Helena Nimbratt

My triathlon stories

2019 unnar jag mig att njuta av min motivation

Efter ett halvårs tystnad får jag plötsligt lust att logga in på bloggen.

Jag sätter mig i soffan och börjar mata Ironman-motivation videos.

Jag myser.

Tittar på Norseman.

Tittar på Ironman Kalmar 2017, minns känslan och kastas tillbak av förväntan, nervositet, glädje och rädsla, när jag ser bilderna på de regnvåta cyklarna i transition på morgonen innan start.

helena nimbratt

Jag har saknat fokuset. Jag har saknat nörderiet.

Jag har saknat känslan av den där formen. Men den är på väg. Jag har många timmars bra träning i ryggen. Jag har visserligen inte bloggat på ett tag, men jag har tränat, drömt, gjort upp planer och sakta, sakta byggt ny styrka.

I huvudet och i kroppen.

Den i hjärtat – kärleken till sporten som jag vann för nu sex år sedan, den har aldrig sviktat. Jag har bara inte varit säker på vilken väg jag skulle fortsätta på och jag behövde en paus.

Jag kraschade på cykeln. Drog på mig skador och var trött. Min mamma blev sjuk och behövde min hjälp. Sedan dog hon och det var mycket som skulle ordnas.  Jag insåg att jag inte kunde göra mer än just det och ta hand om familjen och sköta jobbet. Jag tränade men utan krav. Jag har också testat att sitta i soffan med filmer, skålar med chips och inlindad i filt men det är inte det som gör mig stark och lycklig. Det är när jag efter en hel dag med fokus på jobbet, möten och fullt schema kommer hem och tar hand om Edith och toppar dagen med att snöra på mig löparskorna, tar ett djupt andetag och kliver ut i mörkret, regnet, halkan och springer med starka steg och ibland pressar mig så lungorna värker eller långsamt tassar i skogen med trevligt sällskap.

I helgen var jag i skidmeckat Harsa med ett helt gäng härliga tjejer och njöt. Jag tog en helg med fokus på bara mig, fysisk aktivitet som jag älskar. En dag ledigt från jobbet som jag satsade på skidor, tjejsnack och bubbel.

Det var inget jag unnade mig. Unna sig är något som folk gör när de med dåligt samvete tar en kaka extra till kaffet. Jag har slutat att unna mig för min skull och kanske lite för min mammas skull. Jag tar istället. Jag tar en påse godis om jag känner för det. Jag tar mig tid att träna. Jag tar mig ett break från julen och reser bort. Det enda jag kanske unnar mig det är att njuta av min träningsmotivation. Den har jag aldrig saknat men kanske fått ursäkta. Jag unnar mig att utnyttja att jag besitter en motivation som många kanske önskar sig. Så jag tar mig tid att träna, drömma och sikta på Ironman Kalmar 2019.

Jag älskar resan dit. Jag älskar att göra arbetet som krävs för att ställa mig förberedd på startlinjen. Jag drömmer om att göra det bästa av det förutsättningar jag har.

Resan har redan börjat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

© Allt material tillhör Helena Nimbratt. Citera gärna om du uppger källan. Sidan är skapad av Johan Eklöf.