Helena Nimbratt

My triathlon stories

5 insikter om mitt liv som triathlet

Ibland måste man påminna sig själv om sådant som man redan vet och bara starta om hårddisken. Under hösten har jag tränat lite mindre, vilat lite mer och kommit ikapp med en del saker som kommit på efterkälken i hemmet.

Jag har inte klivit upp på morgonen för att träna, jag har inte tränat efter 21:00 och jag har slutat dricka kaffe på kvällen. Jag har boostat mig med mycket grönsaker, lite kosttilskott och inte glömt en enda liten d-vitamintablett.

Gårdagens löpning blev 16 km i kuperad terräng. Backarna känns plattare, benen piggare än på länge!
Gårdagens löpning blev 16 km i kuperad terräng. Backarna känns plattare, benen piggare än på länge!

Jag har läst massor av sagor för min 2-åring. Kramats, lekt, lagat god mat, stannat hemma på helgen utan något särskilt på schemat. Ibland tagit en tupplur på eftermiddagen.

Jag har tränat varje vecka 3-5 pass, jag vet inte så noga. I bland mer men inte så långa pass och ingen dubbelpass. Jag har fokuserat på styrka, fått hjälp av en naprapat och varit hos Springsnabbare.se och fått min löpning analyserad.

Sakta, sakta har jag känt hur styrkan börjat växa tillbaka i kroppen. Ödmjukheten lika så. Jag lyssnar inåt. Tar inget förgivet. Är snäll mot kroppen och skyndar långsamt.

Jag har funderat på min väg framåt, omvärderat, granskat och kommit fram till – jag älskar triathlon! Jag vill fortsätta träna, kämpa, sträva och utmanas. Men i  år kommer jag inte köra Ironman Kalmar. Jag kommer köra andra roliga tävlingar och låta lusten efter ironmanbanan växa sig riktigt, riktigt stark.

Här är mina senaste insikter

1. Triathlon gör mig lycklig ända i själen. Jag ääääälskar det här livet att ha fullt upp med simning, cykling, löpning och utmaningar som kommer tillsammans med dem. Utan mitt triathlonprojekt så slocknar solen en smula. De tre grenarna ger mig en extra utmaning i livet. Jag har ständigt något att förbättra, bemästra och varje litet framsteg är en jublande belöning som lyser upp vilken mulen dag som helst.

2. Är träningen tråkig då är något fel. Om jag tar fasta på den första punkten så inser att alla negativa känslor och tankar från och med nu, skall betraktas som en varningsklocka. Jag ÄLSKAR min träning, den ger mig energi och jag tycker det är KUL att ta i. Så fort det varemot mentalt, på riktigt, då ska det betraktas som att kroppen behöver mer vila och återhämtning. Det betyder inte slutet på träningskarriären.

3. Sluta aldrig prioritera styrketräning. Jag har fått många råd men budskapet: träna mer det du vill bli bra på och skit i gymmet. Det är helt fel strategi. För att hålla behövs en stark kropp. Skippa alla trendiga och påhittiga träningskoncept och håll fast vi enkla  funktionella basövningar så kommer resultaten. Lasta på lagom mycket vikt, det viktigaste är att behålla tekniken.

4. Se bakslag som nyttig erfarenhet. Allt kan naturligtvis inte gå som på räls. Ibland sätter vanliga livet stopp för de perfekta träningssviterna och det gäller att vara glad över den tränign som blir gjord och betrakta dagarna utan träning som tillfälle att återhämta kroppen.

5. Även om triathlon är en individuell sport så erbjuder sporten en fantastisk communitykänsla. Många av de absolut trevligaste personer jag har mött är triathleter men det är också lätt att börja jämföra sig med andra och bli stressad över att många tycks träna hela tiden. Det kan också vara stressande att det finns så mycket roliga träningstillfällen, så mycket erbjudanden och äventyr och annat kul som är omöjligt att hinna med i vardagen. Välj ut guldkornen, unna dig något kul då och då men fokusera på din egen resa och framsteg.

Året 2017: ”Hälsan viktigare är resultat”

Det är resorna jag minns mest av 2017. Resorna och när jag sa ja till Roger för resten av mitt liv i San Fransisco i juni.

Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Bröllop i San Fransisco Juni 2017.
Besöker min son i Hon Kong och vandrar, november 2017.
Besöker min son i Hong Kong och vandrar, november 2017.

På många sätt har det varit ett väldigt bra år med massor att glädjas åt. Men tränings- och tävlingsmässigt blev 2017 ingen höjdare och det har varit en prövning mentalt. Inte så roligt att skriva i en årskrönika, men bakslag och svårigheter är en del av utmaningen.

Jag var mest nervös inför Utö swimrun i maj och livrädd för kylan, jag var otroligt taggad inför Ironman och fast besluten att göra PB och kanske till och med slå min mindre motiverade man Roger, men så blev det inte.

Jag har tränat massor. Flitigt och ofta men med ett slitet huvud och en känsla av en dränerad kropp efter två år av tuff sömnbrist och 1,5 års amning. Det gick bra fram till för precis ett år sedan, i december var jag väldigt trött. Totalen blev för mycket och jag borde ha dragit ned på träningen rejält. Det var såklart svårt att inse det fullt ut just då men så här i efterhand …

Det har hänt mycket i mitt liv under de senaste två åren. Jag har blivit mamma igen, jag har sålt hus och flyttat två gånger och bosatt mig i ny kommun, jag har gått från att bo ensam med mina två barn till att bli en bonusfamilj på sex personer och fått nya arbetsuppgifter på jobbet två gånger. Jag har rest mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag har varit i på Filippinerna, i Kina två gånger, Milano, Kalifornien.

Underbara spännande saker.

Många saker.

Efter Kalmar i augusti drog jag i bromsen. Då hade jag först brottats med återhämtning efter en knäskada efter ett fall under Utö swimrun, jag hade utrett eventuella hjärtproblem efter en lång period med arytmier, kraschat på cykeln och åkt ambulans och dragit på mig en rejäl löparskada.

Jag hade helt slut på energi. Motivationen och lusten finns alltid, vilket på ett sätt är mitt problem, men orken var borta. Hälsan är viktigare än fina resultat under tävlingar.

Jag tränade och tävlade under hela 2017 utan att fulladdade batterier och nådde därmed inte ända fram med mina resultat.

Men det var ganska kul ändå. Det är det alltid.

Utö swimrun var tuff. Det var en utmaning att starta med en ny  partner (fantastiska Sara) utan att ha hunnit trimma in oss särskilt mycket. Och det var kallt. Men jag var taggad och kände mig ovanligt stark i simningen. Det var även en utmaning för mig att planen var att jag skulle ligga först under simningarna. När vi tränat ihop så såg vi att det var det självklara valet men jag var ändå tveksam eftersom jag är usel på navigering. Starten och de första 5 km gick sjukt bra. Sedan föll jag. Snubblade på en högt uppstickande sten när jag riktade blicken framåt för att se vart stigen ledde. Knäskålen slog hårt i stenen som var vass. Googlar man symptomen så låter det som jag ha fått en spricka i knäskålen. Minsta smekning över knät gjorde fruktansvärt ont under en hel månad. Det var stort, svullet och blålila i veckor. Sedan ”rann” blånaden ned till underbenet och jag hade känningar resten av sommaren.

Race morning! På väg med färjan till Utö.
Race morning! På väg med färjan till Utö.

Jag fullföljde loppet med smärta från …. det var nog enbart möjligt tack vare de kalla simningarna som kylde med jämna mellanrum.

Det slet grymt mycket mentalt att ta sig i mål men där väntade världens belöning.

Jag och Roger förlovade oss i hemlighet under ett äppelträd i regnet. Eftersom jag varit så förbaskat långsam under loppet fick vi skynda oss. Vi bytte ringar, pussades och fnissade ett tag åt den lätt absurda situationen. Jag kunde knappt gå och Edith ålade sig otåligt som en mask och ville bara springa ut på bryggan.

Nyförlovade. Grymt silen blivande brud.
Nyförlovade. Grymt sliten blivande brud.

Sedan var det Vansbro triathlon i början av juli. Ett lopp som jag kommit att se som en trevlig tradition. Jag hade höga förväntningar och lyckades åtminstone förbättra cyklingen sedan tidigare år. Men jag mådde inte riktigt bra under loppet. Energin fanns inte, jag var yr och hela natten och två dygn efter loppet hade jag ihållande arytmier på hjärtat, vilket ledde att jag sedan sökte vård och fick konstaterat med EKG att jag gick med dubbla hjärtslag. De problemen är nästan helt borta sedan en längre tid.

vansbro

LED Loftahammar Endurance Day blev det lopp där jag njöt mest. Jag tävlade med Roger. Det var vackert. Det var utmanande och det var äventyr. Edith var trygg med farmor. Roger och jag fick leka tillsammans. Men morgonen efter hade jag dragit upp en gammal löparskada och jag grät ilsket när jag knappt kunde ta mig ur sängen. Tre veckor före Ironman Kalmar.

I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.
I mål på Loftahammar efter en lång men trevlig dag.

Sedan kom cykelkraschen. Och ambulansfärden. I två dagar låg jag på soffan medan kroppen försökte hantera chocken och stresspåslaget efter olyckan. Sydd på armbågen med ett nytt enormt blåmärke på höft och lår.

Jag var så ledsen. Och så tacksam att det var en singeloclyka och det mesta klarade sig.

Jag genomförde Kalmar och det gick egentligen sjukt bra. Ända framtill sista milen så såg jag ut att ha en fin tid inom räckhåll men sedan orkade jag inte hålla ihop. 12.37 blev sluttiden nästan 30 min sämre än förra året och glädjen infann sig aldrig. Men visst – det var såklart fantastiskt att jag gjorde det och den målrakan – den målrakan är värd mycket sveda och värk.

I am an Ironman!
I am an Ironman!

Trainern väcker sommarens Kalmarminnen till liv

– Det är lite udda att du gillar att cykla på trainern så mycket, säger Roger till mig när jag genomsvettig tar plats på yogamattan för att mjuka upp kroppen men några solhälsningar efter 60 min på trainern.

Klockan är 20:00, det har varit en dag fylld av mycket arbete, effektivitet, hämtning på förskola, matlagning och en känslomässig kalldusch efter ett plötsligt samtal.

IMG_0203

Jag klär om till ett par slitna cykelbyxor, en gammal sunkig sport-bh som för länge sedan borde ha hamnat i soporna och greppar närmaste träningströja. Hemma i växthuset med endast gatljusen som belysning så är det ingen som ser om jag har välmatchade coola träningskläder eller inte. Oftast inte.

Jag fipplar lite med tekniken, hittar min bästa spellista som väcker positiva minnen till liv och börjar trampa.

Först känns det segt. Benen protesterar och jag koncentrerar mig på att hitta in i ett jämnt flow, trampa mjukt, piggt och kontrollerat.

Blundar. Värmen sprider sig i kroppen. Andas.

Jag har mycket energi. Har bara tränat ett pass styrka och ett pass yoga under hela veckan. Det här är min chans till rörelse. Jag tar den och har inga problem att motivera mig att cykla där inne i mörkret i 60 min. Jag hade gärna stannat ytterligare 30 min men inte på bekostnad av sömnen. Sova är viktigast – varje dag nu och tillsvidare. Tills jag känner mig stark igen, som förr, innan Edith och sömnbristen från h-vetet.

Jag låter kroppen få 20 min innan jag lägger på några toppar med tung belastning. först 2×3 min tredje omgången tänker jag att jag kör tills benen dör men nöjer mig efter 10 min för att inte slita ned mig helt. Det känns som jag skulle kunna cykla tills jag stupar just idag.

Plötsligt får jag minnesbilder från sommarens cykling på Öland under Ironman Kalmar. Precis så här tungt känns det bitvis. Jag skrattar inombords. Jag älskar den där känslan av kamp. Tänker att Ironman är en dag när man är helt avskärmad från verkligheten. En dag med sitt eget inre.

Nästa år ska jag längta. Nästa år ska jag springa på ett fjäll samma dag som Ironman Kalmar.

Fäbodmys och löpning i vinterlandskap

Jag forsätter med mitt lugna träningstempo. Njutningen är målet med alla pass. Återhämtning och sömn är två andra favoritpass just nu.

Helgen bjöd på återhämtning och magisk vinterlöpning i Dalarna.

Vi har skaffat oss en fäbod uppe på ett berg i de gamla finnmarkerna i Dalarna. Här breder vandringsleder, mountainbike-leder och kanotleder ut sig som ett spindelnät över bergen skogarna och alla vackra insjöar. Mitt i denna naturliga ävanetyrspark ligger Handbacken, en vindpinad timmerstuga med en på tok för överdimensionerad altan, och blickar ut från sin höga position – full av möjligheter! Handbacken är helt klart en ny fas i vårt liv, här har vi alla möjligheter att skapa en vilsam och energigivande plats som ger oss ett rejält avbrott från vardagen.

Ingen el. Vatten i en brunn utanför.

Massor av skog. Massor av tystnad.

IMG_1959

Hugga ved, laga mat, diska – sitta vi den sprakande elden med raggsockor. För mig låter det som himmelriket, lyx långt bårtom alla lyxhotell.

Vi har varit där två helger, minusgrader till trots. Inga problem! Det hundraåriga timret är tjockt och kan lagra mycket värme, när det väl blir varmt. Mjölken kan man praktiskt nog förvaras på fönsterkarmen intill de handblåsta enkelglasen.

Det har faktiskt fungerat över förväntan att bo där även så här års och Edith har fått uppleva äventyret att leka i snön med pannlampa! En hit!

Mitt inre jublade inombords när jag på morgonen klev ut utanför stugan, såg soluppgången och det kritvita landskapet och bara omslöts av tystnaden.

På lördagen tog Roger ett långpass ned i dalen och sedan upp igen. Söndagen tog jag en lite tur och vi avslutade helgen med ett besök i vedeldad bastu.

Bastubygge står som nummer 1 på att göra-listan inför våren. Sedan har vi halt vi behöver och lite till.

IMG_1921 IMG_1919

Pannlampemys i Törnskogen

Jag visste knappt var jag befann mig. Det var kolsvart. Jag sprang med en hel hord för mig helt okända människor, i skogen, med pannlampa, en onsdag efter jobbet.

Jag älskar att tänka på allt knas och egentligen absurda situationer allt tränande bidrar till. Visst låter det lite knäppt men också sjukt roligt och härligt.

Det var det.

IMG_1852

Det där härliga tvivlade jag för ett ögonblick på precis innan jag skulle ut. Ni vet, trött efter jobbet, vid middagsbordet i värmen och ute är det bäcksvart, det regnar och temperaturen är på väg ned förbi noll. De flesta jag känner skulle välja att borra ned sig i soffan med en pläd men tro det eller ej, det finns så himla många som faktiskt har kommit på att det är underbart, energigivande och fantastiskt att springa i skogen även en dag efter jobbet. 19 stycken skulle det visa sig när det var dags för samling vid en adress som jag knappat in på gps-en och kört till utan närmre eftertanke.

Jag frågade var vi befann oss. I Sollentuna fick jag till svar.

Det blev en fantastisk kväll. Mycket längre än jag först hade tänkt mig. Vi var ute i nästan 2 timmar och avverkade 10 km i blötan, i mörkret, uppför berg, genom snår, över spänger. Reflexbanan var helt perfekt uppmärkt, stort tack till er som jobbat med detta. Det måste ha tagit timmar.

Jag landade hemma hungrig som en varg, grymt sugen på en varm dusch och lagom genomtrött.

Kan inte bli bättre.

 

 

Nöta in nya rörelser – tålamod och positivt tänkande

Hallå! Jag är 43 år, 43!!! Och sysslar just nu med att försöka lära om och springa på ett annat sätt.

Är det dårskap eller fullt rimligt?

Jag har sprungit två pass på mindre än ett dygn. Så mycket har jag inte sprungit sedan i somras någon gång. Och jag mår så bra i kroppen just nu.

I går sprang jag Kungsholmen runt, ungefär och kända mig för med alla Fredrik Zilléns råd i huvudet. Fokuset ligger på armpendlingen och studs i steget. Eller ”pjong” som Fredrik uttrycker det.

Jag tar det försiktigt, vill inte få några nya belastningsskador. Jag sprang cirka 3 km, tog en kort, kort paus för att återhämta och skaka loss och sedan fortsatte jag ytterligare 3 km, liten paus och sedan sista kilometern med så mycket fokus jag kunde uppbåda. Ett litet steg av många tusen. Tålamod, tålamod och positivt tänkande.

I dag har jag sprungit i ett blött, lerigt och härligt motionsspår med trevligt sällskap. Vi pratade massor och jag fokuserade därför inte lika hårt på den nya tekniken. Då och då skannade jag av kroppen och rättade till mig själv.

IMG_1760
Dommarudden, en ny bekantskap.

Fredrik rådde mig till att inte springa för stor mängd på det nya sättet utan trappa upp steg för steg. Så det här passet blev en lagom medelväg.

”Hip to heart” är det som gäller för armarna. Jag ska undvika att rotera hela överkroppen när jag springer, det är då steget blir för långt.

Efter dagens löpning blev det bastu! Och nu snackar vi bastu på riktigt. Vedeldad, mixed, damer och herrar, dopp i iskall sjö och lövruskor.

En fantastisk lördagförmiddag!

IMG_1761

 

Mer kunskap om löpning och teknik med Fredrik Zillén

Det var som att få luft under vingarna.

Löparcoachen Fredrik Zillén, välkänd bland många triathleter i Stockholmsområdet, kikade på mig med ingående blick och skojade om att det är lite som att vara hästhandlare när man ska hjälpa löpare att bli bättre, snabbare och kanske mer skonade från skador.

– Får jag se tänderna också, skojar han men blir snabbt allvarlig igen och kontrollerar hur mina armar hänger i avslappnat läge och hur rörlig jag är i höfterna , bland annat.

Domen faller.

– Ungefär som man kan förvänta sig av en triathlet med stillasittande arbete!

_mg_0587_helena_nimbratt

Det är en helt vanlig stressig tisdag. En tisdag i november när första snön vräker över Stockholm och traditionsenlig orsakar förseningar och smått kaos i Stockholm. Jag är inne i en intensiv period på mitt jobb med nya spännande arbetsuppgifter. Fokuset på träningen är inte på topp – men så får det vara. Jag känner mig heller inte så förberedd som jag skulle vilja mentalt på den 60 minuter långa löpstegs- och teknikanalys jag har bokat med löpteknikspecialisten Fredrik Zillén.

Det är svårt att hitta fram till lokalen där testet ska genomföras och för att förvärra det ytterligare dör telefonen i kylan och jag börjar irra i panik innan jag flera minuter sen dundrar in på Activius i Solna där Fredrik håller till.

Men väl ombytt och på plats så blir det skärpning. Jag tänder genast till. Känner glädjen hoppa i bröstet – det här är ju så roligt. Jag älskar ju att springa. Faktiskt. (Hur blev det egentligen så – jag var ju från början jorden soffpotatis). Bara att få rulla igång på bandet känns avslappnande. Jag har inte rört på mig sedan före helgen. Kroppen jublar.

Jag lyssnar spänt på allt som Fredrik säger. Han har 3D-kamror uppsatta riktade mot bandet. Plötsligt är jag filmad och en massa sjukt härligt nördiga siffror dyker upp på de stora skärmarna och en svartvit film där man ser mig lufsa … inte så kul syn. Efter min höst där jag med största försiktighet sprungit 1-2 gånger per vecka så är min löpform inte på topp men så får det också vara.

Lusten, glädjen, styrkan – allt detta växer sig starkare inombords under den här långa lugna perioden. Suget också. Så det är bra så. Enligt plan.

Resultaten Fredrik presenterar är heller inte så smickrande men intressanta. Stegfrekvensen fick jag full pott på. Alltid något att glädjas över. Men jag springer energikrävande, har foten på tok för länge i marken och mitt steg är för långt.

Fredrik hittar en del andra bra grejer som låg belastning på knä- och höft-leder, bra bredd mellan fötterna, jag studsar inte upp och ned som är vanligt, till exempel.

Sedan börjar vi prata om vad jag kan göra bättre och förändra och tillsammans tittade vi på axlarnas position och armpendlingen. Jag är med på allt han säger. Tycker det låter logiskt och vet att mitt arbete vid tangentbordet ger framåtroterade axlar. Fredrik menar att hållningen och armarna påverkar steget.

Efter instruktioner så får jag testa springa på bandet igen. Jag får se bilder på elitlöpare för att ytterligare öka förståelsen.

Jag fokuserar. Pendlar med armarna på det sätt Fredrik visat och springer.

Wow vilken känsla. Jag tänker på Simcoachen och de små, små korrigeringarna i örat som hjäper pusselbitarna på plats och kroppen plötsligt lyfter och glider fram i vattnet. Det här känns lika förlösande. Jag lyfter och får luft under vingarna.

Jag får testa att springa på det nya sättet och sedan det gamla och känner genast när jag faller tillbaka hur kroppen blir tung och stannar upp.

Magi!

Kameran filmar min löpning igen. Alla värden förbättras ordentligt och jag får beröm. Nu ska jag öva, invänta Fredriks uppföljningsmail med övningar och kommentarer och sedan boka in en träff igen för att lära mig mer.

Löpglödje!!!

 

Löpstyrka med vagn och mysigaste sällskapet

Jag njöt av en magisk löptur tidigare i veckan. Efter Hong Kongresan hade jag bokat in en extra dag ledigt från jobbet för att vara hemma och återhämta mig sömnmässigt men framförallt för att ta igen tid med Edith. Hon är nu nästan 2,5 år. Redan!! Det var länge sedan vi var ute och sprang tillsammans. Men hon har inte glömt hur det funkar.

IMG_1694

Så fort hon ser mig plocka fram 2XU-tightsen så säger hon:

– Mamma pinga. Följa med.

Och jag har faktiskt längtat efter att ta med henne på en tur både för att det är så fantastiskt att slippa känna att jag är borta från henne när jag tränar och för att vi har så mysiga samtal innan hon oundvikligen somnar.

Vi såg att det var is och frost på gräset och pratade om att det snart är vinter. Vi såg hundar i koppel och änder som simmade i den speglblanka sjön. Edith konstaterade att löv låg på marken och de var gula.

Vi pratar lite och sedan räcker det att bara sitta tyst. Jag ser att ljudet av mina steg och andhätmning har blivit en sövande och meditativt ljud för min dotter.

Jag ler.

Jag tycker det är fantastiskt.

Edith kramar sitt gossedjur som blivit utvald att följa med och somnar. Jag njuter av att jag springer och är helt smärtfri. Vagnen är tung. Jag är ovan. Jag koncentrerar mig på tekniken, att springa upprätt och starkt. I de två brantaste backarna går jag eftersom det känns för tungt för knäna.

Övningarna jag fått av naprapaten har gjort susen. Två gånger per vecka efter följande program:

  1. Benböj – djupa
  2. Marklyft
  3. Tåhävningar i maskin stående och sittande – tungt motstånd
  4. Marklyft med kettlebell ståendes på ett ben.
  5. Höftlyft med fötterna på pilatesboll.
  6. Sidplanka

Det här var mina skönaste 10 km på över ett halvår!!

IMG_1683
Edith valde minsta nallen till turen.

Trail över Dragons back i Hong Kong

Jag ska snart kliva på flyget hem efter några fantastiska dagar i Hong Kong tillsammans med mina vuxna barn Simon och Olivia. Simon pluggar här och självklart måste jag hälsa på. Jag ville att Simon skulle visa oss sitt Hong Kong och vad blir det då? I typisk svensk anda så satsar han på att ta oss med på en hajk, 3 timmars vandring upp längs en bergskam och sedan ned till havet där vi bara någon timme från skyskraporna hittade en liten by med små vita radhus och skönt surfhäng.

IMG_1547

Trots att jag läst på flera ställen att vandringen är överraskande tuff så blev jag ändå förvånad över att det sög i benen och svetten formligen sprutade i den fuktiga värmen. Vatten hade i vi i ryggsäckarna men man kan ju undra hur det ens är möjligt, men någon energi det fick vi inte med oss.

Det gjorde faktiskt inte särskilt mycket. Ingen av oss dippade nämnvärt innan vi var framme och kunde beställa en svindyr spartansk pizza som smakade himmelskt. Vi vandrade i stadigt tempo, ibland småsprang vi och hoppade mellan stenar och trappsteg. Kroppen blev skönt trött. Att kliva uppför,uppför, uppför tar skönt i alla tänkbara muskler.

Älskar att få röra på mig även när jag är ute och reser. Kroppen hamnar ändå i sådan obalans av störd sömn, jet lag, konstig mat och långa flygtider, som i det här fallet.

Det var fantastiskt härligt att få njuta av den vackra och annorlunda naturen, känna solen värma den bara huden och kyla den heta kroppen i havet.

IMG_1641

Fantastisk lyx. Oändligt tacksam. Och nu längtar jag hem till min lilla, lilla skrutt där hemma. Vi har Face-taimat och det hjälper yttre, pytte lite för oss båda tror jag.

IMG_1548

IMG_1636

Escape to Dalarna – löpning för återhämtning

Jag älskar att springa får att samla kraft. Jag älskar att löpningen ser till att jag kommer ut och får andas höstluft, klar hög, full av syre, full av dofter.

I helgen tog vi en tur till Dalarna jag, Roger, Edith. Vi gillar Dalarna. Trivs med att vila blicken på runda grantäckta berg som skiftar i blått. Jag älskar de vackra husen, att det kan var helt knäpptyst. Att det inte är täckning överallt och att det bara är ett par timmar med bil hemifrån.

IMG_1242

Jag önskar bara att jag hade mer tid att sitta på en farstukvist i Dalarna, med raggsockor, gummistövlar och värma händerna på en het kopp kaffe. Bara sitta och höra tystnaden så att det känns i hela kroppen.

Gärna en stund ensam.

Jag och Roger behöver flytta oss fysiskt från hemmet för att sluta göra saker. Roger är som en duracell-kanin som springer upp och ned, tvättar, packar, skriver listor. Jag försöker städa mig till lugn. Men det är helt omöjligt med så många i familjen med så små ytor som vi har.

En natt på hotell i Dalarna gör att vi slår oss ned i en soffa en hel kväll. Vi småpratar, småsurfar, småtittar på tv. Lägger Edith, Sjunker djupare i soffan. Pratar lite till och går och lägger oss, somnar och vaknar som vanligt av att Edith börjar snacka. Hon letar efter sin älsklingsgiraff. Det är en timme kvar tills frukosten serveras och vi kan ligga kvar och vänta.

IMG_1210

Efter frukost tar jag en löptur. Jag slås av att det är så kallt i luften. Strax över noll och jag fryser lite. Men Insjön där vi spenderade helgen låg helt tyst och öde, trots att klocka var närmre 10.00. Folk har vett att ta det lugnt så här på söndagförmiddagen. Jag springer flera kilometer utan att möta en enda bil.

Jag jublar. Så förbaskat underbart. Röda hus, röda lador. Åkrar i stillhet. Jag springer så lugnt jag kan. Benet stramar lite. Det ömma finns där, men det blir inte värre.

Tillbaka till hotellet blir det uppför. Trots det lugna tempot stiger pulsen. Nu fryser jag inte och jag tänker på hur mycket jag faktiskt älskar att springa. Jag känner någonstans långt där inne att löpskadan beror delvis på att jag har tagit löpningen så förgiven (återigen) att jag inte fokuserat tillräckligt på den. Bara kastat mig ut, sprungit, glömt att fokusera på teknik, varit trött, säckat i hop, sprungit konstigt. Nu överdriver jag kanske men löpningen behöver omsorg, förberedelse, fokus och mental förberedelse för att det ska bli hållbart.

Nu ska jag vårda min löpning.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.