Helena Nimbratt

My triathlon stories

Come back i löpning 2019 – tillbaka till glädjen!

Så där! Nu har jag ansökt om att få blir en Asics frontrunner 2019. Det vore ju superkul och en extra morot inför 2019.

Det blir mycket fokus på löpning det här året. Dels beror det på att jag tycker att löpningen är en avgörande del i ett triathlon. Mycket avgörs under Ironman på just löpningen. Sista milen kan bli hiskeligt lång om inte löpningen finns i kroppen.

_mg_0587_helena_nimbratt

Dessutom känns det roligare att springa på väldigt länge. Tack vare alla nygamla kunskaper jag fick av löpcoach Fredrik Zillén. Nya, därför jag aldrig får det teoretiskt förklarat för mig hur ett  löpsteg ser ut och hur allt hänger ihop med armpendling, fot-i-sättning och höftläge osv, osv. Jag har ju bara sprungit och det har funkat hyfsat. Gamla därför att jag faktiskt har sprungit ganska rätt , naturligt. Men inte efter ett gäng skador. Då gick kroppen vilse och svagheter förstärktes.

Nu känns allt så där fantastiskt på rätt spår. Jag älskar när kroppen faktiskt svarar på träningen, när känslan av ansträngning känns utmanande och god.

Stark, rak, snabb … hm …. nåja, allt är relativt men jag jublar när klockan burrar och visar 05:25 eller 05:10 och ibland även 04:50 som under veckans fartlekspass.

Här är löploppen jag planerat inför 2019:

FEB: Edsviken Summer Winter Marathon, del 1 21 km –  Done and dusted

APRIL: Österlen Spring Trail Duo 2 x 30 km med Roger som partner – inte anmäld än

MAJ: Kålmårdstrailen 21 km – anmäld

AUG: Edsviken Summer Winter Marathon, del 2 21 km – Inte anmäld än (1 vecka efter Ironman)

SEP: Värmdö Ultra 60 km – anmäld

Läger med Umara Sports Club

I november var jag på mitt första träningsläger – någonsin. Umara Sports Clubs läger i Borås. Jag såg nyhetsbrevet med inbjudan av en slump och var precis då i ett starkt behov att boka in några trevliga aktiviteter att se framemot inför vintern. Jag vill också göra något för att tillföra energi i träningen och lära mig något nytt.

Lite nervöst inför första passet med löpteknik.
Lite nervöst inför första passet med löpteknik.

Nu är det dag för läger igen och jag är anmäld. Denna gång får jag sällskap av Sara Hartzell som är sugen att testa sina triathlonvingar.

Många events inom triathlon förpackas ofta med en lyxig inramning, dyra hotell, resorter i solen, lyxig mat osv, osv. Jag uppskattar den typen av upplevelser men tycker faktiskt att det är helt omöjligt att lägga den typen av pengar på bara mig själv när jag har fyra barn i familjen och en man som jag hellre upplever något riktigt fint tillsammans med.

Umara Sports Club träningsläger
Morgonsim!

Umara Sports Clubs läger är upplagt helt perfekt. Funktionellt, mycket bra träning, inspirerande ledare, massor av mat och boende på vandrarhem. Kan det bli bättre?

Det som lämnade starkast avtryck i mig efter det senaste lägret var Borås simarena. Vilken magisk plats. Jag inbillade mig att kända triathleten och debattören Jonas Coltings engagemang i simsporten, i Borås där han bor, har bidragit till att simarenan är helt oklanderligt skött. Rent och så snyggt med stämningsfull belysning.

Workshop simning.
Workshop simning.

Det var en upplevelse att få simträna där med en duktig coach.

Lägret innehöll 6 timmar träning tror jag det blev och 2 timmar föreläsning om grundträning och energi. Vi började med löpteknik i Borås arena och sprang på bana. Vi pratade sedan styrketräning och basövningar.

07:00 lördag och söndag innan frukost var det simning, vi hann med ett långpass löpning och ett pass backintervaller och dessutom en workshop i simning.

Jag åkte tåg fram och tillbaka från Stockholm, tog en semesterdag på fredagen och var så nöjd med hela helgen.

Om två veckor åker jag igen. Då blir det fokus på simning och så blir det en hel del löpning. Ska bli superkul.

Edsviken summer winter marathon

Värsta tänkbara underlag. Bästa tänkbara sällskap. Och ett helt okej tävlingshumör.

Vad fantastiskt roligt det är med lopp. Vad länge sedan det var.

Pirret i magen. Förväntan. Förberedelserna, velandet hit och dit angående kläder, skor, strategi.

Vid startportalen med Sara Hartzell.
Vid startportalen med Sara Hartzell.

Jag hade förberett mig på snö- och islöpning, knarrande steg och frost i håret och på ögonfransarna.

Riktigt så blev det inte. Men det blev ett äventyr och en utmaning både fysiskt och mentalt.

Bara någon dag före loppet så byttes vintervädret till tö och regn. Den stora mängden snö som fallit under de senaste veckorna började smälta och blev blöt. Isen blev dubbel med ett skört översta lager som lätt gick att trampa igenom. Tävlingsledningen meddelade två dagar innan start att de planerade sju övergångarna på isen skulle blir två.

Summer Winter marathon är ett lopp som skall springas i par och upplevas tillsammans med en god vän. Sara Hartzell som jag har haft förmånen att uppleva Utö swimrun tillsammans med frågade mig om vi skulle köra ihop! Så kul och så glad blev jag över den frågan. Klart jag ville.

Kul också att ha något att se framåt tidigt på säsongen. Något att sikta mot under vinterns långpass.

Dagen för loppet var absolut värsta tänkbara vädermässigt. Snö OCH regn, massor av snö och is som underlag som förvandlades till mjuka tjock sorbet. Lägg lite vind på detta innan start så har vi toppat det. Men humöret var ändå gott. Stämningen riktigt mysig. Folk var fokuserade på att hålla värmen och att få komma iväg.

Starten gick nedför en lång backe och jag bestämde mig för att inte börja med att stå på ändan. Det var trångt längs gåpromenaden runt sjön, vi tuffade på och försökte gå om när tillfälle gavs.

Folk småpratade, skojade och skrattade. Jag och Sara fantiserade om hur det skulle kunnat vara om det var sol, gnistrande snö, minusgrader ….

Det var kul att springa. Snart kom vi till första övergången vid sjön. Ett 10-tal brandmän stod på rad och bevakade löparna eller hejade glatt. Ett par isdubbar per par var regeln. Kanske kontrollerade de detta.

Löpningen under sjön var ett kul inslag.
Löpningen under sjön var ett kul inslag.

Nu gick det inte att undvika blötan. Redan efter ett par meter hade vi trampat igenom ner i issörjan och det iskalla vattnet fyllde skorna. Bara att gilla lägget och tacka ullens goda egenskaper. Snart var fötterna varma igen.

Det var ett trevligt lopp. Underlaget tog bokstavligt talat musten ur en. Jag hade inte särskilt mycket energi med mig. Banan fanns vid de två vätskestationerna men jag var inte allas sugen på proppa munnen full just då. Sara och jag förvånades stilla över plastmuggarna som vattnet serverades i, så här i klimatmedvetna tider.

Regnet tilltog och underlaget blev ännu mjukare. Vi sprang om flera tappra löpare med uppgiven ryggtavla som pustade eller promenerade en bit. När fötterna plötsligt fick lite fast mark ökade vi takten en smula. Stadigt tog vi oss an den sista sträckan fram till mål och plockade många fina placeringar. Mina energidepåer var vid det här laget helt tomma. Har nästan aldrig kört slut på energin på det här sättet. Men det gjorde inget. Målrakan låg framför oss och den var samma branta backe som vi sprang nedför vid start.

Fina medaljen. I augusti springer vi hem andra halvan.
Fina medaljen. I augusti springer vi hem andra halvan.

Hurra för oss! Vi firade stort med bastu och varsin Ländia kokosboll. Smakade så gott!

Tack Sara för att du drog med mig på detta!

Icebugs är mina nya vänner

För sju år sedan när jag köpte mig ett komplett längdskid-kit så förvandlades de tunga långa vintrarna till något positivt med uteaktivitet. Det var ett av de bästa investeringar jag har gjort.

A8A7ED1D-E71C-4257-BF51-A7B7B85D77FE

Samma känsla infann sig när jag köpte ett par Icebugs, löparskor med broddar/dubb. Jag fick hem dem i förra veckan och var förväntansfull och lite nervös för premiären. Jag har hört att många har klagat på att det sliter hårt på underbenen att springa med riktigt bra grepp och jag vet själv hur det känns at springa på banna. Sjukt härligt med fäste fast farligt, farligt. Ganska snabbt kommer en sugande känsla i vaderna om man är ovan.

Jag satsade dessutom, mot alla goda råd, på ett långpass med de nya skorna på. Med härliga Sara Hartzell som jag ska springa lopp med på lördag. Edsviken Summer Winter Marathon som går ut på att man springer i par, med sin brf – best running friend, och deltar i två halvmarathonlopp, ett på vintern och ett på sommaren. Sammanlagt blir det ett marathon!

Vinterbanan är dessutom tänkt att gå över isen men vädret kan såklart sätt stopp för de planerna och så sent som igår meddelade tävlingsledningen att banan är omdragen, det ligger 20 cm vatten på den annars tjocka isen.

Men mina nya Icebugs kommer ändå att användas flitigt. I veckan sprang jag min vanliga sommarrunda runt Rönningesjön som annars är olöpbar och isig så man knappt kan promenera. En ny värld full av möjligheter öppnades. Vilken lycka.

Benen känns helt ok. Lite stramt men ingen smärta! Tjohoo!!!

Statusuppdatering: Starkare ben och huvud med styrka

|LÖPNING|

Vad har hänt med löpningen under höstens tystnad?

Massor.

Jag bygger på förra årets strategi där jag fick börja från noll efter långt löpuppehåll och skador.

Löpning vis Angarnsjön.
Löpning vid Angarnsjön.

Jag tar det försiktigt, noga med att inte skada mig och försöker reflektera vad som hänt när jag under de senaste åren stretchat det för mycket och misslyckats. Oftast är det de där tävlingarna som stökar till det, eller att jag har små känningar under en längre tid som jag tolkar som ofarliga och så plötsligt ”bang” så är smärtan ett faktum.

Så här långt känns det bra. Bättre och bättre. I går sprang jag ett tröskelpass där snabbaste kilometern låg på tempot 05:10 och snittet slutade på 05:30, trots snömodd och is. Det var en häftig känsla. Länge sedan.

Det känns också skillnad mellan löpningen nu och för 6 år sedan när jag började med triathlon. Åldern känns. Det blir orättvist att jämföra sig med 38-åriga Helena när jag snart är 45 år.

Receptet på löpningens framgång så här långt heter Fredrik Zillén och detta styrkepass som jag gjort med variationer under över ett år.

Löpning i Stolpaskogen i Täby.
Löpning i Stolpaskogen i Täby.

Tung styrka

3 x 6 reps squats

2 x 6 reps marklyft

3 x 10 rep enbens marklyft med kettlebell

3 x 6 vadpress sittandes i maskin

3 x 6 vadpress stående i maskin

3 x 8 höftlyft fötterna på pilatesboll

Jag har nyligen ökat vikterna och bland annat nått kroppsvikt i marklyft. Jag kör 45 kg i squats. Jag började på 15 kg i nov 2018 och skyndat långsamt. Styrkan känns tydligt både i cyklingen och i backarna på löpningen.

Skön känsla.

Balans mellan träningstunga helger och familjemys

Varje söndag stupar jag och Roger i säng. Kudden är alltid lika efterlängtad. Vi konstaterar gång på gång vad mycket roligt vi har gjort och hur galet mycket vi har hunnit med.

– Vi kan inte hålla på så här, säger jag lika ofta. Men lyckas vi dra ner på tempot?

Foto: Karolina Mikkonen
Foto: Karolina Mikkonen

Ja, när vi åker till vår fäbod på Lövberget i Dalarna, vår knasigaste spontanköp, då går allt in i ett slags undantagstillstånd och tempot går ner på sparlåga. Vi låter packandet ta sin tid. Vi kör upp utan brådska, laddar med kaffe och åter middag längs vägen och så pratar vi ikapp allt det vi inte hunnit med under veckan som gott. Edith sover och fortsätter att sova när vi bär in henne som en inlindad kokong i huset och gör upp eld i spisen. Vi somnar direkt och sover hårt i tystnaden med kalla näsor tills Edith inte vill ligga under täcket längre. Då stiger vi upp och gör eld och får igång kaffepannan.

Vi längtar nu till Lövberget. Till bastun och till avsaknaden av intryck.

För så länge vi är hemma så blir helgerna så där fulla av en massa skoj, och många timmars träning. Den här helgen som passerade så tränade jag 4,5 timmar, 3 timmar cykel och 1, 5 timmar simning, vi hade kusinträff med lek i badhuset i Norrtälje med medhavd matsäck och mys i relaxavdelningen. Edith han med en repa på Leos lekland där en kompis hade kalas och vi hann med en härlig tur på långfärdsskridskor med äldsta sonen och hans fantastiska sambo som tog så fina bilder.

Det är en avvägning hur mycket man ska gasa under dagen för att orka ett stenhård simpass vid 19:00 en söndagkväll. Jag började morgonen med 1, 5 tim på trainern. Cykling inne suger ordentlig på krafterna. Sedan skridskoåkande och korvgrillning i minusgrader, handla och middagslagning gör att man är lagom mör när middagen väl landat i magen och kaffet är upphällt. Men jag ångrar aldrig att jag lyfter mig själv i kragen och packar in alla simgear i bilen och pallrar mig till simhallen.

Härligt med ute-lek.
Härligt med ute-lek.

Där väntar en fullklottrad White board med ett stenhårt pass som genererar si så där 3000 m och en massa syra. Inte konstigt att den där kudden känns så himla skön och det spelar ingen roll att håret fortfarande är blött.

Lyx att få hänga med sonen.
Lyx att få hänga med sonen.
Och hans fantastiska Karolina.
Och hans fantastiska Karolina.
Korvgrillning i raststugan i Rönningeby.
Korvgrillning i raststugan i Rönningeby.

Statusuppdatering: Höst med Täby Sim

För att täppa till hålen en smula här på bloggen tänkte jag först uppdatera om läget i det tre triathlongrenarna – simning, cykling, löpning. Vad har hänt sedan sist?

| SIMNING | 

Att simma med andra triathleter och simmare är fantastiskt roligt, motiverande och lärorikt. Detta vet jag sedan gammalt och de olika kurser jag gått. Jag vet också hur roligt det är att känna att simningen känns bra jämför med när vattenkänslan inte alls infinner sig och allt bara känns okoordinerat och konstigt.

Simning när det är som bäst. December, Thailan, Koh Jum. 1500 m efter frukost.
Simning när det är som bäst. December, Thailan, Koh Jum. 1500 m efter frukost.

En fördel med att bo i Täby kommun, strax norr och Stockholm, är att här finns en gammal tradition av simning och en stor och stark klubbverksamhet. En verksamhet som dessutom har plockat upp simtrenden bland motionärer och numera har ett utbud av kurser och träning som passar sådana som mig – som vill bir bättre på crawl, få hjälp med träningen men som inte är drillad i simningens alla regler och inte ens kan voltvända.

Men det går utmärkt att simma utan att slå en kullerbytta vid kakelväggen varje gäng – det kan jag intyga. Och om jag tävlar mot någon i banan bredvid som behärskar denna övning så måste jag bara simma lite fortare …

Just nu är jag i en fantastisk härlig uppåtgående spiral i simningen och jag har ökat simtiden efter nyår från 1,5 timmar/vecka till 2,5 timmar organiserad träning. Jag simmar söndagar och onsdagar med Täby Sim, ibland lyckas jag simma ett pass utöver detta.

Trots att detta inte är någon större mängd så har jag redan blivit mycket bättre på alla sätt. Den stora skillnaden är att jag tränar på riktigt. Jag simmar hårt, jag puschar mig och jag kliver upp ur bassängen ibland med darrande ben.

Det är fantastiskt roligt. 1,5 tim träning bara försvinner i ett nafs. Jag har dessutom börjat träna benspark och vattenkänslan växer, jag känner mig tryggare och tryggare – jag har så kul i bassängen!

Tredje Ultratri-dagen och kärleken växer

[Sista delen om Ultratri Sweden 2018 har fått vänta på sig. Det var så ofantligt mycket att berätta och smälta att hela bloggen fick skrivkramp. Men nu är den här – tredje och sista delen av Rogers äventyr 2018. Mycket nöje.]

Första milen och den sista simningen som var 3 km gick lätt och oroväckande fort. Roger var pratglad och såg pigg ut men med 30 km löpning i kroppen gick det snabbt utför. Värmen slet och att navigera samtidigt som huvudet blev tröttare och tröttare tog ännu mer på krafterna. Med 93 km löpning på agendan så vill man inte springa en endaste meter fel, bara tanken på att tvingas vända om och springa tillbaka är mördande.

Ultra tri Sweden 2018
Strax innan start.

IMG_6004 (kopia)

Att supporta längs löpningen var slitsamt och omöjligt under en sträcka där löparna skulle befinna sig i skogen onåbara med bil. Strax innan mötte jag Roger för att tvinga honom att dricka och när jag mötte honom här så smög sig för första gången ett tvivel in i hjärtat – skulle han verkligen klara att gå i mål?

Jag såg på min man och kände inte igen mannen som stod framför: irriterad, det är inte ofta som Roger är det, rödsprängda ögon och lite vimmelkantig.

Herre jösses, hur ska detta gå?

Uppstigningen efter tävlingen andra sim, dag tre.
Uppstigningen efter tävlingens andra sim, dag tre.

Men han kom ut ur skogen på andra sidan. Där möttes han av en aid-station full av kärlek, energi, vätska, kyla och och hejande publik. Jag sträckte fram en låda med tre stora bitar toscakaka. Roger åt och skojade friskt om sig själv och det gick nästan att se med blotta ögat hur hans energidepåer fylldes på.

Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.
Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.

Nu började tävlingen bli blodigt allvar för alla oss som var inblandade. Världen utanför kändes långt bort. Jobb och andra åtaganden oviktiga. Vår atlet skulle supportas och alla andra tävlande behövde allt stöd de kunde få.

Kärleken växte.

Varje löpares kamp kändes ända in i märgen varje gång vi fick syn på dem längs banan. När någon dröjde slog oron till. Vad har gått fel? Slut på energi eller bara en tillfällig felnavigering?

IMG_6023 (kopia)

Vårt norska team hade otur med en telefon som for i backen och gick sönder. Det resulterade i felnavigering och många timmar extra på banan.

Dryga 20 km återstod och jag gjorde mig redo att supporta till fots. Jag förberedde mig för löpning, mötte Roger som överlämnade löparryggsäck med vatten och energi. Jag försökte pejla av hur jag skulle förhålla mig till honom: vara glad och peppig? Prata och underhålla? Vara tyst? Ta kommandot över navigeringen?

Han var sammanbiten med onda fötter men med fullt fokus på målet. Vi tassade sida vid sida. Jag talade om hur grym han var. Han blev lite irriterad över att jag sprang för fort.

Jag började propsa på att han skulle ta en gel eftersom jag såg att det var nödvändigt. Roger tog en gel. Tassade vidare.

Jag njöt av att efter nästan tre hela dagar ha suttit i bilen att få röra lite på mig. Jag fascinerades av att jag inte riktigt kände igen min man. Han befann sig i ett tillstånd jag inte sett honom i tidigare.

Han fortsatte vara butter. Han tassade på och jag fick i honom en, två totalt tre gels på ganska kort tid.

IMG_6086 (kopia)

Vi fortsatte tysta. Jag tog några bilder. Roger bävade för att stigningen upp i Hammarbybacken närmade sig. Backen låg som en stor mental kloss mellan honom och målet.

Plötsligt började Roger prata. Jag såg på honom överraskat och ljuset i ögonen glittrade där igen. Gelsen hade gjort ett bra jobb – se där! Det går att dra upp en löpare ur det allra djupaset hålet.

Hammarbybacken gick inte att undvika. Plötsligt stod vi och pratade med funktionär Jonas som bjöd på iskallt vatten, godis och chips.

Därefter tog vi sikte på toppen. Roger gjorde en ansats och joggade upp, upp en bit sedan klev han vidare med bestämda steg.

På väg ner från Hammarbybacken.
På väg ner från Hammarbybacken.

Sedan var det bara sista biten att rulla in i Stockholm.

Det var en fantastisk sommarkväll. Detta var ju sommaren 2018. Sol, mycket folk som promenerade. Par strosade hand i hand längs Årtsaviken där vi skulle springa. Ingen förstod såklart att här pågick ett lopp på liv och död. Rogers utseende stod i stark kontrast till alla sommarlyckliga flanörer. Jag tog på mig rollen att bana väg för att skona Roger från att ta steg åt sidan och tvingas anpassa farten. Inget gör så ont som just det när milen är staplade på varandra i kroppen.

Plötsligt siktar vi en av Rogers medtävlande framför oss. Danska Casper som kämpade i bra fart och blev en lockande morot. Roger ökade en smula. Jag märkte hur han fylldes med nytt hopp och ny energi. Vi gav oss inte till känna förrän vi precis var jämnsides och passerade strategiskt med god fart. Log och vinkade.

Roger fylldes av än mer energi. Jag sneglade på klockan och tempot visade 5:30. Jag hade sprungit drygt 20 km. Nu var det inte långt kvar och jag skojade om hur illa det skulle se ut för min del om han skulle hänga av mig där och då – han som hade simmat 12 km, cyklat 52 mil och alldeles, alldeles strax även sprungit 93 km.

Sista biten kastar Roger en blick bakom axeln för att försäkra sig om att dansken inte närmade sig över Västerbron. Han får en svensk flagga i handen. Jag viker av och låter Roger gå i mål på egen hand, precis minutrarna innan 21:00 och målet ska stänga.

Everything is possible!

2019 unnar jag mig att njuta av min motivation

Efter ett halvårs tystnad får jag plötsligt lust att logga in på bloggen.

Jag sätter mig i soffan och börjar mata Ironman-motivation videos.

Jag myser.

Tittar på Norseman.

Tittar på Ironman Kalmar 2017, minns känslan och kastas tillbak av förväntan, nervositet, glädje och rädsla, när jag ser bilderna på de regnvåta cyklarna i transition på morgonen innan start.

helena nimbratt

Jag har saknat fokuset. Jag har saknat nörderiet.

Jag har saknat känslan av den där formen. Men den är på väg. Jag har många timmars bra träning i ryggen. Jag har visserligen inte bloggat på ett tag, men jag har tränat, drömt, gjort upp planer och sakta, sakta byggt ny styrka.

I huvudet och i kroppen.

Den i hjärtat – kärleken till sporten som jag vann för nu sex år sedan, den har aldrig sviktat. Jag har bara inte varit säker på vilken väg jag skulle fortsätta på och jag behövde en paus.

Jag kraschade på cykeln. Drog på mig skador och var trött. Min mamma blev sjuk och behövde min hjälp. Sedan dog hon och det var mycket som skulle ordnas.  Jag insåg att jag inte kunde göra mer än just det och ta hand om familjen och sköta jobbet. Jag tränade men utan krav. Jag har också testat att sitta i soffan med filmer, skålar med chips och inlindad i filt men det är inte det som gör mig stark och lycklig. Det är när jag efter en hel dag med fokus på jobbet, möten och fullt schema kommer hem och tar hand om Edith och toppar dagen med att snöra på mig löparskorna, tar ett djupt andetag och kliver ut i mörkret, regnet, halkan och springer med starka steg och ibland pressar mig så lungorna värker eller långsamt tassar i skogen med trevligt sällskap.

I helgen var jag i skidmeckat Harsa med ett helt gäng härliga tjejer och njöt. Jag tog en helg med fokus på bara mig, fysisk aktivitet som jag älskar. En dag ledigt från jobbet som jag satsade på skidor, tjejsnack och bubbel.

Det var inget jag unnade mig. Unna sig är något som folk gör när de med dåligt samvete tar en kaka extra till kaffet. Jag har slutat att unna mig för min skull och kanske lite för min mammas skull. Jag tar istället. Jag tar en påse godis om jag känner för det. Jag tar mig tid att träna. Jag tar mig ett break från julen och reser bort. Det enda jag kanske unnar mig det är att njuta av min träningsmotivation. Den har jag aldrig saknat men kanske fått ursäkta. Jag unnar mig att utnyttja att jag besitter en motivation som många kanske önskar sig. Så jag tar mig tid att träna, drömma och sikta på Ironman Kalmar 2019.

Jag älskar resan dit. Jag älskar att göra arbetet som krävs för att ställa mig förberedd på startlinjen. Jag drömmer om att göra det bästa av det förutsättningar jag har.

Resan har redan börjat!

Ultratri Sweden 2018: Cykling genom halva Sverige


Som support så skulle jag träffa Roger nästa gång vid simuppgången och jag hade en del att göra innan dess. Mest nervös var jag för hur jag skulle klara att köra längs den, av naturliga skäl osnitslade banan och hitta till alla viktiga viktiga punkter för att servera vatten, sportdryck, bullar kaffe och det som visade sig bli viktigast av allt i värmen – ned kylning, isklampar i nacken och vatten på huvudet.

Vid simuppgången vid de vackra västkusthusen vid Röda Holme den 20 juli är det uppsluppen stämning bland arrangörer, support och den lilla skara nyfikna som letat sig dit. Simmarna närmar sig uppstigningsplatsen mycket tidigare än förväntat. Det råder goda förhållanden.

Edith och svärmor dyker upp och jag tappar för ett ögonblick fokus på min uppgift och plötsligt ser jag Roger komma vinglandes på bryggan. Jösses där är han! Redan!

690CC01F-BF0D-43D1-A569-A7D8EAF5B5F0
Härlig stämning. Nöjda simmare.

Simningen har gott fantastiskt bra och jag märker att stunden är känsloladdad. Roger kramar sin kajakist, som fungerat som följebåt, hårt och tackar för grym navigation. Jag tittar på Roger ocht tycker han ser påverkad ut på ett sätt som jag inte sett tidigare. Någon säger senare att 3 timmar i saltvatten drar ut mycket vätska ur kroppen.

Jag fixar varmt kaffe och Roger unnar sig några minuters vila på den utbredda filten.

Jag frågar nyfiket hur det kändes att simma så ofantligt långt.

– Det gick mycket lättare än vad jag trott, svarar han.

När Roger cyklat iväg kommer hans kajakist tillbaka och måste helt uppenbart debriefa ett ögonblick. Han är märkbart berörd efter att ha sett simmarnas insats på nära håll.

– Han simmade så himla bra. Han var superduktig!

Därefter börjar cykelmomentet på allvar. Dags 1 19 mil, dag 2 32 mil. 2018 blev ett år där det kom att handla mycket om värmen. Framförallt för Roger.

Att navigera och läsa karta längs vägen krävdes en felkörning och en hel del fokus men sedan flöt det på bra.

Jag njöt av det skiftande landskapet från supporterbilen. Stannade ofta och höll ett vakande öga på Rogers energinivå och status.

8FC30782-03BB-494D-B152-1FD89D1BBF39

Första gången jag erbjöd honom en svalkande dusch  över huvudet och nya flaskor så tackade han nej sedan insåg jag att jag var tvungen att vara tydligare och ta kommandot. Han kunde uppenbarligen inte själv avgöra vad han själv behövde eller inte. Jag försökte hålla koll på hur mycket han drack och var inte nöjd.

Det visade sig bli riktigt, riktigt tufft för Roger med värmen och med vätskenivån. Han slet och jag kunde se att det var långt ifrån en bekväm resa. När jag såg och körde upp för stigningen upp på Tabergstoppen i Huskvarna, som avslutade första dagens cykling, fick jag tårar i ögonen.

Fy helskotta vad brant! Har vi ens sådana här berg i Sverige? Bilen kom ju knappt upp!

Jag ställde mig vid mål och väntade på min tappra man. Först kom Tryggve från Norge. Han besteg backen ståendes och cyklade metodiskt och beslutsamt från sida till sida av vägen och skojade frisk om att han var född i en backe. Sedan kom Roger – gåendes med svetten rinnandes för pannan. Glad av att vara i mål. Tagen av dagens utmaningar och att det nu återstod ytterligare två dagar av loppet.

Kvällen i sig blev också en kamp för Roger. Kroppen kokade och vi gjorde iskalla omslag med hotellets handdukar. Sommarens värme var brutal, ingen ac, fönstrens vidöppna och trafiken utanför störde. Toppa detta med vår busiga 3-åring som saknat mamma och pappa och som ville sova i samma säng …

Men Roger vaknade 05:00 och såg återhämtad ut, långt mer än jag förväntat mig. Humöret kunde ha varit bättre. Så fort han steg ur sängen så räckte jag fram ett halvt glas vatten och började samla ihop cykelkläderna. Mitt arbete som support hade redan börjat.

Vid frukosten hälsade alla på varandra med dämpad röst eller med en tyst nick. Det mesta av hotellets godsaker hoppade Roger över. Kaffe och vitt bröd var allt han ville ha.

På hotellet i Husqvarna strax innan start.
På hotellet i Huskvarna strax innan start.

Starten gick mellan två medhavda flaggor på gatan utanför hotellet. Arrangörerna och familj och vänner peppade iväg cyklisterna. Sedan var det bara för mig att snabbt få in allt i bilen, vattendunkar, kylväska, extrakläder och upp med min cykel på taket.

5497C1A3-37EB-41F0-97FE-07F529F4AC69

Dagens cykling flöt på bra med stigande känsla, humör och energinivåer. Vi började med nedkylningen redan från start och jag laddade på Ica med isklampar, islatte, munkar och wienerbröd. Kylklamparna lindrade. Islatten blev en efterlängtad belöning. Framåt eftermiddagen när temperaturen visade 32 grader svarade jag bara ”nu är det varmt”, när Roger frågade om värmen. Jag tänkte att han skulle inte orka med sanningen men att han behövde förstå att det var viktigt att dricka och fylla på med energi. Viktigare än någonsin.

Kylklamp i nacken och hyfsat pigg blick. Jag är nöjd.
Kylklamp i nacken och hyfsat pigg blick. Jag är nöjd.

 

5C21E58A-5825-47D7-898E-3300DB45B9ED
Fantastisk cykling vid Kolmården.

 

Sista aid-station. Nu är målet i Trosa inom räckhåll.
Sista aid-station. Nu är målet i Trosa inom räckhåll.
Så fantastiskt jobbat av Roger! 32 mil cykling!
Så fantastiskt jobbat av Roger! 32 mil cykling!
Välförtjänt vila och reflektion av dagen.
Välförtjänt vila och reflektion av dagen.

Målgången för cyklingen var i söta Trosa och vi bodde på Trosa Spa Hotel. Helt bortkastat för vår del. Det fanns inget utrymme mentalt för Roger att njuta. Han ville bara kyla ned sig, få i sig mat och vila. Restaurangens artiga rutiner skapade bara frustration. Vi var inte intresserade av småprat eller att sitta länge och vänta på nästa rätt. Till slut var middagen över och arbetet med att förbereda utrustning och energi till sista dagens etapp – 93 km  löpningen och 3 km sim.

Jag var trött och orolig för Roger – så glädjen över äventyret var inte riktigt på plats. 93 km löpning är en skrämmande distans och när jag såg Rogers skick så knöt det sig i magen.

”Han gör det här frivilligt”, påminde jag mig själv. Och jag skulle se till att försöka göra vad jag kunde för att hålla honom på fötter hela tredje dagen.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.