Helena Nimbratt

My triathlon stories

Från racer till tempocykel

Det är ett naturlig steg, men utmanande. Att gå från att cykla på en vanlig damcykel till en racer krävde övning och att nu att börja cykla på en triathloncykel i tempoställning och lämna racern hemma, det är inte helt okomplicerat, mentalt.

När det gäller den här sporten så får jag verkligen inget gratis, nada! Jag får kämpa med allt!! Möjligen får jag lite extra fart gratis nu, tack vare en bättre och energisparande cykel, men det är också allt. Jag vill hemskt gärna cykla på en riktigt tricykel men jag tycker det är svårt. Jag har googlat för att försöka hitta tips på vad man ska tänka på men inte hittat någon som skrivit något användbart.

 

FullSizeRender

 

I går tog jag ett par vändor på en lugn landsväg nära hemmet. I dag cyklade jag knappt 60 km fram och tillbaka på en 10 km-sträcka med gles trafik för att helt enkelt känna efter, testa, trampa på, växla upp och ned, känna på cykeln i uppförsbacke och i nedförslut.

Spontant känns det som att Felt är väldigt känslig för minsta rörelse. Den reagerar direkt på minsta rörelse av styret, jag kommer snabbt iväg och bromsarna biter. Än så länge har jag varken upplevt att det varit jobbigt eller obekvämt att ligga i tempoställning. Visserligen sätter jag mig upp ganska ofta men jag har inte känt mig en ens en smula trött av positionen.

Det gäller att slappna av och inte spänna kroppen. Det märkte jag direkt. Högre fart och trampmotstånd stabiliserar. Jag älskar farten. Jag älskar det låga svischet av hjulen. Jag älskar känslan av att få ut mer kraft ur benen.

Däremot tycker jag det är så hemskt när en liten skåpbil ilsket gasar förbi, nära, nära, för att skrämmas, eller när jag hör stora tunga fordon närma sig bakom mig. Det här börjar bli en större grej gör mig under sista tiden. Kanske har jag blivit mer utsatt för skrämselpropaganda av ”jag-hatar-fjantiga-cyklister-bilförare” eller så är jag påverkad av att jag hör allt oftare om cykelolyckor.

Jag ställde klockan på 06:30 i morse för att komma ut så tidigt som möjligt, innan trafiken drar igång.

Övandet ger ialla fall resultat. I slutet av dagens pass så klarade jag mig fint i tuff motvind och kastvindar. Jag hann vänja mig vid att cykeln uppför sig mer nervöst och känsligt och jag njöt av att cykla ca 30 km/h med behaglig känsla.

 

IMG_4482

 

 

Felt kan vara min nya kärlek

I går var det en händelserik dag som avslutades med att jag köpte en egen cykel. En Felt B2, inte ny men väldigt fin!

Jag har pratat om det länge men har haft svårt att se att jag skulle prioritera ett sådant köp mitt i storfamiljens alla behov. Samtidigt är ju det här min hobby. Det är väl ingen vid det här laget som tvekar över mitt engagemang i triathlon men ändå. Jag har kämpat med barn och familj sedan jag var 21 år och att köpa en grej som enbart gynnar mig och inte barnen för massor av tusenlappar, det har jag aldrig gjort. Det har jag aldrig haft möjlighet till heller för den delen …

 

IMG_4913
Vid precis det här ögonblicket blir cykeln min!

 

Jag lät Roger övertala mig. Det gick ganska lätt. Övertygad blev jag när jag tog en provtur (i långklänning, bra tänkt!) och försiktigt la mig i tempoställning!

KLICK!!

Wow!

Det här kändes ju bra. Det kändes ungefär som; jag lägger mig här och vilar lite. Inte så vingligt som när jag testat tidigare. Storleken på cykeln var helt perfekt. Den här cykel passar mig! Det känns verkligen superkul. Det känns helt rätt att förhålla mig seriöst till mitt triathlonutövande även på den här fronten.

Jag är så förbannat duktig på att få till träningen. Dags att belöna mig själv. Jag har gjort mig förtjänt av en cykel.

När den sedan satt på taket på vår bil, då pirrade det i magen. Så lyxig känsla. Nu måste jag göra min Felt rättvisa och få till lite tryck i benen.

Förutom detta så bjöd dagen först på trevlig samvaro med bebisar och mammor på en skuggig altan med lunch och fika. Hur bra har vi det i det har landet som får möjlighet att umgås med våra små barn så här! Sedan blev det god middag tack vare den här Lina. Därefter en tur till  Rönningesjön där det rådde full aktivitet och vattnet höll hela 17 grader. Jag träffade Hanna och Tove som efterlyst simsällskap i Facebook-gruppen Triathlontjejer. Vi beslöt oss för att satsa på 1000 meter och tog sikte på en punkt på andra sidan sjön. Sedan simmade vi in i solnedgången ….

 

IMG_4910
Pyjamastjej och magisk kväll vid sjön.

 

IMG_4404

Vansinnesfärd till Drömkåken

Alltså DEN känslan i bastun! När jag och min nyfunna cykelvän Hanna äntligen landade in i bastun igår kväll kring sjutiden efter 6 timmars cyklande (och någon timmes fika) i stormvindar och regn då stormnjöt vi och skrattade gått åt den galnaste cykelturen på länge. Ångrade vi oss? No way!!!

Äntligen var det dags för att långpass på cykeln för min del. Efter två veckors förkylning som härjat i huset och drabbat oss alla och både 50-årsfirande och 40-årskalas så såg det ut att klaffa. Dessutom skulle jag få cykelsällskap av Hanna som just nu tränar inför att genomföra Vätternrundan för första gången.

– Jag vill cykla till cafét Drömkåken. Jag har aldrig varit där, deklarerade jag bestämt för Hanna. Och hon var inte sen att haka på, trots att det är just dit hon cyklat under de senaste veckorna. Jag själv som ligger efter med cyklingen har inte fått ihop en enda tur längre än ca 4,3 km så jag såg framför mig 11 slitsamma mil, men ändå helt genomförbara. Jag tyckte att 10 mil, drygt, var en god idé.

 

IMG_4608
Snygga cyklister!

 

Det började bra.

Vi visste att det skulle blåsa rejält och Hanna hade kollat upp att vi skulle få rak nordlig vind så att motvinden skulle vara tuff under de sista 10 km fram till cafét. Men vindarna var ljumma och vi frös inte det minsta. Tvärtom. Vi jobbade upp ordentlig värme i motvinden.

Jag funderade i mitt stilla inre hur min form skulle yttra sig efter en veckas riktigt usel sömn och antydan till mjölstockning i ena bröstet. Som ni förstår är jag en smula stressad över att jag inte hunnit cykla så mycket eftersom jag tyckte att dessa förutsättningar var goda nog för en långpass …. äh …. harkel …. Just den här helgen kände jag så. Dessutom var det extra kul att få chansen att cykla med Hanna och den villa jag inte missa.

Första tre milen kändes kanon. Hanna visade mig nya vägar med mycket fint att titta på. Vackra gårdar med snickarglädje, hästar, får, en sjö. Massor av grönska och massor av motvind. Vi turades om att dra. När vi hade två mil kvar tyckte jag att det var lika bra att ta energi. Jag kände hur orken dippade och jag har lärt mig att amningen gör att jag inte har lika fulladdade depåer. Några tuggor Powerbar och vi var på rull och känslan steg till topp igen. När jag cyklat 5o km och det återstod 10 fram till vår destination var jag tvungen att flagga för Hanna att jag var trött så hon ställde upp och drog mig i motvinden från hell rent ut sagt. Fy sören vilken blåst. Vi kom knappt framåt.

Gissa om att vi var glada när vi framme vid mysiga Drömkåken kunde beställa både varsin matig macka OCH en rejäl paj med vaniljsås som fika. Jag sköljde ned rubbet med två rejäla byttor kaffe och njöt av stämningen, de levande ljusen och värmen där inne medan vi insåg att vinden tilltog och att det börjat regna.

 

IMG_4611

 

– Hur känns det tjejer, undrade killen som verkade äga stället. Ni är de enda cyklisterna som har varit här idag, det är lite ruggigt väder va? Orkar ni cykla hem?

– Äh, nu har vi ju medvind. Nu kan vi segla hem, sa jag så hurtigt jag förmådde.

Tack och lov för medvind men regnet tilltog och kylan gjorde sig märkbar. Hanna frågade flera gånger om vi skulle stanna och ringa efter skjuts hem och jag  sa nej, det ska gå men blev allt mer tveksam ju längre vi harvade på. Jag frös. Jag var blöt överallt. Jag fick inte upp värmen och tanken på att stanna för att äta och dricka kändes motbjudande och då insåg jag att jag var en bra bit ned i den berömda källaren och grävde mentalt…. nästan nära det där tillstånden när allt kan gå åt skogen.

Men när jag väl hade övertalat mig själv att det var en god idé att ge upp så var det bara 5 km kvar och då sa Hanna blankt nej.

– Vi kommer hinna frysa ihjäl innan vi sitter i bilen och då skulle vi redan vara hemma i bastun om vi fortsätter att cykla.

Hon hade såklart rätt. Jag ville bara inte inse det där och då. Jag ville bara stanna, vila, bli varm!

– Ja, fast jag fryser faktiskt skitmycket nu … det känns inte bra, sa jag ynkligt men tog mig samman och lyssnade på Hanna som konstaterade att jag kunde växla och prata så då var det inte kris …. och precis då inser vi att de sista 5 km måste vi kriga i motvind och det var just vinden som kylde så förbaskat.

5 km är väldigt kort. Och ibland är till och med två sega uppförsbackar, trots svidande lår, en blessing. Lite, lite värme smög sig in i musklerna. Kylan gav vika en smula, vi trampade på. Låg vi i motvinden nu? Regnade det? Allt kändes bara jämnblött och jämnkallalt. Vi stretade förbi en löpare i shorts och t-shirt och skrek ”heja, heja” och fick ”30 km” som svar.

– 10 mil, skrek Hanna och just då var vi nog båda så förbannat nöjda att vi inte bröt. Det var bara ett vanligt träningspass, ett viktigt pass, där pannbenet fick sig en rejäl kamp.

Plötsligt stod vi skakandes i Hannas badrum och skalade av oss de dygnsyra plaggen och skrattade åt vätan. Värmen i duschen sved på huden och den uppvärmda bastun fick stopp på både skakningar och tandhackningar.

Tack Hanna! Du är grym! Det var jättekul att cykla med dig men nästa gång tar vi det i solsken va?

 

IMG_4621
Grymt tjej den här Hanna!

IMG_4622

 

IMG_4613

Uppryckning pågår

Vintern är över. Nu är det skärpning som gäller. Vad vill jag med årets mål? Vad vill jag åstadkomma? Just nu tar jag mig själv i kragen en smula. Jag ser till att få träningen gjord. Jag utmanar mig själv fartmässigt i alla tre grenar och jag har rensat upp i kosten.

Roger och jag har en fin tradition att tacka varandra för en fin helg varje söndag kväll när vi säger godnatt. Nästan jämnt kan vi summera en fullspäckad helg med massor av trevliga upptåg. Det händer att helgerna blir pannkaka och inte som vi har tänkt oss också men en utvärdering och en stunds reflektion över allt som varit bra skapar en positiv spiral och tacksamhet över allt det fina vi har tillsammans.

Även den här söndagen konstaterade vi att vi hade haft en fin helg. Den började för min del med en inställd aw som istället blev ett långt pass på gymmet med avslut i bastun med lite skönhets treatment. Jag smet in på Åhléns parfymavdelning påväg till gymmet och köpte lite nya hudvårdsprodukter, en ansiktsmask och ett nytt fräsch nagellack.

Efter passet shoppade jag loss på ICAs frukt och grönt-avdelning och vräkte ned en massa nyttigheter i mixern där hemma, toppade med riven ingefära och lite cayennepeppar. Det känns som att min kropp skriker efter vitaminer och sol nu efter 10 månaders amning och efter vintern.

 

cykel

 

Helgens viktigaste mål var cyklingen. Eftersom jag kände mig för under förra helgen så ville jag trampa på lite mer den här gången. Vi tog samma runda men motsatts varv vilket visade sig vara ett vinnande koncept med mindre tillfällen att korsa vägar, det vill säga färre farliga moment och färre stopp.

Vi trampade nästan 3 mil innan vi stannade första gången för en kort drickpaus. Det kändes bra, jobbigt men jag var nöjd med farten och vi fick in ett fint tempo. Väl hemma igen så bekräftade klockan känslan. Inklusive två-tre stopp, lite fotopaus och lugnare sträckor så hade vi snittat 26 km/h.

Helgens långpass blev uppskjutet till igår måndag. Jag och Edith var ute och rullade i solen längs havet och fick ihop 14 km i 5.50 tempo.

Jag tycker att det går ganska bra nu!

 

Första milen är trampade

En och en halv timme fick jag leta efter cykelskorna bland flyttkartonger, men till slut rullade jag och Roger iväg. Första cykelturen i år och första daten med barnvakt sedan Edith föddes.

Det var nervöst på flera sätt under lördagens cykeltur. Lämna bebisen hemma med någon annan än pappa brukar vara ett stort steg för ialla fall bebismammor.

Storebror Simon 20 år hade fått äran att ta hand om lillasyster och jag har längtat hela veckan att få spendera några timmar med Roger, utomhus, på cykel.

Det var också nervöst att ge sig ringrostig ut bland bilar som tycks bli ilsknare och ilsknare mot cyklister under de senaste åren. Eller är det bara jag som inbillar mig?

 

IMG_4125
Rejäla backar att susa nedför och trampa uppför.

 

En del kör demonstrativt om väldigt nära, andra i onödigt hög hastighet.

Lite trevande känsla och mycket energi gick åt att hålla koll på trafik och cykel men visst var det härligt. Det positiva var att benen kändes starka och jag hittade ett skönt driv som jag inte upplevt tidigare i rundtrampet. Det negativa var att benen är helt klart är inställda på 3,4,6 eller 8-minusters intervaller. Men jag tror att det kan bli bra. Nu är det ut och cykla som är prio framöver. Jag ska försöka styra om de långa löppassen till onsdagar och satsa på cykling lördag och söndag när jag lättast kan vara borta från hemmet.

 

IMG_4127
Nu önskar jag mig en lite snabbare hjälm. Det börjar bli dags!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.