Helena Nimbratt

My triathlon stories

Tredje Ultratri-dagen och kärleken växer

[Sista delen om Ultratri Sweden 2018 har fått vänta på sig. Det var så ofantligt mycket att berätta och smälta att hela bloggen fick skrivkramp. Men nu är den här – tredje och sista delen av Rogers äventyr 2018. Mycket nöje.]

Första milen och den sista simningen som var 3 km gick lätt och oroväckande fort. Roger var pratglad och såg pigg ut men med 30 km löpning i kroppen gick det snabbt utför. Värmen slet och att navigera samtidigt som huvudet blev tröttare och tröttare tog ännu mer på krafterna. Med 93 km löpning på agendan så vill man inte springa en endaste meter fel, bara tanken på att tvingas vända om och springa tillbaka är mördande.

Ultra tri Sweden 2018
Strax innan start.

IMG_6004 (kopia)

Att supporta längs löpningen var slitsamt och omöjligt under en sträcka där löparna skulle befinna sig i skogen onåbara med bil. Strax innan mötte jag Roger för att tvinga honom att dricka och när jag mötte honom här så smög sig för första gången ett tvivel in i hjärtat – skulle han verkligen klara att gå i mål?

Jag såg på min man och kände inte igen mannen som stod framför: irriterad, det är inte ofta som Roger är det, rödsprängda ögon och lite vimmelkantig.

Herre jösses, hur ska detta gå?

Uppstigningen efter tävlingen andra sim, dag tre.
Uppstigningen efter tävlingens andra sim, dag tre.

Men han kom ut ur skogen på andra sidan. Där möttes han av en aid-station full av kärlek, energi, vätska, kyla och och hejande publik. Jag sträckte fram en låda med tre stora bitar toscakaka. Roger åt och skojade friskt om sig själv och det gick nästan att se med blotta ögat hur hans energidepåer fylldes på.

Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.
Kallt vatten på huvudet var det enda som lindrade värmen en smula.

Nu började tävlingen bli blodigt allvar för alla oss som var inblandade. Världen utanför kändes långt bort. Jobb och andra åtaganden oviktiga. Vår atlet skulle supportas och alla andra tävlande behövde allt stöd de kunde få.

Kärleken växte.

Varje löpares kamp kändes ända in i märgen varje gång vi fick syn på dem längs banan. När någon dröjde slog oron till. Vad har gått fel? Slut på energi eller bara en tillfällig felnavigering?

IMG_6023 (kopia)

Vårt norska team hade otur med en telefon som for i backen och gick sönder. Det resulterade i felnavigering och många timmar extra på banan.

Dryga 20 km återstod och jag gjorde mig redo att supporta till fots. Jag förberedde mig för löpning, mötte Roger som överlämnade löparryggsäck med vatten och energi. Jag försökte pejla av hur jag skulle förhålla mig till honom: vara glad och peppig? Prata och underhålla? Vara tyst? Ta kommandot över navigeringen?

Han var sammanbiten med onda fötter men med fullt fokus på målet. Vi tassade sida vid sida. Jag talade om hur grym han var. Han blev lite irriterad över att jag sprang för fort.

Jag började propsa på att han skulle ta en gel eftersom jag såg att det var nödvändigt. Roger tog en gel. Tassade vidare.

Jag njöt av att efter nästan tre hela dagar ha suttit i bilen att få röra lite på mig. Jag fascinerades av att jag inte riktigt kände igen min man. Han befann sig i ett tillstånd jag inte sett honom i tidigare.

Han fortsatte vara butter. Han tassade på och jag fick i honom en, två totalt tre gels på ganska kort tid.

IMG_6086 (kopia)

Vi fortsatte tysta. Jag tog några bilder. Roger bävade för att stigningen upp i Hammarbybacken närmade sig. Backen låg som en stor mental kloss mellan honom och målet.

Plötsligt började Roger prata. Jag såg på honom överraskat och ljuset i ögonen glittrade där igen. Gelsen hade gjort ett bra jobb – se där! Det går att dra upp en löpare ur det allra djupaset hålet.

Hammarbybacken gick inte att undvika. Plötsligt stod vi och pratade med funktionär Jonas som bjöd på iskallt vatten, godis och chips.

Därefter tog vi sikte på toppen. Roger gjorde en ansats och joggade upp, upp en bit sedan klev han vidare med bestämda steg.

På väg ner från Hammarbybacken.
På väg ner från Hammarbybacken.

Sedan var det bara sista biten att rulla in i Stockholm.

Det var en fantastisk sommarkväll. Detta var ju sommaren 2018. Sol, mycket folk som promenerade. Par strosade hand i hand längs Årtsaviken där vi skulle springa. Ingen förstod såklart att här pågick ett lopp på liv och död. Rogers utseende stod i stark kontrast till alla sommarlyckliga flanörer. Jag tog på mig rollen att bana väg för att skona Roger från att ta steg åt sidan och tvingas anpassa farten. Inget gör så ont som just det när milen är staplade på varandra i kroppen.

Plötsligt siktar vi en av Rogers medtävlande framför oss. Danska Casper som kämpade i bra fart och blev en lockande morot. Roger ökade en smula. Jag märkte hur han fylldes med nytt hopp och ny energi. Vi gav oss inte till känna förrän vi precis var jämnsides och passerade strategiskt med god fart. Log och vinkade.

Roger fylldes av än mer energi. Jag sneglade på klockan och tempot visade 5:30. Jag hade sprungit drygt 20 km. Nu var det inte långt kvar och jag skojade om hur illa det skulle se ut för min del om han skulle hänga av mig där och då – han som hade simmat 12 km, cyklat 52 mil och alldeles, alldeles strax även sprungit 93 km.

Sista biten kastar Roger en blick bakom axeln för att försäkra sig om att dansken inte närmade sig över Västerbron. Han får en svensk flagga i handen. Jag viker av och låter Roger gå i mål på egen hand, precis minutrarna innan 21:00 och målet ska stänga.

Everything is possible!

4 tankar om “Tredje Ultratri-dagen och kärleken växer

  1. Äntligen kom del tre 🤗
    Jag har sagt det förut och jag säger det igen; vilka kämpar ni är båda två 🥇🍾

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.