Helena Nimbratt

My triathlon stories

Ironman Kalmar 2019 race report – del 2

Med kramp i vaden som är en hårsmån från att fortplanta sig upp över benet vänder jag från ryggläge och börjar simma igen. En smula skärrad och de negativa tankarna tar ett lika fast grepp om mitt huvud som krampen sitter i vaden.

Dåligt beslut att ropa på funktionärerna.

Fast besluten att vända både kramp och känsla simmar jag in mot kajen och tar mig an den sista etappen av simsträckan. Krampen lättar men ligger hela tiden på lur preciiiis en hårsmån från att sätta i med fullkraft vid första bästa chans. Nu har jag tappat flowet. Muttrar i huvudet att detta är vansinne. ”Vad gör jag här?”

”Jag är ju här för att tävla! Njuta och ha kul.” Jag påminner mig själv om vad jag egentligen tycker och skrattar lite åt min inre dialog.

Det är en fantastisk morgon. Ovädret som Smhi varslat om hela veckan har uteblivit. Vattnet kokar av simmare. Känslan att behärska vattnet och simmomentet är och förblir magisk för mig. Jag är sjukt stolt över att jag gör det här.

Tillslut blir det min tur att greppa räcket till uppgångsrampen. Så lättad att det är över, ser besviket på klockan som visar 1:24. Jag märker inte ens publiken. Var det mycket folk där? Musik? Jag sprang fel väg till påsarna och jag missade muggarna med vatten. Sprang jag ens genom duscharna? Jag minns inte.

Men så står jag och rycker i blå påse med siffrorna 689. Fipplar.

ironman2019

Jag svär inombords över att kramp över huvudtaget existerar och att huvudet är fullt av upprörda känslor redan en timme in i loppet. Sedan släpper jag simmet och låter det bli historia.

Nu är det cykel som gäller och jag är fast besluten att vända det första bakslaget och radera alla negativa tankar. Jag vet att det är möjligt och att känslorna pendlar under en sådan här lång dag.

Jag gör mitt bästa för att växla snabbt men tänderna klapprar och käkarna är konstigt spända. Jag andas lugnt, ner i magen och tar det försiktigt i starten på cykeln. Trampar lätt, lätt, lätt. Tar det lugnt. Kan inte låta bli att cykla om. Känner mig stark. Vill ta i uppför backen men hejdar mig.

Ironmandagen är en lång dag.

Ut ur Kalmar, upp på Ölandsbron. Jag jublar! Det är när man cyklar över Ölandsbron och sträcker ut blicken över havet som vet att man är mitt uppe i världens härligaste race. Den blöta tridräkten blåser snabbt torr och jag får upp värmen i kroppen. Rullar förbi första aidstation men suger åt mig av energin från publik och musiken. Jag pustar ut efter simningen och fokusera framåt på de kommande 17 milen på cykel. Börjar mumsa på mina power balls ur den sprängfyllda ramväskan.

Redan i Färjestaden går det att ana motvinden som ligger i rak sydlig riktning och väntas blåsa med 8 s/m. Jag är inte särskilt bekymrad. I våras övade jag på Öländsk vind i hela tre dagar. Det stärkte både ben men framförallt huvud. Låt vinden komma!

Jag klurar på hur jag ska disponera krafterna och bestämmer mig för att ta det försiktigt ned till Degerhamn, trots att det spritter i kroppen av längtan att lägga mig till vänster och trampa om det långa tåget av cyklister.

Men när jag vänder och cyklar ut på Allvaret får det vara nog. Jag cyklar på tok för långsamt och sidvinden skrämmer inte mig. Jag lägger mig till vänster och börjar cykla om och blir förvånad hur lätt det är att komma upp i 30 km/h.

– Bra kört, är det någon i tåget som ropar och jag blir glad. Jag kan den här sträckan. Jag vet precis hur lång den är och vad nästa moment blir.

Medvinden norrut är lika ljuvlig stark som motvinden. Jublande ser jag till att utnyttja den både klokt och maximalt. 35 km/h och jag njuter av farten. Det känns hållbart. Jag trycker på men med inte för hög belastning. Jag har ingen wattmätare på cykeln som många andra. Jag cyklar på känsla.

Drygt två timmar in på cyklingen känner jag äntligen att kroppen känns bra igen efter krampen. Spänningarna har släppt. Jag har flow i cyklingen. 18 mil, jag kan det här. Detta år är inte ens de sista 3 milen tråkiga eller jobbiga, trots motvinden.

Målet är att snitta 30 Km/h, drömmen att cykla under 6 h. Jag rullar in i växlingsområdet på 6:03. Grymt nöjd. Fantastiskt jublande nöjd. Jag cyklade in all förlorad tid i motvinden och landade på min bästa cykeltid.

Och nu är det bara ett marathon kvar!

Ute längs banan i Kalmar är det precis de orden som någon skrivit på en stor skylt som mötte löparna när de lämnade cyklingen. Som ett skämt, som om det vore galet att springa ett marathon efter att ha simmat 3,8 km och cyklat 18 mil.

Men det är precis så det känns efter att ha gjort allt det där! ”Nu är det bara ett marathon kvar”

(Hemma i vardagen kan jag bli helt slut av att springa 7 km)

Jag ger mig iväg och njuter av att få göra något annat. Det känns fantastiskt. Detta är fest och Kalmarpubliken gör mig inte besviken. De är många, de är intensiva, de är högljudda och väldigt underhållande.

Att springa genom stan med den supporten känns nästan inte alls. Vips har 5 km försvunnit, klockan burrar 6 km – redan!

Min plan är att försöka hålla 5:40-tempo. Jag har en handhållen flaska med 12 gels. Jag tar någon klunk vatten vid varje vätskestation men jag stannar bara vid varannan. Jag håller planen. Jag springer 4 km, stannar tar något att mumsa på, dricker vatten springer 4 km. Jag tar chansen att svalka mig i trädgårdsslangar när tillfälle ges. Jag häller en mugg vatten över huvudet och en i munnen. Jag ser till att få i mig salt.

Det är när jag påbörjar mitt sista varv och när det återstår 10 km som jag letar djupt efter mitt varför. Varför ska jag mana mig själv framåt? Varför gör jag det här? Spelar 30 minuter senare målgång någon roll?

Klockan på armen dör – batteritiden är slut (hur är det ens möjligt???) och där tappar jag mitt verktyg att hålla min fart. Jag har inte tillräckligt i mig för att kriga för mina mara på 4 h. Jag känner efter för mycket och ger efter för ett toabesök. Vad gör det!? Men så påminner jag mig själv om hur jag brukar banna mig själv efter målgången. Men jag är liksom nöjd. Nöjd över att jag vände de negativa känslorna till glädje. Jag simmade, fick kramp men det gick ju bra! Jag har cyklat bättre än tidigare och nu springer jag och känner mig helt okej, öm under fötterna ja visst, trött, självklart men hållbart. Jag är ju grym ju! Jag kör Ironman och det är hållbart, inte som förra gången när allt gick sönder både i huvud och kropp. Hållbart, utan skador – det var årets mål.

Jag kan njuta nu!

2 kilometer kvar och jag tassar. Jag får mitt sista band runt armen och stan närmar sig. Trots att jag sprungit sträckan många gånger nu så minns jag ändå inte att jag först ska in i stan och sedan ut och runt och in igen från andra hållet. Till slut ser jag kurvan jag längtat efter, runt hörnet och där längs en lång raksträcka kantat med kravallstaket nerlusad med publik lyser stora bildskärmen borta vid målet. Röda mattan signalerar välkommen! Jaaaa!!! Jag jag gjorde det! Jag fixade min 4:e Ironman och jag gjord det bra! Nu är det bara sista biten in i mål kvar.

68894928_2308462942798001_3978942605927907328_n

Jag är helt ensam när jag närmar mig mål jag får målrakan helt för mig själv – lyx!! Någon säger:

”Såg du hon har tårar i ögonen” och det har jag förmodligen. Det är näst intill helt omöjligt att inte bli berörd.

Publiken är vild. Strålkastarna lyser starkt. Musiken är hög och endorfinerna sprider sig i kroppen. Jag varken ser eller hör.

Jag känner!

”Helena you are an Ironman!”

12:07

Race Report Ironman Kalmar 2019 – del 1

Jag står på röda mattan med bara några får meter kvar till mål. Musiken dånar och publiken ger allt. Kroppen går på högvarv. Huden hettar och jag ryser när endorfinerna triggas och sprids i kroppen. Glädje. Lättnad. Tacksamhet och förundran. Jag sveper blicken över publikhavet för att riktigt ta in ögonblicket jag kämpat för.

Jag joggar sakta. Klockan tickar men det känns oviktigt (glömde precis då att jag satt upp ett tidsmål!)

56EDBF74-F506-45E1-BD1B-4CFB12EA9A74

Ironman Kalmar finsihline är målbilden jag sett i mitt inre i vintras när jag stretade på trainern så att svetten sprutade. Målbilden jag tänkte på under löppassen i mörkret, när kyla nöp i låren och alla andra satt hemma framför tv:n.

Det finns en historia bakom varje målgång i Kalmar. Långa förberedelser. Hundratals träningspass. Disciplin och målmedvetenhet. Därtill massor av glädje. Det är mäktigt. Det här är mäktiga människor som signar upp för den här typen av utmaning, jag har respekt för var och en av mina medtävlande och har svårt att se mig själv som en i skaran.

Det är en galen dag, Ironmandagen, man kommer ut ur den antigen med en känsla att vara en superhjälte med oövervinnerliga krafter eller i bland tvärtom, nedskjuten och besviken. När insatserna är höga kan förlusterna bli smärtsamma.

När jag i år klev in i växlingsområdet 05:30 inför årets upplaga av Ironman Kalmarm min 4:e start, häpnades jag över trängseln som rådde mellan havet av cyklar som hängde race-klara vid respektive startnummer. Loppet lockar verkligen otroligt många människor. Aldrig någonsin har så många blivande Ironmen varit anmälda till start som i år.

2FEB39E0-DD18-47F8-A5BA-AA5A0AE5271F

Det kommer bli trångt i vattnet, tänkte jag när jag pressade mig fram bland mina medtävlande för att komma fram till mina påsar med cykel- och löpprylar som jag checkat in dagen innan.

Men det stressar mig inte. Tanken på att 3000 (antal anmälda) personer i vattnet (jag tror att 2100 startade) i Kalmars hamn samtidigt gör mig inte rädd. Jag oroar mig nästan över att jag är lite för loj. Lite för bekväm. Man behöver ett visst stresspåslag för att tagga till och för att kroppen ska göra sig klar för race.

Strax innan start. Jag tankar på Edith lite mammamys så hon klarar sig ett tag och så att även jag klarar mig.
Strax innan start. Jag tankar på Edith lite mammamys så hon klarar sig ett tag och så att även jag klarar mig.

Allt känns under kontroll. Jag är nöjd med mina förberedelser. Jag vet precis vad jag ska göra och allt klaffar. Jag möter upp Edith och Roger utanför växlingsområdet och vi går sakta tillsammans mot simstarten och fnittrar diskret och med stor igenkänning över alla som irrar runt med flackande blick. Folk trängs lite i onödan. Pratar stressigt i telefon med någon de tappat bort. En tjej slår plötsligt handen för munnen, spärrar upp ögonen och vänder tvärt och springer tillbaka till något hon glömt.

Allt är som det ska. Och solen skiner och vinden är morgonsnäll i Kalmar precis som vanligt. Allt känns elektrisk och den kända Ironmanrösten som pratar i högtalarna gör allt vad han kan för att spä på den känslan.

– Andas ner i magen. Ni kan det här med att simma. Ni kan cykla. Ni kan springa. Ni har gjort det tusentals gånger.

Några minuter kvar till start. En präst säger några välsignande ord och avslutar med:

– May the force be with you!

Dramatik!

Kentas låt ”Just idag är jag stark” spelas för 25:e året i rad och hörs i år också ända längt bak i ledet, tack vare högtalare.

Jag står i gruppen som tror de ska simma på 1:20. Jag hoppas på lite bättre. Jag har tränat så mycket.

Ledet med atleter rör sig sakta, sakta mot vattnet. Känslan är märklig under den tighta simmössan, de mörka simglasögonen och innanför öronpropparna. Dämpad och förväntansfullt.

Nu är jag skitnervös.

Men det finns ingen tid att tänka på det. Snart är jag i vattnet och simmar. Det känns kallt men går snabbt över. Andningen är först lite för grund, lite uns panikartad men jag vet hur jag får bukt med det. Blåser ut. Andas djupt. Kontrollera vattenläget. Sträcker ut.

Och så är jag igång.

Det känns härligt och det går bra. Bojarna närmar sig snabbt. Jag surfar på vågorna. Jag simmar rakt och jag tar mig lätt förbi de som kommer ivägen. 1500 meter och dags för vänpunkten ute till havs.

När jag vänder in mot kajen jublar jag. Det går så bra!

Plötsligt är jag inklämd mellan två stora simmare. Det är simmare framför, bakom och någon råkar ta ett armtag rakt över mitt ena lår och trycker ned mig. Jag spänner kroppen, gör instinktivt en bröstsimspark för att inte hamna under ytan.

Kramp! F-n i h-vete vad ont!

Det är vaden som krampar men jag känner att det är en hårsmån att sprida sig upp över baskida lår. Jag är ovan och vet inte hur jag ska hantera situationen. Försöker sträcka ut, försöker slappna av. Känner att hela kroppen spänns. Man kan väl inte få kramp i hela kroppen eller??? Det ger sig inte och jag har långt till närmaste fasta punkt att ta tag i.

Kanske bäst att hålla i en räddningsbåt? Det är tillåtet. Jag bestämmer att så måste det bli och lägger mig på rygg och försöker flyta medans krampen härjar vidare. Vatten sköljer över ansiktet, jag spänner mig mer, gör signalen som betyder ”simmare tillkallar hjälp”. Inget händer. Jag viftar mer. Tankarna flyger. Jag försöker inte få panik. Tittar runt och ropar ”hallå” – tror jag.

Vevar. Funktionärerna tittar in mot land. De är tre stycken. En tittar i mobilen. En tjej i gul signalväst som sitter på ett betongfundament tittar också i mobilen.

Nej, de ser inte och hör inte. Ingen av alla dem som simmar förbi reagerar heller.

Ja måste lösa det själv. Jag måste simma vidare trots smärtan. Hur får man kramp att släppa? Varför får man kramp? Jag har ju tränat.

Forts i nästa inlägg.

Vinden oroar inför Ironman

Några minuter till läggdags. Dagen före Ironman. Som vanligt är det galet mycket att göra denna dag. Det är inte det lättaste att hinna vila.

Testa cykeln, läsa igenom athletes guide, kolla av tider och packa race bags. Fundera över energin en sista gång, se till att dricka vatten, extra kolhydrater och inte missa några måltider. Checka in cykel, gå igenom allt i huvudet.

Det har i äkta Ölandsanda varit en blåsig dag. Väderleksprognosen som har skiftat för varje timme denna vecka har oroat mig mest. Nu verkar regnet utebli men vinden kommer bli desto hårdare under dagen. Gäller att cykla klokt och vara försiktig över Ölandsbron där det kommer att vara stark sidvind.

Det skrämmer mig.

Kroppen känns ok. Min lilla loppa har klagat över halsont några dagar. Vi sover näsa mot näsa oftast och jag är lite raslig  luftrören. Ser att min vilopuls är en smula högre … Men än så länge känns det startbart.

Småbarnslivet. Jag borde ha tänkt på det, att Edith precis börjat förskolan efter långt sommarlov och träffat alla kompisar …

May the ironmanforce be with me i morgon när vinden tar i, hårt från syd. Jag kan Ironmanbanan utantill. Jag vet när de mentalt tuffa sträckorna kommer och hur länge de varar. Jag har cyklat i hård vind  år.

Steg ett: simma till första bojen, sen tar jag det därifrån i små, små tuggor och hoppas att det räcker ända fram.

Godnatt!

Fjärde Ironman – lika nervös ändå.

Det krävs ett jäkla självförtroende det här jäkla loppet. Jag försöker med alla medel pumpa mitt eget huvud med en massa superwoman-tankar.

Semestervila. Något som jag verkligen gjort annorlunda i år det är att jag har fokuserat på återhämtning.
Semestervila. Något som jag verkligen gjort annorlunda i år det är att jag har fokuserat på återhämtning.

Stark.

I bra form.

Starka cykelben.

Målmedveten.

Taggad.

Väl förberedd.

Och cool som satan – såklart!

Men jag vet ju hur det funkar. Sedan kliver man in till race breifingen i Kalmar på torsdag och korthuset rasar av åsynen av alla starka triathleter och den obligatoriska tanken planterar sig: ”Jag borde ha tränat mer!”

Jag ser framemot Kalmar som sjutton faktiskt. Trött på all träning och sugen på att göra jobbet. Jag tycker att jag följt årets plan bra, den som jag satt upp för mig själv. Jag har ingen coach och jag tränar mest för mig själv. Egentid. Sortera tankar. Få ny energi.

Det här har varit mina fyra fokusområden sedan i vintras.

1. Jag har satsat på simningen och simmat hyfsat dedikerat med Täby Sim masters. I höstas 1 pass per vecka och sedan efter jul 2,5 timmar per vecka. Strukturerat, hårt och utvecklande.

2. Stärka kroppen rent generellt med tung styrketräning. Man börjar ju komma upp lite i ålder. Här krävs tyngre vikter och färre reps. Jag har gjort det för löpnngens skull. Jag beslöt mig att en gång för alla försöka förändra något för att slippa de ständiga smärtorna i underbenet. Här snackar vi jackpot! Med ny kunskap och styrketräning så har jag lyckats. Jag har för första gången på 6 år sprungit helt smärtfritt. Vilken seger.

3. Vilat. Sovit. Kväll efter kväll – jag har bara släppt allt och gått och lagt mig.

4. Ätit mat. Jag har inte gjort något särskild diet, inte skurit i kolhydrater eller satsat på mer protein. Jag har tagit bra portioner vid varje måltid, varit noga med att välja grönsaker, jag har sett till att fylla på med energi direkt efter varje pass.

Allt detta har jag gjort, förutom att cyklat, sprungit, simmat så där som jag brukar. Sedan finns en lista på allt jag inte gjort men jag känner mg glad och stolt över det arbete jag lagt ned.

Cyklat flera pass med Sara Hartzell.
Cyklat flera pass med Sara Hartzell.

Sista långpasset sprang jag för två veckor sedan (15 km), när jag slog av på träningstakten kände jag mig sliten, benen stumma, kanske en smula övertränad. Nu börjar det ordna upp sig.

Cyklade 6 mil i lördags med stark känsla och bra fart. Simmade min snabbaste tusing i Rönningesjön igår. Jag skiter i att stressa på jobbet. Jag har sovit bra. Ätit bra.  Jag har börjat sippa på min röbetsjuice och avstår helt från rött kött nu. Lätt i kroppen – det är känslan jag vill åt på lördag.

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.