med Anna Lind, samma tjej som jag i sista stund teamade upp med under Ångaloppet när hennes partner blivit sjuk.

Det var en slump att Anna och jag hamnade på samma skidresa. Jag blev inbjuden att åka med av Elin, en i det galna swimrungänget jag träffade i höstas. Tänk vad fantastiskt det är med fysisk aktivitet. Plötsligt är jag i ett sammanhang med 12 grymma tjejer som jag aldrig skulle ha träffat annars.

Gänget. En del av dem. Valentina, Ingrid, Anna, Elin och jag.
Gänget. En del av dem. Valentina, Ingrid, Anna, Elin och jag.

Anna och jag började lugnt och valde spåret ”lätta sjuochhalvan” som gick i skogen runt sjön och genom en söt fäbodvall. Vi ville känna på hur skidorna och föret kändes. Solen sken mellan träden som var täckta av snö. Spåren var helt utan anmärkning. Vi hade både fästa och glid. Humöret steg snabbt och som vanligt var jag tvungen att var 5:e minut kommentera allt det vackra.

– Kolla vad fint! Titta vad vackert! Anna, det här är underbart!

– Åh varför åker man inte mer längdskidor?

– På grund av den dåliga snötillgången, konstaterade Anna rätt och slätt.

Det blev två varv runt samma spår innan lunch och på eftermiddagen var vi redo att ge oss upp på en platå där det fanns fler spår och ett snäpp bättre förhållanden eftersom höjden bjöd på kallare temperatur. Sista rundan körde Anna och jag medan mörkret föll. Vi ville inte gå in och vi var ju ändå där. Vi var de sista som ramlade in i stugan efter 40 km på saldot och i förvånansvärt god form. Sedan blev det bastu innan vi firade att vi var där med bubbel. Vilken kväll. Det blev mycket träningssnack och utbyte av tips och erfarenheter. Ingrid klickade hem en våtdräkt, någon annan bokade visst ett lopp och så där rullade kvällen på.

Dag två vaknade jag och var trött och kände mig sliten. Jag gav mig ändå ut i spåret med gott mod trots att förhållandena var tuffare med isiga spå efter en kväll med duggregn. Det blev ett fint tillfälle att träna stakning. Jag är inte särskilt stark i det och fick slita men tappade i fart jämfört med mitt sällskap. Men jag njöt av de vita vidderna på myren där vi höll till av strategiska och flacka skäl. Solen strålade och mina Smakis i midjeväskan väckte barndomsminnen.

IMG_8103

Elin stark och snabb väntar in svansen som kommer efter.
Elin stark och snabb väntar in svansen som kommer efter.

Lättare var det sista dagen. Spåren var nypistade och temperaturen låg under noll. Vi lyckades valla till oss tillräckligt med fäste för att hålla humöret i topp alla tre mil. Sedan var det dags för lunch, bastu och hemfärd.

11, 5 mil sätter sina spår. Jag fick inte bara träningsvärk av resan till Harsa utan även idé om att köra Öppet spår. Någon som hakar på?

IMG_8083

Det var en gång en otränad 30-åring …

Jag önskar er god fortsättning med en story ur mitt förflutna. Under julen grävde min mamma fram en gammal artikel som handlade om hur Helena 34-år hade hittat kom-igång-receptet. Det är 8 år sedan men när jag tittar på personen på bilden så känns det så avlägset som om det vore en släkting. Men jag är så glad att hon, tjejen på bilden i tidningen – faktiskt ”kom igång”!

 

img_5841
Magasinet Hemtrevligt 2008.

 

Någonstans i bakhuvudet kan jag förnimma den där tjejen som laddade inför helgen med att unna sig att köpa en flaska Coca Cola och en påse chips. Det i sig är väl ingen katastrof men det illustrerar en fundamental skillnad i hur  jag tänkte och levde på den tiden  jämfört med idag.

Jag har alltid varit ambitiös och driven i det jag har gjort. I dag går mycket fritid åt till träning. Förr la jag ner min själ i att att genomföra högt uppsatta mål och måsten inom helt andra områden.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det ”duktiga-flickan-syndromet”. Det kan säkert ge sig tillkänna på olika sätt men för min del blommade kraven ut (i något som jag idag skulle benämna en slags katastrof) i samband med att jag blev mamma första gången. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag var förprogrammerad att uppfylla måsten som egentligen inte var mina utan min mammas och härstammar i en tid långt innan jag föddes och inte är förenliga med heltidsjobb. Jag tror att ni förstår vad jag syftar på, städa, baka, fylla frysen, fixa tidernas barnkalas, dammsuga vid midnatt, hänga tvätt innan jobbet … osv i alla oändlighet. Det är intressant, för idag, när jag återigen befinner mig i småbarnssammanhang och träffar många kvinnor som är yngre än jag så känner jag igen mitt gamla jag i deras resonemang och framförallt i deras frustration när tiden inte räcker, när man bara är så där jättetrött och att-göra-listan är väldigt lång.

Lever man på det sättet är det svårt att se hur tiden skulle kunna räcka till träning. Lever man med de prioriteringarna så har man svårt att tycka att man får ta sig rätten att träna.

För mig fanns träning inte som alternativ före jag fyllde 30. Jag kopplade inte ihop mig själv med fysisk aktivitet. Jag såg inte det som ett sätt att må bra eller för att få återhämtning. Mår bra gör man i soffan, under en filt med godsaker framdukade på soffbordet, resonerade 30-åriga Helena. Mår bra och fyller på med ny energi gör man bäst i solstolen med en bok, eller med en väninna på ett café eller en bar med ett glas rött. Och visst är det sant än i dag men först kommer löpningen, långt eller alltid åtminstone kort. När helgen närmar sig planerar jag in god mat, kanske ett gott vin men bara om jag först hinner cykla, simma, springa eller besöka gymmet.

I dag när jag vill lyxa och unna mig något riktigt fint då blir det en stunds träning med min livskamrat och kärlek. Det är det absolut bästa jag vet. Och jag hänger på mina stora barn till gymmet och spenderar tid med dem samtidigt som vi gör något som vi alla gillar och mår bra av.

Det fiffiga är att mitt hem inte är ostädat idag trots att jag inte har det som prio ett. Jag hinner med det också – nästan alltid. Jag lagar mat så gott som varje dag och det är inte ovanligt att jag bakar. Skillnaden är att jag ser till att det väger jämnt i alla bägare. Alla tårtbitar i livet är lika stora och om det slår över någonstans så ser jag till att balansera upp det. Träningen har gett mig större kapacitet. Träningen ger mig styrka i vardagen och psykisk balans. Och jag är så glad att jag har fördjupat den insikten under åren och utvecklat den där tjejen som ni ser på bilden i artikeln, tjejen som hellre valde soffan och tv:n framför rörelse och endorfiner.

Iskallt swimrun med galnaste gänget

Jag flyger fram över den obanade terrängen, genom blåbärsris, över nedfallna träd, stenar och stubbar. Fötterna sjunker ned i den höstblöta gröna mossan. Träden rivs en smula och jag skrattar för mig själv åt  konversationen som pågår bakom mig medan jag fokuserar på varje steg för att inte falla.

– Så där, nu är första simningen gjord, nu är man lite avdomnad så då känns det inte så mycket nästa gång man hoppar i.

– Hör ni hur knäppt det låter, hojtar jag till Elin och Sara och passar på att fråga om det brukar vara så här kallt i vattnet under Utö swimrun i maj.

I går, en helt vanlig onsdag i slutet av oktober, hade jag förmånen att få haka på ett swimrungäng i Enebyberg under deras säsongsavslutning. Jag måste säga att jag tvekade, länge. Men efter första simningen så var allt tvivel och eventuell köldskräck som bortblåst. Det var 11 grader typish i den spegelblanka Rösjön. Luften höll 8 grader.

Det är så löjligt roligt och underbart att springa och simma utomhus i en skog som sprakar i gula och röda färger att man bara vill skratta högt och krama någon hårt. (Eller varför inte love-bomba alla deltagare dagen efter med hjärtan på Facebook. Så här dagen efter verkar ingen i gruppen vilja släppa taget om glädjen och magin som uppstod igår. Samtalet har fortsatt via messengers gruppchat hela dagen)

Vi var nio helt awesome personer klädda i neopren, vissa snyggare än andra (jag var den enda med neoprenluva … hehe …) och vi hade så trevligt. Jag tror helt ärligt att det här är de galnaste gänget norr om Stockholm. De skrattade konstant, skämten haglade, de peppade varandra, lyfte varandra och bjöd på champagne! Jag är så glad att jag fick vara med.

 

14795651_10207313198570770_992367658_o

 

Själva swimrunpasset var lika grymt. Med ullunderställströja och långbent våtdräkt och ullstrumpor så funkade det fint att simma i 11 grader. Värst är det alltid för ansiktet men tar man några polo-armtag så får huden vila från kylan ett ögonblick och sedan går det fint att fortsätta. Jag märkte att efter ca 100 m, när vattnet hunnit in under dräkten så dök det upp en känsla av olust. Men så fort jag brottade ned den och talade om för mig själv att det är bara att gilla läget så lättade obehaget.

Att stiga upp ur kylan och känna hur blodet rusade runt i kroppen för att få upp värmen var världens kick.

Sista simningen gjorde vi i nästan fullt kvällsmörker. Vi höll oss till strandkanten och siktade mot en badplats. Det kändes extra äventyrligt. Lite förbjudet. Löpningen hem till fantastiska Elin gick fjäderlätt. Där hemma väntade bastu, öl, snacks, champagne och en brakmiddag som avslutades med en lakritschokladkaka med vispgrädde. 22:00 tassade jag hem till de mina medan många av de andra fortsatte prata, skratta och boka in lopp inför nästa år till långt efter midnatt.

I’m in love!!!

 

14799871_10154587136963186_2117291704_o

 

14801098_10154587137313186_1423122010_n

 

img_7212
Elin var kvällens grymma värdinna!

Ett lopp kan förändra ditt liv

Vill du springa, så spring till bussen. Vill du förändra ditt liv – anmäl dig till ett lopp.

Det spelar ingen roll hur fort det går. Samma dag som du börjar så är du en löpare. Alla kan springa och ett medlemskap i löpargemenskapen är helt gratis.

I dag dök det upp ett minne på Facebook, ett minne som jag först nu inser faktiskt var ett avgörande steg till en helt ny fas i mitt liv och en förändrad självbild. Hässelbyloppet 2012. Jag anmälde mig motvilligt och självklart var det Rogers idé. Vi hade bara känt varandra några månader och jag ville inte verka alltför trulig och negativ så jag bestämde mig för att göra ett försök. Jag sprang utan klocka och både jag och Roger räknade med en tid på ca 60 min. Jag gick i mål på 51 min. 51 minuter!!!! Jag var vild, helt galen av lycka och förvåning. I ett större sammanhang är just den tiden inget revolutionerande men ENORMT bra för mig personligen. Jag imponerade på mig själv och det smög in sig en ny okänd känsla av styrka.

Därmed förändrades mitt liv och de följande åren har varit fyllt av mängder av nya upplevelser, glädje och framförallt en stor portion personlig utveckling.

Tänk att det kan vara så enkelt att göra något riktigt bra för sig själv.

Spring 10 km och gärna tillsammans med en bunt eller kanske 1000 andra löpare.

 

55324_10151075511181402_1680307001_o

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.