Helena Nimbratt

My triathlon stories

Race Report Ironman Kalmar 2019 – del 1

Jag står på röda mattan med bara några får meter kvar till mål. Musiken dånar och publiken ger allt. Kroppen går på högvarv. Huden hettar och jag ryser när endorfinerna triggas och sprids i kroppen. Glädje. Lättnad. Tacksamhet och förundran. Jag sveper blicken över publikhavet för att riktigt ta in ögonblicket jag kämpat för.

Jag joggar sakta. Klockan tickar men det känns oviktigt (glömde precis då att jag satt upp ett tidsmål!)

56EDBF74-F506-45E1-BD1B-4CFB12EA9A74

Ironman Kalmar finsihline är målbilden jag sett i mitt inre i vintras när jag stretade på trainern så att svetten sprutade. Målbilden jag tänkte på under löppassen i mörkret, när kyla nöp i låren och alla andra satt hemma framför tv:n.

Det finns en historia bakom varje målgång i Kalmar. Långa förberedelser. Hundratals träningspass. Disciplin och målmedvetenhet. Därtill massor av glädje. Det är mäktigt. Det här är mäktiga människor som signar upp för den här typen av utmaning, jag har respekt för var och en av mina medtävlande och har svårt att se mig själv som en i skaran.

Det är en galen dag, Ironmandagen, man kommer ut ur den antigen med en känsla att vara en superhjälte med oövervinnerliga krafter eller i bland tvärtom, nedskjuten och besviken. När insatserna är höga kan förlusterna bli smärtsamma.

När jag i år klev in i växlingsområdet 05:30 inför årets upplaga av Ironman Kalmarm min 4:e start, häpnades jag över trängseln som rådde mellan havet av cyklar som hängde race-klara vid respektive startnummer. Loppet lockar verkligen otroligt många människor. Aldrig någonsin har så många blivande Ironmen varit anmälda till start som i år.

2FEB39E0-DD18-47F8-A5BA-AA5A0AE5271F

Det kommer bli trångt i vattnet, tänkte jag när jag pressade mig fram bland mina medtävlande för att komma fram till mina påsar med cykel- och löpprylar som jag checkat in dagen innan.

Men det stressar mig inte. Tanken på att 3000 (antal anmälda) personer i vattnet (jag tror att 2100 startade) i Kalmars hamn samtidigt gör mig inte rädd. Jag oroar mig nästan över att jag är lite för loj. Lite för bekväm. Man behöver ett visst stresspåslag för att tagga till och för att kroppen ska göra sig klar för race.

Strax innan start. Jag tankar på Edith lite mammamys så hon klarar sig ett tag och så att även jag klarar mig.
Strax innan start. Jag tankar på Edith lite mammamys så hon klarar sig ett tag och så att även jag klarar mig.

Allt känns under kontroll. Jag är nöjd med mina förberedelser. Jag vet precis vad jag ska göra och allt klaffar. Jag möter upp Edith och Roger utanför växlingsområdet och vi går sakta tillsammans mot simstarten och fnittrar diskret och med stor igenkänning över alla som irrar runt med flackande blick. Folk trängs lite i onödan. Pratar stressigt i telefon med någon de tappat bort. En tjej slår plötsligt handen för munnen, spärrar upp ögonen och vänder tvärt och springer tillbaka till något hon glömt.

Allt är som det ska. Och solen skiner och vinden är morgonsnäll i Kalmar precis som vanligt. Allt känns elektrisk och den kända Ironmanrösten som pratar i högtalarna gör allt vad han kan för att spä på den känslan.

– Andas ner i magen. Ni kan det här med att simma. Ni kan cykla. Ni kan springa. Ni har gjort det tusentals gånger.

Några minuter kvar till start. En präst säger några välsignande ord och avslutar med:

– May the force be with you!

Dramatik!

Kentas låt ”Just idag är jag stark” spelas för 25:e året i rad och hörs i år också ända längt bak i ledet, tack vare högtalare.

Jag står i gruppen som tror de ska simma på 1:20. Jag hoppas på lite bättre. Jag har tränat så mycket.

Ledet med atleter rör sig sakta, sakta mot vattnet. Känslan är märklig under den tighta simmössan, de mörka simglasögonen och innanför öronpropparna. Dämpad och förväntansfullt.

Nu är jag skitnervös.

Men det finns ingen tid att tänka på det. Snart är jag i vattnet och simmar. Det känns kallt men går snabbt över. Andningen är först lite för grund, lite uns panikartad men jag vet hur jag får bukt med det. Blåser ut. Andas djupt. Kontrollera vattenläget. Sträcker ut.

Och så är jag igång.

Det känns härligt och det går bra. Bojarna närmar sig snabbt. Jag surfar på vågorna. Jag simmar rakt och jag tar mig lätt förbi de som kommer ivägen. 1500 meter och dags för vänpunkten ute till havs.

När jag vänder in mot kajen jublar jag. Det går så bra!

Plötsligt är jag inklämd mellan två stora simmare. Det är simmare framför, bakom och någon råkar ta ett armtag rakt över mitt ena lår och trycker ned mig. Jag spänner kroppen, gör instinktivt en bröstsimspark för att inte hamna under ytan.

Kramp! F-n i h-vete vad ont!

Det är vaden som krampar men jag känner att det är en hårsmån att sprida sig upp över baskida lår. Jag är ovan och vet inte hur jag ska hantera situationen. Försöker sträcka ut, försöker slappna av. Känner att hela kroppen spänns. Man kan väl inte få kramp i hela kroppen eller??? Det ger sig inte och jag har långt till närmaste fasta punkt att ta tag i.

Kanske bäst att hålla i en räddningsbåt? Det är tillåtet. Jag bestämmer att så måste det bli och lägger mig på rygg och försöker flyta medans krampen härjar vidare. Vatten sköljer över ansiktet, jag spänner mig mer, gör signalen som betyder ”simmare tillkallar hjälp”. Inget händer. Jag viftar mer. Tankarna flyger. Jag försöker inte få panik. Tittar runt och ropar ”hallå” – tror jag.

Vevar. Funktionärerna tittar in mot land. De är tre stycken. En tittar i mobilen. En tjej i gul signalväst som sitter på ett betongfundament tittar också i mobilen.

Nej, de ser inte och hör inte. Ingen av alla dem som simmar förbi reagerar heller.

Ja måste lösa det själv. Jag måste simma vidare trots smärtan. Hur får man kramp att släppa? Varför får man kramp? Jag har ju tränat.

Forts i nästa inlägg.

Tankar om “Race Report Ironman Kalmar 2019 – del 1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.