Helena Nimbratt

My triathlon stories

All out – sent kvällspass på trainern

Strax innan läggdags. Var tog tiden vägen?

Ett pass på trainern har stått på dagens schema hela kvällen men hur kort är egentligen inte en vardagskväll när man ska hinna äta middag, umgås, läsa saga, dividera om 18-årsfester, vattna tomatplantor, akutköpa nya löparskor eftersom de befintliga är tre år gamla och har varit med under två ironman, en mara, ett par medeldistanser, en rad löplopp och hundratals träningpass. De var helt körda i botten! Man ska väl inte ha löpardojor i tre år ens?

Med heltidsjobb, en relation,  fyra barn med olika behov i åldrarna 2-22 år (ni kan inte ana vilka kontraster man kan ställas inför varje dag), ett hem och den här våren även en kvällsutbildning med föreläsning varje onsdag till kl 21:00, då blir det lite tight.

Men det här är ju pusslet vi alla kämpar med – jag är inte ensam.

Ändå får jag till lite träning varje dag. Långt ifrån tillfredställande men jag försöker köra hårdare. Jag kanske inbillar mig men är det inte så att jag utvecklas lite också?

Löpningen känns ok. Men jag kan ana mig till att jag tappat lite av den där unset av högre fart som jag tränade upp under vintern. Men än är inte sommarens löpning gjord ännu så jag hoppas kunna pinna på en del.

Cykelbenen känns mycket starkare. Något har hänt. Och igår kväll när tiden egentligen var slut så beslöt jag ändå att kliva upp på trainern och köra 35 min stenhårt.

Det hade varit en ganska tuff dag. Jag behövde det. Och det var härligt att cykla på kvällen som omväxling, istället för tidigt på morgonen. Jag kände mig stark som en oxe jämförelse och kunde maxa mer. Det blev riktigt hög kvalitet både för cykelbenen, hjärtat och även sinnet.

Trainern mitt i köket, på en handduk. Bästa spellistan i lurarna. Hög volym och ett motstånd som var lång utanför komfortzonen. Det fick bära eller brista. Men oj, vad bra det gick. Leendet kittlade i mungipan. Jag blev så där psykoknottring av endorfiner någonstans halvvägs in i passet. Svetten sprutade. Långa intervaller!!

Ren ock skär cykelglädje!

Mit mål att trycka 4 x min kroppsvikt i watt under mina intervaller är nu inom räckhåll!

Edith har preppat mammas cykel. "Törstig mamma"
Edith har preppat mammas cykel. ”Törstig mamma”

Premiär ute med starkare cykelben

Vår. Värme. Sol. Så plötsligt blir det dags att rulla ut cykel för första gången efter vintern.

Kanske liiite för tidigt. Kanske lite för grusigt. Väldigt dammigt och cykeln har ännu inte fått en genomgång med smörjning och allmän omvårdnad.

Men det får bära eller brista. Punka-kitet blev till och med kvar i förrådet.

IMG_8434

Just idag är det vår. Nästa helg kanske det snöar.

Jag har väntat på första dagen ute med cykeln med spänd förväntan. Jag har hoppats och undrat om vinterns träning på trainern kommer att kännas i benen väl ute på vägarna. Jag har cyklat många hårda, korta pass med 4×4 minuter + uppvärmning och nedvarvning och jag har cyklat en del pass med längre intervaller 3×10 min, 3×15 min och till och med 3×20 min. På wattmätaren har jag sett att jag utvecklats.

Men kommer det att märkas ute i verkligheten?

Söndagens cykeltur blev bara 30 km, lite för kort för att säga exakt hur formen är just nu men ett som är säkert – benen känns mycket starkare och jag kunde utan problem komma upp i samma fart som när jag slutade säsongen strax efter Ironman.

Backarna kändes inte så vansinnigt tunga som de gjorde förra året vid den här tiden och kilometersnittet var inte alls så hopplöst! 30 km kändes som en uppvärmning.

En underbar känsla! Wow! Vad jag kan!

Nu är första långpasset till mysiga Drömkåken inbokat med ett helt tjejgäng. Det här kommer bli en bra säsong.

IMG_8437

 

Full aktivitet på vår lilla baksida.
Full aktivitet på vår lilla baksida.

Därför älskar vi trainerpass

  1. Det är sjukt jobbigt = endorfinpåslaget blir extra stort = du mår som en prins efter passet. När man cyklar inomhus så ges det inga tillfällen till smygpauser på grund av/tack vare trafikljus, korsningar eller bara för att utsikten är så förbaskat snygg att man bara måste ta en selfie.
  2. Cyklister har snygga och stenhårda ben. Allt trampande skulpterar fram en fin fina lår och en snygg rumpa. Ju fler trainerpass destå starkare ben.
  3. Du slipper kyla, regn och framförallt de där motvinden som har härjat under hela sommaren. Visst har det blåst lite extra mycket just under 2016?
  4. Du kan kolla film, en serie, lyssna på musik eller en podd samtidigt som du tränar.
  5. Du kan kötta på så att det svartnar för ögonen utan att du riskerar att bli påkörd i trafiken.
  6. Perfekt möjlighet att både få träningen gjord och ändå vara hyfsat tillgänglig för familjen.

Några tillägg till min lista?

 

img_7135

 

Ironman Kalmar 2016 – Race report del 2

Del 2 CYKLINGEN

I det vita växlingstältet var det proppfullt med glädjerusiga tjejer som slet och drog i sina kläder för att få dem på plats på den fuktiga huden. Det här är ett av de härligaste ögonblicken under varje triathlon tycker jag. Simningen är gjord, man är igång, det går bra och tävlingsglädjen osar i luften. Dock var jag inte beredd på den småpratiga stämningen. Jag försökte fokusera på mitt men alla var så trevliga och ville prata så jag tappade en minut eller två på att vara social.

Jag upptäckte att jag har tränat massor under hela året men helt försummat själva växlingsmomentet. Jag hade ingen ordentlig plan för vad som skulle göras. Jag drog länge i våtdräkten innan den åkte av. Strumporna blev korviga, grus hamnade mellan tårna. Dessutom överraskades jag av att jag frös. Skakade. Helt uppriktigt hade jag inte ens reflekterat över om det var varmt eller kallt under simningen. Det hade varit kallt insåg jag plötsligt och det slog mig att jag inte hade en aning om vad som skulle bli bäst klädsel på cykeln.

I sista stund drog jag på mig armvärmare inspirerad av tjejen bredvid och hoppade ut ur tältet. Blå påse med våtdräkt och blöta grejer till en funktionär, iväg till cykeln och ut ur växlingsområdet. Upp på cykeln och trampa, trampa under publikens jubel!

Here we go! 18 mil cykling väntar, minst 6 timmar på sadeln … jag kommer ha gott om tid att hinna reflektera över simningen och göra mig hemmastadd i cykelsituationen.

 

IMG_5363
Härligt att komma tillbaka till Kalmar och få ny energi av publiken.

 

Gå inte ut för hårt på cykeln är ett vanligt tips. Jag funderade på det där medan jag långsamt trampade över Ölandsbron … alltså hur försiktigt är egentligen bäst? Nu tappar jag ju tid … Jag cyklade om en handfull cyklister, passade på att höja blicken på toppen av Ölandsbron och andades djupt. Wow! Det här är värt att kämpa för. Vilken lyx att få cykla där på avspärrade vägar i den vackraste miljön och allt tyder på att den berömda ölandsvinden kommer vara väldigt snäll just i år. Men jag fryser. Oj! det hade jag inte räknat med. Jag skakar så att styret vibrerar och ber tyst att det ska gå över snart.

I Färjestaden strax efter bron, var det fest som vanligt. Mycket folk, en välfylld energistation, musik och skönt pepp. När lugnet sänkte sig på banan igen så var det dags att samla sig och hitta in i rätt tempo och fokusera. Mörbylånga dök upp på ett kick och 3 mil var redan avklarade. En sväng ned i byn och sedan upp på vägarna igen för att fortsätta söderut. Det är fjärde gången jag cyklar just den här sträckan i år så jag var väl förberedd på hur banan skulle se ut. Det gav mig ett mentalt försprång. Och nu är jag tack och lov varm igen.

Jag höll strax under 30 km/h i snitt. Det gick lätt. Och det var här jag gjorde ett misstag. Jag stirrade mig blind på snittfarten istället för känslan. Hela våren, hela sommaren har jag slitit i vind. Just den här dagen var det nästan vindstilla. Jag hade kunnat ge mer men jag vågade inte vika från planen att cykla max 30 km/h för att inte krokna på löpningen.

Milen bara försvann. Jag hade inte tråkigt en enda gång, inte ens på fastlandet, förutom under de 2 sista milen. Jag som har cyklat så mycket själv, gnetat i dåligt väder, tampats med negativa tankar … det här vara bara så enkelt.

Och jag får till och med cykla i rondellen i Kalmar under musik och pepp. 2014 hade alla gått, det var tomt och så deppigt efter den tuffa punktpärsen. I  år var mitt största bekymmer att jag var kissnödig. Jag gjorde allt vad jag kunde för att försöka proffskissa lite på cykeln men hallå …. det är ju svårt. Trots det jag stannade inte.

Min utmaning till mig själv inför Ironman Kalmar 2016 var att försöka frammana lite tävlingsspirit. Myspassen är över. Nu är det tävling. Här ska inte vilas i onödan, stanna eller gå på toa för att det är bekvämt. Jag höll planen. I Hulterstad var det kö vid toaletterna så jag trampade förbi efter att ha fyllt på med en ny flaska sportdryck. Över Alvaret där det alltid är motvind blåste det medvind och jag jublade när jag passerade platsen där jag 2014 krigade med punktering.

Vid nästa depå var det också kö … så nej, jag stannar inte trots att det vid det här laget värker i magen. Istället skäller jag ut mig själv och lyckas lätta lite, lite på det värsta trycket … Skum känsla … men är det tävling så är det …

Jag åt, drack och gjorde mitt bästa för att få i mig 100 g kolhydrater/h. Jag mådde som en prinsessa hela vägen. Med bara två mil kvar kände jag trots allt att nu fick det vara nog. Jag var trött och slappnade av, tankarna flög iväg, jag tappade fokus och …. plötsligt … jag hör det välbekanta mullret från domarens motorcykel som försiktigt glider upp bredvid mig.

– Tyvärr, jag är ledsen, nu har du legat för länge bakom den där killen, säger han och jag inser att mitt beslut att ångra den påbörjade omkörningen skulle stå mig dyrt.

Jag får ett blått kort och skäms som en hund. 5 minuter strafftid i nästa penelty box.

– Men var är den? Undrar jag men domaren skakar på huvudet.

– Sorry, säger han och gasar iväg.

Fan, fan, fan … Jag ökar. Cyklar det snabbaste jag orkar. Kanske sparar jag en minut om jag spettar på den sista milen. Precis innan växlingsområdet tvingas jag stanna och står feeeeem långa jäkla minuter och ser 10,20, 30 kanske 40 pers susa förbi. Men det är trevligt folk där i boxen. De klockar mina minutrar med ett tidtagarur  och säger att de har haft fullt upp under dagen.

Sedan är det dags för växling. Nu är det bara lite löpning kvar! Tänk vad skevt perspektiv det blir under Ironman. Ett marathon blir ”bara lite löpning” …

Del 3 kommer snart …

 

 

Konsten att brotta ned 180 km cykling

Jag vänder och vrider på det här med cyklandet. Jag cyklar långt och långsamt. Cyklar med fikastopp, cyklar utan stopp och käkar och dricker på cykeln. Jag cyklar i rundbana, jag cyklar favoritsträckan fram och tillbaka. Jag testar kvällscykling och morgoncykling. Jag har ställt upp trainern och kört 4 x 4.

Jag letar efter cykelglädjen och försöker dessutom ta ned distansen 180 km på jorden så den blir mer hanterbar och inte så förbaskat lång, inför den stora Ironmandagen.

Det är något som skaver.

 

FullSizeRender-8

 

Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är det lite långtråkigt att cykla så mycket ensam. Jag har inte riktigt hittat någon supermysig favoritväg sedan jag flyttade från Värmdö. Jag tvingas cykla på en del hårt trafikerade sträckor och hatar verkligen de där bussarna som stryker så nära, jag avskyr när det hinner passera  tre tunga lastbilar innan jag hunnit en kilometer. Jag blir butter, omotiverad och lite tråkig att ha att göra med.

Så vad kan jag göra för att det ska kännas bättre? Jag måste helt enkelt få upp cykelglädjen och döda alla negativa tankar. Så här kan jag inte fortsätta.

Till exempel, som igår, planera in cyklandet så mycket det går under helger och stiga upp tidigt. Så här mitt i juli blir det succé. Den hårt trafikerade Arningeleden som jag är tvungen att trampa i 7 km för att komma ut på landsvägarna låg nästintill öde. En handfull bilar passerade utan dramatik. Ingen hetsade på i rondellerna. Det gick snabbt att komma ut på landet och det var underbart att cykla utan att stressnivån stigit till max i kroppen.

Och se där!

– Vad vackert det var längs den här vägen som jag cyklat flera gånger tidigare. Vilken överraskning!!! Titta vilka fina gårdar, vilket vackert öppet landskap, vad lantligt och fint det är så nära mitt hem och där, där och där finns det ju en möjlig ny cykelväg!

Gårdagens cykling blev en stor seger. Faktum är att jag knappt mötte en enda bil under en hel timme och kunde bara njuta och fokusera på cykling. Jag VET ju att det är härligt att cykla. Dessutom konstaterade jag lyckligt att den tilltänkta distansen 70 km kändes kort! Det är precis den effekten jag strävar efter inför Ironman. Att 7-9 mil känns helt rimligt att cykla vilken dag som helst och att det därmed under tävlingen är 8 mil km att brottas med med för att slutligen bara cykla de sista 3 milen …

Dessutom övade jag energiintag. Jag sög duktig i mig sportdryck och höll huvudet fräscht hela passet.

 

IMG_5921
Firar den lyckade cyklingen med en selfie.

52 km löpning och tufft brickpass

Löpningen är grunden till min träningsglädje och får alldeles för ofta stå tillbaka till förmån för simningen och cyklingen. Löpningen är mitt ”säkra kort” i triathlon. Springa kan jag alltid så länge kroppen är hel men det är ju faktiskt mycket roligare att springa med stark känsla, än att lufsa runt och kämpa för at huvudet inte ska packa ihop och vilja kliva av banan.

Jag har försökt satsa lite mer på löpningen den sista tiden och märkt att det gett resultat. Och den här veckan så har jag bara velat springa och följt lusten och gjort det. Två pass om 13 km, ett långpass och så dag ett riktigt gott brickpass, det vill säga först cykling 52 km i hällande regn (yeah!) och sedan av cykeln och ut att springa milen för att riktigt känna på känslan.

Jag hade sällskap av Tove från Facebookgruppen Triathlontjejer. Trots regnet blev jag GLAD av cykelpasset. Drygt 5 mil känns numera lättcyklat, det var trevligt med sällskap, det var varmt ute trots regnet och regnvattnet var på något sätt lite uppfriskande. Jag kände att detta var precis vad jag behövde. Visserligen inget långpass men ett pass där jag slapp kämpa mentalt för milen utan bara hade kul hela vägen. Jag tror att det är väldigt välgörande för min fortsatta triathlonkarriär.

Tove som är stark i löpningen drog ut mig i 4:50-tempo och såg sedan till att jag tuggade på kring 5:10 nästan hela rundan. Jag är helt klart mör så här efteråt, men så sprang jag också 16 km igår kväll. Så nu har jag gjort vad jag kunnat inför tävlingsdebuten efter barnafödsel.

Det var så blött och lerigt idag att jag inte ville dra fram telefonen för att ta en bild. Men tänk tanken: Inte en tråd på kroppen var torr, håret lika blött som när man precis kommer ur duschen och hela ryggen, rumpan och vaderna … leriga!

… and then a marathon …

Check! 15 mil in på cykelkontot. Jag är rätt mör kan jag säga och förbaskat nöjd. 15 mil är verkligen inget man bara klämmer ur sig hur som helst. Och det är inte ens fullt 18 ironmanmil ( … and then a marathon …!!!!! Galet!!)

Nej, jag är inte med i någon triathlonklubb. Nej, jag har ingen coach och nej, jag har inga ironmankompisar. Jag tränar själv. Det är inte alltid den mest motiverande taktiken måste jag säga, inte när det står 150 km på träningsschemat. Men avsaknaden av sällskap var nog ändå det enda som inte var optimalt. I övrigt hade jag en kanondag på cykeln, i tempoställning.

Ett bra knep att fixa ett riktigt mastodontpass (var tvungen att googla ordet mastodont: ”Mastodont, ett släkte utdöda djur i ordningen elefantdjur”) är att skriva in det i kalendern några veckor innan. Är passet inplanerat så hinner du förbereda dig för vad som komma skall i god tid. Jag antar att det fungerar likadant när man har köpt ett träningspass av en coach eller planerat sin träning själv enligt konstens alla regler. Det har inte jag gjort men någonstans finns det en struktur.

Förra veckan när jag cyklade 10 mil så kände jag mig väldigt nöjd och färdig när jag var klar. Det fanns noll motivation att fortsätta. Däremot var jag helt och hållet inställd på att cykla betydligt längre idag. Jag hade ett jobb att utföra och såg till att det blev gjort.

De första 70 km kändes hur bra som helst. Vid 90 km var jag lagom trött och då satt det fint med fika på Drömkåken. Om någon undrar så tänker jag absolut bli stammis där.

Jag åt en stor mozarellamacka med parma och beställde den största chokladbollen fiket kunde uppbåda och sedan började jag så smått streta hem i motvind. Drygt 30 km kvar och benen kändes helt döda, uttömda. Jag ringde hem till Roger och gnällde lite, behövde någon son tyckte synd om mig och sedan tog jag mig ann den sista biten hem.

Mission completed!

 

Time to brösta upp sig

”Jag står på stranden intill Vanån. Jag är på plats i god tid och jag har hunnit simma in 400 meter. I går på eftermiddagen bekantade jag mig med ån, vattnet och stranden. Som vanligt var det fantastiskt härligt att simma i Vansbro. Jag känner hur tävlingstämningen förtätas bland mina medtävlare men jag fokuserar bara inåt och på min egen känsla. Jag är fokuserad. Lugn och målmedveten.”

Jag visualiserar starten i Vansbro om två veckor. Det är dags att brösta upp sig och hitta in i självförtroendet. Jag vet att mentala bilder tränar den psykologiska styrkan. Jag har haft hjälp av tankens kraft under många viktiga tillfällen i mitt liv. Tyvärr har de negativa tankarna haft ännu större effekt ännu fler gånger så desto större anledning att mota undan dem i god tid.

I dag står det 150 km cykling på schemat. Distansen är inte bara tänkt att stärka benen utan framförallt huvudet. Jag behöver det för att övertyga mig om att jag har koll på läget. Jag behöver cykla riktigt långt för att ta udden av respekten för långa cyklingar. Jag behöver öva på att ha tråkigt, längta till mål osv. Cyklar jag 15 mil idag så kommer ju Vansbros 9 mil kännas som en lagom liten runda. Med lite tur kommer jag att hinna cykla 30 mil under den närmaste veckan. Det kommer sitta fint i kroppen och i huvudet.

 

_MG_0858
Stolt, rak och stark! That’s me!

Trevlig söndag!

Brickpass och uppladdning inför Vansbro

Nu är det inte långt kvar till tävling och jag gör vad jag kan för att förbättra formen inför Vansbro Triathlon. Och nu längtar jag. Det ska bli så vansinnigt roligt. Och nervöst.

I tisdags körde jag en hel triathlondag. Först simning 90 min med Simcoachen i Ängbybadet och sedan två timmars cykling med efterföljande brickpass, det vill säga löpning efter cykling.

Jag är grymt nöjd, både med känslan och resultatet. Jag cyklade ut så sent som 19:00 men beslöt mig ändå för att följa planen att även lägga in löpning efter cyklingen.

 

IMG_5239
Bästa sällskapet en tisdagskväll.

 

Jag trivs bättre och bättre på tempocykeln. I går cyklade jag halva passet kontrollerat och tryggt, det vill säga, fegade i nedförsbackar och tryckte inte på ordentligt eftersom jag känner att jag inte har full koll på hur hårt jag egentligen orkar. När det var dags att vända hem igen så bestämde jag med att se till att ta i mer och våga utnyttja nedförsbackarna fullt ut. Det gick bra. Snittempot som låg på 27 km/h på ditvägen trampade jag upp till 29,3 km/h på hemvägen. Wohoo!! Tänk att det ändå är möjligt att bli bättre!!

När jag kom hem så sken jag av lycka och skröt inför Roger om mig själv som tempocyklist. Han flinade belåtet … eller roat. Min älskling vet att jag kan vara en satans humörspelare. Ena dagen ska jag lägga ned triathlon och andra dagen är jag världsbäst, minst! Men jag tror på passionens kraft! Finns det inga känslor med i spelet så kan man inte nå de där oanade höjderna.

Löpningen började fånigt smärtsamt och jag tänkte att det är bra att jag övar det här momentet. Ljumskarna skrek av att bli brutalt uträtade och benen stolpade iväg och jag tänkte ”måtte inte grannarna se mig nu. De måste tro jag är helt galen.” Efter bara ett tiotal meter kändes det bättre. Efter ytterligare en bit kändes det kanon. Jag tänkte ”atletisk” och ”lugnt och fint tempo”. Vad händer? 2,5 km i 4:50 tempo! What???? Jag hade gissat på 5:30 tempo om jag inte haft klocka.

Det känns som att träningen biter nu och jag får till bra pass!

Acklimatisering på tricykel

Cykla. Cykla mer. Det måste ju vara det vinnande receptet på att bli bättre på att hantera en triathloncykel.

Än så länge så har jag inte funderat i detalj på hur jag sitter på mina nya cykel Felt, exakta vinklar etc. Jag fokuserar på att cykla så länge som möjligt i tempoposition, det vill säga med armbågarna nere i tempostyret. Utmaningen är balansen och helt enkelt styrkan i bålen och trötthet i skulderblad och nacke. Det sistnämnda går fint. Jag tycker inte alls att det känns jobbigt att orka hålla positionen, Tvärtom. Jag trivs nere i tempopinnarna precis som jag alltid trivts att ligga i bockstyret på racern. Jag känner tydligt hur jag får mer kraft ur benen och jag blir barnsligt lycklig över den högre farten.

 

IMG_5033
Mmmm! Sitter och goffar kokosbollar!

 

För mig är balansen största utmaningen och det kommer inte som en överraskning. Jag har lite taskig balans. Det märks när jag löper i terräng och när jag försöker ta snäva svängar med cykel. Jag behöver öva och börjar blir mer och mer sugen på att testa cykla mountainbike, både för naturupplevelsen och för att träningsformen lockar. MTB-cykling skulle garanterat göra gott för min balans.

Vilka är då utmaningarna med tempocykel?

För er som inte vet så sitter växlarna längst ut på tempopinnarna och bromsarna långt från dem på vanliga styret. Bromsarna är i gengäld lättare att greppa jämfört med en racer. Man får bra tag och kan verkligen nypa till om det behövs. Däremot blir det  trickigare att växla i en riktigt tung uppförsbacke eftersom man då helst inte ligger ned i tempoställning. Visst det är bara att hålla styret med en hand och byta växel men i stark uppförslut, i låg fart …  med fötterna fastklickade i pedalerna … För mig är det ingen självklarhet.

Att ligga ned i tempoställning är både jobbigt och det är en fördel om man kryper ihop så mycket det går. Det gör det knepigare att titta framåt och tungt för nacken. Med armbågar tätt ihop så blir det en annan femma vid manövrering. Vägen är ju sällan helt rak och ibland måste man väja för ett hål i asfalt eller annat hinder. I stark sidvind så har man heller inte det stabila greppet i styret som när man sitter vanligt med händerna på styret.

Det som är så otroligt är att duktiga tempocyklister får detta att se så naturligt ut. Det är dit jag ska komma och igår kändes det plötsligt inte omöjligt alls.

Gårdagens cykelpass blev ett kvällspass på grund av födelsedagsfirande. Jag var väldigt nära att ställa in. Motivationen var i botten och jag tvivlade starkt på mig själv som äkta triathlet. Men nu är det så att har man Ironman som mål, då ställer man inte in en träning. Det funkar bara inte. Till alla andra lopp så kanske ja … men inte Ironman. Träningen måste bli gjord. Någon form av träning.

Det blev inget långpass på cykel den här helgen men totalt 11 mil på nya cykeln. I går cyklade jag till Roslagsstoppet och Ländia kokosbollars fabriksbutik. Mitt favoritgodis. Jag bestämde mig för att jag fick köpa två bollar om jag cyklade duktigt i tempoposition. Tadaa!! Det gick över förväntan, dessutom var bilarna riktigt snälla. Jag hade fin medvind dit och gruvade mig att ta motvinden på hemvägen men wow!! Här hände något i tempoställning så kändes motvinden 100 procent lättare och mindre jäklig. Vilken lättnad. Jag höll fin fart hela passet trots att jag tog det försiktigt och snittade 27 km/h.

 

IMG_5068
Gamla Norrtäljevägen

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.