Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2019 race report – del 2

Med kramp i vaden som är en hårsmån från att fortplanta sig upp över benet vänder jag från ryggläge och börjar simma igen. En smula skärrad och de negativa tankarna tar ett lika fast grepp om mitt huvud som krampen sitter i vaden.

Dåligt beslut att ropa på funktionärerna.

Fast besluten att vända både kramp och känsla simmar jag in mot kajen och tar mig an den sista etappen av simsträckan. Krampen lättar men ligger hela tiden på lur preciiiis en hårsmån från att sätta i med fullkraft vid första bästa chans. Nu har jag tappat flowet. Muttrar i huvudet att detta är vansinne. ”Vad gör jag här?”

”Jag är ju här för att tävla! Njuta och ha kul.” Jag påminner mig själv om vad jag egentligen tycker och skrattar lite åt min inre dialog.

Det är en fantastisk morgon. Ovädret som Smhi varslat om hela veckan har uteblivit. Vattnet kokar av simmare. Känslan att behärska vattnet och simmomentet är och förblir magisk för mig. Jag är sjukt stolt över att jag gör det här.

Tillslut blir det min tur att greppa räcket till uppgångsrampen. Så lättad att det är över, ser besviket på klockan som visar 1:24. Jag märker inte ens publiken. Var det mycket folk där? Musik? Jag sprang fel väg till påsarna och jag missade muggarna med vatten. Sprang jag ens genom duscharna? Jag minns inte.

Men så står jag och rycker i blå påse med siffrorna 689. Fipplar.

ironman2019

Jag svär inombords över att kramp över huvudtaget existerar och att huvudet är fullt av upprörda känslor redan en timme in i loppet. Sedan släpper jag simmet och låter det bli historia.

Nu är det cykel som gäller och jag är fast besluten att vända det första bakslaget och radera alla negativa tankar. Jag vet att det är möjligt och att känslorna pendlar under en sådan här lång dag.

Jag gör mitt bästa för att växla snabbt men tänderna klapprar och käkarna är konstigt spända. Jag andas lugnt, ner i magen och tar det försiktigt i starten på cykeln. Trampar lätt, lätt, lätt. Tar det lugnt. Kan inte låta bli att cykla om. Känner mig stark. Vill ta i uppför backen men hejdar mig.

Ironmandagen är en lång dag.

Ut ur Kalmar, upp på Ölandsbron. Jag jublar! Det är när man cyklar över Ölandsbron och sträcker ut blicken över havet som vet att man är mitt uppe i världens härligaste race. Den blöta tridräkten blåser snabbt torr och jag får upp värmen i kroppen. Rullar förbi första aidstation men suger åt mig av energin från publik och musiken. Jag pustar ut efter simningen och fokusera framåt på de kommande 17 milen på cykel. Börjar mumsa på mina power balls ur den sprängfyllda ramväskan.

Redan i Färjestaden går det att ana motvinden som ligger i rak sydlig riktning och väntas blåsa med 8 s/m. Jag är inte särskilt bekymrad. I våras övade jag på Öländsk vind i hela tre dagar. Det stärkte både ben men framförallt huvud. Låt vinden komma!

Jag klurar på hur jag ska disponera krafterna och bestämmer mig för att ta det försiktigt ned till Degerhamn, trots att det spritter i kroppen av längtan att lägga mig till vänster och trampa om det långa tåget av cyklister.

Men när jag vänder och cyklar ut på Allvaret får det vara nog. Jag cyklar på tok för långsamt och sidvinden skrämmer inte mig. Jag lägger mig till vänster och börjar cykla om och blir förvånad hur lätt det är att komma upp i 30 km/h.

– Bra kört, är det någon i tåget som ropar och jag blir glad. Jag kan den här sträckan. Jag vet precis hur lång den är och vad nästa moment blir.

Medvinden norrut är lika ljuvlig stark som motvinden. Jublande ser jag till att utnyttja den både klokt och maximalt. 35 km/h och jag njuter av farten. Det känns hållbart. Jag trycker på men med inte för hög belastning. Jag har ingen wattmätare på cykeln som många andra. Jag cyklar på känsla.

Drygt två timmar in på cyklingen känner jag äntligen att kroppen känns bra igen efter krampen. Spänningarna har släppt. Jag har flow i cyklingen. 18 mil, jag kan det här. Detta år är inte ens de sista 3 milen tråkiga eller jobbiga, trots motvinden.

Målet är att snitta 30 Km/h, drömmen att cykla under 6 h. Jag rullar in i växlingsområdet på 6:03. Grymt nöjd. Fantastiskt jublande nöjd. Jag cyklade in all förlorad tid i motvinden och landade på min bästa cykeltid.

Och nu är det bara ett marathon kvar!

Ute längs banan i Kalmar är det precis de orden som någon skrivit på en stor skylt som mötte löparna när de lämnade cyklingen. Som ett skämt, som om det vore galet att springa ett marathon efter att ha simmat 3,8 km och cyklat 18 mil.

Men det är precis så det känns efter att ha gjort allt det där! ”Nu är det bara ett marathon kvar”

(Hemma i vardagen kan jag bli helt slut av att springa 7 km)

Jag ger mig iväg och njuter av att få göra något annat. Det känns fantastiskt. Detta är fest och Kalmarpubliken gör mig inte besviken. De är många, de är intensiva, de är högljudda och väldigt underhållande.

Att springa genom stan med den supporten känns nästan inte alls. Vips har 5 km försvunnit, klockan burrar 6 km – redan!

Min plan är att försöka hålla 5:40-tempo. Jag har en handhållen flaska med 12 gels. Jag tar någon klunk vatten vid varje vätskestation men jag stannar bara vid varannan. Jag håller planen. Jag springer 4 km, stannar tar något att mumsa på, dricker vatten springer 4 km. Jag tar chansen att svalka mig i trädgårdsslangar när tillfälle ges. Jag häller en mugg vatten över huvudet och en i munnen. Jag ser till att få i mig salt.

Det är när jag påbörjar mitt sista varv och när det återstår 10 km som jag letar djupt efter mitt varför. Varför ska jag mana mig själv framåt? Varför gör jag det här? Spelar 30 minuter senare målgång någon roll?

Klockan på armen dör – batteritiden är slut (hur är det ens möjligt???) och där tappar jag mitt verktyg att hålla min fart. Jag har inte tillräckligt i mig för att kriga för mina mara på 4 h. Jag känner efter för mycket och ger efter för ett toabesök. Vad gör det!? Men så påminner jag mig själv om hur jag brukar banna mig själv efter målgången. Men jag är liksom nöjd. Nöjd över att jag vände de negativa känslorna till glädje. Jag simmade, fick kramp men det gick ju bra! Jag har cyklat bättre än tidigare och nu springer jag och känner mig helt okej, öm under fötterna ja visst, trött, självklart men hållbart. Jag är ju grym ju! Jag kör Ironman och det är hållbart, inte som förra gången när allt gick sönder både i huvud och kropp. Hållbart, utan skador – det var årets mål.

Jag kan njuta nu!

2 kilometer kvar och jag tassar. Jag får mitt sista band runt armen och stan närmar sig. Trots att jag sprungit sträckan många gånger nu så minns jag ändå inte att jag först ska in i stan och sedan ut och runt och in igen från andra hållet. Till slut ser jag kurvan jag längtat efter, runt hörnet och där längs en lång raksträcka kantat med kravallstaket nerlusad med publik lyser stora bildskärmen borta vid målet. Röda mattan signalerar välkommen! Jaaaa!!! Jag jag gjorde det! Jag fixade min 4:e Ironman och jag gjord det bra! Nu är det bara sista biten in i mål kvar.

68894928_2308462942798001_3978942605927907328_n

Jag är helt ensam när jag närmar mig mål jag får målrakan helt för mig själv – lyx!! Någon säger:

”Såg du hon har tårar i ögonen” och det har jag förmodligen. Det är näst intill helt omöjligt att inte bli berörd.

Publiken är vild. Strålkastarna lyser starkt. Musiken är hög och endorfinerna sprider sig i kroppen. Jag varken ser eller hör.

Jag känner!

”Helena you are an Ironman!”

12:07

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.