Helena Nimbratt

My triathlon stories

Trail över Dragons back i Hong Kong

Jag ska snart kliva på flyget hem efter några fantastiska dagar i Hong Kong tillsammans med mina vuxna barn Simon och Olivia. Simon pluggar här och självklart måste jag hälsa på. Jag ville att Simon skulle visa oss sitt Hong Kong och vad blir det då? I typisk svensk anda så satsar han på att ta oss med på en hajk, 3 timmars vandring upp längs en bergskam och sedan ned till havet där vi bara någon timme från skyskraporna hittade en liten by med små vita radhus och skönt surfhäng.

IMG_1547

Trots att jag läst på flera ställen att vandringen är överraskande tuff så blev jag ändå förvånad över att det sög i benen och svetten formligen sprutade i den fuktiga värmen. Vatten hade i vi i ryggsäckarna men man kan ju undra hur det ens är möjligt, men någon energi det fick vi inte med oss.

Det gjorde faktiskt inte särskilt mycket. Ingen av oss dippade nämnvärt innan vi var framme och kunde beställa en svindyr spartansk pizza som smakade himmelskt. Vi vandrade i stadigt tempo, ibland småsprang vi och hoppade mellan stenar och trappsteg. Kroppen blev skönt trött. Att kliva uppför,uppför, uppför tar skönt i alla tänkbara muskler.

Älskar att få röra på mig även när jag är ute och reser. Kroppen hamnar ändå i sådan obalans av störd sömn, jet lag, konstig mat och långa flygtider, som i det här fallet.

Det var fantastiskt härligt att få njuta av den vackra och annorlunda naturen, känna solen värma den bara huden och kyla den heta kroppen i havet.

IMG_1641

Fantastisk lyx. Oändligt tacksam. Och nu längtar jag hem till min lilla, lilla skrutt där hemma. Vi har Face-taimat och det hjälper yttre, pytte lite för oss båda tror jag.

IMG_1548

IMG_1636

När triathlon får folk att säga upp sig

Det hände mig för fyra år sedan och det kan hända vem som helst – ofta efter den 40:e födelsedagen: Folk blir bergtagna av triathlon. Förförda. Förälskade. Smått galna.

Det är alltid lika inspirerande och roligt att se det hända mitt framför ögonen. De drabbade börjar skina, de växer, de utstrålar energi och styrka och de vill genast att fler ska upptäcka det fantastiska precis som dem.

I veckan fångas jag av ett inlägg i Facebookgruppen Triathlontjejer. Lotta skriver ett långt inlägg och berättar hur triathlon har förändrat hennes liv:

”Jo, egentligen startade processen redan för fem år sedan när jag under mitt 50:e år började träna igen efter 25 års uppehåll. Ganska snart blev jag förälskad i triathlon – även om jag aldrig varit duktig på crawla, cykla och löpa. Strunt samma, tänkte jag. Jag är jag och gör så gott jag kan. Där är jag fortfarande. Jag utvecklas – utifrån mina förutsättningar, och jag njuter.”

Responsen på inlägget är omedelbar och massiv. Många vill bekräfta Lottas känslor och berättar om sin triresa som också startat sent i livet.

Men Lottas inlägg slutar inte där. Hon skriver mer om hur träningen och kärleken till det nya intresset har fått henne att vikta om livet, tänka till och fundera på hur hon egentligen vill må:

”I många, många år har jag jobbat i stort sett dygnet runt. Att planera in träningstillfällen, tävlingar eller att orka vara allmänt socialt trevlig blev till slut mer ett stressmoment än en chans till välbefinnande. Så, efter att ha beslutat mig för att göra något åt saken har jag, sakta men mycket medvetet, styrt mig och min omgivning mot nya mål. Den sista mars säger jag hejdå till min arbetsgivare sedan 15 år, och välkomnar outforskade möjligheter.”

En av kommentarerna Lotta fick löd så här:

”Gjorde samma sak som dig för ca 1 1/2 år sedan. Sade upp mig från direktörstjänst, anmälde mig till ÖtillÖ och tog ca 8 mnd helt ledigt. Jobbar nu med mindre krävande jobb och får tid med träning, familj och att bara vara. Ångrar inte en sekund!!”
Jag förstår dem helt och fullt. Ibland måste det till drastiska åtgärder för att få livet på rätt köl. Det är fantastiskt inspirerande att höra att fler kommer fram till att de värderar balans, hälsa och sina nära och kära allra högst i livet.
Heja Lotta! Du är superstark som gör detta livsval. Ska bli roligt att följa dig.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.
En mycket entusiastisk nybörjare efter Stockholm triathlon 2013. Det loppet kommer jag aldrig glömma.

Läs min race report från mitt första lopp här: Jag är en triathlet!

11 mil skapar sug efter Öppet spår

Efter en sen torsdagkväll med mycket prat vaknade stugan till liv strax före 08:00. Vi var åtta stycken som delade boende och sömnen hade väl varit si och så för en del under natten. Humöret var ändå på topp. Temperaturen kontrollerades och vallning diskuterades intensivt. – 1 grad med en prognos som sa plusgrader längre fram till dagen resulterade i att valet föll på violett valla.

Ambitionen bland tjejerna i stugan varierade brett men inställningen att ha så sköna skiddagar som möjligt var lika stark hos alla.

 

På Myrslingan var det flackt och perfekt för stakning.
På Myrslingan var det flackt och perfekt för stakning.

Jag bestämde mig för att målet för helgen var att båda passa på att njuta av lugna måltider och trevliga samtal och utnyttja möjligheten till skidåkning så mycket som möjligt. Jag åt en enorm frukost. Gröt, ägg, smörgås, juice och två koppar hett kaffe och satte planen för dagen tillsammans med Anna Lind, samma tjej som jag i sista stund teamade upp med under Ångaloppet när hennes partner blivit sjuk.

Det var en slump att Anna och jag hamnade på samma skidresa. Jag blev inbjuden att åka med av Elin, en i det galna swimrungänget jag träffade i höstas. Tänk vad fantastiskt det är med fysisk aktivitet. Plötsligt är jag i ett sammanhang med 12 grymma tjejer som jag aldrig skulle ha träffat annars.

Gänget. En del av dem. Valentina, Ingrid, Anna, Elin och jag.
Gänget. En del av dem. Valentina, Ingrid, Anna, Elin och jag.

Anna och jag började lugnt och valde spåret ”lätta sjuochhalvan” som gick i skogen runt sjön och genom en söt fäbodvall. Vi ville känna på hur skidorna och föret kändes. Solen sken mellan träden som var täckta av snö. Spåren var helt utan anmärkning. Vi hade både fästa och glid. Humöret steg snabbt och som vanligt var jag tvungen att var 5:e minut kommentera allt det vackra.

– Kolla vad fint! Titta vad vackert! Anna, det här är underbart!

– Åh varför åker man inte mer längdskidor?

– På grund av den dåliga snötillgången, konstaterade Anna rätt och slätt.

Det blev två varv runt samma spår innan lunch och på eftermiddagen var vi redo att ge oss upp på en platå där det fanns fler spår och ett snäpp bättre förhållanden eftersom höjden bjöd på kallare temperatur. Sista rundan körde Anna och jag medan mörkret föll. Vi ville inte gå in och vi var ju ändå där. Vi var de sista som ramlade in i stugan efter 40 km på saldot och i förvånansvärt god form. Sedan blev det bastu innan vi firade att vi var där med bubbel. Vilken kväll. Det blev mycket träningssnack och utbyte av tips och erfarenheter. Ingrid klickade hem en våtdräkt, någon annan bokade visst ett lopp och så där rullade kvällen på.

Dag två vaknade jag och var trött och kände mig sliten. Jag gav mig ändå ut i spåret med gott mod trots att förhållandena var tuffare med isiga spå efter en kväll med duggregn. Det blev ett fint tillfälle att träna stakning. Jag är inte särskilt stark i det och fick slita men tappade i fart jämfört med mitt sällskap. Men jag njöt av de vita vidderna på myren där vi höll till av strategiska och flacka skäl. Solen strålade och mina Smakis i midjeväskan väckte barndomsminnen.

IMG_8103

Elin stark och snabb väntar in svansen som kommer efter.
Elin stark och snabb väntar in svansen som kommer efter.

Lättare var det sista dagen. Spåren var nypistade och temperaturen låg under noll. Vi lyckades valla till oss tillräckligt med fäste för att hålla humöret i topp alla tre mil. Sedan var det dags för lunch, bastu och hemfärd.

11, 5 mil sätter sina spår. Jag fick inte bara träningsvärk av resan till Harsa utan även idé om att köra Öppet spår. Någon som hakar på?

IMG_8083

Det var en gång en otränad 30-åring …

Jag önskar er god fortsättning med en story ur mitt förflutna. Under julen grävde min mamma fram en gammal artikel som handlade om hur Helena 34-år hade hittat kom-igång-receptet. Det är 8 år sedan men när jag tittar på personen på bilden så känns det så avlägset som om det vore en släkting. Men jag är så glad att hon, tjejen på bilden i tidningen – faktiskt ”kom igång”!

 

img_5841
Magasinet Hemtrevligt 2008.

 

Någonstans i bakhuvudet kan jag förnimma den där tjejen som laddade inför helgen med att unna sig att köpa en flaska Coca Cola och en påse chips. Det i sig är väl ingen katastrof men det illustrerar en fundamental skillnad i hur  jag tänkte och levde på den tiden  jämfört med idag.

Jag har alltid varit ambitiös och driven i det jag har gjort. I dag går mycket fritid åt till träning. Förr la jag ner min själ i att att genomföra högt uppsatta mål och måsten inom helt andra områden.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det ”duktiga-flickan-syndromet”. Det kan säkert ge sig tillkänna på olika sätt men för min del blommade kraven ut (i något som jag idag skulle benämna en slags katastrof) i samband med att jag blev mamma första gången. Det enklaste sättet att förklara det på är att jag var förprogrammerad att uppfylla måsten som egentligen inte var mina utan min mammas och härstammar i en tid långt innan jag föddes och inte är förenliga med heltidsjobb. Jag tror att ni förstår vad jag syftar på, städa, baka, fylla frysen, fixa tidernas barnkalas, dammsuga vid midnatt, hänga tvätt innan jobbet … osv i alla oändlighet. Det är intressant, för idag, när jag återigen befinner mig i småbarnssammanhang och träffar många kvinnor som är yngre än jag så känner jag igen mitt gamla jag i deras resonemang och framförallt i deras frustration när tiden inte räcker, när man bara är så där jättetrött och att-göra-listan är väldigt lång.

Lever man på det sättet är det svårt att se hur tiden skulle kunna räcka till träning. Lever man med de prioriteringarna så har man svårt att tycka att man får ta sig rätten att träna.

För mig fanns träning inte som alternativ före jag fyllde 30. Jag kopplade inte ihop mig själv med fysisk aktivitet. Jag såg inte det som ett sätt att må bra eller för att få återhämtning. Mår bra gör man i soffan, under en filt med godsaker framdukade på soffbordet, resonerade 30-åriga Helena. Mår bra och fyller på med ny energi gör man bäst i solstolen med en bok, eller med en väninna på ett café eller en bar med ett glas rött. Och visst är det sant än i dag men först kommer löpningen, långt eller alltid åtminstone kort. När helgen närmar sig planerar jag in god mat, kanske ett gott vin men bara om jag först hinner cykla, simma, springa eller besöka gymmet.

I dag när jag vill lyxa och unna mig något riktigt fint då blir det en stunds träning med min livskamrat och kärlek. Det är det absolut bästa jag vet. Och jag hänger på mina stora barn till gymmet och spenderar tid med dem samtidigt som vi gör något som vi alla gillar och mår bra av.

Det fiffiga är att mitt hem inte är ostädat idag trots att jag inte har det som prio ett. Jag hinner med det också – nästan alltid. Jag lagar mat så gott som varje dag och det är inte ovanligt att jag bakar. Skillnaden är att jag ser till att det väger jämnt i alla bägare. Alla tårtbitar i livet är lika stora och om det slår över någonstans så ser jag till att balansera upp det. Träningen har gett mig större kapacitet. Träningen ger mig styrka i vardagen och psykisk balans. Och jag är så glad att jag har fördjupat den insikten under åren och utvecklat den där tjejen som ni ser på bilden i artikeln, tjejen som hellre valde soffan och tv:n framför rörelse och endorfiner.

Iskallt swimrun med galnaste gänget

Jag flyger fram över den obanade terrängen, genom blåbärsris, över nedfallna träd, stenar och stubbar. Fötterna sjunker ned i den höstblöta gröna mossan. Träden rivs en smula och jag skrattar för mig själv åt  konversationen som pågår bakom mig medan jag fokuserar på varje steg för att inte falla.

– Så där, nu är första simningen gjord, nu är man lite avdomnad så då känns det inte så mycket nästa gång man hoppar i.

– Hör ni hur knäppt det låter, hojtar jag till Elin och Sara och passar på att fråga om det brukar vara så här kallt i vattnet under Utö swimrun i maj.

I går, en helt vanlig onsdag i slutet av oktober, hade jag förmånen att få haka på ett swimrungäng i Enebyberg under deras säsongsavslutning. Jag måste säga att jag tvekade, länge. Men efter första simningen så var allt tvivel och eventuell köldskräck som bortblåst. Det var 11 grader typish i den spegelblanka Rösjön. Luften höll 8 grader.

Det är så löjligt roligt och underbart att springa och simma utomhus i en skog som sprakar i gula och röda färger att man bara vill skratta högt och krama någon hårt. (Eller varför inte love-bomba alla deltagare dagen efter med hjärtan på Facebook. Så här dagen efter verkar ingen i gruppen vilja släppa taget om glädjen och magin som uppstod igår. Samtalet har fortsatt via messengers gruppchat hela dagen)

Vi var nio helt awesome personer klädda i neopren, vissa snyggare än andra (jag var den enda med neoprenluva … hehe …) och vi hade så trevligt. Jag tror helt ärligt att det här är de galnaste gänget norr om Stockholm. De skrattade konstant, skämten haglade, de peppade varandra, lyfte varandra och bjöd på champagne! Jag är så glad att jag fick vara med.

 

14795651_10207313198570770_992367658_o

 

Själva swimrunpasset var lika grymt. Med ullunderställströja och långbent våtdräkt och ullstrumpor så funkade det fint att simma i 11 grader. Värst är det alltid för ansiktet men tar man några polo-armtag så får huden vila från kylan ett ögonblick och sedan går det fint att fortsätta. Jag märkte att efter ca 100 m, när vattnet hunnit in under dräkten så dök det upp en känsla av olust. Men så fort jag brottade ned den och talade om för mig själv att det är bara att gilla läget så lättade obehaget.

Att stiga upp ur kylan och känna hur blodet rusade runt i kroppen för att få upp värmen var världens kick.

Sista simningen gjorde vi i nästan fullt kvällsmörker. Vi höll oss till strandkanten och siktade mot en badplats. Det kändes extra äventyrligt. Lite förbjudet. Löpningen hem till fantastiska Elin gick fjäderlätt. Där hemma väntade bastu, öl, snacks, champagne och en brakmiddag som avslutades med en lakritschokladkaka med vispgrädde. 22:00 tassade jag hem till de mina medan många av de andra fortsatte prata, skratta och boka in lopp inför nästa år till långt efter midnatt.

I’m in love!!!

 

14799871_10154587136963186_2117291704_o

 

14801098_10154587137313186_1423122010_n

 

img_7212
Elin var kvällens grymma värdinna!

Ett lopp kan förändra ditt liv

Vill du springa, så spring till bussen. Vill du förändra ditt liv – anmäl dig till ett lopp.

Det spelar ingen roll hur fort det går. Samma dag som du börjar så är du en löpare. Alla kan springa och ett medlemskap i löpargemenskapen är helt gratis.

I dag dök det upp ett minne på Facebook, ett minne som jag först nu inser faktiskt var ett avgörande steg till en helt ny fas i mitt liv och en förändrad självbild. Hässelbyloppet 2012. Jag anmälde mig motvilligt och självklart var det Rogers idé. Vi hade bara känt varandra några månader och jag ville inte verka alltför trulig och negativ så jag bestämde mig för att göra ett försök. Jag sprang utan klocka och både jag och Roger räknade med en tid på ca 60 min. Jag gick i mål på 51 min. 51 minuter!!!! Jag var vild, helt galen av lycka och förvåning. I ett större sammanhang är just den tiden inget revolutionerande men ENORMT bra för mig personligen. Jag imponerade på mig själv och det smög in sig en ny okänd känsla av styrka.

Därmed förändrades mitt liv och de följande åren har varit fyllt av mängder av nya upplevelser, glädje och framförallt en stor portion personlig utveckling.

Tänk att det kan vara så enkelt att göra något riktigt bra för sig själv.

Spring 10 km och gärna tillsammans med en bunt eller kanske 1000 andra löpare.

 

55324_10151075511181402_1680307001_o

Aktiv helg med ridning, sim och bubbel!

Phu! Det har varit en tuff helg. Inte träningsmässigt men av flera andra skäl.

Det är skönt att det har blivit måndag och man får falla in i sina vardagsrutiner. Hela september har vi haft en post-ironman-situation som ömsom präglats av att frossa i social samvaro och ömsom varit vilsen. Vad gör man med tiden när man inte tränar?

Den här helgen har jag maxat den sociala delen av Helena Nimbratt. Jag har inte tränat men väl ridit western och snabbsimmat i oktoberfriska Rönningesjön med efterföljande bastu. Båda aktiviteterna syftade till att fylla på det själsliga rummet och stärka det inre och det mentala, snarare än att förbättra formen.

Jag är ingen hästtjej. Jag är ungefär lika lite hästmänniska som jag var simmare före ett antal år sedan så när det seglade upp som förslag att ett gäng skulle fira vår goda nygifta vän Irmi genom att arrangera en fruhippa (istället för möhippa) med ridning på schemat så var det bara att börja samla mental kraft … Jag brukar ju säga att det är nyttigt att göra något läskigt då och då. Nu var det dags!

Dessa stora djur gör mig kraftigt nervös. De gör sällan som jag vill och det är hissnande högt att sitta på deras ryggar. Samtidigt är det en fantastisk upplevelse att rida när det går bra och varje gång hästen faktiskt gör det jag har tänkt så firar jag för mig själv inombords.

 

img_6984

 

Ridturen i lördags skedde på western-vis, med enhandsfattning och på hästar av rasen American Quarter på Oak Wood Ranch utanför Vallentuna, längs min vanliga cykelrunda faktiskt. Det var en fantastisk höstdag och det visade sig att jag har utvecklats mentalt som ryttare flera hästlängder sedan jag sist provade att sitta upp och jag lyckades överraska mig själv att enbart ha kul, visa hästen vem som bestämde, trava och hantera de flesta situationer under den 1,5 timme långa skogsritten.

En succé och leendet satt som limmat hela eftermiddagen.

Efter ridturen så var det dags för tvagning + open water-sim i det höstiga landskapet i okänd vattentemperatur.

Bara att kasta sig i och veva på! Kylan bet i ansiktet men i övrigt kändes det helt ok. Men av respekt för vattnet så valde vi att inte korsa sjön som planerat utan vi höll oss längs stranden och simmade enbart några hundra meter innan vi sprang in i bastun.

Det var så jäkla häftigt. Vackraste rödaste solen. Gnistrande vatten. Glada tjejer, en lycklig nybliven fru och så himla …. friskt!!

img_6986

 

img_6987

 

img_6973

 

img_6978

Löpkraft

Det är ett spännande fenomen det där. Social löpning. Som barn kunde det ibland vara svårt att fråga någon som såg ut att vara en kul blivande kompis – ska vi leka? Och i det här landet står vi ofta knäpptysta i en trång hiss eller skyndar förbi grannen för att det känns svårt att prata. Men att fråga någon om man ska springa (svettas och flåsa) ihop det har plötsligt blivit ett helt legitimt sätt att ta kontakt med någon som man är nyfiken på.

I går sprang jag en tur med några av mina nya grannar. Jag och Roger flyttade in i ett nytt område i påskas där det fortfarande byggs för fullt. Nybyggarandan är påtaglig. Nystartsläget sjuder mellan husen och många är nyfikna på om det finns nya likasinnade vänner i grannhusen och kompisar till barnen. Det dröjde inte länge innan det skapades en löpargrupp på Facebook för springsugna i området. Uppslutningen är inte jättestor men igår när jag anslöt fick jag veta att tre turer har det blivit med en handfull löpare varje gång.

Vi träffades kl 20:00 efter nattning av småbarnen och siktade på en tur som går runt Rönningesjön. Tyngdpunkten låg just på den sociala biten och vi joggade på i 06:30-fart och jag fick chans att få en bild av vilka Karl-Henrik, Malin och Natalie var. Det är i sådana här sammanhang som jag förvånat konstaterar att nej, alla varken vet eller tror på att det finns en särskild tjusning med att simma,cykla och springa i en följd. Tänk! Universum kretsar kanske inte runt sporten triathlon ändå.

 

_MG_0616

Jag är veckans triathlet

Jag är superstolt. Jag är veckans triathlet på Runner’s World. Hoppa genast in via länken och läs artikeln om mig och mina träningsplaner.

http://triathlon.runnersworld.se/artiklar/veckans-triathlet-helena-nimbratt.htm

 

_MG_0750_Helena_Nimbratt

 

Undertiden återhämtar jag efter helgen.  Jag har ett sjukt barn här hemma så sömnen blir rejält drabbad. Hon blir sååå ledsen när jag inte är nära, nära.

Fick lite cykelångest i natt. Haha galet! faktiskt helt galet att ligga och tänka på cykling mitt i natten när man är halvt medvetslös av trötthet. Men jag längtar ut och undrar hur den där cykelformen ska kunna ta sig om jag inte cyklar.

Men nu är det viktigast att Edith blir frisk och kanske blir det open water premiär ikväll?!

Lär dig älska löpning

Jag har gått från att verkligen avsky att springa till att längta till nästa pass. Hur blev det så? Här benar jag ut de avgörande stegen som förvandlade mig till en inbiten löpare och ger dig 5 fina tips.

En gång i tiden tyckte jag att det var riktigt obehagligt att springa. Vissa grejer är helt enkelt inte goda eller härliga första gången och det gäller tydligen både nyttiga grejer och ohälsosamma ovanor som att för första gången testa att röka en cigarett, dricka en kopp kaffe eller att äta grönsaker. Det känner vi alla igen hur det funkar. Vissa grejer tvingar man sig att testa om och om igen tills man gillar det. Det är ju tråkigt att det oftare handlar om rökning och alkohol istället för löpning eller träning i största allmänhet. Därför så vet jag att det avgörande steget för min del, som 30-årig tvåbarnsmamma var ett gäng grejer som jag har listat här nedan som tips till dig som är nybörjare.

  1. Bestäm dig. En dag så bara bestämde jag mig för att börja springa. Det var ett beslut. Som att ta ett nytt jobb, flytta, skaffa barn, skaffa ett husdjur. Från och med nu springer jag.
  2. Gör en plan. Rutiner är bra och lätta att följa. Jag bokade till en början in en dag i veckan som min löpardag. Söndagar innan middagen, eller lördagmornar eller torsdag kväll, varje vecka. bestäm själv.
  3. Börja snällt. När jag väl bestämde mig för att börja springa så tyckte jag att enbart det beslutet var gott nog. Att springa en längre sträcka var alls inte lika viktigt. Jag ville bara få det gjort oavsett distans. Min första distans var 1,7 km. Det var allt. Men det var en början.
  4. Beröm dig själv. Var nöjd med de metrar du stinger och strunta i att tänka på dem du inte springer. Tänk på vad 1 km varje vecka blir på en månad, på ett år. Tänk om du då springer 2, 3, 4 eller 10 km, tänk vad långt just du har  faktiskt lyckats springa.
  5. Öka långsamt. Du har ingen brådska. Öka så långsamt och så lite du vill men hoppa inte över att utmana dig själv. Det är här här själva nyckeln till glädjen finns – att klara utmaningar, att utvecklas, bli bättre! Harvar du bara på din vanliga lilla stump då blir det tråkigt efter några veckor. Det är en så fin belöning att klara små uppsatta mål att det garanterat kommer hålla dina ben springande under lång tid framöver. Kanske rent av under resten av ditt liv.

 

IMG_4131
Njuter av en kort paus under söndagens långpass.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.