Helena Nimbratt

My triathlon stories

Time to brösta upp sig

”Jag står på stranden intill Vanån. Jag är på plats i god tid och jag har hunnit simma in 400 meter. I går på eftermiddagen bekantade jag mig med ån, vattnet och stranden. Som vanligt var det fantastiskt härligt att simma i Vansbro. Jag känner hur tävlingstämningen förtätas bland mina medtävlare men jag fokuserar bara inåt och på min egen känsla. Jag är fokuserad. Lugn och målmedveten.”

Jag visualiserar starten i Vansbro om två veckor. Det är dags att brösta upp sig och hitta in i självförtroendet. Jag vet att mentala bilder tränar den psykologiska styrkan. Jag har haft hjälp av tankens kraft under många viktiga tillfällen i mitt liv. Tyvärr har de negativa tankarna haft ännu större effekt ännu fler gånger så desto större anledning att mota undan dem i god tid.

I dag står det 150 km cykling på schemat. Distansen är inte bara tänkt att stärka benen utan framförallt huvudet. Jag behöver det för att övertyga mig om att jag har koll på läget. Jag behöver cykla riktigt långt för att ta udden av respekten för långa cyklingar. Jag behöver öva på att ha tråkigt, längta till mål osv. Cyklar jag 15 mil idag så kommer ju Vansbros 9 mil kännas som en lagom liten runda. Med lite tur kommer jag att hinna cykla 30 mil under den närmaste veckan. Det kommer sitta fint i kroppen och i huvudet.

 

_MG_0858
Stolt, rak och stark! That’s me!

Trevlig söndag!

Brickpass och uppladdning inför Vansbro

Nu är det inte långt kvar till tävling och jag gör vad jag kan för att förbättra formen inför Vansbro Triathlon. Och nu längtar jag. Det ska bli så vansinnigt roligt. Och nervöst.

I tisdags körde jag en hel triathlondag. Först simning 90 min med Simcoachen i Ängbybadet och sedan två timmars cykling med efterföljande brickpass, det vill säga löpning efter cykling.

Jag är grymt nöjd, både med känslan och resultatet. Jag cyklade ut så sent som 19:00 men beslöt mig ändå för att följa planen att även lägga in löpning efter cyklingen.

 

IMG_5239
Bästa sällskapet en tisdagskväll.

 

Jag trivs bättre och bättre på tempocykeln. I går cyklade jag halva passet kontrollerat och tryggt, det vill säga, fegade i nedförsbackar och tryckte inte på ordentligt eftersom jag känner att jag inte har full koll på hur hårt jag egentligen orkar. När det var dags att vända hem igen så bestämde jag med att se till att ta i mer och våga utnyttja nedförsbackarna fullt ut. Det gick bra. Snittempot som låg på 27 km/h på ditvägen trampade jag upp till 29,3 km/h på hemvägen. Wohoo!! Tänk att det ändå är möjligt att bli bättre!!

När jag kom hem så sken jag av lycka och skröt inför Roger om mig själv som tempocyklist. Han flinade belåtet … eller roat. Min älskling vet att jag kan vara en satans humörspelare. Ena dagen ska jag lägga ned triathlon och andra dagen är jag världsbäst, minst! Men jag tror på passionens kraft! Finns det inga känslor med i spelet så kan man inte nå de där oanade höjderna.

Löpningen började fånigt smärtsamt och jag tänkte att det är bra att jag övar det här momentet. Ljumskarna skrek av att bli brutalt uträtade och benen stolpade iväg och jag tänkte ”måtte inte grannarna se mig nu. De måste tro jag är helt galen.” Efter bara ett tiotal meter kändes det bättre. Efter ytterligare en bit kändes det kanon. Jag tänkte ”atletisk” och ”lugnt och fint tempo”. Vad händer? 2,5 km i 4:50 tempo! What???? Jag hade gissat på 5:30 tempo om jag inte haft klocka.

Det känns som att träningen biter nu och jag får till bra pass!

Acklimatisering på tricykel

Cykla. Cykla mer. Det måste ju vara det vinnande receptet på att bli bättre på att hantera en triathloncykel.

Än så länge så har jag inte funderat i detalj på hur jag sitter på mina nya cykel Felt, exakta vinklar etc. Jag fokuserar på att cykla så länge som möjligt i tempoposition, det vill säga med armbågarna nere i tempostyret. Utmaningen är balansen och helt enkelt styrkan i bålen och trötthet i skulderblad och nacke. Det sistnämnda går fint. Jag tycker inte alls att det känns jobbigt att orka hålla positionen, Tvärtom. Jag trivs nere i tempopinnarna precis som jag alltid trivts att ligga i bockstyret på racern. Jag känner tydligt hur jag får mer kraft ur benen och jag blir barnsligt lycklig över den högre farten.

 

IMG_5033
Mmmm! Sitter och goffar kokosbollar!

 

För mig är balansen största utmaningen och det kommer inte som en överraskning. Jag har lite taskig balans. Det märks när jag löper i terräng och när jag försöker ta snäva svängar med cykel. Jag behöver öva och börjar blir mer och mer sugen på att testa cykla mountainbike, både för naturupplevelsen och för att träningsformen lockar. MTB-cykling skulle garanterat göra gott för min balans.

Vilka är då utmaningarna med tempocykel?

För er som inte vet så sitter växlarna längst ut på tempopinnarna och bromsarna långt från dem på vanliga styret. Bromsarna är i gengäld lättare att greppa jämfört med en racer. Man får bra tag och kan verkligen nypa till om det behövs. Däremot blir det  trickigare att växla i en riktigt tung uppförsbacke eftersom man då helst inte ligger ned i tempoställning. Visst det är bara att hålla styret med en hand och byta växel men i stark uppförslut, i låg fart …  med fötterna fastklickade i pedalerna … För mig är det ingen självklarhet.

Att ligga ned i tempoställning är både jobbigt och det är en fördel om man kryper ihop så mycket det går. Det gör det knepigare att titta framåt och tungt för nacken. Med armbågar tätt ihop så blir det en annan femma vid manövrering. Vägen är ju sällan helt rak och ibland måste man väja för ett hål i asfalt eller annat hinder. I stark sidvind så har man heller inte det stabila greppet i styret som när man sitter vanligt med händerna på styret.

Det som är så otroligt är att duktiga tempocyklister får detta att se så naturligt ut. Det är dit jag ska komma och igår kändes det plötsligt inte omöjligt alls.

Gårdagens cykelpass blev ett kvällspass på grund av födelsedagsfirande. Jag var väldigt nära att ställa in. Motivationen var i botten och jag tvivlade starkt på mig själv som äkta triathlet. Men nu är det så att har man Ironman som mål, då ställer man inte in en träning. Det funkar bara inte. Till alla andra lopp så kanske ja … men inte Ironman. Träningen måste bli gjord. Någon form av träning.

Det blev inget långpass på cykel den här helgen men totalt 11 mil på nya cykeln. I går cyklade jag till Roslagsstoppet och Ländia kokosbollars fabriksbutik. Mitt favoritgodis. Jag bestämde mig för att jag fick köpa två bollar om jag cyklade duktigt i tempoposition. Tadaa!! Det gick över förväntan, dessutom var bilarna riktigt snälla. Jag hade fin medvind dit och gruvade mig att ta motvinden på hemvägen men wow!! Här hände något i tempoställning så kändes motvinden 100 procent lättare och mindre jäklig. Vilken lättnad. Jag höll fin fart hela passet trots att jag tog det försiktigt och snittade 27 km/h.

 

IMG_5068
Gamla Norrtäljevägen

Från racer till tempocykel

Det är ett naturlig steg, men utmanande. Att gå från att cykla på en vanlig damcykel till en racer krävde övning och att nu att börja cykla på en triathloncykel i tempoställning och lämna racern hemma, det är inte helt okomplicerat, mentalt.

När det gäller den här sporten så får jag verkligen inget gratis, nada! Jag får kämpa med allt!! Möjligen får jag lite extra fart gratis nu, tack vare en bättre och energisparande cykel, men det är också allt. Jag vill hemskt gärna cykla på en riktigt tricykel men jag tycker det är svårt. Jag har googlat för att försöka hitta tips på vad man ska tänka på men inte hittat någon som skrivit något användbart.

 

FullSizeRender

 

I går tog jag ett par vändor på en lugn landsväg nära hemmet. I dag cyklade jag knappt 60 km fram och tillbaka på en 10 km-sträcka med gles trafik för att helt enkelt känna efter, testa, trampa på, växla upp och ned, känna på cykeln i uppförsbacke och i nedförslut.

Spontant känns det som att Felt är väldigt känslig för minsta rörelse. Den reagerar direkt på minsta rörelse av styret, jag kommer snabbt iväg och bromsarna biter. Än så länge har jag varken upplevt att det varit jobbigt eller obekvämt att ligga i tempoställning. Visserligen sätter jag mig upp ganska ofta men jag har inte känt mig en ens en smula trött av positionen.

Det gäller att slappna av och inte spänna kroppen. Det märkte jag direkt. Högre fart och trampmotstånd stabiliserar. Jag älskar farten. Jag älskar det låga svischet av hjulen. Jag älskar känslan av att få ut mer kraft ur benen.

Däremot tycker jag det är så hemskt när en liten skåpbil ilsket gasar förbi, nära, nära, för att skrämmas, eller när jag hör stora tunga fordon närma sig bakom mig. Det här börjar bli en större grej gör mig under sista tiden. Kanske har jag blivit mer utsatt för skrämselpropaganda av ”jag-hatar-fjantiga-cyklister-bilförare” eller så är jag påverkad av att jag hör allt oftare om cykelolyckor.

Jag ställde klockan på 06:30 i morse för att komma ut så tidigt som möjligt, innan trafiken drar igång.

Övandet ger ialla fall resultat. I slutet av dagens pass så klarade jag mig fint i tuff motvind och kastvindar. Jag hann vänja mig vid att cykeln uppför sig mer nervöst och känsligt och jag njöt av att cykla ca 30 km/h med behaglig känsla.

 

IMG_4482

 

 

Felt kan vara min nya kärlek

I går var det en händelserik dag som avslutades med att jag köpte en egen cykel. En Felt B2, inte ny men väldigt fin!

Jag har pratat om det länge men har haft svårt att se att jag skulle prioritera ett sådant köp mitt i storfamiljens alla behov. Samtidigt är ju det här min hobby. Det är väl ingen vid det här laget som tvekar över mitt engagemang i triathlon men ändå. Jag har kämpat med barn och familj sedan jag var 21 år och att köpa en grej som enbart gynnar mig och inte barnen för massor av tusenlappar, det har jag aldrig gjort. Det har jag aldrig haft möjlighet till heller för den delen …

 

IMG_4913
Vid precis det här ögonblicket blir cykeln min!

 

Jag lät Roger övertala mig. Det gick ganska lätt. Övertygad blev jag när jag tog en provtur (i långklänning, bra tänkt!) och försiktigt la mig i tempoställning!

KLICK!!

Wow!

Det här kändes ju bra. Det kändes ungefär som; jag lägger mig här och vilar lite. Inte så vingligt som när jag testat tidigare. Storleken på cykeln var helt perfekt. Den här cykel passar mig! Det känns verkligen superkul. Det känns helt rätt att förhålla mig seriöst till mitt triathlonutövande även på den här fronten.

Jag är så förbannat duktig på att få till träningen. Dags att belöna mig själv. Jag har gjort mig förtjänt av en cykel.

När den sedan satt på taket på vår bil, då pirrade det i magen. Så lyxig känsla. Nu måste jag göra min Felt rättvisa och få till lite tryck i benen.

Förutom detta så bjöd dagen först på trevlig samvaro med bebisar och mammor på en skuggig altan med lunch och fika. Hur bra har vi det i det har landet som får möjlighet att umgås med våra små barn så här! Sedan blev det god middag tack vare den här Lina. Därefter en tur till  Rönningesjön där det rådde full aktivitet och vattnet höll hela 17 grader. Jag träffade Hanna och Tove som efterlyst simsällskap i Facebook-gruppen Triathlontjejer. Vi beslöt oss för att satsa på 1000 meter och tog sikte på en punkt på andra sidan sjön. Sedan simmade vi in i solnedgången ….

 

IMG_4910
Pyjamastjej och magisk kväll vid sjön.

 

IMG_4404

Vansinnesfärd till Drömkåken

Alltså DEN känslan i bastun! När jag och min nyfunna cykelvän Hanna äntligen landade in i bastun igår kväll kring sjutiden efter 6 timmars cyklande (och någon timmes fika) i stormvindar och regn då stormnjöt vi och skrattade gått åt den galnaste cykelturen på länge. Ångrade vi oss? No way!!!

Äntligen var det dags för att långpass på cykeln för min del. Efter två veckors förkylning som härjat i huset och drabbat oss alla och både 50-årsfirande och 40-årskalas så såg det ut att klaffa. Dessutom skulle jag få cykelsällskap av Hanna som just nu tränar inför att genomföra Vätternrundan för första gången.

– Jag vill cykla till cafét Drömkåken. Jag har aldrig varit där, deklarerade jag bestämt för Hanna. Och hon var inte sen att haka på, trots att det är just dit hon cyklat under de senaste veckorna. Jag själv som ligger efter med cyklingen har inte fått ihop en enda tur längre än ca 4,3 km så jag såg framför mig 11 slitsamma mil, men ändå helt genomförbara. Jag tyckte att 10 mil, drygt, var en god idé.

 

IMG_4608
Snygga cyklister!

 

Det började bra.

Vi visste att det skulle blåsa rejält och Hanna hade kollat upp att vi skulle få rak nordlig vind så att motvinden skulle vara tuff under de sista 10 km fram till cafét. Men vindarna var ljumma och vi frös inte det minsta. Tvärtom. Vi jobbade upp ordentlig värme i motvinden.

Jag funderade i mitt stilla inre hur min form skulle yttra sig efter en veckas riktigt usel sömn och antydan till mjölstockning i ena bröstet. Som ni förstår är jag en smula stressad över att jag inte hunnit cykla så mycket eftersom jag tyckte att dessa förutsättningar var goda nog för en långpass …. äh …. harkel …. Just den här helgen kände jag så. Dessutom var det extra kul att få chansen att cykla med Hanna och den villa jag inte missa.

Första tre milen kändes kanon. Hanna visade mig nya vägar med mycket fint att titta på. Vackra gårdar med snickarglädje, hästar, får, en sjö. Massor av grönska och massor av motvind. Vi turades om att dra. När vi hade två mil kvar tyckte jag att det var lika bra att ta energi. Jag kände hur orken dippade och jag har lärt mig att amningen gör att jag inte har lika fulladdade depåer. Några tuggor Powerbar och vi var på rull och känslan steg till topp igen. När jag cyklat 5o km och det återstod 10 fram till vår destination var jag tvungen att flagga för Hanna att jag var trött så hon ställde upp och drog mig i motvinden från hell rent ut sagt. Fy sören vilken blåst. Vi kom knappt framåt.

Gissa om att vi var glada när vi framme vid mysiga Drömkåken kunde beställa både varsin matig macka OCH en rejäl paj med vaniljsås som fika. Jag sköljde ned rubbet med två rejäla byttor kaffe och njöt av stämningen, de levande ljusen och värmen där inne medan vi insåg att vinden tilltog och att det börjat regna.

 

IMG_4611

 

– Hur känns det tjejer, undrade killen som verkade äga stället. Ni är de enda cyklisterna som har varit här idag, det är lite ruggigt väder va? Orkar ni cykla hem?

– Äh, nu har vi ju medvind. Nu kan vi segla hem, sa jag så hurtigt jag förmådde.

Tack och lov för medvind men regnet tilltog och kylan gjorde sig märkbar. Hanna frågade flera gånger om vi skulle stanna och ringa efter skjuts hem och jag  sa nej, det ska gå men blev allt mer tveksam ju längre vi harvade på. Jag frös. Jag var blöt överallt. Jag fick inte upp värmen och tanken på att stanna för att äta och dricka kändes motbjudande och då insåg jag att jag var en bra bit ned i den berömda källaren och grävde mentalt…. nästan nära det där tillstånden när allt kan gå åt skogen.

Men när jag väl hade övertalat mig själv att det var en god idé att ge upp så var det bara 5 km kvar och då sa Hanna blankt nej.

– Vi kommer hinna frysa ihjäl innan vi sitter i bilen och då skulle vi redan vara hemma i bastun om vi fortsätter att cykla.

Hon hade såklart rätt. Jag ville bara inte inse det där och då. Jag ville bara stanna, vila, bli varm!

– Ja, fast jag fryser faktiskt skitmycket nu … det känns inte bra, sa jag ynkligt men tog mig samman och lyssnade på Hanna som konstaterade att jag kunde växla och prata så då var det inte kris …. och precis då inser vi att de sista 5 km måste vi kriga i motvind och det var just vinden som kylde så förbaskat.

5 km är väldigt kort. Och ibland är till och med två sega uppförsbackar, trots svidande lår, en blessing. Lite, lite värme smög sig in i musklerna. Kylan gav vika en smula, vi trampade på. Låg vi i motvinden nu? Regnade det? Allt kändes bara jämnblött och jämnkallalt. Vi stretade förbi en löpare i shorts och t-shirt och skrek ”heja, heja” och fick ”30 km” som svar.

– 10 mil, skrek Hanna och just då var vi nog båda så förbannat nöjda att vi inte bröt. Det var bara ett vanligt träningspass, ett viktigt pass, där pannbenet fick sig en rejäl kamp.

Plötsligt stod vi skakandes i Hannas badrum och skalade av oss de dygnsyra plaggen och skrattade åt vätan. Värmen i duschen sved på huden och den uppvärmda bastun fick stopp på både skakningar och tandhackningar.

Tack Hanna! Du är grym! Det var jättekul att cykla med dig men nästa gång tar vi det i solsken va?

 

IMG_4621
Grymt tjej den här Hanna!

IMG_4622

 

IMG_4613

Uppryckning pågår

Vintern är över. Nu är det skärpning som gäller. Vad vill jag med årets mål? Vad vill jag åstadkomma? Just nu tar jag mig själv i kragen en smula. Jag ser till att få träningen gjord. Jag utmanar mig själv fartmässigt i alla tre grenar och jag har rensat upp i kosten.

Roger och jag har en fin tradition att tacka varandra för en fin helg varje söndag kväll när vi säger godnatt. Nästan jämnt kan vi summera en fullspäckad helg med massor av trevliga upptåg. Det händer att helgerna blir pannkaka och inte som vi har tänkt oss också men en utvärdering och en stunds reflektion över allt som varit bra skapar en positiv spiral och tacksamhet över allt det fina vi har tillsammans.

Även den här söndagen konstaterade vi att vi hade haft en fin helg. Den började för min del med en inställd aw som istället blev ett långt pass på gymmet med avslut i bastun med lite skönhets treatment. Jag smet in på Åhléns parfymavdelning påväg till gymmet och köpte lite nya hudvårdsprodukter, en ansiktsmask och ett nytt fräsch nagellack.

Efter passet shoppade jag loss på ICAs frukt och grönt-avdelning och vräkte ned en massa nyttigheter i mixern där hemma, toppade med riven ingefära och lite cayennepeppar. Det känns som att min kropp skriker efter vitaminer och sol nu efter 10 månaders amning och efter vintern.

 

cykel

 

Helgens viktigaste mål var cyklingen. Eftersom jag kände mig för under förra helgen så ville jag trampa på lite mer den här gången. Vi tog samma runda men motsatts varv vilket visade sig vara ett vinnande koncept med mindre tillfällen att korsa vägar, det vill säga färre farliga moment och färre stopp.

Vi trampade nästan 3 mil innan vi stannade första gången för en kort drickpaus. Det kändes bra, jobbigt men jag var nöjd med farten och vi fick in ett fint tempo. Väl hemma igen så bekräftade klockan känslan. Inklusive två-tre stopp, lite fotopaus och lugnare sträckor så hade vi snittat 26 km/h.

Helgens långpass blev uppskjutet till igår måndag. Jag och Edith var ute och rullade i solen längs havet och fick ihop 14 km i 5.50 tempo.

Jag tycker att det går ganska bra nu!

 

Första milen är trampade

En och en halv timme fick jag leta efter cykelskorna bland flyttkartonger, men till slut rullade jag och Roger iväg. Första cykelturen i år och första daten med barnvakt sedan Edith föddes.

Det var nervöst på flera sätt under lördagens cykeltur. Lämna bebisen hemma med någon annan än pappa brukar vara ett stort steg för ialla fall bebismammor.

Storebror Simon 20 år hade fått äran att ta hand om lillasyster och jag har längtat hela veckan att få spendera några timmar med Roger, utomhus, på cykel.

Det var också nervöst att ge sig ringrostig ut bland bilar som tycks bli ilsknare och ilsknare mot cyklister under de senaste åren. Eller är det bara jag som inbillar mig?

 

IMG_4125
Rejäla backar att susa nedför och trampa uppför.

 

En del kör demonstrativt om väldigt nära, andra i onödigt hög hastighet.

Lite trevande känsla och mycket energi gick åt att hålla koll på trafik och cykel men visst var det härligt. Det positiva var att benen kändes starka och jag hittade ett skönt driv som jag inte upplevt tidigare i rundtrampet. Det negativa var att benen är helt klart är inställda på 3,4,6 eller 8-minusters intervaller. Men jag tror att det kan bli bra. Nu är det ut och cykla som är prio framöver. Jag ska försöka styra om de långa löppassen till onsdagar och satsa på cykling lördag och söndag när jag lättast kan vara borta från hemmet.

 

IMG_4127
Nu önskar jag mig en lite snabbare hjälm. Det börjar bli dags!

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.